Jag är så trött på de där stackars tjatiga människorna som jämt och ständigt står vid ingången till mataffären och försöker fånga in mig för att fråga vad jag har för mobiloperatör. Jag brukar mest vifta bort dem, för jag vet att jag har den bästa möjliga deal jag kan få.
Det var samma sak när jag kom dit idag. Men den här gången stannade jag av någon outgrundlig anledning till på väg ut istället, kanske undermedvetet för att ta reda på vilken reaktion jag skulle få om jag sa sanningen. Jag ringer ju nämligen inte. I alla fall är det försumbart lite.
Tjejen som stod bakom den fula plywooddisken trodde mig uppenbarligen inte, för jag fick säga ungefär åtta gånger på olika sätt att jag inte ringer. Under tiden såg jag hur hon frustrerat klottrade de siffror jag antar att hon brukar skriva på blocket när hon säljer "sitt" abonnemang till folk. "69 kr/mån." (Ha! Jag har aldrig någonsin betalat så mycket för mitt mobilabonnemang, eller ens för en telefon om man ska vara noga.)
Till slut gav hon upp, och sa med mycket irritation och bitterhet i rösten:
- Ja, ha en bra fortsättning på dagen då. Utan mobil.
Mäh. Jag har visst mobil. Bara mycket billigare än vad hon antagligen har. Surpuppa.
Nu ska jag inte stanna och prata med sådana där människor fler gånger. Det är nog enklare för dem om jag bara verkar stressad och ohyfsad, om jag återgår till att vara en av alla dem som springer förbi och vägrar svara på tilltal.
