En dag den här veckan gick jag ut lite senare än vanligt, men fick ändå en bra plats på en egen bänk ute på Stenpiren. Där satt jag i godan ro och läste en mysig mordhistoria i den lagom varma kvällssolen medan folk bakom mig stod och köade till någon räkkryssning.
Efter ett tag kom ett medelålders par försiktigt smygande och placerade sig på den andra änden av bänken. De samtalade ganska lågmält så det störde mig inte ett dugg. Det enda jag reagerade över var att det ju var relativt ovanligt av ett par svenskar att våga sätta sig på samma bänk som någon de inte kände, och utan att verka ha någon direkt ursäkt för sitt agerande.
Jag hade precis påbörjat ett nytt kapitel när kvinnan, riktad till mannen, sa "jag mår lite illa".
Visst, när det är 30 grader varmt finns det hundra anledningar att känna sig mer eller mindre konstig. Men det är klart att jag inte kunde sitta kvar där.
Smart sätt att få bänken för sig själv, eller hur? Jag bjuder på det tipset, bara ni lovar att inte använda det mot mig.
