Morfar dog på midsommardagen, mormor på julafton samma år. Det är 20 år sedan nu.Det är en väldigt stor del av mitt liv som de inte har funnits. Och den delen blir bara större hela tiden. Men jag har i alla fall egna minnen, och det är det ju inte alla som har. Jag kommer till och med ihåg deras dofter och ljud. Det kunde ingen ha berättat för mig, och det går inte heller att dela med sig av. Och vad är andras minnen egentligen? Sådant där vill ju ingen lyssna på.
Men jag skulle kanske ändå berätta för lillebror någon gång om våra morföräldrar. Många andra kan förstås tala om för oss vilka människor de var, men bara jag minns dem som just mormor och morfar.
Jag skymtar dem förresten ibland i vilt främmande människor jag möter. Då ler jag för mig själv och plockar fram något minne av sådant de sagt och gjort. Sådana gånger är jag tacksam över mitt annars ofta plågsamt goda detaljminne.
