Precis så är det här nu. Och jag tyckte också att julaftonssolen, som silade in mellan de nypudrade trädgrenarna på förmiddagen, var väldigt vacker. Jag har en moster som inte tycker att det ska vara sol på julafton, men det stör alltså inte mig det minsta. Mörkt blir det snart nog ändå.
Så långt allt gott. Men som jag antytt var det ingen här som riktigt var inställd på jul. Och det var på sätt och vis lika bra det, för nu blev det ännu mindre juligt än vi väntat oss.
Dagen började på ett sätt som påminde om den där julaftonen för tjugo år sedan. Ett telefonsamtal. Någon som var på väg in på sjukhus. Anhöriga i valet och kvalet. Blir det idag? En gång till? Vilka ska åka?
Det slutade med att en fjärdedel åkte och resten stannade hemma. Jag och brorsan gick på eftermiddagen ut i de mycket ödsliga kvarteren och skogsdungarna och fotade kraftledningar ett tag. Det är ett av våra gemensamma intressen, så hur ojuligt det än verkar som aktivitet var det åtminstone familjetrevligt.
Julmat blev det nu ändå, och till och med jul-tv, som jag själv annars inte har sett mycket av de senaste åren. Och nu ser det ut att ändå kunna bli en julkväll med samlad familj, julklappar och ett varmt och ljust vardagsrum. Kanhända blir det något slags jul ändå. Jag hoppas i alla fall mer nu än för ett dygn sedan.
