måndag 25 maj 2009

Nedvarvad

Jodå, jodå, jag är tillbaka i Göteborg igen, efter en helg i de östgötsksmåländska gränstrakterna. Bilkörningen gick bra under hela resan, fast mest värt att notera där är att jag börjar kunna köra rätt på första försöket inne i centrala Göteborg. Nu har jag gjort det flera gånger! Det är så härligt att kunna låtsas att man hittar. För det gör jag förstås inte på riktigt. Jag är ju i stort sett ny här. Men det underlättar märkbart när man gissar rätt direkt och slipper köra runt i cirklar för att hitta tillbaka till ursprungsläget eller leta upp andra möjliga vägar, så sådant gör mig på gott humör.

Det där med att jag inte riktigt tillhör Göteborg märkte jag igår också på så sätt att jag tvekande stannade upp inför att formulera mig i ord som att jag skulle åka hem. Visst känns det trevligt och hemtamt varje gång stan dyker upp framför mig och jag ser vyer som numera är mer eller mindre vardagliga, men det är ändå inte lika mycket hemma som hemma än. Eller hur jag nu ska säga. Det blir det väl förstås aldrig heller, jag vet, och ämnet har nog ältats till leda vid det här laget. Nåväl.

Delvis kanske det ändå också berodde på att det "borta" jag besökte kändes ganska hemma på något sätt, och att det därför var så behagligt att vara borta att jag helt enkelt inte var redo att återvända till vardagen än. Ett par dagar med avstängd mobil, utan dator och någon vidare kontakt med yttervärlden, men med skog - djup, tyst, vänlig skog full av dofter, färger och vilda djur - var något precis så avkopplande som det ska vara. Jag tror inte att det spelar någon roll var skogen är belägen för att jag ska trivas i den, men att jag nu samtidigt var i halvbekanta trakter gjorde den möjligen lite extra trygg och vilsam, till och med fast de flesta människorna i sällskapet omkring mig där nu var nya för mig.

Men nu sitter jag i min vardagliga ordning i stan igen och är lite förvirrad. Jag kom hem från en totalt ledig stund mitt i själva sommaren och så var det plötsligt en vanlig måndag som låg framför mig igen. Samtidigt är det faktiskt nästan sommar. Även i almanackan alltså. Det ska väl egentligen vara en rent uppiggande insikt, men jag är plötsligt inte beredd. Det har varit en så lång vår att jag har fastnat i känslan och inbillar mig att jag har hur gott om tid som helst på mig att förbereda mig för sommar, planera in semestrar och aktiviteter och allt vad det nu är.

Vad behagligt det hade varit att fortsätta vara så där bortkopplad från världen och helt och hållet fly och glömma stadslivet ytterligare ett tag, bara gömma sig så där oansvarigt som man innerst inne vet att man inte kan göra. Men en hel helg är ändå en hel helg, vilket är betydligt mer än ingenting, och det får man hur som helst vara glad och tacksam över att ha fått!