Jag var ju på Island, dårå ...

Varenda människa verkar ju åka till Island, så det är väl antagligen inget märkvärdigt. Men det var märkvärdigt för mig, så givetvis tänker jag blogga något om det. Det dröjde bara lite på grund av resande, att jag behövde smälta alla intryck och att jag nu dessutom sitter på landet med seguppkoppling.

Men hur tidsödande det än blir måste jag helt enkelt lägga upp några bilder, trots att en del av dem antagligen är mycket förutsägbara. För visst såg jag en hel del av sådant här:







Jadå, det är mina foton. Inte för att jag någonsin snor bilder, men jag vill bara förtydliga det lite extra. Det var verkligen så där fint väder hela tiden! Nästan bara sol, inget regn. Och varmt var det också, särskilt sista dagen, när vi dessutom hade bad inplanerat.

Förutom att vi spanade in de vanliga turistigheterna fick jag och brorsan den första kvällen en privat guidning runt i Reykjavik av världens bästa islänningar (tack!). Det var perfekt, för då kunde vi visa föräldrarna lite av det sedan. Vi fick tillfälle att gå in i Alltinget medan man just höll på att diskutera inför den stundande EU-ansökan, vi blev förevisade Björks hus och, kanske bäst av allt, i och med att vi fick hänga med på en biltur i stan och inta tillhörande isländsk mjukglass, fick vi ta del av lite isländsk ungdomskultur som jag tror att jag hade missat utan direktkontakt med vanliga islänningar.

I Reykjavik har de också en utsiktsplats som slår det mesta. Ingen mening med att ha någon utsiktstopplista där inte.

Utsikt från Perlan.

Slutligen några ytterligare saker jag fastnade för på ett eller annat sätt:

Trots alla möjliga stenlandskap vi körde igenom och förbi framstod landet som mycket färgrikt. Vädret bidrog väl, men vilken himmel, vilka färger, vilka vidder, vilka dofter!

Planteringarna i städerna och byarna var givetvis något annorlunda än i svenska tätorter, men jag blev mycket förtjust över att man i Reykjavik på många ställen förgyllde tillvaron med ringbommor, som är en av mina favoriter bland trädgårdsväxter.

En kväll gick vi och tittade på båtar i den del av hamnen som låg närmast hotellet. När vi stod vid dessa gamla valfiskebåtar stannade en bil och en man hoppade ut och började utan att tveka hålla ett långt föredrag om allt som på minsta vis hade med valfiske att göra. (Hela tiden hade han bilen stående på tomgång. Det verkar för övrigt vara ett vanligt beteende på Island.) Nästa dag köpte vi Morgunblaðið och upptäckte hans bild bredvid en insändare om något helt annat ämne. Antagligen är han en sådan där som har något att säga om allt, kanske är han till och med känd, men tyvärr tappade jag bort namnet så jag kan inte kolla upp det.

Gå inte in till Geysir med ryggsäck på dig. Eller är det så att tomten inte kommer dit?

Det enda jag egentligen inte är helt och hållet nöjd med är att jag inte använde min isländska särskilt mycket. Eftersom all information, menyer och så vidare finns även på engelska ger det inget övertag att kunna lite av landets språk. Och inte hann jag höra så mycket av det heller, eftersom vi mest rörde oss antingen bland turister eller ute i ödemarken. Dock köpte jag en bok på isländska, och blev väl säkert just därför faktiskt betjänad på isländska, trots att butiken var proppfull av turister från alla möjliga länder. Det gjorde mig på gott humör. Eller gjorde och gjorde. Det var jag förstås redan. Av det lilla jag har sett sluter jag mig tämligen okritiskt till att Island måste vara ett mycket bra land (i alla fall så länge det är så bra väder!).

Ah! Jag tror att jag är kär.

Resa påbörjad

Det är likadant varje gång jag sätter mig på ett tåg i Göteborg för att åka hem till Dalarna. Trots att det är så långt därifrån, att tåget går till Stockholm och att det finns många möjliga byten att göra längs vägen är det alltid några i samma vagn som omedelbart börjar prata dalmål och avslöjar att vi kommer att ha sällskap hela eller nästan hela resan. Så då vet jag att jag är på väg hem, vad jag nu än känner när jag tittar ut genom fönstret medan tåget lämnar stan bakom sig.

Och så, en dagsresa senare, är jag i Falun igen. Men bara tillräckligt länge för att packa om, ta en sväng ut i smultronlandet (hurra, jag missade inte smultronsäsongen helt!) och försöka sova några timmar. Sedan börjar äventyret på allvar.

Kvällspyssel

I och för sig har jag väl ändå en del småsaker att fixa med. Exempelvis stinker mina vita sommarbyxor av något slags finwhisky, så min vana trogen tvättar jag väl samtidigt som jag packar då.

I samband med lite annat pyssel hällde jag nu dessutom kokande vatten på vänsterhanden. Efter att ha kylt den i några minuter lyckades jag göra om samma sak igen, dock i något mindre omfattning.

Varför göra det enkelt för sig när man kan krångla till det?

Överdrifter är min grej liksom

Jag bor för tusan i ett studentrum! Vad behöver jag göra innan jag åker bort egentligen, ta ut soporna och dra ner gardinerna? Kylskåpet är i princip tomt sedan en vecka redan, krukväxterna har åkt till Göteborgskusinen och post får jag nästan aldrig så det låsta postfacket lär inte bli fullt medan jag är borta. Packa ska man väl ändå klara av på en dag eller helst mindre än så.

Ändå rusar jag som kaninen i Underlandet, tjatar om hur stressad jag är och så fort jag får tillfälle att prata med någon babblar jag oavbrutet och i rekordfart i minst tjugo minuter innan jag hör hur jag låter, varpå jag upprepar att jag är stressad och har så mycket att göra och inte vet hur jag ska hinna och därefter babblar vidare ett tag till.

Det ordnar sig förstås. Jag kan nog vimsa runt och hojta ett tag till innan jag sätter igång med allt det viktiga.

Skicka papperslappar

Idag fick jag årets andra vykort från Island, den här gången från islänningar som är hemma på sommarlov. Det lustiga är att i samma veva som jag åker till Island kommer de tillbaka till Göteborg. Så frågan är varifrån jag själv ska skicka ett kort till dem för att återgälda den trevliga gesten.

Tänka på hösten

Tydligen är det nu redan det där "mitt i sommaren" som jag brukar tänka mig när jag i april söker kurser till höstterminen. Det vill säga, nu har första antagningsbeskedet till höstens högskoleutbildningar kommit.

Jag hade visst sökt fyra kurser (det gick ju lite snabbt när jag tog itu med det där, så inte kan man komma ihåg sådana detaljer), alla ganska olika men antingen nödvändiga för min examen eller väldigt intressanta. Och som vanligt (äsch, jag skryter inte, det är bara lätt att komma in på den här sortens fristående kurser) blev jag antagen till allihop.

Så nu måste jag välja också! Extra jobbigt blir det då jag egentligen har bestämt att jag inte ska läsa mer än 15 hp per termin nu. Studiemedlet är i det närmaste slut och jag måste faktiskt skaffa mig ett jobb. Och just det, min magisteruppsats är inte klar heller. Ehum.

Förberedelsevecka

Det är meningen att jag ska åka till Island nästa vecka. (Här tar vi inte ut något i förskott, nej.) Meningen är väl också att det ska vara något slags semesterresa. Ändå känns det nu lite som om det mest handlar om att jag borde plugga en massa, repetera grammatik, läsa på en diverse turistinformation (är det förresten inte det man har reseledare till?) och så vidare. Det är lite som att ha tenta mitt i sommaren.

Att bestämma när och hur (och att!) var, som ni säkert förstår, alldeles för besvärligt för en lat student, så jag överlät det mesta av beslutsfattandet åt de övriga i sällskapet. Men själva resandet kanske ändå ingen kan sköta åt mig. Och jag föredrar hur som helst att vara åtminstone skapligt förberedd, så det här veckan skulle det alltså bli "tentaplugg".

Så här långt innebär det att jag har köpt ett par nya promenadskor. Detta är dock en större prestation än det låter som. Det där med skor är nämligen ett känsligt och tröttsamt ämne (men samlade skorelaterade inlägg finns här för den som undrar något), så jag tänker inte gå in på detaljer den här gången. Jag funderar dock över en liten sak: När jag redan tidigare i sommar har lyckats få skoskav av alla mina andra skor, gamla som nya (jag går tydligen rätt mycket i alla fall), hur smart är det då att tro att det funkar att köpa sig ett par nya bara en vecka innan man planerar att gå i dem flera hela dagar i sträck? Att jag ska hinna gå in dem till dess är ganska osannolikt, med tanke på att vädret växlar mellan för blött och för varmt för sådana skor. Det är bara att hoppas att de är snälla. De är rätt fula i alla fall, och det brukar vara ett gott tecken när det handlar om mig och skor.

Mysigt värre

Hade riktig mysskräckstämning igår kväll, då jag låg på sängen i mitt skumma och precis lagom varma rum, lyssnade på ösregn och åska genom ett öppet fönster och läste deckare. Tyvärr hann jag inte läsa ut boken innan jag skulle sova, vilket jag alltid strävar efter i sådana fall, men nu gällde det ju att vara duktig och vara uppe med handverkarna (vilket är ungefär detsamma som att vara uppe med tuppen), så det var bara att gå och lägga sig så där lite småskraj.

Ja, och sedan vaknade jag förstås på exakt samma sätt som igår. Åh, så härligt det är att börja dagen med riktigt intensiv hjärtklappning!

På helspänn

Jag formligen studsade upp ur sängen, än en gång i total förvirring och bara fyra timmar efter att jag hade gått och lagt mig, fast så nu inte alls var planen. Bara för att jag hörde någon borra i närheten.

Nåja, en sak hade jag i alla fall koll på. Det är dags att få brandvarnare. Jag tyckte att det var lite underligt att inte hyresvärden höll med sådan, men det dröjde alltså bara tre månader efter att jag flyttat in innan just detta nu åtgärdas.

Så jag har fått ett sådant där generöst tilltaget tidsintervall att gå och vänta på. Den här veckan, vilken dag som helst mellan klockan 8 och 16. Så det är väl helt naturligt att vara på helspänn en måndag förmiddag då. Nu hoppas jag att det ändå blir avklarat redan idag, för annars kommer jag ju inte att våga duscha eller vara oklädd eller något sådant på kontorstid på hela veckan. Dessutom hoppar jag högt på nytt varje gång borren drar igång någonstans i betongen här i huset. Sådan nervositet kan säkert döda.

Förutom det blir jag rätt vimsig av att gå upp innan jag ens är vid medvetande. Det är därför jag inte kommer på något vettigare att göra än att blogga medan jag väntar. Tar jag fra... Aaahhh, där kom det igen! Jisses.

Puh.

En annan sorts grannfejd

När jag är på landet brukar jag om möjligt försöka få andra att sköta flug- och myggjakten på kvällarna innan det ska sovas. Jag skyller på att jag är så dålig på att smälla insekter utan att det blir fula fläckar på tapeter och tak. Men spindlar kan jag hantera själv, eftersom de inte ska dödas, bara bäras ut. (Ja, det handlar alltså om spindlar nu, så då har jag varnat den som eventuellt inte vill läsa mer om det.)

Å andra sidan, hade jag inte redan fixat det skulle jag nog ha lärt mig att klara det här med spindlarna ändå, så som jag bor nu. Här har jag ett gäng av varierande sorter och storlekar som väver sina nät utanför fönstren. I skymningen hissar de största, svarta spindelbossarna ner sig från takkanten och inspekterar näten genom att rycka i dem från olika håll. Jag tycker att det fungerar ganska bra så. De får gärna ha sina nät där, om det hindrar insekter från att flyga in genom mina öppna fönster.

Men nu rubbades just balansen i vår relation en aning. Tydligen gillar inte storspindlarna nattsvalkan lika mycket som jag, så de bestämde sig för att komma in till värmen hos mig i stället. Men jag är ganska noga med vilka som får sova över hos mig, så det gick jag inte med på. Därför stod jag nyss och vinglade på en skruttig fåtölj och sopade ner spindlar från taket med papper och tidningar. Och när de fick panik och hoppade iväg till okänt ställe, för att jag därefter skulle kunna upptäcka dem betydligt närmre inpå mig än väntat, höll jag nästan på att skrämma slag på mig själv också.

Nu sitter jag här och försöker bli av med känslan av kittlande spindelnät på axlar och hals, och har plötsligt dragit på mig en respekt för spindlar som jag inte riktigt har haft tidigare. Det var ju en oväntad effekt av det hela. Så jaha, ska jag inte våga sova med öppna fönster längre då? Jo, om jag är uppe tills det blir ljust på morgnarna borde det väl ordna sig. Ha!

Bilder från den gångna helgen

När jag varit lite ilsken över min tillknycklade cykel en stund kom jag mig i alla fall för med att böja tillbaka pakethållaren och samtidigt fixa lite annat som behövde göras med cykeln. Alltid något. Förresten, den cykel som stod bredvid min såg också ut så här, fast ännu värre, så det finns väl risk att det händer igen.

Sedan blev det också en cykeltur. Här är Delsjöbadet under tidig lördagskväll.

På hemvägen gick jag och pratade i telefon när jag plötsligt upptäckte att jag stod under en snygg kraftledning!

Sedan blev det Härlanda tjärn också, och ännu en lördagskvällspicknick, den här gången med något mer ljus och värme och färre bitska insekter, så det var en fin avslutning på värmeböljan.

Väder är ett samtalsämne som aldrig blir uttömt

Äntligen kom regnet även hit, men än så länge inte i några mängder som leder till katastrofrubriker. Det syntes knappt ens, utan verkade mest vara ett moln som för en kort stund på kvällen försiktigt sänkte sig ner över berget jag bor på. Men doften gick inte att ta miste på. Underbart! Och jag får känna mig sval och skön för första gången på evigheter. För någon som starkt ogillar att svettas har det tagit lite extra hårt på både kropp och psyke att tvingas vara konstant svettig i många dagar, och de senaste dagarna har jag varit ganska retlig och låg.

Det har känts lite konstigt hur alla överallt i landet verkar ha fått regn och oväder medan vi här i Göteborg bara har haft sol, 84 grader varmt och (för att vara i den här stan) vindstilla dag ut och dag in. Jag vill bara påminna om detta en gång till, när folk så småningom på nytt kommer att börja tjata om att det regnar så mycket här. Jag tycker att det verkar vara rätt vanligt att Göteborg hör till de varmaste platserna i landet också.

En sak som är precis som det ska vara på sommaren är att jag har glömt hur det känns att ha på mig byxor och strumpor. Så minns jag det från min barndom. När skolan började och jag därmed ofta ganska snart var tvungen att sätta på mig jeans kändes det alltid så underligt och stelt. Så kommer det att bli nu också, och rätt snart antar jag, för inte dröjer det till augusti innan det blir svalt nog för långbyxor. Om inte annat ska jag åtminstone snart resa till kallare länder.

Grannsämjan frodas

När jag var på väg in efter en stund ute i solen hörde jag en cykelringklocka plinga och såg mig om. Samtidigt som jag öppnade porten insåg jag att ljudet kom inifrån. Där satt en av telefonpratarkillarna (jag har insett att de är flera, de verkar alla komma från något västafrikanskt land, och kanske bor de i samma rum, eftersom de hela tiden måste vara ute i trapphuset och prata i telefon) på pakethållaren på en cykel och pratade i mobil samtidigt som han med den lediga handen höll i styret och plingade på ringklockan.

I nästa sekund såg jag att det var min cykel. Plötsligt förstod jag varför pakethållaren för ett tag sedan fått ett nytt, knöligt utseende. Jag hajade till, gick sedan rakt fram till killen och sa lugnt och sansat (på engelska) att det var min cykel och att jag inte ville att han skulle sitta på den.

"Varför då?" frågade han förvånat. "Jag har inte sönder den."

Över det svaret blev jag själv lika förbluffad. "För att den är min", hörde jag mig själv säga och insåg i samma ögonblick hur otroligt svenskt det måste vara att tänka så.

Om man har sin cykel i allmänna utrymmen får man kanske acceptera att folk hänger kläder och sitter på den. Men jag sa i alla fall en gång till att jag inte ville att han skulle göra det. Det finns trots allt en trappa och för all del tiotals andra sittvänliga cyklar precis intill, eller varför inte gå ut och sätta sig på en bänk, en sten eller vad sjutton som helst som inte är någons personliga ägodel?

När jag gick därifrån satt han fortfarande kvar, helt obekymrat pratande. Jag inser att den irritation jag då och då känner inför mina grannars beteende bara är början. Kulturella skillnader må förklara våra olika synsätt, men det hindrar inte att det retar mig när folk vägrar visa minsta lilla hänsyn. Faktum är ju att min cykel har utsatts för åverkan, även om jag inte vet vem som är den skyldige. Och även i andra kulturer än den svenska måste det väl kunna anses vara artigt att lyssna när någon ber en att flytta på sig? Men har jag fel får jag väl tåla att vara en typisk svensk gnällkärring då, åtminstone i det avseendet.

Säg bara till

Om ni förresten tycker att det börjar bli lite väl stor andel präktiga turistfoton här i bloggen är det bara att säga till. Idag hittade jag exempelvis också en mosad måsunge (eller trut eller vad det nu var) på gatan. Bara säg till i så fall alltså.

Utsiktstoppen: Skansen Lejonet

Ända sedan jag flyttade och regelbundet började se byggnadsverket från bussfönstret har jag varit nyfiken på Skansen Lejonet. Jag menar, jag var ju bästa kompis med Skansen Kronan när jag bodde i Haga, så hur skulle det se ut om jag inte ens tog mig en närmare titt på dess tvilling? Jag visste således att jag måste dit, men det tog ett tag innan jag klurade ut hur jag skulle bete mig för att göra det och dessutom orkade genomföra det hela. Men nu är det ändå slutligen avklarat.

Allt som behövs är att ta sig över denna av tecknad film inspirerade fallfärdiga gångbro över en stor väg, irra sig genom en byggarbetsplats, ta sig över järnvägen på två ställen, gå över ännu en bro över en motorväg och sedan ta vänster och klättra uppför en backe. Det kan vara rätt spännande, men när man börjar lära sig att köra bil i Olskroksmotet är sådant här ingen större utmaning längre.

Personliga erfarenheter av platsen: 2
Det är lite svårt att uttala sig med någon bestämdhet efter en enda mycket kort titt, men det jag vet är att stället inte var omedelbart imponerande, och lite har jag ju ändå att jämföra med.

Tillgänglighet: 2
Jo, det finns vägar hit, bland annat en väldigt fin gång- och cykelväg till och från Nils Ericson-terminalen, men det är absolut inte helt uppenbart hur man ska ta sig fram om man ser Skansen Lejonet på håll. De flesta har väl sällan "vägarna förbi" eller hamnar här av en slump heller. Dock är själva backen upp en baggis i jämförelse med Skansen Kronans berg, så där blir det pluspoäng.

Utsiktskvalitet: 4
Det är måhända inte enastående hänförande utsikt härifrån, och detta beror bara delvis på den för en utsiktsplats snålt tilltagna höjden. Men faktum är att det nog ändå kan vara rätt uppfriskande med lite omväxling när man har sett ett antal vyer över älv, stadsbebyggelse och parker. Jag kan tänka mig att det finns folk till och med bland den här bloggens läsare som skulle kunna tycka att den här utsikten är riktigt trevlig. Det gjorde förresten jag också.

Trängsel: 4
Med tanke på hur svårt det var att hitta hit hade jag inte väntat mig särskilt mycket folk här, och jag antar att om man inte råkar komma hit när det är någon tillställning i byggnaden så är det nog ofta rätt lugnt. Nu var det faktiskt lite folk här före mig, men det var inte precis något slagsmål om de bästa utsiktsplatserna.

Picknickmöjligheter: 1
Jag lade visserligen märke till en trevlig gräsyta en bit ner i backen, men nej, det här är inget picknickställe.

Totalpoäng: 13
Egentligen var det kanske tveksamt om det här ens skulle räknas som en utsiktsplats, så den är möjligen med i tävlingen på orättvisa villkor. Men utsikten i sig tycker jag ändå att det kan vara värt besväret att ta sig hit för att titta på. Om man har vägarna förbi åtminstone. Fast det har man ju inte, nej, just det.

Skansen Lejonet.

Lejonet.

Utsikten åt utsiktshållet.

En mer inzoomad variant av utsikten för alla färggladsglada.

Tillfälligt återupptaget samlande

Jag hade visst glömt att jag ju utövar ett oavsiktligt (men när jag kommer ihåg det numera ändå rätt avsiktligt) samlande av foton föreställande kyrkor i Göteborg.

Sankt Pauli kyrka, med byggbaracker och allt.

Hos sjökaptener och litterära giganter

Jag åker förbi Östra kyrkogården väldigt ofta nuförtiden, och att den ligger nära gata och spårvagnsspår inser man om man går på kyrkogården längs de rader av gravar som ligger ytterst på den norra sidan. Det är inte precis tyst och stilla just där. Jag insåg en massa andra saker också, när jag idag äntligen tog mig tid att besöka denna plats.

Att det tagit en sådan tid är faktiskt lite underligt, för jag har alltid tyckt mycket om att vistas på kyrkogårdar, att promenera där, betrakta vackra gravstenar, läsa inskriptioner och försöka ana mig till familjehistorier eller bara få en stunds lugn och ro. Jag har också sökt skydd på en kyrkogård när jag blev jagad av moppeligister en gång.

Så ett ställe som Östra kyrkogården, vilket jag antar kan utgöra ett turistmål även för andra, är alltså ett helt naturligt och mycket väntat mål för en utflykt för mig. Men jag hade faktiskt inte läst på innan jag begav mig dit, och tydligen hade jag inte sett mycket från buss- och spårvagnsfönstren heller, för jag kom att bli både förvånad och imponerad. Visst, det här är en större stad än de jag har bott i tidigare, och naturligtvis har det funnits mängder av inflytelserika, välbärgade och kända personer i Göteborg som ligger begravda i stan, men jag har aldrig tänkt på det. Ändå ser jag Viktor Rydbergs gravmonument från vägen var och varannan dag. Nu vet jag det.


Jag har väl i ärlighetens namn inte någon omfattande koll på Göteborgs betydelsefulla historiska personer, även om jag i alla fall kände igen en hel del av namnen på de stora gravstenarna (och när jag kom hem fick jag mycket att läsa på om och fascineras av!). Men även stenarna med de mer okända namnen fick mig att reagera. Här fanns mängder av sjökaptener, konsuler, ingenjörer och arkitekter, vid sidan av handlare, rådmän och präster. Titlarna på gravstenarna speglar antagligen mycket mer av en stads historia än jag har tänkt på förut. I Falun har många titlar med bergsbruket att göra, i Linköping med omnejd skulle jag gissa (och lite beroende på var man befinner sig, misstänker jag) att de mest påkostade äldre gravarna tillhör kyrkans och jordbrukets betydelsefulla män.

Men även storleken på själva kyrkogården (trots att det inte är den största jag har besökt), det relativt lilla avståndet mellan de stora gravarna, antalet pampiga stenar och allt grus på marken gjorde att det kändes ovant och extra spännande för mig.


Jag hade bara hunnit se en liten del av kyrkogården fast jag varit där en god stund, men det var med intentionen att återkomma någon annan gång för en mer vanlig kyrkogårdspromenad även över övriga delar som jag var på väg att gå därifrån, när jag plötsligt stod nedanför en liten väg som jag bara var tvungen att undersöka. Den låg på en liten avsats där täta barrträd skuggade de höga stenarna. När jag kom ut i solen på andra sidan upptäckte jag att jag stod precis vid Karin Boyes grav. Så nu vet jag var den är också.

Reprispromenad

Jag laddar lite för att se nya sevärdheter, men eftersom det är sommar är det också säsong för repriser. När jag var inne i stan igår passade jag därför på att göra en liten stadsvandring i mina egna fotspår. Alla fina promenadvägar hinns förstås inte med på en eftermiddag, så det är möjligt att det kommer fler delar (jag lovar åtminstone inte det motsatta).

Tips: Om du inte känner igen platserna kan det eventuellt hjälpa att hålla muspekaren över bilderna.

Från Drottningtorget tog jag en spårvagn till:


Där har jag handlat många gånger förr, så bara för det (äsch, det var ju inte alls bara därför!) köpte jag en nu en glass, som jag sedan tog med mig upp till:


Jag satt några minuter i solen på en bänk, åt glass och avnjöt förstås också:


Därefter tog jag en annan väg ner och valde då att gå på:


Andra långgator må vara mer intressanta och populära, men som promenadgata gillar jag nog den mest. Så kom jag åter till kära gamla:


Därifrån kunde jag, speciellt en het sommardag, givetvis inte motstå att söka mig ut till älven, där vinden fläktade skönt och det doftade hav. Min favoritbänk var ledig och jag kunde sitta och njuta en stund på:


Sedan var jag tvungen att hinna med en buss, så det fick bli första bästa fina väg tillbaka till Centralen, närmare bestämt:


(Inte för att man nu ser så mycket av just den gatan på bilden då, förutom i förgrunden.)

Överallt såg jag tydliga tecken på hur staden är en varelse i ständig förändring och utveckling. Mycket har hänt på bara några månader, men mycket är naturligtvis fortfarande sig likt. Det är fortfarande samma gator och torg, "själen" finns liksom kvar ändå. Det var onekligen ett glatt återseende.

Skumheter

Jag sov tydligen med radion på i natt. Av den anledningen vaknade jag synnerligen förvirrad ett par timmar tidigare än planerat och kunde inte hitta någon mer logisk förklaring till att radion redan var på än att klockan på mitt sängbord börjat sacka under natten. För sådant händer ju ofta med radiostyrda digitalklockor kopplade till elnätet! Kanske var det lite värmen också. Väderprognoserna hade talat om lite svalare väder idag, men trenden med allt varmare förmiddagar här i bastun håller i sig. Min hjärna går väl ytterligare en aning långsammare än vanligt alltså.

Radion fick stå på, och efter frukost inträffade nästa svårbegriplighet. I slutet av en låt "hörde" jag precis vilken som skulle komma därnäst. Blandbandsprincipen, ni vet. Och det var mycket riktigt just den låten som sedan dök upp. Fast det här var alltså radio. Den första låten var en rätt ny som jag inte har någon som helst relation till, den andra var en betydligt äldre som inte heller den hör till mina favoriter och som jag inte haft i huvudet innan. De tillhörde två helt olika stilar och det fanns ingen naturlig koppling mellan dem. Lustigt, skumt, läskigt. Eller något.

Mindre skumt blev det dock på ett annat område. Även jag har gått och haft vaga aningar utan att riktigt kunna sätta fingret på vad som var galet med vissa förhållanden i Morden i Midsomer. Men Översättarhelena har uppenbarligen läst tillräckligt många deckare för att kunna genomskåda det hela.

Från det ena till det andra stället

Jag fortsätter mina promenader i området och utforskar halvt systematiskt, halvt impulsivt fler delar för varje vecka. Jag vandrar gatorna upp och ner, eller snarare runt, för jag tycker inte om att vända tvärt, svänger där det faller sig lämpligt (där det är sol på trottoaren, ser lockande blommigt ut, inte är någon trafik eller folk som står och hänger, eller vad det nu må vara) och utvidgar lite efterhand mitt promenadterritorium.

Och jag har nu insett att det här området inte alls är särskilt olikt det där jag växte upp hemma i Falun. Husen är lite nyare här och trädgårdarna något mindre, men det är lika lummigt och grönt och fridfullt och välskött och trevligt. Så ja, det vore ju konstigt om jag inte skulle trivas här faktiskt. Jag var kanske lite smått nervös över hur det skulle bli först, just det här hur jag skulle känna för området och så, men sedan jag flyttade har jag inte tänkt mycket på saken, framför allt inte negativt.

Inte tänker jag särskilt ofta på Haga heller. Men jag borde nog ta mig in till centrum och turista lite mer den närmaste tiden. Det har varit lite lite gatsten, parker och statyer på sistone. Och Paddan! Måste vinka åt Paddan!

Mord ger duktigare tisdagar

Skönt att vara uppe innan den värsta värmen intar rummet. Nackdelen är att jag vet att det är många timmar kvar tills solen har passerat mitt fönster. Men det är väl bara att fly fältet igen då.

Även tv-tittararrangemangen för kvällen är fixade, så idag ska jag förhoppningsvis sköta mig helt enligt planen. Hurra!

Försmäktande

Inte klaga över värmen, inte klaga över värmen! Men om den gör en sjuk och galen då?

Det hann precis bli lite svalt och skönt, det vill säga runt 25 grader i rummet och 17 utomhus, innan solen gick upp igen. Vid niotiden vaknade jag och var tvungen att omedelbart gå upp, för att värmen kokade min hjärna och kropp. Jag lyckades få upp fönstret ytterligare en bit utan att solen lyste rakt in i rummet, klädde så av mig, baddade överkroppen med kallvatten och stod i det mycket svaga vinddraget utifrån och lät kroppstemperaturen sjunka en aning. Fick också ner temperaturen i rummet till under 31 grader och lyckades somna om efter en stund.

Vaknade någon timme senare med det världsberömda rycket, då grannen vägg i vägg började borra öronbedövande och länge. Konstigt nog kändes det inte fullt lika hett inne längre, trots att termometern visade på nära 33 grader.

Smöret smälter i samma sekund man tar det ur kylskåpet och allting är antingen varmt, hett, smetigt, klibbigt eller kladdigt. Hur mycket jag än dricker har jag ont i magen och huvudet och känner mig uttorkad. Jag måste ut, bort. Jag vet inte vart, men det måste finnas något ställe där det är skugga och under 30 grader.

Och värmen sägs hålla i sig ett tag till. Tills den avtar hittar ni mig på det där skuggiga stället, kliande mina monstruösa knottbett och för övrigt så djupt som möjligt försjunken i någon sval bok. Det blir inga viktiga ärenden uträttade inne i stan den här dagen åtminstone.

Helgen i hettan

När det är 30 grader varmt inne och det inte ens framåt kvällen hjälper att ha fönstren på vid gavel, eftersom det är nästan lika varmt ute, är det lätt att tänka i banor som att jag ju "brukar" vara på landet den här veckan och att det då minsann inte brukar ha hunnit bli ett dugg bättre eller varmare efter midsommarens svala småskvättarväder. Det är lätt att tänka på det jag missar och saknar när jag är i stan i stället för på landet, hur jag inte när jag vill kan bada på en egen badplats, traska omkring på grusvägar i mina bästa träskor, sitta med min kanna iste och en bra bok under pilen ... som visserligen dog för många år sedan, men jaja, ni fattar.

Lite svårare är det, men det går om jag anstränger mig, att tänka på att även på landet är huset hett på kvällen, när solen har eldat på den bakre långväggen hela eftermiddagen och när jag ska sova i min trånga överslaf alldeles under taket. Det är också lätt att glömma alla surrande och stickande insekter som stör nattsömnen där och ger en massa kliande bett överallt. Så jo, om jag bara tänker efter vet jag ju att det finns saker jag gillar med att vara i stan också. Som närheten till affärens glassdisk till exempel.

Det finns för- och nackdelar med alla väder, temperaturer och platser. Utmaningen ligger i att minnas vad det är man saknade med just det här tillståndet när man inte hade det. Så nu ska jag njuta av att ha stadslivets bekvämligheter och att kunna sova med fönstret öppet utan att få in några insekter. Och av värmen.

Men visst är det svettigt. I går skulle jag bara bada. Det dröjde dock tills solen hade gått ner innan jag kom iväg, och väl framme påmindes jag än en gång om varför jag har så svårt för allmänna badplatser, så det blev inget av badandet just där och då. Men jag hade picknick och filtar och mycket gott sällskap, så det blev en mysig sommarkväll på en klipphylla i alla fall. Och knotten och myggen festade liksom människorna kring sjön när vinden mojnat, så nog har jag fått min beskärda del av lantliga insektsbett ändå.

I dag togs jag sedan med på äventyr till tidigare okänd mark och då det ändå inte gick att vara ute i solen blev det en tur med en stekhet buss till ett varmt bygg-och-lite-av-varje-varuhus. Och visst är det på något vis något somrigt ledigt i att få se ett stort, häftigt varuhus där det finns "allt", gå omkring där i ett par timmar och sedan slutligen nöja sig med att köpa en liten bunt billiga vykort?

När söndagskvällen nu går över i natt och luften som drar in genom fönstret äntligen gör rummet uthärdligt att vara i inser jag att det inte är måndag i morgon, i alla fall inte bara, utan också ganska mycket ännu en het storstadssommardag, och att jag utan stress och panik kan njuta av nattsvalkan hur länge jag vill. Eller i alla fall till soluppgången.

Gryningsbloggaren slår till igen

Det går väl sådär med mina skärpningsförsök, får jag erkänna. Men nu slog det mig att jag ju faktiskt är ledig, och jag är student och utan några större förpliktelser, så jag behöver faktiskt inte följa det gamla bondesamhällets idéer om när man ska vara vaken, sova, äta och så vidare. Jag har varit så noga och ordentlig i alldeles för många år redan, så det är nog bara bra att jag tillåter mig att balla ur ett tag. Fast om det låter bättre kan vi säga att jag "lyssnar på kroppens signaler".

Kexchoklad, någon?

Jaha, en kexchokladförpackning i gräset, vadå då? Men kolla, det är ju en sådan där stor en! Med en liten ovanpå! Såvitt jag kan se är den lilla oöppnad. Och de har legat där i flera dagar. Jag är säker på att det är ett bus, ett skämt, en bluff på något sätt. Jag tänker inte gå på det, jag lovar.

Knasigheter i min väg

Jag är inte alls på dåligt humör eller något sådant, utan har bara råkat samla på mig lite bilder på företeelser av varierande knasighetsgrad, och tyckte att de kunde passa ihop lite så här.

Tvärt emot vad man kan tro finns det prisfrågeterminaler även i riktigt små butiker. Hur det står till med fruktens existens är något mer oklart.

Men när man väl har köpt och öppnat en förpackning händer det väl aldrig att man känner för att läsa innehållsförteckningen igen?

Om man skulle ta och köpa sig en hel liten butik i stället? Undrar om man får den högre rabatten som student?

Det är viktigt att vara på sin vakt så att inte rosenbuskarna brer ut sig och helt tar över i tistel- och maskrosrabatten. (Jag vet att det är svårt att se vad som är vad, men det som blommar lite där i framkanten är nog ändå en sådan där rackarns ros.)

Glömska

Det finns ju några få slags program jag ser på tv. Jag brukar säga att det är sport, schlager och mysmord. Och nu är det säsong för både friidrott, Miss Marple och kommissarie Barnaby. Då är problemet bara att jag är så tv-ovan att jag inte kommer ihåg att titta fast jag vill. Det är ju på kvällarna jag gör allt annat!

Och det är otäckt vad fort man glömmer saker. Några dagar borta och jag trodde att jag skulle kunna följa normal vuxen dygnsrytm igen, men så fort jag lämnas oövervakad ballar jag ur. Sedan räckte det tydligen med någon veckas svalare väder för att jag skulle ha glömt hur det känns att vakna här i bastun en solig sommardag. Då är det här dessutom bara en föraning om vad som väntar, för senare i veckan sägs det visst bli varmt på riktigt. Kommer jag inte upp tidigt på morgnarna då kanske jag inte lyckas resa mig alls i den tryckande hettan.

Här krävs en uppläxande komihåglista:

• Vakna på morgonen. Och stig upp!
• Hinn med saker under dagen, men var ändå ute i solen en del.
• Var som folk och glo på tv på kvällen.

Midsommarhelgen 2009

Visst blev det midsommar även för mig, och som sagt bar det iväg ut på landet. Det blev en långhelg full av släktingar och traditioner, som visserligen inte var mina, men som var trevliga ändå. Och det fanns mycket att njuta av och glädjas åt denna midsommar:

Bara en sådan sak som att kunna fylla blomsterfamnarna med de blommor jag förr förknippade med midsommar, men som numera brukar vara överblommade så dags även uppe i Bergslagen, var smått fantastiskt. På ängar och i diken blommade nu hundkäx, humleblomster, smörblommor och inte minst midsommarblomster.

Och mängder av tjärblomster!

Vyerna jag såg där jag susade fram på landsvägarna i norra Småland var bedövande vackra och tycktes aldrig ta slut. Det är sådant som gör att jag inte vet någon bättre tid på året att åka bil än den här.

Midsommaraftonen började med en tur till Eksjö, för att bland annat undsätta en strandsatt tågresenär, köpa jordgubbar och spana in Lennarts konditori. På bilden kan man ana lugnet före en mindre regnskur, vilken hindrade mig från att se så mycket mer av Eksjö, men nog anar jag ändå att det finns otrevligare ställen att fastna i ett par timmar på.

På midsommardagen blev det Tranås och jordgubbstårta. I Tranås har de också bland annat galet många rondeller. För övrigt var det lugnt och fint även där.

Lantvistelsen förgylldes ytterligare av ett par mycket sällskapliga och underhållande kattsingar. Ibland finns det ingen hejd på hur sött det kan bli - tack och lov.

Och jodå, det var till och med sol och lite varmt till och från, och på det hela taget rätt lagom typiskt midsommarväder.

Sammanfattningsvis var det alltså en riktigt lyckad midsommarhelg för min del detta år. Men när sommaren idag tycktes vara här på allvar var det ändå lite svårt att begripa att vi redan passerat midsommar. Vart tog större delen av juni vägen?

Midsommarfoto

Genom historien har mina bloggprofilbilder av någon anledning nästan bara föreställt mig med blomsterkrans på huvudet. Man kan ju tro att jag ser sådan ut jämt. Fast det gör jag förstås inte. Bara jämt på midsommar. Så nu borde det enligt traditionen vara dags igen då. Fram med kamerorna!

Eller vi får se. I år blir det nämligen midsommar utan kära Dalarna. Är det möjligt? Jodå, jag har klarat det ett par gånger förr. Blommor i håret måste jag inte heller ha. Det kan till och med vara skönt att slippa kliandet någon enstaka gång så här. Men ut på landet ska jag i alla fall, och idag mår jag ändå tillräckligt bra för att våga ge mig ut på vägarna i ännu en hyrbil. Det är väl bara att försöka ta det lite lugnt och sansat.

Trevlig midsommar, alla! Hoppas att ni får vara (så) friska (som möjligt).

En annan midsommar.

17 juni

Säger jag grattis till Norge på deras dag måste jag ju givetvis också uppmärksamma när det är Islands nationaldag. Och det är alltså idag. Grattis Island!

Midsommaruppladdning

Det är något med mig och tajming. Det händer att den är perfekt, men då beror det oftast på någon annan. När det bara handlar om mig är tajmingen ofta usel. Därför har jag gått och blivit sjuk två dagar före midsommar och dagen före midsommarresan. Jag som nästan aldrig har haft några sommarförkylningar. Och nu har jag ironiskt nog dessutom skött min hälsa exemplariskt de senaste dagarna. Skräp.

Kroppen värker och jag är helt orkeslös. Efter att ha varit ute i tio minuter ligger jag utslagen minst lika länge. Att inte jobba kan ju kännas skönt en sådan här dag, men å andra sidan kan jag inte sjukskriva mig heller. Och det finns ändå en del som måste göras.

I morgon är det meningen att jag ska köra bil och trängas med alla andra på motorvägarna. Men det är då det. När jag har tillbringat ett par timmar på stan idag kommer jag säkert att vara som ny igen.

På passcentralen

Det hör väl till den mänskliga naturen att vara lite dum? Jag hoppas det, för jag gör ju lite osmarta grejer till och från så där. Som idag, när jag ägnade eftermiddagen åt att ansöka om nytt pass. Jag som inte ens "behöver" något, och som så här långt i livet har gjort i snitt en resa utanför Norden vart femtonde år (det har inte varit särskilt prisvärda pass med andra ord). Ännu dummare är det att skaffa nytt pass just så här års, när det är som mest trängsel, och så dessutom en måndag efter att jag läst i tidningen att de hade problem under helgen, så att en massa folk skulle bli tvungna att komma tillbaka idag. Givetvis väntade jag också till sent på eftermiddagen, när även de flesta arbetande människor blivit lediga för dagen.

Jag var i alla fall inte så dum att jag blev förvånad över att det var närmare hundra nummer före mig i kön när jag kom dit. Och jag hade varit förutseende att tänka på att jag kunde ta med mig något att läsa, och utöver det hade jag lite andra ärenden att uträtta, men när jag nu redan varit så korkad tyckte jag inte att jag dessutom skulle sitta inne en solig eftermiddag (till), så i stället passade jag på att ta en ordentlig promenad i centrala Göteborg. Under rusningstrafik givetvis, men det var ju sol i alla fall.

Hur som helst, efter ungefär en och en halv timmes väntan var det till slut min tur att kliva fram till disken. Trots att väntrum är en av de hemskaste miljöer jag vet var nu ändå det som gjort mig mest nervös i förväg att jag skulle bli kontrollmätt och att någon skulle komma fram till att den längd som stått i mitt tidigare pass inte skulle stämma. Den är nämligen så fin och matchar mitt födelsedatum så väl. Men jag fick behålla min längd, tack och lov.

Fotograferingen gick också smärtfritt, men när det var dags för fingeravtryckslagringen hängde sig datorn. Proceduren fick tas om från början, men mina pekfingrar kunde fortfarande inte hittas av maskinen. Trots en varm dag, trängsel inomhus, stress, press och på det en outtalad anklagelse om att det var något fel på mina fingrar var jag uppenbarligen inte tillräckligt svettig om händerna. När jag fick testa med långfingrarna gick det dock bättre, vilket jag är rätt nöjd med ändå. De kommande fem åren kan jag alltså få visa långfingret i passkontroller, och bara det borde ju vara en anledning att ge sig iväg till lite krångligare ställen.

Reprisdag

På söndagar är det väl ingen som orkar någonting (utom alla de som är hurtiga och både orkar och hinner massor förstås) så det är väl därför man kör repriser då?

I mitt fall var själva söndagen i sig en repris. De enda skillnaderna mot förra veckan var att jag idag hade mer ont i ryggen, att nu även jag lyckades somna gott och länge med spikarna i skinnet, och att jag inte hade någon vallokal att hinna till så jag var inte tvungen att gå upp överhuvudtaget.

Barnrumpa

Vad är det för fel på studenter egentligen? Idag har killen i rummet intill mitt stått och slängt ut ägg från fönstret. Var de för gamla? Var det fullt i soppåsen? Var killen själv full? Var detta något han fantiserat om att göra sedan han var liten men inte vågat testa förrän nu? Hade någon gått förbi nere på gångbanan just då hade jag faktiskt blivit arg på riktigt. Nu nöjer jag mig med att kalla honom barnrumpa.

Old friends

Idag har det varit en riktig regnvädersdag, det vill säga ruskigt väder om man är ute och mysigt om man är inne. Perfekt för såväl spaning efter paraplylik som slött fönstersittande med andra ord!

Jag har dock inte ägnat mig åt något av detta. Däremot något mycket bättre: gymnasieåterträff! Eller något åt det hållet i alla fall. Jag väcktes nämligen av att en gammal vän från gymnasiet ringde i precis lagom god tid för att jag skulle hinna in till stan och träffa honom innan han skulle med tåget hem till Stockholm idag. Då fick jag dessutom återse en annan gammal klasskompis från gymnasiet. Båda hade tjusiga skägg och var lika snälla som förr. Och det var så där kul som det ju är att träffa vänner man inte har sett på åratal men ändå med lätthet pratar om nästan vad som helst med.

Än en gång har jag Facebook att tacka för ett fint möte. Jo, jag har visst redan talat om hur mycket nytta man kan ha av Fejan om man använder den på rätt sätt, men det gör det inte mindre fantastiskt för varje gång något sådant här blir verklighet, tycker jag.

Ord för lån

Nyligen fick jag tillfälle att prata lånord lite annorlunda än jag är van vid att göra i de sammanhang där jag rör mig. Egentligen var det väl nu främst själva ordet lånord vi skojade om. Vi undrade försiktigt om man någonsin lämnar tillbaka ett ord som man har lånat. Byter man kanske mot andra (bytesord?) eller köper dem (köpeord?) någon gång?

När jag nu skrev min uppsats till isländskan kom jag att tänka på det igen. Islänningarna erkänner öppet att det helt enkelt handlar om stöld. På isländska heter lånord tökuorð, ord som man har tagit alltså. Om det handlar om specifika sorters lånord kan de visserligen också tala om lån, som med översättningslån till exempel, som heter þýðingarlán, så helt konsekvent är det ju inte. Å andra sidan kanske det då rör sig om lånord som islänningarna faktiskt återlämnar efter ett tag, vad vet jag? De har ju exempelvis lämnat tillbaka nästan alla ord de lånade från danskan ett tag.

Nu plockar de ogenerat ord från engelskan, och det står de alltså för. Då är vi mycket sämre i svenskan, inte bara för att vi minst lika girigt roffar åt oss ord, utan för att vi sedan påstår att vi bara "lånar" dem. Om vi skulle ta och "låna" ett ord från isländskan här, kanske? Men vad skulle det bli i försvenskad form? (Har vi det redan och jag inser det bara inte just nu?) Tagord låter ju inget vidare. Det behövs en bindevokal. Tagoord? Taguord? Tageord? Hihi! Nej, men just det, vilken tur, det finns faktiskt redan åtminstone ett övergripande ord för alla språkliga lån - importord! Då känns det ju genast lite bättre.

Sådant man aldrig gör

Somliga fnyser åt mig för att jag skriver listor över så mycket. De hävdar bland annat att man inte får något gjort på så vis. I vissa andra fall kan jag väl hålla med om att mina listor nog inte är nödvändiga, som till exempel när det handlar om sådana av påminnelsetyp, som inköpslistor när jag handlar mat. Dem har jag egentligen bara som extra säkerhet, för egentligen har jag tillräckligt vältränat minne på alla längder för att inte behöva skriva upp saker. Men jag gillar det, so what? Jag tycker om att veta att informationen finns nedskriven så att jag lugnt kan släppa alla tankar på den om jag vill. Och beträffande just att-göra-listorna vill jag nu bara tala om att de visst kan fungera alldeles ypperligt.

Här har jag under hela våren samlat på mig saker som borde göras, sådant där som jag kommer på då och då, som inte är helt akut och därför hela tiden skuffas undan från dagordningen av annat som har högre prioritet, med andra ord sådant som verkligen inte skulle bli gjort om jag inte gjorde en mer samlad ansträngning. Sådant där som att skruva fast jångliga gardinstänger, smörja diverse gångjärn, plantera om krukväxter, byta bläckpatroner i skrivaren, sortera och arkivera den gångna terminens enorma högar av lösa papper, laga paraplyer, städa datorn, fixa cykeln och liknande. Och när jag väl en dag sätter igång och stryker på listan blir det en enorm fart och känns mycket inspirerande. Vissa människor funkar så här helt enkelt.

Men vet ni vad mer jag gör nu? Det är om möjligt ännu konstigare. Jag har tagit itu med all den kurslitteratur jag aldrig läste under terminen! Det är sådant som jag misstänker att många studenter intalar sig att de ska göra - när kursen är slut och de får en massa tid över. Fast det gör man förstås aldrig, i synnerhet inte om man har fått ut sina poäng. Men i år tänker jag ändra på det. Jag vill ju nämligen läsa, för det är intressant och jag läser kurserna för att jag brinner för det jag får lära mig där, så varför slarva bort kunskap jag får serverad på det sättet? (Att det sedan är lite skumt att man kan klara sig så bra utan att ha läst ens hälften av kurslitteraturen låter jag bli att tänka vidare på för ögonblicket.)

Fast det allra bästa med sådana här saker är nog ändå att få möjlighet att överraska sig själv emellanåt.

Standardsamtal

Är det någon mer än jag som efter ett avslutat telefonsamtal kollar hur långt det var? Man kan upptäcka de mest oväntade saker. Nu har jag till exempel lagt märke till att säkert hälften av mina samtal är någonting på 16 minuter långa. Det verkar alltså vara en ganska lagom längd på ett mobilsamtal.

Av de övriga samtalen tippar jag att ungefär hälften är 1-4 minuter, en fjärdedel 39 minuter och resten nästan prick en timme långa. Visst är det helt otroligt intressant?!

Oönskat besök

Idag kom jag av någon anledning plötsligt att tänka på min PT, alltså min "personliga terrorist". Det skulle jag inte ha gjort. Ett par timmar senare upptäckte jag honom häckande vid postfacken utanför tvättstugan.

Eftersom det är rätt sannolikt att han känner igen mig fick jag göra mig osynlig för att ta mig in i tvättstugan och hämta min tvätt, och sedan ut igen. Därefter barrikaderade jag mig i mitt rum.

Det går ganska bra att låtsas inte vara hemma så länge det är ljust ute. Fast ska det bli riktigt trovärdigt ska man ju helst ha fönstren stängda också, vilket är varmt! Men det kan jag väl ta om jag bara slipper prata med gubbar i dörren.

Förhandling med mig själv

Det går uppenbarligen inget vidare med den justering av dygnsrytmen jag skulle göra idag. Men det går väl inte att gå och lägga sig när man nyss har vaknat! Dessutom hade jag bestämt mig för att vara ledig hela helgen, och om jag aldrig går och lägger mig blir det väl inte måndag heller?

Ligga som på spikar

Idag vaknade jag stel och med enormt ond rygg. Jaha, så var man gammal då, tänkte jag. Sedan såg jag situationen från den ljusa sidan, för där jag låg fanns närmaste spikmatta på en armlängds avstånd. De där spikmattorna tycks ha blivit värsta innegrejen, och jag har haft möjlighet att testa ett tag, men det har inte blivit av (mer än på fötterna och ansiktet!). Så det var ju bra att jag fick ont i ryggen så att det blev av nu, för det var precis lika behagligt som alla som vet något säger. Dessutom blev jag nästan helt bra i ryggen på en gång. Rekommenderas!

Följer mitt mönster

Jag har röstat i varje val sedan jag fick rösträtt och såg givetvis till att inte bryta det mönstret idag. Förresten har jag aldrig behövt gå utan sällskap till vallokalen heller, och detta ordnade sig fint även denna gång, så det blev en trevlig liten utflykt av det hela.

Igår när jag kom till Slottsskogen blev jag uppvaktad av alla partier och deras krimskrams. Trots att jag då redan visste hur jag skulle rösta kände jag för ett slag att om jag hittade ett parti som inte delade ut ballonger skulle jag välja det. Visst låter det moraliskt miljötänkande och fint? Fast en del av sanningen är att jag fortfarande inte har kommit över min ballongskräck, så jag riskerar att bli våldsam (i rent självförsvar förstås!) om man attackerar mig med ballonger från alla håll. Det gick nu ändå bra den här gången, och idag vid vallokalen var det lugnt. Inte en ballong fanns i sikte, så jag kunde rösta som jag hade tänkt från början.

Nationaldagen 2009 (utan kamera!)

Nationaldagen igår hade jag inte riktigt tänkt på i förväg, och därmed inte heller planerat något för, men när jag igår middag kom att tänka på att jag var en ganska duktig nationaldagsfirare förra året ville jag ändå inte bara slarva bort det i år, så det var bara till att hitta på någonting snabbt. Jag tog mig in till stan och chansade på att hinna till Slottsskogen i tid för att höra lite av Göteborgssymfonikerna (tur att man har koll på traditionerna här i stan!). Det gick fint och jag fick stå i solen en stund och lyssna på musik och bli tantigt rörd av synen av finklädda barn som plockade blommor och lekte med barkbåtar.

Jag passade sedan på att promenera genom mina gamla miljöer. Först längs Linnégatan och en snabbis upp till favoritutsikten vid Skansen Kronan, ner igen och genom Haga, till Järntorget (där jag tänkte ta en spårvagn, men kom på att det var ju dumt när vädret var bra och älven så nära) och så bort till Stenpiren, där jag satt lite på bästa bänken med vinden i ansiktet, kände dofterna från älven och hörde motorvrålet från STCC-tävlingen i Frihamnen på andra sidan vattnet. Lyckades dessutom tajma det hela så väl att jag fick se eftermiddagsfärjan till Frederikshavn avgå (en liten personlig tradition jag har, inte bara för nationaldagar). Fortsatte vidare bland turisterna på kajen, vinkade åt Paddan och Lasse Dahlquist (båten!) utanför kasinot, rundade operan och avslutade sedan det hela på ett något mindre värdigt sätt genom att trängas inomhus och göra av med pengar i Nordstan.

När jag kom hem slog jag på tv:n och fotbollen i några minuter för att också få höra nationalsången innan dagen var slut (men jag gjorde tydligen rätt i att strunta i själva matchen). Så ja, jag får väl säga att jag är nöjd med mitt val av aktiviteter och att det blev en bra nationaldag i innerstan även detta år.

Till halva släkten och hela Sverige:

Grattis och ha en bra dag.

Magi, eller om allt bara handlar om isländska

Så hände en sådan där fantastisk grej igen, en sådan som jag kan leva på minst resten av dagen. Just idag av alla dagar, när jag precis släppt ut mig själv från min isolering med nattlig isländsk hjärntvätt, klev jag på en buss där jag genast hamnade bredvid islänningar!

Det syntes nu inte så väldigt väl på dem att de var islänningar. De pratade förvisso isländska, men jag satt inte så nära att jag egentligen hörde någonting av det. Anledningen till att jag visste att de var islänningar var att jag hade träffat en av dem tidigare. Så när vi nu upptäckte varandra började vi förstås prata. Och då märkte jag till min stora överraskning att det som kom ur min mun var isländska, nästan hela sammanhängande meningar på isländska!

När jag insåg det och började tänka övergick jag förstås till svenska, men det hela var så roligt att jag väl får vara glad att jag inte blev totalt förstummad. Sedan skulle vi också kliva av på samma hållplats, då vi till råga på allt var nästan grannar utan att ha vetat om det, så det blev genast tillfälle till fortsatt samtal.

Efter en termin med riktiga bakslag beträffande isländskan och mitt brinnande intresse för allt isländskt, och samma dag som jag kunde lägga mina sannolikt sista organiserade studier i språket bakom mig, var det nu som om allt bara vände på en sekund igen. Det är nog ändå bara möten med andra människor som kan åstadkomma just denna sorts känsla.

Och jag är ju sådan att jag inte kan låta bli att se något slags mening med händelser av det här slaget. Exakt vad meningen är kan jag ju inte veta, för det kan lika gärna vara att jag ska bestämma mig för att åka till Island som att jag inte alls ska göra det eftersom möjligheterna även finns här hemma. Men det spelar mindre roll, för jag är ju uppiggad och inspirerad. Och glad, jag menar glöð!

Inåtgående fönster med humlelortar

Äckloinsekter som tar sig in är av två slag: idiotiska sådana som är överallt utom i närheten av fönstren (som här ändå täcker en hel vägg) och idiotiska sådana som envist studsar runt på fönstren men vägrar låta sig hjälpas ut.

En annan bra sak

Jag är klar! Obegripligt nog har jag lyckats producera en hel uppsats (det vill säga flera sidor text) på tydligen fullt begriplig isländska. På köpet har jag lärt mig ett gäng användbara språkvetenskapliga termer på detta ljuvliga språk.

Och nu ska det bli lite ordning på torpet. Jag tänker mig idag att städa, kanske baka lite, få besök och sedan SOVA!

Trevlig helg!

En bra sak

När man har varit uppe till sextiden på morgonen i några dagar känns sänggående vid fem rätt tidigt.

(Och klockan fem är ju faktiskt tidigt, men det brukar väl främst gälla om man ska gå upp då.)

Tji fick jag

Trodde att jag skulle komma i säng "tidigt" idag, men det är visst svårt att bryta nya vanor. Eller bli klar med uppsatser. Men nu tror jag att jag ser ljuset i änden av tunneln till slut. Nähä, det var kanske bara gryningen ändå.

Det finns ju en Metrolåda på busshållplatsen utanför

Jag fortsätter att hävda att jag bor i stan. Att jag just upptäckte att det går höns vid grannhuset förändrar inte saken.

Van vid inneskor

Har nu slagit i tårna i samma stol tre gånger på två dagar. Stolsben ska gå rakt ner till golvet!

En dag till

En lustig effekt av att det blir ny dag innan jag går och lägger mig är att jag har blivit dagvill fast åt "fel" håll. Jag är så säker på att jag har missat en dag att jag nu i tre dagar i sträck har skrivit fel datum på dokumenten jag har mejlat iväg. Jag känner mig nog lite som Phileas Fogg nu.

Undanträngda behov

Jag har inte haft annat än mycket kort och skriftlig kontakt med någon annan människa sedan i söndags. Och mobilen har blivit alldeles dammig, såg jag nu. Jo, jag vet att jag behöver städa.

Peppad

Öppnade ett av mina isländska chokladpåskägg och hittade en lapp med ett citat ur Njals saga inuti:

Eigi fellur tré við hið fyrsta högg.

Det kändes rätt passande med tanke på mitt uppsatsarbete just nu. Jag tolkar det som välbehövlig uppmuntran.

Fantasi

Om jag råkar vara helt ledig en regnig dag ska jag bara sitta i fönstret och se bussar komma och gå.

Það er ekki seinna vænna

Er loksins farin að skrifa á íslensku.

Kort var det ju

Var på konsert och fick mycket att kommentera. Men se det blir det inget av här och nu. Ni har tur idag!

Kvällspromenad, typ

Drar till Liseberg en sväng. Jodå, jag har tid. Det är ju så nära!

Två krångligheter att kombinera

Ett: Det är inte på minsta lilla vis för att verka märkvärdig (eller för att ha något att blogga om!) som jag sitter uppe hela nätterna och pluggar. Jag är bara dum. Vad jag hade kunnat göra på dagtid under terminen tar jag nu igen under panikintensiva nattimmar. (Varför går förresten timmarna efter midnatt så obegripligt fort när man vill veta av dem?) Att jag bloggar om sådant här beror främst på att jag annars kan tyckas ha gått under jorden. Jag är inte online någonstans, har svårt att få tid över till mejl och stänger till och med av telefonen till och från. För tillfället är jag i stort sett bara riktigt nåbar via bloggen och Facebook.

Två: Jag försökte mig ju på det här med mikrobloggandet ett kort slag, när det påstods att Bloggy skulle bli den stora mikrobloggtjänsten i Sverige. Tydligen gick jag och mikrobloggandet inte alls ihop, eller så var det möjligen så att mitt försök med detta sammanföll med ändrade vardagsrutiner i övrigt. Plötsligt hör jag mig själv börja låta som så många andra som inte kan begripa hur någon kan ha tid över till allt detta pysslande och nätverkande vid datorn. Fast jag skulle nog ha tid. Och jag var i kanske åtta sekunder allvarligt sugen på att testa lite mer, nu när "alla" tjatar om Twitter, men när allt kommer omkring är det knappt någon jag känner som hänger där. Facebook är betydligt roligare i så fall, särskilt sedan det blev möjligt att "gilla" och kommentera saker där. Då blev det liksom lite mer liv i det hela, och jag har genast fått mer och tätare kontakt med folk än jag hade förut.

Nu tänkte jag vara lite praktisk och tidsbesparande (vadå lat?), eller möjligen bara utnyttja situationen för att roa mig med en gnutta omväxling, och kombinera dessa två förhållanden. Då alla berörda inte kan se mina livstecken på Fejan och jag inte har tid att skriva så mycket just nu kan jag ju helt enkelt kompromissa och resten av veckan (eller så länge det nu passar mig) köra mina statusuppdateringar parallellt, eller i alla fall varva lite där med lite här.

Vardagsnatt efter sommarsöndagskväll

Jag sitter uppe och väntar på soluppgången, och det börjar dra lite behagligt svalt längs golvet. Fönstret stod öppet även den gångna natten och ändå var det vid middagstid 32 grader i mitt mörklagda drivhus till studentrum. Bland annat därför, men också förstås för att det har visat sig leda till viss framgång, har jag förlagt mitt tankearbete och pluggande till nattens lite svalare timmar.

Fast nu råkade jag somna ett slag efter midnatt, så efter det är jag ändå inte i toppform, och därav mitt väntande på gryningen. Tydligen funkar det inte lika bra att plugga natten igenom om jag har planerat det i förväg, men jag har ju fortfarande en stund kvar att ändra på den saken.

På kvällen tog jag en cykeltur bort till Delsjön, där jag aldrig varit tidigare. Det blev ett lite hastigare och mindre ordentligt första besök än jag föreställt mig, men nu ville jag så gärna hinna bada redan i maj. På senare år har badpremiären ofta dröjt till långt efter midsommar, och det ville jag ändra på när jag nu hade chansen. Därför kunde det inte vänta till en annan dag. Jag kan ju förresten alltid åka dit igen för fortsatta undersökningar senare.

Det blev i alla fall ännu lite mer avkopplande skog, varm kvällssol och ett gäng naturbilder som uppladdning inför den långa uppesittarnatten.

Cykelväg med sjöutsikt och tallbarrsdoft.

Lugnt vatten och grön skog i kvällssol.

Det finns också en liten hoppbacke här, så det känns nästan lite som hemma i Falun. Inte för att den direkt imponerar, men försöket är gott, även om anläggningen har gömts undan mitt i ingenting ute i skogen.