Å ena sidan är islänningarna inte många. Det finns till exempel fler göteborgare än islänningar i hela världen. Och de känner förstås varandra allihop. Jodå. Så läser man en isländsk blogg är det givetvis bara en tidsfråga innan det uppdagas att man genom att känna någon annan islänning redan har kopplingar till blogginnehavaren!
Å andra sidan är de tillräckligt många för att finnas överallt. Speciellt i Göteborg. (Fast innan jag flyttade hit hade jag nog aldrig träffat någon alls faktiskt. Det här är liksom rätt sida av landet om man vill hitta islänningar i Sverige.) Så när man stämmer möte med några av dem, träffas på en offentlig plats och börjar hälsa på isländska ska man inte bli ett dugg förvånad när killen vid bordet intill reser sig och kommer fram för att hälsa han också. Eftersom även han är islänning.
Jag skäms dock över att vara svensk när jag får höra hur de här fina människorna blir behandlade i Sverige. Folk på banker, affärer och andra företag diskriminerar dem, vill inte lyssna, vill inte hjälpa till, säger i princip till dem att deras id-handlingar och bankkort inte är "riktiga" kort. Menar bankpersonalen kanske att de skulle resonera annorlunda om det hade funnits en EU-symbol på körkortet eller om kunderna hade varit från exempelvis Norge? Och vad är skillnaden egentligen? Litar vi inte på ett broderfolk? Det må så vara att de har finanskris och ingen regering för ett tag, men de är ändå våra grannar! Och desto större anledning att hjälpa till och vara hyggliga förresten!
Själv är jag i alla fall tacksam över att de ändå väljer att komma hit. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som får sitta och höra fyra islänningar prata isländska i ett par timmar. Visst, de tycker att också jag ska sätta igång och snacka lite mer snart, men jag insåg just att jag knappt har fått möjlighet att lyssna till isländskt vardagsspråk "live" förut, och att få höra ett språk man håller på att lära sig gör faktiskt ganska stor nytta. För ögonblicket känns det som om mina öron har blivit tvättade från all världens oljud och varsamt inbäddade i blåvitröd bomull.
