Olika festivaler, människor och utflykter, men samma nöjen, samma stämning, samma vilja att krama den sista lyckan och friheten ur sommaren.
Med sensommaren kommer också oundvikligen min längtan och mitt omättliga begär efter landet. Så här års ska jag vara där. Jag ska gå utefter gulnande dikeskanter och andas torr luft och njuta av den speciella stillheten som råder efter att småfågelungarna har tystnat och semesterfirarna har återvänt till vardagen. Jag ska stå ensam i mörkret de svala kvällarna och ana hur fladdermössen sveper förbi mot himlen ovanför mig. Jag ska hjälpa till att plocka och rensa bär tills både händer och fötter är lila och jag ska skynda mig att ta ett par dopp till innan sjön blir kall igen. Jag ska samla kraft och minnen inför vintern.
Det retar mig nästan att jag är ledig. För min dröm är i alla fall omöjlig. Men jag ska inte ge upp. Det måste finnas diken även i den här delen av världen.
