Hur länge?

Och samtidigt som man sitter och väntar på influensans attack kan man passa på att fråga sig när andra saker man väntar på ska inträffa:

1. Hur länge ska jag behöva vänta på min bokvinst egentligen? Hur vet man om man har blivit blåst på den?
2. Hur länge ska jag behöva vänta på mitt spel? För jag ska ha ett! Ju!
   
3. Hur lång tid kan det egentligen få ta för ett par små öronhål att läka ordentligt? Jag har medvetet inte nämnt det här i bloggen förut, men jag tog alltså hål i öronen för omkring tre månader sedan. Såren har typ läkt, men då och då tycks de gå upp lite igen (trots att öronen sitter så stilla och prydligt på mitt huvud). De är inte infekterade eller så, men jag vill ju kunna använda alla mina örhängen! När, när?
   

Jag menar allvar. Jag undrar verkligen, så kom gärna med tips och goda råd.

Det närmar sig

Jag läser idag att halva Kålltorpsskolan här i mitt grannskap tros ha svininfluensa. Plötsligt kom det så nära. Jag som tyckte att vaccinationsmöjligheten låg närmare.

De flesta jag har hört verkar vara så osäkra på hur de ska göra med den där vaccineringen, och de som tycker något kommer mest med konspirationsteorier, men jag vill verkligen inte bli sjuk. Jag bor ensam, vilket i och för sig gör det lätt att isolera sig, men det gör också sårbarheten större. Jag vet ju inte hur det skulle gå om jag blev riktigt dålig och inte klarade mig själv. Så jag föredrar i så fall att testa det där vaccinet.

Frågan är bara vad som hinner först.

Odlingsförsök

Nu har äntligen blomlådan jag köpte för ett tag sedan kommit till användning, om än bara som uppsamlingskärl för krukor för tillfället. Jag sådde lite olika kryddväxter som jag fått frön till av Mario. Det ska bli intressant att se om något orkar gro mitt i kyliga, mörka november.

Men doften av jord alltså! Den är så fantastiskt välgörande. Så om det här försöket inte leder till någon grön köksträdgård i mitt fönster har jag i alla fall fått den terapin och njutningen.

Jag och VT-kortet på tur

Idag var sista dagen på en laddning på busskortet, och jag tyckte att det kunde få vara värt en timmes resande för att bara uträtta ett femminuters ärende på bibblan. Är man inte stressad eller det är alltför olidligt i rusningstrafiken kan det ändå vara rätt avkopplande att bara sitta och iaktta folk, saker efter vägen eller vad som nu dyker upp.

Och så hade jag sådan tur att det var en större biljettkontroll på vagnen just då. Det gick väldigt lugnt till, men jag studerade intresserat allt som försiggick. Det är alltid rätt många som kliver på utan att hålla upp sina kort för kortläsarna, så jag tänkte mig att det måste finnas åtminstone ett par fuskåkare i vagnen. Men inte. Precis alla som åkte tillsammans med mig den stunden var rättskaffens resenärer. Jag mös för mig själv och kände något slags stolthet över oss som grupp.

Novemberfärg

För någon dag sedan upptäckte jag att färgerna utanför fönstret hade försvunnit. De hade flutit bort under ett par dagars grått plask- och blåsväder.

Men i morse fastnade snön för en stund på tak och gräsmattor här omkring, innan solen tittade fram och lyste, ja, faktiskt med vintersken. Och jag tyckte att det var så skönt att den ville bevisa att det inte är alldeles mörkt hela, hela tiden i november. Fast ofta får man ju det intrycket annars.

Ja, sedan dess har det förstås duggregnat och varit bara grått igen.

Både och och varken antingen eller eller ... eller nåt

Jag har då och då beskrivit mig själv med orden "både och och varken eller", oftast främst syftande på att jag sällan är särskilt typisk för någon grupp jag anses tillhöra. Till exempel var jag ingen "riktig" teknolog, eftersom jag inte delade många av teknologernas värderingar, men som humanist har jag å andra sidan otaliga gånger blivit frustrerad av omgivningens brist på intresse och förståelse för teknik och (hårdare) vetenskap. Varför välja när det går att kombinera? Jag vill ha både och! Men att vara både och kan göra att man snarare känner sig som varken det ena eller det andra.

Naturligtvis inser jag att det inte är något fel med att ha breda intressen, men det går ju att uppleva saker på lite olika sätt beroende på vad man väljer att lägga störst vikt vid. På så sätt kan en god egenskap leda till upplevt utanförskap.

I många fall anses det alltså vara ganska fördelaktigt att vara antingen eller, medan det på andra sätt inte är önskvärt alls. Jag kan bjuda på ett exempel även på detta.

Min mor har många gånger anklagat mig för att inte ha några mellanlägen, att jag får allt att verka vara antingen svart eller vitt, toppen eller botten, hopplöst eller fullt av möjligheter. Inte helt ogrundat antar jag, för mamma borde ju känna mig. Numera kan det här nog visserligen delvis förklaras som ett stildrag. Jag gillar faktiskt att överdriva och har tämligen lätt för att förstora även mycket, mycket små saker. På gott och ont.

Jag får väl försvara mig lite med att jag i alla fall inte fastnar i en enda syn på världen utan kan se saker från olika håll - bara man väntar lite. Och det kan ändå växla fort, ungefär som vädret i Göteborg. (Även med dessa tvära kast finns förstås både för- och nackdelar.)

Helt i enlighet med detta kunde jag idag på någon timme gå från total förkylningsapati till maximal motivation och superfart. Jag kanske nu visserligen behövde lite höstlov, vilket jag kan sägas ha tagit mig efter att min rätt intensiva kurs slutade för en vecka sedan och jag blev sjuk. Eller så var idag helt enkelt en sådan dag när det oundvikligen måste svänga igen. Jag orkar nuförtiden inte vara slö i mer än några dagar i taget, eller vågar åtminstone inte tillåta mig det, och tack och lov slår det då över till uppåtgång alldeles av sig självt.

Jaja, jag svamlar. Men jag går inte in närmare på vad jag har tagit itu med idag. Vi får se hur länge det varar först, om det leder till några varaktiga resultat överhuvudtaget. Fast det skulle vara fint att bli frisk nu, så att jag har någon liten chans att orka med allt det jag vill göra.

Tränad mage, sliten hals, utvilade ben

Träningsvärk i magmusklerna, jojomen. Fast jag ska inte låta er tro att det beror på minsta lilla duktighet, för det kommer sig helt enkelt av att jag igår ägnade dagen åt att hosta så ihärdigt att jag fick kramp i magen och mest bara gjorde ingenting. Förutom hostade alltså.

Nu har jag dessutom sovit mig till nackspärr. Rätt typiskt mig. Men jag börjar bli så less på den här förkylningen, trots att varje dag innebär spännande variation i krämporna och obehagen, att det är frestande att bara lägga mig och sova och inte vakna förrän jag är frisk. Endast vissheten om att jag efter en sådan sömn skulle ha ont precis överallt får mig att låta bli.

Hör ni, jag lyssnar nu

Det är inte det att jag är framstegs- eller teknikfientlig. Ända sedan jag upptäckte Blogger har jag varit pigg på att testa allt möjligt nytt som har dykt upp. Däremot slår jag bakut så fort folk börjar gå på om saker som de tycker att jag "måste" testa. Tydligen föredrar jag förnedringen i att vara en oinsatt korkboll framför att bara göra som alla andra. Så när jag väl blir nyfiken på något vågar jag stå för det. Jag har också upptäckt att folk omkring mig inte bara är smarta och kunniga utan också snälla, tålmodiga och pedagogiska, och då är det ju sällan hemskt att fråga.

Och jaha, nu har ni tjatat nästan lika enerverande länge om Spotify som om exempelvis Twitter (där jag för övrigt numera trots allt kan hittas om man känner till mitt vanliga världsliga namn, men jag är inte precis hyperaktiv där). Jag börjar nästan misstänka att det dära Spotify inte är en grej som går över inom de närmaste veckorna. Så okej, jag vet att det finns annat som är nyare och häftigare nu, men ändå, nu går det bra att visa mig!

Påhäng

Det är en lite udda förkylning jag har. Efter att den i över en vecka har varit ganska tillbakadragen och låtit mig sköta mitt fick den idag tydligen plötsligt för sig att den hade varit för mesig, så just som jag tyckte att det började bli hög tid att vi sa hejdå och gick åt varsitt håll klängde den sig fast ordentligt. I morgon får jag ge mig ut och leta upp någon som kan ta över ansvaret för den, för nu har jag tröttnat på att ha den här.

Ljusen i mörkret (igen)

Igår kväll tog jag, Mario och Göteborgskusinen en promenad på Östra kyrkogården. Vi smög i skuggorna mellan lyktor och månsken, läste på gravstenar och ägnade oss åt vilda spekulationer, såsom man gärna gör på kyrkogårdar.


Sedan gick vi upp på berget och spanade ut över staden som lyste där nedanför oss. Det var många lampor tända, på ett ungefär lika många som ljusen på kyrkogården, antog vi.



(I Falun för två år sedan.)

Silverfiskdödare

Det verkar vara något slags silverfiskvecka den här veckan. Jag stöter i alla fall på de små rackarna överallt och mest hela tiden, och så brukar det definitivt inte vara.

Så jag ryser lite, mosar dem i toapapper om jag hinner och kommer åt och påminns sedan åter om kattan.

Jag brukade sätta henne på att städa undan skadedjur. Det funkade bra med allt utom tvestjärtar, som hon av någon anledning hade lite svårt för (å andra sidan, vem har inte det?). När jag pekat ut en silverfisk för henne brukade hon leka med den ett tag och sedan, om allt gick väl, smaska i sig den för att slutligen kunna ta emot mitt beröm. Ibland hade hon dock otur (och vem har inte det då och då?) och råkade vispa till krypet så att det hamnade på rygg. Det gjorde det kamouflerat mot golvet och dessutom låg det då stilla så att hon inte längre kunde hitta det. Då fick jag ta hand om det själv.

Och den här veckan är det alltså jag mot silverfiskarna, så då känns det bra att jag har hunnit öva en del på att överlista dem.

Äntligen dagsljus

Efter flera dagars konstant grådask fick jag idag äntligen lite solljus. Jag var ute och gick i den fuktiga men friska höstförmiddagen, när annars mest pensionärer och höstlovslediga barn var ute. Och jag hade lämpligt nog kameran med mig.

Vaken i mörkret

Jag har sällan problem med att sova nuförtiden, när jag väl bestämmer mig för att göra det alltså. Så varför ska det vara så svårt när man som mest behöver det? När man till exempel har feber ska det väl vara bra om kroppen får slåss mot det onda i fred, utan att det går åt en massa energi till snurrande i sängen och tankar på klockan och silverfiskar och morgonmänniskor och allt vad det är? Är det så att jag undermedvetet inte litar på min kropp och att den ska klara av att stå emot invasionen själv, så att jag inte vågar vända ryggen till medan försvaret jobbar?

Förresten, var det inte meningen att det åtminstone skulle bli ljust lite tidigare på morgonen, nu när eftermiddagarna har tagits ifrån mig? Har jag inte märkt i så fall.

Någon annanstans

Har en riktigt gråruggig regnvädersdag utanför fönstren, den dag då det dessutom plötsligt blir mörkt redan vid 17 på eftermiddagen, sitter hemma ensam och försöker plugga, har någonting som skaver i halsen men som inte riktigt har brutit ut än, fryser lite och låter tankarna söka sig mot det som är varmt och ljust och gott.

Saknar.

Drömmer om.

Och som vanligt längtar jag efter att få fly den grå verkligheten genom att spela färgglada Super Mario Sunshine och The Legend of Zelda: The Wind Waker.

Samma tjat som varje år

Jag gör väl som jag brukar då. Kanske eventuellt att jag bara bryr mig betydligt mindre överhuvudtaget, men annars så.

Rejält drag

På tal om min bostad så märker jag nu åter att jag bor ute på hörnet av huset. Under sommaren var det för att solen låg på och stekte mig hela förmiddagarna, men nu märks det att jag har yttervägg på att det är kallt i garderoberna. Det känns som riktiga vindsgarderober. Om det inte var för att jag behövde utrymmet till annat skulle jag kunna ha skafferi, eller varför inte vinkällare, i någon av dem. Det vore något i ett studentrum!

Nu blir nog det enda som händer att jag blir än mer noga med att stänga skåpluckor och dörrar. Inte bara för att slippa nattkylan utan också för att saker på sistone har börjar flytta på sig och ramla inne i skåpen medan jag inte alls är i närheten. Det känns något mindre lustigt, men än så länge går det att leva med.

Annars är det väl som vanligt. Grannarna är galna, pizzeriorna fortsätter att dumpa sitt skräp i mitt postfack och utsikten från fönstret ger daglig underhållning.

För att upprätthålla balansen

Jag är inte så gnällig som jag låter. Kan jag hjälpa att jag pratar något slags halvmaskerat bergslagsmål med inslag av östgötska? Nej, det kan jag inte! Alltså låter jag lite gnällig. Okej?

Men för säkerhets skull får jag väl balansera med lite extra positiva tongångar här på en gång då. Det är lätt. För i onsdags tog min nuvarande kurs mig till dialektarkivet på DAG! Jag som har skrivit uppsats om ortnamn borde förstås redan ha varit på exempelvis namnavdelningen i Uppsala, men nu har jag inte det, så sådant här är fortfarande dödshäftigt i min värld.

Vi fick hålla i hundraåriga handskrivna typordlistor, titta på dialektkartor som ritats och klistrats ihop av pilliga språkforskare med mycket tid i en annan tid och höra berättas om Västgöta-Bengtsson. Och sedan gick vi därifrån och pratade förstås inte om annat än dialekter. Två av oss fem på kursen har faktiskt bergslagsbakgrund, och vi gick nu där på Avenyn och tillät oss att låta precis så gnälliga som vi kände för, eftersom det var vårt modersmål.

Kransil snart i ett kokskåp nära mig

Det kom ett papper med information från hyresvärden. Som så ofta kan jag inte låta bli att reta mig en aning på att de åtgärder som anses motiverade eller nödvändiga inte alls motsvarar mina önskningar och prioriteringar.

Den här gången har de tänkt ut att de bland annat ska byta ut duschhandtag och duschslang, vilket enligt deras resonemang ska göra att strålen känns "fylligare och vattnet mjukare och det känns skönare att duscha". Jag har mina misstankar jag, och eftersom jag redan nu har det perfekta duschmunstycket och jag starkt betvivlar att det kan bli ett dugg skönare att duscha, och absolut inte att det i så fall skulle bero på "mjukare" vatten, så ser jag två möjligheter här. Antingen handlar det om så kallade snålspolande duschmunstycken, vilket väl aldrig har lett till nöjdare hyresgäster och skönare duschar, såvitt jag förstår. Eller så har de rätt (jag ska inte vara tjurigare än att jag är öppen för möjligheten), och det kan faktiskt bli skönare att duscha. I vilket fall som helst borde väl resultatet vara att hyresgästerna börjar duscha längre? Miljötänkande, my ass!

Sedan var det lite annat svammel om att diskmedel och tvål skulle löddra bättre (okej, det tror jag inte heller förrän jag ser det) och att det skulle imma mindre i badrummet (när vi duschar längre, allvarligt?).

Bäst var dock den sista punkten. Det ska monteras kransil med kulled vid diskhon, så att man kan roa sig med att spola vatten åt alla håll i lägenheten (i mitt fall). Vilken standardhöjning! Det kan säkert motivera en extra hyresökning på 5 % nästa år, eller?


Omedelbar uppdatering: När jag googlade på "kransil" hittade jag en annan bloggare som tycktes dela min mening i frågan. Dessutom var hon från Falun. Roligt, hyresvärdarna skickar uppenbarligen ut standardinformationsblad om den här typen av åtgärder i bostäder.

Bilder från examenshögtiden (uppdaterat)

Nu har jag hittat bilderna från min examenshögtid (som jag skrev om här). De finns i GU:s bildarkiv. Välj "Evenemang/Populärvetenskap" och sedan "Examen Humfak 2009". Ser ni mig då inte genast är det bara att ge upp. Alternativt får ni komma till mig och titta på det urval av bilderna som jag själv har laddat ned.

Uppdatering: Jag testar att ändra länken till bildarkivet lite. Annars, med något mer klickande, kan man ta sig dit om man i registret väljer "bildarkiv". Meddela mig gärna hur det går att hitta, och om mina länkar fortfarande är knasiga.

Saker man kan behöva veta

Det behöver inte alls vara något negativt att ge sig ut och åka kollektivt precis i eftermiddagsrusningen, åtminstone inte om man åker sträckor där det inte är köer och sådant tjafs. För under de timmarna är det tätare mellan turerna och om man bara har lite koll på hur saker funkar kan resan bli av det allra smidigaste slaget.

Bussen jag brukar åka med går då exempelvis var femte minut enligt tidtabellen. I praktiken tror jag att det oftare är växelvis 1-3 och 7-9 minuters väntan på nästa buss, medan det snarast känns som om bussarna går var tredje minut. Ja, jag misstänker verkligen ibland att det är fler bussar i omlopp än vad Västtrafik låtsas om. Varför de nu inte vill ta på sig äran för det begriper jag inte, men bra är det ju när det känns så. (Andra gånger är jag så förbaskad på busseländena som inte går när de ska att jag håller på att få hjärtinfarkt, men det hör inte hit.)

Hur som helst, ju mer man vet om hur det funkar, desto bättre lyckas man med sitt resande, speciellt om man har begåvats med så exceptionellt dålig tajming som jag har. Som tur är börjar jag också lära mig en del nu. Så när jag idag på eftermiddagen stod med mina tunga matkassar och bussen jag väntat på kom och visade sig vara knökfull valde jag att ta det lugnt. Medan folk klev på väntade jag ut monitorn som bläddrade fram alla avgångar från hållplatsen, och fick till min glädje se att jag hade anat rätt. Nästa buss var inte mer än en minuts extra väntan bort.

Det var ett lätt val att ta den chansen. Med största sannolikhet skulle det vara betydligt mindre folk på den buss som körde strax bakom den första, och skulle så inte vara fallet hade jag inget att förlora. Tja, inte mer än en minut i alla fall, men det var jag beredd att satsa.

Jag hade rätt förstås. Den andra bussen var nästan tom, vilket också medförde att det inte fanns folk till att kliva av på alla hållplatser, så ungefär halvvägs hem körde vi om den framförvarande bussen. Turligt nog skulle ingen varken kliva på eller av på de återstående hållplatserna innan jag var framme heller, så det gick väldigt snabbt och lätt. Och jag kom, mycket nöjd med mitt val, fram ett par minuter före den buss jag hade låtit åka ifrån mig.