Midsommarhelgen 2009

Visst blev det midsommar även för mig, och som sagt bar det iväg ut på landet. Det blev en långhelg full av släktingar och traditioner, som visserligen inte var mina, men som var trevliga ändå. Och det fanns mycket att njuta av och glädjas åt denna midsommar:

Bara en sådan sak som att kunna fylla blomsterfamnarna med de blommor jag förr förknippade med midsommar, men som numera brukar vara överblommade så dags även uppe i Bergslagen, var smått fantastiskt. På ängar och i diken blommade nu hundkäx, humleblomster, smörblommor och inte minst midsommarblomster.

Och mängder av tjärblomster!

Vyerna jag såg där jag susade fram på landsvägarna i norra Småland var bedövande vackra och tycktes aldrig ta slut. Det är sådant som gör att jag inte vet någon bättre tid på året att åka bil än den här.

Midsommaraftonen började med en tur till Eksjö, för att bland annat undsätta en strandsatt tågresenär, köpa jordgubbar och spana in Lennarts konditori. På bilden kan man ana lugnet före en mindre regnskur, vilken hindrade mig från att se så mycket mer av Eksjö, men nog anar jag ändå att det finns otrevligare ställen att fastna i ett par timmar på.

På midsommardagen blev det Tranås och jordgubbstårta. I Tranås har de också bland annat galet många rondeller. För övrigt var det lugnt och fint även där.

Lantvistelsen förgylldes ytterligare av ett par mycket sällskapliga och underhållande kattsingar. Ibland finns det ingen hejd på hur sött det kan bli - tack och lov.

Och jodå, det var till och med sol och lite varmt till och från, och på det hela taget rätt lagom typiskt midsommarväder.

Sammanfattningsvis var det alltså en riktigt lyckad midsommarhelg för min del detta år. Men när sommaren idag tycktes vara här på allvar var det ändå lite svårt att begripa att vi redan passerat midsommar. Vart tog större delen av juni vägen?

Midsommarfoto

Genom historien har mina bloggprofilbilder av någon anledning nästan bara föreställt mig med blomsterkrans på huvudet. Man kan ju tro att jag ser sådan ut jämt. Fast det gör jag förstås inte. Bara jämt på midsommar. Så nu borde det enligt traditionen vara dags igen då. Fram med kamerorna!

Eller vi får se. I år blir det nämligen midsommar utan kära Dalarna. Är det möjligt? Jodå, jag har klarat det ett par gånger förr. Blommor i håret måste jag inte heller ha. Det kan till och med vara skönt att slippa kliandet någon enstaka gång så här. Men ut på landet ska jag i alla fall, och idag mår jag ändå tillräckligt bra för att våga ge mig ut på vägarna i ännu en hyrbil. Det är väl bara att försöka ta det lite lugnt och sansat.

Trevlig midsommar, alla! Hoppas att ni får vara (så) friska (som möjligt).

En annan midsommar.

17 juni

Säger jag grattis till Norge på deras dag måste jag ju givetvis också uppmärksamma när det är Islands nationaldag. Och det är alltså idag. Grattis Island!

Midsommaruppladdning

Det är något med mig och tajming. Det händer att den är perfekt, men då beror det oftast på någon annan. När det bara handlar om mig är tajmingen ofta usel. Därför har jag gått och blivit sjuk två dagar före midsommar och dagen före midsommarresan. Jag som nästan aldrig har haft några sommarförkylningar. Och nu har jag ironiskt nog dessutom skött min hälsa exemplariskt de senaste dagarna. Skräp.

Kroppen värker och jag är helt orkeslös. Efter att ha varit ute i tio minuter ligger jag utslagen minst lika länge. Att inte jobba kan ju kännas skönt en sådan här dag, men å andra sidan kan jag inte sjukskriva mig heller. Och det finns ändå en del som måste göras.

I morgon är det meningen att jag ska köra bil och trängas med alla andra på motorvägarna. Men det är då det. När jag har tillbringat ett par timmar på stan idag kommer jag säkert att vara som ny igen.

På passcentralen

Det hör väl till den mänskliga naturen att vara lite dum? Jag hoppas det, för jag gör ju lite osmarta grejer till och från så där. Som idag, när jag ägnade eftermiddagen åt att ansöka om nytt pass. Jag som inte ens "behöver" något, och som så här långt i livet har gjort i snitt en resa utanför Norden vart femtonde år (det har inte varit särskilt prisvärda pass med andra ord). Ännu dummare är det att skaffa nytt pass just så här års, när det är som mest trängsel, och så dessutom en måndag efter att jag läst i tidningen att de hade problem under helgen, så att en massa folk skulle bli tvungna att komma tillbaka idag. Givetvis väntade jag också till sent på eftermiddagen, när även de flesta arbetande människor blivit lediga för dagen.

Jag var i alla fall inte så dum att jag blev förvånad över att det var närmare hundra nummer före mig i kön när jag kom dit. Och jag hade varit förutseende att tänka på att jag kunde ta med mig något att läsa, och utöver det hade jag lite andra ärenden att uträtta, men när jag nu redan varit så korkad tyckte jag inte att jag dessutom skulle sitta inne en solig eftermiddag (till), så i stället passade jag på att ta en ordentlig promenad i centrala Göteborg. Under rusningstrafik givetvis, men det var ju sol i alla fall.

Hur som helst, efter ungefär en och en halv timmes väntan var det till slut min tur att kliva fram till disken. Trots att väntrum är en av de hemskaste miljöer jag vet var nu ändå det som gjort mig mest nervös i förväg att jag skulle bli kontrollmätt och att någon skulle komma fram till att den längd som stått i mitt tidigare pass inte skulle stämma. Den är nämligen så fin och matchar mitt födelsedatum så väl. Men jag fick behålla min längd, tack och lov.

Fotograferingen gick också smärtfritt, men när det var dags för fingeravtryckslagringen hängde sig datorn. Proceduren fick tas om från början, men mina pekfingrar kunde fortfarande inte hittas av maskinen. Trots en varm dag, trängsel inomhus, stress, press och på det en outtalad anklagelse om att det var något fel på mina fingrar var jag uppenbarligen inte tillräckligt svettig om händerna. När jag fick testa med långfingrarna gick det dock bättre, vilket jag är rätt nöjd med ändå. De kommande fem åren kan jag alltså få visa långfingret i passkontroller, och bara det borde ju vara en anledning att ge sig iväg till lite krångligare ställen.

Reprisdag

På söndagar är det väl ingen som orkar någonting (utom alla de som är hurtiga och både orkar och hinner massor förstås) så det är väl därför man kör repriser då?

I mitt fall var själva söndagen i sig en repris. De enda skillnaderna mot förra veckan var att jag idag hade mer ont i ryggen, att nu även jag lyckades somna gott och länge med spikarna i skinnet, och att jag inte hade någon vallokal att hinna till så jag var inte tvungen att gå upp överhuvudtaget.

Barnrumpa

Vad är det för fel på studenter egentligen? Idag har killen i rummet intill mitt stått och slängt ut ägg från fönstret. Var de för gamla? Var det fullt i soppåsen? Var killen själv full? Var detta något han fantiserat om att göra sedan han var liten men inte vågat testa förrän nu? Hade någon gått förbi nere på gångbanan just då hade jag faktiskt blivit arg på riktigt. Nu nöjer jag mig med att kalla honom barnrumpa.

Old friends

Idag har det varit en riktig regnvädersdag, det vill säga ruskigt väder om man är ute och mysigt om man är inne. Perfekt för såväl spaning efter paraplylik som slött fönstersittande med andra ord!

Jag har dock inte ägnat mig åt något av detta. Däremot något mycket bättre: gymnasieåterträff! Eller något åt det hållet i alla fall. Jag väcktes nämligen av att en gammal vän från gymnasiet ringde i precis lagom god tid för att jag skulle hinna in till stan och träffa honom innan han skulle med tåget hem till Stockholm idag. Då fick jag dessutom återse en annan gammal klasskompis från gymnasiet. Båda hade tjusiga skägg och var lika snälla som förr. Och det var så där kul som det ju är att träffa vänner man inte har sett på åratal men ändå med lätthet pratar om nästan vad som helst med.

Än en gång har jag Facebook att tacka för ett fint möte. Jo, jag har visst redan talat om hur mycket nytta man kan ha av Fejan om man använder den på rätt sätt, men det gör det inte mindre fantastiskt för varje gång något sådant här blir verklighet, tycker jag.

Ord för lån

Nyligen fick jag tillfälle att prata lånord lite annorlunda än jag är van vid att göra i de sammanhang där jag rör mig. Egentligen var det väl nu främst själva ordet lånord vi skojade om. Vi undrade försiktigt om man någonsin lämnar tillbaka ett ord som man har lånat. Byter man kanske mot andra (bytesord?) eller köper dem (köpeord?) någon gång?

När jag nu skrev min uppsats till isländskan kom jag att tänka på det igen. Islänningarna erkänner öppet att det helt enkelt handlar om stöld. På isländska heter lånord tökuorð, ord som man har tagit alltså. Om det handlar om specifika sorters lånord kan de visserligen också tala om lån, som med översättningslån till exempel, som heter þýðingarlán, så helt konsekvent är det ju inte. Å andra sidan kanske det då rör sig om lånord som islänningarna faktiskt återlämnar efter ett tag, vad vet jag? De har ju exempelvis lämnat tillbaka nästan alla ord de lånade från danskan ett tag.

Nu plockar de ogenerat ord från engelskan, och det står de alltså för. Då är vi mycket sämre i svenskan, inte bara för att vi minst lika girigt roffar åt oss ord, utan för att vi sedan påstår att vi bara "lånar" dem. Om vi skulle ta och "låna" ett ord från isländskan här, kanske? Men vad skulle det bli i försvenskad form? (Har vi det redan och jag inser det bara inte just nu?) Tagord låter ju inget vidare. Det behövs en bindevokal. Tagoord? Taguord? Tageord? Hihi! Nej, men just det, vilken tur, det finns faktiskt redan åtminstone ett övergripande ord för alla språkliga lån - importord! Då känns det ju genast lite bättre.

Sådant man aldrig gör

Somliga fnyser åt mig för att jag skriver listor över så mycket. De hävdar bland annat att man inte får något gjort på så vis. I vissa andra fall kan jag väl hålla med om att mina listor nog inte är nödvändiga, som till exempel när det handlar om sådana av påminnelsetyp, som inköpslistor när jag handlar mat. Dem har jag egentligen bara som extra säkerhet, för egentligen har jag tillräckligt vältränat minne på alla längder för att inte behöva skriva upp saker. Men jag gillar det, so what? Jag tycker om att veta att informationen finns nedskriven så att jag lugnt kan släppa alla tankar på den om jag vill. Och beträffande just att-göra-listorna vill jag nu bara tala om att de visst kan fungera alldeles ypperligt.

Här har jag under hela våren samlat på mig saker som borde göras, sådant där som jag kommer på då och då, som inte är helt akut och därför hela tiden skuffas undan från dagordningen av annat som har högre prioritet, med andra ord sådant som verkligen inte skulle bli gjort om jag inte gjorde en mer samlad ansträngning. Sådant där som att skruva fast jångliga gardinstänger, smörja diverse gångjärn, plantera om krukväxter, byta bläckpatroner i skrivaren, sortera och arkivera den gångna terminens enorma högar av lösa papper, laga paraplyer, städa datorn, fixa cykeln och liknande. Och när jag väl en dag sätter igång och stryker på listan blir det en enorm fart och känns mycket inspirerande. Vissa människor funkar så här helt enkelt.

Men vet ni vad mer jag gör nu? Det är om möjligt ännu konstigare. Jag har tagit itu med all den kurslitteratur jag aldrig läste under terminen! Det är sådant som jag misstänker att många studenter intalar sig att de ska göra - när kursen är slut och de får en massa tid över. Fast det gör man förstås aldrig, i synnerhet inte om man har fått ut sina poäng. Men i år tänker jag ändra på det. Jag vill ju nämligen läsa, för det är intressant och jag läser kurserna för att jag brinner för det jag får lära mig där, så varför slarva bort kunskap jag får serverad på det sättet? (Att det sedan är lite skumt att man kan klara sig så bra utan att ha läst ens hälften av kurslitteraturen låter jag bli att tänka vidare på för ögonblicket.)

Fast det allra bästa med sådana här saker är nog ändå att få möjlighet att överraska sig själv emellanåt.

Standardsamtal

Är det någon mer än jag som efter ett avslutat telefonsamtal kollar hur långt det var? Man kan upptäcka de mest oväntade saker. Nu har jag till exempel lagt märke till att säkert hälften av mina samtal är någonting på 16 minuter långa. Det verkar alltså vara en ganska lagom längd på ett mobilsamtal.

Av de övriga samtalen tippar jag att ungefär hälften är 1-4 minuter, en fjärdedel 39 minuter och resten nästan prick en timme långa. Visst är det helt otroligt intressant?!

Oönskat besök

Idag kom jag av någon anledning plötsligt att tänka på min PT, alltså min "personliga terrorist". Det skulle jag inte ha gjort. Ett par timmar senare upptäckte jag honom häckande vid postfacken utanför tvättstugan.

Eftersom det är rätt sannolikt att han känner igen mig fick jag göra mig osynlig för att ta mig in i tvättstugan och hämta min tvätt, och sedan ut igen. Därefter barrikaderade jag mig i mitt rum.

Det går ganska bra att låtsas inte vara hemma så länge det är ljust ute. Fast ska det bli riktigt trovärdigt ska man ju helst ha fönstren stängda också, vilket är varmt! Men det kan jag väl ta om jag bara slipper prata med gubbar i dörren.

Förhandling med mig själv

Det går uppenbarligen inget vidare med den justering av dygnsrytmen jag skulle göra idag. Men det går väl inte att gå och lägga sig när man nyss har vaknat! Dessutom hade jag bestämt mig för att vara ledig hela helgen, och om jag aldrig går och lägger mig blir det väl inte måndag heller?

Ligga som på spikar

Idag vaknade jag stel och med enormt ond rygg. Jaha, så var man gammal då, tänkte jag. Sedan såg jag situationen från den ljusa sidan, för där jag låg fanns närmaste spikmatta på en armlängds avstånd. De där spikmattorna tycks ha blivit värsta innegrejen, och jag har haft möjlighet att testa ett tag, men det har inte blivit av (mer än på fötterna och ansiktet!). Så det var ju bra att jag fick ont i ryggen så att det blev av nu, för det var precis lika behagligt som alla som vet något säger. Dessutom blev jag nästan helt bra i ryggen på en gång. Rekommenderas!

Följer mitt mönster

Jag har röstat i varje val sedan jag fick rösträtt och såg givetvis till att inte bryta det mönstret idag. Förresten har jag aldrig behövt gå utan sällskap till vallokalen heller, och detta ordnade sig fint även denna gång, så det blev en trevlig liten utflykt av det hela.

Igår när jag kom till Slottsskogen blev jag uppvaktad av alla partier och deras krimskrams. Trots att jag då redan visste hur jag skulle rösta kände jag för ett slag att om jag hittade ett parti som inte delade ut ballonger skulle jag välja det. Visst låter det moraliskt miljötänkande och fint? Fast en del av sanningen är att jag fortfarande inte har kommit över min ballongskräck, så jag riskerar att bli våldsam (i rent självförsvar förstås!) om man attackerar mig med ballonger från alla håll. Det gick nu ändå bra den här gången, och idag vid vallokalen var det lugnt. Inte en ballong fanns i sikte, så jag kunde rösta som jag hade tänkt från början.

Nationaldagen 2009 (utan kamera!)

Nationaldagen igår hade jag inte riktigt tänkt på i förväg, och därmed inte heller planerat något för, men när jag igår middag kom att tänka på att jag var en ganska duktig nationaldagsfirare förra året ville jag ändå inte bara slarva bort det i år, så det var bara till att hitta på någonting snabbt. Jag tog mig in till stan och chansade på att hinna till Slottsskogen i tid för att höra lite av Göteborgssymfonikerna (tur att man har koll på traditionerna här i stan!). Det gick fint och jag fick stå i solen en stund och lyssna på musik och bli tantigt rörd av synen av finklädda barn som plockade blommor och lekte med barkbåtar.

Jag passade sedan på att promenera genom mina gamla miljöer. Först längs Linnégatan och en snabbis upp till favoritutsikten vid Skansen Kronan, ner igen och genom Haga, till Järntorget (där jag tänkte ta en spårvagn, men kom på att det var ju dumt när vädret var bra och älven så nära) och så bort till Stenpiren, där jag satt lite på bästa bänken med vinden i ansiktet, kände dofterna från älven och hörde motorvrålet från STCC-tävlingen i Frihamnen på andra sidan vattnet. Lyckades dessutom tajma det hela så väl att jag fick se eftermiddagsfärjan till Frederikshavn avgå (en liten personlig tradition jag har, inte bara för nationaldagar). Fortsatte vidare bland turisterna på kajen, vinkade åt Paddan och Lasse Dahlquist (båten!) utanför kasinot, rundade operan och avslutade sedan det hela på ett något mindre värdigt sätt genom att trängas inomhus och göra av med pengar i Nordstan.

När jag kom hem slog jag på tv:n och fotbollen i några minuter för att också få höra nationalsången innan dagen var slut (men jag gjorde tydligen rätt i att strunta i själva matchen). Så ja, jag får väl säga att jag är nöjd med mitt val av aktiviteter och att det blev en bra nationaldag i innerstan även detta år.

Till halva släkten och hela Sverige:

Grattis och ha en bra dag.

Magi, eller om allt bara handlar om isländska

Så hände en sådan där fantastisk grej igen, en sådan som jag kan leva på minst resten av dagen. Just idag av alla dagar, när jag precis släppt ut mig själv från min isolering med nattlig isländsk hjärntvätt, klev jag på en buss där jag genast hamnade bredvid islänningar!

Det syntes nu inte så väldigt väl på dem att de var islänningar. De pratade förvisso isländska, men jag satt inte så nära att jag egentligen hörde någonting av det. Anledningen till att jag visste att de var islänningar var att jag hade träffat en av dem tidigare. Så när vi nu upptäckte varandra började vi förstås prata. Och då märkte jag till min stora överraskning att det som kom ur min mun var isländska, nästan hela sammanhängande meningar på isländska!

När jag insåg det och började tänka övergick jag förstås till svenska, men det hela var så roligt att jag väl får vara glad att jag inte blev totalt förstummad. Sedan skulle vi också kliva av på samma hållplats, då vi till råga på allt var nästan grannar utan att ha vetat om det, så det blev genast tillfälle till fortsatt samtal.

Efter en termin med riktiga bakslag beträffande isländskan och mitt brinnande intresse för allt isländskt, och samma dag som jag kunde lägga mina sannolikt sista organiserade studier i språket bakom mig, var det nu som om allt bara vände på en sekund igen. Det är nog ändå bara möten med andra människor som kan åstadkomma just denna sorts känsla.

Och jag är ju sådan att jag inte kan låta bli att se något slags mening med händelser av det här slaget. Exakt vad meningen är kan jag ju inte veta, för det kan lika gärna vara att jag ska bestämma mig för att åka till Island som att jag inte alls ska göra det eftersom möjligheterna även finns här hemma. Men det spelar mindre roll, för jag är ju uppiggad och inspirerad. Och glad, jag menar glöð!

Inåtgående fönster med humlelortar

Äckloinsekter som tar sig in är av två slag: idiotiska sådana som är överallt utom i närheten av fönstren (som här ändå täcker en hel vägg) och idiotiska sådana som envist studsar runt på fönstren men vägrar låta sig hjälpas ut.

En annan bra sak

Jag är klar! Obegripligt nog har jag lyckats producera en hel uppsats (det vill säga flera sidor text) på tydligen fullt begriplig isländska. På köpet har jag lärt mig ett gäng användbara språkvetenskapliga termer på detta ljuvliga språk.

Och nu ska det bli lite ordning på torpet. Jag tänker mig idag att städa, kanske baka lite, få besök och sedan SOVA!

Trevlig helg!

En bra sak

När man har varit uppe till sextiden på morgonen i några dagar känns sänggående vid fem rätt tidigt.

(Och klockan fem är ju faktiskt tidigt, men det brukar väl främst gälla om man ska gå upp då.)

Tji fick jag

Trodde att jag skulle komma i säng "tidigt" idag, men det är visst svårt att bryta nya vanor. Eller bli klar med uppsatser. Men nu tror jag att jag ser ljuset i änden av tunneln till slut. Nähä, det var kanske bara gryningen ändå.

Det finns ju en Metrolåda på busshållplatsen utanför

Jag fortsätter att hävda att jag bor i stan. Att jag just upptäckte att det går höns vid grannhuset förändrar inte saken.

Van vid inneskor

Har nu slagit i tårna i samma stol tre gånger på två dagar. Stolsben ska gå rakt ner till golvet!

En dag till

En lustig effekt av att det blir ny dag innan jag går och lägger mig är att jag har blivit dagvill fast åt "fel" håll. Jag är så säker på att jag har missat en dag att jag nu i tre dagar i sträck har skrivit fel datum på dokumenten jag har mejlat iväg. Jag känner mig nog lite som Phileas Fogg nu.

Undanträngda behov

Jag har inte haft annat än mycket kort och skriftlig kontakt med någon annan människa sedan i söndags. Och mobilen har blivit alldeles dammig, såg jag nu. Jo, jag vet att jag behöver städa.

Peppad

Öppnade ett av mina isländska chokladpåskägg och hittade en lapp med ett citat ur Njals saga inuti:

Eigi fellur tré við hið fyrsta högg.

Det kändes rätt passande med tanke på mitt uppsatsarbete just nu. Jag tolkar det som välbehövlig uppmuntran.

Fantasi

Om jag råkar vara helt ledig en regnig dag ska jag bara sitta i fönstret och se bussar komma och gå.

Það er ekki seinna vænna

Er loksins farin að skrifa á íslensku.

Kort var det ju

Var på konsert och fick mycket att kommentera. Men se det blir det inget av här och nu. Ni har tur idag!

Kvällspromenad, typ

Drar till Liseberg en sväng. Jodå, jag har tid. Det är ju så nära!

Två krångligheter att kombinera

Ett: Det är inte på minsta lilla vis för att verka märkvärdig (eller för att ha något att blogga om!) som jag sitter uppe hela nätterna och pluggar. Jag är bara dum. Vad jag hade kunnat göra på dagtid under terminen tar jag nu igen under panikintensiva nattimmar. (Varför går förresten timmarna efter midnatt så obegripligt fort när man vill veta av dem?) Att jag bloggar om sådant här beror främst på att jag annars kan tyckas ha gått under jorden. Jag är inte online någonstans, har svårt att få tid över till mejl och stänger till och med av telefonen till och från. För tillfället är jag i stort sett bara riktigt nåbar via bloggen och Facebook.

Två: Jag försökte mig ju på det här med mikrobloggandet ett kort slag, när det påstods att Bloggy skulle bli den stora mikrobloggtjänsten i Sverige. Tydligen gick jag och mikrobloggandet inte alls ihop, eller så var det möjligen så att mitt försök med detta sammanföll med ändrade vardagsrutiner i övrigt. Plötsligt hör jag mig själv börja låta som så många andra som inte kan begripa hur någon kan ha tid över till allt detta pysslande och nätverkande vid datorn. Fast jag skulle nog ha tid. Och jag var i kanske åtta sekunder allvarligt sugen på att testa lite mer, nu när "alla" tjatar om Twitter, men när allt kommer omkring är det knappt någon jag känner som hänger där. Facebook är betydligt roligare i så fall, särskilt sedan det blev möjligt att "gilla" och kommentera saker där. Då blev det liksom lite mer liv i det hela, och jag har genast fått mer och tätare kontakt med folk än jag hade förut.

Nu tänkte jag vara lite praktisk och tidsbesparande (vadå lat?), eller möjligen bara utnyttja situationen för att roa mig med en gnutta omväxling, och kombinera dessa två förhållanden. Då alla berörda inte kan se mina livstecken på Fejan och jag inte har tid att skriva så mycket just nu kan jag ju helt enkelt kompromissa och resten av veckan (eller så länge det nu passar mig) köra mina statusuppdateringar parallellt, eller i alla fall varva lite där med lite här.

Vardagsnatt efter sommarsöndagskväll

Jag sitter uppe och väntar på soluppgången, och det börjar dra lite behagligt svalt längs golvet. Fönstret stod öppet även den gångna natten och ändå var det vid middagstid 32 grader i mitt mörklagda drivhus till studentrum. Bland annat därför, men också förstås för att det har visat sig leda till viss framgång, har jag förlagt mitt tankearbete och pluggande till nattens lite svalare timmar.

Fast nu råkade jag somna ett slag efter midnatt, så efter det är jag ändå inte i toppform, och därav mitt väntande på gryningen. Tydligen funkar det inte lika bra att plugga natten igenom om jag har planerat det i förväg, men jag har ju fortfarande en stund kvar att ändra på den saken.

På kvällen tog jag en cykeltur bort till Delsjön, där jag aldrig varit tidigare. Det blev ett lite hastigare och mindre ordentligt första besök än jag föreställt mig, men nu ville jag så gärna hinna bada redan i maj. På senare år har badpremiären ofta dröjt till långt efter midsommar, och det ville jag ändra på när jag nu hade chansen. Därför kunde det inte vänta till en annan dag. Jag kan ju förresten alltid åka dit igen för fortsatta undersökningar senare.

Det blev i alla fall ännu lite mer avkopplande skog, varm kvällssol och ett gäng naturbilder som uppladdning inför den långa uppesittarnatten.

Cykelväg med sjöutsikt och tallbarrsdoft.

Lugnt vatten och grön skog i kvällssol.

Det finns också en liten hoppbacke här, så det känns nästan lite som hemma i Falun. Inte för att den direkt imponerar, men försöket är gott, även om anläggningen har gömts undan mitt i ingenting ute i skogen.

Pingstfirande

Igår träffade jag ytterligare en social katt. Den får dock vara lite småhemlig och anonym här, liksom så många andra.

Det blev picknick i kvällssolen vid Härlanda tjärn, där andfamiljen med de nio ungarna fortfarande var kvar sedan jag senast såg den för någon vecka sedan. Det verkade nästan otroligt att mamman skulle lyckas hålla reda på och skydda dem alla, men än så länge ser det ju ut att gå bra.

Sedan blev det midnattspannkakor - lite onyttigare och lite gladare än andra pannkakor.

Kattrumpa

Katter får egentligen inte ströva omkring ensamma ute här i området, men nu råkar de ju vara mästare på att ignorera saker, så det här förbudet är det många av dem som struntar blankt i. Det gläder mig, speciellt som de flesta av dessa katter är mycket trevliga och sällskapliga av sig. Att detta inte syns på bild är en annan sak.

Trötta ben och fötter

Hänt i huset den här veckan: Den storrökande träskomannen har lagt skumgummi i träskorna och telefonpratarkillen sitter numera och ockuperar trappan upp till första våningen, fortfarande pratande förstås.

Fler blomster

Eftersom ni tror att mitt naturfotande till vardags beror på att jag bor på landet tog jag än en gång med mig kameran in till stan och gick omkring lite med den kring Humanisten. Givetvis hittade jag natur även där.

Blomsteräng mellan Humanisten och Korsvägen.

Ur en annan vinkel för att underlätta lokalisering.

Det blommar både i, på och vid Näckrosdammen.

Jag som tyckte att hundkäx var något rätt lantligt ändå, men de bor ju faktiskt överallt.

Och de väldoftande blommande buskarna avlöser varandra snabbt så här års.

Sedan är ju Göteborg en rätt grön stad överhuvudtaget. Parker räknas måhända inte som "natur", men hur som helst är det lätt att hitta växtlighet att studera och njuta av nästan var man än befinner sig.

Blodomloppet

Igår lyckades jag hålla mig inne på eftermiddagen, men det var verkligen med nöd och näppe och bara för att det blåste så väldigt. Tanken var att jag skulle få en massa viktigt inomhusarbete gjort. Men så var det Blodomloppet på kvällen, och eftersom jag har börjat hänga med blodgivare och annat sådant där rättfärdigt folk som skulle vara med där var jag lite nyfiken och funderade på att åka in till stan och ta mig en titt.

Det gjorde jag sedan också, som ni förstås redan har räknat ut. Precis lagom tills jag klev av spårvagnen vid Linnéplatsen började det regna, men det var en göteborgskt kort skur, och det var ju tur, för de annars så regnrutinerade göteborgarna verkade inte ha tänkt på att ha med sig regnskydd. Förutom mitt eget paraply tror jag att jag såg tre stycken.

Det välfyllda startområdet framför Björngårdsvillan i Slottsskogen.

Men mycket folk var det däremot ute. Hur hittar man någon man ska träffa men inte har bestämt en mötesplats med i en sådan här trängsel? Lätt! Det gör man bara. Man ringer på mobilen, hör att personen i fråga svarar men knappt något mer, och tjôtar lite fram och tillbaka i ett par minuter utan att det leder någonstans. Men så hör man i alla fall ett "fortsätt bara gå" i örat, tittar upp och ser personen i fråga (som trots den föregående repliken inte alls behöver ha sett en) tio meter bort, samtidigt som folkmassan elegant skingrar sig framför ens ögon.

Så stod jag där mitt ibland en massa folk och undrade hur sjutton man kan betala pengar för att springa eller gå i denna trängsel, när det är gratis att göra det hemma i det åtminstone något mindre överbefolkade motionsspåret. Då gick plötsligt starten. Och jag också. Det var liksom bara att följa med strömmen och den betalande deltagare jag var där för att heja på.

Den första gruppen löpare startar. De personer som står närmast kameran må se ut som publik, men är i själva verket en annan startgrupp. Här stod minsann ingen stilla under loppet!

I början tänkte jag mest på starten i Vasaloppet, men efter ett tag gick det att få upp farten och börja passera långsamtgående ekipage. Och redan efter någon kilometer kom vi ifatt hjälpen.

Hjälp redan? Nej, någon ordning och reda måste det väl ändå vara.

Vi behövde den dock inte, så vi knatade vidare genom Slottsskogen. En timme senare hade jag "råkat" gå hela femkilometersrundan i Blodomloppet. Utan att vara anmäld och ha någon nummerlapp, och ja, utan att betala för att trängas. Men jag var faktiskt ärlig nog att inte ta emot någon medalj, banan eller T-shirt när jag kom i mål.

Bara om alltså

Om jag vore en sådan där kattbloggare som tycks inbilla sig att det kan intressera någon endaste människa att läsa om andras katter, om jag behandlade min katt som ett substitut för barn, så där så att jag gav henne ett människonamn och tillskrev henne mänskliga egenskaper, om jag på fullaste allvar hävdade att jag hade en alldeles särskild relation med min katt och att hon och jag förstod varandra som inga andra, om jag kallade min katt för min fast jag i själva verket lämnat henne i någon annans vård och fast jag samtidigt var noga med att påpeka att en katt aldrig riktigt är någons, om alltså, då skulle jag förstås också fira hennes födelsedag till och med på avstånd och lägga upp någon bild på henne i min blogg.

Usch ja, sådana där kattbloggare alltså.

"Min" katt 2004.

Helgens höjdpunkter

Lite av helgens bästa, mest ett slumpmässigt urval av positiva minnen och helt utan rangordning på något endaste sätt.

• Så har jag fått se åtminstone glimtar av delar av Tranås. Och jag tyckte om vad jag såg. Stället påminde vagt om en massa andra fina orter jag har gillat, antagligen på grund av något slags känsla av vanlighet. Det var liksom nytt och välbekant på samma gång.
• Vädret var så oväntat fint. Inlandsklimat är ofta det, fint alltså. Känslan av överraskning över detta uppstår särskilt ofta när man har vant sig vid kustklimat. (Fast i efterhand har jag insett att jag nu ändå inte var ute särskilt mycket i det sköna vädret under helgen. Platserna, aktiviteterna och dagsljuset sammanföll visst inte på ett sådant sätt att det resulterade i så mycket tid i solen.)
• Jag vet två bra sätt att sitta på en brygga i stilla försommarskymning och titta på fladdermöss och lyssna på en avlägsen gök på: alldeles ensam och i gott sällskap. Det senare övertygar allt mer, måste jag säga, kanske för att jag numera faktiskt kan uttala mig ordentligt om saken.
• Det blev visst så att jag fick med mig en hel kasse böcker tillbaka till Göteborg (ha, nu höll jag på att skriva "hem", men jag får väl ändå vara lite konsekvent här!). Det var verkligen inte alls nödvändigt, då jag redan hade fullt i hyllor och övriga gömmor, men naturligtvis lika upphetsande som alltid. Böcker!
  

Inte alltid knäppa

Man kan kanske undra var alla bilderna från skogen är, när det just är natur jag har en förkärlek för att fota. Ja, det verkar faktiskt inte ha blivit så mycket av sådant den här gången. Så vilken förklaring ska vi välja: att jag främst var ute i skymning och mörker eller att jag var så övermåttan ledig att jag för ovanlighetens skull bara samlade in bilder med ögonen?

Å andra sidan har jag ju visat upp så mycket grönska och djurliv på sistone att folk börjar få för sig att jag verkligen bor på landet även till vardags, så det skulle kanske inte märkas så stor skillnad även om det nu dök upp älgar och grävlingar på bilder här. Men okej, jag slänger i alla fall upp ett par nytagna bilder, för syns skull då.

Nedvarvad

Jodå, jodå, jag är tillbaka i Göteborg igen, efter en helg i de östgötsksmåländska gränstrakterna. Bilkörningen gick bra under hela resan, fast mest värt att notera där är att jag börjar kunna köra rätt på första försöket inne i centrala Göteborg. Nu har jag gjort det flera gånger! Det är så härligt att kunna låtsas att man hittar. För det gör jag förstås inte på riktigt. Jag är ju i stort sett ny här. Men det underlättar märkbart när man gissar rätt direkt och slipper köra runt i cirklar för att hitta tillbaka till ursprungsläget eller leta upp andra möjliga vägar, så sådant gör mig på gott humör.

Det där med att jag inte riktigt tillhör Göteborg märkte jag igår också på så sätt att jag tvekande stannade upp inför att formulera mig i ord som att jag skulle åka hem. Visst känns det trevligt och hemtamt varje gång stan dyker upp framför mig och jag ser vyer som numera är mer eller mindre vardagliga, men det är ändå inte lika mycket hemma som hemma än. Eller hur jag nu ska säga. Det blir det väl förstås aldrig heller, jag vet, och ämnet har nog ältats till leda vid det här laget. Nåväl.

Delvis kanske det ändå också berodde på att det "borta" jag besökte kändes ganska hemma på något sätt, och att det därför var så behagligt att vara borta att jag helt enkelt inte var redo att återvända till vardagen än. Ett par dagar med avstängd mobil, utan dator och någon vidare kontakt med yttervärlden, men med skog - djup, tyst, vänlig skog full av dofter, färger och vilda djur - var något precis så avkopplande som det ska vara. Jag tror inte att det spelar någon roll var skogen är belägen för att jag ska trivas i den, men att jag nu samtidigt var i halvbekanta trakter gjorde den möjligen lite extra trygg och vilsam, till och med fast de flesta människorna i sällskapet omkring mig där nu var nya för mig.

Men nu sitter jag i min vardagliga ordning i stan igen och är lite förvirrad. Jag kom hem från en totalt ledig stund mitt i själva sommaren och så var det plötsligt en vanlig måndag som låg framför mig igen. Samtidigt är det faktiskt nästan sommar. Även i almanackan alltså. Det ska väl egentligen vara en rent uppiggande insikt, men jag är plötsligt inte beredd. Det har varit en så lång vår att jag har fastnat i känslan och inbillar mig att jag har hur gott om tid som helst på mig att förbereda mig för sommar, planera in semestrar och aktiviteter och allt vad det nu är.

Vad behagligt det hade varit att fortsätta vara så där bortkopplad från världen och helt och hållet fly och glömma stadslivet ytterligare ett tag, bara gömma sig så där oansvarigt som man innerst inne vet att man inte kan göra. Men en hel helg är ändå en hel helg, vilket är betydligt mer än ingenting, och det får man hur som helst vara glad och tacksam över att ha fått!

I väntan på nästa blogginlägg

Jaså minsann, det finns faktiskt en del folk som väntar på att jag ska blogga? Nu får jag sådan prestationsångest att jag omedelbart kommer att bli tråkigare än någonsin. Att jag börjar metablogga är en pålitlig förvarning om det.

Men det är klart att jag ska. Hur skulle jag kunna låta bli, liksom? Vänta bara. Javisst ja, det var ju det ni gjorde!

Att göra idag

1. Stänga av datorn.
2. Hämta hyrbil.
3. Dra till skogs.
   

Räkna steg

Jag har i ett par veckor försökt ställa in min nya stegräknare så att den ska funka så bra som möjligt. Men det verkar som om den, hur jag än ställer in den, räknar en hel del rörelser som jag själv inte skulle klassa som steg. Och då ser jag det givetvis som "fel" eller "fusk". Jag vill ju att den ska visa rätt.

Poängen med en stegräknare antar jag ska vara att man blir inspirerad att röra på sig så mycket som möjligt (om man inte som jag främst är nyfiken på hur mycket man faktiskt går på en dag), så om den räknar lite mer än bara faktiska steg borde väl inte spela någon roll. Men för mig får det lite motsatt effekt när jag så här i början är medveten om den. När jag märker att den reagerar på att jag drar på mig skorna eller böjer mig ner för att plocka upp något får jag impulser att undvika alla sådana rörelser. Heldumt!

Ska man vara noga så går jag ju en massa utan räknare på mig också, i början och slutet av dagen till exempel (och så var det ju det här med alla klädbyten, vilket medför mängder av "fusksteg"). Så det kanske egentligen jämnar ut sig. Om jag nu ens visste vad det var jag räknade.

En annan sak jag kom på när jag var ute och gick var att om jag går en runda riktigt långsamt så tar jag ju många korta steg, många fler än om jag går samma sträcka snabbt och hurtigt med långa steg. Så stirrar man sig blind på stegantal kan man ju då få för sig att man är en riktig latmask, trots att man i själva verket anstränger sig mer och antagligen också får mer motion om man kliver på med långa, raska steg.

Men okej, stegräknaren kan väl funka någorlunda om man bara helt enkelt vill få en hyfsad uppfattning om hur mycket man rör sig en genomsnittlig dag, och för att man ska kunna se om det ökar eller minskar. Bara man låter bli att borsta tänderna och knyta skorna förstås.

Om man måste välja

Att vara ute och gå i sällskap med en hobbyfotograf är lite som att ha med sig en hund. De måste stanna precis hela tiden för att de hittar något intressant.

Fast jag kan inte komma på ett enda fall där jag väljer hunden framför fotografen. Möjligen om jag blir rånad eller antastad på något sätt, då kanske jag har mer nytta av en rädd och uppretad hund än av en ivrigt plåtande fotograf? Nej, förresten, man vill ju ha bildbevis att lägga upp på bloggen!

Fotografen it is.

Personligt anpassad present

När mamma fyllde år önskade, nej krävde, hon att få ett fint porträtt av sina barn. Vi har haft ett helt år på oss, så naturligtvis väntade vi till sista minuten med att fixa det. Och för ett tag sedan var därför brorsan på besök i Göteborg.

Eftersom mamma är förskollärare och årligen poserar för fotografer tillsammans med horder av rödgråtna småbarn tänkte vi att det väl var något liknande hon kunde tänkas gilla att få. Därför valde vi att förlägga fotograferingen till den första sommardagen. Det var en sådan dag när vi fortfarande var vinterbleka men värmen fick oss att klä oss lätt, och det var dessutom ute i det starka middagsljuset som ger lustiga skuggor och kisande blickar. Det var också årets första stora björkpollendag här i Göteborg, och vi såg till att vistas i parkmiljöer fulla med pollen, så att vi kunde se riktigt blankögda och rödmosiga ut.

Jag tror att vi lyckades rätt bra. Och det var ju tur, för nu ska vi se den där bilden varje gång vi hälsar på i föräldrahemmet i resten av våra liv. Men mamma blev glad, och det är väl huvudsaken.

Slumpmässigt imponerad

Och på vilket vis skulle det vara en storstadsgrej att se friidrottsstjärnor till vardags? Jag kommer ju för tusan från samma lilla stad som två av dem!

Jaja, man väljer väl själv utifrån humör och bakgrund vad man ska tycka är häftigt. Eller väljer och väljer, är man barnsligt lättimpad så är man.

Grannar

Ju fler grannar man har desto fler av dem lär väl hålla sig med beteenden man själv ställer sig något oförstående till, antar jag. I mitt hus är vi rätt många som bor. När det nu sedan också handlar om studenter, varav de flesta utbytesstudenter, ska man väl inte vara förvånad över att det försiggår saker av allehanda slag omkring en.

Snett nedanför mig bor en medelålders man som låter dörren stå öppen ut mot trapphuset när han röker och lagar extra osig mat. Hans rum ser tomt ut men hans träskor står ute i loftgången.

Två rum ifrån honom bor någon som nästan jämt har sina sopor stående utanför dörren. Oklart om det är samma soppåse hela tiden eller om den byts ut då och då.

På bottenvåningen står en kille och pratar i mobil precis innanför sidoingången som jag använder. Det gör han varje dag. Alla tider på dygnet. Jag kan inte komma på en enda riktigt rimlig förklaring till varför man vill eller behöver stå just där och prata.

I vårt hus står cyklarna i en lång rad inomhus på bottenvåningen. Någon har tydligen fått för sig att det är en torkställning, för flera gånger i veckan får jag befria min cykel från diverse klädesplagg innan jag kan ta ut den.

Sedan har vi förstås klassikern att dela tvättstuga med sina grannar. Det kan ju vara spännande var man än bor, men mina erfarenheter säger mig att studenter är snäppet värre än genomsnittet när det kommer till att känna ansvarslöshet inför gemensamma utrymmen, bokade tider, personliga ägodelar och rätten till privatliv.

Detta borde båda gott inför framtida bloggande. Förr eller senare måste ju mina grannar bara göra något värt att föra vidare.

Till och med här ute

Jag tvekade lite när jag skulle välja promenadväg idag. Att ge sig ut i motionsspåren är klart mer stressande än avkopplande för mig, men nu fick det bli så ändå. Det var väl främst de naturliknande omgivningarna jag var ute efter.

Vad jag inte hade tagit i beaktande när jag tyckte att det var väldigt överbefolkat på grusvägarna häromkring var att det ju också innebär att man kan träffa på folk där, det vill säga personer man känner igen. Och att dela motionsspår med en av Sveriges (få kvarvarande) friidrottare på toppnivå känns ändå inte fy skam.

Nu fick jag en sådan där barnslig lantiskänsla av typen "åh, det här är ju värsta häftiga storstan" igen. Och då var jag inte ens inne i stan!

Passlös

I morgon blir jag passlös. Det känns lite småjobbigt, trots att jag inte behövt passet jag hade sedan det var nästan nytt. Och inte ens då behövde jag det ju egentligen. Himla fånigt, det där, att man ska vara tvungen att ha pass för att bevisa att man inte är tvungen att ha pass där man är.

Sett på sistone

Åsså några fler bilder från de senaste två veckornas fotande, av naturliga skäl främst blommande växtlighet dårå.

Blommigt ...

... blommigt ...

... och ännu mer blommigt.

Och så lite bål.

För övrigt är allt bara ludd.

Nyhittad runda

När jag gav mig ut på långpromenad på eftermiddagen hade jag inga direkta planer eller idéer, så därför blev den spontana upptäcktsfärden lite extra spännande. Visst har jag spanat en del på kartor och tack vare solen hade jag hyfsad koll på väderstrecken, men med tanke på att jag på tillbakavägen varken kände igen gatunamn eller miljöer var jag rätt nöjd med hur fint jag fick ihop rundan på slutet. Varianter på den här turen kan det nog bli fler gånger.

Här är några av de mängder bilder jag fick med mig hem:

Utanför mitt hus kryllade det av snäckor i buskarna efter regnet.

I skogskanten träffade jag en kelig katt som dämpade min kattsaknad en aning.

Och intill helikopterplattan vid Östra sjukhuset satt en hare och väntade.

Jag hittade sedan in på Torpa koloniområde, som till min lycka var olåst och lät mig gå på knastrande grusgångar och njuta av trädgårdsidyll en stund.

På tillbakavägen passerade jag en damm, vilken hjälpte mig att i efterhand orientera mig och inse hur bra vägval jag gjort. Här fanns diverse fåglar, men eftersom inlägget redan liknar en smådjurspark låter jag bli att visa dem också. Liksom ekorren, diverse flygfän och en minienhörning som jag såg.

Och precis överallt doftade det syren!

Överraskande dom

Efter ett ordentligt nattregn känns världen ren och mjuk. Vattenpölarna är guldkantade, grönskan ångar och luften doftar våt jord. Och jag går hem, helt vimmelkantig efter ett möte med mina lärare. De tycktes vara beredda att rekommendera mig för jobb på SAOB, på grund av något som jag själv tyckte var en hastigt (nåja) hoprafsad inlämningsuppgift som jag inte ens väntade mig godkänt på.

Så då är det väl bevisat att det är på nätterna jag ska jobba, att det är efter midnatt knivskärpan infinner sig. Att ord är min grej kanske någon anade redan. Jaja. Fast ändå, jag fattar ingenting. Antagligen är det för att det är förmiddag. Det är långt kvar än tills min hjärna vaknar.

Men idag ska jag baske mig inte låta någon ta ner mig på jorden!

Klockan 04:47 en vanlig söndag

Var uppe och såg soluppgången igen, den här gången helt omotiverat egentligen. Men har jag väl varit uppe så länge att det börjar ljusna, vilket för närvarnade är vid fyratiden här, kan jag bara inte få ro att sova förrän jag har sett soluppgången också.

Förutom att jag inte begriper vad som plötsligt håller mig uppe hela nätterna även när jag inte pluggar eller festar, fattar jag inte varför jag tycker att det här med soluppgången är så märkvärdigt. Jag menar, i december ser man ju soluppgången varenda dag (som solen syns till alls alltså). Och i juni kan man lätt se morgonsolen innan man går och lägger sig vid tvåtiden eller så, lite beroende på var man är förstås, men här är det mitt perspektiv som råder. Fast just det, förr har jag väl knappt ens varit uppe så dags, faktiskt inte ens på sommarlovet.

Det är de här små detaljerna som ständigt dyker upp som påminner mig om hur mycket jag har att ta igen av saker som faktiskt är något att ha. För jo, något särskilt är det ändå med gryning och soluppgång.

17 maj

Dubbelgrattis till Norge! Och tänk att jag för en gång skull kunde ha samma favorit som hela Europa. Bara det är så udda att det är värt att notera. Vid sidan av alla poängrekord och sådant.

Däremot är jag, helt enligt den urtrista traditionen, ändå arg när slutet på ESC-finalen närmar sig. Äsch, så dumt. Måste koncentrera mig på Alexander nu. Det är bara att fly in i sagans värld så blir allt solglitter, rosa moln, fågelsång och rosendoft. Ahh! Så där ja.

ESC-finalkväll i studentlyan

Plötsligt kom jag på att jag ju kunde koppla tv:n till stereon och faktiskt höra ljudet lite mer ordentligt också. Det kanske i och för sig inte anses vara poängen med att titta på ESC, men jag är nu sådan att jag börjar gilla allt fler av låtarna ju mer jag hör av det hela. Jag har den där schlagergenen, eller om det är en liten hjärnskada, som gör att man kan må bra av sådant här. Att jag i år hejar på alla de nordiska länderna beror alltså inte alls på grannkärlek (även om den finns där), utan på att det finns någonting jag uppskattar med vart och ett av dessa bidrag. Och ett helt gäng till. Just nu kan jag inte ens föreställa mig ett slutresultat som kan göra att jag stänger av tv:n i vredesmod vid midnatt.

Allt man behöver för en lyckad ESC-hemmakväll?

Ständigt ändrade planer

Det är inte klokt hur annorlunda saker blir för att man inte bor mitt inne i stan. Eller så är det för att mitt första och turistigaste år i Göteborg är avklarat som jag inte anstränger mig lika mycket längre. Eller så har jag mer lockande alternativ att välja.

Hur som helst, inte kom jag iväg för att titta på Göteborgsvarvet idag, trots att jag hade lyckats skaffa mig två möjliga sällskap att gå med (och för den delen hade klarat mig utmärkt ensam också förstås). Hur lat får man bli, liksom? Nåja, inte hur lat som helst faktiskt! Nu blev det i stället äntligen städat hemma och slut på luddvirvlandet, vilket inte var så dumt det heller.

Och så kan jag nu koncentrera mig fullständigt på schlagern resten av kvällen. Typ. Eller nåt.

Bokhylla mot tv

Bygga färdigt en Billy eller se på ESC? Två passioner i krock. Svårt val. Nä. Men jag såg slutet av tv:n i alla fall, den minst underhållande halvtimmen.

På lördag är alla de nordiska länderna med i ESC-finalen. Det får jag ju inte missa ändå.

Nu: baka, plugga, skriva och så kanske möjligen sova lite också. Eller det kanske är lite mycket för en och samma kväll? Ja, sömnen kan man ju spara till senare i så fall.

Idioti, Billy och fiskbullar

Som jag anade redan i förväg var det ingen ordning med mig igår kväll heller. I stället för att sova stack jag iväg och byggde en Billybokhylla*. Fast den blev bara nästan färdig, vilket förstås var en grym besvikelse. Dessutom var jag nog tröttare än jag själv förstod, för som vanligt i sådana lägen lyckades jag ställa till det lite extra sedan. Och efter att ha sovit i fem timmar är jag nu trött på riktigt idag, vilket ju är helt enligt mönstret. Att jag aldrig lär mig!

Bara för att åtminstone till synes straffa mig själv lite blir det en sen lunch bestående av några uppvärmda fiskbullar. När jag gick i grundskolan var fiskbullar nästan det hemskaste jag kunde tänka mig, men nu har jag dem alltså i mitt eget kylskåp. Så på den punkten har jag ju utvecklats lite i alla fall. Frågan är bara om det finns något värde i att lära sig gilla just fiskbullar.


*En del av min Billyhistoria finns för övrigt att läsa i tre delar: del 1, del 2 och del 3.

Typ fil för två veckor

Så kom jag ihåg att kolla posten också. Det gör jag faktiskt inte varje dag, för eftersom jag bor "nästan på landet" har jag lådan så jobbigt långt från mitt hem (det vill säga i andra änden av huset) att jag sällan har vägarna förbi där, och då kan det lika gärna vara. Eller egentligen beror det väl främst på att det så sällan kommer någon post.

Hur som helst, jag gjorde rätt i att gå dit idag. Det låg Trisslotter och väntade på mig där! Tillbaka hemma vid skrivbordet fick jag för en sekund för mig att jag hade vunnit hundratusen, men eftersom sådant inte händer blev jag ändå inte särskilt besviken när jag tittade närmare och insåg att det inte var någon vinst alls på lotten. Därefter skrapade jag nästa och vann 50 kronor! Hurra!

Jag sa ju det, att man inte bara får, utan man bör vara glad över det lilla. Då är det också mycket som i själva verket är rätt stort. Tack så mycket.

Tidigare kväll, senare morgon?

Jag har generellt sett lättare att hålla mig vaken dagen efter att jag har sovit två, tre timmar på natten än när jag har fått dubbelt så mycket sömn. Som idag. Varför? Jag kan inte precis förklara det med att jag hade något sömnöverskott sedan de föregående nätterna, utan jag brukar väl vara rätt trött mest hela tiden. Fast sover gör jag visst inte så mycket längre. Jag går inte på något annat heller, inte ens allerginässprej, så jag vet inte hur det går till.

Men idag har jag till och med haft en av de där sällsynt effektiva dagarna när allt bara är som det ska. Efter det borde jag kunna ta det lugnt, kanske fira namnsdag med lite glass och sedan se till att det blir en tidig kväll. Men jag känner ju mig själv. Det spelar ingen roll om jag hinner bli dödstrött till dess, för det kommer ändå att sluta med att jag sitter uppe sent och ser på film eller något, bara för att jag är "ledig" och för att dra ut på det så mycket som möjligt. Som om jag hade oändligt med energi. Det har jag ju såklart inte. I morgon kommer jag att vara trött igen och ordningen är återställd. Man får vara glad för det lilla.

Sen kväll, tidig morgon

Det här är väl första gången i år som jag är uppe tills det börjar ljusna på himlen. Man kan undra om jag ska hinna gå och lägga mig innan det är dags att gå upp igen om sisådär tre timmar. Kanske är det säkrast att låta bli att somna alls.

Tänk att det skulle ta mig tio år innan jag lyckades bli den typiska studenten även på detta vis! Bättre sent än aldrig, eller? Fast jag vet att jag egentligen börjar bli för gammal för att plugga på det här sättet. Det kommer definitivt att kännas i morgon. Idag!

Lutar inte världen lite extra så här dags?

Försök till tv-vecka

Oj! Det är ju dags för ESC! Jag har knappt tid att bry mig, fast jag så gärna vill. Men det här är en av de få veckor på året då det är någon egentlig mening med att ha tv för min del, med något att se hela fyra av veckans dagar. Fast idag får det bli tittande med bara ena ögat medan jag gör minst två saker till parallellt. Det går sannerligen utför med min schlagernördighet.

Sommarsnösäsongen är här

Jag har tydligen två stora luddträd utanför fönstret. Och eftersom jag på grund av hettan när förmiddagssolen skiner måste ha minst ett fönster öppet så yr det tussar även inne i rummet. Mellan bok- och papperstravarna på skrivbordet bildas förvånansvärt fort drivor av fluff. Hade jag inte haft så mycket annat att göra kunde jag ha ägnat dagen åt att fascinerat studera och dokumentera händelseförloppet. Nu får jag nöja mig med att fnysa lite halvt frånvarande varje gång ett ludd far in i näsan.

Sisådär god morgon

Jag är enormt stressad och pressad just nu. Det är helt och hållet mitt eget fel, så jag ska inte klaga. Jag hinner bara inte leva och blogga så mycket för närvarande.

Nu såg jag i tidningen att ett av mina favoritband, Keane, kommer till Peace & Love-festivalen i sommar. Det är förstås jättekul - bara det att jag väl inte kommer att vara där i alla fall. Så nu måste jag nog bryta ihop en liten, liten stund om det är okej.

Födelsedagsklustren

Idag fyller två personer jag självklart firar år. Det är märkligt hur födelsedagarna tenderar att klumpa ihop sig. Lillebror föddes på farmors födelsedag, pappa och farfar fyller år dagarna efter varandra, mamma och en moster med bara två dagar emellan, och även bland kompisar har jag flera liknande fall. Också i andra släkter är det så här har jag märkt. Det är onekligen lite lustigt.

Nackdelen är att det är lätt att återkommande missa något firande, eftersom mycket av det sammanfaller med något annat. För den som ständigt delar sitt kalas med någon annan kanske det också kan vara lite trist att inte få hela uppmärksamheten någon gång? Men annars är det rätt praktiskt, för det blir ju färre datum att lägga på minnet, och när de här hektiska perioderna är över kan man tänka på annat rätt länge innan det är dags att komma ihåg igen.

Mindre ansträngande än väntat

Och ha! Jag fixade kranen själv på ett kick. Där sparade jag en massa tid åt folk, främst åt mig själv. Gött.

Självklart

Ha! Idag kom det givetvis ett erbjudande om rabatt på precis det jag för en gångs skull gjorde undantag för och köpte till fullpris i början av veckan. Så typiskt mig.

Ansträngande

Å nej, nu gick kökskranen sönder också. Det som är så jobbigt att felanmäla saker!

Shopping som intervallträning

På två eftermiddagar har jag klarat av både Backaplan, Bäckebol och så Nordstan två gånger. Och gjort av med en del pengar dessutom. Det är ju inte alltid man shoppar bara för att man går i affärer, menar jag. Fast alltid finns det något att reta sig på efteråt. Som att jag handlade ganska mycket i den klädaffär från vilken jag brukar få en massa sms och mejl med rabattkuponger och erbjudanden, men där jag inte brukar hitta någonting av intresse. Just nu hade jag dock förstås inga rabatter och inte orkade jag vänta med att handla tills det kom några nya heller. Däremot köpte jag inte minsta lilla strumpa i den affär där jag har ett presentkort att använda. Det kommer å andra sidan att komma väl till pass sedan, när jag påbörjar nästa period av extrem sparsamhet. Vilket får bli i övermorgon.

Varför inte i morgon? Jo, för då ska jag handla mat. För ovanlighetens skull har jag väntat tills det blev nästan alldeles tomt i kylskåpet först. Men när man inte har en enda matgäst på en hel vecka och man vet exakt hur många mål man själv kommer att äta hemma är det ganska lätt att både planera, veckohandla och sedan få allt att gå jämnt upp. Det kanske inte är eftersträvansvärt, men jag säger bara att det går. Och i morgon får jag väl ta och bunkra billig studentmat att leva på ett tag framöver så att jag håller mig borta från affärerna så mycket som möjligt.

Ändå, jag tillåter mig att vara lite nöjd med mig själv som har lyckats köpa hela två par skor på en gång. Det är inte varje år det händer! (För att vara väldigt ointresserad av skor har jag skrivit om det rätt många gånger, till exempel här. Det upptäcker man om man testar att söka på "skor" här i bloggen.)

Ny födelsedag att lägga på minnet

Den enda av mina vänner som har barn fick idag sitt tredje. Och det verkar som om det har gått bra, så då är det bara att glädjas med dem förstås! Grattis!

Ännu mer märkvärdigt känns det hela då jag faktiskt just idag, omkring tiden då den lilla kom till världen, tänkte på dem och undrade när det skulle bli och om jag skulle få veta något. Ja, jag vet att jag skrev att vi är vänner, men det är ändå inte så att jag har gått och tänkt på det här dagarna i ända på sistone, för jag visste inte ens riktigt när det skulle bli dags att börja vänta på allvar.

En annan sak jag gjorde idag var att stå och stirra på dagens datum i almanackan när jag gick upp. Det kändes som om det var någonting med den fjärde maj som jag borde komma ihåg, en födelsedag eller namnsdag eller så, men det fanns inget sådant. Antagligen blandade jag ihop det med den fjärde någon annan månad, tänkte jag, för där finns det ett antal högtidsdagar. Men nu fick jag ju rätt ändå!

Garderobsdörrsäventyret går vidare

Snickaren kom tillbaka idag. Det var misstänkt likt förra gången. Jag var precis på väg in i duschen när han krafsade (det låter så när folk försöker ringa på dörrklockan, som fortfarande är i koma) och därefter knackade på dörren. Han hörde inte heller denna gång när jag ropade "ett ögonblick" (högre nu, eftersom jag tycker att jag lär mig av mina erfarenheter) och slet åt mig ett par klädesplagg att hänga på mig. Så han knackade igen och jag vrålade "JAG KOMMER!" (lika roligt som alltid, ja). Det var nästan så att jag blev förvånad över att han stod kvar och väntade lugnt och stillsamt utanför dörren när jag öppnade den.

Jag fick en ny garderobsdörr igen, nu en som var av rätt modell. Och den här gången tog snickaren god tid på sig för att kolla att det blev rätt. Det blev det inte. Ingenting verkar stämma med de där gångjärnen, som tydligen är sjuka över hela området, och dörren var ännu mer skev än den första jag hade, så den gick inte riktigt att stänga. Blev jag förvånad? Såklart inte.

Så farsen går vidare. När snickaren gick och lovade att återkomma blev jag osäker på om jag skulle våga ta min dusch. Förra gången var han ju inte borta länge alls. Men å andra sidan vet man aldrig, och lite farligt ska man väl leva, så jag chansade. Den duschen tog kortare tid än det tar att stänga min garderobsdörr ordentligt.

Dags för knut och hårnät

Jag vet att det finns mycket som är värre, men det här låter faktiskt lite läskigt tycker jag.

Osams med en tv

Jag vill gärna visa att jag klarar saker själv, inte minst sådant som är lite, lite tekniskt. Oftast är det ju i själva verket väldigt enkla grejer det handlar om.

Nu tänkte jag att jag skulle koppla in mitt gamla tv-spel till tv:n, eftersom jag ändå råkade ha dem båda stående här, ganska oanvända. Men givetvis måste tekniken göra sitt yttersta för att motarbeta mig.

Till att börja med är tv:n jag har en ärvd liten sak utan originalfjärrkontroll. Fjärrkontrollen finns antagligen någonstans, men den har lekt kurragömma de senaste åren och verkar inte ha tröttnat på det än, så därför fick jag en "passa till alla märken"-fjärrkontroll samtidigt som jag fick tv:n i somras. Oftast funkar den bra, eftersom det mest handlar om att byta kanal och ändra lite på ljudet eller så. Men när man ska göra andra saker blir det en aning krångligare, då knappar och funktioner inte riktigt verkar höra ihop, jag inte har någon bruksanvisning till tv:n och bara en rätt värdelös till fjärrkontrollen.

Så när jag så fort jag ställt in kanalerna helt ofrivilligt lyckades fixa så att man måste knappa in en pinkod varje gång man slår på tv:n hade jag ingen aning om hur jag skulle inaktivera denna funktion igen. Det fick helt enkelt vara så i några månader. Det spelade ingen större roll, eftersom jag nästan aldrig ser på tv i alla fall. Och det kan ju vara en liten kul grej att bara jag kan använda tv:n, då ingen annan kan koden.

Men så fick jag besök av en person som tyckte att det var onödigt att ha det så, och som på eget initiativ ordnade saken på någon minut utan att jag hann vara med och se hur. Sedan har det i alla fall varit bra, så jag lät bli att klaga och vande mig vid att ha en normalt fungerande tv.

Fast nu var det ju tv-spelet det handlade om. Jag kopplade in det på det enda sätt som är möjligt, men fick inte någon bild till tv:n. Allt är nyligen provkört, så jag vet att spelet och dess kablar fungerar. Ja, de sistnämnda bör i alla fall fungera. Kanske kan kablar som gått och dragits med kaningnag och tejp i närmare 20 år plötsligt ruttna. Det var i alla fall den uppgivna gissning jag fick från min personliga hemtekniksupport som jag till slut bad om hjälp (via chatt!). Detta var efter att jag testat allt. Med "allt" menar jag:

• Kolla de mest troliga kanalerna för tv-spelet, som AV-kanaler och liknande. Bara blå skärm. (Och jodå, tv-spelet hade ström och var igång!)
• Testa kanal 0. Intressant, den finns inte. Om man knappar in 0 eller 00 kommer man till kanal 16.
• Tryck på "shift" på fjärrkontrollen. Det kanske uppenbarar några magiska funktioner när man redan har undersökt alla knappar i det vanliga läget? Icke. Fjärrkontrollen hänger sig.
• Ta ur och sätt i batterierna i fjärrkontrollen igen. Den fungerar. Bra.
  
• Leta för säkerhets skull igenom knapparna på fjärrkontrollen en gång till. Samma procedur upprepas. Inget nytt händer.
• Kolla vilka knappar som finns på själva tv:n. Nästan inga, nej. Och de som finns är helt värdelösa till något annat än prydnad. Okej, man kan bläddra mellan kanalerna, men inte oftare än ett tryck på fem sekunder eller något sådant. Och ljudet verkar inte gå att rubba mer än ett steg på detta sätt. Då skiter vi i de knapparna då.
• Tillbaka till fjärrkontrollen. Leta bland menyerna på tv:n för att starta en automatisk kanalsökning. Fastna i en meny så att det inte verkar finnas någon annan utväg än att ställa in alla kanalerna igen. Slå pinkoden. Byt kanal. På skärmen visas nu dubbla uppsättningar linjer för pinkoder. Slå samma kod två gånger. Det funkar. Byt kanal. Tv:n kräver inloggning en gång till. Bli irriterad och tryck på slumpmässigt valda knappar på fjärrkontrollen. Fjärrkontrollen hänger sig.
• Stäng av tv:n och slå på den igen. Ta ur och sätt i batterierna i fjärrkontrollen. Blå skärm med linjer för pinkod. Fjärrkontrollen funkar fortfarande inte. Nu går det inte ens att bara slå på tv:n för att nöja sig med den kanal och ljudnivå som är inställda, eftersom det krävs inknappning av kod innan man får titta, och det går inte att göra, då fjärrkontrollen är död. Ta ur batterierna och sätt i dem en gång till. Fjärrkontrollen vaknar till liv igen. (Ni undrar förstås om det inte är dåliga batterier i fjärrkontrollen? Det ska den faktiskt signalera själv, påstår bruksanvisningen. Fast i och för sig hade jag nog provat att byta batterier ändå, om jag bara hade haft några nya hemma.)
• Slå pinkoden, få igång tv:n, hitta tillbaka i menyerna och starta en automatisk kanalsökning. Tv:n hittar alla de vanliga kanalerna men inget mer.

Jag gav upp. När jag hade slitit loss tv-spelet och stuvat undan det och alla kablar var allt som förut igen, förutom att jag var irriterad, hade slösat bort en massa tid utan att komma någonvart och dessutom hade lyckats få tillbaka det där tjatet om pinkod för att få se på tv. Och den person som senast fixade till just detta i ett nafs kommer nu inte ens ihåg att det har hänt! Aaargh!

Beror misslyckandena på att jag inte har originalfjärrkontrollen till tv:n eller finns det faktiskt tv-apparater som inte klarar av att hantera fina gamla tv-spel? Finns det något mer att testa som varken jag eller min personliga support kom på? Är det här omöjligt att lösa utan förändringar i utrustningen eller kommer det att fungera alldeles utmärkt så fort det kommer hit en man och kopplar in samma kablar på exakt samma sätt och trycker på exakt samma knappar på fjärrkontrollen? Varför kan jag inte få klara av saker själv?! Hur svårt kan det vara?

Okej, en sak har jag lärt mig i alla fall, och för framtida experiment vill jag påminna mig själv: Tryck inte på shift-knappen!

I vägen för kameran

Under en kortare promenad i närområdet mötte jag Googlebilen (igen!) två gånger. Vad den överhuvudtaget har att göra här ute, med storstadsmått nästan på landet, kan man ju fråga sig. Avslöja att jag knallar omkring på alla möjliga och omöjliga ställen kanske. Ska alla i hela världen kunna se mig där nu? Hjälp! Jag som hade en skrynklig kjol på mig!

Blått, grönt, vitt, gult

Häggen doftar som bara den kan här utanför, inte minst i den svala nattluften som drar in genom det öppna fönstret på kvällarna, och jag kan inte låta bli att lägga upp ytterligare ett par bilder. Något annat jag är svag för är förresten blått och grönt, och ännu lite mer i kombination med vita och gula blommor. Maskrosorna som står och solar framför häggen har med andra ord fattat vad jag vill ha.

Somriga klädhögar

Jag vet att det snart blir svalare, men nu bytte jag i alla fall plats på högarna med långärms-T-shirtar och linnen i garderoben, så då får det allt ta och vara sommar.

Jag gör också gärna kopplingar mellan kläder och årstidsväxlingar genom att se på hur mycket kläder jag har liggande framme. På sommaren har jag nämligen alltid mycket mer kläder på gång samtidigt än annars. Jag byter om mellan olika tider på dagen, för olika aktiviteter och miljöer betydligt mer då än under vinterhalvåret. Och nu har jag svårt att hitta fåtöljen under alla nyss använda men inte alls särskilt smutsiga kläder, så då måste det faktiskt vara sommar!

Avbrutet experiment

När jag steg upp på förmiddagen hade jag inte pratat med en människa på över två dygn. Visst, tekniken gör det lätt att "fuska" genom diverse skriftlig kommunikation, men nu började jag så smått undra hur länge jag skulle klara att låta bli att prata med någon alls. Handla behöver jag inte göra än på några dagar, och långhelg och tomt på schemat är det. Det var nästan frestande att stänga av mobilen, bara för att göra något slags experiment eller jaga rekord eller så.

Men jag visste inte hur långt mitt tidigare rekord i så fall var, så det fick vara. Det blev tvärtom dubbla sociala aktiviteter, vilket givetvis gjorde mig gott. Som vanligt pratade jag som om jag inte hade träffat en människa på flera dagar, och den här gången var det ju faktiskt i stort sett sant.