lördag 4 juli 2009

Grannsämjan frodas

När jag var på väg in efter en stund ute i solen hörde jag en cykelringklocka plinga och såg mig om. Samtidigt som jag öppnade porten insåg jag att ljudet kom inifrån. Där satt en av telefonpratarkillarna (jag har insett att de är flera, de verkar alla komma från något västafrikanskt land, och kanske bor de i samma rum, eftersom de hela tiden måste vara ute i trapphuset och prata i telefon) på pakethållaren på en cykel och pratade i mobil samtidigt som han med den lediga handen höll i styret och plingade på ringklockan.

I nästa sekund såg jag att det var min cykel. Plötsligt förstod jag varför pakethållaren för ett tag sedan fått ett nytt, knöligt utseende. Jag hajade till, gick sedan rakt fram till killen och sa lugnt och sansat (på engelska) att det var min cykel och att jag inte ville att han skulle sitta på den.

"Varför då?" frågade han förvånat. "Jag har inte sönder den."

Över det svaret blev jag själv lika förbluffad. "För att den är min", hörde jag mig själv säga och insåg i samma ögonblick hur otroligt svenskt det måste vara att tänka så.

Om man har sin cykel i allmänna utrymmen får man kanske acceptera att folk hänger kläder och sitter på den. Men jag sa i alla fall en gång till att jag inte ville att han skulle göra det. Det finns trots allt en trappa och för all del tiotals andra sittvänliga cyklar precis intill, eller varför inte gå ut och sätta sig på en bänk, en sten eller vad sjutton som helst som inte är någons personliga ägodel?

När jag gick därifrån satt han fortfarande kvar, helt obekymrat pratande. Jag inser att den irritation jag då och då känner inför mina grannars beteende bara är början. Kulturella skillnader må förklara våra olika synsätt, men det hindrar inte att det retar mig när folk vägrar visa minsta lilla hänsyn. Faktum är ju att min cykel har utsatts för åverkan, även om jag inte vet vem som är den skyldige. Och även i andra kulturer än den svenska måste det väl kunna anses vara artigt att lyssna när någon ber en att flytta på sig? Men har jag fel får jag väl tåla att vara en typisk svensk gnällkärring då, åtminstone i det avseendet.