Halvdag, heldag

Egentligen begriper jag inte varför det ska vara halvdag en sådan dag som idag. Om man nu ska jobba alls en klämdag och pallra sig iväg till jobbet kunde man väl lika gärna jobba som vanligt, eller? Inte för att jag har något emot halvdagar så här, speciellt inte när de gör att jag får åka på studiebesök på nästan folktomma kontor och sedan hämta med mig folk ut i solen och naturen.

Så fick vi oss en skön promenad i vårgrönskan och den plötsligt värmande solen.

Sniff, sniff. Djupt andetag. Aaaaah!

Läge för ett vårskrik? (Foto: Mario)

Som om det inte vore nog med detta blev det sedan en riktigt lyckad eftermiddag på stan med Mario och Luigi. Vi satt på en bänk vid kanalen och åt vår sena lunch och småvinkade åt de proppfulla Paddanbåtarna. Sedan shoppade vi loss, gick i en massa affärer och köpte trevliga saker åt oss själva och varandra så länge vi orkade hålla på.

För mig kändes det här klart mer som en heldag än som en halvdag. Och det klagar jag nu heller inte på.

Kristi himmelsfärdsutflykt

Det blev en liten namnsdagsutflykt till Saltholmen på eftermiddagen. Där fanns båtar, en del arbetande båtägare, några sportfiskare, turister och fåglar, men framför allt lugn och frid. Det var grått och svalt, men inte alls blåsigt, och så skönt att kunna andas riktigt djupt och låta öronen slappna av en stund. Jag klättrade ut på Aspholmen och satt på en klippa och läste en bok medan övriga verksamheter hördes svagt på avstånd, så där helgdagsmässigt avkopplande.

Rapport från köksträdgården: 11 maj

Litchiplantorna växer lite lagom fort, framför allt Lionel Litchi, som nu har klart fler och större blad än Litchi Prosit, den lilla klena stackaren. För Lionel har jag stora planer. Jag tänkte börja med att lära honom spela All night long (all night) på xylofon.

Även basilikan (som ju skulle vara rödbladig -- trotsunge!), myntan och körveln frodas, och har dessutom den goda smaken (eller lukten då) att sprida väldoft omkring sig.

Nykomlingarna uppifrån: citron, timjan, lavendel och avokado. Jag vågar inte vara så optimistisk att tro att alla kärnor och fröer jag sår ska gro, så både citron och tamarind fick trängas flera i varje kruka. Det kommer jag snart att få betala för på ett eller annat sätt.

Jag ska nog förresten tänka ut ett namn på avokadon. Några förslag? Ove kanske, eller Eva?

I tamarindkrukorna är det jordbävning, så min vågade gissning är att även de kärnorna fick för sig att gro. Fortsättning följer såvida ingen plötslig missväxt inträder.

Helgsammanfattning

Den gångna helgen var det dags för nästa större familjesammankomst och födelsedagsfirande, den här gången med Marios familj. Det var hemskt lyxigt även för mig, för jag behövde inte laga mat på hela helgen, då det bjöds på den ena fina middagen efter den andra på olika ställen.

Och Marios föräldrar, som är trogna bloggläsare, kom med messmör (inklusive kvitto) och valnötsolja, inspekterade odlingar och annat, och när vi satt vid middagsbordet tittade de på Mario, Luigi, Daisy och mig (som med ett milt storhetsvansinne gärna identifierar mig med prinsessan Peach) och krävde att också få egna bloggalias.

Mario och jag åkte hem och avrundade dagen med tv-spelet Mario Kart: Double Dash!! och plötsligt var det givet vilka karaktärer som skulle få låna ut sina namn härnäst: Toad och Toadette! (Den som bekymrar sig över hur långt jag drar likheter och så får gärna påminna sig att jag alltså har gett mig själv rollen som prinsessa i rosa klänning.)

Nåväl, nog om tv-spel för tillfället. Eller kanske inte ändå, för efter sent söndagskvällspluggande blev det ännu mer spelande fram till gryningen (hurra, det är nästan sommar!), så det blev inte så värst mycket till måndag sedan. Och nu är det snart helg igen. Härligt! Läge för lite tv-spel kanske?

What a mess!

En av mina vänner skapade ett Facebook-evenemang för att få hjälp med att samla ihop kvitton till en väska han ville ha. Jag tänkte genast att jag givetvis skulle bidra, för jag hade till och med redan ett kvitto han kunde få. Men så tittade jag på kampanjen och blev ganska sugen på den där väskan själv. Usch, vilken egoist jag är!

Jag antar att sensmoralen här är att man ska hålla sådana här grejer för sig själv, och inte berätta om det för alla man känner i syfte att kanske få lite hjälp, för att risken att en massa andra också vill ha och hinner före då är stor.

Okej.

Men nu bloggar jag om det. Ändå. Vad har man annars en blogg till?

Det är alltså dags för samlande igen. Och nu blir det en större utmaning att lyckas. Den här gången handlar det om messmör. Jag har gjort mig känd som messmörsätare (och här nere kanske framför allt för hur jag uttalar ordet -- därav rubriken), men så enormt mycket messmör förbrukar jag ändå inte att jag är i närheten av tolv förpackningar på ett par månader.

Så, alltså ... Den som inte har lust att samla till en egen messmörspryl men ändå råkar handla messmör och kan avvara kvittot vet ju vem som skulle bli tokglad över det, om jag säger så.

Problemet med att tänka med näsan

Läste någonstans igår (men har väl för mycket snor i huvudet, för jag minns inte var) att den värsta björkpollenperioden brukar vara 10-21 dagar lång.

Alla andra tider på året hade jag blivit positivt överraskad av detta, för det brukar ju kännas som en mycket mer utdragen process än så när man går där och snörvlar och nyser. Men när jag nu är inne på ungefär fjärde snordagen tycks det mig som en evighet om det är nästan tre veckor kvar av det här.

Jag har klarat mig helt utan mediciner i några år, och det ska mycket till innan jag ger med mig och erkänner att jag behöver något sådant, eftersom det i praktiken bara handlar om högst en handfull dagar per år som är riktigt jobbiga. Men om det är något som får mig ur balans så är det klåda. Efter en stund börjar jag på allvar överväga att skaffa mig lite nässprej och ögondroppar. Ah, ögondroppar! Att tanken på något som bara verkar vara smått och kallt och blött kan kännas så lockande.

All sympati till er som (dessutom) inte tål gräs eller något annat som stör under en betydligt större del av året och livet. För det är ju inte bara fysiskt påfrestande att vara allergisk. Man kan faktiskt bli skvatt galen också.

Jag vill också!

De senaste åren har jag jobbat på att ta igen förlorad ungdom. Nu börjar det bli dags att gå vidare. Med andra ord ska jag försöka klara av sådant jag missade som barn.

Jag funderar på att börja med att hantera upplevda orättvisor genom att slänga mig på golvet och skrika och sprattla.

Om detta beteende fungerar bättre för en vuxen än för barn för att få sin vilja igenom är väl tveksamt. Speciellt som det inte finns en människa i närheten. Men mot ackumulerad frustration kanske det hjälper?

Lite åtminstone?

Äh, jag går väl och städar i stället.

Kommentarer med uppföljning

Jag gillar att man har ganska många valmöjligheter när det gäller hur ens Blogger-blogg ska se ut och fungera. Alla gillar ju inte samma saker. Bland annat därför hade jag valt att ha kommentarsformuläret direkt nedanför inlägget och inte, som de flesta andra, på en egen sida. Jag tycker helt enkelt att det kan vara väldigt opraktiskt (och dessutom fult) att skickas iväg till en sida som ser helt annorlunda ut än själva bloggen när man ska kommentera något.

Men nu blev jag uppmärksammad på att det i det formuläret tydligen fattades en viktig funktion (om det gäller för den typen av formulär generellt eller bara på min blogg vet jag inte), och då det problemet kan fixas genom att jag byter kommentarsformulär gör jag förstås det.

Ni som är lite mer ovana bloggkommentatorer behöver alltså inte bli förskräckta för att det ser annorlunda ut när ni klickar på "svar" för att läsa och skriva kommentarer*. Det ska vara så. I alla fall för tillfället. Testa gärna! Förhoppningsvis finns det också då en ruta med "skicka uppföljningskommentarer" att kryssa i för den som vill få ett meddelande om när något nytt hänt i just det kommentarsfältet.


*Det går dock fortfarande att läsa redan befintliga kommentarer under inlägget på dess egen sida. För att komma dit är det bara att klicka på inläggets rubrik.

Valborgsmässohelgen

Jag har aldrig varit valborgsmässofirandets största vän, så därför gjorde det mig inte precis något att jag inte såg mycket av det i fredags. I stället fick jag följa med på Balkanparty, där musiken var betydligt bättre än väntat och jag inledde min lediga helg med att bli på gott humör.

Som jag sedan njöt av att vakna upp till en totalt ledig lördag! Det har jag inte gjort på mycket länge. Jag kostade också på mig att stanna inomhus hela dagen, fast det blev allt finare väder ju längre den led och det kändes lite som att skolka.

Men idag kunde inget stoppa mig från att känna på våren ute i solen. Det blev visserligen ingen tur till Botaniska, som vi först hade tänkt, men varför skulle jag egentligen lägga tid på att åka in till stan och trängas med en massa folk för att titta på vitsippor där, när de blommar i minst lika stora mängder överallt i naturen och längs vägarna häromkring?


Nu har jag förresten också fått en egen spikmatta. För mig fungerar sådana mot de flesta måttliga obehag, antagligen till stor del helt enkelt för att det är så skönt att bara ligga stilla och slappna av en stund. Så nu har jag något att njuta av även när det börjar bli dags att avrunda den här ovanligt superlediga helgen.

Andra halvan av halvdagen

Det visade sig vara något slags halvdag för folk i allmänhet idag, och det kan ju vara behövligt när det faller bort hela lediga helgdagar som det nu också gör, och så bestämde jag mig för att då skulle jag minsann fixa så att även jag fick halvdag. Och ledig helg.

Men min halvdag är visst lite upphackad och okontrollerad. Därför ska jag plugga en stund till nu. Fast det gör inte så mycket, för jag har nästan slutat komma på saker jag skulle kunna göra om jag var ledig.

Öööh ...

Det här är lite konstigt.

Plötsligt pluggar jag fler timmar per vecka än jag någonsin har gjort sedan jag lämnade gymnasiet (möjligen med undantag för när jag läste litteraturvetenskap, men då innebar å andra sidan pluggandet bara att jag satt och läste böcker hela dagarna).

Samtidigt har jag börjat bete mig som en sådan där "vuxen" och går och lägger mig på kvällarna så att jag faktiskt är skapligt pigg både på morgnar och eftermiddagar. Det sambandet är väl ganska uppenbart, men hur jag på en gång hinner både plugga och sova mer än tidigare är lite oklart.

Eventuellt har det något litet att göra med att jag i stort sett inte gör ett enda dugg annat än pluggar och sover, pluggar och sover, pluggar och sover.

Och eftersom jag inte kan plugga medan jag bloggar får man väl dra slutsatsen att jag skrev detta i sömnen.

Alive again in April

Så har Liseberg öppnat portarna för en ny säsong igen. (Redan? Vart tog vintern vägen?) Och gissa vem som var där redan idag! Eller, det behöver ni förresten inte, för det är ju uppenbart.

Efter att först ha tagit en sväng på stan för att kolla in Vetenskapsfestivalen (mest för att jag jobbade på den för två år sedan och fortfarande tydligen känner att jag har något slags ansvar för att uppmärksamma den) promenerade jag längs den lördagsuppsluppna Avenyn bort till Liseberg och införskaffade årets säsongskort.

Så här såg det ut på Liseberg på öppningsdagen förra året. Har de tur med vädret, eller? Även i år var det alldeles strålande, även om det inte var kortärmsvärme och grönska som då. Jag inspekterade hemtamt området och gick mest omkring och kände av nöjesparksatmosfären bland allt folk.

Mot månen.

Sedan var det dags för konsert med gruppen Dead by April. (April är det ju, men vem är det som är död?) Jag var övertygad om att jag inte hade hört talas om dem ens, men när jag nu hade chansen att upptäcka något nytt tog jag den givetvis. Sedan insåg jag snart att de visst inte alls var helt okända för mig, och även bortsett från att det var skojigt att uppleva den typen av konsert i vårsolen bland barnfamiljerna på Liseberg så gillade jag det hela.

Men det är klart, någon sommarvärme var det ju inte ute, och hur de som gick i sommarkläder överlevde fattar jag inte. Själv var jag bokstavligen blåfrusen när jag kom hem, trots mina varma kläder. Så jag var klart nöjd med att lite senare betrakta Lisebergs invigningsfyrverkeri från min egen ytterdörr.

Nu börjas det

Kli, kli, kli.

Fint väder är det också. Men hur som helst har jag inte tid att vara ute.

Hade ni förresten koll på att det är första sommardagen idag? Gleðilegt sumar!

Rapport från köksträdgården: 20 april

Länge, länge har jag väntat på avokadon, och nu har den äntligen öppnat gapet för att sträcka ut tungan mot den konstgjorda dagg som här faller dagtid.

Nu har jag också sått citron, tamarind, lavendel och timjan. Snart får jag inte plats i rummet själv. Var ska jag ha allt?

Årets andra vårblommefotosession

På väg till skolan höll jag på att fastna i backen upp från Korsvägen, för att marken var så blå (och lite gul) och doften så oemotståndlig. När jag sedan på hemvägen skulle ta mig tid att fota lite hade den lilla gångvägen förvandlats till en turistattraktion, och vi var många som stannade upp ett slag och njöt.

Inte 30 års firande, men väl ett par dagars

Flera gånger under födelsedagen fick jag frågan om hur det kändes. "Bra", sa jag. Inte ens jag tycker väl att man kan dra några generella slutsatser om en ålder utifrån en enda, inte alls normal, dag. Men det är ju lika bra att passa på att svara medan det är så där enkelt.

Och det var väldigt vad jag blev uppvaktad! En del firar rejält för att de tycker att det är något speciellt med att fylla jämnt, medan jag nog snarare började tycka att det faktiskt hände något där vid övergången från 20-någonting till 30 just för att jag var med om så mycket roligt.

Tack!

Just det

Jag brukar hålla mig till egna bilder här, men nu kan jag inte låta bli att dela med mig av en jag fick skickad till mig:

Äntligen!

Jag brukar inte nämna min ålder så där värst noggrant här i bloggen, men de flesta som läser den känner mig ju ändå, så, ja, nu är jag alltså också där:


Om rubriken inte räcker som förtydligande, exempelvis ifall någon undrar om det är läge att gratulera eller inte, så gillar jag faktiskt att fylla år. Inga ålderskriser i sikte än!

Bråttom

Men vad är det här nu då? Mina föräldrar hotar nu med att anlända enligt tidtabell. Idag av alla dagar! Det hade jag ju inte räknat med.

I väntan på askmoln och annat

Det var värst vad mycket folk som plötsligt skulle ha flugit någonstans då. Var och varannan människa tycks vara påverkad av inställda flyg när jorden skickar lite isländsk vulkanaska för att påminna om vem det är som bestämmer. Men jag väntar bara på gäster som ska anlända med tåg. Det brukar normalt inte innebära mer än några timmars förseningar. Nu, med alla extra resenärer som fått göra sina inrikesresor markbundna, får vi kanske visserligen lägga på någon timme till, men jag räknar ändå med besök till helgen.

Så jag städar och fixar i stället för att passa på att vara ute i solen innan den försvinner bakom aska, regnmoln eller både och. Fast för turister ska det i princip regna i Göteborg, för att ryktet om den konstanta vätan här ska hållas vid liv, så det är helt i sin ordning, bara lite tråkigt för besökarna om det blir så.

I min frys väntar nu en crème fraiche-tårta, vilket en gång om året är det godaste som finns. Och med posten kommer det spännande försändelser med många frimärken och mystiska figurer på.


Det tycks vara stora grejer på gång här, även bortsett från askmolnet!

Jag heter ju inte Flinn "på riktigt" dårå

När jag gick in i mitt hus och påbörjade den långa vandringen genom bottenvåningen hörde jag plötsligt någon borta i skuggorna bakom trappan ropa:

- Hej Flinn!

Fast nu var det inte Flinn hon ropade, utan mitt vanliga namn, som också är just vanligare, så jag hann bara haja till väldigt kort innan jag insåg att det inte var någon jag kände som ropat. Men hon lät så uppriktigt glad och välkomnande att jag önskade lite att det hade varit mig de tre figurerna bakom trappan väntade på.

Jag närmade mig och hörde samma röst igen, nu lite lägre:

- Det var visst inte Flinn.

(Fast hon sa förstås fortfarande inte Flinn utan det där andra namnet, som bevisligen många andra också bär.)

Jag nådde fram till trappan och de tre hade då redan börjat prata om annat och vi låtsades inte om varandra. Det kändes som lite sent då att kliva fram och påpeka att jag visst var Flinn, så jag lät bli, men nog var det synd att jag inte reagerade mer instinktivt och svarade direkt när hon ropade hej. Det hade ju kunnat bli riktigt roligt.

Vårlängtan å andra sidan

Efter att ha betat av tankar som de i det föregående inlägget blev jag i stället plötsligt hemskt sugen på att möta våren mitt inne i stan, och dit var det ju ingen omöjlighet att åka, så det gjorde jag. Sedan vandrade jag mina gamla promenadvägar och bara njöt.

Den idylliserade bild jag har av landet i mitt hjärta (den ångande, väldoftande jorden) är en värld så helt olik mina vardagskvarter (de grusiga cykelvägarna med hundbajs), men även det här några kilometer hemifrån är en annan sorts värld (gatstenen och de fullsatta uteserveringarna). Det finns så många världar, men nästan överallt är våren i det här läget mest härlig.

Inne i stan är det ett helt annat tempo och där förändras saker och ting så snabbt. När var jag här senast? För ett par, tre månader sedan? Det kunde vara åratal någon annanstans, för så mycket har tillkommit, så mycket finns att se och notera. De flesta förändringarna verkar vara till det bättre, faktiskt. Det är allt från nya små intressanta butiker i Haga till papperskorgar och andra trivselhöjande detaljer.

Ny är den uppdaterade och förbättrade skyltningen uppe vid Skansen Kronan, där för övrigt folk redan ligger i drivor och samlar solvärme.

Ny är för mig också den fina dörren på den tidigare vidöppna urinoaren vid kanalen!

Även ljuset känns liksom nytt i sin intensitet.

Pusselmotivet framför alla andra har kompletterats med ett synnerligen käckt litet vrak vid kajen.

Och här ska det väldigt snart resas något stort, nämligen ett stadshjul. Det är så nytt att jag hinner se det innan det ens har kommit på plats!

Vårlängtan å ena sidan

Det är sällan jag drömmer mig bort nuförtiden. Men den här veckan har varit så. En sådan vecka när kropp och ande tydligen inte har nöjt sig med att vara på samma ställe. Det är då jag tillfälligtvis längtar någon annanstans.

Jag kan sitta i ett mörkt rum med fönstret på glänt mot vårkvällen och höra en ensam koltrast därute sjunga som om det gällde livet. Och det gör det ju. Och så låter jag tankarna söka sig till landskap där skogen är stor och på riktigt, stigarna är djurens och bäckarna är fria från godispapper, där grusvägarna knastrar aptitligt under stövelsulorna när jag traskar framåt, där doften av våt vårjord inte har några gränser.

Eller så drömmer jag helt enkelt bara om en gård där man kan räfsa fjolårslöv på en gräsmatta och riva upp damm och ännu mer mossa, mylla och maskar, och där grannarnas röster på andra sidan bärbuskar och åldrande staket är trygga och välbekanta.

Oavsett vilket går flykten från verkligheten till en plats där allt är självklart och precis som det alltid har varit, där det är omedelbart och nära och jag inte behöver vänta på något. Där allt redan finns och är mitt.

Kvällssol

Det är inte bara morgon- och middagssolen som hittar in i mitt rum.

I stället för blommor

Några av dagens flygande, simmande och hoppande (nåja) djur.

Snubbel

En nackdel med att bo trångt är att man lätt fastnar i och snubblar över saker. Fördelen då är att det är så trångt att man inte faller så farligt, eftersom det alltid står möbler i vägen och tar emot direkt.

Påsk i Kalmar

Den gångna helgen var det ett år sedan jag flyttade in i mitt rum, men för att fira det var jag inte alls hemma, utan i Kalmar. Det var ju bland annat påsk också, och den firades faktiskt. I det här fallet med Mario, Luigi och de övriga i den familjen, som i själva verket inte alls består av tv-spelsfigurer. Och vi var alltså i Kalmar.

Kalmar och lite kända byggnadsverk. (Klicka för något större bild.)

Det var lite varmare och ljusare den här gången, och jag fick komplettera mina första goda intryck av stan med vidgade vyer under långa promenader i solen. Så nu har jag sett lite av varje.

Båtar.

Fjädrar.

Domkyrkan.

Fler fjädrar.

En minnessten över en man som tydligen hade en sådan tur att varken Leif Eriksson eller Columbus hade hunnit före honom med att upptäcka Småland.

En underlig ek. Eller om det är något slags hybrid mellan ek och en?

Jag har också en bild av världens största navelludd, men den tror jag att jag behåller för mig själv, åtminstone tills vidare. Den kan vara bra att ha.

Glad påsk!

Okej, riktigt så här ser det väl inte ut ens där jag är än, men eftersom inlägget är färdigställt i förväg kompenserar jag med en bild från arkivet.

Rapport från köksträdgården: 1 april

Det är läge för en liten rapport så här före påsk, eftersom jag ska lämna mina ungdomar utan tillsyn i ett par dagar, och man aldrig vet vad som kan hända då. Jag kan inte låta bli att hoppas att det inte kommer att bli alltför soligt påskväder i Göteborg, eftersom det i så fall snabbt kommer att bli ökenkänsla i mitt rum. Just nu är det dock fint i krukorna.

Efter nästan fem månader har basilikan börjat fatta hur riktiga blad ska se ut och reser sig så sakteliga ur sitt trassel av långa stjälkar.

Myntan börjar också gå att ta på allvar, trots att bladen är så små, så små. Och de doftar ... tuggummi! Två fina tuvor med körvel har jag fått, så där kan man väl säga att målet är uppnått. Jag antar att jag borde försöka använda mitt kryddgröna också, men det tar emot att nypa sina små kompisar så illa.

Det skiljer fyra dagar i ålder på Lionel Litchi och Litchi Prosit, men de har hittills ändå varit extremt synkade. Fast nu drar ... hm, Lionel ifrån genom att planenligt veckla ut två par nya fina blad medan Prosit mår mindre fagert och så här långt bara har orkat skjuta ut ett blad av fyra. Hur ska det gå, hur ska det gå?!

Matchning av medresenärer

Under tiden som bloggen kände för att vara ifred i ett par dagar har jag passat på att boka tågbiljetter. Förutom allt som är fruktansvärt besvärligt med att köpa och genomföra tågresor så är det en liten sak jag tycker är konstig. Vid platsönskemål kan man välja "plats nära djur", liksom man alltid förr har kunnat önska sig "plats vid bord", men det finns inte de motsatta alternativen för den som kanske är allergisk mot pälsdjur eller helst av allt vill slippa sitta och fotfäktas vid ett bord. Är inte det lite konstigt? Eller rentav orättvist? Och dumt?

Kanske är det ungefär lika dumt att påpeka sådana här konstigheter i sin blogg i stället för att göra det direkt för någon som kan påverka saken. Kanske borde man orka anstränga sig. Och om man gjorde det kunde man samtidigt passa på att föreslå, jag menar eftersom de ändå kräver namn på biljetterna och allt möjligt för att man ska få åka tåg nuförtiden, att de när man köper sin resa frågar en om man tänker äta, sova, vara högljudd, kommentera allt för främlingar man har omkring sig, bära mycket parfym och också vad man har för ringsignal på mobilen och telefonvanor när man åker tåg.

Plan för kvällen

• släcka lamporna
• ställa om klockorna
• mysa järnet
  

Årets första vårblommefotosession

Hur många vårbilder jag än har i arkivet så vill jag ändå ta nya varje år. Men det var faktiskt lättare att hitta motiven inne i centrum, där det finns en massa parker och planteringar på offentliga platser. Där jag tillbringar dagarna nu finns det förvisso natur, men de tidiga blommorna växer främst i villaträdgårdar och är svåra att komma intill. Jag gjorde ett försök idag i alla fall, och resultatet känns ganska klassiskt vårbildaktigt, så jag antar att jag kan vara nöjd då.

Någorlunda typiskt vårmotiv.

Typiskt vårmotiv, varken mer eller mindre.

Väääldigt typiskt vårmotiv (i synnerhet med vårskräpet i bakgrunden).

Okej då, vår

Exakt så här ska övergången mellan vinter och vår organiseras. Först några decimeter snö och kallt och sedan tvärt stabilt supertöväder, så att allt försvinner på kortast möjliga tid. (Vårfloden är en nackdel, det inser jag, men nu utgår jag naturligtvis från mina egna behov.) Några dagars elände på vägarna är förstås oundvikligt, men sedan är det bara att studera hur snöfläckarna raskt krymper framför ögonen på en ute i middagssolen.

På gatorna som ännu inte sopats är gruslagret flera gånger så tjockt som på mina föräldrars så kallade grusgång. Jag gick i några dagar och roade mig med att försöka föreställa mig hur mycket grus det kan ligga utspritt på Göteborgs gator och cykelvägar. Till min stora tillfredsställelse stod det sedan om just detta i tidningen igår. Siffrorna är visserligen bara en uppskattning, och det gör fortfarande inte att jag kan föreställa mig mängden grus (enligt GP 25000 ton). Men jag tycker om att få svar på frågor.

Och jag tycker faktiskt om våren också, när den väl har kommit och den jobbiga vägen dit från den okomplicerade vintern är avklarad. Åtminstone gillar jag den utan invändningar i ett par veckor, eller vad det nu tar innan pollensäsongen drar igång med full kraft.

Så bara därför, eller jag menar, för att det var uppåt 15 grader varmt idag och absolut nödvändigt att ta fram en tunnare jacka, och för att jag i min lilla hall inte har plats för mer än två par skor och en jacka åt gången, fick det vara nog med vinterkläder nu. Bort, undan, iväg till tvätt och in i skåp. Så var det avgjort. Inget velande, för nu är det vår.

Också ett sätt

Det fixar sig. Jag vet ju det, egentligen. Och nu hann jag inte ens tacka ja till den där festen innan den blev inställd. Så onödigt att lägga tid på att fundera över det när man exempelvis hade kunnat åka och köpa ett par gummistövlar i stället, kan man tycka. Men köpa stövlar kan jag ju göra på den tid som blev över nu när jag inte har någon fest att gå på. Se vad allt ordnar sig bra!

Problem att lösa

Inte för att jag hyser så värst höga förhoppningar om att bloggen tänker lösa mina problem åt mig, men jag får för mig att det på något vis ändå hjälper att skriva om dem, så därför:

Jag är bjuden på en fest som verkar synnerligen intressant. Den utlovar möten med bekanta som jag inte har träffat på länge, möjligheter att lämna tillbaka lånade artefakter och att öva isländska nästan bättre än på Island. Förnuftet säger mig att jag bör tacka ja. Viljan säger att jag längtar efter något sådant. Jag har tid. Det låter ju helt givet, eller hur?

Men jag ser ut att bli tvungen att gå ensam. Det är i sig inget problem, för i någon mening är det ganska roligt att göra det, eftersom det gör att jag faktiskt måste prata med olika människor under kvällen. Det är det här med att jag ska hem sedan också, från andra sidan älven, med nattrafik genom stan en helgnatt. Inte lockande alls. Det är sådana gånger jag numera inser att den här stan inte är totalt perfekt.

Jag kan grubbla mig blå över om det finns någon jag kan be om sällskap till festen, men det betyder ju inte att vi vill gå hem samtidigt. Å andra sidan kan jag ju mycket väl hitta resesällskap när jag väl är där. Det kan faktiskt lösa sig av bara farten.

Äsch, säg inte "taxi"! Däremot, att stanna hemma och plugga är ju förstås en lösning som är praktisk, men inte särskilt socialt stimulerande. Hm, hm.

Skoproblemet jag har kanske enklast löses med gummistövlar. Undrar om de kan fungera som skydd för en ensam kvinna på hemväg genom stan också? Det vore toppen.

Som hastigast om läget

Jag antar att våren är här, i och med att de viktigaste vintersporterna är slut för säsongen. Men hur fort det än töar nu så är det fortfarande inte så torrt ute att jag slipper bli blöt om foten i min trasiga sko.

Och ja, jo, det är nog något slags liten ... inte nödvändigtvis bloggpaus, men i alla fall ett tillfälligt avstannande. Bloggen får ett litet vårlov. Kanske är den, precis som jag själv, mitt i en skarv mellan olika kurser och uppgifter. Under tiden bloggen latar sig får jag förhoppningsvis en massa annat gjort. Och jag drar mig inte för att stänga av, logga ut, stänga mig inne, dra mig undan om det behövs. Det känns otroligt skönt.

Dessutom har jag fått låna en uppsats om isländska ortnamn i svensk text. Jag har nämnt det förr och jag kommer antagligen att kunna tjata om det odrägligt många gånger till, men det är faktiskt så tillfredsställande gôtt att få kombinera intressen! Inte blir det sämre av att någon annan har kombinerat mina intressen åt mig heller.

Och just det, min paraplyliksblogg har fått en filial!

No Killer Hill this year

Åh, Svenska Skidspelen! Åh, Falun! Åh, jag är inte där!

Sådant händer också en del år. Som väl är kan jag trösta mig med att man ser mer av tävlingarna hemma vid tv:n. Fast Mördarbacken är definitivt något annat i verkligheten.

Jag får återskapa stämningen i minnet genom att se på gamla bilder, exempelvis från förra året.

Operatörsbyte

Jag har för första gången någonsin orkat byta mobiloperatör. Naturligtvis var inga försäljare inblandade, för dem brukar jag ju bara vifta bort om de kommer i min väg.

Det har redan från början varit problem med att få saker uträttade på den nya operatörens webbplats, och det verkar som om jag är hänvisad till mindre moderna sätt att göra saker och ting på, vilket egentligen inte alls passar mig. Dessutom kommer jag inte att ha den där drömtäckningen nästa gång jag hamnar på Island. Så jag är just nu lite orolig att jag kan ha fattat ett dåligt beslut. Men i vilket fall som helst var det jag själv som gjorde det.

Förresten kan det väl kanske hända att jag i förlängningen faktiskt sparar några kronor, och på köpet får bättre täckning hemma i Sverige, där jag trots allt tillbringar de flesta dagar. Jaja.

Pingelpartyt

Gårdagen med Pinglan blev lyckad i många avseenden. Tåget hon kom med var bara lite sent och vi kunde sedan tillbringa många timmar i affärerna. Vi var så tjejiga man kan tänka sig och pratade därmed givetvis bara om örhängen, mens och relationer. Sedan kom vi hem med varsitt knippe av sådana där stora papperspåsar från exklusiva butiker, var rosiga om kinderna och pigga som fågelungar en solig försommarmorgon.

Min insats som personal shopper var däremot ett totalt misslyckande. Allt Pinglan köpte hittade hon nämligen själv, och när hon i något fall var tveksam om vilken färg hon skulle välja på en topp var jag tvungen att vara ärlig. Vad annat kan man göra? För det är ju så, hon passar verkligen i allt.

Min bloggmusa

Jag borde träffa Pinglan oftare. Min blogg är väl aldrig så trevlig som när hon har med den att göra. Typiskt bara att hon jobbar nästan jämt när hon inte är på utlandssemester.

Det är med andra ord inte konstigt att jag har höga förväntningar just nu, eftersom hon idag kommer till stan. Jag ska än en gång agera personal shopper, vilket är ett jobb jag inte alls är kvalificerad för utom när det gäller just Pinglan.

Det stora i det lilla

Jag vet att det är dåligt av mig att jag då och då retar upp mig på småsaker. Men då känns det desto bättre att också mycket små och enkla goda saker kan ge stor effekt.

Dagens exempel: Först råkar jag bland annat ut för så kallade vuxna som låter sina barn och djur göra precis som de behagar och därmed förstöra för många andra människor, bara för att de så kallade vuxna själva på så sätt får det lite lugnare. När jag går hem från mataffären känner jag för att börja gruffa så smått för mig själv över egoism och dumhet i allmänhet. Jag närmar mig porten och förbereder mig på att öppna genom att lasta över båda de tunga matkassarna i den ena handen samtidigt som jag gräver i jackfickan efter nyckeln med den andra. I samma stund kommer en kille som gått in i huset ganska många ögonblick före mig tillbaka bara för att öppna för mig!

Det är faktiskt rätt vanligt att folk är just så hjälpsamma och trevliga i det här huset, men ändå, tänk hur en sådan liten handling kan neutralisera så mycket negativt. Varje gång! Och det bästa är att det ofta funkar lika bra tvärtom, alltså om det goda händer först. Det är som om mitt sinne får ett skydd mot det onda och inte reagerar på motgångar och dålig behandling för en viss tid framåt.

Jag skulle bli mycket förvånad om det här är något som bara gäller för mig. Därför försöker jag verkligen komma ihåg att hälsa på busschauffören, le mot folk jag kommer i kontakt med, erbjuda hjälp där den ser ut att kunna uppskattas och så vidare. Och varje gång jag lägger märke till att människor visar varandra hänsyn och till och med är beredda att anstränga sig lite för någon de inte ens känner blir jag riktigt härligt glad. Egentligen hade det förstås varit att föredra att sådant beteende var så självklart att det inte behövde uppmärksammas, men när det nu inte är det får man väl glädjas åt att man kan glädjas åt det då och då i stället.

Det skulle kunna bli något av det här

Sa det klick? Eller var det bara ljudet av olja som hälldes ut?

Dagens små åsikter och prioriteringar

Så här efteråt dyker det plötsligt upp en massa folk som tycker att Salem Al Fakir skulle ha vunnit melodifestivalen, men tydligen gjorde många som jag och lät bli att rösta. Så kan det gå.

Jag kan dock inte vara irriterad just nu, inte ens efter att ha lagt en massa tid på matlagning, vilket jag normalt brukar tycka är en felprioritering. Men nu hade jag fått en flaska valnötsolja av Mario, och då jag inte ville verka otacksam (fast mest var det av uppriktig nyfikenhet ändå) ville jag genast testa den. Resultatet blev en enormt god sallad. Mmm!

Fast jo, förresten, jag kan visst vara lite irriterad. Varför gjorde jag bara en portion?

Följden av att kunna ändra sig

Kom just på en grej. Göteborgskusinen är känd för att gilla Salem Al Fakir. Och hon och jag brukar inte tycka lika om nästan någonting. Jag har inte kollat vad hon tycker nu, men tänk om hon inte har ändrat sig nu när jag har gjort det! Vad betyder det i så fall? Är det ett trendbrott? Ska jag gömma min karl under sängen när hon är i närheten i fortsättningen?

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 6

Korvätandet blev lite senare än planerat, på grund av att någon granne tydligen var tvungen att laga fisk samtidigt som jag skulle inmundiga min smaskiga korv. Och även om jag gillar fisk för det mesta så ska korv inte osa fisk! Ja, och sedan blev det sent och jag diskade till en minut innan melodifestivalen började, och nu offrar jag lite av inledningen för att hinna fixa myset också.

Men jag såg ändå artisterna göra entré i sina boxningsmorgonrockar. Egentligen är melodifestivalen bäst innan den börjar, medan alla fortfarande är glada, ingen har förlorat än och inga tittare och kritiker har hunnit börja gräla om resultatet.

20:14
Darin. Då kan jag kosta på mig att gå och byta om till något glittrigare. Under tiden kan jag ju ändå höra om han sjunger renare den här gången än förut. Oj, där kom första tonen! Jahaja. Hej på ett tag.

20:19
Alltså, varför är Darin i final? Han är inte söt, han kan inte sjunga och han har en trökig låt. Det är antagligen jag som är gammal, jaja. Men till mitt försvar kan jag säga att jag undrar lika mycket varför Pernilla Wahlgren är i final, trots det otidsenliga bidraget. Fast det är klart, en riktig klassisk schlagerlåt vill vi väl ha med för att piffa till det hela. Bara för att understryka att den här låten ändå inte skulle kunna vinna har den i startordningen fått det av eviga förbannelser drabbade nummer två.

20:24
Där är den gröna skinnjackan! Wohoo! Dessvärre tycker inte ens jag att Andreas Johnson ska vinna den här gången. Han gör sin grej helt okej, men det känns inte som om det tar någon med storm, eller?

20:28
Timoteij påminner mig om ett schampo som gav mig enorm klåda i hårbotten på 80-talet någon gång. Det var antagligen fullt med gifter och skräp. Eller helt enkelt gräspollen? Nåväl, hur mycket jag än spårade ur nu så hörde jag faktiskt att en av tjejerna, som ju ändå håller på med musik på heltid, sa "när vi har sjungt". Där åldrades jag omedelbart tio år till på två sekunder!

20:34
Samtidigt som alla andra började gilla Peter Jöback, i och med den där uttjatade musikallåten ni vet, tröttnade jag tvärt på honom. Men jag tyckte faktiskt att han var riktigt cool för sisådär 20 år sedan, det tänker jag inte förneka. Årets jacka är inte så dum ändå. Inte låten heller. Jag kanske kan ändra mig igen? I så fall, i vilken riktning påverkar det min mentala schlagerålder?

20:40
Jag tror att Ola gör allt för att inte vinna, vad han än tror själv. Vad har han gjort med håret? Varför har han världens tråkigaste scenkläder? Varför sjunger han som Darin? Varför rör han sig som om han aldrig har stått på en scen förut? Missförstå mig inte. Jag gillar faktiskt Ola. Det är bara därför jag är kritisk. Ju.

20:43
Jessica Andersson har bytt kläder sedan senast. Bra. Hon har dock inte bytt låt. Synd. Egentligen har jag inte heller något emot henne, vilket också är lite besvärligt, för det hade varit så mycket enklare då.

20:50
Att Björn Gustafsson är med och skojar bakom Salem Al Fakir idag påverkar inte min inställning till bidraget i någon särskild riktning. Björn Gustafsson är rolig, jovisst, men Salem Al Fakir har en sådan enorm kompetens och en bra låt och var redan min favorit i vilket fall som helst.

20:52
Jag har hela veckan försökt förstå varför jag retar mig på att Anna Bergendahl tippas som segrare. Är det rösten? Eller bara det att jag blandar ihop henne med någon annan? Jag har till och med försökt tvinga mig att gilla låten lite extra, för att vara beredd liksom, men det går så där. Jag kanske är allergisk mot någon ingrediens i den?

20:57
Just nu undrar jag mest varför Eric Saade har fått det fina startnumret tio. Det brukar väl vara vikt för favoriter? Och så var Darin först ut. Det här gör alltihop ännu rörigare och svårare att hålla isär för en gammal tant som inte ser skillnad på ungdomarna. Och för den som undrar kan jag säga att jag faktiskt inte har en enda åsikt om låten, artisten, kläderna eller någonting annat med det här bidraget. Däremot kom jag på att jag måste gå och skruva åt den droppande duschen nu.

21:01
Jaha, det var alltså det? Så någon av de där låtarna kommer att vinna, på allvar? Måste kolla snabbreprisen för att se om det finns något nytt och imponerande där.

21:02
Har visst glömt bort Twitter. Det är därför jag bloggar i stället för att twittra nu. Men läsa måste man ju hinna? Om jag bara hade haft ett par ögon till!

21:07
Va, har Blossom fått låna den gröna skinnjackan?!

21:10
Och i mellanakten har de också lyckats välja ut de enda norska ESC-bidrag som jag inte har kommit överens med. Lurt. Och så - gahh! Nanne! Henne kommer jag visst aldrig undan.

21:12
Sådärja. Roger Pontare följd av hårdrocksduell. Det tar sig ändå.

21:15
Hej igen 80-talet! Kan det bli gladare än så här? Norge eller Sverige, vilket som går lika bra.

21:17
Alexander Rybak lever! Jag röstar nog på den låten i kväll om jag får. Men det får jag ju inte, så då återgår jag till ursprungsplanen att inte bidra till röstningen alls.

21:20
Nu blir det poäng och sådant, och då måste jag av någon anledning skriva för hand ett tag.

21:29
De så kallade internationella jurygrupperna verkar inte riktigt vara överens. Men det kanske är ett tecken på att de faktiskt är internationella?

21:39
Det är redan uppenbart att Anna Bergendahl är klart mer populär i Sverige än i Europa. Drar jag förhastade slutsatser nu igen? Det struntar jag i. Jag är redan nervös för Sveriges skull, trots att jag givetvis inte vill att vi ska vinna ESC.

21:40
Snabbrepris igen. Jag har inte ändrat mig ett dugg. Och röstar fortfarande inte. Vet inte hur jag skulle ha hunnit det heller, för övrigt.

21:44
Oj, nu var det en mellanakt till minsann! Och jag som redan har försjunkit i statistik här.

21:47
Ah, Malena Ernman parodierar Christine Meltzers parodi på henne! Då blev det plötsligt lite roligt.

21:52
Och för att göra en segdragen historia lite kortare i alla fall precis på slutet så vann där alltså Anna Bergendahl. Jahapp, det var det. Inte ett dugg oförutsägbart. Folk röstar förstås som det står i tidningarna att de förväntas rösta. Och jag är 94 år.

21:53
Till ESC hoppas jag i alla fall att Viveca Seldahl II hittar något mindre hudfärgat att bära till allt det där andra bleka. Men titta! Nu såg jag de omtalade reklamskorna i bild! Oj, vad jag inte alls kommer att köpa sådana skor nu heller. De var kassa för knäna redan på 90-talet. Just det, jag måste kolla efter nya skor, ja. Dags att gå vidare med livet.

22:01
En sak till förresten. Varför har folk med så där trista namn inte artistnamn längre? Det kanske, eventuellt, möjligen hade hjälpt lite.

Finaluppladdning

Schlagerfinalslördag. Delvis är det ett partaj i sig, men annars är det också lite av ett firande att jag efter idag kommer att vara betydligt friare att göra vad som faller mig in på lördagarna. Fast det är ju på sitt sätt kul med melodifestival, och annars hade jag naturligtvis inte suttit och glott här varenda lördagskväll.

Hur som helst laddar jag nu med flätor i håret och falukorv på tallriken och med nyutskriven tabell att fylla i om jag orkar. Visst kommer det att bli en mysig kväll, trots att jag vet att jag kommer att bli irriterad vid någon tidpunkt. Troligtvis infaller det ögonblicket när klockan närmar sig 22:00. Jag funderar på om jag ska liveblogga, bara för att det ska märkas om jag har rätt eller inte. Och lite för att jag inte ska somna en gång till. Det är ju faktiskt final idag, och då får man baske mig försöka vara lite koncentrerad!

Bilder av mars

De som känner mig vet att jag är en person som i vissa sammanhang pratar utan uppehåll, hur lite jag än har att säga, samtidigt som jag i andra sammanhang envist tiger, hur mycket jag än har att säga. Bloggande får väl sägas höra till de förstnämnda sammanhangen.

Så atte ...

Idag tog jag med kameran på promenad i solskenet, och dokumenterade såväl kvarvarande vinter som tecken på vår. Och dessutom lite fluff.

Glömde dessvärre ta med den där tändsticksasken för storleksjämförelser. Eller om jag snarare borde ha haft en personbil i det här fallet.

Lite av isen på närmare håll.

Sälgen nedanför mitt fönster har sett ut att blomma ett bra tag nu, men inte förrän idag kom jag ihåg att titta efter på närmare håll, så då fick jag se den underifrån också. Fascinerande.

Videkissar i all ära, men med fluff menade jag den här gången en pratglad katt som satt på sin trappa och gärna tog emot lite sällskap i väntan på att bli insläppt.

Glamoröst värre

Jag har lust att skriva, så därför stör det mig att jag inte har något att berätta utöver att jag idag vred till mitt knä på något underligt sätt utan att jag märkte det förrän efteråt. Och det är ju inget att berätta, för då tror folk antingen att jag beklagar mig eller att det faktiskt är synd om mig, och så är det ändå inte. Det är väl mest kul att för ovanlighetens skull ha något gemensamt med många elitidrottare.

Nu ska vi köpa blå mjukiskläder

Mario och jag hittar gemensamma barndomsminnen i gamla tv-program. Det är förstås inte alls konstigt. De flesta av oss som växte upp innan det fanns så många kanaler såg i stort sett exakt samma barnprogram och tv-serier. I vår generation går det till exempel alltid utmärkt att referera till MacGyver.

Men nu har vi fastnat för det här:



Barnkanalsloggan uppe i hörnet avslöjade för mig att programmet har visats på senare tid också, men själv hade jag inte sett det på många år när jag fick för mig att börja gnola på den där låten. Och det som visas i klippet ovan är bara vinjetten. Vilken tid det fick ta! Och vilket tålamod vi måste ha haft även som barn, för vi tröttnade ju inte.

Eller så är det bara ett bra program helt enkelt. Vi kommer ju trots allt fortfarande ihåg det 25 år senare. Dessutom har vi uppenbarligen präglats så av idén att vi numera hellre är ute och rör på oss än tittar på tv, så det måste ju vara ett gott exempel på hälsosam tv.

(Här är 7 minuter till, fast med sämre ljud.)

Rapport från köksträdgården: 8 mars

Myntan är nog gladast av alla över det tilltagande vårljuset och förmiddagsvärmen här i fönstret, och har nu lämnat nanostadiet. Den har också fått sällskap i krukan av ett par av de där skumma svamparna. Jaja, det var billig jord, men det är ju bara spännande!

Själv är jag så glad över mina litchiplantor att jag nog börjar fästa mig lite oroväckande mycket vid dem. Att det gått bra för dem så här långt är ju ingen garanti för att de ska orka vidare efter den första späda fasen. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har till och med gett dem namn: Lionel Litchi och Litchi Prosit.

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 5

Dagens frågor:

• Finns det något mer sammanhang där man kallar moderna låtar för "melodier"?
• Vilka var det som röstade idag egentligen? Jag klagar inte alltså, för jag tycker inte att andra chansen har så stor betydelse. Det kan mest vara lite kul att lyssna på låtarna en gång till ordentligt. Men vilka var det som röstade egentligen?
  

Och förlåt, men efter åratals nötande har Alcazar till slut fångat mitt intresse. Nu måste jag bara lära mig deras Headlines-dans!

Få spel

Nu hände något minst sagt intressant och oväntat. Minns ni mitt locksamlande och den långa ovissa väntan på belöningen?

Det som har hänt var att jag föll för en kampanj och därför samlade förpackningslock i två omgångar och skickade in för att få Wii-spel för besväret. Efter lång väntan kom så det spel som jag kryssat för att jag ville ha den andra gången, varför jag drog slutsatsen att mitt första brev kommit på avvägar. Men nåja, ett spel var ju bättre än inget, bestämde jag mig till slut för, och så fick det vara bra med det.

Kanske var det så att det spel jag kryssat för att jag ville ha första gången redan då var slut, och att det jag sedan fick var en ersättning för det. Och att alla spel redan var slut när den andra locksamlingen kom fram. Det är möjligt. Eller så kom faktiskt det första brevet med lock lite vilse och anlände till rätt adress först långt efter det andra. Det kvittar ju egentligen.

Det intressanta är att det nu, flera månader senare, plötsligt kom ett Wii-spel till. Det är ett helt annat än de man hade att välja mellan då, men tjoho (jag menar förstås wee!), jag har nu två spel som jag inte kan spela än!

Dessutom fick jag ett helt paket med Gamecube-spel med posten igår, men det är ju en helt annan historia, så den drar jag inte just nu.

Nära, men ingen semla

Det har alltså inte blivit några semlor för mig i år heller. Men den senaste veckan har jag faktiskt funderat på både ett och tre sätt att se till att få i mig en. Och så läser jag i hyresvärdens lilla tidning som kom idag att det enda jag hade behövt göra var att gå ner till områdeskontoret på fettisdagen!

Smart knep, förresten, att tala om det så där i förbigående ett par veckor senare. Det kanske man ska testa när man inte vill riskera att kalasen ska kosta för mycket men man ändå vill verka generös.

Än finns några frågetecken kvar

Jag, som både läser bloggar och har en scoutalmanacka att dra lappar och klistra månadsblad på, har knappt koll på vilken månad det är. Därför blev jag extra imponerad när jag i natt låg vaken och hörde marskatternas långdragna skrik utanför fönstret. Hur vet de? Den här natten var det dessutom plötsligt kallt igen och inte ett dugg vårlikt.

Har jag bara missuppfattat det hela, och det är så att marskatter verkligen är något helt annat än vanliga huskatter? Är de som flyttfåglar, fast de bara kommer hit för en månad? Kommer de rentav från Mars?

Både måndag och mars på en gång

Men! Va? Vänta här nu.

Mars alltså. Redan?!

Jaja, jag vet att jag till och med skrev här så sent som i förrgår att februari är årets kortaste månad, och jag vet att jag mest har ägnat den åt att se på tv, men jag fattar ändå inte. Vad hände med de senaste två, tre veckorna?

Är det verkligen redan mars? Jag fattar inte. Orkar man med det här? Att det är mars alltså.

Och hur länge till räcker frågetecknen?