Jag brukar berätta för de flesta jag är ute och går med här hur jag ofta får en sådan väldig lust att vinka till turisterna som åker Paddan. Fast jag brukar ändå behärska mig, och nöja mig med att le för mig själv vid tanken på att jag inte är turist i den här härliga stan.
För ett par dagar sedan, när jag i sakta mak traskade hemåt längs kanalen, kom det som nästan alltid en Paddan-båt proppfull med turister. De såg ut att ha det rätt trevligt. De hade dock redan passerat Feskekôrka och guiden hade tydligen för tillfället inget att säga, så folk tittade på lite allt möjligt.
Själv tittade jag förstås på turisterna. Och då fick ett par lite större barn för sig att vinka till mig. Jag besvarade omedelbart och utan att reflektera hälsningen, och inte med någon liten försiktig fjantviftning heller, utan lyckligt flinande med stora armrörelser. Detta fick också hälften av de andra turisterna i båten att börja vinka.
Ah! Det är något visst med att förverkliga barnsliga fantasier. Frågan är nu bara om det här innebär att jag har kommit över mina impulser att vinka åt turister, eller om det tvärtom leder till att jag kommer att göra mig känd som "Paddan-vinkaren", som när som helst kan dyka upp på kajen larvigt viftande åt intet ont anande turister.
