Bara nästan närvarande

Det är en sådan där dag jag bara inte förstår mig på. Jag har vilat mest hela helgen och hunnit sova ut lite, men ändå sitter jag och nickar till på ett seminarium som jag verkligen tycker är superintressant. Och jag går omkring som i ett mystiskt töcken, varken ser eller hör omgivningen, men får på något sätt det mesta rätt ändå.

Två gånger lyckades jag komma av buss och spårvagn på rätt hållplats fast jag suttit helt försjunken i annat, i affären jag åkt till speciellt för att köpa tre saker som inte finns i kvartersbutiken höll jag på att glömma två av sakerna, men något fick mig ändå att påminna mig själv om dem. Sedan betalade jag utan att alls reflektera över hur mycket, åkte hem och fortsatte glömma, tappa, klanta, krångla, men utan att något gick sönder, gjorde ont eller blev dumt.

Är jag överhuvudtaget vaken?

Ändrade lördagsplaner

Nähej, det var inte att åka tåg som var meningen med den här lördagen för min del. Sjukdom (inte min) ändrade i sista stund planerna på kalasande i Tranås. Det är inte första gången i världshistorien som något sådant händer och det lär inte bli den sista, men det är klart att det ändå inte gör en helt immun mot en viss känsla av besvikelse.

När jag sitter med nytvättat hår en lördagsmorgon, har packat upp och plockat undan och plötsligt har en oändligt lång dag för mig själv framför mig vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den. Det är klart att jag borde ta vara på chansen att ta igen förlorad sömn och inte minst kompensera för pluggtid som gått åt till reseförberedelser, fast av någon outgrundlig anledning är jag inte riktigt upplagd för det.

Men det är verkligen inte mig det är synd om. Det är inte jag som är sjuk, och det kunde ju ha blivit mycket besvärligare än det nu blev. Och jag kan ju alltid sätta mig framför tv:n och se svenskarna klanta till det i skidskytte och skidsprint eller något.

Mina tankar går förstås till kalasfolket och, inte minst, sjuklingen. Under tiden ligger ett par paket overksamma och ouppskattade hos mig. Jag lägger upp en bild på dem så kanske de kan få vara till någon liten glädje i alla fall.

Väljer sida i kvällens "tv-krig"

Jag var förresten i Nordstan även igår eftermiddag. Då var några sådana där idoler på scenen, det fattade jag eftersom det stod på stora affischer och ropades ut i högtalarna, fast eftersom jag inte har någon koll kunde det ha varit vilka ungdomar som helst. Jag väljer att okritiskt tro vad jag hörde och låter därefter min vana trogen bli att se på Idol i kväll.

Fast när jag ändå sitter hemma ska jag nog i alla fall kosta på mig att slå på tv:n för en stunds fredagsunderhållning. Jag är faktiskt väldigt nyfiken på de nya programledarna för På spåret. Även om jag inte orkar titta koncentrerat på hela programmet kan det gott få hålla mig sällskap i mitt pysslande. Det kan nog bli en bra uppladdning inför i morgon, då det är dags att åka tåg igen.

Västligt liv en fredagseftermiddag i julhandeln

I love you, I love you
What's wrong with saying it the easy way
(Westlife - The Easy Way)

What's wrong with saying it med en så kallad pojkbandslåt? Äh, jag kunde faktiskt inte låta bli att spana in Westlife när de var i Nordstan på eftermiddagen idag (och jag åkte dit utan kamera, ja). Jag tyckte inte att jag fick missa det, för hur ofta sitter egentligen världsartister och signerar skivor i den lokala gallerian?

Annars är jag ungefär som vanligt. Jag smet snart iväg ut till älven och tittade på julpyntade båtar i duggregnet.

Komma ifatt december

Advent, december, vintern avlöser hösten, år och termin går mot sina slut, och jag känner mig mer efter än vanligt i år. Jag vet vilka datum det är, att det är 30 november och 1 december, för jag gratulerar folk som fyller år och har namnsdag, och jag vänder blad i almanackorna, men det tycks inte betyda något. Det går inte in i mitt huvud helt enkelt. Trots glögg, julbelysningar, stakar och stjärnor i fönstren överallt, julmarknad i helgen och att december kom med frostvita tak och prasslande gräsmattor har jag inte riktigt fattat vart vi är på väg.

Att det plötsligt är julkalenderdags igen (kolla länken, ni som gillar att läsa!) kom med andra ord lite som en överraskning. Och hade det inte varit för att jag hade vägarna förbi mitt postfack idag och därmed hittade den årliga lilla adventskalendern från mamma där hade jag kanske inte kommit att tänka på att det borde komma en sådan än på ett par dagar eller så. Fast jag visste direkt vad det var när jag såg ett litet vitt kuvert längst inne i det skumma postfacket, och öppnade med barnslig förväntan den första luckan, vilken till min stora glädje visade sig innehålla en trumpetspelande kanin. Det kunde inte ha varit mycket bättre.

Även jag har en adventsljusstake, men lådan med diverse pyntgrejer var visst något jag inte ens tittade på när jag var i Falun och hämtade saker inför flytten tidigt i våras. Men det gick bra utan ljusstake förra året och det ska väl gå lika bra i år. Jag har åtminstone min ljusslinga, som nu åter har lindat sig kring dekorationsträdet i fönstret (för att påminna om de ljusklädda träden utomhus). Nu har trädet fått utgöra adventspynt i mitt fönster på fyra olika ställen på lika många år, och jag kan inte låta bli att undra var det kommer att stå nästa december, för här är det väl inte särskilt sannolikt att det blir. Det borde det i alla fall inte, för då ska jag enligt planen inte vara student längre, men sådant där vet man ju förstås aldrig.

Adventspyntat träd. I år blev det förutom ljusen och förra årets julpynt också de prylar som hänger i trädet året om. Det blir mer julträdskänsla så, tycker jag för tillfället.

I solnedgången var jag nere vid Härlanda tjärn. Det var ovanligt lite folk ute och ganska fridfullt. Fullmånen lyste över vattnet som låg absolut stilla, bortsett från den lilla våg som uppstod efter en förbisimmande and, i vassen var det is och på bryggan syntes mina fotspår i frosten. Där stod jag sedan i några minuter och såg ut över vattnet på samma sätt som jag brukar göra i mitt paradis. Det gav nästan samma lugnande och stärkande effekt också. Efter några minuter kom dock flera flockar med skränande kajor och jag gick hemåt igen.

Eftersom bilden från tjärnen är tagen med rutten mobilkamera kommer här en bonusvy med decembersol och fullmåne över Östra sjukhuset.

Jahaja. Pynt, kalendrar och kyla i kinder och lungor. Kanske kan också jag snart fatta.

Glögghelgen i Kalmar

Tågresorna till och från Kalmar gick smärtfritt, och med bok och sällskap av Mario och lite lagom med matsäck och halvsömn drog mina timmar på tågen snabbt förbi. Tåget på ditvägen delade vi dessutom med Luigi och på första delen av hemvägen hade vi sällskap av Skånebrodern, så det blev lite sällskapsresa över det hela.

Det kan kännas en aning underligt att som jag nu gjorde komma till en ny plats när det är mörkt, men just därför, och för att besöket skulle bli kort, var jag extra glad över att vädret på lördagen var som gjort för små turistiga promenader i stan. Mario guidade mig runt på gator i kullerstens- och plankidyll, visade allt från intressanta klätterträd till det omtalade konstmuseet och tog mig sedan med till slottet, där vi gick på julmarknad. Trots ett överdåd av ullprodukter, tomtar, hudkrämer, halsband och julmat var det ändå att få traska omkring i själva slottet som var den stora upplevelsen för mig som var ny.

Ja, det står en bil där borta.

Det är en oskriven lag att pampiga byggnadsverk jag besöker ska vara åtminstone delvis klädda i byggnadsställningar.

Ingången till slottet vaktades av en ... julmyrslok?

Vattnet var vid en snabbtitt förvillande likt det på den här sidan landet, men det är väl inget fel med det.

Efter en liten shoppingrunda tillsammans med Luigi (vilket var tur att vi hann med, så att jag sanningsenligt kunde svara ja när minst fem personer under kvällen sedan frågade om jag hade varit på Kvarnholmen, även om en enda klädbutik kanske inte var vad de hade i tankarna) återvände vi sedan till förberedelserna inför glöggpartyt.

Det blev en mycket trevlig kväll med varm och god stämning, lagom mycket folk mellan bokhyllor och ljusstakar, nya bekantskaper, glögg, mandel- och hasselnötsknaprande och samtal om ämnen på alla möjliga nivåer. Sedan var det mysigt att krypa till kojs uppe under vindstaket med nattregnet smattrande ovanför.

Så var glöggsäsongen inledd med besked. Och jodå, nog kunde man få både mandel och andra läckerheter till glöggen, allt efter tycke och smak.

Jag ska bara ...

Jag är tillbaka i Göteborg utan missöden, men jag är rädd att ni som väntar på att jag ska berätta om Kalmar blir tvungna att vänta lite till. För idag är det Anders och jag har bestämt mig för att våga gå på en adventsfest med en massa okända människor bara för att jag fick en inbjudan till den av just en Anders.

Mot Kalmar och nya smaksensationer

Medan min egen släkt denna helg samlas i Mjölby för födelsedagskalas (hoppas att ni får det skojigt trots att jag inte är med och förgyller tillvaron för er!) ska jag själv följa med Mario och Luigi till Kalmar för att ta del av något slags glöggrelaterad tradition som hålls där. Jag är eld och lågor över att få åka till Kalmar, fast när jag försöker se nyktert på det förstår jag inte helt och hållet varför. Visserligen har jag aldrig riktigt varit i Kalmar, så det innebär ju förstås något nytt och spännande att lägga till de turistiska erfarenheterna.

Men ändå. Något mer måste det vara som gör att jag inte ens känner minsta lilla ovilja inför att åka tåg, vilket jag normalt kan tycka är rätt jobbigt (i alla fall i förväg, innan jag vet vilken typ av resa det kommer att bli), och nu dessutom ännu ovaccinerad i influensatider. Kan man bli så sugen på ett glöggparty när man inte ens är särskilt förtjust i glögg?

Till slut dök en möjlig förklaring ändå upp. I en Facebook-konversation gjorde brorsan mig uppmärksam på att man brukar ha mandel till glögg. Mandlar har jag alltid ansett vara tråkiga, men det gjorde jag ju med valnötter också så sent som för några månader sedan! Där är vi absolut något på spåren, om det så bara är ett nytt beroende.

Så nu drar jag till Kalmar och firar helg. För allas skull får vi väl hoppas att de har gott om mandel där.

Trevlig första advent på er!

Lockdilemmat

Så hade jag samlat ihop en hög lock igen. Men när jag skulle skicka in dem fick jag en del att fundera över, eftersom den förra omgången fortfarande inte resulterat i någonting annat än ovisshet. Hur skulle jag göra nu?

Antingen kunde ju locken, eller för den delen spelet, ha kommit på avvägar i posthanteringen eller någon annanstans i processen, och i så fall borde jag ju välja det spel jag helst ville ha av de fyra även denna gång för att alls kunna få det. Eller så skulle jag kallt räkna med att mitt spel var på väg, bara det att det tar sin rundliga tid, och i så fall skulle jag förstås kryssa för ett av de andra spelen.

Eller så var de 6000 spelen redan slut när jag skickade in min första omgång lock, och i så fall borde jag inte slösa porto på att skicka in ännu fler. Men hur sannolikt vore det? I så fall vore det väl mer troligt att alltihop var en stor bluff. Och vad skulle ett företag tjäna på ett sådant tilltag? Det finns ju redan nu en risk att deras försäljning kommer att minska efter det här, eftersom jag märker att det börjar bli lite tjatigt att äta, och när jag tänker efter inser jag att det inte kan uteslutas att det har med mellanmålsriset att göra.

Fast jodå, jag skickade in locken ändå. Och har faktiskt ett par till på lager fortfarande. Ifall att liksom.

Helgtrevligheter: söndag

Efter ännu mer underhållande skidåkning på tv på middagen begav jag mig ut, fast det var konstant ösregn ute och det enda sättet att slippa bli genomblöt och kall borde vara att stanna inne. Men regnsöndagar kan ju också vara museidagar.

Så jag gick på Sjöfartsmuseet och Stadsmuseet! På Sjöfartsmuseet läste jag bland annat om sjöfolkets språk i form av talesätt som har sitt ursprung i sjöfartstermer, och på Akvariet hittade jag den amerikanska kammaneten, som på engelska kallas sea walnut! På Stadsmuseet såg jag teaterkostymer, studsbollar, bålskålar, radio och förstås också det gamla vanliga.

Och så kände jag mig lite rikare på upplevelser och kunde åka hem och vara nöjd med helgen.

Helgtrevligheter: lördag

Jag har bestämt mig för att ha en varierad helg med lite av varje som är avkopplande och trevligt och som jag mår bra av. Därför gick jag upp ovanligt tidigt för en ledig lördag och satte direkt igång med att njuta av dagen.

Solen bidrog till att göra förmiddagen angenäm genom att lysa över mina odlingar.

Under tiden jag ägnade mig åt förmiddagens sysslor fick jag möjlighet att se på världscuppremiären i längdskidåkning på tv, och det var inte bara kul för att det var skidåkning, utan för att det dessutom till och med blev sådana där tävlingar som är både roliga och spännande att se. Så jag var nöjd med mitt val att slå på tv:n den här dagen.

Sedan kastade jag mig ut medan det fortfarande var ljust. Det var dags att se något litet nytt igen, så det fick bli en rejäl långpromenad en bit utanför mina vanliga vägar. Luft, motion och ljus gjorde mig skönt trött och pigg på samma gång.

Tallar i sol. Har ungefär samma effekt som valnötter, fast ger kanske en något annan typ av energi.

Ett trevligt fågeltorn vid Svarttjärnen.

Utsikt från fågeltornet.

Det blev dock inte mycket till skogsäventyr ändå, eftersom det var lite väl blött i terrängen, men stigar och vägar dög bra idag. Jag gick tills jag stod framför en enorm bergvägg, och då vände jag och letade upp en väg hem igen.

På kvällen var jag hos Metaformannen och såg på film. Som vanligt numera pratade vi annars också en del om bilar. Det förvånar mig själv varje gång. Varför ska jag prata om bilar överhuvudtaget? Men det tycks vara ett omedvetet behov. Och då han är bilnörd och de flesta andra jag känner i Göteborg inte ens har körkort så faller det sig väl rätt naturligt att det är just honom jag pratar bilar med. Dessutom förstås en del liknelser av diverse slag, när vi nu båda har en förkärlek för det bildliga.

Gående ut

Oj, sol! Det kommer alltid lika överraskande så här års. Bäst att gå ut så länge det varar.

Going nuts

Min besatthet av valnötter har inte avtagit. Men för att vidga mina vyer köpte jag den här veckan också en påse pekannötter. Kvartersbutiken belönade mig med rabatt för att jag ser till att det blir omsättning på deras nötlager. Än så länge är inte pekannötterna någon favorit, men de duger bra som utfyllnad, och man vet aldrig. Jag menar, det tog ju många år innan jag upptäckte valnötterna, så allt är fortfarande möjligt!

Sent igår kväll knackade det på dörren och innan jag visste ordet av hade jag fått en kasse valnötter i handen. Riktiga, svenska, hemplockade valnötter! Jag som fram till för några veckor sedan inte ens visste att sådana växte inom rikets gränser. På samma sätt som bär och kött under hela min uppväxt kom direkt från trädgård och skog till mina föräldrars frys, och jag därför har mycket svårt för bara tanken på att köpa sådana råvaror i affär, har nötter i stället med självklarhet kommit just från affären de få gånger de har nått vårt hem överhuvudtaget. Okej, hasselnötter har jag sett växa vilt, hemma i kvarteret rentav, men annars är nötter något exotiskt som växer i ett namnlöst land långt borta. Förutom de japanska valnötterna då, för de växer ju i Göteborg.

Jag har mina aningar om varifrån just dessa valnötter kommer, och jag är mycket tacksam och uppskattar omtanken. Nu får jag ta reda på om jag har något verktyg i min närhet som är lämpligt för att bryta sig in i valnötter med.

"Standardhöjning" genomförd

På förmiddagen blev så de där vatteninstallationerna avklarade hos mig. Det arbete, i form av diverse byten, uppgraderingar och kontroller, som enligt informationspappret skulle ta runt 20 minuter tog nog snarare 20 sekunder. Visserligen var de två karlar som jobbade parallellt, men jag begriper inte hur de bar sig åt fast jag själv stod bredvid och tittade på.

Sedan fick jag premiärduscha med mitt nya dunderdryga duschmunstycke. Det fräste och morrade och hade sig, och oljudet varierade bara lite beroende på vattentryck och vinkel. Så det mest miljövänliga med det är antagligen att man inte står ut med oväsendet när man duschar och skyndar sig att bli klar.

För övrigt vänjer man sig ju alltid vid dylika förändringar, så jag ska ha tålamod. Fast jag tycker ändå att det var synd på det perfekta duschmunstycke jag hade.

Ännu ett I-landsproblem

Jag var på vippen att blogga om hur det ju visserligen kan vara jättebra med timer på spisplattorna, men att man vänjer sig vid det, vilket också har sina nackdelar. Bland annat blir jag galen på mig själv när jag på ren rutin stänger av timern när jag lyfter en kastrull av spisen, fast det står en stekpanna på den andra plattan, och det sedan tar en kvart innan jag begriper varför maten aldrig blir klar.

Men efter att jag läst om branden i Lottens hus ser jag nog hellre fördelarna med säkerhetsanordningar av detta slag. I synnerhet i ett stort hus fullt av opålitliga studenter.

Höstsång

Jag är inte som Pippi. Om ingen vuxen säger åt mig att gå och lägga mig på kvällen så gör jag inte det. Hade det varit juni skulle jag än en gång ha gått och lagt mig i gryningen i natt.

Nu var det långt ifrån någon soluppgång, men när jag fått tyst på alla apparater och släckt lampan bredvid sängen var det ändå något som fick det att kännas precis som vår eller försommar. Det lät bestämt som fågelkvitter!

Jag blev tvungen att gå upp och öppna fönstret. Och jovisst, där ute i den ljumma, men dimmiga och mörka natten sjöng en fågel ihärdigt någonstans i närheten av mitt hus. Den fortsatte glatt med samma visa tills jag hade somnat.

Rapport från köksträdgården: 15 november

Basilikan har lämnat månlandskapet bakom sig och strävar mot det lilla ljus den får. Idag tittade också pyttepyttiga myntablad upp ur jorden i båda sina krukor, och även körveln i den ena av två krukor. Det verkar vara punktliga små vänner jag har fått. Nu återstår att se hur de hanterar att det är november och inte april när de tittar upp över krukkanterna och ut genom fönstret.

Eftermiddag med fransmän och värmlänningar

Jag har varit ganska dålig på att utnyttja mina årskort på museerna och Liseberg i år, men igår bättrade jag på statistiken en aning i alla fall. Dessutom fick jag vistas bland turister igen, och det var lika roligt som alltid.

Det var tack vare ett tips på Facebook som jag blev nyfiken på utställningen "Katter" på Konstmuseet, så jag tog första bästa chans att gå dit. Där kan man se verk av bland andra Bruno Liljefors, Elsa Beskow, Einar Norelius och Lena Anderson. Jag fascinerades av hur helt otroliga barnboksillustratörer det finns och kom på mig själv med att stå och närstudera detaljer i akvarellmålningar på ett sätt som jag inte hade väntat mig av mig själv.

Jag tog en snabbrunda på resten av museet också. Jag har varit där några gånger nu, och det ser jag bara som positivt. Det är inte alls tråkigt att se samma saker igen, men däremot kan jag ju kosta på mig att skynda förbi en del salar när jag som denna gång inte har så mycket tid. Men jag hälsar alltid på Carl Larsson.

När jag kom ut från museet var det mörkt, men det regnade underligt nog fortfarande inte, så efter en kort titt på julbelysningen på Avenyn tog jag en promenad bort till Liseberg. Även förra året var jag där på julmarknad redan i november, och trots att jag sedan var där igen i december var det faktiskt som mest juligt den första gången. Nu infann sig (tack och lov) inte samma julkänsla den här gången (det är ju bara höst än, för bövelen!), kanske bland annat för att det var över tio grader varmt, men jag tillät mig ändå att smånjuta av de överdådiga belysningarna och folkmyllret kring bodarna, dra i mig doften av brända mandlar och röra försiktigt vid den konstgjorda snön på broräckena.

Det upplysta landskapet utanför entrén. Värt att stanna och titta på även för den som också tar sig in i parken.

Det behöver inte vara frostkallt för att våfflor ska bli populärt.

Fast fejksnö gör förstås halva jobbet när det handlar om att fixa jul.

Just som jag fotat färdigt från en bro och kom på att jag borde bege mig mot spårvagnen tappade jag kameran. Som tur är har jag för vana att sno kameraremmen runt handleden när jag hänger ut över exempelvis broräcken, så det blev inte värre än så här. Och så kunde jag ju vara nöjd med att mina försiktighetsåtgärder någon gång betalar sig.

Lite lustigt kändes det förresten att jag under hela eftermiddagen omgavs av fransktalande. Redan på bussen hörde jag franska talas, på Konstmuseet var det nästan bara fransmän förutom jag själv och även på Liseberg tycktes de vara ovanligt många. Fast där fanns förstås också norrmän, holländare och värmlänningar. Den för mig ovana och osvenska känslan jag får av fejksnö, julpynt i mitten av november och att se barn åka skridskor på låtsasis mitt bland folk förstärktes därmed. Och jag åkte hem med huvudet fullt av bilder och andra sorters intryck som jag fått med mig från eftermiddagens utflykt.

Rapport från köksträdgården: 12 november

Redan igår, efter mindre än tre dygn, upptäckte jag att en del av mina frön hade börjat gro. Det var de urgamla basilikafröna som hade satt fart och börjat klamra sig fast i jorden under sig. Den rödbladiga basilikan var inte långt efter, egentligen kanske inte alls, men jag tittade i den krukan efter den andra, så jag upptäckte dem senare. Idag hade de båda börjat utveckla små blad också. De är så duktiga att jag belönade dem med en varm lampa så här på kvällskvisten. Det är ju trots allt rätt mörkt och kallt i fönstret så här års.

I de övriga krukorna har jag sått körvel och grönmynta, men de ska väl få några dagar till på sig att vakna innan jag börjar tjata på dem. Fast vad roligt det är när det händer saker med ens odlingar, så att man inte bara måste gå och vänta i evigheters evigheter! Nog för att doften av våt jord är ljuvlig, men det är roligare att vattna när det grönskar i den.

Bilderna är från förmiddagen. Vanlig basilika på lilla bilden och här ovan rödbladig basilika. Sedan dess har det växt ännu mer. Det går så fort att jag, med hjälp bara av lite fantasi, kan se hur det växer!

Vargen kommer! Eller var det en igelkott?

En fördel med att hyra sin bostad är den här lyxen med att bara behöva felanmäla saker som går sönder och krånglar och så kommer det någon och ordnar åt en, men jag är verkligen inte den som utnyttjar det i första taget. Om det inte handlar om något nödvändigt, livsviktigt eller något som kan orsaka skada på fastigheten så drar jag gärna på det i det längsta om jag inte helt enkelt kan fixa det själv.

Det är väl därför det retar mig lite vad jag gjorde idag. Många kanske tycker att jag överdrev en smula. Till exempel den artiga vaktmästaren eller hantverkaren eller husvärden eller vad han nu må kallas, som fick ta sig upp till mig helt i onödan. (Inte ens något kaffe fick han.)

Det var faktiskt konstig färg på vattnet som kom ur kranen. Gulbrunt äckligt smutsvatten. Problemet, förutom att det var något skumt med vattnet överhuvudtaget förstås, var att det missfärgade vattnet bara kom skvättvis, oregelbundet och då med ganska långa mellanrum. När jag anade det igår i kökskranen trodde jag inte ens själv på mig, men när jag klart och tydligt såg det i det vita tvättstället i morse blev jag förstås nojig.

Men ingen annan än jag såg något av det. Grannen Luigi hade inte märkt något ovanligt, så jag gick ner till områdeskontoret och träffade där direkt på min favorithantverkare, som bland annat bytte garderobsdörr hos mig förut, och eftersom vatteninstallationsarbetena inte hade börjat än hade han inget omedelbart svar på vad som orsakade problemet, så han kom upp och tittade och frågade en massa, men såg förstås inget brunt vatten och gav bara halvt rimliga förklaringar till mysteriet. Antagligen tyckte han att jag var fånig, men den här gången gav han åtminstone sken av att ha lite koll på läget. Och vad han än tyckte så var han trevlig i alla fall.

Fast i fortsättningen kommer jag antagligen att dra mig ännu mer för att anmäla fel i min bostad. Hoppas då att inte de här installationsarbetena nästa vecka för med sig plötsliga nya fel, vilket enligt min erfarenhet inte alls är särskilt osannolikt.