Bättre eller sämre?

En av de stora fördelarna med att hyra sin bostad är att man inte behöver laga allting som går sönder själv. Det är bara att felanmäla. Ja, och sedan ta emot lite hantverkare (som gärna dyker upp medan man står i duschen eller på annat sätt har svårt att öppna dörren) och så där förstås.

När jag flyttade in felanmälde jag en av mina garderobsdörrar, eftersom gångjärnen inte satt fast och dörren hoppade "ur led" varje gång jag öppnade den. Den stumma dörrklockan nämnde jag inte, för då den stod upptagen i besiktningsprotokollet tänkte jag att det redan var ett känt fel.

Idag när jag åt frukost kom en man och tittade på garderobsdörren. Han tog med sig den för att se vad om den gick att fixa eller om jag skulle få en ny. Jaha, tänkte jag, det tar väl några dagar eller åtminstone timmar innan han återvänder, så då hinner jag lätt ta en dusch i lugn och ro först. Men innan jag ens hann in i badrummet (vilket var bra i det här fallet) var han tillbaka igen.

Eftersom dörrklockan är trasig knackade han. Det hörde jag nu, då jag ju inte stod i duschen. Han hörde dock inget inifrån lägenheten, till exempel när jag ropade "ett ögonblick" medan jag drog på mig lite kläder, utan knackade igen. Det hade ju kunnat bli skojigt, om jag stått där och duschat med dörren öppen mot hallen och han kommit inklivande där, eftersom jag tillåter att man går in med nyckel om jag inte är hemma.

Snickaren var inte direkt pratsam av sig. Efter alla trevliga kontakter jag hade med hantverkare av olika slag på grund av skräplägenheten i Linköping förvånade det mig lite. Han verkade uppenbart nervös när han krånglade tillbaka garderobsdörren på sin plats. Var det för att han såg rakt in i en ung kvinnas garderob? För att jag inte hade någon bh på mig? För att han helt enkelt var mer specialiserad på att underhålla bostäder än människor?

Fast, tja, det är väl tveksamt om han var så värst superrutinerad på garderobsdörrar ändå. Snabbhet är väl kanske inte det säkraste tecknet på hög kvalitet heller. När han gått kastade jag nämligen en blick på garderobsdörren och tyckte att den såg lite underlig ut. Jaha, det var en ny dörr, en något vitare än de övriga. Men det kan man väl leva med i en studentbostad.

Men ... Sedan såg jag det man tycker att en snickare borde se direkt, nämligen att dörren inte passade i sin öppning utan var klart och tydligt för smal:


Ser man det från den ljusa sidan kan jag nu öppna den vänstra av dörrarna utan att behöva röra den högra. Å andra sidan blir det extra dammigt inne i garderoben, den högra dörren öppnar sig av sig själv och så ser det ju inte helt vackert ut.

Kan jag nu möjligen få lite stöd och uppmuntran så att jag kan göra det rätta och riktiga här?

Vardagshumor

På vagnen en dag vid Vasaplatsen börjar plötsligt föraren raspa i högtalaren:

- Ööh ... Jag råkade lägga i växeln fel, så vi får backa en liten bit så att vi kommer rätt igen.

Jag tittar ut genom fönstret. Där kommer en buss som det står "Backa" på.

I stillheten dagen efter

Det var många år sedan jag hade någon form av bjudning för andra än släktingar, så därför dröjer den något overkliga känslan efter gårdagskvällen kvar även idag. Vilken lycka att ha vänner, vänner som dessutom befinner sig i ens fysiska närhet och kommer och firar ens födelsedag och nya bostad med en! Överens med varandra kom de också, och inte en enda klagade över att behöva skriva i gästboken. Nu sitter jag och läser kloka och roliga hälsningar och tittar på foton och kommer mig inte ens för med att dammsuga upp allt pärlsocker under fötterna.

Tack allihop!

Grönska och värme

Jag sitter och tittar på bilder från födelsedagen och börjar fundera på om det kanske är en hägg jag har i backen utanför huset. Hoppas! Måste kolla närmare nästa gång jag går förbi.





Men nu ska det förberedas lite mer inför kvällens födelsedags- och inflyttningsnågonting. Jag vågar inte kalla det fest, och förresten är det ju onödigt att sätta etiketter på saker i förväg jämt. Vi får se vad det blir. Hembakt har jag fixat i alla fall. Utan ugn. Det funkar med bara kyl och frys också. Och har man bara kalla saker att bjuda på passar det också fint att det är så varmt inne redan innan folk har kommit.

Uppvaktad

Vilken morgon! Solen gassar, mobilen går varm och jag har fått en vacker gammal SAOL (upplaga 9) att förgylla tillvaron ännu mer med!

Kunskaper man inte föds med

Som en typisk student satt jag timmen före midnatt igår kväll och läste GU:s utbildningskatalog för att söka kurser till hösten. Jag hittade både några att söka nu och ännu fler som kan få mig att gå omkring och driva på universitetet i flera år till.

Sedan finns det ju förstås annat som fångar mitt intresse. Som förkunskapskraven till en del kurser. Hur ska man tolka det här egentligen?

För tillträde till kursen krävs att studenten har kunskaper i linjär algebra, analys, mekanik och elektromagnetisk fältteori eller att motsvarande kunskaper inhämtats på annat sätt. (Speciell relativitetsteori, 7,5 hp.)

Diverse intryck från östra Göteborg

Andra saker jag har tänkt på i min nya del av stan:

• Förut hade jag världens häftigaste skolväg som gick via Avenyn. Men nu har jag för första gången i mitt liv åkt kollektivt till skolan. Och då kan jag antingen passera Ullevi och Scandinavium eller Liseberg. Det är inte precis fy skam det heller.
• Det finns många vattentorn runtomkring i min utsikt även här, men de är inte lika snygga som inne i stan, utan här är de mer modernt trista och vanliga. Men att ha många är också imponerande!
  
• Smart att flytta till ett björkställe när man är allergiker! Visserligen har jag inte känt av min allergi så mycket de senaste åren, men den gångna veckan har jag varit enormt frustrerad över att inte kunna vara säker på om det var en förkylning eller allergi jag kände av. Sådant ska man väl veta efter att ha varit allergiker sedan man var tio år! Fast nu när björkarna faktiskt börjar slå ut mår jag plötsligt helt bra igen, så när jag just började acceptera att jag kanske kunde ha allergiska reaktioner som jag inte kände igen måste jag nog ändra mig på nytt. Nu kan jag återgå till att säga att jag inte är allergisk och fortsätta att njuta av att bo nära naturen.
  
• Det är lättare att få sol sent här. (Jaja, solen är uppe allt senare också, det fattar jag väl.) Husen är lägre och ligger glesare, dessutom uppe på ett berg. Jag hinner ut i solen även sent på eftermiddagen och kvällen. Och det är ju faktiskt sol nästan hela tiden. I mitt rum inte minst under första halvan av dagen. Jag som gillar att sova med nattljuset in över rumsväggarna måste nu vänja mig vid mörkläggningsgardiner, för det är inte behagligt att bli helstekt i sin säng redan klockan sju på morgonen och sedan ha 28 grader inne, trots öppna fönster (tur att man inte är allergisk då!), till långt efter middag. Med mörkläggningsgardinerna är det bara 27 grader i rummet när jag går upp. Fast de är slitna, motsträviga och helt omöjliga att ha att göra med. Det är bara en tidsfråga innan de driver mig till vansinne.
  

Men åh! Idiotiska mörkläggningsgardiner! Vad är det egentligen för fel på persienner?

Resten av påsken

När jag satt på spårvagnen på påskaftonen och såg mina tidigare promenadstråk susa förbi utanför smutsfläckiga fönster drabbades jag av en liten saknad efter innerstadens parker och heta solgass. Jag hann ju inte fota alla fina planteringar innan jag flyttade! Dessutom kändes det märkligt att åka min gamla vanliga hemväg mot Haga utan att kliva av vid Järntorget. Så nu kände jag för att gå och prata lite med min kompis kanalen, lukta på blommorna vid Floras kulle och vinka åt Paddan.





Fast Paddan hade visst påsklov. Nåja, vinka kan man ju alltid göra.

Precis som förra året var sedan påsken så lång att somliga hann komma tillbaka till stan innan helgen var slut. Och jag fick möta vid tåget!


Så till slut blev det påskmustläge ändå. Gott.

Lika befriande som klädsim

Vilket snabbt nät jag har, upptäcker jag! Men jag får inte använda det till nästan någonting. I pappren jag har fått står bland annat att jag inte får använda det till att "publicera information". Men då vet ni i alla fall varför jag mest pratar nonsens här i bloggen då. Hmpf.

Påskutflykten 2009

Ska det här bli mitt eget sätt att fira påsk på, tro? Förra året gjorde jag en liten båttur och ett museibesök under påsken.

Även i år insåg jag väldigt plötsligt att varenda kotte åker hem till sina föräldrar över påsken, medan jag själv inte ens funderat på det. Men när bilden av en påsk i total ensamhet här i mitt nya krypin blev tydlig för mig blev jag allt lite avundsjuk ändå. Å andra sidan är jag både lite krasslig (igen!) och har massor att göra, så egentligen passade det fint med några dagars koncentrerat hemmasittande. Fast mest tycker jag ju att det är synd att folk lämnar stan när de äntligen är lediga i några dagar och vädret är fint. De kunde ju ha varit med mig och fått sig en fantastisk utflykt! För med sådant påskväder spelar det ingen roll hur starka argument jag har för att hålla mig inne, för det är ju som gjort för en uppiggande utflykt.

Idag fick det bli en tur till flakmoppeland. Närmare bestämt till Donsö och Styrsö. Och jag fick sol på kinderna och årets första picknick på en klippa med havsutsikt.

Påskmiddag

Av någon anledning har jag två flaskor påskmust i kylen. Kanske bara för att de faktiskt får plats. För jag dricker ju egentligen bara bubbliga drycker vid extra speciella tillfällen, och jag har mycket svårt att tänka mig att något sådant kommer att dyka upp under påskhelgen. Men det blir ju lite dekorativt inne i kylskåpet i alla fall.

Glad påsk!

Fulsängen, fortsättningen

Något som kom att bli en oväntat utdragen historia var det här med den säng som redan fanns i rummet och som blev förfärligt överflödig och oönskad i och med att jag skaffade en egen. Eftersom jag vet att det finns folk som väntar på en uppföljning ska jag inte undanhålla er den längre nu.

Läget efter förra torsdagen var alltså att jag, efter att ha slösat med en väns (och min egen) dyrbara tid helt i onödan, hade en ful träsäng utan ben stående i mitt lilla rum.

På fredagen kom den nya, fina, stora resårbotten som skulle bli min riktiga säng. Så då hade jag två sängar utan ben stående mot varsin vägg i det lilla rummet.

På lördagen flyttade jag in. Då engagerade jag ytterligare två personer i
undanstuvningsförsöken. Efter att ha sett att andra fått in sina sängar i förråden genom att skruva bort ena kortänden på sängen var jag rätt säker på att det skulle lyckas den här gången. Men icke! Sängeländet kom visserligen in lite längre i gallerburen, men det var fortfarande för trångt och för många hörn att ta sig runt för att den skulle kunna vinklas in på något sätt alls. Och vi hade bråttom att lämna tillbaka hyrbilen och mitt blodsocker var farligt lågt, så det var med stor ilska och frustration (eller egentligen mest gnäll från min sida och sammanbiten tystnad från de övriga) vi gav upp och lät även detta slag vinnas av superskurksängen.

På tisdagen hade jag packat upp det mesta och ställt i ordning i rummet och började bli trött på att ha alla tomma flyttlådor framför ytterdörren. Samtidigt accepterade jag med en uppgiven suck att jag inte skulle kunna använda mina praktiska sänglådor, eftersom fulsängen nu låg och tog en massa plats under min riktiga säng. Så jag bar ner dem till förrådet tillsammans med bunten av flyttkartonger. Väl nere i källaren upptäckte jag två gallerburar bort en säng som jag inte lagt märke till tidigare. Möjligen berodde det på att denna säng var totalt demonterad.

Ett litet hopp väcktes inom mig igen och jag skyndade tillbaka upp till rummet. Sedan ägnade jag den närmaste timmen åt sådana där konststycken som man bara klarar när man är ensam men ändå har gett sig den på att få någonting gjort. Jag lyfte både sängen och skrivbordet, för att samtidigt med foten kunna dra ut och vrida träsängen nittio grader så att den till stora delar kom ut på den fria golvytan. Därefter började jag lossa på skruvar. Det var enkelt, så enkelt att det kändes retfullt att vi inte bara gjort det redan när vi hade testat att ta bort kortändarna. Men när jag fått ur alla långsidornas skruvar gick det ändå inte att separera de olika trästyckena från varandra. Uppenbarligen behövde man även skruva loss de tre skruvarna i tvärslåarna.

Vid denna punkt, när jag tycktes vara så nära, kom nästa motgång. En av skruvarna var extremt sönderskruvad och hade knappt något spår, vilket för mig är ganska betydelsefullt när jag för hand ska lossa på en hårt åtdragen skruv. Efter några försök kunde jag inte bestämma mig för om jag skulle känna hopplöshet, ilska eller panik. Jag sms:ade Nische för att få råd. Sedan kunde jag ändå inte låta bli att fortsätta försöka, för det kunde ju inte få ta stopp där.

Den andra skruven var ganska lätt att skruva bort, vilket gjorde det nästan ännu mer irriterande om jag inte skulle lyckas få bort alla. Den i mitten befann sig mitt i det område av sängbottnen som hade en stor fuktfläck, varför skruven var rätt rejält rostig. Men till min förvåning gav den efter när jag tjatat lite på den. Och hur det nu var så var jag tydligen tillräckligt envis för att till slut även få loss den sista (det vill säga den första) skruven, till och med innan de visa råden kom via sms. Men det var tur, för några andra för detta fall användbara verktyg hade jag nog inte haft.

Därefter upptäckte jag dock att tvärslåarna var fastlimmade vid långsidorna med världens starkaste trälim. För att inte göra historian ännu mer onödigt lång än den redan är kan jag bara säga att det krävdes alla våldsamma krafter jag kunde uppbåda för att så småningom få isär delarna.

Ytterligare sjuttioelva svettiga turer upp och ner för trapporna mellan förrådet och mitt rum hade jag äntligen fått undan alla skruttsängens delar. Sänglådorna hade åter kommit upp, kunde stoppas in under min fina säng och i och med detta fick jag som vanligt precis tillräckligt med förvaringsplats för mina grejer.

Metaformannen kanske ändå hade rätt då, att fulsängen vann slaget men inte kriget? Å andra sidan har vi inte kommit till slutet på historian än. Den dag jag flyttar härifrån ska ju den slaktade sängen plockas upp och sättas ihop igen!

Första promenaden efter flytten

Jaha, det blev ju inte mycket av det där bloggandet i alla fall. Men nu då? Nu är det påsk och ingen vettig människa sitter väl vid sin dator och skriver eller läser bloggar. Då kanske?

Idag var det perfekt vårväder: sol, varmt och vindstilla. Jag kunde knappast hoppas på en bättre dag för att börja utforska mina nya omgivningar. Dock började jag med ett ställe jag redan sett lite av, så helt vilse var jag nu inte. Inte ensam heller. Naturligtvis var massor av folk ute runt Härlanda tjärn och fiskade, grillade, motionerade eller bara satt i solen. Jag hade inte räknat med annat. Vill man gå för sig själv är det nog bättre att välja en vanlig villagata. Bara en sak retade mig nu, nämligen att behöva gå på höger sida på en gångväg ute i den så kallade naturen. Stadsmänniskor!

Trots allt prat överallt hörde jag en massa trevliga ljud som kändes snälla i mina öron, som humlesurr, fågelsång, grusväg under fötterna, kluckande vatten. Och jag såg sädesärlor, årets första fjäril som var en citronfjäril, myror, blommor ... ja, ni fattar. Vi tar några bilder helt enkelt.

Det är ändå lite skillnad mellan att bo här och mitt inne i stan. Här finns inga parker, så här blommar det överallt!

Det är nästan så att det börjar se annat än vintrigt kallt ut.

När jag kom fram till sand och närhet till solglittrande vatten kände jag badlusten komma smygande. Hade jag varit tolv år hade jag definitivt badat en sådan här dag.

De övernaturligt vita vitsipporna blommar redan också.

Ja, alltså, det är väl ändå inga barn som kollar min blogg. Och förresten hölls det på så här precis överallt runt vattnet, så det var omöjligt att inte få med några av dem på bilderna. Säkert.

Det finns trappor här också! Fina sådana dessutom. Nog för att jag får trappträning när jag bor på översta våningen, men jag är ju van vid att ta mig uppåt även utomhus.

Och titta, titta! En kraftledning att fota!

Flyttsammanfattning

Flytten i lördags gick egentligen nästan in i minsta detalj som planerat. Vädret samarbetade, alla frivilliga dök upp som avtalat och allt bärande på båda ställena gick snabbt och smidigt. Jag kom dock inte ihåg att fota ett endaste dugg på hela dagen, fast jag släpade på kameran överallt. Å andra sidan hade det väl inte varit så värst sympatiskt av mig att springa och ta bilder av folk medan de slet med mina tunga grejer. Så jag bar, jag också.

Vad som dock grämer mig lite är att jag inte fick något bildbevis på att jag nu kört en liten lastbil. Det var också första gången jag körde en automatväxlad bil överhuvudtaget, och jag är ju fortfarande inte så där jättehemma med att köra i Göteborg, så att det gick helt utan problem gjorde mig hemskt stolt över mig själv. Det var nog nästan det största med den dagen ändå.

Sedan sov jag det närmaste dygnet, ungefär. Efter det har jag haft en extra förvrängd dygnsrytm och varit uppe och fixat rummet till två på nätterna. Men som vanligt gick det fort att få det fint när jag väl kom igång. Så nu har jag gjort det till mitt och känner mig skapligt hemma.

Hela dagars instängt prat

Bloggabstinens! Jag har inte bloggat på flera dagar och mitt huvud håller på att sprängas. Att jag inte har bott ensam tidigare (i korridor räknas inte som "ensam") trodde jag inte skulle märkas så tydligt, med tanke på hur gärna jag ändå stänger in mig och går för mig själv i långa perioder, men när jag träffade folk igår, efter ändå bara två dagar, och babblade som om jag skulle slå något slags rekord i antal uttalade ord på kort tid insåg jag att jag visst inte alls är så van vid att inte få utlopp för mina intryck verbalt.

Men nu! Nu har jag torkat golvet, ställt in dammsugaren på sin nya plats i ett skåp, gardinerna är ordentligt upplagda (de var för långa redan på förra stället de hängde, så hade bara slappot orkat sy lite då hade de säkert varit perfekta här också) och det sista uppackat. Nu ska jag hänga vid datorn hela kvällen.

Snart nu

Idag bär det av österut. Flyttvädret är fint och jag har varit uppe hela natten och packat. Det kanske börjar bli dags att packa ner datorn också då.

Det lilla vindsfönstret på huset mittemot är åter öppet sedan några dagar. Jag antar att jag inte får veta hur länge det kommer att stå så den här gången.

Hejdå Haga.

Kvällsutflykt med extra krångel

Jag och Metaformannen åkte alltså till Ikea ikväll. Det var en av de där tjänsterna jag själv hade bett om, men ett tag såg det ut som om jag skulle missa chansen när det kom ett erbjudande. Jag var inställd på att i stället åka ensam med buss, för i vilket fall som helst skulle det behövas hemkörning. Men det var verkligen tur att jag hade sällskap (dessutom ett beprövat sådant, och som nu inte heller skulle handla en massa själv), för han fick då bära, köra och hjälpa till på alla tänkbara sätt.

Så fick jag också sällskap till nya plejset med alla kassarna. Där bad jag om nästa tjänst: hjälp att bära ner skruttsängen från rummet till det lilla källarförrådet. Jag blev så glad när jag fick veta att det fanns, och sedan när jag mätt och kommit fram till att sängen precis skulle få plats, eftersom jag bekymrat mig över hur jag annars skulle göra med den när jag nu ville ha en ny, egen.

Men jag hade (än en gång) inte tänkt på allt. Till exempel att den lilla förrådsburen låg en bit in i en trång gång, att gallerdörren inte gick ända upp till taket med mera, vilket gjorde att det var många hörn och vinklar att ta med i beräkningen när en stor säng skulle krånglas in. Och som ni redan har räknat ut gick det inte att vrida in den på något av alla de fyrtiofjorton sätt vi provade.

Här kan man skymta gallerburar av den aktuella typen, där varje halva tillhör ett studentrum. Två rum delar alltså på ett förråd, vilket jag redan upptäckt kan leda till anonyma grannfejder utan dess like. Tänk förresten vilken lycka om man hade haft förrådet rakt fram i änden av korridoren och inte inne i en av gångarna till höger! Nåja, jag har ju värsta läget på mitt rum i alla fall, förutom när jag behöver använda hissen förstås. Men det gör man ju bara när man ... tja, flyttar möbler och sådant.

Om man tog bort benen då? Jaha, men några verktyg hade jag förstås inte tagit dit än. Jag tänkte på det på hemvägen igår, och bestämde att på fredag skulle de absolut med, för man vet ju aldrig när man behöver dem. Metaformannen visade sig än en gång vara en räddare i nöden och kom på att han nog hade en mejsel i sin nyinköpta bil på parkeringen. Det hade han mycket riktigt också.

Utan ben var det enklare att vrida den nu mer plana sängbotten, men vi hade fortfarande ungefär en centimeters marginal emot oss. Hade det inte varit för den lilla tröskeln hade det antagligen lyckats. Men det var bara att inse att vi måste ge upp och bära upp skräpet igen. En titt i förråden omkring gav inga tips, om man nu inte tycker att frånvaron av sådana här skruttsängar kunde tolkas som en hint förstås. Fast längre bort längs vägen såg vi ändå sängar som klämts in i förråden, genom att brädan på ena kortsidan skruvats loss.

Så då skulle det alltså kunna gå i alla fall. Men till det behövdes en annan sorts mejsel, och någon sådan hade vi inte, så vi var fortfarande tvungna att släpa upp sängen till rummet igen. Och för att testa nästa försök till lösning måste jag dra ner den igen, med risk för att det även då är förgäves. "Du vann slaget men inte kriget", sa Metaformannen hotfullt till sängen, men jag är inte helt säker, jag.

Kanske beror min bristande optimism nu bara på att jag blev trött, svettig, slösade bort en halvtimme av möjlig packtid och inte minst på att jag utnyttjade en väns snällhet i onödan. Just nu är jag och nya rummet lite osams, men jag hoppas att det blir bättre i morgon. Då kan det hända att jag finner mig ha två sängar i det redan ganska övermöblerade rummet. Det blir intressant att se.

Se till att orka i ett par dagar till bara, solen

Åh, det är så äckligt fint väder så jag tror jag smäller av! Fast svettas gör jag bara för att jag är inne och packar. Men strax ska jag få åka till Ikea i alla fall, och det är ju nästan lika bra som en promenad i solen.

Ikea, ja. Står allt jag behöver på listan nu då? Har jag tänkt på allt? Och kommer jag att komma ihåg att verkligen kolla på listan innan jag ställer mig i kön till kassan? Visst är det spännande!

Mitt andra rum

Nu har jag varit och inspekterat mitt nya rum. Men det är inte vilket litet kyffe som helst - det är ett rum med utsikt! Och genom min ytterdörr (som det står mitt namn på!) ser jag långt in mot stan. Ahh!


Dessutom har jag kokskåp. Litet, säger ni? Ack, så fel ni har. Det här är inget mindre än ett slottskök!


Men jag är redan mör i kroppen. Hur kommer det då att kännas på söndag kväll?

Lite lagom koll på läget

Jag har en miljon listor omkring mig just nu. Det är en aning fler än vanligt. Jag skriver upp saker jag kommer att tänka på på lappar som ligger och dräller på skrivbordet. Sedan för jag över alla spridda noteringar till prydliga listor på datorn. Och nu har jag skrivit ut listorna på papper för att kunna ha dem i fickan och klottra dit fler saker allt eftersom jag kommer på dem.

Fast vad hjälper det när jag i alla fall inte kommer ihåg att jag går till mataffären utan mina tygkassar nästan främst för att få en anledning att köpa papperskassar? Där glömmer jag minsann allt vad planer och tidsscheman heter och får stå i kö en gång till bara för de där kassarnas skull.

Hur som helst hann jag igår klämma in en liten promenad längs älven, dessutom så att jag precis hann sitta i fem minuter på Stenpiren och se danmarksfärjan ge sig iväg. (Check.) Sedan rusade jag vidare för att shoppa loss på Clas Ohlson, men där förvånade jag mig själv med att ändå inte handla så mycket. Jag har fortfarande små rationella ögonblick då och då.

Nu är det dags att åka och kolla om jag kommer att få nyckel till samma adress som jag har angett som ny folkbokföringsadress. Det vore så praktiskt om det stämde ju.

Flytthjälp

Det här är första gången jag flyttar utan mina föräldrars hjälp, och jag tycker att det passar utmärkt, med tanke på att jag flyttar inom stan och inte heller har så fasligt mycket grejer att köra. Jag är faktiskt vuxen och vill känna att jag klarar mig själv.

Fast så förfärligt duktig tror jag förstås ändå inte att jag är att jag tänker försöka fixa allt helt på egen hand. Men nu råkar det vara så att de flesta av de bästa människor jag känner bor i och omkring Göteborg, och jag tvekar inte att undersöka hur rätt jag har om dem. Jag skäms inte heller för att be om hjälp av mina vänner.

Egentligen har jag inte bett om så mycket än. Det räckte med att börja nämna att jag skulle flytta för att erbjudandena om hjälp skulle trilla in ett efter ett. Jag vet nu att det är sådant som de flesta antagligen säger av bara farten eller ren artighet, och själv skulle jag också säga exakt detsamma, trots att jag för det mesta vet att ingen kommer att utnyttja mina tjänster. Men jag menar det alltid. Detta får mig att hoppas att även mina vänner gör det.

För den här gången tar jag alla erbjudanden på fullaste allvar. Sedan är det bara det där med att det ska passa folk när det väl kommer till kritan också. Själv är jag ju rätt flexibel när det gäller tid, både för att jag har dubbelboende i en månad och för att jag styr min egen tid i betydligt större utsträckning än de flesta jag känner. Till slut insåg jag ändå att det var jag själv som måste bestämma när jag skulle flytta. Så då blir det på lördag. Lika bra att få det gjort.

Jag tänker mig och hoppas att det kan bli rätt kul att flytta med kompisar också, och de jag har pratat med som vet något om sådant påstår att det stämmer. De säger också att det är kul om man är många och bärandet går snabbt, och visst, det är klart att det är bra om ingen (mer än jag) ska behöva bli utsliten. Samtidigt vill jag ju inte att de som ställer upp ska känna att de åker nästan i onödan om alltihop är avklarat för fort och lätt sedan. Jag har ju som sagt inte världens största flyttlass.

Lördag alltså. Jag har visst förvirrat folk lite extra genom att inte i detalj redogöra för turerna, men nu vet ni det i alla fall.

Före flytt

Inför en flytt har man som bekant en del att pyssla med. Men det finns mer än adressändringar och flyttlådor att tänka på. Till exempel promenader.

Eftersom jag ändå ska flytta och överge mina gamla promenadvägar kan det väl inte göra något att jag avslöjar dem lite mer i detalj här. Särskilt eftersom jag haft en liten svacka i promenerandet på sistone vill jag nu hinna med alla mina favoritpromenader åtminstone en gång till innan jag flyttar. Men det blev ju mer bråttom än till och med jag själv förstod.

Att beta av:

• Masthuggskyrkan (helst vid klockan 16)
  
• Gamla vattentornet
  
• Slottsskogsrundan med Botaniska
  
• Skansen Kronan
• Carl Grimbergsgatan
• Älven (också den gärna vid 16-tiden)

Sorgligast av allt blir att lämna Stenpiren, som är en riktigt trevlig bekantskap jag har gjort här. Visst, den ligger väl kvar (åtminstone ett tag till), men inte några minuters promenadväg från mig, så det blir inte detsamma även om jag tar mig dit då och då i framtiden. Så nog handlar det om avsked allt, mer avsked än jag har upplevt att jag har tagit av de platser jag har lämnat vid tidigare flyttar.

Promenaden till Masthuggskyrkan tog jag en eftermiddag i förra veckan, och så stod jag där i solen och såg färjan till Danmark lämna hamnen. (Check.) I helgen var det sedan alldeles perfekt vårpromenadsväder, men det enda jag hann med var en snabbtur upp till Skansen Kronan. Det var ändå bättre än ingenting. (Check.)

Skansen Kronan i vårsol.

Idag började jag inse att jag definitivt inte kommer att hinna med alla promenader på listan, så det gällde att börja sikta in sig på de viktigaste av de kvarvarande. Och jag ville inte missa lökängen i Botaniska, så det blev en fullständigt omysig runda i kall blåst och för lite kläder, men så blev det av i alla fall. (Check.)

Lökängen i Botaniska, utan mycket till vårsol den här dagen.

Sedan har jag ju lite betygssättning av förra årets utsikter kvar. Det vore skönt att vara ifatt med topplistan (som hittas i sidmenyn) när jag påbörjar något nytt, även om jag ju är kvar i samma stad, så jag tror att jag fuskar undan det genom att helt enkelt göra lite uppdateringar i gamla inlägg.

Slutligen jobbar jag nu hårt för att tömma min del av frysen. Med min sedvanligt dåliga tajming hade jag precis fyllt den som om jag laddade upp inför en långvarig isolering, så hur duktig jag än är misstänker jag att jag kommer att bli tvungen att kassera en del mat. Dock fick jag lite hjälp av stackars Kronfågel.

Som jag skrev har jag nog aldrig köpt frysta kycklingfiléer förut, men för någon vecka sedan gjorde jag alltså det. Något annat väldigt olikt mig var att jag idag faktiskt gjorde mig besväret att gå och lämna tillbaka dem. Jag brukar vara alldeles för lat, feg och rädd för krångel för att göra sådana där saker som besparar eller ger mig tillbaka några kronor extra, trots att jag som student borde satsa på just sådant. Men nu handlade det om tillräckligt dyr mat och stor plats i frysen för att jag skulle orka bekymra mig (eller var jag bara typiskt irrationell som hittade på något mer att göra mitt i flytthetsen, kanske?).

Jag fick tillbaka pengarna utan problem. Hela summan, trots att redan två femtedelar av innehållet var uppätet, så jag får nog tillåta mig att vara lite nöjd. Jag fick ju precis vad jag behövde: kyckling till en måltid och sedan bli av med allt det andra jag inte har tid att tillaga och äta upp före flytten. Och lite träning i att ta tag i vardagliga små krångligheter. Som extra bonus blev ju den där kycklingmiddagen väldigt billig, eftersom kycklingen var gratis.

Lördagsblandning

• Det är egentligen aldrig särskilt roligt att handla mat, men den här veckan var det lite uppmuntrande att det stod min födelsedag som bäst före-datum på så många färskvaror!
• Trots att bensin är dyrt kostade den mig inte mycket mer för resan mellan Falun och Göteborg än vad en tågbiljett - med studentrabatt - hade kostat. Det är inte klokt.
• Förresten kan jag få studentrabatt på hyrbilar också. Varför kom jag inte på det lite tidigare?
• Mina händer är redan flyttslitna och supertorra, trots att jag inte ens har börjat flyttpacka på allvar. Lite extra värdelöst vetande till mina nyhetstörstande bloggläsare.
  
• Det här med Earth hour var jag ju med på förra året. Då satt jag och tentapluggade i mörkret i en timme, tittade ut och retade mig på att ingen annan brydde sig. Jag säger som jag gjorde då, att egentligen är det väl betydligt bättre att alla släcker en lampa än att ett enda hushåll släcker allt? I år känns det inte som om jag orkar bry mig, men då tycks evenemanget plötsligt vara mycket större. Nåja, jag ska ändå inte vara hemma, så det får bli någon annan som avgör om jag är med eller inte. Hemma i mitt rum ska jag dock låta det vara släckt, som alltid när jag är borta.
• Är det inte helt otroligt typiskt? Jag har i stort sett aldrig köpt frysta kycklingfiléer förut, eller nej, faktiskt aldrig, men nyligen gjorde jag det. Från Kronfågel förstås. Ett par av filéerna är redan uppätna, utan olyckor. Så frågan är nu, när Kronfågel återkallar all denna kyckling, ska jag inte våga äta resten nu? Och kan man ens lämna tillbaka öppnade förpackningar? Vad tråkigt, nu handlar det ju om pengar igen!
  

Hem till Göteborg

6:19
Kollar läget på vägarna på vv.se. Extra besvärligt väglag rapporteras för Örebro län. Asch då och typiskt, men inte mycket att göra något åt.

8:03
Iväg!

8:25
Sladdar i rondeller i Borlänge efter att ha lämnat av en pendlande passagerare.

8:57
Snor- och skivpaus utanför Ludvika. (Stan var för övrigt lika vacker som alltid, och flaggade idag både svenskt, norskt och isländskt! Lite mer att gilla.)

9:19
Njuter av det vackra vinterlandskapet med sol på faluröd bergsmansbebyggelse i gnistrande vit snö mot blå himmel. Vilka miljöer för fotosessioner! (Nu får ni nöja er med att studera hur exakt likadant grått och trist det ser ut på olika rastplatser efter vägen genom Sverige.)

10:10
Bensträckare vid Lindesberg.

11:40
Lunchrast utanför Hova.

12:13
När jag fortsätter resan blir vägen äntligen torr, men i stället börjar hastighetsbegränsningarna växla värre än vädret i Göteborg.

12:53
Kommer på en anledning att uppskatta att färdas över slätter: de långa raksträckorna med goda omkörningsmöjligheter.

13:07
Hinner precis påminna mig att vrida på huvudet och spana in domkyrkotornen innan Skara försvinner bakom mig.

13:41
Undersöker en skogsdunge mellan Vara och Vårgårda. Den finske lastbilschauffören får inte följa med.

14:36
Fikarast utanför Partille. (Jag vet att det inte är långt kvar därifrån, och jag visste det även då. Dessutom var jag varken särskilt hungrig eller sugen på att tänka på Partille, men ifall att inga tillfällen skulle dyka upp på länge var det bäst att passa på!)

15:00
På väg in i Göteborg. Ser positivt på köerna och tänker att det ger mig tid att läsa på skyltarna. Men vad nu? Näej! Inte Tingstadstunneln! Ständigt denna tunnel! Jag som var så säker på att det inte skulle kunna bli fel den här gången.

15:06
Backaplan. Kollar kartan.

15:09
Nytt försök! (Så där, lite mer köer, men å, vad snälla folk är och släpper in en i sitt körfält. Så där hänsynsfulla är ju inte trafikanterna inne i centrum.)

15:20
Järntorget, och åt rätt håll och allt. Hemma!

Det där gick ju oväntat bra. Sju timmar från stad till stad, trots hundraåttio raster (men så drabbades jag heller varken av pedalkramp, akut sömnighet eller något annat obehag!), och så bara en liten felkörning i storstan (tredje gången någonsin som jag körde bil överhuvudtaget i Göteborg).

Därefter anlände den bärhjälp jag trott mig behöva, och som nu i stället fick agera kartläsare när jag letade upp bensinmack och hyrbilsfirma. (Vi körde bara fel sisådär tre, fyra gånger, men då fick vi ju se lite mer av stans bilvägar, vi som annars bara cyklar och åker kollektivt. Därefter blev det fikarast igen.

Och så vidare.

Nu är det smockfullt med grejer i mitt lilla rum och jag behöver fatta att det är vardag, plugga till i morgon och gärna sova lite. Men jag känner mig skapligt nöjd i alla fall.

Falun, måndag

Det har envisats med att snöa hela dagen, så jag skippade mina planer på att ta en vända på stan och kolla in det nya där. Jag antar att jag överlever den förlusten, fast det känns lite tråkigt. Nu var det ändå bra att jag fick ägna mig lite mer åt packningen, för sådant kan man ju fylla ungefär hur mycket tid som helst med.

Ikväll har jag varit och hämtat min lilla hyrbil, som egentligen är en rätt stor Volvo med hundratusen specialfunktioner. Denna bil hoppas jag ska ta mig och kastrullerna till Göteborg i morgon. Nu ska jag bara läsa intruktionsboken och gå och lägga mig tidigt, hur nu det ska gå till.

Och så får det vara nog med snöandet för den här gången nu, tycker jag.

Falun, söndag

Jag ska alltså flytta, och eftersom jag i över ett år har varit inneboende och separerad från en massa av mina egna saker, främst husgeråd och böcker, behöver jag hämta en del till Göteborg nu. Den här helgen har jag därför ägnat ett antal timmar åt att gå igenom alla lådor.

Det är en något underlig upplevelse. Jag är nämligen en sådan odräglig människa som alltid har en naturlig plats för varje sak, sorterar ämnesvis och logiskt och alltid, alltid vet var jag ska leta om jag behöver något som är undanstoppat någonstans. Men det blir uppenbarligen annorlunda när nästan allt jag äger ligger nedpackat. Det allra mesta är visserligen fortfarande smart packat tillsammans med likasinnade prylar i tydligt märkta lådor, men det finns ändå enstaka saker som vid någon av de två senaste flyttarna hamnat på efterkälken, råkat bli undantag och hamnat åtminstone halvgalet. Och då märker jag hur frustrerande det är att inte alls veta var de kan finnas.

En annan sak är att jag snabbt efter den senaste flytten upptäckte hur lite saker jag egentligen behöver, och hur mycket jag lätt klarar mig utan. Men mina böcker har jag saknat länge nu. Det är ju en smula knasigt, speciellt med tanke på hur sällan jag faktiskt läser om en bok eller ens tar ut den ur hyllan när den står i en sådan, men jag har väldigt starka känslor för mina böcker. Så när de nu måste ligga instängda i lådor känns det fel, fel, fel!

Nu fanns det en bok jag verkligen ville ha, så jag var tvungen att leta igenom lådorna efter den. Och jag sa till mig själv att jag bara skulle ta just den boken med mig tillbaka, för jag visste ju hur det skulle bli om jag började plocka med mig först någon, sedan bara ett par till, och så någon här och någon där och så bara de där också. Naturligtvis kunde jag inte helt hålla mig till min plan, för när jag väl såg alla mina älsklingar blev det väldigt jobbigt att veta att jag omedelbart måste lämna dem igen. Det blev alltså en liten trave med utvalda böcker som jag faktiskt trodde mig kunna ha användning av, men jag är stolt över mig själv för att jag inte tappade kontrollen helt.

Tricket var att jag intalade mig att det bara handlade om ett år till, för sedan måste jag ju bara få flytta till något större, mer eget, vuxnare och mer långvarigt. För även om jag inte behöver många saker för att leva ett gott liv, så kan jag ju egentligen inte leva utan mina böcker. Så är det bara.

Och även om jag inte behöver mycket av det materiella egentligen, så hindrar det ju inte att jag har samlat på mig en massa prylar som jag tycker mycket om och blir glatt överraskad av att hitta i lådorna, efter att faktiskt inte ha tänkt på dem på länge. Och så är jag där igen, tvungen att fatta beslut hit och dit, välja något, lägga tillbaka annat, föreställa mig vad jag får plats med, kommer att använda och till och med har nytta av.

Så nu börjar väl det här nästan omärkliga medplockandet av småsaker igen, som jag ägnade alla åren i Linköping åt, tills jag nästan hade alla mina saker hos mig där och Falun blev allt mindre hemma när det gällde hur mycket jag hade kvar av ägodelar i föräldrahemmet. Undrar hur länge jag ska behöva hålla på den här gången. Nu ligger de ju i alla fall fint packade, så den dag jag har möjlighet att återta vårdnaden om mina grejer kan jag bara hämta allt på en gång. Ja, förutom då att det vid det laget kommer att vara stora lufthål i varenda låda, efter de där småsakerna och enstaka böckerna jag så där lite omärkligt har plockat med mig efterhand. Så jag lär nog ändå få packa om allt en tredje gång.

Tur att jag är packningsnörd också då.

Det var inte jag!

Vilken tur att jag har alibi.

Falun, lördag

Idag blev det skidspel "på riktigt", vilket betyder ett stort mått av härlig stämning, men i detta fall inte direkt stenkoll på de egentligen vansinnigt spännande tävlingarna och resultaten. Men oss som inte hängde med helt och fullt hänvisar jag åter till skidspelssajten för diverse listor och annat matnyttigt. Och så finns ju alltid webb-tv att komplettera med när man kommer hem.

Mycket folk trots regn i början.

Skidbyte för herrarna i dubbeljakten.

Mats Larsson gillar jag lite extra för att han är så lagom gammal. Dessutom fyllde han år igår. Grattis!

Dagens vinnare på herrsidan, Dario Cologna, fick ungefär en halv blomsteraffär i pris. Den slängde han förstås på publiken så fort han fick tillfälle.

Fast Marcus Hellner fick en guldpjäxa. Det verkade som om han ville behålla den. De andra kungarna fick jobba som prisutdelare.

En gammal skidfavorit till, som också jobbade.

Utsikt över stadionområdet. Damerna är inne för varvning långt där borta.

Efter att lite snöpligt ha missat herrarnas spännande målgång, där Hellner spurtade sig till en andraplats, bestämde jag mig för att bättra mig till damtävlingen. Så här leker jag målkamera medan segraren Riitta-Liisa Roponen går i mål.

Till damernas prisutdelning hade de polska fansen tagit över allting. Så ja, heja Polen då!

Det var slaskigt och lerigt, men skönt och glatt och stämningsfullt och mycket härlig publik och alla dessa mängder av nya och gamla kändisar inom längdskidvärlden. Och så lite svenskframgångar på det. Precis som man vill ha det, med andra ord. Det var en bra skidspelsdag! Och i morgon är det finalfinalen med alla prisceremonier och allt, men kanske är det ändå bäst att hålla sig vid tv:n då, vi får se.

Mars var det ja

Regn! En dag när man ska gå på skidåkning! Vad är det här? Göteborg eller? Till eftermiddagen gör väderprognoserna som talar om uppehåll och kanske små solglimtar bäst i att stämma. Jag vill inte behöva stå där sur i tunga vinterkläder, okej?

Falun, fredag

Fredagen började jag med att gå och klippa mig. Det gick rekordsnabbt. Jag hade i stort sett bara hunnit avhandla vädret med frisören när jag insåg att hon ansåg sig vara klar. Hela besöket i frisersalongen tog sammanlagt en kvart. Hemma igen ställde jag mig framför stora hallspegeln och letade misstänksamt efter slarvfel och brister, men tvingades konstatera att jag var helt nöjd med resultatet. Hur kan detta vara möjligt? Har alla andra frisörer en massa onödiga ritualer för sig?

På den korta stunden hann jag ändå få mig en ganska skaplig dos med falumål. Fortsätter jag att matas med sådana ljud i ett par dagar till så är jag ganska övertygad om att de första som sedan träffar mig när jag kommer tillbaka till Göteborg kommer att höra på mig var jag har varit, eller åtminstone att jag låter annorlunda (det är visst inte många som kan placera bergslagsdialekter rätt).

Sedan blev det skidåkning på tv som uppladdning inför helgens besök på Svenska skidspelen, som nu alltså är igång. Det är spännande världscupavslutning och i år har de (vi!) till och med fått en liten minitour som extra specialeffekt. Och vintern har varit den mest ordentliga på evigheter, så snöförhållandena är goda, samtidigt som vädret är fint och luften tillräckligt mild för att det ska vara trevligt att vara ute längs skidspåren. Det kan nog bli en riktigt bra skidhelg.

Vädret var gynnsamt även för en promenad i omgivningarna på eftermiddagen idag. Vi hamnade oundvikligen nere på sjön, där det var oväntat lite folk för att vara en sådan skön vårvinterdag. Sedan kom jag på att det ju bara var vardag än. Mycket återstår av den här långa helgen.

Några bilder från dagen. Det mest väntade hade väl varit att visa de gigantiska snödrivorna, men det kan få vara för tillfället. Att det finns rätt gott om snö kvar här, trots töande i rask takt, syns ändå.

De lustiga nya dynorna på mina föräldrars trädgårdsmöbler.

Sälgen blommar även i Falun, så lite vår märks allt av.

Men skridskobanan på sjön går fortfarande bra att åka på. En vardagseftermiddag som denna behöver man tydligen inte ens trängas.

En bit slaggsten har fixat sig ett trevligt krypin.

I ett annat krypin, under en källartrappa, bor för tillfället en stor del av mina köksprylar och böcker. Det är jag här för att ändra i alla fall lite på. Men mer om detta senare.

Hem till snön

Nu har jag faktiskt åkt hem till Dalarna igen! Redan efter bara tre månader!

Det var på ett sätt lite som att åka utomlands idag, så där när man klär sig för en annan årstid än den man lämnar. Därför satt jag och svettades i tjock jacka och vinterkängor i solen på spårvagnen mitt på dagen. När jag väntade på ett något försenat tåg i Hallsberg kunde jag dra upp jackans dragkedja mot den lite kyliga blåsten, och väl framme i Falun på kvällen hade det hunnit bli både mörkt och kallt och riktigt skönt att vara ordentligt klädd.

Och allt gick bra. Tänk att man ska behöva bli förvånad och uppmärksamma det varje gång.

Nu ska jag ha några dagar som förhoppningsvis, likt de där hemvändarfilmerna jag gillar så mycket, är alldeles fullproppade med olika slags aktiviteter, mer eller mindre plötsliga nostalgiöverdoser och ett och annat oväntat möte.

Smygingenjören småklagar

Göteborg är bra på så många vis, men jag får bara fler och fler exempel på hur man här (folk, företag, stan, whatever) inte tycks inse fördelarna med modern teknik på samma sätt som de gör i Linköping. Jag har redan nämnt universiteten och studentärendena, men det slutar inte där. Hos min blivande hyresvärd, som hyr ut bostäder åt tusentals studenter som säkert många gånger har för mycket att tänka på för att komma ihåg att betala hyran i tid, får man inte betala med autogiro, och inte heller kan man få vara lite miljövänlig och välja e-faktura. Jag kan inte tänka mig att företaget sparar några pengar tack vare detta tjurskalliga bakåtsträvande.

Nu ska det i alla fall bli förändringar i betalningssystemet hos Västtrafik. Hurra och äntligen, säger jag, även om jag kanske håller med om att allt inte tycks bli helt perfekt ändå. Men att slippa de bedrövliga 100-korten av papper som är så irriterande och som man måste köpa nya hela tiden ska bli underbart (att det sedan kanske sammanfaller med att jag skaffar månadskort är en annan sak). Jag har naturligtvis hela tiden gått och jämfört med det system Östgötatrafiken hade redan när jag flyttade till Linköping för tio år sedan, alltså det med laddningsbara plastkort även för enkelresor. Det är hur bra som helst och borde väl vara helt självklart, kan man tycka (och är man så dum att man laddar kortet med ett par hundra kronor precis innan man slutar åka kollektivt, vilket jag gjorde, får man skylla sig själv). Stackars göteborgarna, de vet uppenbarligen inte vad de saknar när de lägger sitt krut på att vara arga över de saker som kanske blir lite, lite sämre än innan, i stället för att vara glada över allt som blir enklare. Tänk att kunna ladda sitt kort hemma vid datorn till exempel!

Jag lever tydligen fortfarande i något slags villfarelse att en stad blir mer tekniskt inriktad ju större den är, men snart får jag nog ta och begripa att Linköping är något extra när det handlar om modern teknik som underlättar lite varstans i vardagen. Till och med ingenjörerna i Göteborg tycks generellt vara mindre intresserade av sådant här än vad jag själv är, vilket förvånar mig gång på gång. Å andra sidan är ju göteborgarna kända för att vara trevliga och vänliga, och kanske finns det några som är rädda att förlora något i mänsklighet om man släpper in mer teknik i vardagen. Men jag pratar ju bara om tekniska förbättringar som förenklar tillvaron! Inte blir väl en hyresvärd svårare att ha att göra med för att det går att betala hyran automatiskt? Jag som kund blir det definitivt inte. Så ge mig autogiro nu!

Jag och våren

Ensam vaken långt efter att jag borde ha somnat, lyckas inte riktigt bli varm under mitt tjocka och annars så isolerande täcke, och sömnen vill inte infinna sig. Andas tungt genom halvöppen mun medan en kamp mot förkylningen pågår längre in i kroppen. Så hörs plötsligt ett mycket litet ljud utifrån den så obegripligt tysta storstadsnatten. Jag håller andan för att lyssna fast jag vet att det bara kan vara inbillning. Men det hörs igen. Och igen. En koltrast kör en av sina greatest hits på repeat.

Och på dagen sedan: tio grader varmt, insekter i luften, upptorkande gräsmattor och skator som flyger med kvistar mot molngles himmel. Jo, jag tackar! Men det blir ingen långpromenad till fågeldammar eller soliga bergstoppar, bara en snabbtur till mataffären det sprängdes utanför i förrgår. Inget speciellt med det, för det är ju den vanliga affären och av några explosioner syns inte ett spår. Men den nytvättade tunna jackan är precis lagom och jag hinner känna vårvinden blåsa mig i öronen.

Allt för att göra kontrasten så stor som möjligt när jag strax ska på återbesök hos vintern.

Snuten

På fjärde dagen insåg tydligen den skumma förkylningen att den varit för mesig, så då tog den till det tunga artilleriet. Bah! sa jag (lite extra täppt) och slog tillbaka med en rask promenad i den svala dimman. Det fungerade utmärkt tills jag kom hem och blev halvt ihjälskrämd av en skällande hund innanför dörren. Då höll jag på att kvävas av allt snor jag i förskräckelsen satte i halsen.

Nu ska jag för säkerhets skull hantera det här på det gamla vanliga sättet: med en stillsam pluggkväll framför datorn och fullt av pappersnäsdukar på alla avlastningsytor omkring mig.

Schlagerförkylningen

I november någon gång slog det mig att jag varit alldeles frisk hela hösten medan alla andra har gått omkring och snörvlat. Men så grundlade jag väl ett fint immunförsvar under tre månaders sommarlov med mycket motion i solskenet.

Och så gick vintern.

Inte ens när jag vid två skilda tillfällen gick hem till en förkyld person och lät mig bjudas på mat av denna lyckades jag bli smittad. Och då hade det ändå varit värt det.

Sedan åkte jag tåg, buss, spårvagn, kom efter jullovet tillbaka till Göteborg till sjuka människor såväl hemma som i skolan, men fortfarande ingenting.

Det började kännas lite läskigt, och fast jag har nämnt det här för många har jag inte vågat skriva ner det. Fast efter ett tag börjar man nästan tro att man inte kan bli sjuk, ja, kanske till och med att man är odödlig.

Men nu! Nu! Bara lite visserligen, så lite som jag inte brukar vara förkyld, men det var då för väl att det inte var värre just nu, för det är ju melodifestivalsfinal ikväll! (Det kanske är den här schlagersjukan som alla artisterna verkar vara drabbade av, så att jag liksom är lite sympatisnörvlig?) Och jag har fina festivalarrangemang som jag har sett fram emot och absolut inte tänker missa.

Jag tror att jag nog skippar glittret och glamouren. Det får bli varm tröja och ett paket näsdukar i fickan i stället. Men för övrigt är jag laddad med tabeller, väl påläst och tänker fira traditionsenligt.

Trevlig kväll! Fräääs!

Tidsbrist, vilket fjolligt argument!

Var på möte inför jobb idag. Det var roligt att upptäcka att jag redan kände mig gammal i gården och att få träffa en massa folk som var bekanta sedan senast. Men vilka krav det ställs på en! Man ska veta var, med vad, hur mycket och vilka dagar man vill och kommer att kunna jobba i en så avlägsen framtid som om två månader.

Ännu svårare kändes det när det kom till ett jobberbjudande som gällde nästa vecka. De behövde folk till en jury som ska välja ut vinnare i en uppsatstävling, och det poängterades flera gånger att det vore bra för trovärdighetens skull om det fanns några som hade läst "typ svenska och litteraturvetenskap och sånt" som kunde ställa upp.

Men jag satt bara där tyst och stilla och lät de mindre kvalificerade räcka upp händerna. För jag visste att jag bara inte skulle klara att ta på mig jobb just nu. Fast så där gör man väl egentligen inte. Man tackar inte nej till jobb. Inte om man verkligen behöver meriter, kontakter och för den delen gärna tar emot lite extra pengar. Man låter definitivt inte chanser att faktiskt få jobba med något man kan vara bra på gå en förbi, när man annars bara har fått göra helt andra grejer. Visst, de här pedagogiska, naturvetenskapliga och tekniska uppgifterna är väl inte helt fel heller, för jag har ju uppenbarligen tillräckliga kunskaper för en del sådant också, så det är inget fel på det jobbet i sig. Men hur kan jag undanhålla världen min kompetens när min specialitet för en gångs skull är meriterande?

Det var dåligt av mig. Oh, så dåligt.

Utanför mitt fönster

De senaste dagarna har jag sett ösregn, solsken, fullmåne och nu ettrigt snöfall genom mitt fönster. Det är ju inte ett dugg underligt eller ovanligt. Och luftballongssäsongen har inte börjat än. Men lite annat intressant kan man ändå få se om man är en smula uppmärksam.

Flyttfåglar på väg norrut. Vilken tur att jag har fönstret åt rätt håll, för annars hade de ju pekat åt höger på bilden, vilket hade verkat förvirrande. Nu slapp jag spegelvända bilden. Puh!

Och så står folk på taket och glor igen! Nya filminspelningar på gång?

Tegelstenar till nya huset

Allting flimrar förbi så fort nu, så det där med bokrean hade jag lagt väldigt långt bakom mig och glömt alldeles, när jag på eftermiddagen var på väg hem med en tom väska efter att ha lämnat tillbaka ett par lånade kursböcker. Och när jag då passerade ett sådant där utförsäljningsställe där reaböckerna (redan!?) kostade 25 kronor styck, blev jag så glatt överraskad att jag förstås stannade till ett ögonblick.

Egentligen visste jag ju att det inte fanns något att hitta, och det visade sig stämma. Ändå kom jag hem med två tjocka deckare. Jag som är så dålig på att få sådana böcker lästa, hur tänkte jag då? Jaja, de kommer säkert att spela en betydande roll i den kommande flyttpackningen eller något.

Det påminner mig förresten om att det är hög tid att börja samla papperskassar.

Ny sida

Okej, har jag utlovat nyheter så ska det bli nyheter, även om det hann bli sent på kvällen först.

Så här är det. Jag är knäpp. Det var ingen nyhet, nej, jag vet. Men det var inte det som var tanken heller.

Jag som trodde att jag skulle bli galen av gatsten och hus och inte minsta lilla grönska i sikte har på över ett år inte tröttnat alls på att bo mitt inne i stan. Jag älskar Haga. Jag är helt betagen av klappret mot de stenlagda gatorna nedanför mitt fönster, jämför numera all bebyggelse med Hagas idylliskt gammaldags och Linnéstans pampigt tornprydda. Jag börjar så smått vänja mig vid att ha allt på så nära håll att jag bara behöver springa ut en liten sväng för att uträtta ärenden, oavsett om det är till bank, frisör, optiker, järnhandel, blomsteraffär, saluhall, restaurang, för att posta brev, köpa Västtrafikkort, kolla på turister eller vad man nu kan tänka sig. Och kan man bli annat än förskräckligt bortskämd av att bo intill Järntorget och alltid ha nära till spårvagnar som går åt en massa håll? Jag har också ett helt gäng med favoritpromenader: till Slottsskogen, Botaniska, Masthuggskyrkan och älven. Jag är omgiven av fina utsiktsplatser. Jag kan också helt enkelt gå till fots om jag ska möta någon eller gå på något evenemang på stan. Och jag har helt overkligt gått och skaffat mig ett favoritkafé i mitt eget kvarter. Bara en sådan sak.

Jag har egentligen vetat det hela tiden, att vart jag sedan än tar vägen så kommer jag att sakna massor som jag nu har här i Haga. Hur ska man hantera detta? Bo kvar så länge som möjligt, låta bli att tänka framåt, hoppas på det bästa och se vart livet tar en? Eller snabbt slita sig från drömtillvaron innan det blir omöjligt att bo någon annanstans?

Vi kan säga att det är det senare jag håller på att göra nu. För utan att någon hann fatta vad som hände håller jag plötsligt på att flytta. Det stod visserligen på min lista med mål för året att fixa en egen ytterdörr under våren, så egentligen är det helt planenligt. Det hände bara lite oväntat snabbt även för mig, eftersom jag hade glömt bort det ett tag.

Så nu ska jag flytta till ett mindre centralt läge med lägre standard, betala en högre hyra och dessutom lite sådana där grejer man som inneboende inte behöver tänka på, bli tvungen att åka kollektivt mycket oftare, få längre till det mesta (dock inte till de flesta!), bli utan tvättmaskin i lägenheten och riskera att få betydligt stökigare grannar än i dagsläget. Och det innebär att jag, just som jag trodde att jag på allvar höll på att ta mig ur den, blir ännu mer införlivad i studentvärlden, eftersom det på nytt blir en studentbostad som blir mitt hem, en bostad som jag till råga på allt kan bli utslängd från om jag inte tar mina poäng!

Ja, jag vet att jag är knäpp. Men det kommer att stå mitt namn på dörren, och jag tänker äntligen börja betala av alla de där matskulderna jag har till mina vänner. Jag ska bara räkna ut hur jag på bästa sätt ska återförenas med mina kastruller och kakformar först.

(Var det förresten lilla Rastlös Rotlös jag såg skymta förbi där i bakgrunden?)

Studenthjärnan bloggar av sig

Det har varit en liten svacka för isländskan under inledningen av den här terminen. Ändå märkte jag nu plötsligt att jag skrev är där det hade varit helt naturligt att välja ordet finns på svenska. Jag misstänker allt en liten influens från Nordens latin där.

Och igår kväll skrev jag en femsidorsuppsats om isländska dialekter. Bara så där. Ja, nästan i alla fall. Den skulle helst ha varit inlämnad för ett par veckor sedan. Man kan ju undra varför jag inte skrev den vilken slö dag som helst under terminens första månad då. Fast alla som någon gång har varit eller träffat en student vet väl egentligen svaret. Frågan är faktiskt ganska dum. Det är ju så att människor av naturen gillar utmaningar och att jobba under press så mycket att vi med glädje och fullt medvetet samlar på oss så mycket arbete det bara går tills det blir helt oundvikligt att ta itu med något av det, eller helst alltihop på en gång. Skulle inte tillvaron bli alldeles väldigt lugn och enformig annars?

Fast det är klart, man kunde ju slippa förakta sig själv för att man plötsligt inbillar sig att man ska klara en månads jobb på en vecka eller så. Det är bättre att helt enkelt bara visa att det är möjligt än att lägga energi på utbrott mot sig själv.

92,00

Den ena stora nyheten för dagen: Jag har fått mitt livs första mobilräkning!

Jo, det är stort. Jag har ju ändå haft mobil i flera år nu. Med samma abonnemang. Och alltså fram till idag inte betalat ett öre för det.

En delförklaring finns inbakad i det här inlägget.

En annan är att jag råkade hitta en mobiloperatör som var så generös att den hittills måste ha förlorat konstant på att ha mig som kund.

Det har faktiskt oroat mig lite att det aldrig har kommit några fakturor, trots att jag har vetat att jag har haft autogiro och dessutom då och då har undersökt min skuld via mitt konto på nätet. Så det var faktiskt en lättnad när jag till slut fick ett bevis på att jag inte hade tappats bort på något sätt. Minst lika mycket för att jag vill göra rätt för mig som för att jag var lite nervös att det en dag skulle komma en tiotusenkronorsräkning och skratta mig rått i ansiktet. Därför var det alltså en stor lättnad och ett stort ögonblick.

Fast inte en särskilt stor utgift. Jag hade tydligen fortfarande kvar av operatörens enorma generositet att nalla av, så summan att betala är ändå så liten att jag utan problem kan fira att ha fått en faktura.

Gamla gröna mot gamla blå

En annan liten nyhet jag kan släppa som vidare mjukstart efter bloggstiltjen är att jag nu har bytt glasögon igen. Till mina nyare inte nya, alltså andra gamla, fast inte lika gamla som de jag hade innan som alla trodde var mina nya glasögon. Intressant, va? Ni kommer antagligen inte att se någon skillnad den här gången heller, trots att de ena är gröna och de andra blå, så bara därför tänkte jag att det var bäst att jag upplyste om saken. Det kan förresten också hända att jag ändrar mig på nytt innan någon ser mig.

Ständigt dessa oväntade vändningar

Jag knåpade ihop ett inlägg om mars som världens tråkigaste och fulaste månad, hur jag tänkte acceptera att låta bloggen avspegla all denna tristess, stress och brist på finess som kan antas prägla mitt liv just nu (även om det bara är halva sanningen), och borde sedan förstås omedelbart ha publicerat detta meningslösa inlägg när jag nu ändå hade stulit mig till tid att skriva det. Men det fick ligga över natten.

Sådant är alltid avgörande. Sedan dess har det till exempel kommit två mejl. Bara det innebär något så stort som att det för ögonblicket finns exakt 1000 mejl i inkorgen på mitt "vanliga" mejlkonto. Kanske är det så överväldigande att det räcker som nyhet just nu. Jag får återkomma med de oväntade vändningarna när ni har hämtat andan en stund.

Kanske blir alltså inte mars en så händelselös och fulgrå månad som jag hade målat upp för mitt inre. Å andra sidan behöver det ju inte betyda att det leder till ökat bloggande igen. Det är ju den där ständiga balansgången mellan att hålla sig sysselsatt med spännande saker att berätta om och att ha tillräckligt med ledig tid för att skriva om det.

Den ökande RSS-stressen

Jag inser också att det bara är bra om jag inte skriver så mycket. För jag märker, när jag nu minst någon gång i veckan är borta ett dygn eller kanske bara ett halvt, att alla andra tycks blogga som besatta. RSS-läsaren skriker på mig varje gång jag slår på datorn. Den stressen behöver jag ju inte bidra till själv.

Ojdå.

Inget

Det händer absolut ingenting i Göteborg, som ni säkert märker här. Eller, hihi, det är klart att det gör, men med turistandet är det väldigt stillsamt för närvarande. Fast jag har åkt lite buss på sistone. Det är ju rätt ovanligt, sedan jag lärde mig att åka spårvagn. Ja, och annars cyklar jag helst. Men alla människor bor nu konstigt nog inte inom vardagligt cykelavstånd från centrum.

Var det söndag idag?

Och nu är jag hemma igen, så ni kan dra tillbaka alla efterlysningar och skallgångskedjor. Taktiskt nog hade jag stängt av mobilen ända till kvällen idag, så Pinglan som hade tagit på sig att kolla om jag levde hade nog några nerviga timmar.

Det var hur som helst en rackarns trevlig spritfest!

Fast den här dagen blev det ju ingenting av. Inget plugg, knappt någon mat (men jag såg till att göra slut på min pizzapaus), inget vasalopp och inte heller någon melodifestivalsrepris, så jag är tvungen att fortsätta isolera mig från nyheter och folk till i morgon. Det ska väl inte bli omöjligt om jag ser till att sova större delen av tiden.

Oj, det låter ju nästan som om jag skulle vara bakis. Hihi.