onsdag 11 februari 2009

Administrativt krafs

Här följer en redogörelse för sådant jag tvingats ägna alldeles för många tankar åt den senaste månaden, i stället för att komma någon vart med mina studier. Nu är det så mycket att jag knappt själv orkar hålla allt i huvudet, och än mindre berätta det för folk. Så det får bli här och nu. I shall say this only once.

Först ska jag bara visa en bild jag tog på väg till universitetet igår.


Ibland får man ju intrycket att det mesta av det östgötska anses vara lite bonnigt, och någon gång kan det vara frestande att hålla med, i synnerhet om man är avogt inställd till landskapet, folket och dialekten. Men den åsikten har jag nu inte alls påstått att jag ställer mig bakom. När det handlar om Linköpings universitet gäller det i alla fall definitivt inte. Enligt min personliga erfarenhet är LiU och dess anställda i mycket hög grad moderna, högteknologiska, effektiva och smidiga på alla möjliga sätt.

Alla gånger jag har blivit antagen till kurser där har jag snabbt fått all tänkbar information via brev och webbplats, och lärare och andra är duktiga på att svara på mejl och att överhuvudtaget handskas med datorer och modern och praktisk teknik (vilket givetvis många är även på GU, men där har jag också råkat ut för ett par mycket teknikfientliga och mejlovilliga anställda, varav en är anledningen till att delar av den följande texten alls behöver skrivas).

En stor skillnad jag har upplevt mellan att vara student vid LiU och att vara student vid GU är det här med kåravgifter och kårkvitton. I Göteborg måste man i princip betala kåravgiften i bank (eller på särskilda ställen som inrättas av banken just för betalning av kåravgifter). Det går teoretiskt att betala via internetbank, men då måste man oftast ändå se till att skaffa fram ett kvitto från sin bank, eftersom det behöver visas upp när man skriver salstentor.

Detta system hade även LiU på stenåldern, och faktiskt så sent som när jag började plugga kring sekelskiftet. Sedan gick det uppenbarligen att lösa detta problem, för numera är det helt normalt att betala kåravgiften via sin nätbank. Inga problem. Nu när jag blev omregistrerad på en gammal kurs efter att terminen börjat skickade jag bara ett mejl och fick kåravgiftsavin i pdf-format efter någon timme, så att jag snabbt skulle kunna betala.

Mina erfarenheter av LiU:s anpassning till den moderna tekniken är alltså på det hela taget mycket goda. Men! Finns man inte i systemen är det i princip kört för en. Det blev jag varse igår.

Efter evighetslånga mejlväxlingar med "min" studievägledare på LiU hade jag till slut blivit omregistrerad på min kurs, fått min handledare godkänd, betalat kåravgift och så vidare. Och nu var jag alltså på plats för att fixa med resten av det administrativa, så att åtminstone den ena halvan av mina studier sedan skulle kunna flyta på och handla om just studier. Jag skulle då exempelvis än en gång få ett studentmejlkonto och tillgång till studentportalen på LiU:s webbplats (ah, en dubbelgrej jag glömde i min uppräkning!). Och så måste jag förstås ha det mycket smart uttänkta LiU-kortet, som jag senast jag var LiU-student faktiskt lyckades klara mig undan att skaffa, men som nu är betydligt mer av en nödvändighet, då det har mängder av funktioner (bland annat är det lösningen på det där kårkvittoproblemet vid tentor) och man är gravt handikappad utan det.

På LiU-kortstationen på centrala studerandeexpeditionen verkade allt först väldigt lovande. Men när killen på andra sidan disken matade in mitt personnummer i datorn såg han plötsligt bekymrad ut. Han ropade på sin kollega och när han lite dämpat förklarade för henne att "vi har en gallring här" och de tittade på varandra som om jag var en efterlyst brottsling, föreställde jag mig hur röda lampor började blinka och larm tjuta någonstans i närheten.

Fullt så illa var det nu inte. Problemet var bara att för att jag skulle kunna få något kort måste ett visst mejl skickas på ett visst sätt mellan rätt personer. Sedan uppdateras systemet på torsdagsnätter, så på fredagar var man välkommen att komma och hämta det man behövde. Jaha, det lär ju inte bli inom den närmsta månaden, menade jag och lommade iväg med sänkt huvud. Men medan jag ändå var på universitetet ville jag i alla fall försöka göra vad jag kunde för att lösa problemen och gick därför vidare till nästa hus i hopp om att mot alla odds få tag i "min" studievägledare. Där hade jag oväntat sådant flyt att det just då råkade vara hennes öppna mottagning, att hon hade gott om tid och var både omtänksam, beredd att jobba hårt för att hjälpa mig och därefter gärna satt och småpratade ett tag. Så det slutade ju på sätt och vis rätt trevligt ändå. Och lyckas jag bara klara av ett telefonsamtal på rätt tid på fredag kan det hända att jag åtminstone får tillgång till mitt student-id.

Därefter hade jag egentligen tänkt uträtta en del ärenden på biblioteket, men eftersom jag nu inte hade något LiU-kort kunde jag varken låna eller kopiera ett endaste dugg, utan tog bara en kort runda för att kolla upp lite saker. Jag var nu ändå så inställd på problemlösning att det nästan var roligt att tänka ut olika sätt att få folk att hitta, kopiera och distribuera saker åt mig, och var rätt optimistisk när jag gick därifrån. Efter lite efterforskningar på nätet tror jag nog också att just dessa problem är så lättlösta att det räcker att jag skaffar ett kopieringskort på GU, så kan jag ordna det mesta i Göteborg. Så enkelt och tryggt gammaldags det nu plötsligt låter!

Sedan måste jag bara återvända till det här med kåravgiften än en gång. Naturligtvis spårade jag genast upp ett extremfall som innebar ett litet problem för egen del ändå. Som student i Göteborg kan jag nämligen få reducerad kåravgift om jag tillhör mer än en kår. Kanske har detta något att göra med att det finns två lärosäten i samma stad, som säkert har ett antal studenter gemensamt, och det är ju en trevlig gest att ge lite rabatt då. I Linköping är det däremot inte så, varför det bara är i Göteborg jag skulle kunna hoppas på lite pengar tillbaka. För att få det måste jag dock kunna visa upp ett kvitto på att jag betalat kåravgiften vid ett annat lärosäte ...

Men okej, det handlar bara om någon hundralapp. Det är inte värt besväret egentligen. Åtminstone inte om man hade fått sitt studiemedel som man skulle. Men det får jag inte, för den lärare som skulle rapportera in mina sista poäng för höstterminen tycks ha gått under jorden. Flera veckor in på den nya terminen syns inte röken av några poäng, poäng som jag nödvändigt måste ha för att kunna få några pengar från CSN. Jag har givetvis försökt få tag i denna lärare, men fullkomligt reslutatlöst. Kontakt med institutionsexpeditionen har gett lite hopp om hjälp, men ingen annan är denna lärare kan ju rapportera in poängen, så tills hon börjar sköta sina arbetsuppgifter får jag svälta, vara stressad och inte ha tid och ro att ägna mig åt den nya terminens studier.

Och just det, den här terminens studier kräver en del resande. Resande kostar en del, ja. Fattas bara att CSN slutar uppfatta mig som "rätt" sorts student och drar in mina buss- och tågrabatter!