Inte för att jag är särskilt förtjust i att trängas med halva Dalarnas befolkning på en liten, rörig yta och andas syrefattig luft i flera timmar, men idag kände jag ändå ett starkt behov av att ägna mig åt ordentlig shopping.
Det var dags för skojakten att fortsätta. Jag hade då i stort sett stannat inomhus i över en vecka, med enbart korta turer mellan hus och bil, bil och affär och liknande. (Visst är det skönt att ha något att skylla på för att slippa ge sig ut och motionera under julhelgen?)
Jag släpade med mig Majsan till Kupolen. Där gick vi med bestämda steg förbi alla affärer med intressanta prylar av diverse slag, bara för att lägga all energi på letande i skoaffärer.
Jag avskyr att leta efter skor. Speciellt mycket avskyr jag att leta efter skor när jag verkligen, verkligen måste ha tag i ett par skor. Och det är ungefär vad som krävs för att jag ens ska gå in i en skoaffär i eget ärende. I detta avseende är jag inte alls mycket kvinna.
Skor ska vara sköna, hyfsat snygga (enligt mina ideal, alltså, och de sammanfaller sällan med skomodet) och billiga. De ska inte vara högklackade, men inte heller ha för tunn sula, utan man ska helt enkelt kunna gå i dem. Långt och i flera säsonger. Dessutom får de inte ha spetsiga tår. Jag vill inte se ut som en häxa. Inte på fötterna i alla fall.
Dessa sökkriterier gav inte många träffar, förstås. Då hade jag ändå inte tagit med alla krav jag egentligen hade. Men det var inte värre än väntat. Jag menar, fanns det bara skor i storlek 36 och 41 före jul så borde det rimligen inte finnas många 39:or kvar att rea ut nu.
Det blev ändå en del provande, men inget kändes riktigt bra. Och sedan hände det som brukar hända. (Man undrar varför jag aldrig lär mig och gör rätt från början, men tydligen är det här en process jag måste gå igenom när jag köper nya skor.) Först när jag hade provat allt som såg någorlunda acceptabelt ut, tiden började ta slut och jag var trött, svettig och desperat kom jag på tanken att prova något helt annat.
Den här gången råkade det bli ett par dyra märkeskängor med mycket avancerad snörning på. De var okej, om man bortsåg från att de var för dyra, på gränsen till för små (konstiga storlekar), krångliga att få på och av och gjorde ont ovanpå fötterna. Men de var de bästa jag kunde hitta, så jag tänkte chansa på att de skulle mjukna med tiden och sluta göra ont.
Då hittade Majsan ett par billigare kopior i ett ställ ett par meter bort. Eller ja, nästan-kopior, för de var inte riktigt likadana som de andra. De var något snyggare, med en dragkedja som komplement till den krångliga snörningen, hade något skönare form och utan det där vad det nu var som gjorde ont. Och så var de billigare. Tidigare hade jag bara gått förbi dem eftersom jag inte ville ha en sådan modell. Men när jag provade dem kände mina fötter sig äntligen hemma.
Det kommer att bli svårt att släppa de gamla trasiga dojorna, men antagligen kommer det att bli samma sak den dag jag blir tvungen att ersätta de här nya skorna. Så här gör jag alltid. Jag köper skor som jag först tycker är skitfula men som i alla fall sitter bra, och sedan älskar jag dem ovillkorligt tills döden skiljer oss åt.
Men salut och fanfar - jag har fått tag i ett par skor!
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen skor. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen skor. Sortera efter datum Visa alla inlägg
torsdag 27 december 2007
torsdag 9 juli 2009
Förberedelsevecka
Det är meningen att jag ska åka till Island nästa vecka. (Här tar vi inte ut något i förskott, nej.) Meningen är väl också att det ska vara något slags semesterresa. Ändå känns det nu lite som om det mest handlar om att jag borde plugga en massa, repetera grammatik, läsa på en diverse turistinformation (är det förresten inte det man har reseledare till?) och så vidare. Det är lite som att ha tenta mitt i sommaren.
Att bestämma när och hur (och att!) var, som ni säkert förstår, alldeles för besvärligt för en lat student, så jag överlät det mesta av beslutsfattandet åt de övriga i sällskapet. Men själva resandet kanske ändå ingen kan sköta åt mig. Och jag föredrar hur som helst att vara åtminstone skapligt förberedd, så det här veckan skulle det alltså bli "tentaplugg".
Så här långt innebär det att jag har köpt ett par nya promenadskor. Detta är dock en större prestation än det låter som. Det där med skor är nämligen ett känsligt och tröttsamt ämne (men samlade skorelaterade inlägg finns här för den som undrar något), så jag tänker inte gå in på detaljer den här gången. Jag funderar dock över en liten sak: När jag redan tidigare i sommar har lyckats få skoskav av alla mina andra skor, gamla som nya (jag går tydligen rätt mycket i alla fall), hur smart är det då att tro att det funkar att köpa sig ett par nya bara en vecka innan man planerar att gå i dem flera hela dagar i sträck? Att jag ska hinna gå in dem till dess är ganska osannolikt, med tanke på att vädret växlar mellan för blött och för varmt för sådana skor. Det är bara att hoppas att de är snälla. De är rätt fula i alla fall, och det brukar vara ett gott tecken när det handlar om mig och skor.
Att bestämma när och hur (och att!) var, som ni säkert förstår, alldeles för besvärligt för en lat student, så jag överlät det mesta av beslutsfattandet åt de övriga i sällskapet. Men själva resandet kanske ändå ingen kan sköta åt mig. Och jag föredrar hur som helst att vara åtminstone skapligt förberedd, så det här veckan skulle det alltså bli "tentaplugg".
Så här långt innebär det att jag har köpt ett par nya promenadskor. Detta är dock en större prestation än det låter som. Det där med skor är nämligen ett känsligt och tröttsamt ämne (men samlade skorelaterade inlägg finns här för den som undrar något), så jag tänker inte gå in på detaljer den här gången. Jag funderar dock över en liten sak: När jag redan tidigare i sommar har lyckats få skoskav av alla mina andra skor, gamla som nya (jag går tydligen rätt mycket i alla fall), hur smart är det då att tro att det funkar att köpa sig ett par nya bara en vecka innan man planerar att gå i dem flera hela dagar i sträck? Att jag ska hinna gå in dem till dess är ganska osannolikt, med tanke på att vädret växlar mellan för blött och för varmt för sådana skor. Det är bara att hoppas att de är snälla. De är rätt fula i alla fall, och det brukar vara ett gott tecken när det handlar om mig och skor.
tisdag 7 oktober 2008
Shopping och tjejsnack
Pinglan har varit på besök över eftermiddag och kväll. Sådana trevligheter måste alltid bloggen få reda på. Men när jag tänker efter har jag ju redan andra dagar skrivit om idag:
- Kopplingen mellan besök av Pinglan och fint väder.
- Shoppingångest.
- Jag hatar mina skor, skor jag skulle behöva köpa, skor som inte finns eller kanske helt enkelt skor. (Utom mina träskor.)
- Jag pratar ihjäl alla mina vänner. Så fort jag får chansen.
- Tack för maten.
tisdag 26 augusti 2008
Jag får gå barfota till brevlådan
Jag brukar säga att jag saknar den kvinnliga sko- och shoppinggenen, och kanske ligger det något i det eftersom jag hela tiden är så dålig på att shoppa. Visst, det går säkert att lära sig att shoppa effektivt om man tränar lite oftare, men jag har väl helt enkelt aldrig haft den rätta driften för det (ungefär som med matlagning, skidåkning och monopolspelande alltså). Men det stör mig i alla fall att jag är så himla opraktisk när jag går i affärer. Alla som känner mig vet att allt som har med mig att göra annars är just praktiskt. Därför är jag i stort sett alltid missnöjd efter en shoppingtur, oavsett om jag kommer hem tomhänt eller har impulsköpt något dyrt, eller till och med om jag har lyckats med något rätt bra någonstans däremellan.
Jag strular när jag ska iväg och har aldrig tillräckligt med tid på mig för allt jag har tänkt göra. Jag blir kvar i den första affären alldeles för länge, trots att jag sedan bara köper några batterier där. Därefter fastnar jag i en affär jag inte ens skulle ha gått in i, men den ser söt ut och visar sig vara full av fina gratulationskort. Så jag står där i en evighet och plockar och väljer och kommer inte därifrån utan att lägga en massa pengar på en bunt födelsedagskort. Ändå har jag redan nu bestämt att det här är sista året som jag skickar papperskort, och dessutom har nästan alla jag känner redan fyllt år i år (det får väl bli personlig leverans av supersnygga kort utan tillhörande present nästa år då).
Jag köper en ganska tråkig present i en ganska tråkig affär, och tvärt emot min vana ber jag att få presenten inslagen, eftersom jag tänker att jag inte har något presentpapper hemma. Sedan, medan jag står där och väntar, kommer jag på att jag visst har papper liggande någonstans, och att jag definitivt måste göra om inslagningen när jag kommer hem, för just den här tråkiga affären har dessutom världens fulaste papper med sin egen logga på överallt.
I andra affären i rad krånglar så kortläsaren när jag betalar, de har problem med kontakten med banken eller vad det är och det ska tricksas med kvitton hit och dit. Till slut kommer jag i väg och tiden börjar rinna ut. Jag tar rulltrappan ner, går ut ur affären och därefter av någon anledning in i den bredvid, som är en affär jag aldrig brukar handla i, vilket också känns uppenbart när jag tittar på allt fult som ligger i stökiga högar överallt i butiken. Skulle det ha funnits något snyggt där någonstans skulle jag aldrig ha sett det i alla fall. Däremot upptäcker jag, när jag har tagit rulltrappan upp, en ingång direkt från den tråkiga affären jag lämnade för en stund sedan. Lysande.
Och trots att jag för en gångs skull har en lista med små ärenden som faktiskt kunde vara ganska enkelt uträttade och som borde göra mig mer målinriktad, och fast det sedan är skor, i första hand skor och absolut inte kläder jag ska leta efter, så är det klädaffärerna som drar. Men det är klart, eländet med att hitta skor har pågått i flera år nu (jag har berättat om det förr), och inte blir det ett dugg lättare i höst, förstår jag efter att ha rusat igenom ett par skoaffärer.
Sedan har det blivit hög tid att åka hemåt, jag är hungrig, utmattad och irriterad och när jag går förbi en affär som jag av någon anledning alltid fastnar i, trots att den säljer till och med i mina ögon rätt töntiga damkläder, säger jag åt mig själv på skarpen att jag inte ska gå in. Det gör jag nu ändå förstås, och så står jag där i provrummet och provar på tok för stora kjolar (som jag inte borde lägga pengar på i alla fall, så tack och lov att det är fel på storlekarna) och önskar att mamma var där.
Vill man se det positivt är jag fortfarande fasligt förutseende. Jag har ju nu ändå grattiskort som räcker decenniet ut. Och nya batterier till cykellyset, fast jag nog inte behöver byta än på ett tag. Är man en aning mer negativt inställd finns det däremot en risk att jag inte kommer att kunna gå ut i höst, och då blir det inget cyklande i mörkret i vilket fall som helst. Synnerligen opraktiskt.
Jag strular när jag ska iväg och har aldrig tillräckligt med tid på mig för allt jag har tänkt göra. Jag blir kvar i den första affären alldeles för länge, trots att jag sedan bara köper några batterier där. Därefter fastnar jag i en affär jag inte ens skulle ha gått in i, men den ser söt ut och visar sig vara full av fina gratulationskort. Så jag står där i en evighet och plockar och väljer och kommer inte därifrån utan att lägga en massa pengar på en bunt födelsedagskort. Ändå har jag redan nu bestämt att det här är sista året som jag skickar papperskort, och dessutom har nästan alla jag känner redan fyllt år i år (det får väl bli personlig leverans av supersnygga kort utan tillhörande present nästa år då).
Jag köper en ganska tråkig present i en ganska tråkig affär, och tvärt emot min vana ber jag att få presenten inslagen, eftersom jag tänker att jag inte har något presentpapper hemma. Sedan, medan jag står där och väntar, kommer jag på att jag visst har papper liggande någonstans, och att jag definitivt måste göra om inslagningen när jag kommer hem, för just den här tråkiga affären har dessutom världens fulaste papper med sin egen logga på överallt.
I andra affären i rad krånglar så kortläsaren när jag betalar, de har problem med kontakten med banken eller vad det är och det ska tricksas med kvitton hit och dit. Till slut kommer jag i väg och tiden börjar rinna ut. Jag tar rulltrappan ner, går ut ur affären och därefter av någon anledning in i den bredvid, som är en affär jag aldrig brukar handla i, vilket också känns uppenbart när jag tittar på allt fult som ligger i stökiga högar överallt i butiken. Skulle det ha funnits något snyggt där någonstans skulle jag aldrig ha sett det i alla fall. Däremot upptäcker jag, när jag har tagit rulltrappan upp, en ingång direkt från den tråkiga affären jag lämnade för en stund sedan. Lysande.
Och trots att jag för en gångs skull har en lista med små ärenden som faktiskt kunde vara ganska enkelt uträttade och som borde göra mig mer målinriktad, och fast det sedan är skor, i första hand skor och absolut inte kläder jag ska leta efter, så är det klädaffärerna som drar. Men det är klart, eländet med att hitta skor har pågått i flera år nu (jag har berättat om det förr), och inte blir det ett dugg lättare i höst, förstår jag efter att ha rusat igenom ett par skoaffärer.
Sedan har det blivit hög tid att åka hemåt, jag är hungrig, utmattad och irriterad och när jag går förbi en affär som jag av någon anledning alltid fastnar i, trots att den säljer till och med i mina ögon rätt töntiga damkläder, säger jag åt mig själv på skarpen att jag inte ska gå in. Det gör jag nu ändå förstås, och så står jag där i provrummet och provar på tok för stora kjolar (som jag inte borde lägga pengar på i alla fall, så tack och lov att det är fel på storlekarna) och önskar att mamma var där.
Vill man se det positivt är jag fortfarande fasligt förutseende. Jag har ju nu ändå grattiskort som räcker decenniet ut. Och nya batterier till cykellyset, fast jag nog inte behöver byta än på ett tag. Är man en aning mer negativt inställd finns det däremot en risk att jag inte kommer att kunna gå ut i höst, och då blir det inget cyklande i mörkret i vilket fall som helst. Synnerligen opraktiskt.
tisdag 5 maj 2009
Shopping som intervallträning
På två eftermiddagar har jag klarat av både Backaplan, Bäckebol och så Nordstan två gånger. Och gjort av med en del pengar dessutom. Det är ju inte alltid man shoppar bara för att man går i affärer, menar jag. Fast alltid finns det något att reta sig på efteråt. Som att jag handlade ganska mycket i den klädaffär från vilken jag brukar få en massa sms och mejl med rabattkuponger och erbjudanden, men där jag inte brukar hitta någonting av intresse. Just nu hade jag dock förstås inga rabatter och inte orkade jag vänta med att handla tills det kom några nya heller. Däremot köpte jag inte minsta lilla strumpa i den affär där jag har ett presentkort att använda. Det kommer å andra sidan att komma väl till pass sedan, när jag påbörjar nästa period av extrem sparsamhet. Vilket får bli i övermorgon.
Varför inte i morgon? Jo, för då ska jag handla mat. För ovanlighetens skull har jag väntat tills det blev nästan alldeles tomt i kylskåpet först. Men när man inte har en enda matgäst på en hel vecka och man vet exakt hur många mål man själv kommer att äta hemma är det ganska lätt att både planera, veckohandla och sedan få allt att gå jämnt upp. Det kanske inte är eftersträvansvärt, men jag säger bara att det går. Och i morgon får jag väl ta och bunkra billig studentmat att leva på ett tag framöver så att jag håller mig borta från affärerna så mycket som möjligt.
Ändå, jag tillåter mig att vara lite nöjd med mig själv som har lyckats köpa hela två par skor på en gång. Det är inte varje år det händer! (För att vara väldigt ointresserad av skor har jag skrivit om det rätt många gånger, till exempel här. Det upptäcker man om man testar att söka på "skor" här i bloggen.)
Varför inte i morgon? Jo, för då ska jag handla mat. För ovanlighetens skull har jag väntat tills det blev nästan alldeles tomt i kylskåpet först. Men när man inte har en enda matgäst på en hel vecka och man vet exakt hur många mål man själv kommer att äta hemma är det ganska lätt att både planera, veckohandla och sedan få allt att gå jämnt upp. Det kanske inte är eftersträvansvärt, men jag säger bara att det går. Och i morgon får jag väl ta och bunkra billig studentmat att leva på ett tag framöver så att jag håller mig borta från affärerna så mycket som möjligt.
Ändå, jag tillåter mig att vara lite nöjd med mig själv som har lyckats köpa hela två par skor på en gång. Det är inte varje år det händer! (För att vara väldigt ointresserad av skor har jag skrivit om det rätt många gånger, till exempel här. Det upptäcker man om man testar att söka på "skor" här i bloggen.)
tisdag 29 april 2008
Senaste nytt om firandet
Jodå, jodå, här är jag. Ni börjar förstås undra om jag har firat sönder mig totalt här nu, men det är lugnt. Fast lite har jag i alla fall hunnit med de senaste dagarna. I söndags var jag till exempel på mitt livs första after work. Eller "after play", som det så fyndigt kallades, med tanke på Vetenskapsfestivalens speltema.
Igår var Pinglan på besök över dagen, och vi riktade in oss på shopping. Underligt nog, med tanke på hur ointresserad jag är av att köpa skor, så gick vi mest i skoaffärer. Och nästan ännu underligare nog, med tanke på att jag verkligen behöver minst ett par nya skor och Pinglan redan har mängder, så var det hon som ändå hittade några att köpa. Själv köpte jag bara helt onödiga klädesplagg som inte ens kändes särskilt somriga. Jag som ville ha en härlig sommarklänning! Å andra sidan är det ju riktigt somriga kläder man (i alla fall jag) alltid köper, och sedan blir det för kallt att ha dem i alla fall. Faktum är att jag nog borde ha köpt en stickad tröja till de svala blå sommarkvällarna vid havet när jag ändå var igång.
Roligt hade vi i alla fall. Och varmt. Tydligen var det varmast i hela landet i Göteborg igår. Vi satt på ett torg och åt glass. Förstås. Och på kvällen var vi ute och åt massor med smaskig mat. En måndagskväll. Helt galet. Servitören var söt, det var vi överens om. Undrar om det här betyder att vi ska börja vara rivaler om samma killar igen, som på högstadietiden för länge, länge sedan? Tur för mig då att Pinglan bor i Varberg, så jag får ett liiitet försprång när det gäller Göteborgskillarna. För Pinglan är så eftertraktad att till och med en frisör hon var hos har tvingat på henne sitt telefonnummer!
Just nu är det mest min näsa som underhåller mig. Tyvärr hade jag inte rätt i år heller, när jag gick omkring och sade att min allergi hade vuxit bort. Igår lät jag nog den rätt blåsiga vinden pusta lite för mycket pollen i mitt ansikte. Blåst är inte en av pollenallergikerns bästa vänner.
Nu börjar månaden gå mot sitt slut, så då övergår firandet i helt vanligt roliga nöjen. Fast först ska det tydligen firas Valborg. Jag brukar försöka komma undan, bland annat eftersom jag är skotträdd, men Göteborgskusinen sa att nähej, bor man i Göteborg så ska det firas rejält. Jag förstår inte riktigt varför. Att man längre norrut, där det har varit mörkt och kallt i ett halvår eller så, vill fira in våren kan jag begripa, men här har det ju inte ens varit vinter. Men jaja, jag ska försöka ta mig ut på något. Om näsan tillåter och det inte blåser för mycket bara.
Från mitt fönster i lördags kväll. Träning inför sista april?
Igår var Pinglan på besök över dagen, och vi riktade in oss på shopping. Underligt nog, med tanke på hur ointresserad jag är av att köpa skor, så gick vi mest i skoaffärer. Och nästan ännu underligare nog, med tanke på att jag verkligen behöver minst ett par nya skor och Pinglan redan har mängder, så var det hon som ändå hittade några att köpa. Själv köpte jag bara helt onödiga klädesplagg som inte ens kändes särskilt somriga. Jag som ville ha en härlig sommarklänning! Å andra sidan är det ju riktigt somriga kläder man (i alla fall jag) alltid köper, och sedan blir det för kallt att ha dem i alla fall. Faktum är att jag nog borde ha köpt en stickad tröja till de svala blå sommarkvällarna vid havet när jag ändå var igång.
Roligt hade vi i alla fall. Och varmt. Tydligen var det varmast i hela landet i Göteborg igår. Vi satt på ett torg och åt glass. Förstås. Och på kvällen var vi ute och åt massor med smaskig mat. En måndagskväll. Helt galet. Servitören var söt, det var vi överens om. Undrar om det här betyder att vi ska börja vara rivaler om samma killar igen, som på högstadietiden för länge, länge sedan? Tur för mig då att Pinglan bor i Varberg, så jag får ett liiitet försprång när det gäller Göteborgskillarna. För Pinglan är så eftertraktad att till och med en frisör hon var hos har tvingat på henne sitt telefonnummer!
Just nu är det mest min näsa som underhåller mig. Tyvärr hade jag inte rätt i år heller, när jag gick omkring och sade att min allergi hade vuxit bort. Igår lät jag nog den rätt blåsiga vinden pusta lite för mycket pollen i mitt ansikte. Blåst är inte en av pollenallergikerns bästa vänner.
Nu börjar månaden gå mot sitt slut, så då övergår firandet i helt vanligt roliga nöjen. Fast först ska det tydligen firas Valborg. Jag brukar försöka komma undan, bland annat eftersom jag är skotträdd, men Göteborgskusinen sa att nähej, bor man i Göteborg så ska det firas rejält. Jag förstår inte riktigt varför. Att man längre norrut, där det har varit mörkt och kallt i ett halvår eller så, vill fira in våren kan jag begripa, men här har det ju inte ens varit vinter. Men jaja, jag ska försöka ta mig ut på något. Om näsan tillåter och det inte blåser för mycket bara.
Från mitt fönster i lördags kväll. Träning inför sista april?
lördag 13 mars 2010
Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 6
Korvätandet blev lite senare än planerat, på grund av att någon granne tydligen var tvungen att laga fisk samtidigt som jag skulle inmundiga min smaskiga korv. Och även om jag gillar fisk för det mesta så ska korv inte osa fisk! Ja, och sedan blev det sent och jag diskade till en minut innan melodifestivalen började, och nu offrar jag lite av inledningen för att hinna fixa myset också.
Men jag såg ändå artisterna göra entré i sina boxningsmorgonrockar. Egentligen är melodifestivalen bäst innan den börjar, medan alla fortfarande är glada, ingen har förlorat än och inga tittare och kritiker har hunnit börja gräla om resultatet.
20:14
Darin. Då kan jag kosta på mig att gå och byta om till något glittrigare. Under tiden kan jag ju ändå höra om han sjunger renare den här gången än förut. Oj, där kom första tonen! Jahaja. Hej på ett tag.
20:19
Alltså, varför är Darin i final? Han är inte söt, han kan inte sjunga och han har en trökig låt. Det är antagligen jag som är gammal, jaja. Men till mitt försvar kan jag säga att jag undrar lika mycket varför Pernilla Wahlgren är i final, trots det otidsenliga bidraget. Fast det är klart, en riktig klassisk schlagerlåt vill vi väl ha med för att piffa till det hela. Bara för att understryka att den här låten ändå inte skulle kunna vinna har den i startordningen fått det av eviga förbannelser drabbade nummer två.
20:24
Där är den gröna skinnjackan! Wohoo! Dessvärre tycker inte ens jag att Andreas Johnson ska vinna den här gången. Han gör sin grej helt okej, men det känns inte som om det tar någon med storm, eller?
20:28
Timoteij påminner mig om ett schampo som gav mig enorm klåda i hårbotten på 80-talet någon gång. Det var antagligen fullt med gifter och skräp. Eller helt enkelt gräspollen? Nåväl, hur mycket jag än spårade ur nu så hörde jag faktiskt att en av tjejerna, som ju ändå håller på med musik på heltid, sa "när vi har sjungt". Där åldrades jag omedelbart tio år till på två sekunder!
20:34
Samtidigt som alla andra började gilla Peter Jöback, i och med den där uttjatade musikallåten ni vet, tröttnade jag tvärt på honom. Men jag tyckte faktiskt att han var riktigt cool för sisådär 20 år sedan, det tänker jag inte förneka. Årets jacka är inte så dum ändå. Inte låten heller. Jag kanske kan ändra mig igen? I så fall, i vilken riktning påverkar det min mentala schlagerålder?
20:40
Jag tror att Ola gör allt för att inte vinna, vad han än tror själv. Vad har han gjort med håret? Varför har han världens tråkigaste scenkläder? Varför sjunger han som Darin? Varför rör han sig som om han aldrig har stått på en scen förut? Missförstå mig inte. Jag gillar faktiskt Ola. Det är bara därför jag är kritisk. Ju.
20:43
Jessica Andersson har bytt kläder sedan senast. Bra. Hon har dock inte bytt låt. Synd. Egentligen har jag inte heller något emot henne, vilket också är lite besvärligt, för det hade varit så mycket enklare då.
20:50
Att Björn Gustafsson är med och skojar bakom Salem Al Fakir idag påverkar inte min inställning till bidraget i någon särskild riktning. Björn Gustafsson är rolig, jovisst, men Salem Al Fakir har en sådan enorm kompetens och en bra låt och var redan min favorit i vilket fall som helst.
20:52
Jag har hela veckan försökt förstå varför jag retar mig på att Anna Bergendahl tippas som segrare. Är det rösten? Eller bara det att jag blandar ihop henne med någon annan? Jag har till och med försökt tvinga mig att gilla låten lite extra, för att vara beredd liksom, men det går så där. Jag kanske är allergisk mot någon ingrediens i den?
20:57
Just nu undrar jag mest varför Eric Saade har fått det fina startnumret tio. Det brukar väl vara vikt för favoriter? Och så var Darin först ut. Det här gör alltihop ännu rörigare och svårare att hålla isär för en gammal tant som inte ser skillnad på ungdomarna. Och för den som undrar kan jag säga att jag faktiskt inte har en enda åsikt om låten, artisten, kläderna eller någonting annat med det här bidraget. Däremot kom jag på att jag måste gå och skruva åt den droppande duschen nu.
21:01
Jaha, det var alltså det? Så någon av de där låtarna kommer att vinna, på allvar? Måste kolla snabbreprisen för att se om det finns något nytt och imponerande där.
21:02
Har visst glömt bort Twitter. Det är därför jag bloggar i stället för att twittra nu. Men läsa måste man ju hinna? Om jag bara hade haft ett par ögon till!
21:07
Va, har Blossom fått låna den gröna skinnjackan?!
21:10
Och i mellanakten har de också lyckats välja ut de enda norska ESC-bidrag som jag inte har kommit överens med. Lurt. Och så - gahh! Nanne! Henne kommer jag visst aldrig undan.
21:12
Sådärja. Roger Pontare följd av hårdrocksduell. Det tar sig ändå.
21:15
Hej igen 80-talet! Kan det bli gladare än så här? Norge eller Sverige, vilket som går lika bra.
21:17
Alexander Rybak lever! Jag röstar nog på den låten i kväll om jag får. Men det får jag ju inte, så då återgår jag till ursprungsplanen att inte bidra till röstningen alls.
21:20
Nu blir det poäng och sådant, och då måste jag av någon anledning skriva för hand ett tag.
21:29
De så kallade internationella jurygrupperna verkar inte riktigt vara överens. Men det kanske är ett tecken på att de faktiskt är internationella?
21:39
Det är redan uppenbart att Anna Bergendahl är klart mer populär i Sverige än i Europa. Drar jag förhastade slutsatser nu igen? Det struntar jag i. Jag är redan nervös för Sveriges skull, trots att jag givetvis inte vill att vi ska vinna ESC.
21:40
Snabbrepris igen. Jag har inte ändrat mig ett dugg. Och röstar fortfarande inte. Vet inte hur jag skulle ha hunnit det heller, för övrigt.
21:44
Oj, nu var det en mellanakt till minsann! Och jag som redan har försjunkit i statistik här.
21:47
Ah, Malena Ernman parodierar Christine Meltzers parodi på henne! Då blev det plötsligt lite roligt.
21:52
Och för att göra en segdragen historia lite kortare i alla fall precis på slutet så vann där alltså Anna Bergendahl. Jahapp, det var det. Inte ett dugg oförutsägbart. Folk röstar förstås som det står i tidningarna att de förväntas rösta. Och jag är 94 år.
21:53
Till ESC hoppas jag i alla fall att Viveca Seldahl II hittar något mindre hudfärgat att bära till allt det där andra bleka. Men titta! Nu såg jag de omtalade reklamskorna i bild! Oj, vad jag inte alls kommer att köpa sådana skor nu heller. De var kassa för knäna redan på 90-talet. Just det, jag måste kolla efter nya skor, ja. Dags att gå vidare med livet.
22:01
En sak till förresten. Varför har folk med så där trista namn inte artistnamn längre? Det kanske, eventuellt, möjligen hade hjälpt lite.
Men jag såg ändå artisterna göra entré i sina boxningsmorgonrockar. Egentligen är melodifestivalen bäst innan den börjar, medan alla fortfarande är glada, ingen har förlorat än och inga tittare och kritiker har hunnit börja gräla om resultatet.
20:14
Darin. Då kan jag kosta på mig att gå och byta om till något glittrigare. Under tiden kan jag ju ändå höra om han sjunger renare den här gången än förut. Oj, där kom första tonen! Jahaja. Hej på ett tag.
20:19
Alltså, varför är Darin i final? Han är inte söt, han kan inte sjunga och han har en trökig låt. Det är antagligen jag som är gammal, jaja. Men till mitt försvar kan jag säga att jag undrar lika mycket varför Pernilla Wahlgren är i final, trots det otidsenliga bidraget. Fast det är klart, en riktig klassisk schlagerlåt vill vi väl ha med för att piffa till det hela. Bara för att understryka att den här låten ändå inte skulle kunna vinna har den i startordningen fått det av eviga förbannelser drabbade nummer två.
20:24
Där är den gröna skinnjackan! Wohoo! Dessvärre tycker inte ens jag att Andreas Johnson ska vinna den här gången. Han gör sin grej helt okej, men det känns inte som om det tar någon med storm, eller?
20:28
Timoteij påminner mig om ett schampo som gav mig enorm klåda i hårbotten på 80-talet någon gång. Det var antagligen fullt med gifter och skräp. Eller helt enkelt gräspollen? Nåväl, hur mycket jag än spårade ur nu så hörde jag faktiskt att en av tjejerna, som ju ändå håller på med musik på heltid, sa "när vi har sjungt". Där åldrades jag omedelbart tio år till på två sekunder!
20:34
Samtidigt som alla andra började gilla Peter Jöback, i och med den där uttjatade musikallåten ni vet, tröttnade jag tvärt på honom. Men jag tyckte faktiskt att han var riktigt cool för sisådär 20 år sedan, det tänker jag inte förneka. Årets jacka är inte så dum ändå. Inte låten heller. Jag kanske kan ändra mig igen? I så fall, i vilken riktning påverkar det min mentala schlagerålder?
20:40
Jag tror att Ola gör allt för att inte vinna, vad han än tror själv. Vad har han gjort med håret? Varför har han världens tråkigaste scenkläder? Varför sjunger han som Darin? Varför rör han sig som om han aldrig har stått på en scen förut? Missförstå mig inte. Jag gillar faktiskt Ola. Det är bara därför jag är kritisk. Ju.
20:43
Jessica Andersson har bytt kläder sedan senast. Bra. Hon har dock inte bytt låt. Synd. Egentligen har jag inte heller något emot henne, vilket också är lite besvärligt, för det hade varit så mycket enklare då.
20:50
Att Björn Gustafsson är med och skojar bakom Salem Al Fakir idag påverkar inte min inställning till bidraget i någon särskild riktning. Björn Gustafsson är rolig, jovisst, men Salem Al Fakir har en sådan enorm kompetens och en bra låt och var redan min favorit i vilket fall som helst.
20:52
Jag har hela veckan försökt förstå varför jag retar mig på att Anna Bergendahl tippas som segrare. Är det rösten? Eller bara det att jag blandar ihop henne med någon annan? Jag har till och med försökt tvinga mig att gilla låten lite extra, för att vara beredd liksom, men det går så där. Jag kanske är allergisk mot någon ingrediens i den?
20:57
Just nu undrar jag mest varför Eric Saade har fått det fina startnumret tio. Det brukar väl vara vikt för favoriter? Och så var Darin först ut. Det här gör alltihop ännu rörigare och svårare att hålla isär för en gammal tant som inte ser skillnad på ungdomarna. Och för den som undrar kan jag säga att jag faktiskt inte har en enda åsikt om låten, artisten, kläderna eller någonting annat med det här bidraget. Däremot kom jag på att jag måste gå och skruva åt den droppande duschen nu.
21:01
Jaha, det var alltså det? Så någon av de där låtarna kommer att vinna, på allvar? Måste kolla snabbreprisen för att se om det finns något nytt och imponerande där.
21:02
Har visst glömt bort Twitter. Det är därför jag bloggar i stället för att twittra nu. Men läsa måste man ju hinna? Om jag bara hade haft ett par ögon till!
21:07
Va, har Blossom fått låna den gröna skinnjackan?!
21:10
Och i mellanakten har de också lyckats välja ut de enda norska ESC-bidrag som jag inte har kommit överens med. Lurt. Och så - gahh! Nanne! Henne kommer jag visst aldrig undan.
21:12
Sådärja. Roger Pontare följd av hårdrocksduell. Det tar sig ändå.
21:15
Hej igen 80-talet! Kan det bli gladare än så här? Norge eller Sverige, vilket som går lika bra.
21:17
Alexander Rybak lever! Jag röstar nog på den låten i kväll om jag får. Men det får jag ju inte, så då återgår jag till ursprungsplanen att inte bidra till röstningen alls.
21:20
Nu blir det poäng och sådant, och då måste jag av någon anledning skriva för hand ett tag.
21:29
De så kallade internationella jurygrupperna verkar inte riktigt vara överens. Men det kanske är ett tecken på att de faktiskt är internationella?
21:39
Det är redan uppenbart att Anna Bergendahl är klart mer populär i Sverige än i Europa. Drar jag förhastade slutsatser nu igen? Det struntar jag i. Jag är redan nervös för Sveriges skull, trots att jag givetvis inte vill att vi ska vinna ESC.
21:40
Snabbrepris igen. Jag har inte ändrat mig ett dugg. Och röstar fortfarande inte. Vet inte hur jag skulle ha hunnit det heller, för övrigt.
21:44
Oj, nu var det en mellanakt till minsann! Och jag som redan har försjunkit i statistik här.
21:47
Ah, Malena Ernman parodierar Christine Meltzers parodi på henne! Då blev det plötsligt lite roligt.
21:52
Och för att göra en segdragen historia lite kortare i alla fall precis på slutet så vann där alltså Anna Bergendahl. Jahapp, det var det. Inte ett dugg oförutsägbart. Folk röstar förstås som det står i tidningarna att de förväntas rösta. Och jag är 94 år.
21:53
Till ESC hoppas jag i alla fall att Viveca Seldahl II hittar något mindre hudfärgat att bära till allt det där andra bleka. Men titta! Nu såg jag de omtalade reklamskorna i bild! Oj, vad jag inte alls kommer att köpa sådana skor nu heller. De var kassa för knäna redan på 90-talet. Just det, jag måste kolla efter nya skor, ja. Dags att gå vidare med livet.
22:01
En sak till förresten. Varför har folk med så där trista namn inte artistnamn längre? Det kanske, eventuellt, möjligen hade hjälpt lite.
torsdag 28 augusti 2008
Slå ihjäl mig, jag börjar bli normal
Förra veckan var jag en mycket duktig flicka och fixade och donade med allt tråkigt som kunde behöva göras inför terminsstarten. Tanken var att jag skulle bli helt ledig från sådant den här veckan. Den tanken var ganska korkad. Det dyker förstås alltid upp fler tråkiga sysslor som måste tas itu med. Idag fick jag till exempel ett akut ärende på stan. Blä, tänkte jag, jag har ju redan gått i affärer en gång den här veckan, och se hur det gick.
Men!
Ni som inte orkade läsa det jag skrev i förrgår: Det gör inget.
Ni som inte har hunnit läsa det jag skrev i förrgår än: Bra, det behövs inte ändå.
Jag tar nämligen tillbaka allt jag sa då. Eller förresten, nej, det gör jag väl inte. Inte allt. Men shoppa verkar jag ändå kunna nu, så kanske är jag både kvinna och oekonomisk student när allt kommer omkring? För övning tycks faktiskt ge färdighet ganska snabbt. Och dessutom ångest. Men så ska det väl vara när man har handlat så mycket att kassarna tar upp all plats på cykeln och man själv får gå bredvid på hemvägen?
Ni ska få en kort sammanfattning.
Konstigt:
Men!
Ni som inte orkade läsa det jag skrev i förrgår: Det gör inget.
Ni som inte har hunnit läsa det jag skrev i förrgår än: Bra, det behövs inte ändå.
Jag tar nämligen tillbaka allt jag sa då. Eller förresten, nej, det gör jag väl inte. Inte allt. Men shoppa verkar jag ändå kunna nu, så kanske är jag både kvinna och oekonomisk student när allt kommer omkring? För övning tycks faktiskt ge färdighet ganska snabbt. Och dessutom ångest. Men så ska det väl vara när man har handlat så mycket att kassarna tar upp all plats på cykeln och man själv får gå bredvid på hemvägen?
Ni ska få en kort sammanfattning.
Konstigt:
- Jag gick in i samma skoaffär som jag senast stod och muttrade och gnällde i. Där provade jag ett par skor som stod på hyllan närmast dörren, tittade på dem i tio sekunder och köpte dem. Inte var de livsfarligt dyra heller. (Men vänta nu, var det här verkligen konstigt? Är det inte exakt så här jag brukar göra?)
- Om man är väldigt petig med definitionerna så har jag nu visst hela två (och en halv) dräkter. Jag som inte ens kommer i närheten av sammanhang där en sådan klädsel är motiverad.
- Det första jag gjorde var att impulsköpa två stora pussel på rea. Inte särskilt oväntat av mig om man tänker på hur opraktiskt det är att sedan gå omkring och släpa på en jättekasse resten av eftermiddagen medan man försöker plocka med andra saker. Dessutom är det ju rätt onödigt att köpa pussel som man inte kommer att kunna lägga, då man bara har ett enda bord och det är belamrat med viktiga prylar som dator, ordböcker och ett blått skåp. Men det är ju sådant man gör ändå med jämna mellanrum.
- Det akuta ärendet jag egentligen gav mig ut för att uträtta är fortfarande ett bekymmer som jag inte ser ut att kunna bli av med i första taget. Naturligtvis. (Fast jag kan trösta mig lite med att ganska många andra punkter på min lista i alla fall blev strukna i och med denna shoppingorgie.)
onsdag 4 juni 2008
Gå på konsert typ gratis: Amanda Jenssen
Nu fortsätter min serie i okänt antal delar om småkonserter på Liseberg. Om någon undrar så började den här.
(Förresten, det är inte parentessjuka jag har, utan det är parentesfestival idag! Jodå, jag hittade just på det.)
Igår var det dags för konsert med Amanda Jenssen.
Min inställning till artisten och musiken i förväg: Helt utan att spela dum, så där som folk gör när de vill verka märkvärdiga för att de tycker att de är lite bättre än andra, så måste jag faktiskt säga att jag i stort sett inte visste mer om henne än hennes namn och att hon var en sådan där Idol-artist. Jag visste inte ens hur hon såg ut, och var osäker på om jag hört någon låt med henne. Jag tänkte att det ju också kan vara en intressant utgångspunkt för en konsertupplevelse!
Lite allmänt om kvällen: Tisdagskväll, och en ännu varmare sommarkväll än det var i fredags, när jag senast var på Liseberg. Anledningen till att jag gick på en konsert med en för mig helt okänd artist var att jag skulle fungera som täckmantel och möjligen även moraliskt stöd för en kille som inte riktigt vågade erkänna att han gillade en Idol-artist (vilket man ju givetvis får göra, för alla får lyssna på vad de vill!), och eftersom jag är en god vän med årskort på Liseberg (där kom det igen!) så ställde jag givetvis upp. (Den här killen har förresten figurerat här utan namn förut, men snart måste jag hitta på ett alias även till honom, för någon rättvisa måste det ju vara. Fast den här gången kunde han väl få vara anonym då, eftersom han är så rädd om sitt stentuffa rykte. Hihi.)
Publik: Mycket större än jag hade väntat mig. Visserligen var det sittplatser den här gången, till skillnad från i fredags, och jag är osäker på om folk tar större eller mindre plats per person då. Nåja, det var rätt fullt framför scenen i alla fall. Och så var nog publiken något äldre än på BWO-konserten (inte helt oväntat).
Några tankar som dök upp under konserten:
(Förresten, det är inte parentessjuka jag har, utan det är parentesfestival idag! Jodå, jag hittade just på det.)
Igår var det dags för konsert med Amanda Jenssen.
Min inställning till artisten och musiken i förväg: Helt utan att spela dum, så där som folk gör när de vill verka märkvärdiga för att de tycker att de är lite bättre än andra, så måste jag faktiskt säga att jag i stort sett inte visste mer om henne än hennes namn och att hon var en sådan där Idol-artist. Jag visste inte ens hur hon såg ut, och var osäker på om jag hört någon låt med henne. Jag tänkte att det ju också kan vara en intressant utgångspunkt för en konsertupplevelse!
Lite allmänt om kvällen: Tisdagskväll, och en ännu varmare sommarkväll än det var i fredags, när jag senast var på Liseberg. Anledningen till att jag gick på en konsert med en för mig helt okänd artist var att jag skulle fungera som täckmantel och möjligen även moraliskt stöd för en kille som inte riktigt vågade erkänna att han gillade en Idol-artist (vilket man ju givetvis får göra, för alla får lyssna på vad de vill!), och eftersom jag är en god vän med årskort på Liseberg (där kom det igen!) så ställde jag givetvis upp. (Den här killen har förresten figurerat här utan namn förut, men snart måste jag hitta på ett alias även till honom, för någon rättvisa måste det ju vara. Fast den här gången kunde han väl få vara anonym då, eftersom han är så rädd om sitt stentuffa rykte. Hihi.)
Publik: Mycket större än jag hade väntat mig. Visserligen var det sittplatser den här gången, till skillnad från i fredags, och jag är osäker på om folk tar större eller mindre plats per person då. Nåja, det var rätt fullt framför scenen i alla fall. Och så var nog publiken något äldre än på BWO-konserten (inte helt oväntat).
Några tankar som dök upp under konserten:
- Men hon har ju inga skor på sig!
- Aha, en låt kände jag i alla fall igen. Och en annan gillade jag lite extra. Ett par låtar var lite sövande i sommarhettan. Totalt sett var det en helt okej upplevelse, och musiken var typisk sådan som jag kan lyssna på och njuta av i en sådan situation, men som jag antagligen inte skulle betala för.
- "Borde jag inte komma på fler saker att kommentera?"
Amanda Jenssen på Liseberg. Den obligatoriska långt bortifrån-bilden.
söndag 24 april 2011
Tvättat (nästan) klart*
Nu har jag nått ett delmål, i och med att jag idag har tagit mig igenom hela garderoben, i princip alla övriga textilier jag äger, samt väskor, skor och en del annat som körts i torkskåp. Sedan ska det bara forslas undan också, och det blir några vändor. Bärhjälp hade inte suttit fel, om man säger så, men det får gå.
I morse var jag i tvättstugan så länge att jag hann träffa på en hel del folk (det är inte bara jag som tvättar under påsken, nej). När jag stod och vek den sista omgången kläder från torkskåpet dök två svenska killar upp och skulle stryka skjortor. Den av dem som inte strök kontrollerade och tjatade på den andre, men fick ändå tid över, för rätt vad det var kände han sig tydligen tvungen att kommentera även mina sysslor. Och det gjorde han med en något retfull replik om mitt vikande av tvätten! Som om jag skulle vara den enda i världen som vek tvätt i tvättstugan!
Men jag är inte svårpratad när jag får en chans att tala om vägglöss, så jag förklarade situationen och att jag inte ville ta in grejerna på rummet innan jag skulle bära iväg dem, och då vaknade även den strykande killen till. Det visade sig att han bodde i samma hus som jag och också hade haft vägglöss, fast för ett år sedan. Plötsligt var de två så förstående man kan vara och vi diskuterade läget och våra respektive erfarenheter ett tag. Väggluskillen verkade ha blivit av med sina skadedjur rätt lätt (men jag glömde fråga hur lång tid det hade tagit), fast så hade han förstås slängt sin säng också. Hm. Borde man ändå?
Och som vanligt blir man både lättad över att inte vara ensam om detta hemska och förfärad över hur vanligt det är. Undrar om jag hade flyttat hit om jag hade vetat.
Förresten har jag fått ett nytt bett sedan senast, men bara ett som jag känner till än. Hur ofta äter vägglöss? Kan det vara samma en som kommer fram sisådär en gång i veckan? Nej, plötsligt känns det som om Marios grejer är den stora riskfaktorn. Så knasigt, för det är ju fortfarande bara hos mig jag har sett några vägglöss.
*För den här omgången, är säkrast att tillägga. För en gångs skull vore det allt bra om det bara var jag som var pessimistisk, men det är nog ganska realistiskt att ha mycket låga förhoppningar. Tyvärr.
I morse var jag i tvättstugan så länge att jag hann träffa på en hel del folk (det är inte bara jag som tvättar under påsken, nej). När jag stod och vek den sista omgången kläder från torkskåpet dök två svenska killar upp och skulle stryka skjortor. Den av dem som inte strök kontrollerade och tjatade på den andre, men fick ändå tid över, för rätt vad det var kände han sig tydligen tvungen att kommentera även mina sysslor. Och det gjorde han med en något retfull replik om mitt vikande av tvätten! Som om jag skulle vara den enda i världen som vek tvätt i tvättstugan!
Men jag är inte svårpratad när jag får en chans att tala om vägglöss, så jag förklarade situationen och att jag inte ville ta in grejerna på rummet innan jag skulle bära iväg dem, och då vaknade även den strykande killen till. Det visade sig att han bodde i samma hus som jag och också hade haft vägglöss, fast för ett år sedan. Plötsligt var de två så förstående man kan vara och vi diskuterade läget och våra respektive erfarenheter ett tag. Väggluskillen verkade ha blivit av med sina skadedjur rätt lätt (men jag glömde fråga hur lång tid det hade tagit), fast så hade han förstås slängt sin säng också. Hm. Borde man ändå?
Och som vanligt blir man både lättad över att inte vara ensam om detta hemska och förfärad över hur vanligt det är. Undrar om jag hade flyttat hit om jag hade vetat.
Förresten har jag fått ett nytt bett sedan senast, men bara ett som jag känner till än. Hur ofta äter vägglöss? Kan det vara samma en som kommer fram sisådär en gång i veckan? Nej, plötsligt känns det som om Marios grejer är den stora riskfaktorn. Så knasigt, för det är ju fortfarande bara hos mig jag har sett några vägglöss.
*För den här omgången, är säkrast att tillägga. För en gångs skull vore det allt bra om det bara var jag som var pessimistisk, men det är nog ganska realistiskt att ha mycket låga förhoppningar. Tyvärr.
lördag 27 september 2008
Fredag, lördag
Det är helt sanslöst vad man tydligen kan bli dum i huvudet efter en vecka med bara halva nätters sömn. Och min kropp känns pensionärstrött redan innan jag ens har tagit mig till bokmässan.
En kort resumé av de senaste dagarna för alla som jag inte har hunnit ge några livstecken den senaste tiden:
Jobbet på Forskarfredag på Röhsska igår gick fint. Jag har nu ännu en orange T-shirt med särskriven logga att lägga till samlingarna. Även Lånesyrran jobbade lustigt nog i byggnaden samtidigt, så vi kunde småprata lite medan det var lugnt. Det passade särskilt bra eftersom vi nästan aldrig träffas hemma nuförtiden.
Liseberg, direkt därefter, var så proppfullt jag någonsin har sett det. Och mina fötter skrek ljudligt (men överröstades tack och lov av musik och folkmassa) över min behandling av dem, när jag efter en lång dag i icke gåvänliga skor sedan dessutom stod i nedförsbacke i ett par timmar.
När jag redan var både sömnig och öm både här och var drog jag vidare till veckans fest, den här gången alltså med Motor-Ola i släptåg. Det var givetvis lika roligt som vanligt, alla pratade plötsligt franska och åt av våra chips, och jag blev så pigg att det verkligen var svårt att slita sig från de söta ungdomarna ett par timmar efter midnatt. Dock blev det nog ganska uppenbart att jag inte var i fullständig toppform när jag just som jag skulle somna kom på att jag glömt min cykel vid Liseberg. (Två bortglömda nödvändiga ägodelar på två dagar!)
Eftersom vi inte ville missa en massa lördag var det efter bara en liten skvätt nattsömn dags för en rejäl tur på stan idag. Fast benen och huvudet använde en stor del av sina sista krafter till att slåss om vem som kunde sinka mig mest. Både jag och Motor-Ola hittade i alla fall en del fynd i affärer, på restaurang, på skattjakt på hemvägen till Haga och slutligen på favoritkaféet. Därefter släpade vi oss hem och jag stupade omedelbart.
I morgon kommer jag förstås att vara som ny igen. Då ska jag gå, gå, gå, släpa böcker och absolut inte glömma att ta med mig min stackars övergivna cykel hem. Om den ens är kvar. Och det måste den bara vara.
En kort resumé av de senaste dagarna för alla som jag inte har hunnit ge några livstecken den senaste tiden:
Jobbet på Forskarfredag på Röhsska igår gick fint. Jag har nu ännu en orange T-shirt med särskriven logga att lägga till samlingarna. Även Lånesyrran jobbade lustigt nog i byggnaden samtidigt, så vi kunde småprata lite medan det var lugnt. Det passade särskilt bra eftersom vi nästan aldrig träffas hemma nuförtiden.
Liseberg, direkt därefter, var så proppfullt jag någonsin har sett det. Och mina fötter skrek ljudligt (men överröstades tack och lov av musik och folkmassa) över min behandling av dem, när jag efter en lång dag i icke gåvänliga skor sedan dessutom stod i nedförsbacke i ett par timmar.
När jag redan var både sömnig och öm både här och var drog jag vidare till veckans fest, den här gången alltså med Motor-Ola i släptåg. Det var givetvis lika roligt som vanligt, alla pratade plötsligt franska och åt av våra chips, och jag blev så pigg att det verkligen var svårt att slita sig från de söta ungdomarna ett par timmar efter midnatt. Dock blev det nog ganska uppenbart att jag inte var i fullständig toppform när jag just som jag skulle somna kom på att jag glömt min cykel vid Liseberg. (Två bortglömda nödvändiga ägodelar på två dagar!)
Eftersom vi inte ville missa en massa lördag var det efter bara en liten skvätt nattsömn dags för en rejäl tur på stan idag. Fast benen och huvudet använde en stor del av sina sista krafter till att slåss om vem som kunde sinka mig mest. Både jag och Motor-Ola hittade i alla fall en del fynd i affärer, på restaurang, på skattjakt på hemvägen till Haga och slutligen på favoritkaféet. Därefter släpade vi oss hem och jag stupade omedelbart.
I morgon kommer jag förstås att vara som ny igen. Då ska jag gå, gå, gå, släpa böcker och absolut inte glömma att ta med mig min stackars övergivna cykel hem. Om den ens är kvar. Och det måste den bara vara.
söndag 24 augusti 2008
En annan eftermiddag på en annan klippa
Känslan från gårdagskvällen återkom när jag idag på förmiddagen gluttade på persiennerna och såg den blå himlen. En dag med så fint väder kunde inte få slösas bort hemma. Jag började med att sitta ute och läsa i solen någon timme före lunch, vilket ledde till en plötsligt uppflammande längtan efter ett bad. Men vad kan man egentligen göra åt saken när man är ensam och inte ens har någon bil? Visst finns det ställen man kan ta sig till med cykel eller kollektivtrafik, men att ens kasta en blick på en allmän badplats en sådan här dag skulle effektivt döda allt mitt badintresse, så det tyckte jag skulle vara en rätt bortkastad utfärd.
Fast någon form av utflykt måste ändå bli av, annars skulle jag bara sitta och tycka synd om mig själv (jag vet, ledig en strålande sommardag, det är ju rent förfärligt). Så kom jag på att det kunde behövas en kompletterande sensommarupplaga av foton från Botaniska, och detta ärende skulle säkert gå att kombinera med något picknickaktigt.
Det är underligt hur sådant här fint väder ofta sammanfaller med söndagar (hade jag inte råkat vara vardagsledig hade det alldeles säkert glatt mig, om det alls hade verkat vara på det viset), och så snart jag kom till Botaniska insåg jag att det skulle bli svårt att ens hitta några växter att fota bakom alla människor. Därför fortsatte jag bara genom trädgården och vidare upp i Änggårdsbergen, som jag faktiskt inte har utforskat så mycket tidigare.
Nu hittade jag på första försöket en helt egen klippa med sol och tjusig utsikt, eller i alla fall blev den min egen efter att jag skrämt iväg en stackars kille som hittat bergets topp före mig. Inledningsvis hade jag dock tänkt nöja mig med första bästa klippa som såg skaplig ut, eftersom det har brukat vara så för mig på utflykter, att tar jag inte ett okej ställe när jag hittar det så slutar det antingen med att jag ändå hamnar där efter ett utdraget och meningslöst letande efter något bättre, eller med att jag får stå ut med något mycket sämre.
Men den här sommarens erfarenheter har ändrat på det. Jag har nu inställningen att det är dumt att nöja sig med en plats som bara är okej innan man har kollat om det finns någon perfekt. För på sistone har ju det perfekta allt som oftast faktiskt existerat. Om det handlar om att jag numera rör mig i områden med högre trevlighetspotential eller om jag är inne i en period av fint flyt vet jag inte. Men det stämde alltså än en gång. Efter lite klättrande och hoppande på klippor och snavande i knastertorr ljung fann jag alltså även denna dag en utmärkt klippa att tillbringa några timmar på.
Nej, nej, nej! Det är inte trekvartsbyxor, det är uppkavlade långbyxor. Nog anade jag redan innan jag gick hemifrån att det skulle bli väl varmt med långbyxor och tjocka skor, men den här klädseln funkade i alla fall bra på klippor och i stickiga snår.
Då och då attackerades jag visserligen av stora svärmar av flygmyror, och de enda molnen på himlen lyckades hela tiden segla precis i vägen för solen sett från min synvinkel, men himmel vad bra jag hade det!
Jag har varit med om det här en gång tidigare den här veckan. Alla moln som syns till kommer knallande på led och ska allihop gå fram och hälsa på solen.
Möjligen är jag bara outhärdlig som tjatar om mina utflykter, och jag vet att det är oförskämt lyxigt att kunna vara så här ledig, men jag delar i alla fall med mig av ett par bilder och värsta tipset om ett toppenställe!
Till slut blev jag ändå tvungen att bege mig hemåt igen. Men då hade solen dalat och alla blommorna hamnat i skuggan, så några trädgårdsbilder blev det inte då heller.
Fast någon form av utflykt måste ändå bli av, annars skulle jag bara sitta och tycka synd om mig själv (jag vet, ledig en strålande sommardag, det är ju rent förfärligt). Så kom jag på att det kunde behövas en kompletterande sensommarupplaga av foton från Botaniska, och detta ärende skulle säkert gå att kombinera med något picknickaktigt.
Det är underligt hur sådant här fint väder ofta sammanfaller med söndagar (hade jag inte råkat vara vardagsledig hade det alldeles säkert glatt mig, om det alls hade verkat vara på det viset), och så snart jag kom till Botaniska insåg jag att det skulle bli svårt att ens hitta några växter att fota bakom alla människor. Därför fortsatte jag bara genom trädgården och vidare upp i Änggårdsbergen, som jag faktiskt inte har utforskat så mycket tidigare.
Nu hittade jag på första försöket en helt egen klippa med sol och tjusig utsikt, eller i alla fall blev den min egen efter att jag skrämt iväg en stackars kille som hittat bergets topp före mig. Inledningsvis hade jag dock tänkt nöja mig med första bästa klippa som såg skaplig ut, eftersom det har brukat vara så för mig på utflykter, att tar jag inte ett okej ställe när jag hittar det så slutar det antingen med att jag ändå hamnar där efter ett utdraget och meningslöst letande efter något bättre, eller med att jag får stå ut med något mycket sämre.
Men den här sommarens erfarenheter har ändrat på det. Jag har nu inställningen att det är dumt att nöja sig med en plats som bara är okej innan man har kollat om det finns någon perfekt. För på sistone har ju det perfekta allt som oftast faktiskt existerat. Om det handlar om att jag numera rör mig i områden med högre trevlighetspotential eller om jag är inne i en period av fint flyt vet jag inte. Men det stämde alltså än en gång. Efter lite klättrande och hoppande på klippor och snavande i knastertorr ljung fann jag alltså även denna dag en utmärkt klippa att tillbringa några timmar på.
Nej, nej, nej! Det är inte trekvartsbyxor, det är uppkavlade långbyxor. Nog anade jag redan innan jag gick hemifrån att det skulle bli väl varmt med långbyxor och tjocka skor, men den här klädseln funkade i alla fall bra på klippor och i stickiga snår.Då och då attackerades jag visserligen av stora svärmar av flygmyror, och de enda molnen på himlen lyckades hela tiden segla precis i vägen för solen sett från min synvinkel, men himmel vad bra jag hade det!
Jag har varit med om det här en gång tidigare den här veckan. Alla moln som syns till kommer knallande på led och ska allihop gå fram och hälsa på solen.Möjligen är jag bara outhärdlig som tjatar om mina utflykter, och jag vet att det är oförskämt lyxigt att kunna vara så här ledig, men jag delar i alla fall med mig av ett par bilder och värsta tipset om ett toppenställe!
Till slut blev jag ändå tvungen att bege mig hemåt igen. Men då hade solen dalat och alla blommorna hamnat i skuggan, så några trädgårdsbilder blev det inte då heller.
onsdag 23 september 2009
Den där veckan
Vad håller jag på med nuförtiden egentligen? Ja, jag vet då inte. Jag får väl skylla på att det är den där veckan den här veckan. Förra året var det nog min mest hektiska vecka på hela året, och speciellt helgen var galet fylld av aktiviteter. Även i år är det mycket som står på programmet, men fullt så tjockt som då är det ändå inte. Jag vågar inte nämna saker i förväg, men hoppas förstås att det blir en del värt att berätta om sedan så att det kan bli lite fart på den här bloggen igen.
Idag var jag i alla fall på stan och skulle få lära mig att shoppa second hand. Jag ansträngde mig rätt duktigt, gick med i en hel timme och tittade, nöp i lustiga jackor, hittade en snygg mörkgrön filtkjol med broderiförsedda fickor, ett par vinröda skor som hade varit helt perfekta om de bara hade varit en storlek större och en sådan där toppluva som folk har hemma i Dalarna och som jag har suktat lite efter ett tag. Ändå var det jag var mest nöjd med när jag klev ut på trottoaren igen att jag inte hade gjort av med en enda krona.
Kanske lägger jag alla mina pengar på böcker i stället. Det är visserligen kläder jag behöver och inte på länge än fler böcker att läsa, men den rationella delen av min hjärna är inte alltid i bruk när det är bokmässevecka.
Idag var jag i alla fall på stan och skulle få lära mig att shoppa second hand. Jag ansträngde mig rätt duktigt, gick med i en hel timme och tittade, nöp i lustiga jackor, hittade en snygg mörkgrön filtkjol med broderiförsedda fickor, ett par vinröda skor som hade varit helt perfekta om de bara hade varit en storlek större och en sådan där toppluva som folk har hemma i Dalarna och som jag har suktat lite efter ett tag. Ändå var det jag var mest nöjd med när jag klev ut på trottoaren igen att jag inte hade gjort av med en enda krona.
Kanske lägger jag alla mina pengar på böcker i stället. Det är visserligen kläder jag behöver och inte på länge än fler böcker att läsa, men den rationella delen av min hjärna är inte alltid i bruk när det är bokmässevecka.
lördag 10 maj 2008
Tack för maten
Studentsnålheten har nu gått så långt att jag har lärt mig att låta mig bjudas på fika och mat ute av andra än de allra närmaste, helt utan dåligt samvete. Jag bara tackar och tar emot, och tänker att jag väl någon dag i en avlägsen framtid ska bjuda igen.
Nu slog det mig att jag idag dessutom helt omedvetet kom på ett knep som ger till exempel sådan gratis mat. Man ser till att umgås med människor som av någon anledning tycker om att ha en med. När de sedan föreslår något som kostar pengar så är man bara lite extra motsträvig, och till slut gör de nästan vad som helst för att övertala en och erbjuder sig därför att betala. Klart!
Så nu har jag varit på turkisk restaurang med en gammal barndomskompis och hennes, för mig tidigare helt okända, kollegor. Vem som känner mig någorlunda bra hade kunnat tro det? Inte jag i alla fall. Wow.
Pinglan är en sådan kompis som är bra att ha för att få lite extra skjuts på livetlevandet. Även bortsett från att hon har pengar, menar jag. Hon kommer till Göteborg, tar med sig strålande väder, ringer och meddelar när och var jag ska dyka upp, köper ytterligare några par skor och drar med mig på sådant jag inte skulle komma på själv. Sådana kompisar behöver man ju. Och jag har inte ens ansträngt mig. Fy på mig.
Nu slog det mig att jag idag dessutom helt omedvetet kom på ett knep som ger till exempel sådan gratis mat. Man ser till att umgås med människor som av någon anledning tycker om att ha en med. När de sedan föreslår något som kostar pengar så är man bara lite extra motsträvig, och till slut gör de nästan vad som helst för att övertala en och erbjuder sig därför att betala. Klart!
Så nu har jag varit på turkisk restaurang med en gammal barndomskompis och hennes, för mig tidigare helt okända, kollegor. Vem som känner mig någorlunda bra hade kunnat tro det? Inte jag i alla fall. Wow.
Pinglan är en sådan kompis som är bra att ha för att få lite extra skjuts på livetlevandet. Även bortsett från att hon har pengar, menar jag. Hon kommer till Göteborg, tar med sig strålande väder, ringer och meddelar när och var jag ska dyka upp, köper ytterligare några par skor och drar med mig på sådant jag inte skulle komma på själv. Sådana kompisar behöver man ju. Och jag har inte ens ansträngt mig. Fy på mig.
lördag 27 september 2008
Gå på konsert typ gratis: Håkan Hellström
Det blir lite sen och nästan inaktuell rapportering den här gången, men när konsertserien avrundas (nu är jag rätt säker på det i alla fall) är det med en så betydelsefull händelse att jag omöjligt kan ignorera den.
Det var ju Håkan Hellström. Igår, fredag, alltså.
Min inställning till artisten och musiken i förväg: Det tog ett tag innan jag tog ställning, men från och med Kom igen Lena har jag gillat honom. Jag kan dock inte påstå att jag brukar lyssna på honom till vardags, och jag känner bara till de låtar som av en eller annan anledning kommer i min väg. Men när jag fick höra talas om den här konserten visste jag att jag bara måste vara där, för det kunde inte bli annat än något speciellt med Håkan Hellström i Göteborg, det förstod till och med jag. Folk här verkar verkligen alla ha en åsikt om honom, och ungefär varannan person jag pratade med inför konserten mumlade något längtansfullt och varannan fnös nedlåtande. Det gjorde det hela än mer intressant.
Lite allmänt om kvällen: Jag kom direkt från en heldags jobb som inneburit mycket stående och gående i helt fel skor, och var redan sliten och öm i fötterna, men jag hann i alla fall med flera minuters marginal till konsertens början ta mig fram bland de tusentals andra som trängdes vid entrén, hittade Motor-Ola utan minsta problem, fick tillsammans med honom lite kött och bröd i magen och så sällade vi oss till folkmassan. Vädret var rätt skönt för årstiden, men jag antar att ingen hade behövt frysa ändå, så gosigt tätt som vi stod packade så långt upp i backen man fortfarande kunde skymta scenen.
Publik: Ungefär en halv miljard huvuden stor (GP säger 17 000). Det var fjortisar i alla åldrar, kramiga par i åldrarna 14 till 74 år, själviska 30-åringar som tvingade sina spädbarn att tillbringa kvällen gråtande mitt i oväsendet och trängseln och, tja, egentligen typ alla sorters människor.
Några tankar som dök upp under konserten:
Publiken. Och det är ändå bara ena halvan av den.
Det var ju Håkan Hellström. Igår, fredag, alltså.
Min inställning till artisten och musiken i förväg: Det tog ett tag innan jag tog ställning, men från och med Kom igen Lena har jag gillat honom. Jag kan dock inte påstå att jag brukar lyssna på honom till vardags, och jag känner bara till de låtar som av en eller annan anledning kommer i min väg. Men när jag fick höra talas om den här konserten visste jag att jag bara måste vara där, för det kunde inte bli annat än något speciellt med Håkan Hellström i Göteborg, det förstod till och med jag. Folk här verkar verkligen alla ha en åsikt om honom, och ungefär varannan person jag pratade med inför konserten mumlade något längtansfullt och varannan fnös nedlåtande. Det gjorde det hela än mer intressant.
Lite allmänt om kvällen: Jag kom direkt från en heldags jobb som inneburit mycket stående och gående i helt fel skor, och var redan sliten och öm i fötterna, men jag hann i alla fall med flera minuters marginal till konsertens början ta mig fram bland de tusentals andra som trängdes vid entrén, hittade Motor-Ola utan minsta problem, fick tillsammans med honom lite kött och bröd i magen och så sällade vi oss till folkmassan. Vädret var rätt skönt för årstiden, men jag antar att ingen hade behövt frysa ändå, så gosigt tätt som vi stod packade så långt upp i backen man fortfarande kunde skymta scenen.
Publik: Ungefär en halv miljard huvuden stor (GP säger 17 000). Det var fjortisar i alla åldrar, kramiga par i åldrarna 14 till 74 år, själviska 30-åringar som tvingade sina spädbarn att tillbringa kvällen gråtande mitt i oväsendet och trängseln och, tja, egentligen typ alla sorters människor.
Några tankar som dök upp under konserten:
- När jag inte sovit på en vecka är jag tydligen extremt mottaglig för melankoliska låtar. För ett år sedan hade jag inte uthärdat den enorma trängseln, men nu var det låttexterna som var orsaken till att jag kände för att bryta ihop en stund. Naturligtvis kom också de gladare låtarna så småningom, och de tog tack och lov nästan lika bra.
- Det var så fascinerande att få vara med, just här i Göteborg, när alla dessa människor skrålade Känn ingen sorg för mig Göteborg för full hals. Jag antar att det måste kännas rätt mycket att stå där framme på scenen och höra alla sjunga ens låtar också.
- Jag har aldrig riktigt brytt mig om diskussionen om sångröst och blablabla, men ändå, visst sjunger han bättre nuförtiden? Det finns väl egentligen inget kvar som folk skulle behöva klaga över?
- Det är klart att det var bra. Ännu mycket bättre blev det halvvägs in i konserten när folk slutade springa omkring och knuffas mer än stå och lyssna. Ytterligare positiva känslor uppstod när jag insåg att också jag känner den här stan som han sjunger om nu, även om den naturligtvis inte är i närheten av att vara min.
- Wow. Ja, jag är oerfaren, men jag skäms inte för att erkänna att jag aldrig varit med om något liknande. Jag är glad att jag lyckades ta mig dit, och det var väl också en alldeles utmärkt avslutning på min Lisebergssommar!
Publiken. Och det är ändå bara ena halvan av den.
onsdag 29 juli 2009
Mostermaffian, bävrarna och blåbären
Mostermaffian är på besök några dagar. Idag drog hela gänget iväg ut till bäversjöar och bärskogar. Bävrarna hade visserligen flyttat från just det här stället och bara lämnat stugan där den stod, och trots att det fanns mängder av blåbär och flera goda plockare insamlades bara någon liter, men det blev ändå en skön skogstur, vädret var gynnsamt och naturen relativt bilfri och väldoftande. Själv plockade jag inte mycket, utan rände mest omkring och spanade på allehanda djur.
Yet another bäverhydda.
Många och goda, men svåra att samla på hög.
Det kryllade av fjärilar och just precis de här blommorna var tydligen ett av skogens inneställen för dessa typer just nu. Varför har jag ingen aning om.
Jag skymtade något som såg ut som skor spetsade på en påle, och var tvungen att gå dit och undersöka saken. Jaha, en saltstensbehållare, så kreativt. Hur klarade sig förresten älgarna innan människan började sätta upp saltstenar åt dem?
Yet another bäverhydda.
Många och goda, men svåra att samla på hög.
Det kryllade av fjärilar och just precis de här blommorna var tydligen ett av skogens inneställen för dessa typer just nu. Varför har jag ingen aning om.
Jag skymtade något som såg ut som skor spetsade på en påle, och var tvungen att gå dit och undersöka saken. Jaha, en saltstensbehållare, så kreativt. Hur klarade sig förresten älgarna innan människan började sätta upp saltstenar åt dem?
torsdag 25 mars 2010
Okej då, vår
Exakt så här ska övergången mellan vinter och vår organiseras. Först några decimeter snö och kallt och sedan tvärt stabilt supertöväder, så att allt försvinner på kortast möjliga tid. (Vårfloden är en nackdel, det inser jag, men nu utgår jag naturligtvis från mina egna behov.) Några dagars elände på vägarna är förstås oundvikligt, men sedan är det bara att studera hur snöfläckarna raskt krymper framför ögonen på en ute i middagssolen.
På gatorna som ännu inte sopats är gruslagret flera gånger så tjockt som på mina föräldrars så kallade grusgång. Jag gick i några dagar och roade mig med att försöka föreställa mig hur mycket grus det kan ligga utspritt på Göteborgs gator och cykelvägar. Till min stora tillfredsställelse stod det sedan om just detta i tidningen igår. Siffrorna är visserligen bara en uppskattning, och det gör fortfarande inte att jag kan föreställa mig mängden grus (enligt GP 25000 ton). Men jag tycker om att få svar på frågor.
Och jag tycker faktiskt om våren också, när den väl har kommit och den jobbiga vägen dit från den okomplicerade vintern är avklarad. Åtminstone gillar jag den utan invändningar i ett par veckor, eller vad det nu tar innan pollensäsongen drar igång med full kraft.
Så bara därför, eller jag menar, för att det var uppåt 15 grader varmt idag och absolut nödvändigt att ta fram en tunnare jacka, och för att jag i min lilla hall inte har plats för mer än två par skor och en jacka åt gången, fick det vara nog med vinterkläder nu. Bort, undan, iväg till tvätt och in i skåp. Så var det avgjort. Inget velande, för nu är det vår.
På gatorna som ännu inte sopats är gruslagret flera gånger så tjockt som på mina föräldrars så kallade grusgång. Jag gick i några dagar och roade mig med att försöka föreställa mig hur mycket grus det kan ligga utspritt på Göteborgs gator och cykelvägar. Till min stora tillfredsställelse stod det sedan om just detta i tidningen igår. Siffrorna är visserligen bara en uppskattning, och det gör fortfarande inte att jag kan föreställa mig mängden grus (enligt GP 25000 ton). Men jag tycker om att få svar på frågor.
Och jag tycker faktiskt om våren också, när den väl har kommit och den jobbiga vägen dit från den okomplicerade vintern är avklarad. Åtminstone gillar jag den utan invändningar i ett par veckor, eller vad det nu tar innan pollensäsongen drar igång med full kraft.
Så bara därför, eller jag menar, för att det var uppåt 15 grader varmt idag och absolut nödvändigt att ta fram en tunnare jacka, och för att jag i min lilla hall inte har plats för mer än två par skor och en jacka åt gången, fick det vara nog med vinterkläder nu. Bort, undan, iväg till tvätt och in i skåp. Så var det avgjort. Inget velande, för nu är det vår.
lördag 25 juli 2009
Mölja
Idag var jag och mamma på mölja (det finns uppenbarligen många ord för i princip samma företeelse) i Söderbärke. Jag hade låga förväntningar och blev positivt överraskad. Det var en rejäl marknad, som fyllde i stort sett hela den lilla ortens centrum. Visst, utbudet var det vanliga svenska marknader brukar erbjuda: storblommiga kläder, plastiga leksaker, sliskigt godis, mer eller mindre lustiga strumpor, diverse hemslöjd och hantverk, krafsiga smycken, gamla serietidningar och loppis. Men en del saker var riktigt fina och kändes väldigt passande här, som träskor och snygga korgar av alla de slag. På en liten scen stod en karl med påsiga jeans och uppkavlade skjortärmar och gastade på brett bergslagsmål och lekte reklamavbrott genom att uppmana oss att gå dit eller dit och köpa en ost eller ett par skor eller något annat.
Allt var extremt idylliskt och glesbygdsmyspysigt. Solen sken generöst, det var smockat med folk, så antagligen var hela samhället och alla omgivande byars sommargäster ute samtidigt, serveringarna såg ut att gå bra och inne i affärerna var det köer till kassorna. Och jag fick med mig några par av de skojiga strumporna hem. Fast skadad som jag är tänkte jag ändå större delen av tiden bara på Midsomer.
Exempel på strumpor.
Allt var extremt idylliskt och glesbygdsmyspysigt. Solen sken generöst, det var smockat med folk, så antagligen var hela samhället och alla omgivande byars sommargäster ute samtidigt, serveringarna såg ut att gå bra och inne i affärerna var det köer till kassorna. Och jag fick med mig några par av de skojiga strumporna hem. Fast skadad som jag är tänkte jag ändå större delen av tiden bara på Midsomer.
Exempel på strumpor.
måndag 10 december 2007
Vad jag kom fram till
Jodå. Det var nog faktiskt en aning trevligare att delta i shoppingträngseln när man bara var där tillfälligt, än när det är en veckovis återkommande ritual. Samtidigt är det rätt schyst att vara så hemma som gäst på ett ställe som man ju faktiskt är efter att just ha bott där i ganska många år. Det mesta var sig likt. Jag hittade.
Däremot fanns det dessvärre inga vettiga vinterskor där heller, trots att Linköping i stort sett inte består av mycket annat än skoaffärer och begravningsbyråer. Så jag går fortfarande med trasiga skor.
Däremot fanns det dessvärre inga vettiga vinterskor där heller, trots att Linköping i stort sett inte består av mycket annat än skoaffärer och begravningsbyråer. Så jag går fortfarande med trasiga skor.
fredag 21 augusti 2009
Sommarhetta igen
Kan en värmebölja vara bara en dag? Antagligen heter det något annat då, men prognoserna som talade om en dags rejäl hetta här i Göteborg igen verkar så här långt ha rätt. Det blev ordentligt varmt idag, men efter en perfekt sommarkväll sitter jag nu och ser ut på regn och blixtar i natten, så det kan säkert stämma att det är lite svalare i morgon igen. Intressant fenomen.
Jag hade idag ärenden att uträtta inne i stan, så då fick jag ett ypperligt tillfälle att njuta av hettan på gator och torg ett slag. Men det retar mig fortfarande enormt att man ska behöva åka någonstans på en viss tid för att få betala kåravgiften utan ännu mer krångel. Och när jag var snäll och kom dit hade de problem med kortläsarnas nätuppkoppling, så det tog en evinnerlig tid, jag blev svettig och ännu lite mer sur på detta stenåldriga system.
Då var det uppiggande att få promenera av sig denna frustration i den vackra sommarstaden. Jag tog mig bort till Järntorget bara för att få gå några av mina gamla vanliga gator. Egentligen hade jag helst sett mycket mycket mer när det nu var en så fin dag, men dels hade jag ont i fötterna (och samma icke promenadvänliga skor som igår), dels hade jag inte tid med mer, så det fick alltså räcka så.
Härliga Haga. Men på ett sätt var jag ändå liksom glad och lättad över att jag inte bor där längre. Det duger att titta förbi på besök ibland. Måste bara se till att gå till mitt favoritfik snart igen!
Jag hade idag ärenden att uträtta inne i stan, så då fick jag ett ypperligt tillfälle att njuta av hettan på gator och torg ett slag. Men det retar mig fortfarande enormt att man ska behöva åka någonstans på en viss tid för att få betala kåravgiften utan ännu mer krångel. Och när jag var snäll och kom dit hade de problem med kortläsarnas nätuppkoppling, så det tog en evinnerlig tid, jag blev svettig och ännu lite mer sur på detta stenåldriga system.
Då var det uppiggande att få promenera av sig denna frustration i den vackra sommarstaden. Jag tog mig bort till Järntorget bara för att få gå några av mina gamla vanliga gator. Egentligen hade jag helst sett mycket mycket mer när det nu var en så fin dag, men dels hade jag ont i fötterna (och samma icke promenadvänliga skor som igår), dels hade jag inte tid med mer, så det fick alltså räcka så.
Härliga Haga. Men på ett sätt var jag ändå liksom glad och lättad över att jag inte bor där längre. Det duger att titta förbi på besök ibland. Måste bara se till att gå till mitt favoritfik snart igen!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)