Jag och VT-kortet på tur

Idag var sista dagen på en laddning på busskortet, och jag tyckte att det kunde få vara värt en timmes resande för att bara uträtta ett femminuters ärende på bibblan. Är man inte stressad eller det är alltför olidligt i rusningstrafiken kan det ändå vara rätt avkopplande att bara sitta och iaktta folk, saker efter vägen eller vad som nu dyker upp.

Och så hade jag sådan tur att det var en större biljettkontroll på vagnen just då. Det gick väldigt lugnt till, men jag studerade intresserat allt som försiggick. Det är alltid rätt många som kliver på utan att hålla upp sina kort för kortläsarna, så jag tänkte mig att det måste finnas åtminstone ett par fuskåkare i vagnen. Men inte. Precis alla som åkte tillsammans med mig den stunden var rättskaffens resenärer. Jag mös för mig själv och kände något slags stolthet över oss som grupp.

Novemberfärg

För någon dag sedan upptäckte jag att färgerna utanför fönstret hade försvunnit. De hade flutit bort under ett par dagars grått plask- och blåsväder.

Men i morse fastnade snön för en stund på tak och gräsmattor här omkring, innan solen tittade fram och lyste, ja, faktiskt med vintersken. Och jag tyckte att det var så skönt att den ville bevisa att det inte är alldeles mörkt hela, hela tiden i november. Fast ofta får man ju det intrycket annars.

Ja, sedan dess har det förstås duggregnat och varit bara grått igen.

Både och och varken antingen eller eller ... eller nåt

Jag har då och då beskrivit mig själv med orden "både och och varken eller", oftast främst syftande på att jag sällan är särskilt typisk för någon grupp jag anses tillhöra. Till exempel var jag ingen "riktig" teknolog, eftersom jag inte delade många av teknologernas värderingar, men som humanist har jag å andra sidan otaliga gånger blivit frustrerad av omgivningens brist på intresse och förståelse för teknik och (hårdare) vetenskap. Varför välja när det går att kombinera? Jag vill ha både och! Men att vara både och kan göra att man snarare känner sig som varken det ena eller det andra.

Naturligtvis inser jag att det inte är något fel med att ha breda intressen, men det går ju att uppleva saker på lite olika sätt beroende på vad man väljer att lägga störst vikt vid. På så sätt kan en god egenskap leda till upplevt utanförskap.

I många fall anses det alltså vara ganska fördelaktigt att vara antingen eller, medan det på andra sätt inte är önskvärt alls. Jag kan bjuda på ett exempel även på detta.

Min mor har många gånger anklagat mig för att inte ha några mellanlägen, att jag får allt att verka vara antingen svart eller vitt, toppen eller botten, hopplöst eller fullt av möjligheter. Inte helt ogrundat antar jag, för mamma borde ju känna mig. Numera kan det här nog visserligen delvis förklaras som ett stildrag. Jag gillar faktiskt att överdriva och har tämligen lätt för att förstora även mycket, mycket små saker. På gott och ont.

Jag får väl försvara mig lite med att jag i alla fall inte fastnar i en enda syn på världen utan kan se saker från olika håll - bara man väntar lite. Och det kan ändå växla fort, ungefär som vädret i Göteborg. (Även med dessa tvära kast finns förstås både för- och nackdelar.)

Helt i enlighet med detta kunde jag idag på någon timme gå från total förkylningsapati till maximal motivation och superfart. Jag kanske nu visserligen behövde lite höstlov, vilket jag kan sägas ha tagit mig efter att min rätt intensiva kurs slutade för en vecka sedan och jag blev sjuk. Eller så var idag helt enkelt en sådan dag när det oundvikligen måste svänga igen. Jag orkar nuförtiden inte vara slö i mer än några dagar i taget, eller vågar åtminstone inte tillåta mig det, och tack och lov slår det då över till uppåtgång alldeles av sig självt.

Jaja, jag svamlar. Men jag går inte in närmare på vad jag har tagit itu med idag. Vi får se hur länge det varar först, om det leder till några varaktiga resultat överhuvudtaget. Fast det skulle vara fint att bli frisk nu, så att jag har någon liten chans att orka med allt det jag vill göra.

Tränad mage, sliten hals, utvilade ben

Träningsvärk i magmusklerna, jojomen. Fast jag ska inte låta er tro att det beror på minsta lilla duktighet, för det kommer sig helt enkelt av att jag igår ägnade dagen åt att hosta så ihärdigt att jag fick kramp i magen och mest bara gjorde ingenting. Förutom hostade alltså.

Nu har jag dessutom sovit mig till nackspärr. Rätt typiskt mig. Men jag börjar bli så less på den här förkylningen, trots att varje dag innebär spännande variation i krämporna och obehagen, att det är frestande att bara lägga mig och sova och inte vakna förrän jag är frisk. Endast vissheten om att jag efter en sådan sömn skulle ha ont precis överallt får mig att låta bli.

Hör ni, jag lyssnar nu

Det är inte det att jag är framstegs- eller teknikfientlig. Ända sedan jag upptäckte Blogger har jag varit pigg på att testa allt möjligt nytt som har dykt upp. Däremot slår jag bakut så fort folk börjar gå på om saker som de tycker att jag "måste" testa. Tydligen föredrar jag förnedringen i att vara en oinsatt korkboll framför att bara göra som alla andra. Så när jag väl blir nyfiken på något vågar jag stå för det. Jag har också upptäckt att folk omkring mig inte bara är smarta och kunniga utan också snälla, tålmodiga och pedagogiska, och då är det ju sällan hemskt att fråga.

Och jaha, nu har ni tjatat nästan lika enerverande länge om Spotify som om exempelvis Twitter (där jag för övrigt numera trots allt kan hittas om man känner till mitt vanliga världsliga namn, men jag är inte precis hyperaktiv där). Jag börjar nästan misstänka att det dära Spotify inte är en grej som går över inom de närmaste veckorna. Så okej, jag vet att det finns annat som är nyare och häftigare nu, men ändå, nu går det bra att visa mig!

Påhäng

Det är en lite udda förkylning jag har. Efter att den i över en vecka har varit ganska tillbakadragen och låtit mig sköta mitt fick den idag tydligen plötsligt för sig att den hade varit för mesig, så just som jag tyckte att det började bli hög tid att vi sa hejdå och gick åt varsitt håll klängde den sig fast ordentligt. I morgon får jag ge mig ut och leta upp någon som kan ta över ansvaret för den, för nu har jag tröttnat på att ha den här.

Ljusen i mörkret (igen)

Igår kväll tog jag, Mario och Göteborgskusinen en promenad på Östra kyrkogården. Vi smög i skuggorna mellan lyktor och månsken, läste på gravstenar och ägnade oss åt vilda spekulationer, såsom man gärna gör på kyrkogårdar.


Sedan gick vi upp på berget och spanade ut över staden som lyste där nedanför oss. Det var många lampor tända, på ett ungefär lika många som ljusen på kyrkogården, antog vi.



(I Falun för två år sedan.)

Silverfiskdödare

Det verkar vara något slags silverfiskvecka den här veckan. Jag stöter i alla fall på de små rackarna överallt och mest hela tiden, och så brukar det definitivt inte vara.

Så jag ryser lite, mosar dem i toapapper om jag hinner och kommer åt och påminns sedan åter om kattan.

Jag brukade sätta henne på att städa undan skadedjur. Det funkade bra med allt utom tvestjärtar, som hon av någon anledning hade lite svårt för (å andra sidan, vem har inte det?). När jag pekat ut en silverfisk för henne brukade hon leka med den ett tag och sedan, om allt gick väl, smaska i sig den för att slutligen kunna ta emot mitt beröm. Ibland hade hon dock otur (och vem har inte det då och då?) och råkade vispa till krypet så att det hamnade på rygg. Det gjorde det kamouflerat mot golvet och dessutom låg det då stilla så att hon inte längre kunde hitta det. Då fick jag ta hand om det själv.

Och den här veckan är det alltså jag mot silverfiskarna, så då känns det bra att jag har hunnit öva en del på att överlista dem.

Äntligen dagsljus

Efter flera dagars konstant grådask fick jag idag äntligen lite solljus. Jag var ute och gick i den fuktiga men friska höstförmiddagen, när annars mest pensionärer och höstlovslediga barn var ute. Och jag hade lämpligt nog kameran med mig.

Vaken i mörkret

Jag har sällan problem med att sova nuförtiden, när jag väl bestämmer mig för att göra det alltså. Så varför ska det vara så svårt när man som mest behöver det? När man till exempel har feber ska det väl vara bra om kroppen får slåss mot det onda i fred, utan att det går åt en massa energi till snurrande i sängen och tankar på klockan och silverfiskar och morgonmänniskor och allt vad det är? Är det så att jag undermedvetet inte litar på min kropp och att den ska klara av att stå emot invasionen själv, så att jag inte vågar vända ryggen till medan försvaret jobbar?

Förresten, var det inte meningen att det åtminstone skulle bli ljust lite tidigare på morgonen, nu när eftermiddagarna har tagits ifrån mig? Har jag inte märkt i så fall.

Någon annanstans

Har en riktigt gråruggig regnvädersdag utanför fönstren, den dag då det dessutom plötsligt blir mörkt redan vid 17 på eftermiddagen, sitter hemma ensam och försöker plugga, har någonting som skaver i halsen men som inte riktigt har brutit ut än, fryser lite och låter tankarna söka sig mot det som är varmt och ljust och gott.

Saknar.

Drömmer om.

Och som vanligt längtar jag efter att få fly den grå verkligheten genom att spela färgglada Super Mario Sunshine och The Legend of Zelda: The Wind Waker.

Samma tjat som varje år

Jag gör väl som jag brukar då. Kanske eventuellt att jag bara bryr mig betydligt mindre överhuvudtaget, men annars så.

Rejält drag

På tal om min bostad så märker jag nu åter att jag bor ute på hörnet av huset. Under sommaren var det för att solen låg på och stekte mig hela förmiddagarna, men nu märks det att jag har yttervägg på att det är kallt i garderoberna. Det känns som riktiga vindsgarderober. Om det inte var för att jag behövde utrymmet till annat skulle jag kunna ha skafferi, eller varför inte vinkällare, i någon av dem. Det vore något i ett studentrum!

Nu blir nog det enda som händer att jag blir än mer noga med att stänga skåpluckor och dörrar. Inte bara för att slippa nattkylan utan också för att saker på sistone har börjar flytta på sig och ramla inne i skåpen medan jag inte alls är i närheten. Det känns något mindre lustigt, men än så länge går det att leva med.

Annars är det väl som vanligt. Grannarna är galna, pizzeriorna fortsätter att dumpa sitt skräp i mitt postfack och utsikten från fönstret ger daglig underhållning.

För att upprätthålla balansen

Jag är inte så gnällig som jag låter. Kan jag hjälpa att jag pratar något slags halvmaskerat bergslagsmål med inslag av östgötska? Nej, det kan jag inte! Alltså låter jag lite gnällig. Okej?

Men för säkerhets skull får jag väl balansera med lite extra positiva tongångar här på en gång då. Det är lätt. För i onsdags tog min nuvarande kurs mig till dialektarkivet på DAG! Jag som har skrivit uppsats om ortnamn borde förstås redan ha varit på exempelvis namnavdelningen i Uppsala, men nu har jag inte det, så sådant här är fortfarande dödshäftigt i min värld.

Vi fick hålla i hundraåriga handskrivna typordlistor, titta på dialektkartor som ritats och klistrats ihop av pilliga språkforskare med mycket tid i en annan tid och höra berättas om Västgöta-Bengtsson. Och sedan gick vi därifrån och pratade förstås inte om annat än dialekter. Två av oss fem på kursen har faktiskt bergslagsbakgrund, och vi gick nu där på Avenyn och tillät oss att låta precis så gnälliga som vi kände för, eftersom det var vårt modersmål.

Kransil snart i ett kokskåp nära mig

Det kom ett papper med information från hyresvärden. Som så ofta kan jag inte låta bli att reta mig en aning på att de åtgärder som anses motiverade eller nödvändiga inte alls motsvarar mina önskningar och prioriteringar.

Den här gången har de tänkt ut att de bland annat ska byta ut duschhandtag och duschslang, vilket enligt deras resonemang ska göra att strålen känns "fylligare och vattnet mjukare och det känns skönare att duscha". Jag har mina misstankar jag, och eftersom jag redan nu har det perfekta duschmunstycket och jag starkt betvivlar att det kan bli ett dugg skönare att duscha, och absolut inte att det i så fall skulle bero på "mjukare" vatten, så ser jag två möjligheter här. Antingen handlar det om så kallade snålspolande duschmunstycken, vilket väl aldrig har lett till nöjdare hyresgäster och skönare duschar, såvitt jag förstår. Eller så har de rätt (jag ska inte vara tjurigare än att jag är öppen för möjligheten), och det kan faktiskt bli skönare att duscha. I vilket fall som helst borde väl resultatet vara att hyresgästerna börjar duscha längre? Miljötänkande, my ass!

Sedan var det lite annat svammel om att diskmedel och tvål skulle löddra bättre (okej, det tror jag inte heller förrän jag ser det) och att det skulle imma mindre i badrummet (när vi duschar längre, allvarligt?).

Bäst var dock den sista punkten. Det ska monteras kransil med kulled vid diskhon, så att man kan roa sig med att spola vatten åt alla håll i lägenheten (i mitt fall). Vilken standardhöjning! Det kan säkert motivera en extra hyresökning på 5 % nästa år, eller?


Omedelbar uppdatering: När jag googlade på "kransil" hittade jag en annan bloggare som tycktes dela min mening i frågan. Dessutom var hon från Falun. Roligt, hyresvärdarna skickar uppenbarligen ut standardinformationsblad om den här typen av åtgärder i bostäder.

Bilder från examenshögtiden (uppdaterat)

Nu har jag hittat bilderna från min examenshögtid (som jag skrev om här). De finns i GU:s bildarkiv. Välj "Evenemang/Populärvetenskap" och sedan "Examen Humfak 2009". Ser ni mig då inte genast är det bara att ge upp. Alternativt får ni komma till mig och titta på det urval av bilderna som jag själv har laddat ned.

Uppdatering: Jag testar att ändra länken till bildarkivet lite. Annars, med något mer klickande, kan man ta sig dit om man i registret väljer "bildarkiv". Meddela mig gärna hur det går att hitta, och om mina länkar fortfarande är knasiga.

Saker man kan behöva veta

Det behöver inte alls vara något negativt att ge sig ut och åka kollektivt precis i eftermiddagsrusningen, åtminstone inte om man åker sträckor där det inte är köer och sådant tjafs. För under de timmarna är det tätare mellan turerna och om man bara har lite koll på hur saker funkar kan resan bli av det allra smidigaste slaget.

Bussen jag brukar åka med går då exempelvis var femte minut enligt tidtabellen. I praktiken tror jag att det oftare är växelvis 1-3 och 7-9 minuters väntan på nästa buss, medan det snarast känns som om bussarna går var tredje minut. Ja, jag misstänker verkligen ibland att det är fler bussar i omlopp än vad Västtrafik låtsas om. Varför de nu inte vill ta på sig äran för det begriper jag inte, men bra är det ju när det känns så. (Andra gånger är jag så förbaskad på busseländena som inte går när de ska att jag håller på att få hjärtinfarkt, men det hör inte hit.)

Hur som helst, ju mer man vet om hur det funkar, desto bättre lyckas man med sitt resande, speciellt om man har begåvats med så exceptionellt dålig tajming som jag har. Som tur är börjar jag också lära mig en del nu. Så när jag idag på eftermiddagen stod med mina tunga matkassar och bussen jag väntat på kom och visade sig vara knökfull valde jag att ta det lugnt. Medan folk klev på väntade jag ut monitorn som bläddrade fram alla avgångar från hållplatsen, och fick till min glädje se att jag hade anat rätt. Nästa buss var inte mer än en minuts extra väntan bort.

Det var ett lätt val att ta den chansen. Med största sannolikhet skulle det vara betydligt mindre folk på den buss som körde strax bakom den första, och skulle så inte vara fallet hade jag inget att förlora. Tja, inte mer än en minut i alla fall, men det var jag beredd att satsa.

Jag hade rätt förstås. Den andra bussen var nästan tom, vilket också medförde att det inte fanns folk till att kliva av på alla hållplatser, så ungefär halvvägs hem körde vi om den framförvarande bussen. Turligt nog skulle ingen varken kliva på eller av på de återstående hållplatserna innan jag var framme heller, så det gick väldigt snabbt och lätt. Och jag kom, mycket nöjd med mitt val, fram ett par minuter före den buss jag hade låtit åka ifrån mig.

Har ju ändå vanan inne

Visst, sure, jag är lättövertalad ibland. Den här gången räckte det med lite lätt uppmuntran. Därför påbörjar jag nu en ny omgång av locksamlandet. Och hängiven som jag är grävde jag till och med upp några slängda lock ur kökssoporna, så jag är redan igång på allvar igen!

Färdigsamlat

Jag har skickat in min locksamling nu. Jag tycker själv att jag har samlat väldigt snabbt och duktigt, och inte en enda gång har jag råkat slänga ett lock som skulle sparas. Däremot kändes det underligt att nu få öppna en burk utan att spara locket. Bara slänga, vilket slöseri! Det slår mig att jag säkert skulle hinna samla ihop till ett spel till, men det bryr jag mig inte om. Nu handlar det bara om att se vad allt det här locksparandet kommer att leda till.

Ute i hösten

Morgonens regn har plötsligt tjocknat till och jag ser snö för första gången sedan i våras*. Men det var ändå lite förväntat, så igår passade jag på att gå ut i höstsolen och njuta av ljuset och färgerna en stund.







*Okej, det där var ju faktiskt nästan lögn, inser jag. Men "vanlig" snö då - i Sverige!

Jag städar inte idag

Alltså, det är inte alls för att det är fredag som jag hade tänkt städa idag, utan bara för att jag tyckte att det behövdes och att jag skulle råka ha tid nu. Dessutom skulle det passa bra för att vädret är ruggigt och jag gärna stannar inne men ändå vill få röra lite på mig.

Men dammsugaren är bortrest och händerna svider, så jag blir faktiskt nästan tvungen att låta bli. Och det är egentligen skitbra. Jag ska prioritera annat, om det så blir pluggande eller mys och nöjen.

Förresten sammanfaller det med en diskussion jag har följt i vissa bloggkretsar i ett par dagar. Så det kan också vara lite för att markera för mig själv att jag fattar som jag låter bli att städa idag, såväl bokstavligt som i mer överförd betydelse, både hemma och på andra ställen.

Läsa mer, lära mer

Så var det redan dags att välja och söka kurser till nästa termin igen. Även denna gång väntade jag till sista minuten med att ta itu med det där, fast nu satt jag inte de sista timmarna av anmälningstiden och bläddrade i katalogen i alla fall.

Det var egentligen ganska snabbt avklarat. Visserligen finns det så vansinnigt många intressanta kurser jag skulle kunna tänka mig att läsa, men jag har inte tid. Eller tid och tid, det har jag väl, men jag har ju tänkt bli färdig med mina studier snart också. Därför måste jag tyvärr prioritera obligatoriska kurser och kommer inte att få plats med så mycket mer.

Det känns lite trist att ha kvar tvång och sådant som man kanske inte är som mest intresserad av till slutet av utbildningen, men jag har åtminstone börjat förstå och uppskatta det nya studiesystemet nu. Det är nämligen stor skillnad mellan att läsa på grundnivå och på avancerad nivå, vilket jag har börjat få lite erfarenhet av nu. Förutom att det är skönt att fördjupa sig mer i något och inte bara ta grundkurser hela tiden, så upplever jag att man som student tas betydligt mycket mer på allvar på avancerad nivå. Så ska det väl i och för sig vara, för nog ska man kunna förväntas veta en del när man kommer hit, så att lärarna kan börja lägga språk och resonemang på en högre nivå.

Men det är inte bara det, för trots att vi är få studenter på de här kurserna får vi de bästa lärarna och erbjuds möjligheter och erfarenheter jag aldrig har varit i närheten av under mina tidigare studier. Som om inte det vore nog så har jag knappt behövt köpa någon kurslitteratur alls de senaste terminerna, vilket förstås är bra när man har ätit upp sitt studiemedel. Och ska det vara på det viset kan man ju gott läsa några kurser till. Det är liksom svårt att lägga av när man väl har kommit igång.

Det mystiska vattentornet

Det finns många vattentorn i Göteborg, många olika och många på ett eller annat sätt speciella och intressanta, oavsett om de är konstnärliga, sagolika, ombyggda till studentbostäder eller vad det nu må vara. Från mitt hus har man utsikt mot ett antal av dem. Det finns dock ett som ser ut att ligga ganska nära mitt hem och som man kan se från alla möjliga håll när man är ute och går i området, men som jag efter ett halvårs promenerande i omgivningen ändå inte har råkat springa på. Jag har därför kommit att betrakta detta vattentorn som magiskt och hemlighetsfullt.

Igår när jag var ute och tog en stärkande promenad på höstdoftande skogsstigar i närheten kom jag så på att jag åtminstone borde göra ett försök att leta efter det där vattentornet. Om man nu inte hittar det när man går omkring i kvarteren måste det ju ligga i skogen. Ja, om det nu inte verkligen är magiskt och inte går att komma till alls förstås. Men helt förlorad i min sagovärld är jag ändå inte, så det händer att jag tänker smått förnuftigt också.

Någon karta hade jag inte med mig och därför visste jag egentligen knappt ens åt vilket håll jag borde satsa på att gå, så jag valde helt enkelt stigar lite på måfå, med den enda regeln att jag inte skulle ha gått på dem tidigare. Och det gav resultat. Efter bara några minuters strövande lyfte jag blicken och där var det ju!



Höjden som vattentornet låg på var mindre än väntat och lätt att ta sig upp på, men tornet var omgärdat av ett högt brunt plank. Att det knappt ens syntes något klotter här fick mig att tänka att det här verkligen måste vara ett hemligt ställe, även om det nu ändå inte var övernaturligt. Jag följde planket runt tornet och på motsatta sidan fanns en öppning.

Det visade sig att "planket" i själva verket var ett garage, att helt vanliga människor parkerade sina bilar där, att det fanns en bilväg upp till tornet och att det inte alls låg så långt från bebyggelsen om man tog den asfalterade vägen ner från kullen.

Så var det mysteriet effektivt avlivat. Men det är alltid lika roligt att upptäcka nya platser, så jag var ändå nöjd när jag promenerade hemåt igen.

Fröken Valfinger

Det är kanske dags att börja välja produkter efter förpackning i stället för efter innehåll. Att tappa en nästan full deo i glasflaska på badrumsgolvet när man står där barfota är nog ingen hit i alla fall, kom jag på igår.

För övrigt har jag varit förvånad över hur sällan jag faktiskt slår sönder saker, med tanke på hur klumpig jag är, men på sistone tycks det som om jag har börjat ta igen det där litegrann. Och jag blir lika sur på mig själv varje gång, hur värdelös och lätt ersatt grej det än handlar om.

Kulturnatta blir shoppingorgie

Äsch, ta nu inte så hårt på rubriken. Jag har inte förshoppat mig, även om kommersen måhända fick gå ut över kulturutövandet en aning under Kulturnatta i fredags kväll.

Att jag alls var på Emmaus så snart igen berodde på att jag äntligen ville ta en chans att höra The Sunday Loud Music Club, när de spelade där på kvällen. Jag hade dock stämt möte med Mario dessförinnan, så vi var där redan när butiken öppnade för kvällen en stund före underhållningens början. Och hans avsikter var något olika mina, insåg jag snart. För när han hade arbetat sig igenom herravdelningens hyllor och jag tassat omkring och lojt småtittat på sådant som på sin höjd var lustigt men inget jag skulle fundera över att ha själv, drog han med mig till ställningarna med kulturtantskläderna och tyckte att jag åtminstone borde spana efter någon partytopp till lördagens spritfest.

Jag var skeptisk, men lät mig motvilligt vallas runt bland de fullproppade klädställningarna. Jag behövde visserligen minst ett par byxor till, och dessutom tyckte jag att det saknades någon trevlig höstkjol i min garderob, så jag började så smått titta lite mer ingående på plaggen omkring mig.

Så hängde den plötsligt framför mig: en grön manchesterkavaj! Jag vet inte hur länge jag har drömt om en egen manchesterkavaj, och det där med grönt är något jag nästan har börjat driva med mig själv för att jag dras så till. När så detta plagg uppenbarade sig för mig vände därför allt, då kavajen till råga på allt var i min storlek (åtminstone med skapligt god passform) och såg väldigt lite använd ut.

En sådan möjlighet måste givetvis tas tillvara. Och min inställning att det vore osannolikt att jag hittade något jag gillade och som också passade försvann spårlöst och ersattes av den mindre logiska tanken att fanns det ett perfekt plagg borde det finnas flera. Så jag letade vidare, nu med betydligt högre förväntningar, medan Mario höll sig i närheten som det perfekta shoppingstödet, tittade med mig, hade idéer, stod utanför provhytten och gav råd och hjälpte mig att resonera mig fram till de avgörande besluten.

Förutom kavajen blev det till slut inte bara en utan faktiskt två trevliga och kulturtantiga höstkjolar, en rutig i något åt grönbrunrosaorange och en i brun manchester (mmm, manchester, vilken höst det kommer att bli!), samt två toppar, en som kändes för kort men som på alla andra sätt var väldigt trevlig och en som var given för att den var en äkta Hello Kitty-topp som såg helt ny och oanvänd ut.

Redan på andra försöket lärde jag mig alltså att handla begagnade kläder, även om det krävdes målmedveten styrning från min shoppinghandledare. Så Kulturnatta blev alltså inte riktigt som jag hade väntat mig, men ojoj, så nöjd jag var med både kvällen och mina inköp! Den partytopp jag var mest osäker på om jag skulle få användning för (den korta men klämmiga) hade jag sedan på mig redan på festen igår. Jag kom snart på att toppen, trots att den är rätt olik mina andra kläder, matchade lite av varje som jag redan hade. Ibland inser man det inte förrän man tar hem ett plagg och presenterar det för den övriga garderoben, lika väl som det förstås kan bli precis tvärtom.

Jag missade nu ändå inte helt det jag kommit dit för heller. Jag hann hälsa lite snabbt på Översättarhelena som var med och spelade, och så kunde jag njuta av musiken både på avstånd från provhytten (den hördes till min glädje bra genom allt kulturtantsshoppingpladder) och mot slutet av spelningen mer aktivt från närmare håll. Det blev en liten vända i omgivningarna kring Linnégatan sedan också, vi beblandade oss med glada människor på långgatorna och Järntorget och det kändes som det alltför snart var dags att slita sig från mina gamla kära kvarter för att åka hem igen. Men som Kulturnattafirande dög det hela mer än väl för mig.

Plus en låda

Jag har inte haft några postpaket att hämta ut sedan jag flyttade, till stor del beroende på att jag inte behövt köpa någon kurslitteratur på ett tag, så inte förrän idag fick jag en anledning att leta reda på mitt närmaste paketutlämningsställe.

Det låg i ett väldigt hemligt rum bakom charkuterierna i en också ganska osynlig kvartersbutik, men när jag väl hittat rätt överraskades jag av att "Posten" hade fått en ganska rymlig lokal på detta ställe och att den faktiskt också var bemannad. Inget ringande i klockor och väntande behövdes.

Tjejen som skulle lämna ut mitt paket fick dock leta ännu längre efter detta än vad jag hade behövt göra för att hitta själva rummet. Hon frågade om jag visste vem avsändaren var. Jag upplyste henne om det och tillade att det nog var ett litet paket eftersom det bara skulle innehålla en bok.

Så hittade hon till slut paketet, som hade hamnat på fel hylla. Men huvudanledningen till att det var så svårt att hitta visade sig vara att det var enormt. Fast det var fortfarande lätt och innehöll bara en bok. Himla smart tänkt av avsändarföretaget.

Nåja, jag fick i alla fall se ännu en av alla de små kvartersbutiker som finns inom promenadavstånd från mig. Och inte minst fick jag ju en stor kartong.

Diplomerad kandidat

Orsaken till de tunna strumporna i fredags var en examenshögtid. Närmare bestämt min examenshögtid.

Ingen omkring mig har väl riktigt tagit min examen på allvar, och knappt jag själv heller för den delen, eftersom den kom så oförhappandes mitt i ingenting. Så den här examenshögtiden har nog de flesta viftat bort med ett "men du ska ju ändå ta examen på riktigt nästa år!" ungefär.

Visst, så kan det mycket väl vara, men man ska aldrig ta något för givet. Dessutom, med det nya studiesystemet är det helt normalt att ta examen flera gånger på raken så där. Så när jag nu fick chansen att fira min examen tackade jag naturligtvis ja.

Det var tydligen första gången en examenshögtid av det här slaget hölls på Humanistiska fakulteten på GU, så det rådde osäkerhet om lite av varje. Själv var jag i förväg lite skeptisk till idén att hålla högtiden på kontorstid, vilket förstås är praktiskt för universitetspersonalen, men desto krångligare för examinanderna och deras gäster som oftast har andra sysslor att sköta då. Jag fick nu i alla fall sällskap av Mario och hade därmed inget att klaga på.

Sedan var det egentligen bara spännande och intressant att se hur det hela skulle avlöpa. Vi hade fått mycket ingående information i förväg, med tider, platser, kartor över hur vi skulle sitta, stå och gå och utförliga instruktioner om hur vi skulle förflytta oss i olika grupper och vid olika tillfällen under ceremonins gång. Det var som ett sista stort examensprov. Men det gick alldeles utmärkt. Humanister (åtminstone de som tar sig fram till en examen) är tydligen väldigt bra på att följa instruktioner, för det program som hade beräknats ta två timmar tog nu bara lite drygt en timme, delvis tack vare det perfekt tajmade gåendet hit och dit.

Det hela var riktigt trevligt. Den lite taffliga hanteringen av ljudtekniken var mest charmig, musikunderhållningen höll sig på rätt nivå, talen var lagom långa och bra, det delades ut diplom och pins och det applåderades åt precis allting. Anna Mannheimer var där och höll gratulationstal och berättade mycket underhållande och träffande för alla om exakt när man har nytta av att ha pluggat svenska på universitetet. Och så blev det mer gående i procession, fotande och på detta sedan champagne och mingel tillsammans med gästerna.

Och inte frös jag ihjäl i mina tunna finkläder. Snarare tvärtom. Vädret var perfekt och solen har inte värmt så mycket på länge. Så ja, det blev en riktigt bra examenshögtid på alla möjliga sätt när allt kom omkring. Om det sedan visar sig att den blir min enda så har jag ändå fått allt man kan begära av en sådan.

Ett minne från Göteborgs universitiet, där jag inte alls har tillbringat en särskilt stor del av min studietid, och som jag inte alls lämnar härmed. Men ändå, gulliga sovenirer är sällan fel.

Bilder från högtiden påstås ska komma upp på nätet, jag vet inte när och inte exakt var, men hittar jag dem kommer en länk sedan. I så fall kan ni då själva få se hur intressant det kan bli när folk ska tolka uttrycket "vanliga finkläder".

Dåliga kombinationer

1. Tunna, tunna strumpor och vassa, vassa fingrar.
2. Tunna, tunna strumpor och kallt, kallt ute.

Det är irriterande, men det stoppar en ändå inte. Galenskap.

Ingen köpepizza här inte

Om det står "ej reklam" på postlådan gäller det givetvis även pizzerior. Jag blir väl inte mer intresserad av att handla hos någon som inte respekterar min vilja heller!

Fast strösslar reklamblad omkring sig gör väl i och för sig nästan alla pizzerior, så jag antar att om jag någon gång vill köpa pizza får jag, om jag ska vara principfast, helt enkelt ge mig iväg tillräckligt långt bort för att hitta en pizzeria som inte har brytt sig om att skicka ut någon med skräp ända hem till mig.

Övningsknatter

En liten tidsfördröjare är förstås det här med tangentbordet. Rätt mycket av det jag planerar att ta itu med har med skrivande att göra, och då tänker jag mig att det borde gå fortare om jag slipper radera en massa överflödiga o:n hela tiden. Därför fick det bli dags för nödlösningen att koppla in ett externt tangentbord till min bärbara dator (ingen har ännu ens kommit med några förslag på vad som kan vara fel, så jag vet inte vad jag ska hitta på annars).

Men vad besvärligt det är! Dels är det ett helt annat slags tangentbord än det jag är van vid (för övrigt ett sådant som gav mig ont i handlederna förr, innan jag bytte dator), vilket bara det gör att jag skriver långsammare än vanligt, dels är det i vägen på bordet, där jag behöver ha annat, och så når jag inte pekplattan på datorn utan krångel. Och näe, jag tänker inte ta fram en extern mus också, för sådana har min arm glömt hur man använder och då blir jag så handikappad att jag lika gärna kan skippa alltihop.

Men å andra sidan är det ju främst när jag skriver längre sammanhängande texter som det är som viktigast att hitta (tillfälliga!) omvägar. Så här och nu tränar jag alltså. Och är glad över de kortkommandon jag redan är van vid att använda.

Så kallad motivation

Den här veckan har börjat lite upp och ner, men i ärlighetens namn mest ner. En massa saker gnager och tynger och en sådan där känsla av att precis allt behöver åtgärdas, helst nyss, rinner omkring i kroppen. Men i och med detta "upp och ner" kastas jag lätt mellan å ena sidan en lust att bara lägga mig ner och bryta ihop och å andra sidan en enorm vilja att ta itu med alltsammans, visa för mig själv och alla andra att jag kan och att det bara är att göra.

Och det behövs så lite för att åstadkomma de där tvära kasten när jag är inne i en sådan här period. Det kan räcka med ett VG på en inlämningsuppgift och ett av dessa ovanliga små samtal med någon som vågar ha en åsikt om vilka val jag ska göra och som driver på med milda men bestämda puffar i rätt riktning.

Så då kliver jag på spårvagnen med den där gränslösa motivationen som nästan bara infinner sig just på hemväg från något inspirerande möte, och som så försmädligt ofta också kommer när det inte går att fånga den omedelbart. Måste ju hem först. Äta lite. Jaha, tomt i kylen, okej, men bara handla lite också. Sedan! Normalt brukar det sedan vara kväll eller dyka upp saker jag inte kan påverka och nästa dag är den retfulla motivationen borta igen. För då väntar nya prövningar.

Men idag är jag envis som en katt som vill bli insläppt en regnig natt. Jag äter fort som sjutton, springer ner till affären innan jag hinner dåsa till, skyndar, skyndar! För den här gången ska jag helt enkelt hinna åtminstone börja med en av alla triljoner saker jag har lust att fixa innan något annat kommer emellan. Och jag ska nu definitivt inte utmana ödet genom att dröja en sekund längre än nödvändigt vid bloggen!

Tallegren

Ibland när jag har sett lustiga konstverk gjorda i ett enda trästycke har jag undrat hur man kan hitta material till sådant. Men jag antar att det bara kommer i ens väg om man rör sig i naturen en del. Är det till och med kanske en sådan händelse som får en att börja göra träskulpturer från första början? Jag vet inte jag, men jag sprang i alla fall på en tall som väckte min inspiration.

Nämen, det där är ju ...

Helgen i korthet (nåja)

På fredagens eftermiddag var jag redo att möta mina föräldrar vid tåget när jag fick veta att loket bara hade orkat dra dem till Falköping och sedan blivit stående. De kom därmed till Göteborg betydligt senare än väntat, men eftersom jag ändå inte hade något mer planerat för dagen åkte jag i alla fall in till stan. Jag var dock inte i fysisk toppform och insåg redan på vägen dit att jag inte skulle palla med att gå i affärer, så jag ångrade mig och bytte direkt till en buss tillbaka så snart jag kom fram.

Återvände hem sur på mig själv och lite allmänt orkeslös. Upptäckte att jag under bussfärden hade missat ett telefonsamtal från grannen Luigi, ringde upp och blev då erbjuden kladdkaka bara så där utan vidare. Några minuter senare hade sockret och omtanken gjort mig avsevärt piggare och muntrare igen. Och nästa gång jag åkte in till stan hittade jag mina föräldrar på Centralen, och så kunde det slutligen bli en trevlig familjefredagskväll.

När lördagen kom var det så alltså äntligen dags att gå på bokmässa. Innan dess var jag dock på ett annat speciellt evenemang inte långt därifrån, nämligen en disputation på Humanisten, tvärs över Korsvägen från Svenska Mässan. Vi var många som klev av spårvagnen där vid Korsvägen i den tidiga förmiddagen, men det kändes lite underligt att gå ensam uppför backen medan alla andra myllrade iväg åt motsatt håll. Fast det var en intressant förmiddag och jag fick ju ändå klämma in mig i trängseln i mässhallen efter lunch.

En enda eftermiddag på bokmässan kändes oväntat nog som fullt tillräckligt i år. Jag hade inga särskilda behov att stilla där, utan kunde gå omkring mest på måfå. Det var glest mellan de kända ansiktena den här gången, men jag lyssnade åtminstone ett slag på Isabel Allende. Så snubblade jag över min vän Anders seriereportagebok igen och mina föräldrar köpte sig ett eget exemplar, men själv handlade jag inte mycket.

Det lilla jag ändå till slut fick med mig hem var jag dock desto mer nöjd med. Jag hittade ett par knappar med budskap som jag kanske faktiskt kan stå för och bära på jacka eller väska, och det var de enda gratisprylar jag plockade åt mig. Sedan tömde jag nästan korgarna med billiga skrifter hos Institutet för språk och folkminnen. Fem böcker för 10 kronor styck hittade jag, och i mina ögon var detta fantastiska fynd!


När jag skulle betala började jag, inte alls min vana trogen, småprata med en av kvinnorna som ansvarade för montern. Hon tittade lite intresserat på mig och frågade sedan om inte jag hade varit på disputationen på förmiddagen! Det kunde jag ju inte förneka. Tydligen hade hon suttit bakom mig, och jag undrade lite nervöst för mig själv om hon lagt märke till mig för att jag hade betett mig en aning suspekt eller bara för att jag hade turkos tröja på mig bland alla svarta och grådystra toner i publiken. Hon förhörde sig lite mer om mig, jag glömde presentera mig, men noterade i alla fall hennes namn och var ganska nöjd med att fortsätta lyckas röra mig åtminstone lite i utkanten av dessa lockande språkforskarkretsar.

Mitt i utmattningen efter bokmässebesöket hade jag sådan där perfekt tajming med spårvagnar och bussar som man sällan kommer ihåg att man faktiskt kan ha (därför måste det nämnas, så att någon kan påminna mig när jag nästa gång börjar klaga på min otur med kollektivtrafiken), så jag var snabbt hemma och kunde ladda upp inför kvällens lilla släktträff hos Göteborgskusinen, med hennes föräldrar och mina.

Idag blev det en liten avrundande shoppingtur med föräldrarna på stan, då de försåg mig med en del saker som kan behövas inför kommande höstrusk och mörker, innan de gav sig av för att slita ut ännu ett tåg på sin långresa hem till Dalarna.

Det var den bokmässehelgen det. Tillbaka till vardagen igen då.

Äntligen bokmässa!

Förutom att jag har en ganska liten bostad så har jag också en rätt värdelös bokhylla. Åtminstone är den inget vidare på att vara bokhylla. Fast jag inte har mer än en liten del av alla mina böcker med mig här i Göteborg är det många av dem som inte har någon ordentlig plats. Men nog finns det ändå alltid rum för några till. Och några till blir det säkert idag, när jag äntligen ska få gå på bokmässan!

Besökshelg

Nästan alla jag känner här i stan får visst besök i helgen. Det är föräldrar och syskon och kompisar och avlägset bekanta. Av någon anledning tycker tydligen många att det passar mycket bra att förära oss barn, syskon, kompisar och avlägsna bekanta just här i Göteborg ett besök just nu i början av hösten. Jag känner på mig att det kommer att vara mycket folk på stan den här helgen.

Så idag städar alla. Ja, "alla". Jag har hört det, sett det diskuteras på Facebook, och förresten också både lånat ut dammsugaren till en person och glatt accepterat ett erbjudande om att få vara städsällskap åt en annan till kvällen. Kanske städar jag till och med lite i mitt eget hem sedan. För i morgon kommer mina föräldrar till stan, precis som så många andra. Det ska bli roligt. Jag ska bara hitta på något intressant vi kan roa oss med, så ska det nog gå fint det här.

Kollektivresande med variation

Insåg just att jag har åkt väldigt mycket buss och spårvagn de senaste två dygnen. När jag räknar efter får jag det till buss elva gånger och spårvagn sex gånger (fem olika spårvagnslinjer dessutom!). Och eftersom jag går av på olika hållplatser olika gånger känner jag på mig att det inte dröjer länge innan jag glömmer att kliva av där jag ska. Det här är ju för tusan riktig vardagsspänning!

Mitt personliga bokmässetips

Ett litet tips inför bokmässan kan man väl kosta på sig? Alltid finns det ju något som ligger en lite extra varmt om hjärtat. I år är det för min del den precis nyutkomna Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO). Den är en uppföljare till Nationalencyklopedins ordbok (NEO), består av två band och presenteras bland annat på mässan på söndag.

Jag och mina kurskamrater blev förra veckan några av de allra första utanför ordboksredaktionen som fick läsa ur ordboken. Och jag träffade också en av mina lärare från i våras, som undrade om jag inte hade sökt jobb på SAOB än (ja, man måste ha förkortningar för alla ordböcker, för annars finns det ingen chans att man ska lyckas hålla isär dem!). Nåja, nu var det ju inte skryta jag skulle göra, bara se till att ni håller ögonen öppna efter SO på bokmässan. Okej, det var väl det då.

Räckmackan

Jag hade fått för mig att jag, efter ett helt års väntan, ändå inte skulle kunna gå på någon bloggträff i anslutning till bokmässan i år, men tröstade mig med att jag i alla fall inte bör anses ha råd att äta ute. Men folk omkring mig verkade så besvikna när jag sa att det nog inte skulle bli något (tydligen fattar de på något sätt hur viktigt det är med bloggträffar, fast de aldrig själva har varit på någon), så jag tänkte om.

Lustigt nog såg jag igår en av de bloggare jag träffade på Gyllene Prag förra året och som jag inte sett sedan dess. Det påminde mig ännu mer om hur givet det är att jag ska gå på bloggträff om jag bara kan. Så nu gjorde jag det då. Och fick samtidigt testa de omtalade räkmackorna på Heaven 23 och se Korsvägen högt uppifrån (en klart godkänd utsikt, måste jag säga, och en variant av den kan förresten hittas via länken ovan).


Just som jag nu tänkte fixa länkar till alla på "bloggservetten", och motivera det med att om bara en enda person klickar på en länk så är det värt det extra arbetet att lägga in den, så upptäckte jag att Lotten redan hade gjort hela jobbet. Det är bara att tacka (med en extra länkning där åtminstone) och skicka vidare då!

På den extra prassliga servetten:
Lotten
Miss Gillette
IT-Christina
Greatness
Fröken T
Flinn (den här bloggen alltså!)
IT-mamman
Översättarhelena
Ullah
Gnesta-Pelle
Studiomannen
En annan sida
Ataharis
Salt, skyltat.se, Blogtrain
Sandra
En djefla man

Den där veckan

Vad håller jag på med nuförtiden egentligen? Ja, jag vet då inte. Jag får väl skylla på att det är den där veckan den här veckan. Förra året var det nog min mest hektiska vecka på hela året, och speciellt helgen var galet fylld av aktiviteter. Även i år är det mycket som står på programmet, men fullt så tjockt som då är det ändå inte. Jag vågar inte nämna saker i förväg, men hoppas förstås att det blir en del värt att berätta om sedan så att det kan bli lite fart på den här bloggen igen.

Idag var jag i alla fall på stan och skulle få lära mig att shoppa second hand. Jag ansträngde mig rätt duktigt, gick med i en hel timme och tittade, nöp i lustiga jackor, hittade en snygg mörkgrön filtkjol med broderiförsedda fickor, ett par vinröda skor som hade varit helt perfekta om de bara hade varit en storlek större och en sådan där toppluva som folk har hemma i Dalarna och som jag har suktat lite efter ett tag. Ändå var det jag var mest nöjd med när jag klev ut på trottoaren igen att jag inte hade gjort av med en enda krona.

Kanske lägger jag alla mina pengar på böcker i stället. Det är visserligen kläder jag behöver och inte på länge än fler böcker att läsa, men den rationella delen av min hjärna är inte alltid i bruk när det är bokmässevecka.

Helgnöjen

Igår var det Håkan Hellström på Liseberg som var den stora grejen. Jag hade funderingar på att gå dit, eftersom jag imponerades av fenomenet förra året och gärna hade utnyttjat mitt årskort till parken lite mer, men det slutade med att jag var för bekväm av mig och stannade inne och hängde med Mario och Luigi i stället. Förutom att det alltid är rätt att vara med bröderna insåg jag att jag hade fattat rätt beslut när jag idag såg att Håkan Hellström hade fått toppbetyg i GP. Allt annat jag går på där och gillar brukar ju få rätt svala omdömen av recensenterna.

Idag var det minst lika fantastiskt väder som det varit på sistone, men jag ägnade mig varken åt picknick eller promenader i stad eller skog. I stället drog vi till byggvaruhuset som ser ut som en gigantisk karamell i färgglatt omslagspapper. Där behövde vi inte trängas eller stressa, och vi fick med oss allehanda mer eller mindre nödvändiga prylar hem. Själv köpte jag bland annat en blomlåda. Förhoppningsvis får jag anledning att återkomma till dess användning någon gång framöver.

Karamellen - lite klurig att hitta, men för det mesta väl värd besväret.

Frihet eller inte? Eller friohet eller ionote?

Jag började dagen lite segt, men bestämde mig för att ta igen det med råge sedan, så därefter har jag varit duktigare än en vanlig fredag egentligen förtjänar.

Mitt i alltihop (jag höll på att städa, vilket kan ha med saken att göra) kom jag på att jag borde ta en titt på det här tangentbordet. Så fick det till slut en rejäl grovstädning.

Sedan var jag naturligtvis vansinnigt spänd på att få veta om det var allt som krävdes. Det såg väldigt lovande ut. Inga extra bokstäver som jag inte själv hade slarvat dit. Det var helt underbart befriande! Jag kände mig omedelbart övertygad om att allt var som det skulle igen, trots att jag innerst inne egentligen vet att det ofta kan vara bra en stund just när jag har slagit på datorn.

Varför gjorde jag inte det här för flera dagar sedan? Jag kunde ju ha sparat så mycket tid i allt mitt övriga skrivande, vilket nu blev söligt på grund av o:na överallt, att jag möjligen till och med hade kunnat blogga lite mer. Framför allt hade jag sluppit känna mig som om jag försökte skriva med en penna i fel hand, uppochner medan jag åkte bil.

Fast en stund senare började de ändå lite halvt omärkligt smyga sig fram igen, ett litet poå, så ett io och ett ionote. Näej!

Jaha, vad kan det vara för fel då då?

Öfolkens charm

Igår blev det återbesök på Brännö, och jag fick för första gången träffa människorna vars hus och katt jag hade vaktat. Kvällssolen välkomnade oss den här gången som om vi vore turister som behövde smöras för med idyll, men vägen kändes välbekant och huset likaså, trots att det redan på ett par veckor hade hunnit förändras en del. Men det var inte konstigt alls att vara gäst på riktigt hos de här människorna. De visade sig vara precis lika trevliga och gästvänliga som man vill tänka sig att alla öbor är.

Trevligt öfolk för ju förresten omedelbart tanken till islänningar och Island. Och nu blir det ändå isländska igen, fast jag hade bestämt mig för att inte. Jag har i alla fall lärt mig att tycka att det är fullt i sin ordning att man ändrar sig ibland. Sedan återstår i och för sig att se hur det går med dessa studier. När jag igår väl tog mig till en lektion var jag tvungen att smita ifrån den innan den var slut, eftersom jag alltså skulle med en båt.

Dessförinnan hade jag dock hunnit berätta (på isländska, förstås) om detta med kattvakteriet och Brännö. Då lutade sig en annan av studenterna, en kvinna som jag inte träffat förut, fram mot mig och viskade: "Vilka var det du vaktade hus och katt åt? Jag bor också på Brännö!"

Naturligtvis var denna kvinna god vän med hus- och kattägarna. Därför visste jag redan i förväg att jag skulle få en trevlig kväll, eftersom hon sa att det var bra människor jag skulle till. Och hon själv talade ju utmärkt isländska, så det fanns liksom ingen anledning att inte lita på henne.

Fått blodad tand för bloggen

Somliga tror visst att jag har saker att berätta och undrar varför jag inte bloggar. Då säger jag:

1. Jag har inte lust.
2. Allvarligt, det finns verkligen inget att säga.
3. O!

Men okej då. Om man tänker efter finns det alltid något att säga. Datorn hjälper ju dessutom så gärna till med att fylla ut texten (vioolket kanske ändå ionote alltiood är helt upoposkattat), så om jag vill kan den bli lång utan så mycket ansträngning.

Nu ska jag berätta i alla fall: Idag fyller den här bloggen två år. Det låter osannolikt, men arkivet håller ordning på datumen. Bloggat har jag gjort sedan 2005, men att just denna blogg redan har hunnit bli så här gammal känns lite märkligt. Tiden svischar förbi som måsarna i luften utanför mitt fönster en blåsig dag.

Jag firade hur som helst med en liten karamell som jag hittade i köksskåpet. När det bara var en tunn, vass flisa kvar av karamellen lyckades jag skära mig precis mitt på tungspetsen. Det blödde rejält. Jodå, ska det firas så ska det göras ordentligt. (Men nej, jag fotade faktiskt inte.)

Den här skadan var dock inte fullt så dum som när jag i söndags krockade med en svängande dörr och körde armbågen hårt in i sidan på mig själv. Jag är fortfarande både blåslagen och öm och förbluffad över att det var fysiskt möjligt att göra så.

O!

Jag har fått något poroblem med poo-tangenten (po alltså, nej, jag menar p!) poå miooon dator. Kan det kanske vara något skräpo under tangenten, eller så? Eller kanske har det snarare med o-tangenten att göra. Io alla fall pooåverkas även io-tangenten. Det kommer och går liotegrann, men jag har ionote orkat undersöka saken närmare än. Och just nu har jag inte tiood. Inte heller att hela tiooden gå tioollbaka och radera alla extra o:n, så för närvarande skriver jag ionte mer än nödvändigt poå miono dator.

Sommar, hopskrivningsmaffian och en möjlig hägring

Om jag var en aning tveksam igår så var jag desto mer säker idag. Det är klart att det är sommar fortfarande!

Utanför Humanisten och UB. En av de sista dagarna före sommarlovet eller nära mitten av september?

Jag satt på en bänk i solen alldeles intill Näckrosdammen och åt min lunch. Sällskap fick jag av några hungriga men inte alltför närgångna änder. Så stördes lugnet plötsligt av en häger som svepte in och landade på en trädgren i närheten, vilket retade änderna lite. Min kamera (som jag givetvis för det mesta har med mig numera, för man vet ju aldrig vad som dyker upp) krånglade och fick för sig att batterierna var slut, så innan jag fick igång den hade hägern hunnit placera sig mitt i den grötiga näckrosröran mitt i dammen.

Jag vet, helt meningslös bild. Det får man leva med ibland.

Universitetets institutioner organiseras om och flyttar omkring, så att det är språkfolk som nu håller till i huset där jag hittade nedanstående anslag behöver inte betyda något. Men jag kom ändå att tänka på en annan lite pinsam grej jag sett.

Stackars den som måste skriva anslag som exponeras för språknördar dagarna i ända.

Eftermiddagspromenad

Sedan jag flyttade från innerstan har jag inte bara nästan tillintetgjort mitt tidigare ständiga cyklande, utan kommer nu också allt mer sällan ut på ordentliga promenader. Det är ju en ganska dålig kombination, i synnerhet som jag i stället ägnar mig åt tidsödande och dyrt bussåkande och det nu vankas influensatider.

Nåja, idag var jag i alla fall ute och knatade runt Härlanda tjärn och lite sådant. Jag tog med kameran eftersom jag tyckte att det var dags för en ny årstid på naturbilderna. Inte höst - nej, nej! Fortfarande är ändå de allra flesta av trädens löv gröna, så än är det väl sensommar? Inte för att jag tycker direkt illa om hösten. I vissa avseenden har den alltid varit min favoritårstid. Men jag är inte redo att skiljas från alla sommarens dofter och de sköna ljumma vindarna.

Idag var det riktigt varmt ute, nästan sommarvarmt och riktigt lockande att känna på vattnet. Men nog började det lukta höst i skogen. Det finns en hel del goda höstdofter också. Måtte de räcka länge än!

Från ena sidan vattnet.

Från andra sidan vattnet.

Från andens vänstra sida.

Och längre uppåt land hade tydligen målarandan fallit på hos någon med tillgång till färg.

Ibland är det bara roligt att ha fel

Som så ofta när jag bloggar om något får jag så jag tiger direkt. Den här gången handlar det om det där jag sa om att jag inte brukar vinna saker. Jag fick nämligen precis veta att jag vunnit ett bokpris i Språktidningens sommartävling.

Det gör mig inte ett dugg att bli korrigerad på det sättet. Uppenbarligen fick jag inte så jag teg heller, för det första jag gjorde var att tjoa för mig själv och det andra att blogga om det.

För den skull tänker jag inte gå och inbilla mig att någon allmän förändring har skett, och jag kommer naturligtvis fortfarande inte att vinna något Wii. Kanske har jag till och med redan boken som jag nu har vunnit (jag vet inte än vilken det är), men vad spelar det för roll? Jag hade ju fel, jag hade fel, jag hade fel! Hurra!

Ruskväder

Även idag känns det av någon anledning helt rätt att bara vara inne och sköta sådant som kan göras här.

Labyrinter och regn på väg mot hösten

Jag upptäckte lyckligtvis redan igår att den nya kursen som startade idag skulle hållas i en universitetsbyggnad som jag inte ens visste fanns, så jag var nu där i god tid och letade. Faktum var att jag tyckte att jag var ute i lite väl god tid, så när jag hittat adressen och gått förbi huset tog jag en extra promenad för att fördriva några minuter. När jag kom tillbaka upptäckte jag att det var först där den riktiga utmaningen började.

För att komma till rätt sal var man nämligen tvungen att hitta den enda ytterdörr i hela byggnaden som inte var låst, därefter gå en trappa ner, svänga höger genom en dörr, gå en halvtrappa upp, ta vänster genom nästa dörr (där första synliga skyltningen dök upp), gå rakt fram i en gång mellan flyttkartonger och sedan krångla sig in genom en dörr längst inne i skumrasket bakom kartongtravarna. Där fick vi sedan hålla till i ett litet källarrum utan fungerande belysning.

Själva kursen verkar väl för övrigt hyfsat intressant, med tanke på att jag valt den bara för att den är obligatorisk för min examen. Vissa moment kommer säkert att kännas lite som en repris på gamla kurser, men det får man ta ibland. Gick därifrån lite lagom motiverad. Inte supertaggad, men tillräckligt för att ändå vilja sätta igång direkt medan det inte finns så mycket att göra och allt är så här härligt överskådligt och lättbearbetat.

Och att promenera i regn efter höstterminens första dag på universitetet kändes passande. Vad skönt det är att komma hem sedan en sådan dag, att byta sina blöta kläder mot torra, rena, mjuka och sedan kura inne, titta ut på regnet genom sina stora fönster, ha lite att plugga på utan att behöva stressa eller ta i så mycket och att kunna stanna inne och bara må bra.

Tecken överallt

Plötsligt slogs jag av ännu en insikt: Det måste vara meningen att jag ska skaffa mig ett Nintendo Wii! Eller åtminstone börja spela tv-spel igen. (Moderna tv-spel. Icke handhållna. Om man ska vara noga har jag faktiskt ändå både mitt NES och mitt Nintendo DS här hos mig. Så, då har vi varit tillräckligt petnoga för tillfället.)

Att jag vill är förstås en anledning så god som någon, men jag förstår om ni önskar exempel på konkreta tecken till stöd för min idé. Okej. Idag när jag kom till affären jag numera bara handlar i ibland satt det på anslagstavlan en lapp om en sådan spelkonsol till salu. Nu var det fortfarande ett ganska högt pris, då tv-spelet var nytt och flera spel medföljde, så jag hejdade mig inte framför lappen mer än någon sekund och tänkte aldrig på allvar rycka med mig en remsa med telefonnumret till säljaren.

Inne i affären var det dock svårt att undgå att lägga märke till ett visst rismellanmåls kampanj som går ut på att man ska samla 25 förpackningslock för att få ett Wii-spel. Det känns lite som om jag inte får missa detta. 25 mellanmålsburkar före nyår (eller gärna snabbare för att inte vara för sent ute för att hinna få ett av spelen) är ju en enkel match. Och ett av spelen man kan välja mellan tillhör mina absoluta favoriter bland de moderna tv-spelen. Så ett Wii-spel kan det nog vara realistiskt att jag framöver kommer att ha i min ägo. Då vore det ju oerhört fånigt att inte kunna spela det, vilket för närvarande skulle vara fallet, då varken jag själv eller någon jag brukar umgås med här i stan ännu har skaffat ett eget Nintendo Wii. Detta måste alltså åtgärdas om det ska vara någon nytta med mellanmålslocksspelet.

Frågan är bara hur det ska gå till. Ett förslag är att min mamma deltar i rismellanmålets tävling. Själv skulle jag definitivt inte vinna, för den där genen som ger tur i spel och lotterier har jag dessvärre inte ärvt. Men om jag sköter mellisätandet är det väl inte för mycket begärt att någon i min bekantskapskrets ordnar så att jag kan spela mitt framtida spel här i Göteborg då och då? Deal? Ni ser ju att det här är meningen, eller hur?

Hemma bland de andra studenterna

Jo, alltså, jag är hemma i stan igen då. Det är därför det inte finns något att berätta om. Inte började jag plugga idag heller, som jag har gått omkring och sagt att jag skulle, för det var visst i morgon jag skulle göra det. Gott så. Då blev det, efter att jag kommit hem långt före frukostdags på morgonen, en lång och rätt slapp och skön dag med ytterligare hushållssysslor.

Dessutom hade jag min nya granne Luigi på visit igen. Jag fick också den stora äran att följa med honom och hämta ut nycklarna till hans studentrum och därefter vara först med att komma på besök och spana in stället. Det är därför jag räknar honom som granne fast han inte har flyttat in på riktigt än.

Sedan bröt vi upp, gick var och en till sitt, bytte om och redan ett par timmar senare råkades vi oförhappandes på en buss på väg mot stan. Det är väl det jag alltid har sagt: Studenter kan inte låta bli att göra allting samtidigt och likadant. Fast när det rör sig om tillfällen till trevliga möten i stället för bara trängsel i mataffären, tvättstugan eller på bibblan har jag inga som helst invändningar mot detta fenomen.

I tvättstugan träffade jag förresten också på en annan trevlig granne. Trots att vår relation började med att han ockuperade den torktumlare jag hade bokat, den bästa av allihop, blev det en riktigt fin pratstund, under vilken vi ingående diskuterade vårt gemensamma intresse maskinparken här i vår gemensamma tvättstuga.

Se där, så förfärligt händelselöst behöver det ju inte vara hemma i stan! Det var det väl egentligen ingen som trodde heller.

Oplanerad utsikt (eller Utsiktstoppen: utkiken på Brännö)

När jag klev ut på trappan idag dök det omedelbart upp ett gäng turister som tydligen tog mig för ortsbo och började fråga mig om vägen till en utsiktsplats som skulle finnas här i närheten. Jag log inombords, för i vanliga fall brukar jag bara klanta till allt när någon frågar mig om vägen, om jag alls kommer på något att säga, men den här gången visste jag svaret och det var mycket enkelt att beskriva vägen.

Ändå var den här utsiktsplatsen faktiskt lite hemlig, och jag hade inte ens hunnit komma att tänka på den när jag och kusingänget* snubblade över den under en kort promenad. Så svårupptäckt som den var, men på samma gång så lätt att ta sig till, väntar man sig kanske inte att den skulle vara något särskilt märkvärdigt, men utsikten är fantastisk! Själva platsen är det heller inget fel på. Det finns också en liten stuga där, som jag gissar att man under gynnsamma omständigheter kan gå in i, för av vad man kan se genom fönstren ser den ut som en liten raststuga, men nu var den hur som helst låst och gästboken som låg därinne på bordet fick förbli orörd av oss. Men vi spanade i alla fall åt alla håll, hojtade glatt om öar, byggnadsverk och annat vi kände igen och var mycket nöjda med att ha sett havet.

Utan ytterligare motiveringar slänger jag in denna utsiktsplats i bloggtoppstävlingen, ger den 22 poäng och tills vidare en delad förstaplats. Så kan det gå när jag låter huvudet vistas i sol och blåst i flera timmar i sträck!

Utsikten åt ett av alla tänkbara håll. Härifrån och bortåt: Brännö, Asperö, fastlandet.

* Göteborgskusinen, Mjölbykusinen och Sköna H råkade lämpligt nog komma på besök i lördags, samtidigt som även världens bästa islänningar var här. Denna ovanligt stora anhopning av trevliga bekanta till mig gav mig tillfälle att ha något som jag gärna kallar ett slags examensfirande. Något sådant hade antagligen inte blivit av om jag hade planerat för det. Eller om jag inte varit på Brännö, med andra ord. Vilka fördelar det kan föra med sig att vara husvakt i skärgården!

Katten

Man kanske skulle nämna djuret man vaktar också. Jodå, han lever och frodas. I söndags kväll upptäckte vi plötsligt att han är mycket väl lämpad som promenadkatt de stunder han väljer att vara vaken. Han tog oss glatt med på en rundtur i sina egna kvarter och visade oss på saker vi nog inte skulle ha upptäckt utan honom (och i ärlighetens namn i många fall inte kunde se nu heller). Förhoppningsvis blir det tillfälle till en uppföljare i kväll.

När han inte promenerar ligger han mest och är fluffig.

Björnbär

Brännö verkar vara ett trevligt ställe att bo på för diverse frukter och bär, och vart man än går kan man se färgglada bärbuskar och frukttyngda äppel- och päronträd. Men mest har jag ändå lagt märke till björnbären. Dels förstås för att de finns nästan överallt här, dels för att de för mig står för något riktigt exotiskt (och därmed bidrar till att ytterligare förstärka känslan av en liten extra utlandssemester).

Jag tror att jag bara har träffat på levande björnbär en gång tidigare i mitt liv, och det var rätt många år sedan, så jag blev nu mycket glad och nöjd när jag insåg vad jag hade framför mig. Och de börjar mogna, så jag passar givetvis på att bekanta mig med smaken. Förresten passar jag minst lika mycket på att titta på dem, för jag tycker att de är ena riktigt snygga bär!

Turistande på Brännö

Det blåste visserligen något otroligt idag, men det var trots detta en riktigt sommarvarm dag, och det hade jag våghalsigt nog tagit med i beräkningen när jag bestämde mig för att vara kvar på Brännö hela dagen, så nu var det dags att verkligen se sig om lite mer.

När jag gick ut ungefär mitt på dagen hade det till min förvåning redan dykt upp en hel del dagsturister, men jag valde lite vägar som ändå inte alla andra gick.

Jag gick bland annat till Lönndals båthamn, där jag klättrade upp på berget och satt i solen ett tag och njöt av utsikten.

Sedan tog jag mig ännu längre upp på toppen, men därifrån höll jag bokstavligen på att blåsa ner, så det blev inget längre uppehåll där. Men jag skymtade i alla fall något i fjärran, som så här maximalt inzoomat väl ser ut som den Vinga fyr jag redan då anade att det kunde vara.

Därefter promenerade jag vidare till Husvik, där jag spanade in Brännö brygga, pensionärer som satt utplacerade lite här och var, fina hus och fler båtar.

Jag var nere vid badet också, och kände på vattnet, som tycktes varmare där än i den närmast föregående besökta hamnen. Och så hett som det var i solen kändes det faktiskt inte helt orimligt att fundera på bad, men nu blir det nog ändå så att det ofrivilliga dopp mina skobeklädda fötter tog på Island kommer att få förbli mitt sammanlagda havsbadande för året. Dåligt av mig, men vid närmare eftertanke är jag ju inte heller särskilt förtjust i havsbad, så det är egentligen ingen större förlust.

Nära tre timmar med stark sol och vind känns lite i skinnet. Och syns. Men det ska det ju göra, speciellt om det här var den sista riktiga sommardagen. Härligt att kunna utnyttja den till lite utflyktande!

Bara att sätta igång

En heldag på ön. Ensam i huset. Sol ute. Oändliga möjligheter och ständigt nya idéer.

Ut och upptäcka, fota, njuta av den sista riktigt lediga sommardagen.

Men också rensa upp i huset, röja undan spår, lyssna igenom guldkornen i skivsamlingen, öva på pianot, klappa katten, vattna blommorna, äta upp rester i kylskåpet och trösta komposten.

Och packa.