Utmattning, ovisshet och omöjliga ekvationer

Jag har alltså ägnat den senaste månaden åt att bekämpa vägglöss, akta mig för vägglöss, läsa på om vägglöss, försöka berätta för folk hur fruktansvärt det är att ha vägglöss och dessutom gjort allt jag har kommit på för att på något sätt anpassa flyttplaner och förberedelser inför flytten till dessa nya omständigheter som vägglössen har inneburit.

Jag har tvättat så mycket jag har hunnit, jag har torktumlat, strukit, slängt, stoppat i frysen, kört alla mina väskor och en massa annat i torkskåp, tagit rubbet till Mario allt eftersom det sanerats och helt enkelt i den takt jag har orkat bära med mig det när jag har gått dit om kvällarna. Utöver allt detta har jag inte hunnit med mycket. Jag har sömnbrist, klåda och ångest och har gått miste om nästan all den glädje jag normalt skulle ha känt över att få organisera en flytt. Men trösten har ändå varit att ha just den där flytten att se fram emot. Det skulle vara värt allt detta extra arbete bara det sedan ledde till att jag kom bort från odjuren.

Men så, i början av förra veckan, fick Mario för sig att han också kunde ha drabbats av vägglöss hemma hos sig. Han hade då inte varit hos mig på ett bra tag, men ändå haft konstiga små utslag på armen, precis sådana som mina allra första bett var. Jag hade av någon anledning skojat om att det var bett, men inte alls övervägt sannolikheten för att det skulle vara det, för jag hade ju varit så ohyggligt försiktig, inte haft med mig något hem till honom som vägglössen eller deras ägg borde kunna följa med i och så där. Vi undersökte i alla fall undersidan av hans säng, hittade inget (vilket både var en lättnad och gjorde att det fortfarande var lika omöjligt att veta någonting), och då ingen av oss fick några bett de följande nätterna släppte vi tanken igen.

Under de där timmarna när vi båda gick och försökte ta in möjligheten att även hans hem skulle vara vägglussmittat var dock varken panik eller hopplöshetskänslor långt borta. Vad i hela världen skulle jag ta mig till om det var så? Jag insåg förstås att det verkade futtigt, för det är ju "bara" lite skadedjur, men saken är den att vägglössen verkligen kan konsten att förstöra ens liv. Jag känner att jag redan har förlorat en månad till dem, och skulle nu allt detta tvättande dessutom vara förgäves, då jag ju burit de rena (trodde jag, men nu började jag ändå undra) sakerna till Mario, ja, då verkade det plötsligt så omöjligt. Hur skulle vi i så fall kunna flytta utan att också få med oss dem till den nya lägenheten? Det skulle innebära ännu fler månader med bett, vansinnesklåda, psykisk ohälsa, förlorad möjlig arbetsinkomst, och inte ens något alternativt ställe att sova på när jag bara inte klarar mer. Den här gången skulle vi i så fall inte ens hinna tvätta särskilt mycket före flytten.

När vi då inte hittade några vägglöss hos Mario var det i stället en enorm lättnad att tänka att det åter "bara" var mitt hem som var drabbat, och att vi kunde fortsätta jobba utifrån den tidigare krisplanen. Alltid något.

Jag har dock slagit av på takten i mitt tvättande den här veckan, för jag börjar liksom tappa motivationen. Man har verkligen ingen aning om vad som är nödvändigt, förutseende eller helt bortkastat att göra. Vägglössen tycks ändå vara i det närmaste odödliga.

Och nu, sedan jag upptäckte de där betten i söndags kväll, har jag inte vetat alls hur jag ska tänka eller reagera. Kanske har jag blivit avtrubbad, eller rentav börjat ge upp (för det är ju inte så att jag har accepterat skiten, vant mig vid betten och börjat räkna ständiga försiktighetsåtgärder som normalt), men efter den första korta stunden av panikartad skräck har jag mest bara tänkt vad ska jag göra vad ska jag göra vad ska jag göra?

Inte förrän igår hade vi tid att kolla Marios säng och dess omgivningar ordentligt igen, men under dagarna fram till dess framträdde heller inga fler nya bett på någon av oss. Och inte hittade vi något, trots att jag ju vet vad jag ska leta efter och var. Kanske finns det bara någon enstaka vägglus där? I bästa fall bara en, så behöver det inte bli fler, men varför skulle vi ha sådan tur?

Där är vi nu. Mario har rest bort över långhelgen, och nästa vecka ska vi flytta, så inget mer hinner saneras inför flytten. Jag har ju ändå tänkt köra sängen till fryshuset, så då kan vi lika gärna ta med hans också, men resten? Vilka chansningar kommer vi till slut att tvingas till? Om det nu inte finns så många vägglöss hos Mario är det egentligen inte så troligt att de är så utspridda bland hans grejer. Men man vet ju inte om mina väskor och säckar med textilier har klarat sig, eller om det till och med är från dem det kommer. Man vet ingenting, för inte heller hos mig har jag hittat något, annat än kring sängen.

(En annan tanke som slagit mig: När vi har flyttat kommer vi heller inte att säkert veta hur det har gått på många månader, såvida vi inte märker att vi har vägglöss, vill säga. Några bevis för motsatsen får man dessvärre inte.)

Och så ska vi packa i sista minuten, logistiken är helt omöjlig att få till med hyrbil som ska bokas, fryshus som bara är öppet på vardagar mellan 7 och 15, flytthjälp som bara är ledig under tidiga delen av lördagen (eftersom det är valborgsmässoafton), packning som inte kan stå över natten utan måste fixas samma morgon och kanske bara av mig, samtidigt som det bara är jag som kan köra flyttbilen, vilket gör att jag alltså måste vara närvarande på alla tre ställena det ska flyttas till och från ... och jag förstår att det blir mycket för er nu, men det är bara en bråkdel av vad som trängs i mitt huvud, och jag önskar hela tiden bara att den optimala lösningen plötsligt ska presentera sig. Men det kommer den inte att göra, för någon sådan lösning kan inte finnas. Det gäller bara att överleva, ta sig igenom, göra det vi kan och försöka att inte slita sönder vårt förhållande på kuppen.

Fast det är helt klart för många beslut att fatta. Var ska jag till exempel sova i natt? Jag kunde förstås börja stanna uppe hela nätterna igen, men det både förstör min planering för dagarna och gör att jag riskerar att möta vägglössen när jag är vaken i stället, så det känns inte som ett alternativ ändå. Jag hade inte tänkt sova hemma mer före flytten, men om det nu inte är mycket bättre hos Mario verkar det ju onödigt att gå dit. Hos mig pågår åtminstone sanering och jag har bättre koll på riskfaktorer av diverse slag. Å andra sidan blir jag antagligen värre biten här. Frågan är väl annars om man bidrar till någon snabbare ökningstakt av eventuella Mariovägglöss om man sover där?

Nej, man vet ju inte. Man vet ingenting. Och det gör mig galen!

Förnekelse 2.0

Jag erkänner: jag har inte sovit hemma på två veckor.

Så de där starkt kliande, hårda blafforna som dök upp i knävecket och på foten i söndags kväll och måndags morse är med andra ord helt och fullkomligt oförklarliga.

Vad ska vi gissa på? Stressutslag, va? Solallergi kanske? Tvättmedelsrester i kläderna? Knott?

Gaaah!

Snart kan vi shoppa på Classe varje dag

Bra tajming är det väl, åtminstone på längre sikt än till just vår flytthelg, att Frölunda Torg precis är klart för invigning i sin helhet. Det gör ju mindre att det är långt in till centrum -- Göteborgs centrum alltså -- när alla vanliga affärer ändå finns inom promenadavstånd hemifrån. Fast det förstärker samtidigt ytterligare känslan av att vi flyttar till en annan stad, inte minst för att det finns fler affärer där än i exempelvis Falun. Knasigt.

Morgonbesök i Västra Frölunda

Vi gick upp extra tidigt och ägnade en stor del av morgonen åt att åka spårvagn genom stan. På vägen hann jag läsa lite nyheter, så det var ingen chock att mötas av utbrunna bilar på parkeringen utanför vårt blivande hem, men helt behagligt känns det ju inte att de har satt igång med det där dumma stökandet igen lagom tills vi ska flytta till området.

Så träffade vi fastighetsvärden och fick titta på lägenheten, som nu var nästan tömd. Som tomma lägenheter ofta gör om de inte är helt nya, såg den här rätt sliten ut i morgonljuset, då alla hål, fläckar och märken blir tydliga, men jag har nu hunnit samla på mig tillräckligt med flytterfarenhet för att veta att bara man får in sina egna grejer så vänjer man sig snabbt och gör stället till sitt.

Jag hittade väl några fler små brister också, som att det saknas köksfläkt. Fast då slipper jag diska fläktfilter! Och så finns det dörr till köket, så det går nog att stänga om matoset. Fönstren har konstiga öppningsanordningar som verkade tröga, men det är säkert en vanesak. Sedan hade den inhyrda städfirman nog slarvat en del, tyckte jag, men å andra sidan kommer jag då verkligen att se skillnaden när jag själv torkar skåp och sådant.

Men ett av rummen blir nu omtapetserat och alla golven slipade och lackade innan vi flyttar in, så det blir nog på det hela taget bra. Köket och badrummet var redan skapligt nyrenoverade och i de andra rummen får vi leva med pensionärsstrukturtapeterna tills vidare.

På tal om tapeter, ja. Om vi nu skulle få välja tapeter till rummet som skulle tapetseras om kunde man ju tycka att det hade varit lämpligt att låta oss göra det nu, så att vi slipper åka en gång till för det. Men det verkade inte som om fastighetsvärden hade räknat med att vi skulle vilja välja, eller hur det nu var. Förresten var det tur att den tidigare hyresgästen var så pratglad och självmant berättade om allt möjligt, för annars hade jag nog fortfarande känt mig frustrerad över hur lite information jag fått.

Just nu känns det mycket bra (bara jag inte tänker på vägglössen). Vi har fått nycklar till den nya lägenheten och den kommer att vara mer än okej. Sedan kan man ju också glädjas lite åt att inte ha någon bil som ska stå på parkeringen utanför.

Så kom posten

Det här är lustigt, tycker jag. När Göteborgskusinen, som tidigare jobbade som brevbärare, skickar post, tar den ofta extra god tid på sig för att komma fram. Så även denna gång. Idag fick jag ett grattiskort som hon hade skickat och som var poststämplat den 14 april.

Antingen gillar de inte att hon slutade och hämnas därför för det, eller så var det verkligen hon som såg till att saker blev gjorda på det där stället.

Alternativt kan vi dra till med den vanliga iakttagelsen, att om ett kort ska vara framme en viss vardag och man postar det när man borde behöva posta det, så kommer det inte fram i tid, men om man postar det ytterligare en dag tidigare så kommer det utan undantag fram efter bara en vardag, alltså för tidigt.

Födelsedagen igår

Det var en toppendag, kort och gott! Vi tog en långpromenad, bland annat runt Härlanda tjärn, för att åtminstone ha hunnit med det en gång i vår, och en gång till före flytten till nya trakter. Vädret var bästa tänkbara och våren hakade på.

Det här är ett sådant motiv jag kan känna doften av bara av att se bilden.

Nya örhängen och nya hårspännen luftades.

Öj, ni simmar ur bild!

Lilla tussilago

Sedan jag flyttade till Göteborg har det varit mycket ont om tussilagotillfällen om vårarna. Det är knappt jag har sett en enda tussilago här. Vitsippor brukar det finnas gott om, även inne i stan, men annars är det mest bara tama vårblommor överallt.

Man kan dock skymta dem vid Redbergsplatsen, intill kyrkogårdsmuren och vid spårvagnsspåren där, så nu har jag åtminstone sett dem från vägen.

Det känns bra, för tussilago har alltid varit födelsedagsblomman nummer ett för mig. Så nu, tack vare en sen vår och ett par bussturer till och från stan, kan det bli födelsedag även detta år, trots att jag knappt har lyckats komma ihåg det själv.

Hem till vägglössen

Den här bloggen har varit lite väl enkelspårig de senaste veckorna, kan man tycka. Nu märks det också att jag skrivit vägglöss så många gånger att folk börjar hitta hit via sökningar på det ordet. Kanske borde jag ändra bloggtiteln till Vägglöss i Göteborg eller Hem till vägglössen, men jag hoppas ju förstås att det här temat ska vara snabbt övergående och ersättas av trevligt turistbloggande från Västra Frölunda.

Jag är dock mycket glad över att ni andra vägglusgooglare (det är tydligen något vi drabbade har gemensamt, alltså det där oändliga sökandet efter mer information, fler personers erfarenheter och någon som kan ge en alla svaren) hör av er i kommentarer och via mejl! Inte för att jag tycker att det är så kul att vi är många som har råkat ut för samma elände, men kan jag bidra med några tips känns det ju bra.

Elva och ett halvt år senare

Klagomuren här i bloggen håller idag stängt. Jag har fått post, och den innehöll inte en enda faktura, utan bara roliga saker som födelsedagspost (inte öppnad än, såklart), påskkort och:

Äntligen!

Kommunikation igen

Den nya hyresvärden bjuder på två månaders hemförsäkring, via samma försäkringsbolag som jag redan har. Så när jag ringde försäkringsbolaget för att säga upp försäkringen för studentrummet, vilken lämpligt nog skulle ha löpt ut samtidigt som den här nya nu gör, frågade mannen som talade i mitt öra om jag ville flytta över den tilläggsförsäkring jag hade till den nya hemförsäkringen.

Min instinktiva reaktion var "nej, inget strul nu", fast utåt visade jag väl bara en förvirrad tveksamhet. Jag lät mig dock övertalas när han fick det att verka så lätt.

Sedan ville han ha mitt kontonummer för att jag ju skulle få pengar tillbaka. Då var jag noga med att försäkra mig om att jag inte skulle få någon ny faktura för tilläggsförsäkringen. Men nej då, svarade han reflexmässigt, fast det skulle ju ändå bli pengar tillbaka, så kunde han få kontonumret igen?

Jag borde ha tänkt på att

• folk som har som jobb att prata i telefon bara kan prata om en sak åt gången, och att det är de som dikterar villkoren
• lita på instinktiva reaktioner, för instinkt fyller en funktion
• om något kan bli krångligt så blir det garanterat det.

Naturligtvis kom det några dagar senare en faktura på 33 kronor för tilläggsförsäkringen,

plus fakturaavgift!

Jag blir så irriterad. Och nu kan jag inte bestämma mig för om det är värt 15 kronor att slippa ringa igen och då faktiskt ha den där tilläggsförsäkringen hela tiden, eller om jag ska ringa en gång till och be att få säga upp den och hota med att byta försäkringsbolag efter de där två gratismånaderna. Egentligen vill jag inte betala något extra och jag tycker verkligen att om jag ska få strul ska de också få strul. Men det är så tröttsamt. Jag var ju så nöjd efter det där telefonsamtalet, som tycktes tillhöra den tiondel som går som jag vill!

Dessutom börjar jag nu undra om det är jag som är dålig på att kommunicera, eftersom folk ständigt tycks missförstå mig när jag ringer eller mejlar i olika ärenden. Borde jag helt undvika bisatser? Talar jag för omständligt och med för svåra ord? Följer jag inte konventionen för hur man lägger fram ett ärende?

Och om jag inte kan göra mig förstådd kan jag ju knappast försörja mig på språk, även om missförstånden i själva verket skulle bero på kommunikationsinkompetenta kundtjänstmänniskor och mina tjänster verkligen skulle behövas. Kan jag inte kommunicera med folk kan jag ju inte heller lära dem något.Vad ska jag i så fall ägna mig åt?

Det handlar alltså inte bara om en fakturaavgift på 15 kronor. Det är nu en smärre livskris. De skurkarna! Ja, det blir nog till att byta försäkringsbolag ändå.

Tre-veckor-kvar-svacka

Allt det här extratjafset som uppstått på grund av vägglössen gör att det stora nöjet med att flytta har förstörts. Å, jag hinner ju ingenting vettigt! Och dessutom känns det så fett ovärt att behöva lägga hundra gånger mer tid på packandet än annars, och sedan inte ens veta om det gör någon nytta.

Till råga på allt kommer mannen hem och snackar om att köpa begagnade möbler. Nästa person som så mycket som andas något om second hand och loppis nu kommer att få något mycket giftigt tillbaka. Visst, allt är inte farligt att köpa, men tajming, alltså!

Jag vill ha ett rent hem där jag kan sova tryggt utan att ta skada. Tills jag får det kommer jag att vara lite stingslig, okej?

Läge för nya flyttrutiner

Idag var det dags för den andra vändan med vägglussanering i mitt rum och jag fick tillfälle att ställa tusen frågor till. (Det var dessutom en annan skadedjursutrotare som kom på besök den här gången, så då kunde jag få ett andra utlåtande.)

Det står ganska klart att jag kommer att få det svårt. Det kommer att klia i händerna hur jag än gör. Rådet jag fick var nämligen att flyttpacka så sent som möjligt och helst bära iväg allt så fort jag packat det (efter att minutiöst ha gått igenom varje bok, dammsugit och torkat varje pryl och tvättat, torktumlat, skåptorkat eller strukit alla mina kläder), om jag verkligen ville göra allt som står i min makt för att slippa få med mig vägglössen i flytten. Och det vill jag ju göra.

Problemet med detta är bland annat att jag måste hindra mig från att vara den mästerflyttare jag ju ändå är. Helst vill jag börja i god tid, för att slippa stressa, slita ut mig och få trasiga händer precis före själva flytten. Och när vi nu får en massa frivillig flytthjälp vill jag vara proffsig och ha allt klart och välorganiserat när det är dags. Inte packa i sista minuten och hålla på att dammsuga möbler när de ska bäras iväg.

Trösten idag var dock att jag hade Marios lägenhet för mig själv hela eftermiddagen och kvällen, och jag har precis för mig att han nyligen sa något om att jag fick göra vad jag ville när jag var ensam hemma hos honom ... Jag utgår ifrån att det fortfarande gäller.

Han ringde förresten nyss, på väg hem, så jag lär väl snart få svar på det.

I vårsolens sken

Det var en riktigt härlig vårdag, med sol som värmde, folk som satt ute och pressade i trädgårdar och på parkbänkar, en doft av torr och dammig mark, påskliljor som slog ut i rabatterna och måsar som skränade ovanför. Jag promenerade hemåt och klockan visade på bara lite efter mitt på dagen.

Med ett par hundra meter kvar hem, just där vägen kröks, såg jag ett par bilar stående på körbanan med varningsblinkers* på. Varningstrianglar var utställda och folk stod utanför bilarna. Även på cykelbanan intill hade ett antal personer samlats och stod nu med blickarna riktade mot den främre bilen. Min första gissning, att det handlade om en bil som lagt av och skulle bogseras bort av den andra, blev allt mindre sannolik för varje steg jag tog.

Nu såg jag att det inte var bilen folk tittade på, utan något på vägen framför den. Det låg något där. Eller ... någon?

Jag fortsatte gå, för det var ju ändå vägen hem, och när jag var nästan framme vid olycksplatsen såg jag till min lättnad att det inte var en människa som låg på gatan. Det var dock en levande varelse, ja, fortfarande levande, men som inte hade långt kvar att leva. Av allt att döma var det en råbock som hade blivit påkörd, tydligen i  bakdelen, för den höll fortfarande huvudet uppe och försökte resa sig.

Någon stod och vaktade den, andra försökte göra bilister uppmärksamma på situationen och överhuvudtaget tycktes det råda en viss gemenskap i den växande folksamlingen. En stor buss kom och klämde sig förbi. Busschauffören stannade dock mitt i röran, lutade sig ut genom fönstret och frågade om någon hade ringt polisen. Jadå, det hade de. Och strax därpå hörde jag en kvinna ropa att en jägare var på väg.

Jag hade gått vidare en bit, men stannat till, så där nyfiken som man ju lätt blir, utan att riktigt kunna bestämma mig för om jag skulle stanna och se vad som hände. Det gick dock snabbare än jag hade räknat med, för medan jag bara tittade bort för ett ögonblick brann ett skott av mitt bland folket i vårsolen. Jag tittade förskräckt upp och hann se djuret sprattla till och sjunka ihop på asfalten medan en man stod kvar alldeles intill med ett gevär i händerna.

Det ryckte fortfarande i den döda kroppen när jag vände mig om och gick vidare hemåt. Jag visste inte om det var för att jag blivit skrämd av gevärsskottet, eller om jag faktiskt plötsligt berördes av döden där mitt ibland oss lördagslediga flanörer, men hjärtat slog med ens betydligt snabbare och jag kände mig lätt uppjagad.

Jag tog upp mobilen och ringde Mario, som normalt är en sådan djurvän att han räddar spindlar från drunkningsdöden och gärna skulle dela bostad med en fladdermusfamilj, men nu fick jag ändå intrycket att jag överreagerade när jag berättade om vad jag just sett. Det måste ha varit något med den där idylliska vårdagen i villakvarteren som gjorde det hela så starkt. Att de vilda djuren rör sig i området vet jag ju, för jag ser dem titt som tätt, men de ska inte springa på gatorna mitt på dagen, för då ...

Pang!


*Jag försökte, men klarade inte att skriva blinkrar där. Beklagar.

You do the math

Eftersom vi har ett datoriserat bokningssystem för tvättstugan här i huset är det också möjligt att sätta en begränsning för hur många gånger var och en får tvätta per månad. När jag kom hit var det fem. Nu tror jag att det är sju.

Men när jag nu började vägglussanera bad jag om att få fler tvättpass den här månaden, och det var inget problem. Så nu får jag tvätta 30 gånger under april om jag vill. I snitt en gång om dagen alltså.

Kruxet är bara att det fortfarande inte går att boka mer än ett tvättpass åt gången, så jag måste vänta med att boka nästa tills jag är klar med ett pass. Och då är det för det allra mesta helt fullbokat i fyra, fem dagar framåt.

I praktiken är alltså den där begränsningen, som normalt är satt till sju tvättpass i månaden, helt meningslös. Smart!

Kommunikation

Ojoj. Vissa har problem alltså, och de drabbar inte bara dem själva. Men innan jag går in på det ska jag förvarna om att det nedanför detta inlägg finns ytterligare ett nytt, som innehåller mer vägglusältande och även bilder, så ni som vill undvika sådant bör inte rulla nedåt för långt. Slut på varning och dags för nytt ämne.

När jag inte pratar om djur är det ju för närvarande egentligen bara flytt jag har i tankarna, inte minst för att även det ter sig tämligen krångligt. Inte så mycket att flytta som att fixa allt det administrativa inför flytten. Vi ägnar både dagar och kvällar åt att dela upp allt mejlande och ringande mellan oss. När folk och företag sedan inte svarar blir jag förstås nervös och stressad över ovissheten och att jag inte har någon kontroll. Jag trivs liksom inte med att vänta och se om det kommer att finnas någon el i lägenheten den dag vi flyttar in.

Dessutom är det så att det är en del som ska åtgärdas i den nya lägenheten, och eftersom den nuvarande hyresgästen flyttar ut redan den här veckan kommer det att stå tomt ett tag. Vi hoppas att det ska gå att ordna de där sakerna före inflyttningen, och även för den som ska slipa golv och tapetsera borde det ju vara en fördel att få jobba i en tom lägenhet, kan man tycka. Men som vanligt är det upp till en själv om något ska bli gjort.

Vi började med att mejla fastighetsförvaltaren, vi kan kalla honom Johansson, för två veckor sedan. Enligt uppgift hör underhåll och större reparationer till hans ansvarsområde (och dessutom var han den enda vi hade telefonnummer och mejladress direkt till). Efter en vecka skickade vi ytterligare ett mejl med en kompletterande fråga, utan att ha fått något som helst svar på det första.

Några dagar senare kom jag på att fråga på hyresvärdens sida på Facebook hur länge man skulle vara beredd att vänta på mejlsvar. Där fick jag snabbt svar och informerades om att företaget har en policy att svara på all e-post inom två arbetsdagar. Bra att veta, tyckte jag.

Den här veckan försökte sedan både Mario och jag ringa fastighetsförvaltaren, ja, Johansson var det ju, utan någon som helst framgång. Det verkade inte bättre än att han var långvarigt frånvarande. Därför ringde jag växeln, för enligt alla uppgifter skulle man då kunna få hjälp att hitta rätt person att prata med. Efter ett halvt meddelande om att det var lång kö svarade en sur kvinnoröst.

- Hyresvärden, växeln.
- Hej, jag heter det och det och ska flytta in där och där den 1 maj. Och då är det så att ...
- Det här är växeln. Vem vill du tala med?
- Ja, alltså, det var det jag hoppades kunna komma fram till. Vi trodde att det var fastighetsförvaltaren vi skulle vända oss till, men han har inte gått att nå varken på mejl eller telef...
- Då kopplar jag dig till Johansson.
- Men han sva...
*tuuut*

Jaha, nya hyresvärden, tycker ni att det är konstigt att ni har telefonkö när ni inte lyssnar på och hjälper folk vid första försöket, utan tvingar dem att försöka igen och igen?

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Ett slag övervägde jag att fråga på nytt på Facebook, för informatören som svarade där verkade åtminstone angelägen om att sköta sitt jobb och ägna sig åt service. Dessutom är det lätt att misstänka att man snabbare får hjälp om man hänger ut företag offentligt. Men så hittade jag till slut en allmän mejladress till hyresvärdens Göteborgskontor (annars verkar det bara vara telefon som gäller, och vad är förresten grejen med det?), och skrev ett välformulerat mejl där jag förklarade mitt problem och frågade vem jag skulle vända mig till.

Någon timme senare ringde det, men min telefon var inte samarbetsvillig utan bröt samtalet så fort jag svarat. Jag kollade numret, såg att det var Johanssons och försökte ringa tillbaka, men då var det upptaget. Kort därpå ringde dock Mario. Johansson hade då valt att ringa honom i stället (vilket jag var rätt glad över trots allt).

Det visade sig att ärendet ändå inte låg på Johanssons bord, utan att det var fastighetsvärden vi borde ha kontaktat (via serviceanmälan, för någon direktkontakt medges givetvis inte). Och att han inte hade svarat oss tidigare skyllde han tydligen på att vi inte hade lämnat något telefonnummer. Okej ...

Jag skulle här kunna argumentera för att vi ansåg att han lätt borde kunna komma åt våra telefonnummer genom hyresvärdens eget system, eller till och med, om han var angelägen, slå upp dem på nätet, men jag ska vara generös och erkänna att vi borde ha tänkt på att skriva numren i mejlen. Däremot undrar jag hur svårt det egentligen kunde vara för honom att bara svara på vårt mejl, antingen för att tala om att vi skulle vända oss till någon annan, eller för att fråga efter telefonnumren!

Behöver jag nämna att jag inte har fått något svar på det där mejlet jag skickade till Göteborgskontoret, men som säkert var vad som fick fart på Johansson? Hur var det nu med "besvara all e-post inom två arbetsdagar"? (Okej, de har dagen idag på sig också, så jag ska ge dem en chans.) Det är hur som helst uppenbart att någon har problem med rutinerna och kommunikationen, såväl internt som externt.

Nu ska i alla fall vårt ärende vara vidarebefordrat till rätt person, men det skulle inte förvåna mig om saker ändå inte kan bli gjorda innan vi flyttar in, bara för att vi inte har varit ute i tillräckligt god tid eller något.

Bilddokumentation

 Jag är prickig jag! (Berömt citat av Flinn som barn.)

Just när jag i förrgår började hoppas så smått (men inte mer än lite förstås) att saneringen äntligen började visa resultat, vaknade jag med omkring femton nya bett på en gång. Så mycket har det inte varit sedan de allra första dagarna av attacken, innan jag visste vad det rörde sig om.

Betten på halsen är relativt okej, förutom att de är fula. De blir bara röda och kliar då och då, medan alla bett på armarna och huvudet blir till hårda bölder. På händerna varierar det. En del bett blir bara små prickar som kan gå bort efter ett par dagar, medan andra blir extra stora och irriterade för att händerna ju hela tiden kommer i kontakt med saker, blir varma och så vidare. Och de flesta bett är som värst i fyra, fem dagar. Tur att man inte får femton nya varje natt!

Igår hittade jag däremot, till min stora förvåning, inte ett enda bett som helt säkert var nytt. Glädjen över det var dock kortvarig, för i stället träffade jag på den första vuxna vägglus jag sett i verkligheten. Den hade hamnat i diskhon, där den halkade omkring och inte kunde ta sig upp på kanten igen. Urk. Och dessutom: ett faktiskt bevis för att de inte bara hänger i och kring sängen längre. Nu är det visserligen mindre än en meter från sängens fotända till "köket", men å andra sidan är det inte mycket längre till resten av rummet. Inget bra tecken.

Jag fångar dem i tejp och behåller dem för att demonstrera för deras gelikar vem som egentligen bestämmer här. (Ha, önsketänkande!)

TILLÄGG 2012-07-30
Till alla som googlar sig hit i desperat jakt på information: 

Jag förstår er så otroligt väl, men ... Egentligen skulle jag redan för länge sedan ha velat ta bort detta inlägg, som är det mest besökta i denna blogg, eller åtminstone stänga av kommentarsfunktionen för den. För jag vill verkligen inte fokusera mer på detta. Men tar jag bort just detta inlägg och döljer dess kommentarer skapas en lucka som heller inte blir riktig, så jag låter den vara tills vidare, tillsammans med övrig rapportering från denna fas i mitt liv. I övrigt kan jag tyvärr inte förklara mer än detta.

KLI

På vintern har jag torr hud och tillhörande klåda på stora delar av kroppen. På sommaren äts jag upp av myggor, knott och bromsar. Däremellan kommer den pollenallergiska våren, då jag normalt har en handfull jobbiga dagar och för övrigt går och nyser och nojar i några veckor. (Och jag tror bestämt att det har börjat så smått nu. Jamen tack då.)

De ickekliande perioderna är med andra ord rätt korta, så det gäller att verkligen njuta av varje dag helt utan något slags klåda. Antagligen är det delvis därför som jag stör mig så på dessa vägglusbett. Jag lider nästan mer av vetskapen om att de kommer att bli fler än av de bett jag redan har.

Av den och flera andra anledningar (som att jag vill välja själv vilka djur jag ska omge mig med), vore det ju skönt om man kunde märka någon effekt av den pågående saneringen. Igår trodde jag för ett tag att jag gjorde det, för det var första dagen efter vägglusutbrottet som jag inte hittade några nya bett på hela dagen efter att ha sovit hemma. De är dock hemskt luriga, för ofta dröjer det till kvällen innan de börjar synas och klia, även om de också kan väcka mig direkt på morgonen när jag har fått dem. Och jag gjorde rätt i att inte dra några snabba slutsatser igår, för vid sänggåendet hittade jag ändå två nya bett, och idag kompletterades de av ett helt gäng på händer, hals och huvud.

I genomsnitt får jag 2-5 kliande bett varje natt som jag tillbringar hemma. Det är dock betydligt färre än jag fick vid de allra första attackerna, så okej då, någon skillnad kanske det är.

Sorry, nu ska jag försöka prata om något annat ett slag. Vad sägs om att jag helt själv lyckades fixa problemen jag hade med e-legitimationen, så att jag både slapp ringa supporten och skicka in deklaration och annat i dum och onödig pappersform? Och! En av de danska lexikografer som jag refererade till i min uppsats tog kontakt, tackade och satte etiketten "kollega" på mig. Så visst, nog ser jag de guldkantade vardagsögonblicken ändå. Tackar som frågar.

Åren bara fortsätter att gå

Enligt liggarna här är det förresten idag två år sedan jag flyttade in i mitt studentrum. Jag är för ögonblicket inte jättemotiverad att fira just detta, men däremot är det rätt fascinerande att det redan är min fjärde vår i Göteborg. Det är så att jag börjar blanda ihop och räkna fel ibland.

Se där, ytterligare en anledning att dra vidare och göra något nytt! Minnena hålls lättare isär om åren inte blir för lika.

Att ta sig igenom

Och när jag väl lagt mig och egentligen vill läsa en stund, för att snabbt bli trött och somna gott, blir jag stressad och nervös i stället. Hur länge ska jag våga ligga vaken, så där stilla och tyst i skumrasket, efter att jag släckt alla lampor utom den lilla vid sängen? Kommer jag att hinna somna innan odjuren dyker upp den här natten?

Sängen har förvandlats till fiendeland, där jag vistas på egen risk och där jag när som helst kan bli upptäckt och attackerad. Jag känner en liten kittlande rörelse på baksidan av låret, hör knäppande knastrande frasande småljud överallt och får påminna mig själv om att det ändå inte är kackerlackor eller möss jag har i väggarna. Det är bara huvudet som spökar för mig. Men rummet känns inte hemma längre, sedan möblerna drogs ut från väggarna, kuddar och filtar avlägsnades och mysfaktorn störtdök ner under nollan.

Så somnar jag ändå och vaknar än en gång, lättad, först när morgonljuset har börjat tränga in mellan gardinerna. Inte bara drömmarna om tejpade sängben och blodstänkta lakan tonar bort, utan hela alltet ter sig overkligt. När det är dag är det som om natten inte hade funnits. (Åtminstone tills nya bett upptäcks.)

Nästan lika overkligt är det att jag, som är en utpräglad nattuggla, på kort tid har gått från att sitta uppe nätterna igenom, till att känna mig duktig över att någorlunda klara att följa samhällets normer för dygnsrytm, till att nu vara rädd för natten. Det gör det dock inte lättare att gå upp på morgonen, för då är det ju äntligen ofarligt att ligga i sängen igen!

Läggdags

Som jag skrev har jag trivts mycket bra här i mitt studentrum. Inte minst de senaste månaderna, då jag har varit hemma ensam en massa kvällar och nätter och pluggat, jobbat och njutit av tystnaden och mörkret under småtimmarna.

Men det här med vägglössen (förlåt att jag tjatar, men vad annars kan jag prata om, liksom) har verkligen ändrat på allt och effektivt fått liv i flyttlusten. Hjälp, vad jag längtar bort!

Idag insåg jag att det är fyra veckor kvar till flytten. Bara fyra veckor egentligen. Det är normalt sett hemskt kort tid. Men när kvällen kommer, och jag duktigt har tvingat mig hem för att tjänstgöra som vägglusmat, känns det som en evighet som jag inte förstår hur jag ska överleva.

Å ena sidan tar det emot något ohyggligt att gå och lägga sig (i den säng som för bara några veckor sedan var det mysigaste ställe som fanns). Å andra sidan vill jag absolut inte vara vaken för sent och riskera att möta något av krypen i onödan. Beslutsångesten, eller ja, ångesten över huvud taget, gör mig handlingsförlamad.

Jag måste ju gå och lägga mig! Ju förr desto bättre! Bara jag gör det så somnar jag ju och kan vakna till en ny morgon sedan, visserligen några bett rikare, men jag kommer att överleva än en gång. Sedan är det bara att fortsätta räkna ned.

Djup suck.

Jaja. God natt.

Hänger i tvättstugan igen

Tur att jag tvättar så ofta, för vem skulle annars rengöra torktumlarnas luddfilter?

Ovanpå en av torktumlarna låg nu förresten ett par kuddar, alldeles prickiga av små blodfläckar. Finns det måhända någon i huset som är värre drabbad av vägglöss än jag?

Undra kan man ju alltid. Det är ett lagom ansträngande fredagsnöje.

Sanering och väntan på flytt

Jag trodde nog att jag skulle vara mer äcklad av vägglössen än vad jag faktiskt är. Sedan saneringen påbörjades har jag inte haft några problem att somna och sova på nätterna, trots vetskapen om vad som kommer att försiggå på min kropp under natten.

Fast natten till igår var jag uppe lite för sent, så att de hann dra igång sin verksamhet innan jag somnade, så när jag lade mig i sängen och sträckte mig efter boken som låg helt öppet mitt på sängbordet befann jag mig plötsligt öga mot öga med en liten vägglus som glatt traskade fram längs boksidorna. Efter det var det än en gång lite svårt att förmå sig att släcka lampan.

De har dessutom börjat bita mig i ansiktet, så jag har bölder i pannan och längs käkkanten. Så där lagom attraktivt, ja. Antagligen bäddar jag ner mig för ordentligt, just för att jag inte vill exponera min hud för krypen, så då är det ju bara ansiktet, och i viss mån händer och armar, de kommer åt. Jag vägrar att sova utan strumpor, för bett under fötterna kliar värre än allt annat!

Jag tvättar och tvättar, bär sanerade textilier direkt till Mario för att slippa tvätta dem igen före flytten, och jag har tiggt till mig extra tvättider, vilket i alla fall inte var något problem att få. Jag börjar tömma frysen, för att kunna stoppa annat än mat där under de kommande veckorna. Jag längtar efter att få flyttpacka, men vågar inte än. Skulle vilja se resultat av saneringen först, men risken är väl stor att vägglössen inte hinner försvinna före flytten. Det är det verkligt jobbiga. Men det måste gå! Jag lägger nästan all min tid på detta nu. Och lite på att klia mig.

Räkning

Idag är min mamma dubbelt så gammal som jag. Eller, om det låter mer positivt för någon, jag är hälften så gammal som min mamma.

När mamma var precis så gammal som jag är idag föddes alltså jag.

Och fortsätter vi lika många dagar till bakåt i tiden landar vi på hennes födelsedag.

Det är svindlande tankar, men egentligen vet jag inte vart jag ville komma med detta. Vid en jämförelse ligger jag i alla fall vid denna ålder lite efter mamma med både det ena och det andra. Det enda jag har mer av är väl i så fall högskolepoäng (och vägglöss dårå), och det är ju inte mycket att komma med när det handlar om Livet.

Fast nu är det ju ingen tävling, som väl är. Bara siffror.

Slänga allt och börja om?

Till råga på allt gick både messmörsväskan (min favoritväska) och lusekoftan (mitt favoritplagg) sönder under resan i måndags.

Det har inte varit min favoritvecka precis.

Men nu är det fredag och jag har kunnat sova gott i min vägglushärd hela natten. Kanske är det alla gifter i kroppen som påverkar mig, men faktum är att jag de senaste dagarna har varit på betydligt bättre humör än man hade kunnat vänta sig. Eller räcker det med att intala sig att man är positiv för att också bli det?

Luspank och nedlusad

Jag ligger några dagar efter med det jag nu tänker skriva om, och de flesta i min närhet har redan fått höra mig dra alla detaljer. Ja, jag är själv rätt trött på att redogöra för allt, men det är ju så att jag inte blir klar med saker förrän jag har fått skriva dem ur mig, så nu när jag sitter hemma hos Mario och väntar på att min extra tvätt ska bli klar kanske jag äntligen kan få tillräckligt med tid för att komma igång.

Var började det nu? Jo, just det, det var för knappt två veckor sedan som jag plötsligt fick en massa kliande utslag vid armbågarna och handlederna. Efter någon dag hade jag utslag även på resten av armarna, händerna, några enstaka på benen och en del vid fotlederna. Utslagen såg olika ut, men liknade väldigt mycket den reaktion jag brukar få av knott-, mygg- och bromsbett. Därför kollade jag upp lite om vägglöss och loppor, men det verkade så osannolikt att jag var tvungen att leta efter andra förklaringar. Jag är ju inte bara känslig mot insekter, utan lite sådär allmänt allergisk av mig, så jag försökte hitta något jag gjort annorlunda än vanligt, något som möjligen skulle kunna leda till en sådan reaktion. Men det fanns ingenting att ens misstänka.

Så åkte jag till Falun i fyra dagar och hann lagom börja bli bättre tills jag skulle åka hem igen. Det slutade snabbt komma nya utslag, och till sist slutade även de jag hade att klia. Men så kom jag alltså hem, sov hemma en natt, och morgonen efter det upptäckte jag åter ett par nya utslag.

Jag bytte lakan, och när jag bäddat och drog ut en av sänglådorna för att ta fram soffkuddarna låg svaret där på locket framför mig. Trots att jag aldrig sett någon förut visste jag direkt vad jag skulle bildgoogla på, och visst hade jag rätt: det var en vägglus.

Därefter tillbringade jag en god stund på hyresvärdens områdeskontor. De tog mig genast på allvar, även om de var precis lika övertygade om att jag själv hade dragit hem krypen som jag var oförstående till denna teori. Om de kände mig skulle de också vara förvånade, tänkte jag, medan jag för femte gången försäkrade att jag inte hade varit utomlands, köpt begagnade möbler eller andra riskabla tingestar eller haft suspekt besök på sistone.

Jag förklarade hur otroligt dåligt jag mådde av betten och oron, och sa direkt att jag inte tänkte sova där mer fram till flytten. Men joho, det måste jag, fick jag då veta, för om ingen sover i rummet kommer saneringen inte att fungera, och om rummet inte blir sanerat kan de inte hyra ut det till någon annan efter mig.

Detta innebär ju faktiskt i praktiken att de kräver av mig att jobba gratis åt dem. För någon hyresnedsättning kunde det tydligen inte bli tal om. Det första argumentet var att saneringen skulle bli fixad så snabbt att det hann bli klart innan jag skulle flytta (vilket inte på något vis minskar obehaget för mig, väl?), och det andra att "det ju oftast är man själv som drar hem det". Tack för den!

Så även om det skulle vara någon granne som har sett till att min säng, som i stort sett är den enda möbel jag äger, nu är en vägglushärd och måste frysas (dock inte kasseras, som kontorspersonalen felaktigt sa till mig), är det jag som får betala. Jag får betala i form av fysisk och psykisk skada (jag uthärdar måttlig klåda betydligt sämre än måttlig smärta, och stressen blir enorm), sömnbrist, koncentrationssvårigheter och en massa extra arbete och oväntade utgifter som jag då rakt inte har råd med. Dessutom gör allt detta att jag har fått lägga nästan hela veckan så här långt på att sköta administrationen kring saneringen, förbereda inför densamma, tvätta och prata i telefon. Några pengar, att till exempel betala den där hyran med, hinner jag alltså inte tjäna. Och det jag skulle trösta mig med var att jag nu inte behöver våttorka golvlisterna när jag flyttar, eftersom giftet som sprejats där ska sitta i minst sex veckor. Ja, hurra då.

Jag kan inte klaga på den hjälp jag fick med att ordna sanering, för det fanns tydligen avtal om att sådant skulle göras inom två dagar. Och redan igår, dagen efter anmälan, ringde en skadedjursutrotare och sa att han skulle komma om en halvtimme. Jag var då mitt uppe i en stortvätt, vilket ledde till att jag senare stod med fyra maskiner ren tvätt som jag inte kunde komma in i bostaden med på ett par timmar, men det får bli en parentes i sammanhanget.

Killen som kom och sanerade var trevlig, hjälpsam, visade mig lusfynd under sängen och svarade på alla mina frågor. Han var sansad och lugnade mig samtidigt som han verkade mycket kompetent, så beträffande vägglössen känns det betydligt bättre nu. Visserligen vet jag att det långt ifrån är någon garanti att krypen försvinner efter en sanering, och jag har redan bokat tid för återbesök om tre veckor, men det fanns trots allt en del tecken som tydde på att väggluskolonin inte hade hunnit bli så stor och sprida ut sig i rummet. Fast jag är förstås fortfarande rädd för att få med mig skiten till den nya lägenheten. Det vore verkligen eländes elände.

Det som stör mig med hyresvärdens bemötande är att de anställda där alltid är så korrekta och trevliga, men trots det har en otrevlig ton någonstans därunder. Jag är inte en kund, utan bara en sådan där besvärlig hyresgäst som kommer och ställer till problem för dem. De hjälper mig med sådant som påverkar deras egen fastighet, men utöver det verkar det inte finnas minsta utrymme för att bjuda på något extra för att ge mig en positiv överraskning eller en känsla av uppskattning för att jag betalar min hyra varje månad och omedelbart anmäler sådant som kan skada bostaden. Så var det även när jag blev bestulen av min förrådsgranne. "Inte vårt ansvar", "förrådet ska ses som en bonus", samt ett telefonnummer till en tidigare granne var allt jag fick den gången.

Tja, något sådant som goodwill behöver väl ingen hyresvärd så länge det råder bostadsbrist. Studentlägenheter kommer alltid att bli uthyrda, oavsett vad jag skulle kunna berätta för världen. Jag tänker mig att det skulle vara så lätt för dem att erbjuda mig åtminstone flyttstädning, när jag nu ägnar dagarna och min hälsa åt att rädda deras fastighet (och mitt bohag, men det är ju bara en bieffekt), men varför skulle de? (Åh, jag vet alltför väl hur företag "bör" tänka, men även hur jag själv som företagare vill tänka, eftersom jag också vet hur det är att vara kund.)

Snart måste jag hem och ligga i sängen som lockbete för vägglössen hela natten, och det är mer frestande än någonsin att sitta uppe till gryningen. Sängen är inte det minsta lockande. Men jag måste ju försöka, om det här någon gång ska få ett slut.

Min vän restidsgarantin och jag

Upp tidigt och åka tåg i morgonrusningen. Ingen rusning. Hur lugnt som helst. (Förutom alla som hostar, hostar, hostar, hostar!) Komma till Örebro med en timmes planerad väntan på nästa tåg. Mötas av moster. Sitta och vänta bland stationstomtarna och vanliga resenärer. Vänta lite till, äta frukost, småprata, vänta.

Vid 10:45 ändras den beräknade avgångstiden från 11:10 till 11:14. (Mitt resonemang: Eftersom det bara lagts på enstaka minuter, inte ens hela femminutare, blir det nog inte värre än så.)

Några minuter senare: 11:20.

Så 11:30, 11:40, 11:55. (Jag antar att ni känner igen situationen.)

Vid 11:35 ett trendbrott. Den beräknade avgångstiden ändras bakåt till 11:45, samtidigt som ett tillägg om att tåget är inställt dyker upp intill klockslaget på skärmen och en standardröst ropar ut "tåget är inställt".

Alla berörda rusar in i resebutiken, tar kölappar och trampar otåligt framför disken. Bakom densamma sitter en korrekt men förvirrad man som inte heller fattar något, men som ringer Trafikverket och därefter högt meddelar att tåget inte är inställt.

Alla tittar på monitorn ovanför dörren. Beräknad avgångstid: 11:38. (Klockan är nu 11:36.) Alla som vid det här laget håller på att frysa ihjäl och längta sig galna efter tåget mot Göteborg kastar sig ut på perrongen. Tittar på skärmen. Beräknad avgångstid: 12:15.

WTF!?

Alla börjar nu bli bästisar med varandra och dela sina innersta tankar och planer angående denna resa. Väntar ute ytterligare ett par minuter. Släpar sig själva och bagaget in i vänthallen igen.

Sitter och tittar mot monitorn. 12:15, 12:15, 12:15, 12:25, 12:35, 12:35, 12:35.

Alla tittar undrande på varandra. Ska vi våga tro på det här nu?

12:40.

Såg ni?! Bara fem minuters tillägg! (Tänk vad lätt det är att bli glad när man är så trött, frusen, less och irriterad.)

12:40.

Dags att gå ut igen. Bara ifall att alltså. För ingen tror ju egentligen ...

Alla står och trycker som får mot en vindskyddande liten vägg. Och skrattar uppgivet åt varandras utbrott gentemot (det bristande) informationssystemet.

12:45.

Äsch!

12:48.

Nu närmar det sig ändå. Utrop. Tåget kommer faktiskt. Hejdå och skjuts in i vagnarna.

(Där jag sitter blir det efter bara ett par minuter översvämning i ett handfat på toaletten en bit bort, vattnet strömmar över hela mittgången, och inte förrän efter Hallsberg kommer en tågvärd som fixar läckan, förklarar förseningen, bjuder frusna resenärer på varm dryck och tar reda på vart alla ska. Hon lyckas hålla humöret uppe och när vi kliver av i Göteborg är även hon bästis med halva gänget.)

Jag fick tyvärr veta för sent att jag hade kunnat få en matkupong innan tåget kom. Jag fick endast ryktesvägen höra varför tåget försenades så och i två omgångar. Och när det är så spelar det ingen roll att SJ har en handfull anställda som är toppenbra på att twittra. Vi vill ha information på vår station! Vi har ju inte ens något annat att roa oss med medan vi väntar (och väntar och väntar). Men att jag kan fortsätta "återvinna" delar av mina resor vid nästa tillfälle får för ögonblicket duga som tröst, och ansökan om ersättning är redan inskickad.

Å, vad skönt det ändå är att vara hemma!

Tre tonårskillar på tåget, klockan nio på morgonen

De talar om tv-spel och dylikt.

Kille 1: Har du kollat det där som kommer efter slutet?
Kille 2: Nej. Jag bara trycker bort sånt.
Kille 1: Fan, jag bölade utav bara helvete.
Kille 3: Du grät ju till [filmtitel?] också.

[---]

Kille 1: Jag är hungrig.
Kille 2: Men varför äter du inte frukost för?
Kille 1: Jag tänkte äta hallonpaj ... men jag orkade inte.
Kille 2 + kille 3: ...
Kille 1: Amäh, då måste jag ju gå ända till kylskåpet.
Kille 3: Ja, det vore ju jobbigt.
Kille 1: Det är för tidigt. Jag kan inte äta då. Mår för illa.
Kille 2: Men idag har vi ju sovmorgon, då hinner du ju äta frukost.
Kille 3: Du kan ju äta klockan åtta. Eller ännu senare.
Kille 1: Näe.
Kille 2: När det är lov sover jag också till åtta ...
Kille 1: Åtta?! När det är lov sover jag alltid minst till elva.
Kille 3: Jag tycker att det är så drygt när det är lov och man ska vara med kompisar. Man ringer den ena efter den andra och ingen svarar. [Killnamn] sover jämt till två. Sen är han uppe hela natten, typ till fyra, och så sover han till två. Då missar han ju hela förmiddan!

Man tror ju att det är dolda kameran eller något! En som erkänner att han gråter till tv-spel och två som redan beter sig som vilka föräldrar som helst! Nu blev jag tantigt rörd.

Bränna anka

I samlingarna fanns också ett värmeljus i den bisarra formen av en anka. Vi kände oss tvungna att undersöka vad som skulle hända när man satte eld på det.

Saker man hittar i lådor

Om man inte har varit mer än lagom övernitisk med att rensa ut bland gamla grejer på vinden kan man hitta en del roliga saker. Det mesta som syns nedan har varit i min ägo sedan åren kring 1990.

En liten behändig och stöttålig adressbok, som vid ett tryck på knappen fälls upp för att visa sidorna med de bokstäver man ställt pilen att peka på.

Tre dekorativa sockerbitar i en plastask.

En liten plasthöna (med tappad fot) som flaxar och värper sockerkulor när man trycker hennes fötter mot underlaget. Som bonusinformation kan jag avslöja att jag med stor sannolikhet har haft minst en av godiskulorna i munnen. Man vill ju både äta kakan och ha den kvar, eller hur?

Något slags stickade mumintroll, som jag tydligen maniskt tillverkade under någon kreativ period.

En pytteliten hemgjord docka i en valnötsskalssäng. Här har nog mamma bidragit med expertis och pyssliga fingrar, så det går inte enbart att skylla på kreativa Flinnperioder.

En någorlunda skalenlig kaninbur till de små glaskaninerna. Både buren och huset har öppningsbart tak, och inne i huset är det bäddat med tidningspapper, spån och kaninpäls. (Behöver jag nämna att i princip alla mina tolv miljoner leksaksfigurer av olika slag fick egna bostäder, inklusive mysiga sovplatser?)

En liten VM-shop, inspirerad av alla de souvenirer som såldes i Falun i samband med skid-VM 1993. Butiken är lagom stor för att maskoten Bubo i nyckelringsstorlek ska kunna arbeta bakom disken.

Tulpaner

Mmm!

Hur vi beter oss på världscupskidtävlingar

Det börjar bli tradition att längdvärldscupen avslutas i Falun under en helg i slutet av mars. Och att gå på årliga skidtävlingar på Lugnet är överhuvudtaget en stor tradition för mig som är uppvuxen i stan. Här arrangerades också skid-VM 1954, 1974 och 1993. Och lägg nu på minnet att 2015 är det dags igen. Det kommer att bli något alldeles extra!

Men redan idag var det en sådan där perfekt skiddag på Lugnet, vilket gör att jag inte vill vara någon annanstans just då. Här kommer ett sammandrag av hur vi, det vill säga (oftast) mamma och jag, normalt firar denna stämningsfulla högtid tillsammans med tusentals andra skidintresserade.

Det är alltså hit vi beger oss: till riksskidstadion. Idag var det mycket svårt att ta sig in, för biljettförsäljningen hade inte anpassats till den enorma publiktillströmningen. De som hade hundralappar med sig kom in snabbare och billigare än andra, och många höll på att missa damloppets start (vilken kan ses på denna bild), men bortsett från denna något mindre lyckade inledning på dagen var allt precis som det ska vara.

Att se skidtävlingar live skiljer sig numera inte mycket från att se dem på tv, om man vill ha det så.

Det man får på plats är dock en stämning som bara kan upplevas i verkligheten!

Under loppet kan det bli rejält med motion även för oss åskådare, som oftast försöker hinna se åkarna från så många ställen som möjligt: nere i hästskon, på storbildsskärmarna, på Vallen och här på nära håll uppe i Mördarbacken.

Mellan varje varvning kastar sig delar av publiken i Mördarbacken ner för att hinna se åkarna komma in på stadionområdet, och när snön börjar luckras upp väljer många att åka kana på fötterna. Detta leder i sin tur till att det ännu snabbare blir så halt att ingen längre har något val: det är kana som gäller.

Och barnen kramar Bubo. Jag begriper inte att de vågar. Borde de inte vara rädda för sådana där enorma, smutsigt lurviga maskotar med stela och tysta ansikten? Fast tusen gånger hellre Bubo än Tomten, det fattar jag ändå.

Riktigt långa gubbar måste av någon anledning klämma sig längst fram för att se något. Eller om de vill skydda späda kvinnor från den starka vårvintersolen, kanske? Mörkt blir det i alla fall.

I pausen mellan loppen fikar man. Då slår alla läger med flaggor och sittdynor (eller rentav fällstolar), dukar upp godsaker (åh, varm choklad!) och vänder njutningsfullt ansiktena mot solen. Utom barnen förstås, för de passar på att åka pulka och använda de vuxna som stoppklossar.

Extra underhållning i form av diverse prisceremonier ges också. För de som stannar några minuter efter loppen, alltså.

Förvånansvärt många har dock plötsligt otroligt bråttom hem efter några trevliga timmar en ledig dag i solskenet. När den första åkaren går i mål i dagens sista lopp står alla koncentrerade, vända mot målet och hejar för glatta livet. Så här ser det ut en halv minut senare:

Ett slags repris

Det känns lite som en upprepning av vad jag gjorde i mars för två år sedan.

Då var jag här för att fota snö, gå på skidtävlingar och plocka i ordning grejer jag behövde till en flytt.

Nu är jag här för att fota snö (tydligen), gå på skidtävlingar och plocka i ordning resten av mina grejer inför nästa flytt.

Kommentar till de som kommenterar

Igår kväll reste jag från våren i Göteborg hem till Dalarna och vintern i Falun. Mina föräldrar överraskade med att ha fällt ännu ett träd (jag odlar och de fäller, ja), men den nya utsikt man väntade sig skulle ha uppstått utanför fönstret mot gatan fylldes i stället bara av en gigantisk snödriva. Fascinerande!

Idag kom ett par decimeter snö till, och jag förstår att folk börjar bli trötta på att skotta, men jag var ändå lite förvånad när jag kom upp i morse och fann att en majoritet av mina bekanta på Facebook (av de som skriver något alls då) kommenterade snöandet. Både i Falun, där det extra lagret knappt märks ovanpå det halvmetertjocka snötäcket, och i Göteborg, där det som kom nu antagligen är borta igen rätt snabbt. Man kunde ju annars tro att folk skulle ha vant sig mer vid snö efter en vinter som denna.

Jag tycker nog att göteborgarna överreagerar en aning.

Visst, jag hade också tyckt att det kunde ha varit fint med vackert väder att promenera i, men jag behövde ändå en innedag till en massa rotande i lådor. Förhoppningsvis kan ni få ta del av resultatet av denna inventering så småningom.

Vrider om den

Kollar SMHI:s snödjupskarta och ser att det bara är mellan 50 och 75 cm snö i Falun. Nu. Kommer det då att vara något alls kvar till helgen, undrar man lätt oroligt.

(Höhö. Jag är så himla rolig.)

Fortsätter vidare till årstidskartan, som avslöjar att den meteorologiska våren idag har kommit till de första delarna av landet, däribland Göteborg (före de sydligare landskapen till och med!). Och på tal om snödjup, förresten, så är de allra sista isiga spåren av snödrivorna utanför mitt fönster borta vilken dag som helst.

Och nu känns det helt okej om det vill bli vår faktiskt. Här alltså. Men snart även i Dalarna.

Dagens post

I mitt hus finns omkring hundra lägenheter (ja, jag säger lägenheter, trots att de officiellt inte räknas som det). Därför är lägenhetsnumren rätt viktiga och ska helst ingå i adressen när man skickar fysisk post hit.

Dessa lägenhetsnummer är hyresvärdens, har vi nu fått lära oss, i och med att Självgooglarverket nyligen beordrade oss alla lägenhetsinvånare att rapportera in ett annat lägenhetsnummer, som ska vara så smart, så smart. Och så fick vi informationsmaterial om skillnaden mellan de olika typerna av lägenhetsnummer, vilket kändes en aning rörigt men ändå inte var världens krångligaste att lära sig, och åtminstone jag gjorde lydigt mitt jobb och meddelade Självgooglarverket det nya Självgooglarverksnummer som jag fått av hyresvärden.

Kan man då få bli lite irriterad när man sedan får post från Självgooglarverket, där de självsvåldigt har ändrat min adress så att det står fel lägenhetsnummer på kuvertet? Är det för mycket begärt att de själva ska kunna hålla isär de olika uppgifterna? Suck.

Jaja, jag ska ju snart flytta. Jag tänker inte lägga ner någon ytterligare möda på detta när jag ändå inom kort ska göra en adressändring (vilket säkert kommer att bjuda på god underhållning, i synnerhet som jag ska gå igenom proceduren två gånger, både privat och för företaget). Tills vidare är det postutdelarna som får mer att göra.

Idag fick jag med posten dessutom reklam från något företag som ville göra tjusiga, "personliga", pennor åt mig. Reklambladet var ohyggligt fult och svårläst, men jag fick i alla fall med en gratis exempelpenna. En personlig exempelpenna, menar jag. På den hade mitt namn och, av någon outgrundlig anledning, mitt postnummer graverats in. Det är ju skitbra! Jag som har så svårt att lära mig just mitt eget postnummer. Fast det var väl så dags nu, när jag ska flytta om någon månad.

Det här är verkligen livet i ett nötskal ibland.

Melodifestivalsfinal

Tänk om jag kunde få slippa bli arg på svenska folket i kväll. Men man ska väl inte hoppas på för mycket.

Uppdatering i mellanakten:
När jag hörde "det här kommer ni aldrig att se och höra igen" mumlade jag för mig själv att då kunde man ju för en gångs skull hoppas att det innebar Nanne. Och vad får vi se? HA! Å andra sidan väger Lena Ph nästan alltid upp för vad som helst, så okejrå.

Oj, nu är det redan poängutdelning. Tur att jag låter bli att anteckna i år.

Uppdatering efteråt:
Det där var det bästa poängräkningssystem jag har sett på minst tjugo år! Eller var det för att jag faktiskt brydde mig om utgången (som förr i världen) som det var så fantastiskt spännande?

Angående något annat än flytten

Orden svale och svalgång har jag väl hört några gånger under årens lopp, men inte alltför frekvent. Lustigt nog dök de den här veckan upp vid två tillfällen i helt olika sammanhang.

Den ena personen som nämnde det var Miss Gillette, som varit här i sitt gamla (och mitt nuvarande) hemkvarter och kollat läget, fotat och jämfört med hur det brukade se ut på hennes tid.

Och beskrivningen av de tidigare yttre svalgångarna (se bildtexten till den första bilden i hennes inlägg) får mig genast att associera till delar av vad jag brukar kallar loftgångarna i mitt hus. Kan det vara rester av de gamla räckena som sparats på vissa ställen i gångarna?

Minus det blå då.

Från det ena till det andra, alltså.

Angående tidigare flyttar

Jag insåg just att den här bloggen, trots att den bara varit min följeslagare i tre och ett halvt år, redan är uppe i sin fjärde flyttberättelse. De tidigare var:

1. Till föräldrahemmet i Falun.
2. Till Göteborg och Haga.
3. Inom Göteborg, men österut.
   

Allt känns så avlägset när jag läser de där gamla inläggen nu, men oj, så trevligt också! Jag gläds nästan lika mycket åt de där gamla flyttarna nu som jag gjorde då.

Har jag sagt att jag gillar att flytta?

Angående svårigheten att lämna sitt hem

Jag antar att varifrån man än flyttar finns det alltid både sådant man kommer att sakna och sådant man är glad över att komma bort från.

I mitt fall tror jag att boendehistoriken har spelat en avgörande roll för hur jag har sett på mina flyttar hittills. Efter att först ha levt i nitton år på ett och samma ställe har jag sedan flyttat i snitt vartannat år eller så. Och varje gång har det funnits ett mer eller mindre starkt behov av att komma iväg, lämna något bakom mig eller åtminstone söka efter något nytt och bättre. Givetvis har inget kunnat mäta sig med ett barndomshem av det slag jag hade, så därför har alla andra ställen haft rejäla brister på ett eller annat sätt, och därmed också varit lätta att lämna.

Den här gången är det dock annorlunda. Ingenstans där jag har bott sedan jag flyttade hemifrån har jag trivts så bra som här, och för första gången längtar jag egentligen inte efter att flytta, trots att jag nu bott på samma adress i nästan två år. Rummet är så bra, kokskåpet så fräscht och fint, läget i huset bästa tänkbara, utsikten fin och närheten till kvartersbutik och busshållplats toppen.

Fast jag visste ju att jag skulle bli tvungen att flytta i år, så inställd på det var jag ändå. Och det är klart att jag verkligen vill, nu när jag också kan få så mycket av det som jag har saknat och längtat efter. Det är dock ändå skönt att känna att jag för en gångs skull inte drivs vidare för att jag mår dåligt där jag befinner mig.

För att komma i rätt stämning ska jag nu ändå fokusera på sådant som jag inte det minsta kommer att sörja över att flytta ifrån:

• Att svettas konstant i över trettio graders hetta inne under långa perioder under sommaren är inte så behagligt. Sådant kan man bli galen av rätt snabbt. 
• Att sova bredvid kylskåp och köksfläkt, ibland också i matos och soplukt, kan jag lätt vara utan. 
• Och hatgrannen förstås. (Fast så länge man bor i flerbostadshus får man räkna med att minst någon granne är ett störande element, så där tar jag inte ut någon glädje i förskott.)

Tjoho, jag ska flytta!

Angående Västra Frölunda

I Västra Frölunda hade jag förresten en brevkompis när jag var tonåring. Undrar vad det blev av henne?

På den tiden visste jag inte ens var Västra Frölunda låg. Ärligt talat tog det mig ett bra tag efter att jag hade flyttat till Göteborg innan jag klurade ut det exakta läget. Det fanns ju inte med på turistkartorna över innerstan.

Angående den nya lägenheten

Den nya lägenheten ligger i Västra Frölunda. Dit flyttar vi i vår, Mario och jag.

Västra Frölunda. Knappt ens Göteborg alltså. Långt från de flesta jag känner i stan, och ännu lite längre söderut och närmare det blåsiga havet än tidigare.

Men närmare jobb för Mario och kanske även för mig. Och 88 kvadratmeter plats för allt vi kan tänkas behöva, inklusive de obligatoriska trettiofjorton återvinningskärlen, allehanda böcker, diverse mer eller mindre skrymmande musikinstrument och upp till tre frysar, det är inte så dumt.

Och det finns ugn!

Och två klädkammare!

Och helkaklat badrum!

Och skafferi att lägga bananerna i!

Jag kommer ganska säkert att sakna Öster och min fantastiska utsikt över hela stan, skogen, insjöarna och kvarteren som är precis som villakvarteren i barndomens Falun.

Men: Jag får ju faktiskt nya omgivningar att utforska (bra för bloggen), jag får bo med mannen i mitt liv (bra för mig och för honom, förhoppningsvis) och dessutom får vi en stor balkong (bra för såväl blogg som odlingar och oss själva).

Med så mycket plats ska vi väl kunna hitta något ställe där tomaterna kan växa utan att behöva hamna uppe i kristallkronan.

Angående svårigheten att få en bostad i Göteborg

Jag läser ofta i tidningen om hur svårt det är att få tag i en lägenhet i Göteborg. Folk berättar där sina historier om hur de har väntat i åratal utan att få så mycket som ett erbjudande om visning. Man kan förstås fråga sig om de då alls har sökt några lägenheter, och i så fall vilka, men det är klart att situationen framstår som alldeles hopplös när man själv närmar sig ett läge där man måste lämna sin studentbostad, inte har något fast jobb och heller ingen jättehög med pengar att köpa sig en bostad för.

Visserligen hjälper det då säkert att ha en välavlönad blivande sambo, samt att faktiskt kunna säga att man har en studentlägenhet som måste lämnas, när nu hyresvärdarna får välja och vraka som de vill bland alla potentiella kunder.

Dessutom är det inte precis läge att vara så förskräckligt kräsen, vilket jag misstänker är en utmärkande egenskap för många av de där "jag har minsann stått i kö i hela mitt liv och aldrig fått någon lägenhet"-människorna. Jag tror att det gäller att läsa på och vara lite smart och söka taktiskt. (Och därutöver ha en hel del tur, förstås.) Jag måste helt enkelt ha någonstans att bo, så därför söker jag inte de mest eftertraktade lägenheterna inne i centrum.

Ändå var det onekligen lite överraskande att bli erbjuden först visning och därefter kontraktsskrivning på den allra första lägenhet jag valde att anmäla intresse för. Men tvära kast har liksom kommit att bli rätt typiskt för mina flyttar, så det är helt i sin ordning.

Och eftersom jag har förstått att man allmänt bör sträva efter att uttala sig ofta och kortfattat hellre än mindre ofta och mer långrandigt, lämnar jag er nu här hängande på klippkanten. To be continued, hasta luego et cetera.

Ett första försök

Mitt första virkprojekt blev litet, och resultatet snarare surt snörpigt än sött, så jag kanske gör om ansiktet, men annars är jag rätt nöjd med inledningen på detta nya hobbypyssel. Fixar jag nu bara fler garner och virknålar som gör virkningen mer optimerad (och mina händer mindre slitna av krampaktigt hållande) samt får en aning mer träning så kan jag nog få till något hyfsat snuffigt sedan.

Och nu började jag visst surfa virkbloggar också. Inspirationsmaterial är det då inte ont om! Inte virkade figurer i denna värld heller. Jag skulle gärna försöka bli duktig och göra roliga saker av det här, men särskilt originellt kommer det aldrig att bli. Fast huvudsaken är väl att man har kul själv.

Julen varar än till påska

Den här veckan har min närmaste granne äntligen kommit sig för med att plocka undan adventsljusstaken. Nu behövde jag visserligen inte se den så mycket, eftersom hans fönster sitter bredvid mitt, men det är inte precis lätt att förbereda sig på vår om folk har julbelysningen kvar uppe.

Här kommer bilder på julpynt som lär bli än svårare att bli kvitt. Jag upptäckte tilltaget strax efter jul, men det har inte blivit av att dokumentera förrän nu.

En polkagrisstång på mitt hus!

Och två i Renströmska parken. (Jodå, om man tittar noga.)

Den tredje på närmare håll.

Kanske finns det ännu fler som jag inte har upptäckt än? Spännande!