Bokmässan 2010

Trots att jag inte alls är lika bokgalen som förr, och framför allt inte känner för att köpa så många böcker längre, så måste jag nog säga att den här dagen kan ha varit den ljuvligaste hittills av mina relativt få på bokmässan. Till stor del berodde det nog på att det blev en heldag, vilket faktiskt inte har blivit av någon gång förut, så nu kunde vi kosta på oss att ta det lite lugnt och slappa emellanåt. Att ha med sig Mario som sällskap visade sig också vara en fullträff, för han var precis lagom intresserad och ointresserad av allting. Dessutom hann vi träffa Malmöbrodern hans ett tag, och bröder är ju alltid trevliga att träffa, oavsett vems de råkar vara.

Till slut handlade vi faktiskt också, några noga utvalda böcker, presenter och annat smått och gott. Jag spontanköpte Kjell Erikssons bok Kjell, delvis på grund av hans tilltag med signeringstelefon på bokmässan, som gick ut på att man fick ringa honom om man ville ha hans bok signerad. Det behövde jag nu inte, då han råkade stå vid kassan där jag tänkte handla, men det var en kul idé (och säkert oerhört påfrestande för honom), så jag ville gärna bidra till att det skulle löna sig.

För er som inte var där.

Dagen gick fort förstås. Själv var jag inte mycket tröttare när jag lämnade bokmässan strax före stängning än när jag kom dit på morgonen, men Mario, förkyld och sliten, kunde på hemvägen fullt sanningsenligt säga sig vara, just det: mässmör.

Räkmackan 2010

Bokmässa igen! För mig betyder det nu inte några långa resor och heller inget mässbesök förrän senare, men jag har ändå hunnit börja få ordning på känslan. Nu har det börjat! Och idag var det bloggträff med räkmacka. Själva mackan var godare än den jag fick förra året, och det vete katten om jag inte också hade ännu trevligare i år. Bara att komma ut bland folk gjorde mig uppåt efter allt detta hemmasittande och hostande, och att se lite kändisar i myllret är alltid kul. Men det som gör en bloggträff till en bloggträff är ju ändå framför allt bloggarna, alltså människorna (de som skriver bloggarna).

Det bidde ingen bloggservett denna gång och jag tog inga bilder, men vi hann se Översättarhelena innan hon rusade till nästa programpunkt, Lotten och hennes djefla man bjöd på tips och uppmuntran när jag förde mina planer på företagande på tal, och Pseudonaja och Miss Gillette verkade inte alltför missnöjda med hur jag i tur och ordning har tagit över deras respektive gamla kvarter här i Göteborg. Det fanns med andra ord en hel del trevligheter att prata om.

(En fullständig närvarolista finns på en av bloggarna jag länkar till ovan. Där finns förresten också en dagsfärsk bild där man kan skymta mitt ena bröst. Det är bara för den nyfikne att ge sig ut i bloggosfären och leta!)

Jag åkte sedan hem i ett euforiskt tillstånd, höll på att glömma att gå av spårvagnen (men som tur är har man flera chanser) och så fort jag kom hem gick jag ut på en lång, skön planeringspromenad i naturen. Visst, det hade varit kul att gå på bokmässan redan nu som alla de andra, men en dag som denna är jag mer än nöjd med att för en gångs skull vara absolut säker på vad jag vill göra. Och det inkluderar definitivt vardagsbesök på bokmässan nästa år.

Delad glädje

Fick för någon vecka sedan syn på den här bloggen och fnissade lite för mig själv över en del lagom slående likheter med en viss annan blogg. Och nu kom jag på att det kanske är någon mer som vill fnissa lite, så varsågoda.

Valdagen 2010

Dagen började med extra tidig uppstigning och morgontåget från Kalmar (där vi lekt loss med ännu en glad nollåring). Att åka vid den tiden innebar tre byten på vägen mot Göteborg, med en genomsnittlig bytestid på tio minuter. Dessutom var det X2000 på en sträcka, vilket var ett orosmoment för att jag länge undvikit dessa tåg av åksjukeskäl och på grund av allt man hört och läst på senare tid. Men, tro det eller ej, allt gick alldeles perfekt och vi kom fram till Göteborg exakt enligt planen!

Väl i stan begav vi oss omedelbart till Naturhistoriska museet, där vi, tillsammans med många, många barn i alla åldrar, tog en titt inuti den Malmska valen, som var öppen så här på valdagen. Detta var orsaken till att vi valt det där tidiga tåget med alla bytena, för sedan jag för fyra år sedan, genom andra bloggare, fick höra talas om detta praktiska ordvitsande har jag inte kunnat släppa tanken på att få ta del av evenemanget nästa gång det var dags, nu när jag ju bor i Göteborg och allt.

Valen. Nu har även jag varit inne i den.

Senare fick Mario och jag sällskap av Luigi till vallokalen. I vanliga fall brukar jag rösta rätt tidigt under valdagen, så det var ovant att spara "jobbet" till sist av dagens aktiviteter, men då fick jag uppleva långa köer fram till valurnorna, och det var en nyhet jag fann rätt stämningshöjande.

Hur det blir med stämningen under återstoden av dagen är ovisst, men nu är det i alla fall dags för valvakepizza.

Min sista 50-öring

Skulle gå och kompletteringshandla en enda liten grej. Eftersom jag normalt alltid betalar med kort om det går kom jag på att det här kunde vara ett ypperligt tillfälle att göra av med småpengar, och i synnerhet då 50-öringarna som snart går ur tiden. Men jag hade inga sådana. Det känns som om jag nästan aldrig har haft mer än högst en åt gången heller, så det var inget märkvärdigt.

Fast bara för det ändrade jag genast uppdraget till att handla om att skaffa mig en 50-öring att spara. Och som tur var kostade den vara jag skulle ha något å sjutti, så jag fick både växel innehållande en 50-öring och en "rabatt" på 20 öre. Jämfört med hur det skulle bli sedan, utan öringar och med avrundning till hel krona, blev det ju hela 50 öre billigare!

Vilket klipp!

Lärorik dag på något oväntade sätt

Om man normalt nästan inte har någonting schemalagt om dagarna är en hel dag av föreläsningar och information från myndigheter en ganska stor grej. Det tyckte jag i alla fall, och gick och laddade stenhårt i ett par veckor efter att jag väl hade lyckats anmäla mig till dagens starta företag-dag. Och när det både är något utöver det vanliga och man är som jag så vill man förstås gärna förbereda sig väl, kolla upp färdvägar och lokal och vara ute i god tid, klä sig propert och se vuxen och ansvarstagande ut när det är dags att träffa folk och nätverka.

Ändå är jag rätt nöjd med att ha lyckats vakna nästan två timmar senare än planerat, varken ha fått tid för frukost eller hårborstning, ha kommit inhastande i lokalen med tio sekunders marginal till första föreläsningen och sedan faktiskt ha varit så utsövd att jag har kunnat vara på alerten hela dagen.

Jag vet i och för sig inte hur mycket viktigt jag därefter fick höra som jag inte redan hade läst mig till på egen hand, och så värst många bestående kontakter med nya människor ledde det hela väl inte till, men det var inspirerande, uppmuntrande och kändes gott att träffa en massa folk som tänkte på samma saker som jag själv.

Men vad är det med folk som inte kan stänga av ljudet på mobilen, trots tydliga uppmaningar om detta? Varför har just dessa personer också de drygaste, gällaste ringsignalerna? Och hur kan man, när tvåhundra personer tyst blänger på en för att ens mobil har avbrutit en föreläsning, svara i telefonen och sitta kvar och fortsätta prata? Två gånger! Jag antar att det var en sådan där snubbe som snart kommer att bli väldigt framgångsrik med sitt eget företag.

Hoppsan!

Medan jag följde upp föregående inlägg med ett samtal med Nische kom vi att tänka på att det borde ha kommit upp några resultat till Språktidningens sommartävling. Jag letade upp sidan och ögnade förstrött igenom listan över vinnare, läste ortnamnen högt och förvånades över att så många vinnare kom från samma ställen. Och så hörde jag mig plötsligt uttala mitt eget namn, vilket förstås fick mig att hoppa till. För jag brukar ju inte vinna i tävlingar.

Jag brukar faktiskt inte vinna i tävlingar. Kanske måste jag revidera den regeln nu när jag uppenbarligen har gjort det två gånger på raken? Fast jag har inte fått något meddelande om det än, och då det förra året tog fyra månader efter att jag meddelats om vinsten innan jag fick min bok anser jag att det absolut är för tidigt att ropa hej och så vidare.

Ändå: jippi!

Paradis av slagg

Möjligen tycker Nische och kompani att jag bloggar för sällan, för idag kom det ett paket med posten, och sådant brukar som bekant ofta föranleda omnämnanden i bloggen, så det var ju smart tänkt i så fall. I dessa veckor av isolering och självömkan blir jag dessutom extra intensivt berörd av varje påminnelse om sådant som inte är här och nu.

När jag så får Ekomuseum Bergslagens nya guidebok i min hand, börjar bläddra och genast ser bilder från bekanta platser övermannas jag omedelbart av längtan. Hem. Visst är jag hemma även i Göteborg nu, men inte finns det något annat ställe jag hör ihop med så starkt som Bergslagen! Skogarna och sjöarna på andra håll må likna dem i mitt hjärta, men det är ändå alltid något som saknas. Bergen. Gruvorna. Hyttorna. Slaggen. Bergslagsbebyggelsen. Något i luften.

Och så bannar jag mig själv för att jag inte var där mer under denna lediga sommar. Ja, för att jag överhuvudtaget visst missade att ta vara på sommaren till fullo. Den var ju riktigt fin, men den egentliga sommaren var så ovanligt tidigt överstökad att jag lät mig luras att tro att den nätt och jämnt hade börjat när den tog slut. Och därför missade jag att bada, gå på knastriga grusvägar och i tysta skogen och leva livet på landet i den utsträckning som skulle ha mättat mig för hela året. Visst var jag borta från stan en del, men det blev kanske inte så mycket slapp lantvistelse för det, kan jag se så här i efterhand.

Dock, jag har åtminstone stadsnatur inpå knuten, jag har sjöar och skog och klippig terräng, och Göteborg är inte alls dumt för att vara något annat än Bergslagen. Men när jag är nära att börja tänka på att det precis just nu är som längst till nästa chans och möjlighet måste jag, för att inte bli mer galen än den här sjukdomstidens innesittande redan har gjort mig, promenera ner till byggarbetsplatsen en bit härifrån och låtsas att de stora grushögarna som ligger där öde i skymningen är slagghögar.

För att övertyga andra om Bergslagens magi borde jag kanske ha valt en gladare bild, men denna (tagen vid Stollbergs gruva) rymmer allt det viktiga. Och jag vet ju att det ändå inte är många i denna värld som skulle begripa sig på min kärlek till slagg, eller till sten överhuvudtaget. Det gör heller inget, bara ni låter mig hållas.

Förresten, en snabbräkning i guideboken avslöjar att jag bara har gjort någorlunda ordentliga besök vid ungefär en fjärdedel av ekomuseets miljöer. Jag har med andra ord en del att göra nästa sommar.

Så fråga ugglan

Att man ber de människor man litar mest på om råd då och då är säkert normalt. Det gör i alla fall jag, oftast utan att riktigt reflektera över det. Men nu råkade jag ändå börja tänka på saken, och inte minst på de svar jag brukar få. Om man hårdrar det har varje person något eller ett par svar som nästan garanterat dyker upp när jag ber om lösningsförslag till mina små och stora problem.

Mamma: 1) Ta en tablett! 2) Ring och fråga!

Pappa: Förlåt, men det där är inte riktigt mitt område.

Brorsan: Gört!

Mario: 1) Sätt ett Hello Kitty-plåster på! 2) Messmör!

Luigi: Smaka på det!

Göteborgskusinen: 1) Ja! 2) Nej!

Pinglan: Men får den inte plats under sängen då?

Alltihop är ju bra svar och så, och jag uppskattar varje uppriktigt försök till hjälp. Men jag känner ändå att jag nog behöver rådgöra med ännu fler personer om hur jag ska göra med den här efterhängsna idén jag har om ett eget företag.

Hack, hack

Till och med någon som jag kan få nog. Av att vara sjuk förstås, det får väl alla, men också av sjukdomens effekter. Jag sitter hemma, och missar under tiden en massa fina sensommarpromenader, för när jag försöker mig ut får jag hostattacker efter minsta lilla uppförsbacke. Sover upphackat, och av någon anledning skapligt bra endast på förmiddagarna, och det oavsett när jag går och lägger mig på kvällarna, så sedan blir det inte mycket gjort på dagarna heller. Träffar inget folk, längtar enormt efter kontakt, sitter med telefonen i handen, men påminner mig snart om att det inte går att prata för då går halsen omedelbart sönder och jag hostar nacken ur led på natten sedan.

Så kan det räcka nu? Jag har liksom andra saker jag vill göra också. Och blogga om.

Tillbaka till vardagen lagom till helgen

Efter att i fyra dagar knappt ha kunnat varken äta, sova eller prata upptäckte jag till min förvåning idag att vändningen hade kommit. Att få anse det vara skönt med halsont av normal intensitet gav en liten kick i sig, men det öppnade också sådana svindlande möjligheter!

Jag kanske orkar gå ut! Jag kanske slipper vara ensam i helgen! När jag nu har missat nästan en hel veckas fint väder längtar jag mer än vanligt efter dagsljus och frisk luft. Och efter fredagsmys.

Det första lilla testet var dock ett pass i tvättstugan. Jag var ovanligt ickepunktlig dit, men då jag ändå bara hade tänkt tvätta en maskin tog jag det lugnt. Det gjorde att en ny liten utländsk studenttjej hade hunnit lägga beslag på mina bokade maskiner innan jag kom dit. Hon var visserligen enormt ångerfull och bad om ursäkt tusen gånger, och just idag gjorde det ju inte så mycket, men det var inte lätt att med svag och sprucken röst försöka förklara alla regler och funktioner på engelska. Hoppas att hon inte ställer till det för någon annan, för då är det ju jag som måste stå till svars för det, inser jag nu. Åh, vad jag är trött på krångliga system som användarna själva tvingas upplysa varandra om!

På tal om krångliga system har jag förresten också upptäckt fler underligheter som för mig får Arbetsförvirringens inskrivningssystem att te sig högst ineffektivt. Utöver det har jag väl inte upptäckt så mycket sedan senast, utan mest bara ägnat mig åt att försöka slippa svälja. Men nu är det fredag, och detta faktum gläder mig nu minst lika mycket som om jag hade haft ett jobb att gå hem från för veckan.

Besök noll på Arbetsförvirringen

För dagen mår jag skrutt (fast nu på ett helt normalt, febrigt och förkylt sätt, liksom så många andra), men försöker vara produktiv för att kompensera något för alla lediga och slappa stunder när jag har varit frisk.

Därför ägnade jag ett par timmar före frukost åt att mata in inskrivningsunderlag på Arbetsförmedlingens webbplats. Trodde jag, för när jag kom dit visade det sig att jag hade fyllt i allting på fel ställe. Och enligt den vänliga kvinnan bakom informationsdisken var det ett vanligt misstag bland arbetssökande att råka fylla i enbart cv och inte det inskrivningsunderlag som krävdes.

Så jag fick snällt sitta och upprepa hela förfarandet, fast nu på en trög dator med sunkigt tangentbord med fastklibbade tangenter, och försöka minnas mina formuleringar och val från morgonen, eftersom jag nu inte bara kunde klippa och klistra som på min egen dator. För givetvis var det inte så lätt att man enkelt kunde importera det cv man redan laddat upp i ett praktiskt taget identiskt formulär. "Ja, det är lite opraktiskt, men det är helt olika system", försvarade sig kvinnan jag talade med.

Då kanske man skulle göra något åt det då? För att inte tala om den tydligen mycket vanliga sammanblandningen av olika formulär? För jag tänker att om jag, som har en språklig kompetens som jag uppfattar ligger över genomsnittet, och som dessutom har stor datorvana (jag måste börja stå för mina styrkor nu!), tar fel trots upprepade klick på länkar märkta "skriv in dig", så kan det väl inte vara så himla smart utformat? Och varför står det på trettifjorton ställen att man ska ha med sig sina betyg och intyg vid första besöket på Arbetsförmedlingen om sedan ingen är det minsta intresserad av att se dem förrän vid nästa besök? Räknades inte idag?

För övrigt har jag än så länge inget att klaga på. Jag kan ju i och för sig börja föreställa mig att det finns somligt som inte precis gynnar effektiviteten på stället, men hade det inte varit för att jag hade blivit tvungen att göra om skrivjobbet hade det åtminstone knappt varit någon väntetid just när jag var där. Och alla jag träffade var trevliga (om än med en rätt nedlåtande syn på mig som arbetssökande, misstänker jag).

Nu skulle jag helst vilja bädda ner mig och vara nöjd med dagens insats, men det är väl lika bra att ta itu med resten av de stora frågorna på en gång. Jag kanske återkommer om något av detta framöver, men som alltid när det gäller bloggande ska man inte lova något, så det låter jag bli.

Helgrapport

Fredagens flyttevenemang var bara början på en helg fylld av sociala aktiviteter. Det gjorde mig förstås gott, och naturligtvis gick tiden otroligt fort.

På lördagen var det kräftskiva i Bollebygd, och eftersom bussarna gick så sällan (okej, inte bara därför) blev det en utflykt på rätt många timmar. För egen del var det trots allt inte kräftorna som utgjorde höjdpunkten på kvällen, och inte heller det trevliga sällskapet bestående av lagom många lagom glada vuxna. I stället var det en liten kille på nio månader. Han uttryckte klart och tydligt sin uppskattning för mina örhängen, och en sådan charmör kan man ju inte motstå. Att låna andras småbarn när de är pigga, glada och torra är ändå ganska behändigt har jag upptäckt, och en säker inkörsport till bebisknarkande. Det kommer nog inte att dröja innan jag på nytt hör mig själv spontant erbjuda mina tjänster som barnvakt för en stund.

Trots att det blev sen hemkomst på natten var jag uppe som folk på söndagen för att förbereda mig och mitt hem inför besök. Sedan tillbringades dagen på bästa möjliga sätt med lillebror, Göteborgskusinen och Mario. När familjesöndagar är så sällsynta som här är de synnerligen anmärkningsvärda och högt värderade.

Så tog helgen snabbt slut och det blev en ny vecka. Igen! Så här långt ser den ut att bjuda på lite ljusare väder, men i övrigt är det nog bäst att inte ens spekulera i vart den kommer att ta vägen.

Kunde bara inte låta bli att ta en lapp i affären

Hm? Nej, vet ni vad, någon måtta får det ändå vara! Och nu är det dessutom "så långt lagret räcker", trots att man ska skicka med portopeng. Som gjort för blåsningar ju. Bah!

Vi som inte är rotade där vi bor

Idag har jag varit flytthjälp åt världens bästa islänningar, som något chockartat meddelade att de ska lämna landet. Nu. På en gång. Okej, Oslo och Stockholm är inte omöjligt långt bort, och det här ger mig ju extra anledningar att besöka dessa dyra storstäder, men det är ändå lite tråkigt när vänner försvinner ur ens närhet*.

Roligt var det däremot att hjälpa till med flytten. Och då det var till en lagerlokal i Partille vi körde saker kom jag att tänka på det där gamla skämtet om Fragile och Partille som Nische brukade köra förr. Jag försökte förklara det för islänningarna, men är osäker på om jag gjorde det så bra.

Språksvårigheter är ändå inte något större problem med att ha utländska vänner, tycker jag. Problemet är att de förr eller senare nästan nödvändigtvis flyttar långt, långt bort från en. Betydligt mer förr än vad svenska vänner gör i alla fall.


*Och på tal om det har världens bästa polack dragit till Georgien. Håhåjaja. Notera dock att jag är glad för mina vänners skull. Jag kommer bara att sakna dem lite, då och då mellan varven. Och bli ännu gladare när  (om? när!) de kommer tillbaka.

Särskrivna katalogen

En tredje grej. (Alltså om den första var den här, och den andra den här.) Jo, den här berömda möbelkatalogen som kom i veckan har jag de senaste två åren haft lite svårt att få, eftersom jag först var inneboende och sedan hade "Ej reklam" på lådan (men då kom jag över den på stan redan före den egentliga premiären, så det var nog ändå inte så svårt om man tänker efter). Fast man skulle kunna få den som adresserad reklam om man bad om det, vilket jag testade, och det var här problemet låg, för jag fick ingen katalog någon av gångerna jag försökte den vägen.

I år var jag dock informerad om och förberedd på att den var på väg med reklamen, så jag valde att ha en reklamtillåten vecka, och till min glädje och förvåning (jag bor ju ändå i ett studenthus, där man har anledning att tro att det slarvas lite med viss "post") låg det en katalog i postfacket i förrgår.

Igår kom det en till som adresserad reklam.

Det var värst vad saker plötsligt går som de ska då! Man skulle kunna se det som något slags ironi också, om man var på det humöret. Men två sådana där möbelkataloger gör knappast någon skada. Det finns fler som vill ha.

Om det är något som är ironiskt är det snarare att jag gör en så stor grej av det här med möbelkatalogen när jag inte längre alls ägnar en halv dag åt att lusläsa den så där som jag gjorde förr. Det enda jag har gjort hittills är att stoppa näsan i den för att känna om den åtminstone fortfarande luktar som förr. Det gör den.

Olika fint väder

Det är ju rätt trevligt när det någon gång ser ut så här när man tittar ut genom fönstret:

Å andra sidan vill jag nog helst vara utomhus och njuta sådana dagar (vilket jag faktiskt också lyckades med igår).

Fast annars är det snarare dagar som idag jag borde vara ute. Alltså när det ser ut så här:

Tur att paraplyliksspanandet inte är helt tvångsmässigt, för jag stannar nog hellre hemma just nu. Jag är förresten övertygad om att det kommer fler dagar med regn och blåst.

Social typ

Jag har varit dålig på att uppdatera er om mina närmaste grannar, kom jag på. Den trevliga grannen som flyttade in i vintras gav sig plötsligt iväg igen frampå vårkanten och ersattes av en kille som tydligen har ägnat större delen av sommaren åt att chatta. Eller om han möjligen ignorerar någon som försöker få kontakt med honom. Hur som helst har jag hört välbekanta meddelandeljud från ett mycket känt chattprogram sisådär en gång var tionde sekund nästan konstant om kvällarna. Ibland resten av dagarna också.

Men nu har det upphört. I stället hör jag gång på gång telefonsignaler från ett annat ungefär lika känt kommunikationsprogram. Det ringer och ringer och ringer och ringer. Tuuut-tuuuuut, tuuut-tuuuuut, tuuut-tuuuuut.

Jag funderar på om grannen kanske nätdejtar och nu har tagit det till nästa nivå. Fast han verkar ju aldrig svara, så det kan väl knappast hålla så länge. Alternativt hör han dåligt. Om man skulle knalla över och tala om att det ringer och tipsa honom om att skruva upp ljudet lite?

Ännu finare idag

Intagen natur

Häromdagen upptäckte jag en hemlig hasselbuske precis utanför huset. Hemligheten låg i att jag inte tidigare lagt märke till dess hasselkaraktär, trots att jag passerat den så gott som dagligen i över ett år. Men nu var det nötter på gång. (Nötter! Hurra!)

Sannolikheten att jag får smaka extremt närodlade hasselnötter är dock försumbar insåg jag, för om jag lämnar dem på grenen för att mogna lär någon annan ta dem före mig sedan. En stund senare och bara en kort bit därifrån mötte jag också mycket riktigt en ekorre med en stor klase hasselnötter i munnen. Ekorren tittade nervöst på mig -- eller kanske anklagande? Och det är klart, det är väl viktigare att de små kurrebarnen får mat än att jag får gratis nötter.

Sedan tog jag ändå några stycken med mig in, för att i alla fall få njuta av dess närvaro, även om det aldrig skulle bli något smakprov.

Just dessa blir inte ekorrmat.

Tydligen var jag väldigt ouppmärksam på naturen alldeles inpå mig här förra sommaren, för i år har jag också förvånats över hur fullt det är med vildhallon överallt i dikena. Och idag, när jag gick på promenad med radarn inställd på fler hasselbuskar, hittade jag ett stort björnbärssnår utefter en stig där jag också gått många gånger.

Även den här gången plockade jag med mig lite natur in i rummet, nu i form av ringblommor som växte på en allmän komposthög nära huset. Ringblommor hör till de vackraste blommor jag vet, och ingen Flinnträdgård är riktigt fullständig utan dem. Men jag hade faktiskt glömt hur de doftar! Kanske har jag aldrig tagit in några förut.

Solsken i gråvädret.

Så när nu kvällarna blir allt mörkare utan att det ens är riktigt ljust på dagarna, och när jag börjar inse att de där ytterligare chanserna till sol, bad och somriga utomhusaktiviteter visst inte var så självklara som jag trodde för ett par veckor sedan, då kan jag åtminstone njuta av min egen lilla sensommarträdgård här i fönstret.