På en åker fick jag syn på en räv som var ute och jagade sork i fullt dagsljus. Den var långt borta och i motljus, men jag fångade den på bild i alla fall. Jag följde vägen runt åkern i förhoppning om att genskjuta räven och få se den på närmare håll, men från det hållet syntes den inte till. I stället stod där en trana och hängde, också den precis inom synhåll, men eftersom jag är tvångsmässigt sanningsenlig måste jag ju visa bilder på allt.
En av de vackraste små byar jag vet ligger längs en större bäck som rinner uppifrån skogen ner till sjön. Nu cyklade jag långsamt uppför backen, mellan söta små stugor och välbevarade gamla bergsmansgårdar med precis lagom tuktade trädgårdar. På många av de gårdar som låg utefter bäcken fanns dammar och brygghus som gjorde idyllen komplett.
Där husen tog slut började vägen gå i stort sett parallellt med bäcken. Jag stannade i nästan varenda vägkrök, hoppade av cykeln och studerade det forsande vattnet. Den här bäcken har alltid trollbundit mig, då den är något som jag nästan inte trodde fanns. När jag var liten var bäckar små och porlande, rann oftast i diken eller möjligen i skogen, men de var åtminstone aldrig av det slaget man kan bada eller tvätta kläder i, så där som jag hade läst att Petter och Lotta gjorde i Elsa Beskows berättelse. Den här bäcken är dock precis som den i sagan, eller i alla fall just som jag alltid har föreställt mig den.
På ett ställe låg en vält och uttorkad gran tvärs över vattnet och intill stack stora rundade, flata stenar upp över ytan, perfekta att kliva ut på. Jag tog av mig skorna, hissade upp byxbenen till knäna och satt en stund på trädstammen i solen och vickade på tårna i det något kyliga vattnet.
Snart började bromsar och stickflugor surra envetet kring mitt huvud, så jag klättrade upp på vägen igen och cyklade barfota vidare. Jag svängde in på en mindre skogsväg som gick spikrakt längs kanten av ett hygge. Där gjorde jag nästa lilla rast, tvingade mig själv att lägga undan kameran för en stund, blunda och bara stå och andas och lyssna. Solen värmde axlarna utan att bränna och en lätt vind höll undan håret från mitt ansikte. Så långt upp från vägen hördes inga bilar eller andra ljud som orsakats av människor, men tyst var det ändå inte bland alla insekter, småfåglar och susande trädkronor. Men det var så stilla, så fridfullt. Jag hade hittat ett nytt favoritställe.
Jag lät skorna sitta kvar på pakethållaren när jag vände hemåt. Det verkade som en bra fortsättning på min barnsligt romantiserade lantlivslek. Fast skönt var det då rakt inte att trampa uppför grusvägsbackar på en trög cykel med pedaler med skarpa kanter. Hem kom jag dock utan missöden, varm, rufsig och tillfreds, så kanske var det en nödvändig del i min egen sommarsaga.
Nu hade jag alltså doppat fötterna i havet, sjön och bäcken, men jag hade fortfarande inte badat. När jag kom tillbaka hem tyckte jag att det var dags att göra något åt detta, och då jag var varm och det brände under fotsulorna lät det faktiskt som en riktigt god idé. Just då började det dock åska över sjön, så det blev inte mer än ett snabbt svalkande fotbad den här gången heller. Men jag fick se ett lite lustigt ljussken med ett par regnbågar i form av en ljus tårtbit över skogen på andra sidan sjön.
