Stenmurar och en och annan modern båt

Gissa! Det är inte svårt alls. Men okej:

1. Jag har varit på utflykt.
2. Jag utnyttjade Lisebergs årskort (och gjorde därför "gratis" något som kunde ha kostat 140 spänn, men i så fall hade det ju inte blivit av förstås).
3. Det var fint väder.
4. Jag hade kalastrevligt.
5. Jag är omåttligt nöjd med det mesta just nu.

Tre lyckade utfärder på lika många dagar, det är inte illa. Kommer jag att hinna bli mätt på fina utflykter innan lovet är slut? Hur som helst blir det härliga minnen, och topplistan över de bästa dagarna under 2008 kommer med stor sannolikhet att domineras av sommarutflyktsdagar.

Idag tänkte jag ändå bespara er det mesta av pladdret. Visserligen blir behovet av att berätta och dela med sig av alla intryck större än vanligt när jag har gjort något alldeles på egen hand, men det ska gå att hålla inne med åtminstone några detaljer någon gång ibland. Fast en sak som förvånade mig en aning måste jag bara tala om, nämligen att det inte på långa vägar är bara jag som gör utflykter ensam. Ungefär hälften av oss i gänget som hade sällskap den här eftermiddagen kom ensamma. Duktigt!

Jo, och så kanske jag skulle tala om vad det var för en utflykt. Det blev Älvsborgs fästning idag. Och det var nästan så spontant något sådant kan bli i min värld.

Bara när det blev vatten på båda sidor om muren under mig kände jag en lättare svindel.

Färgglatt och fint, lite som en flagga ...

Av någon anledning roade det mig mer än störde att jag, vart jag än vände blicken, såg nutid och dåtid så tätt intill varandra i bilden.

Fika med havsutsikt för tredje gången på tre dagar (jodå). Det är nästan så att man kan tro att man bor vid havet eller något.

Eftersom det enligt Metaformannen nuförtiden är för lätt att slå upp sådant man inte vet svaret på tänkte jag låta bli. Men någon kanske kan tala om vad det här är för blomma?

Envisa turister! Titta hit så att jag kan vinka då!

Jag fotade antagligen mest av alla på utflykten, trots den stora andelen asiatiska turister i gruppen. Det kanske såg ut som om jag knäppte urskillningslöst, eftersom jag inte bara siktade på gamla fästningar och andra sevärdheter. Men ni vet ju i alla fall att jag gillar båtar.

Jag skulle förstås gärna ha berättat om alla intressanta personer som ingick i vår väldigt blandade grupp av turister, om den dramatiserade och interaktiva guidningen, om drottningens händer, om vad fånghålorna fick mig att tänka på, om mitt inflytande över utländska turister, om min relation till kaptenen på utflyktsbåten och mycket mer, men som sagt ska ni slippa det idag. Jag behöver vila lite. Eller så kanske jag ska gå ut.

En annan eftermiddag på en annan klippa

Känslan från gårdagskvällen återkom när jag idag på förmiddagen gluttade på persiennerna och såg den blå himlen. En dag med så fint väder kunde inte få slösas bort hemma. Jag började med att sitta ute och läsa i solen någon timme före lunch, vilket ledde till en plötsligt uppflammande längtan efter ett bad. Men vad kan man egentligen göra åt saken när man är ensam och inte ens har någon bil? Visst finns det ställen man kan ta sig till med cykel eller kollektivtrafik, men att ens kasta en blick på en allmän badplats en sådan här dag skulle effektivt döda allt mitt badintresse, så det tyckte jag skulle vara en rätt bortkastad utfärd.

Fast någon form av utflykt måste ändå bli av, annars skulle jag bara sitta och tycka synd om mig själv (jag vet, ledig en strålande sommardag, det är ju rent förfärligt). Så kom jag på att det kunde behövas en kompletterande sensommarupplaga av foton från Botaniska, och detta ärende skulle säkert gå att kombinera med något picknickaktigt.

Det är underligt hur sådant här fint väder ofta sammanfaller med söndagar (hade jag inte råkat vara vardagsledig hade det alldeles säkert glatt mig, om det alls hade verkat vara på det viset), och så snart jag kom till Botaniska insåg jag att det skulle bli svårt att ens hitta några växter att fota bakom alla människor. Därför fortsatte jag bara genom trädgården och vidare upp i Änggårdsbergen, som jag faktiskt inte har utforskat så mycket tidigare.

Nu hittade jag på första försöket en helt egen klippa med sol och tjusig utsikt, eller i alla fall blev den min egen efter att jag skrämt iväg en stackars kille som hittat bergets topp före mig. Inledningsvis hade jag dock tänkt nöja mig med första bästa klippa som såg skaplig ut, eftersom det har brukat vara så för mig på utflykter, att tar jag inte ett okej ställe när jag hittar det så slutar det antingen med att jag ändå hamnar där efter ett utdraget och meningslöst letande efter något bättre, eller med att jag får stå ut med något mycket sämre.

Men den här sommarens erfarenheter har ändrat på det. Jag har nu inställningen att det är dumt att nöja sig med en plats som bara är okej innan man har kollat om det finns någon perfekt. För på sistone har ju det perfekta allt som oftast faktiskt existerat. Om det handlar om att jag numera rör mig i områden med högre trevlighetspotential eller om jag är inne i en period av fint flyt vet jag inte. Men det stämde alltså än en gång. Efter lite klättrande och hoppande på klippor och snavande i knastertorr ljung fann jag alltså även denna dag en utmärkt klippa att tillbringa några timmar på.

Nej, nej, nej! Det är inte trekvartsbyxor, det är uppkavlade långbyxor. Nog anade jag redan innan jag gick hemifrån att det skulle bli väl varmt med långbyxor och tjocka skor, men den här klädseln funkade i alla fall bra på klippor och i stickiga snår.

Då och då attackerades jag visserligen av stora svärmar av flygmyror, och de enda molnen på himlen lyckades hela tiden segla precis i vägen för solen sett från min synvinkel, men himmel vad bra jag hade det!

Jag har varit med om det här en gång tidigare den här veckan. Alla moln som syns till kommer knallande på led och ska allihop gå fram och hälsa på solen.

Möjligen är jag bara outhärdlig som tjatar om mina utflykter, och jag vet att det är oförskämt lyxigt att kunna vara så här ledig, men jag delar i alla fall med mig av ett par bilder och värsta tipset om ett toppenställe!




Till slut blev jag ändå tvungen att bege mig hemåt igen. Men då hade solen dalat och alla blommorna hamnat i skuggan, så några trädgårdsbilder blev det inte då heller.

Sensommarnatt i stan

Just i detta nu pågår Midnattsloppet här i Göteborg. Eftersom det är "någonting som händer" gick jag givetvis ut och tittade en stund. Det krävdes inte så stor ansträngning från min sida, kan jag väl erkänna.

I stort sett var det som att titta på Göteborgsvarvet. Ett par skillnader lade jag dock märke till. Det första var då det att jag, istället för att få ta några minuters promenad för att komma fram till den närmaste delen av banan, nu bara behövde gå ut genom porten och några meter till för att kunna se löparna. Det andra var att det var omöjligt att se något speciellt. Jag var glad att jag inte hade någon att titta efter, för det man såg var precis det som syns på fotona nedan, nämligen näst intill identiska skuggfigurer med svischiga ansikten och likadana blå tröjor.

Precis så här såg det ut.

Men stämningen var god och det var trevligt ute. Rätt mycket folk rör sig förstås ändå på gatorna i de centrala delarna av stan en sådan här kväll, särskilt som det dessutom är ganska milt och skönt i luften, men många stod och väntade i gathörnen när jag kom ut (och jag hade fin tajming för andra gången idag skulle det visa sig, för efter bara ett par minuters väntan kom de första löparna). Det var också roligt att se folk stå i fönstren och heja och fota.

Personligen tycker jag att det är vansinne att betala pengar för att springa på hårda stadsgator en lördagskväll när man kan göra så mycket annat som är trevligare. Fast nu finner jag ju ändå något slags fånigt nöje i att titta på tokigheterna, så visst kan jag applådera deltagarna ett tag. Efter sju kilometers slit ska de dessutom ta sig uppför den jobbiga backen på Lilla Risåsgatan, vilket känns i benen redan när man promenerar och inte har sprungit över en halvmil innan.

Och förresten, småkillarna jag såg, alltså verkligen barn, som sprang och som hängde med otäckt bra, dem måste jag faktiskt bli lite imponerad av. Ja, jag skulle då inte klara det.

Den hurtiga blå floden bara rann uppför backen.

Sensommarlördag i skärgården

Sommaren har snart gått, och jag hade skjutit upp min tur till Saltholmen och en eventuell öluff så länge att det såg ut att inte bli av alls! Skulle just det bli det enda på min turistiga lista som inte blev avbockat under året? Jag ville ju så gärna. Men inte ensam.

Jag fick tag i Metaformannen, som har räddat mig i nöden förr och som gjorde det igen. Han var dessutom precis rätt person att ha med sig, för han hör till de speciella människor som liksom bara genom sitt deltagande verkar kunna göra utflykter extra lyckade. Jag har aldrig haft en utflyktskompis förut, men jag inser nu att det är någonting som är riktigt bra att ha. Fast att kombinera sådana där lyckobringande typer med den mer förutseende, planerande typen som jag själv är kanske inte så dumt det heller? Om man exempelvis har med sig tidtabeller, matsäck och filt att sitta på bidrar det ofta på sitt sätt till att upplevelsen blir angenäm.

Nu tog vi alltså en ryggsäck full med bra grejer och hoppade på spårvagnen till Saltholmen. Från början var det vårt huvudmål, och jag tyckte ändå att jag kunde vara skapligt nöjd med de öar jag fått se tidigare under sommaren. Dessutom vågade jag inte riktigt fatta några avgörande beslut, efter att närmast hysteriskt ha följt väderprognoserna och radarbilderna på SMHI:s webbplats, där det verkade som om det gigantiska regnvädret över sydligaste Sverige skulle nå ungefär upp till Kungsbacka. Prognoserna för Göteborg hade också blivit sämre och sämre de senaste dygnen, vilket gjorde osäkerheten i det närmaste total.

Jodå, nu har jag varit på Saltholmen, även om det ändå inte skulle bli något av det som gjorde störst intryck på mig den här dagen. Men många båtar fanns det där i alla fall.

Väl på Saltholmen tittade vi på alla som drällde av spårvagnen och iväg mot färjeläget och då insåg vi att det vore dumt att försitta chansen. Den båt som precis var på väg att gå verkade vara lämplig, så vi skuttade ombord. Därefter bestämde vi oss för att Styrsö var vår ö, eller i alla fall en ö som låg lagom långt bort. Så Styrsö fick det bli.

När vi gått iland på ön stannade vi och studerade en informationstavla med en karta utan att skämmas alltför mycket över att visa att vi var turister. Medan vi stod och funderade över vart vi ville gå tilltalade en kvinna oss på engelska och frågade om hon kunde hjälpa oss. Det var intressant, tyckte vi, att vi tydligen verkade så osvenska, men det var väldigt trevligt att bli så välkomnande bemötta.

Vi bestämde oss i alla fall för att promenera tvärs över ön, vilket visade sig vara precis rätt beslut. Det var en lagom lång promenad och den ledde oss raka vägen till en klippa som var perfekt att tillbringa resten av eftermiddagen på. På vägen fick vi också se en del av öns bebyggelse. Allt tycktes vara precis så idylliskt som skärgårdslivet ofta framställs som i romaner och tv-serier. Vi gick på de smala gatorna mellan trädgårdar där människor klippte gräs, målade staket och lagade småbåtar. Här och var stötte vi på katter som såg vänligt på oss.

En kyrka som fick Metaformannen att börja planera bröllop. Inte med mig dock, så ni behöver inte oroa er över hur svårtillgängligt den ligger.

Vi fick också anledning att tänka en del på flakmoppar. När jag var liten var de fortfarande hyfsat vanliga även på landet där jag tillbringade somrarna, eller åtminstone känns det inte alls främmande att föreställa sig dem i den miljön på den tiden, men nu verkar de där ha försvunnit till förmån för andra slags fordon. Det finns till exempel folk som tar åkgräsklipparen till soptunnorna. Men här ute i skärgården levde och regerade i alla fall flakmopparna. Det gladde oss.

När vi hittat vår picknickklippa insåg vi hur tyst det var. Det är inte alltid man hör det ens när man kommer ut på landet eller till havet, eftersom det ju för det mesta blåser nuförtiden, men idag gjorde det underligt nog inte det. Det var så tyst och fridfullt. Visst, det hördes hela tiden röster på avstånd, en del båtar och till och med flygplan då och då. Men inga bilar! Också när vi sedan kom tillbaka till Saltholmen märktes skillnaden tydligt, då vi möttes av långa rader av brummande taxibilar. Ett par timmar utan biltrafik kan vara ett av de mest effektiva sätten jag har hittat för att snabbt koppla av från stadslivets stök och hets. Så bra då att man inte behöver göra mer än att hoppa på en spårvagn utanför dörren, kliva av och byta till en båt för att kunna låna den där idylliska fantasivärlden för en eftermiddag!

Medan vi fikade kunde vi studera hur regnet närmade sig - och drog förbi.

Sedan kom kvällssolen och idyllen blev om möjligt ännu mer total.

Det var mycket svårt att slita sig från den närmast perfekta eftermiddagen på klippan. Och det var på håret att vi hann med båten tillbaka, men det var väl egentligen givet att tajmingen skulle vara optimal en sådan här dag.

Jag kom hem och kastade mig in till datorn för att vädersurfknarka igen. Nu har prognosen plötsligt vänt mot något som liknar sol i flera dagar framåt. Då skulle jag förstås vilja ha fler utflykter att se fram emot, men nu har jag snart gjort allting och varit överallt, så det går ju inte. Fast jag har i alla fall fått ännu ett exempel på hur lätt (och billigt) det kan vara att fixa storslagna utflykter. Det är klart, det hjälper säkert att vara lättimponerad som jag, men det mår man å andra sidan inte precis dåligt av, så i det här fallet kan det knappast vara fel. På så sätt får man fantastiska dagar som denna lite då och då.

Gå och handla

Att gå och handla en helt vanlig ledig vardag, bara åt sig själv och utan att ha något särskilt att ta hänsyn till är väl egentligen en bagatell. Men tänk så många små detaljer som kan vara avgörande för på vilket humör jag är när jag kommer hem med mina kassar:

• Det börjar regna precis när jag har bestämt mig för att gå ut. Inte bra.
• Det slutar regna snart igen. Väldigt bra, speciellt om jag inte har hunnit ge upp och ge mig ut i regnet dessförinnan.
• Jag måste väja för precis varenda människa på trottoaren och ingen tycks ens lägga märke till mig. Enormt irriterande.
• Någon stannar sin bil och låter mig gå över vägen trots att det inte ens är ett riktigt övergångsställe där. Inte alls nödvändigt, och dumt för miljön, men jag blir förstås glad och tackar alltid med ett leende.
• Alla varor jag ska ha finns för ovanlighetens skull i affären -- fast det är onsdag! Så märkligt att jag blir alldeles till mig.
• Det är rabatt på något jag ändå skulle ha, och just när jag skulle ha det. Vardagslycka för en fattig student.
• Det är rabatt på två saker jag ändå skulle köpa. Jisses!
• Två kassor är öppna och det är inte kö till någon av dem. Högst förvirrande situation som nästan är svår att hantera.
• Kassören är trevlig och går att prata med. Ja, kan man reta sig på det motsatta får man ju komma ihåg att uppskatta när det är som det ska också.
  

Så mycket som kan gå rätt ändå, och så många småsaker det finns att vara glad över. Till och med när man bara går och handlar.

Ändrade planer

Kulturkalasspringandet är slut och jag tänkte därför koncentrera mig på att slappa och se på OS ett tag. Det var dumt tänkt. Förlåt, Sanna.

Nu ska jag uträtta ärenden och böja isländska substantiv resten av veckan.

Kulturkalaset, dag 6

Jodå, det blev ännu en kulturkalasdag för min del. Jag fortsätter att pressa min kropp, men efter knappt tre timmars sömn med en tokvärkande rygg kände jag mig på förmiddagen ändå förvånansvärt pigg och positiv. Det kan ha att göra med att jag var uppe tidigare än jag varit på hela sommaren och kände att den här dagen skulle bli så lång att jag helt enkelt måste se till att göra mycket av och under den.

Det passade utmärkt med en extratidig söndagslunch (med lite uppiggande OS och ett Susanna Kallur-häcklopp till), eftersom det gjorde att jag sedan lagom hann knalla iväg till Stadsmuseet och ta del av en visning av Ostindiska huset. Vi var en ganska stor grupp intresserade som hittat dit, varav lite för många var pensionärer av den typ som tror att de vet bäst om allting och som nu dessutom gnällde orättvist över den ypperliga guiden, som var både intresseväckande, kunnig, rolig och välartikulerad. Jag fick under en timme lära mig en hel massa, inte bara om själva byggnaden, utan om Göteborgs historia i stort. Det var lite som en grundkurs i lokalhistoria för nya invånare. Och nu vet jag att väldigt mycket av sådant jag har tittat på här i stan sedan jag kom hit hade sin början i just det där huset.

På gott humör, och liksom så där behagligt mätt, gick jag därefter vidare något kvarter. I Kronhusparken tittade jag lite på utställningen Skulptur 2.0 innan jag fortsatte till Kronhuset. Där hölls diverse aktiviteter som hade med litteratur att göra, och det borde väl egentligen ha hört till det för min del mest intressanta under kulturkalaset, men just när jag var där verkade ingenting särskilt hända, så jag gick bara rätt igenom huset och var nöjd med att i alla fall ha varit inne i det. Jag bekantade mig också lite med Kronhusbodarna och tittade på den konsthantverksmarknad som pågick på Kronhusgården. Där fanns en del rätt fina saker, men förstås ingenting som man faktiskt behöver.

Efter att ha varit hemma en vända för att uppdatera mig om svenskarna i OS och vila lite kunde jag naturligtvis inte låta bli att ge mig ut igen för att få vara med om det spektakulära evenemanget med sportoperan på Götaplatsen. Jag förstår om ni tycker att det låter suspekt, och jag medger att jag var lite nervös att det mest skulle vara flamsigt, men det var riktigt roligt, till och med på plats där ljudet stundtals inte nådde ut till publiken, så då borde det ha kunnat vara det även på tv. Så om ni inte såg programmet har ni chansen igen vid reprisen den 24/8 kl. 17.00 i SVT1, fast dit är det ju förfärligt långt, så smartast är kanske att titta på nätet på SVT Play (ingen större idé att länka, men tills vidare hittas programmet till exempel under Kultur & Nöje).

Jag tyckte att det var dags att ha kameran med mig ut igen, och det beslutet var jag nöjd med.

Ungefär halvvägs in i programmet kom en badpojke och ställde sig på mina tår:


De var fem stycken, och efter en stund hoppade de i vattnet hos den gröna fiskmannen:


Badringarna bildade så småningom förstås OS-ringarna, men det framgår inte här och gjorde det kanske inte heller på tv.


Så har man sjungit opera i tv också. Det kom ju lite som en överraskning.

Alltid augusti

Ett annat liv, en annan stad, men augusti tycks alltid vara likadan.

Olika festivaler, människor och utflykter, men samma nöjen, samma stämning, samma vilja att krama den sista lyckan och friheten ur sommaren.

Med sensommaren kommer också oundvikligen min längtan och mitt omättliga begär efter landet. Så här års ska jag vara där. Jag ska gå utefter gulnande dikeskanter och andas torr luft och njuta av den speciella stillheten som råder efter att småfågelungarna har tystnat och semesterfirarna har återvänt till vardagen. Jag ska stå ensam i mörkret de svala kvällarna och ana hur fladdermössen sveper förbi mot himlen ovanför mig. Jag ska hjälpa till att plocka och rensa bär tills både händer och fötter är lila och jag ska skynda mig att ta ett par dopp till innan sjön blir kall igen. Jag ska samla kraft och minnen inför vintern.

Det retar mig nästan att jag är ledig. För min dröm är i alla fall omöjlig. Men jag ska inte ge upp. Det måste finnas diken även i den här delen av världen.

Kulturkalaset, dag 5

Ojojoj, vad mycket trevligt som står på programmet idag! Det är väl kanske inte heller särskilt överraskande att lördagen skulle vara den mest intressanta dagen på kulturkalaset. Jag har dock inte tid att gå på någonting av allt det skojiga. Fast ibland måste man ju prioritera, och då kan det till och med hända att det finns saker som är viktigare än gratis livemusik. Jag kommer nog över det så småningom.

Kulturkalaset, dag 4

Det är fortfarande mycket kvar som jag skulle vilja se och göra på kulturkalaset, men jag börjar så smått inse att allt inte kommer att kunna bli av. Ändå har jag den här veckan försakat en hel del spännande OS-sport. Idag lämnade jag till exempel både rafflande tennis (som jag ändå inte vågade se), fotboll (som jag var övertygad om skulle bli ospännande) och trestegskval (men det var ju längdhoppet som räknades i alla fall) för att komma iväg på åtminstone någonting litet den här eftermiddagen.

Jag hade bestämt mig för att leta upp Vasa Konsthall, och eftersom jag inte var helt säker på vilken som var den bästa vägen dit gick jag till fots. Det har jag nämligen lärt mig, att hittar man inte i Göteborg så går det enklare att leta promenerande än cyklande, liksom det går enklare att ta sig fram med cykel än med bil. Jag klättrade över bergen, en väg som visade sig vara kanske inte den smartaste men väldigt fin och trevlig, och det har ju också sin betydelse. Jag hittade i alla fall konsthallen utan problem och gick in och tittade på den gästande utställningen om det nya biblioteket i Alexandria.

Egentligen fattar jag inte varför man kör omkring en sådan där utställning världen runt, för allt som visades där kunde lika gärna finnas på en webbplats, och gör det antagligen också. Men efter att ha upptäckt att det var betydligt varmare ute än man kunnat ana, och dessvärre inte särskilt svalt inne heller, bestämde jag mig för att stå absolut stilla och titta på filmen som visades tills jag hade slutat svettas. Dessvärre kom en väldigt trevlig egyptier och ställde fram extra stolar till den lilla publiken och till slut var det bara jag som stod upp, så jag tittade demonstrativt på klockan och gick vidare. På vägen ut kastade jag en flyktig blick på lite konst som jag inte förstod mig på. Sedan tog jag en snabb och lätt väg hem och njöt av den svala vinden som fläktade genom mina luftiga kläder. Och när jag kom hem var varken tennis, fotboll eller tresteg slut. Ibland kan man visst få allt.

Visserligen inte på grund av kulturkalasande utan snarare beroende på alldeles för lite sömn på sistone, kände jag mig sedan inte alls sugen på att gå ut mer denna dag. Men då det riskerade att bli sista chansen att ta del av dessa gratisnöjen bestämde jag mig ändå för att omfördela mina energireserver så att jag skulle kunna pressa mig lite till. En gnutta mer envishet är bara bra för mig.

Framåt kvällen tog jag så en runda på stan igen och tittade förstrött på lite av varje som kom i min väg. Slutligen hamnade jag på en bänk på kajen utanför kasinot. Där satt jag och hade det mycket behagligt i kvällssolen med musik spelande i bakgrunden, men när jag insåg att jag började dåsa till fann jag det säkrast att gå hem.

Kulturkalaset, dag 3

Idag har det till och med varit soligt, om än rätt blåsigt, men jag valde ändå att göra det till en kalasfri dag. Fast då fick jag i och för sig tid att läsa en bok i stället, och det kan ju vara både kulturellt och festligt det också.

Kulturkalaset, dag 2

Igår tyckte jag att det kunde vara lagom med ett enda evenemang på kulturkalaset, eftersom det rörde sig om något så stort som Rix FM Festival.

Det kändes lite lustigt att gå på festivalen av flera anledningar, bland annat för att jag var på den även förra året och nu kunde roa mig med att jämföra precis allt jag kom på. Förra året stod jag på ett sportfält i utkanten av Linköping en frostkall kväll i slutet av sommaren, tillsammans med Motor-Ola. Nu var det en betydligt mildare sommarkväll i Göteborg, en mycket större stad men med ungefär lika mycket publik, och jag gick den korta biten till relativt lilla Kungstorget i sällskap med Metaformannen.

I ärlighetens namn blev det bara ungefär sista timmen av föreställningen vi såg, eftersom det kom ett skyfall medan vi fortfarande satt inne i värmen och vi därför väntade med att gå ut, men så värst mycket gjorde det faktiskt inte. Konferenciärerna och flera av artisterna var desamma som jag fick se förra året. En del av dem hade jag ju också sett tidigare i sommar på Liseberg. E-Type, till exempel, var inblandad även förra gången jag och Metaformannen var ute tillsammans, vilket var en oväntad och lite lustig tillfällighet. Fast det är nog så, det är inte bara på radio som samma artister och låtar dyker upp om och om igen. Å andra sidan gör det mig inte så mycket, så länge jag har en sådan här tur och slipper de artister just jag har svårast för på de festivaler jag vill gå på. Rix FM-festivalen har hittills visat sig vara snäll mot mig.

Förresten, när jag nu ändå är igång med bekännelserna, så såg vi egentligen inte mycket av det hela överhuvudtaget, för det stod en massa grejer och skymde sikten framför scenen. Det blev lite som att gå ut och titta på tv, för storbilds-tv:n syntes i alla fall förträffligt. Men Ola sjöng än en gång sina två bästa låtar (att ha en sommarhit som håller mer än en sommar är väl för övrigt rätt bra jobbat), jag hade trevligt sällskap och det regnade inte. Vad mer kan man begära av en festivalkväll?

En, två ... "många"?

Jaha, vad kan man tänka sig att de menar här då?

Kulturkalaset, dag 1

Jag gick ut hårt på kulturkalasets första dag. Det var nog säkrast så, var slutsatsen jag drog efter att igår ha ägnat minst en timme åt att bara läsa programmet. Man vet ju aldrig hur länge man lever, vad som dyker upp under veckan och så, och med allt jag hittade som intresserade mig vore det synd att missa mer än nödvändigt, tyckte jag. Sådana här evenemang är ju som gjorda för mig, någon som är intresserad av lite allt möjligt men som är fattig och snål och inte har många kronor att lägga på kultur (förutom böcker då, men det är mer tvångsmässigt). Så det var bara att sätta igång. Det blev att jag plockade programpunkter ur kalasprogrammet och blandade med egna infall.

Min första runda tog mig till området vid Lilla Bommen. Där hade de smällt upp något slags litet tivoli, men jag riktade in mig på Älvrummet, som jag länge har gått och undrat lite över och nu tog chansen att undersöka närmare. Där fanns en massa information om älvstränderna, och en jättestor modell (!) över älven och områdena intill. Jag kände mig ordentligt belönad för min lilla ansträngning att ta mig dit.

"Mitt" hus i modellen.

Jag var också inne i operafoajén en vända. Där satt folk och "målade akvareller" (åtminstone blev det färg på papper), vilket kanske inte var så fantastiskt spännande att beskåda, men det var kul att se en liten bit av operahuset inifrån i alla fall.

Därefter förflyttade jag mig inåt centrum genom diverse obskyra gränder och små gator som jag inte gått på förut, samtidigt som uppehållsvädret tog slut för den gången. På Kungstorget stannade jag i matoset mellan alla de olika snabbmatsskjulen och lyssnade på jazz med Bengt Söderbergs sextett en stund. Regnet tilltog, men jag fortsatte ändå vidare mot Bältespännarparken, där jag tittade lite på trolleri och några företagstält innan det kändes som precis rätt läge att gå hem en sväng.

Efter lite vila och energiintag hemma var det dags för kulturkalasets invigning på Götaplatsen, och eftersom det nu regnade ännu mer valde jag än en gång att gå till fots under mitt paraply. Jag kom lagom för att höra Peter Apelgren skoja på som vanligt och sedan få se en vandringsutställning med bärbar konst. En av konstnärerna måste ha spelat tv-spel, för visst känner man igen figurerna från Katamari-spelen?

Konstverket (lite otydligt) till vänster och tv-spelsfiguren till höger.

Publiken var inte direkt med på noterna. Efter täta uppmaningar uppifrån scenen började i alla fall applåderna komma lite mer spontant, men det är ju faktiskt inte lätt att klappa på något särskilt ljudligt sätt när man håller i sitt paraply.

Jag trivdes i alla fall väldigt bra när jag fick lyssna till Thomas Petersson, som jag nog tycker är en av Sveriges bästa komiker. När det blev en paus i väntan på Miss Li passade jag dock på att smita iväg. Hon må vara från Borlänge, och min mamma kan få berätta precis hur många gånger som helst hur hon praktiskt taget är en del av Li-familjen, men jag väljer ändå att inte vara ett fan. Det är med Miss Li lite som det var med Calaisa tidigare, att artistnamnet är så motbjudande att jag bara inte orkar med det. Som Thomas Petersson sa: "Man ska ju inte döma folk på förhand, men varför inte? Man sparar mycket tid." Fast annars kunde jag förstås bara säga att jag faktiskt har hört musiken och inte gillar den.

Vad jag däremot gillar, har gillat i halva mitt liv och efter den här kvällen gillar ännu mer, är Stefan Andersson, och det var för att se och höra honom jag simmade vidare längs Avenyn och än en gång bort till Kungstorget. Där var det klart mer fart på publiken, trots det ihållande regnet, men så var föreställningen en riktig upplevelse också. Det bjöds på intelligenta visor med lokal anknytning, en liten historielektion, humor och härligt sväng. Helt gratis! Jag var också glad att jag ändå hade hunnit besöka Marstrand, för det gjorde det hela ännu lite bättre. Åh, vad bra han var! Det här händer mig hela tiden nu, att jag får se gamla favoritartister i verkligheten och inser att de faktiskt är ännu bättre än jag förstod när jag växte upp.

Bortom ett hav av paraplyer ...

Det fanns fortfarande mycket kvar att se och göra innan dagen var slut, men mina skor var genomblöta och för att ha lite krafter kvar till resten av veckan gick jag hem när konserten var över. Exempelvis erbjuds det också film, men inte ens utan regnet hade jag velat sitta utomhus i kylan i ett par timmar till bortåt midnatt. Nej, den sortens kultur får jag nöja mig med hemma. Det är faktiskt rätt fint det också. Speciellt när det inkluderar en varm filt, ett tyst rum och en film man har valt själv.

Gå på konsert typ gratis: Jill Johnson

Kan ni tänka er, nu är det dags igen. Tur att sommaren snart är slut, för ett sådant här rännande på Liseberg kan väl inte vara nyttigt? Men mycket i princip gratis musik blir det ju, och musik är väl i högsta grad nyttigt? Nåja, här följer fortsättningen på serien.

Idag: Jill Johnson.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Jag gillar Jill Johnson. Plötsligt mindes jag att jag har sett henne live en gång tidigare. Det var just på Stora scenen på Liseberg, fast 1995, och då var hon med som något slags gäst hos Jan Johansen som råkade uppträda den dag jag var där och turistade med familjen. Och jag har väl gillat henne sedan dess. Däremot måste jag erkänna att jag inte blir så värst tagen av countrymusik. Men i mindre doser med en bra artist (och typ gratis) är det förstås helt okej.

Lite allmänt om kvällen: Efter en riktig regnväderssöndag var det fortfarande grått och lite ruggigt, men lagom till konserten blev det ändå uthärdligt att sitta ute på blöta plaststolar. Att jag alls gav mig iväg ut en sådan kväll berodde på att Pinglan var där och tyckte att mitt sällskap kunde duga.

Publik: Inte jättestor, antagligen mest på grund av vädret. Den intresserade skara som kommit just för konserten såg också ut att vara lite av vad jag fördomsfullt gissar är typisk countrypublik. Inget fel med det dock. Alla gillar ju inte samma saker.

Några tankar som dök upp under konserten:

• Naturligt fläktande i artisthår, som så här utomhus, är såå oerhört mycket snyggare än de där stormmaskinerna man brukar se på tv. Håret ska bara fladdra lite, inte se ut som om det håller på att slitas av huvudet. Tycker jag.
• Alltså, förlåt att jag har en åsikt till, eller om jag kanske ska uttrycka den som en stilla undran, men vad är poängen med alla dessa covers som görs nuförtiden? Går det verkligen inte att skriva fler bra låtar?
• Alltså, förlåt att jag har en konstig grej till i huvudet, men efter den där Brolin-versionen, som väl gjordes vid fotbolls-VM 1994 eller så, kan jag bara inte höra låten Jolene utan att fnissa inombords och tänka på fotboll.
  
• Precis som väntat gillar jag de rockigare låtarna lite mer. Och en schlager fick vi också, tack vare att den väl också är country. Den här konserten skiljer sig lite från de som varit med andra etablerade artister jag har sett här i år, för de har i princip riktat in sig på att köra sina greatest hits. Det här är väl mer en "vanlig" konsert? (Och mer normallång som konsert också, skulle det visa sig, för extranumren var många.)
• En liten glimt sol till slut! Fast det är klart, det blir alltid sol när Pinglan kommer till stan.
• Jag tänkte att jag skulle träna mig i att vara tyst en stund och inte störa Pinglan så mycket, när det nu var hon som hade valt konserten och allt, men detta verkar främst ha resulterat i att hon själv fick chansen att prata mer under låtarna. (Vi kanske är lite lika ändå?) Hon vill för övrigt gärna se ut som Jill Johnson, har jag förstått. Men det är enkelt, för det gör hon faktiskt redan. På med stövlarna bara så är det klart!
• Om de inte hade så långa och otydliga slut på låtarna skulle folk slippa bli så förvirrade och applådera på "fel" ställen, och så skulle det kunna bli mer applåder på "rätt" ställen i stället. Bara en tanke.
  
• Det blir visst många tankar idag (delvis på grund av en lång konsert, visserligen, men ändå). Shit, vad jag säkert verkar anti och oimponerad. Men jag är visst imponerad. Och det är klart att jag fattar att fantastiska Jill Johnson måste sjunga den här typen av låtar när hennes röst passar så perfekt för det. Men om inte ens hon kan få mig att bli såld på country, då tror jag faktiskt inte att någon kan det.
  

Musik inpå knuten

Vi har tydligen hamnat i den festligare delen av sommaren och vart jag än försöker mig på att gå på mina promenader fastnar jag i en massa tält och scener och folksamlingar. På ena hållet är det en musikfestival, en bit därifrån en annan, det presenteras nya förmågor på Järntorget och på det är det sedan ett helt kulturkalas (med snygg festplatskarta!).

Även om jag för någon vecka har svårt att hitta någonstans att ta vägen utomhus, så inser jag att det vore bra dumt att klaga när jag har en massa kultur mer eller mindre utanför dörren. Jag kanske till och med borde passa på att ta del av något, alltså lite mer aktivt än genom att bara ha balkongdörren öppen. Jag är ju ändå ledig. (Har jag sagt det förut, eller?)

Egen tolkning av en utmaning

Jag har blivit utmanad av Heiti. Jag misstänker starkt att det från hans sida är ett försök att bli av med mig som bloggkommentator, men liksom de flesta bloggare tycker jag egentligen inte alls att det är särskilt hemskt med dessa så kallade utmaningar, utan mest roligt. Dock ligger det väl en utmaning i att lyckas svara ordentligt på frågorna utan att röja min identitet fullständigt. Men det kanske förresten redan är kört, så det är väl bara att sätta tänderna i frågeformuläret.

Regler: Posta reglerna först. Svara på alla frågor. Skicka vidare utmaningen till sex andra bloggare. När du postat dina svar, berätta för den som utmanade dig.

(Jag låter reglerna få lite mindre bokstäver, för de känns inte så viktiga. Den första regeln var fånigast. Den andra är väl självklar, för vad är annars poängen, liksom? Den tredje kommer jag garanterat att bryta mot, inser jag redan nu. Den fjärde kan jag väl gå med på är motiverad. Förresten undrar jag lite vad det egentligen finns för röd tråd i den här utmaningen, men man ska väl inte analysera så mycket antar jag.)

Fem saker som finns på din att-göra-lista (idag):
(Perfekt! Jag har ju till och med precis nämnt mina komihåglistor. Fast det får bli gårdagens, för det var då jag påbörjade det här inlägget. Idag ska jag förresten ändå bara se på OS-invigning.)

• Söka studiemedel.
• Hämta ut ett paket med filmer.
  
• Fota en underlig skylt.
• Bestämma mig för vilken bok jag ska läsa härnäst.
• Blogga! Okej, det stod kanske inte på listan, men gå på Liseberg då.
  

Vad gjorde du för tio år sedan?
Hade gymnasiesommarlov. Sommarjobbade på en servering, och under terminerna pluggade jag duktigt, övningskörde nästan varenda ledig stund, sjöng i kör, hängde med mitt gäng på helgerna och hade originella teman varje gång, som till exempel "pose- och poesiafton".

För precis tio år sedan idag, den 8/8 1998, verkar det dock ha varit en slapp dag, men så var det ju fortfarande sommarlov också. Dagboken rapporterar i nyhetstorkan:

... tog ut [kaninerna] och städade lite, solade, skrev spanska glosor, tog en promenad och såg en massa på tv.

Ja, åtminstone något har ju förändrats. Jag kommer nog inte att se "en massa" på tv ens under OS nu. Men lägger ni märke till en underlighet i det här citatet?

Ställen du bott på?

• Sött litet hus i Falun.
  
• Studentkorridor med kackerlackor i Linköping.
  
• Studentlägenhet med sol hela dagen i Linköping.
• Människolägenhet med egen uteplats i Linköping.
• Rum hos lånad familj i Göteborg.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
(Alltså, det går ju inte ens att tänka sig en biljon. Med så mycket pengar kan man göra precis allt man kan komma på, och hur svårt är det att fatta några beslut då? Jag menar, självklart skulle jag vara både egoistisk och generös, betala mina studieskulder, ge ut en roman och äntligen skaffa mig egna möbler, bjuda igen alla vänner som försett mig med mat och resor, ge en massa ytterligare till mina nära och kära och ett gäng andra viktiga men mindre personliga ändamål.) Ursäkta, jag formulerar om frågan:

Fem saker du inte skulle göra om du var biljonär?

• Bli rymdturist.
• Köpa ett slott. Eller andra grejer jag inte alls behövde, för den delen.
• Köpa en lott, såvida inte pengarna gick till något bra.
• Sluta plugga, åtminstone inte än på några år.
• Bli mer trendkänslig.

Där ser man, jag klarade inte ens att hålla mig till den självklara regeln. Och utmana andra bloggare kan jag inte, för jag tror inte att jag vet sex stycken som inte redan har svarat på utmaningen. Men skulle någon känna sig manad så är det bara att känna sig utmanad!

Gå på konsert typ gratis: Patrik Isaksson

Serien fortsätter. (De tidigare avsnitten hittas här och bakåt.)

Den här gången: Patrik Isaksson.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Klart positiv. Jag tycker bra om Patrik Isaksson och hans musik. Präktighet skrämmer mig inte. Det här var också den enda av sommarens konserter på Liseberg som jag var angelägen om att inte missa. Det bidrog till och med till mitt beslut att tacka nej till en utlandsresa som annars hade kommit i vägen. Okej, det var väl kanske inte något av de tyngre argumenten, men jag ville verkligen gå på konserten, till och med om det regnade, vilket det visst skulle göra.

Lite allmänt om kvällen: Jodå, regnet hängde i luften, men det var en rätt varm och skön torsdagskväll i alla fall, och mycket folk var ute. Jag var på bra humör, ute i lagom god tid och förutsättningarna kunde knappast ha varit bättre.

Publik: Fullt framför Taubescenen redan när jag kom tio minuter före konsertens början. Rätt mycket medelålders par, lite ungdomar och några enstaka barnfamiljer. En något annorlunda känsla än på de tidigare konserter jag varit på i parken.

Några tankar som dök upp under konserten:

• Han påstår att han har turnerat och släppt skivor i tio år, och ändå känns de äldsta låtarna inte alls så gamla. Å andra sidan kom jag inte på att jag gillade den här musiken förrän för ett par år sedan, så jag har väl helt enkelt varit ouppmärksam. Jag skulle inte ha kunnat räkna upp många av hans låtar, men när jag nu får höra dem kan jag till min förvåning de flesta utantill ändå.
• Visst känns han en aning rockigare live än jag har hört honom förut? Det passar bra. Och han är grymt bra såväl på att sjunga och spela som på att plocka ihop melodier som gräver sig in i kroppen på en. Ja, texterna är det väl inte precis något fel på heller.
• Hur kan det komma sig att när man har hittat den perfekta platsen (tror man) så kommer det alltid en svajande flaggstång och placerar sig precis framför en? Fast man behöver ju inte se egentligen. Annars har jag kommit på nu hur man ska göra. Man ser till att man är i samma sällskap som de där flaggstängerna, så att de vet att man finns och låter en stå framför eller bredvid dem! Hädanefter letar jag alltså främst vänner bland folk som är mer än 190 cm långa.
• På tal om längd förresten, det här var den längsta av alla småkonserterna jag har hört på Liseberg i år, vilket enbart var positivt, för nog måste jag tycka att det här också var den bästa av dem.
• Och tänka sig, efter de två regndropparna precis i inledningen kom det inget regn på hela tiden jag var ute! Mot slutet blev det till och med glipor mellan molnen. Jag tror att det var min dag idag (det säger man visst inte ofta, till skillnad från det motsatta).
  

Inte ett dugg förslappad

Det är onekligen en lång ledighet. Inte minst märks det på att jag börjar komma ner till bottenskrapet på min lista över saker som ska göras, bör göras och sådant som i alla fall kunde vara bra om det blev gjort någon gång.

Lyckligtvis är det i princip omöjligt för mig att bli uttråkad. Förr om åren har jag fördrivit överbliven tid med små spel och andra lata nöjen, men nu har jag nästan lika roligt åt att stöka undan hushållssysslor, reparera saker och uträtta ärenden.

Igår satt jag till exempel och fixade kläder som av olika anledningar inte var tillverkade på bästa sätt. Sådant brukar jag dra mig länge för att göra. Dessutom har jag på allvar börjat fundera på att repetera lite plugg inför kursstarterna, trots att jag inte ens har hunnit få reda på när de är. Visst, jag har en del olästa böcker kvar i hyllan också, men det beror inte så mycket på att jag har läst dåligt i sommar som på att det ständigt kommer till nya.

Jag tänkte försöka skylla allt på mina vänner. De verkar alla ha flytt Västkusten. Det begriper jag inte alls. Jag är ju här. Ledig. Full av energi och med ett enormt babbelbehov. Men det går nog över när min förvandling från människa till hushållsrobot är fullständig.

Höstrusk men sommarledigt

En myspysig regnvädersdag inomhus blev mer än tillräckligt för mig. Jag är inte van vid att sitta stilla så länge nuförtiden. Och även om det var lite trevligt att tända ljus i fönstret framåt kvällen så är det inte riktigt dags för det där än, tycker jag.

Men solen går ner redan lite efter 21, och när jag igår gav mig ut för att ta igen förlorad "frisk" luft och motion kände jag också något som påminde om höst i luften. Kanske var det bara för att det var mulet, men jag är nästan säker på att det var någonting mer. Ändå är det nästan en månad kvar av sommarlovet! Det är ju smått absurt. Antagligen är det meningen att man ska jobba och tjäna pengar inför det kommande studieåret, eller möjligen plugga till omtentor då, men om man inte har något sådant att aktivera sig med?

Något ska man ju göra. Och höstrusk och sommarlov verkar vara den perfekta kombinationen för att skaffa sig en ny hobby. Eventuellt börjar jag samla på döda paraplyer.

"Och till höger ser ni vad som ser ut att vara en go' och gla' göteborgare"

Jag brukar berätta för de flesta jag är ute och går med här hur jag ofta får en sådan väldig lust att vinka till turisterna som åker Paddan. Fast jag brukar ändå behärska mig, och nöja mig med att le för mig själv vid tanken på att jag inte är turist i den här härliga stan.

För ett par dagar sedan, när jag i sakta mak traskade hemåt längs kanalen, kom det som nästan alltid en Paddan-båt proppfull med turister. De såg ut att ha det rätt trevligt. De hade dock redan passerat Feskekôrka och guiden hade tydligen för tillfället inget att säga, så folk tittade på lite allt möjligt.

Själv tittade jag förstås på turisterna. Och då fick ett par lite större barn för sig att vinka till mig. Jag besvarade omedelbart och utan att reflektera hälsningen, och inte med någon liten försiktig fjantviftning heller, utan lyckligt flinande med stora armrörelser. Detta fick också hälften av de andra turisterna i båten att börja vinka.

Ah! Det är något visst med att förverkliga barnsliga fantasier. Frågan är nu bara om det här innebär att jag har kommit över mina impulser att vinka åt turister, eller om det tvärtom leder till att jag kommer att göra mig känd som "Paddan-vinkaren", som när som helst kan dyka upp på kajen larvigt viftande åt intet ont anande turister.

Hur man får en egen parkbänk

En dag den här veckan gick jag ut lite senare än vanligt, men fick ändå en bra plats på en egen bänk ute på Stenpiren. Där satt jag i godan ro och läste en mysig mordhistoria i den lagom varma kvällssolen medan folk bakom mig stod och köade till någon räkkryssning.

Efter ett tag kom ett medelålders par försiktigt smygande och placerade sig på den andra änden av bänken. De samtalade ganska lågmält så det störde mig inte ett dugg. Det enda jag reagerade över var att det ju var relativt ovanligt av ett par svenskar att våga sätta sig på samma bänk som någon de inte kände, och utan att verka ha någon direkt ursäkt för sitt agerande.

Jag hade precis påbörjat ett nytt kapitel när kvinnan, riktad till mannen, sa "jag mår lite illa".

Visst, när det är 30 grader varmt finns det hundra anledningar att känna sig mer eller mindre konstig. Men det är klart att jag inte kunde sitta kvar där.

Smart sätt att få bänken för sig själv, eller hur? Jag bjuder på det tipset, bara ni lovar att inte använda det mot mig.

Sikta ut igen

När jag inte går omkring med vinterjacka och en massa stora fickor blir det visst inte av att jag har med mig kameran så ofta när jag är ute heller. Men idag tänkte jag att den kunde få följa med på promenad. Alla mina utsiktsbilder ska väl inte vara tagna under vinterhalvåret, hur bra man än ser när träden är kala.

Så nästan ett halvår senare blev det några bilder tagna från utsikten vid Masthuggskyrkan igen. Nu var det lite grönare, lite varmare och lite fler turister i farten.


Bara för att jag hade kamera med mig såg tydligen jag också ut som en turist. Så de kastade sig genast över mig och frågade om jag ville ha bilder tagna på mig med utsikten. Det tyckte jag verkade fasligt onödigt, så jag ruskade ihärdigt på huvudet och rusade därifrån.

Någonting man inte precis ser från utsikten, men som jag har gått och beundrat hela sommaren, är den här balkongen. Jag hoppas att innehavaren ursäktar, men sådant här måste man ju bara dela med sig av.

Sett något skumt?

En solförmörkelse vid klart väder, så roligt! Tänkte vi. Men att täcka över 44 % av en gigantisk, strålande, brännande högsommarsol gör ingen större skillnad. Det kändes lika bländande ljust och lika stekande hett i alla fall.

När jag nu har promenadavstånd till observatoriet kunde jag ju förstås ha knallat dit, men bara tanken på alla trapporna upp på berget gör att det känns som rätt beslut att stanna hemma i skuggan.

Fast jag ska i alla fall sluta säga att det alltid är dåligt väder när det händer saker på himlen. I stället har jag kommit fram till att det är mig det är fel på. Det är jag som alltid är på fel ställe. Så, hur såg det ut hos er som befann er lite längre norrut?

En kväll med svettiga pensionärer, schlagerhjältar och allsång

Jodå, jag åkte till Liseberg. Jag har hela tiden haft som mål att, som en del i mina undersökningar av parkens nöjesutbud, besöka en av sommarens allsångskvällar med Lotta Engberg, och innerst inne hoppades jag att det skulle bli den här. När det nu var kanonväder och jag inte hade något annat för mig var det ju heller inget att fundera över.

Det är svårt att i förväg föreställa sig hur hundra tusen (mina små överdrifter är bara att vänja sig vid, faktiskt) svettiga göteborgare och turister ska vara att gosa ihop sig med under en timmes allsång, men det gick förvånansvärt bra ändå. I alla fall sedan jag efter fem minuter i solen kommit på den lysande idén att söka upp en skuggigare plats att stå på.

Charlotte Perrelli. Vilken röst hon har! Vilken artist hon är! Och vilken otrolig lust publiken hade att trösta henne för resultatet i ESC. Jag kunde förresten inte hjälpa att jag tyckte att den annars så bra orkestern och kören inte riktigt gjorde henne rättvisa.

Ola. Ola, Ola, Ola. Det får vara hur fjortisaktigt som helst att tycka om honom, men hans två bästa och somrigaste låtar är bara så rätt i sådana här sammanhang. Det är klart att man omedelbart blir på bättre humör, till och med när man redan är glad.

Clara Hagman. Hade jag ingen aning om vem det var, och tydligen förväntades man inte ha det heller, men jag är nästan säker på att vi kommer att få höra talas om henne mer i framtiden. Hon gjorde mig nervös först, när jag insåg att det var "I will always love you" hon tänkte sjunga, men som hon gjorde det! Ojoj. Vänta bara tills ni får höra henne, ni som inte har gjort det.

Och Lotta Engberg själv förresten. Som den schlagernörd jag är, och när jag inser hur jag inte alls är ensam om att vara det, kan jag inte göra annat än att erkänna att hon var en av mina första idoler. På den tiden insåg jag inte ens hur enormt kompetent hon är på en massa områden, men det är ändå ett faktum att de två systrarna i min dockskåpsfamilj efter mitten av 80-talet kom att få heta Lena och Lotta.

Allsång var det ja. Sjöng jag då? Nja, lite med tårna kanske. Fast det borde nog räknas, eftersom kvällens tema var kroppsdelar. Hur som helst var det en till och med trevligare upplevelse än jag hade väntat mig.

Blogganpassade aktiviteter

Så onödigt att ha en blogg när man delar sin tid mellan att slöa och att göra saker som visserligen är intressanta och roliga, men som man av en eller annan anledning inte kan eller vill berätta om.

Det börjar nog bli dags att gå på Liseberg igen ...

Hälsningar från semestern i Södern

Jag gillar att lära mig saker, och gärna lite olika slags saker. Något jag har lärt mig de senaste dagarna är att Partille är lite som något ställe vid Medelhavet eller så.

Man kan där stå på en balkong i ett höghus i den tropiskt varma sommarnatten och blicka ut över skräpiga parkeringar och mystiska plåtskjul (rummen med havsutsikt var väl slut), medan man från balkongerna intill hör röster som talar olika främmande språk och cikadorna väsnas i dikena. Någonstans i närheten spelas musik, men allt känns ändå så stilla och avkopplande. Som på en utlandssemester alltså.

Dock finns det kallt, gott och drickbart kranvatten i Partille. Det är en stor fördel. Och dessutom tar det bara drygt tjugo minuter med buss dit hemifrån mig.

Jag har ju sagt att jag har flyttat till ett exotiskt ställe.

Hålla värmen

Det är runt 30 grader ute och nästan lika varmt inne.

Man orkar liksom inte vara i solen hela dagen då.

Så jag passar på att stryka lite kläder.

Nästan söta

Jag har haft "kolla älgkalvarna i Slottsskogen" på något slags komihåglista hela sommaren. Och fast jag till och med har planerat att gå dit några gånger har det inte blivit av. Jag började tro att de skulle hinna bli vuxna älgar innan jag kom iväg. Så hade det säkert blivit också, om det inte hade varit för dessa plötsliga spontanturer till fots kors och tvärs genom stan, som jag numera så ofta dras med på.

En massa andra djur såg jag också. Pingvinerna luktade inte fullt så illa som på Kolmården, men så var de inte lika många som där heller.

Men jaha, check då.

Maximalt slö

Nu är det verkligen så ledigt det kan bli. Igår städade jag till och med i förebyggande syfte, för att slippa göra det sedan, om det nu blir så varmt som de säger då. Och allt annat nyttigt verkar på något magiskt sätt bli gjort utan att jag tänker på det. Så jag bara glider omkring och känner mig genomledig. Jag vet inte om jag har upplevt detta förut, men det måste ju vara precis det här som är meningen med juli?

Lilla storasystern

Idag har jag fått vara storasyster på riktigt som omväxling, och inte bara åt lånade syskon, eftersom brorsan tog en liten paus från sina kompisar och kom och hälsade på mig en stund.

Fast som vanligt var jag inte mycket till storasyster, då jag till exempel lät mig bjudas på fika och bad om undervisning i en del av den moderna teknikens mystiska möjligheter.

Även småsyskon blir väl vuxna, antar jag.

Men det är då det roliga börjar på allvar. När de slutar peta en i ögonen med galgar och i stället då och då daskar till en på armen och mumlar något om "gul bil", eller härmar andra fotgängares gångstilar tills man måste hålla i sig i ett gammalt hus för att inte vika sig dubbel av skratt mitt bland folket på stan.

Då är det riktigt lätt att vara storasyster.

Så udda, precis som det egentligen ska vara

Jag gick ut i regn klockan tre, för en fika på stan.

Kom hem i sol klockan nio, med håret som saltigt trassel.

En plötslig bilutflykt till Hönö kom emellan. Och jag hade inte ens kamera med mig. Vem ska tro mig då? Jag fattar inte själv vad som händer.

Chokladpraliner i feberdimman

När jag låg där i sängen, med persiennerna nere och utan glasögon, upptäckte jag att det stod en viss sorts chokladask i bokhyllan.

Vad hände med den trettonde?

Det var evigheter sedan jag tränade på att häva en sladd, så det vet jag inte om jag skulle klara nu, men i gryningen igår lyckades jag i alla fall avbryta ett svimningsanfall.

Sedan tillbringade jag dagen i sängen, medan minuterna segade sig fram. Trots att jag knappt orkade hålla ögonen öppna under de stunder jag faktiskt var riktigt vaken var jag ganska uttråkad. Jag tänkte att när jag nu har tv på rummet skulle det ju vara ett perfekt sällskap när man ligger sjuk en vacker sommardag, men tv-programmen, i synnerhet de som går på dagtid, kan ju få en att må dåligt även när man är frisk, så jag stängde av igen. Och boken jag höll på att läsa ville jag inte röra, för den var alldeles för bra för att jag skulle vilja riskera att förknippa den med sjukdom.

Det fick bli en helt och hållet förlorad dag. Någon enstaka sådan när man ändå är ledig kan man väl acceptera, åtminstone när man nästa morgon vaknar pigg och hungrig, livet är tillbaka och allt tycks ha guldskimrande kanter.

Nytt rum

Himmelska Hyresvärden och Lånesyrrans riktiga storasyster håller på och gör om Lånesyrrans rum. Igår rev de ut allting ur rummet för att kunna måla om väggarna. Då även möblemanget ska bytas ut fick jag hastigt och lustigt en bokhylla till.

En bokhylla till!

(Paus för segerdans.)

Sedan jag kom tillbaka från Dalarna har jag som jag nämnde också egen tv. Med de här två uppgraderingarna är det som om även jag har fått ett nytt rum.

Dessutom älskar jag att inreda bokhyllor! Jag vet inte än hur jag ska ordna det i hyllorna, men jag vet ändå med säkerhet att det kommer att bli bra. Åh, jag är så nöjd.

Gå på konsert typ gratis: Calaisa

Efter ett litet uppehåll är jag visst plötsligt tillbaka i konsertspringandet på Liseberg. Ja, jag är faktiskt förvånad själv, för det var rätt oplanerat som jag hamnade på gårdagens konsert. Men nog ska den tas med i min lilla serie (senaste delen hittas här), för en konsert är väl en konsert även om den inte är på stora scenen!

Den här gången var det Calaisa jag lyssnade på.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Det här är sådan musik jag kan gilla rätt mycket när jag är på ett visst humör. Dock har jag alltid haft problem med den här gruppen, eftersom de har vad som måste vara Sveriges i särklass sämsta bandnamn. Jag tycker att det är så töntigt att enbart detta har fått mig att undvika att lyssna på musiken fram till nu. Men eftersom jag inte vill vara en idiot så bestämde jag mig för att ge tjejerna en ärlig chans.

Lite allmänt om kvällen: Efter en grå och trist inledning på dagen var det en finfin sommartisdagskväll, så det bidrog väl till min vilja att komma ut och roa mig lite bland folk. Och i och med att det är semestertider var det nu betydligt mycket mer folk på Liseberg än det var under mina besök före midsommar, och då tyckte oerfarna jag ändå att det var folktätt då.

Publik: Smockfullt framför Taubescenen. Folk verkade vara på bra humör och gjorde artiserna nöjda och glada. Själv höll jag mig i periferin, men såg och hörde bra ändå.

Några tankar som dök upp under konserten:

• De flesta av låtarna skulle nog mycket väl kunna vara filmmusik i någon "tjejfilm". I alla fall tänker jag nästan alltid på sådana scener när jag hör dem.
• Vad många instrument de kan spela. Sådant är alltid imponerande.
• Okej, jag ska vara uppriktig. När jag nu ändå är här stannar jag förstås och lyssnar på hela konserten. Den är absolut inte sämre än de andra jag har varit på i år. Men egentligen är jag här för att jag är så himla nyfiken på hur det står till med Arvingarna nuförtiden. Dansbanan nästa!
  

Något om veckans turistande i Göteborg

Inledningen av veckan bjöd alltså på riktigt turistiga aktiviteter. Fast ska jag sammanfatta det hela så blev det främst en kombination av blommor och konst. Vi klarade nämligen av tre av de fyra delarna av Göteborgs lustgårdar.

Botaniska trädgården var lika fantastisk som vanligt, varken mer eller mindre. Där hade vi också riktig tur med vädret. Vi tittade på blommor, grönsaksodlingar, träd och allt det andra som finns där.

Trädgårdsföreningen tog rejält inträde, men var i gengäld något alldeles extra. Även där fanns förstås massor av blommande växter, och framför allt mycket som var intressant och vackert att titta på, praktiskt taget konst. Vi fick också chansen att se jättenäckrosen blomma.


På Liseberg verkade lustgården mest handla om vatten, sten, träd och snygga former, vilket kändes som perfekt variation när man nu sett flera av utställningarna.


Under besöket på Liseberg, som var mitt åttonde för året, hann vi också med att ta den vanliga lilla rundan i nöjesparken, äta glass, köpa lotter, se på Carl-Einar Häckners varieté och slutligen få en skymt av Stefan Sundström när han uppträdde (dock bara just en skymt, och inte alls tillräckligt för att motivera något konsertbloggande).

Mer konst såg vi på Konstmuseet, som jag verkligen längtat efter att få besöka, och jag blev inte besviken. Jag verkar generellt gilla äldre konst mer än modernare, fast jag kan egentligen väldigt lite. Därför läste jag noggrant alla skyltar, antecknade namn på konstnärer jag fann intressanta och som jag har för avsikt att ta reda på mer om (och jag tillhör faktiskt de människor som brukar kolla upp saker jag undrar över, så det är nog troligt att det blir av).

Utöver allt detta hittade vi för mig nya och mycket trevliga matställen. Eftersom jag är fullkomligt oimponerad av mat kanske ni kan föreställa er hur stor upplevelsen var när jag nu till och med nämner det i min blogg. Men på det ena stället var maten verkligen god!

Nu har dock mina föräldrar åkt hem och det är dags att bli självständig och laga sin egen mat igen. Som ni märker lever jag fortfarande, så det går nog ungefär lika bra som vanligt.

Strömavbrott på huvudkontoret

Jag var inte alls bra på att gå och lägga mig tidigt igår. Det blev sent, sent, sent.

Sedan kunde jag inte somna ändå, eftersom jag hade tusen saker i huvudet.

När jag till slut nästan började dåsa till såg jag ljusskenet från en blixt. Fick för mig att jag nog skulle dra ur till exempel datorn. Krypande under skrivbordet tänkte jag att jag lika gärna kunde dra ur hela grenuttaget som datorn och andra apparater var kopplade till.

Lade mig igen och lyssnade på lite åskmuller en stund. Började så småningom bli sömnig på riktigt.

Insåg plötsligt att jag hade dragit ur stereon, som jag alltid har min väckning på. Steg upp på nytt, kopplade in och ur och om lite och ställde in klockan och väckningen på stereon igen.

Var jättepigg och låg och retade mig på hur dum jag varit.

Resdagsredogörelse

Startade resdagen huttrande i tiogradig sommarsvalka, i Dalarna, där regnet härskat det senaste dygnet.

Var inne i Örebro, där det var nästan soligt, och åt en kaka och installerade en datorskärm hos en moster.

Hade en mycket underhållande lunchpaus på Restaurang Brändåsen utanför Kumla och Hallsberg. Till sällskap hade vi nämligen ett stort antal trevliga typer i bland annat skinnväst och träskor, och med tanke på hur deras bilar såg ut var det väl inte en alldeles vild gissning att anta att de var på väg från Power Big Meet i Västerås. (Första gången jag hörde talas om detta evenemang var för övrigt när jag för några år sedan råkade befinna mig i Västerås just som träffen ägde rum. Jag tyckte att det lät ytterst besynnerligt, och inte förrän jag fick syn på en skylt insåg jag att det inte hade med kött att göra.) En av träskokillarna blev min hjälte när han bytte kanal på restaurangens tv, så att jag slapp se apritdödande reklam från TV-Shop medan jag åt.

Färdades över Västgötaslätten, som inte var lika lerig den här gången. Dock körde vi ifatt regnvädret som varit hos oss under natten, så blött var det minst sagt. Vid Vara var vi igenom regnet, tog ledningen och lämnade det bakom oss.

Åt glass i en störtskur i Alingsås. Fick därmed anledning att beundra de mycket fina cykelparkeringarna med tak och låsvajrar vid järnvägsstationen.

Nådde Göteborg samtidigt som molnen även där började hopa sig, men där det ännu var jämförelsevis jättevarmt (betänk att vi hade klätt oss för ungefär tidig vårvärme). Ute var det nästan dött. Bara några enstaka turister var ute i den sköna sommarkvällen.

Var är alla människor? Har de dragit nu när det har blivit semestertider? Är de helt utmattade efter två dagar med Springsteen? Men var är i så fall turisterna? För de ska väl vara här ändå? Skulle inte det här vara en sommarstad? Jag vill ju se folk nu!

Som vanligt måste jag omedelbart ta itu med allting. När jag kommer hem efter en kortare eller längre resa tycker jag om att återgå till det normala så fort som möjligt. Så nu har jag packat upp, fyllt kylskåpet, dammsugit (det var en ny upplevelse att det kunde bli så dammigt och fullt med hundhår hemma medan jag var borta), pratat en massa i telefon och dessutom organiserat om i min garderob. Medan jag packade upp upptäckte jag nämligen outnyttjade möjligheter, som genast måste tillvaratas.

Ja, och så har jag fascinerat zappat runt mellan alla tv-kanaler. För jag har blivit med tv! Det är första gången som jag har en tv i samma rum som min säng. Fast jag har ju ingen egen säng förstås. Men annars.

Nu borde jag dock inte falla in i mina gamla vanor helt och hållet. Kanske vore det bra för mitt värkade huvud om jag inte sitter uppe och pysslar vid datorn halva natten, hur roligt det än är med bredband igen, för nu stundar ju ett par dagars stenhårt turistprogram. Och regn har vi fått också. Så lämpligt.

Hem till turistandet

Jag hade faktiskt trott att jag skulle turista mer även här uppe, men nu blev det visst mest en naturdagbok av den här dalavistelsen. Å andra sidan är det ju just natur jag verkligen har brist på i Göteborg, så det var nog smart att ägna sig så mycket som möjligt åt den medan jag ett tag hade den överallt omkring mig.

Nu väntar stadsliv igen. Och nästan två tredjedelar av sommaren är kvar. Jag har massor av idéer och inte många planer. Det kan bli lite vad som helst av det.

Fladdris

Vid ett tidigare tillfälle påstod jag visst att sommaren var fulländad, trots att jag inte ens hade tagit mitt premiärdopp.

Något annat jag hade glömt att räkna med var fladdermusen. Men nu har jag i alla fall sett den. Det finns förresten med all sannolikhet minst flera stycken här, men jag har aldrig träffat mer än en i taget, så alltså säger jag att jag har sett fladdermusen.

Det brukar annars ofta dröja till sent på sommaren innan den visar sig om kvällarna, men som för att ge mig en chans att få lite av allt under min vistelse här så dök den upp när jag var ute vid midnatt igår. Den cirklade runt gårdsplanen över mitt huvud och jag stod och tittade på den i några minuter. Det är trivsamt på något sätt. Ibland brukar jag vissla lite åt den för att se om den blir intresserad och dyker mot mig. Fast jag skulle förstås inte vilja ha den alltför nära inpå mig.

I dagboken den första juli

Jag hade inte badat, skrev jag. Det var igår det.

Idag kan jag sluta älta, för nu är premiärdoppet avklarat. Det var ju bara två månader efter att alla andras badsäsong började (det hann bli juli, gruff, gruff). Men hur som helst var det riktigt skönt i vattnet.

Så där, nu kan vi äntligen gå vidare.

Vill ni ta del av fler små dagboksanteckningar kan jag till exempel berätta att gräsmattan framför vår stuga har förvandlats till en vitklöveräng, att vi (okej, mest pappa) idag har fällt en björkstam och att jag räknade till trettiofyra vagnar på ett godståg som passerade på andra sidan sjön.

Eftermiddag vid bäcken

Det började kännas som dags att titta på lite andra slags sevärdheter än skog, men det var egentligen bara jag som orkade med en utflykt, så då fick det bli någonting nära ändå. Jag tog kameran med mig och trampade iväg på grusvägen, som låg så öde i solskenet en måndag innan folks semestrar börjat på allvar.

På en åker fick jag syn på en räv som var ute och jagade sork i fullt dagsljus. Den var långt borta och i motljus, men jag fångade den på bild i alla fall. Jag följde vägen runt åkern i förhoppning om att genskjuta räven och få se den på närmare håll, men från det hållet syntes den inte till. I stället stod där en trana och hängde, också den precis inom synhåll, men eftersom jag är tvångsmässigt sanningsenlig måste jag ju visa bilder på allt.

En av de vackraste små byar jag vet ligger längs en större bäck som rinner uppifrån skogen ner till sjön. Nu cyklade jag långsamt uppför backen, mellan söta små stugor och välbevarade gamla bergsmansgårdar med precis lagom tuktade trädgårdar. På många av de gårdar som låg utefter bäcken fanns dammar och brygghus som gjorde idyllen komplett.


Där husen tog slut började vägen gå i stort sett parallellt med bäcken. Jag stannade i nästan varenda vägkrök, hoppade av cykeln och studerade det forsande vattnet. Den här bäcken har alltid trollbundit mig, då den är något som jag nästan inte trodde fanns. När jag var liten var bäckar små och porlande, rann oftast i diken eller möjligen i skogen, men de var åtminstone aldrig av det slaget man kan bada eller tvätta kläder i, så där som jag hade läst att Petter och Lotta gjorde i Elsa Beskows berättelse. Den här bäcken är dock precis som den i sagan, eller i alla fall just som jag alltid har föreställt mig den.


På ett ställe låg en vält och uttorkad gran tvärs över vattnet och intill stack stora rundade, flata stenar upp över ytan, perfekta att kliva ut på. Jag tog av mig skorna, hissade upp byxbenen till knäna och satt en stund på trädstammen i solen och vickade på tårna i det något kyliga vattnet.


Snart började bromsar och stickflugor surra envetet kring mitt huvud, så jag klättrade upp på vägen igen och cyklade barfota vidare. Jag svängde in på en mindre skogsväg som gick spikrakt längs kanten av ett hygge. Där gjorde jag nästa lilla rast, tvingade mig själv att lägga undan kameran för en stund, blunda och bara stå och andas och lyssna. Solen värmde axlarna utan att bränna och en lätt vind höll undan håret från mitt ansikte. Så långt upp från vägen hördes inga bilar eller andra ljud som orsakats av människor, men tyst var det ändå inte bland alla insekter, småfåglar och susande trädkronor. Men det var så stilla, så fridfullt. Jag hade hittat ett nytt favoritställe.


Jag lät skorna sitta kvar på pakethållaren när jag vände hemåt. Det verkade som en bra fortsättning på min barnsligt romantiserade lantlivslek. Fast skönt var det då rakt inte att trampa uppför grusvägsbackar på en trög cykel med pedaler med skarpa kanter. Hem kom jag dock utan missöden, varm, rufsig och tillfreds, så kanske var det en nödvändig del i min egen sommarsaga.

Nu hade jag alltså doppat fötterna i havet, sjön och bäcken, men jag hade fortfarande inte badat. När jag kom tillbaka hem tyckte jag att det var dags att göra något åt detta, och då jag var varm och det brände under fotsulorna lät det faktiskt som en riktigt god idé. Just då började det dock åska över sjön, så det blev inte mer än ett snabbt svalkande fotbad den här gången heller. Men jag fick se ett lite lustigt ljussken med ett par regnbågar i form av en ljus tårtbit över skogen på andra sidan sjön.