Ett år senare

När jag virkade Mario var tanken hela tiden att jag även skulle göra Luigi. Jag ägnade förra sommaren åt att jaga garn i rätt grön nyans (hopplöst om man bara vill ha bomull och en tjocklek som stämmer någorlunda med tidigare virkad figur) och hittade till slut en sort som fick duga i brist på bättre, men sedan kom så mycket annat emellan att det inte förrän nu har blivit läge att fritidsvirka igen.

Och med tanke på att Mario bara var den tredje figur jag virkade överhuvudtaget, och att jag hunnit lära mig en hel del sedan dess, var det svåraste nu att göra Luigi så lika Mario som möjligt samtidigt som jag inte ville behöva göra någonting sämre än jag faktiskt kunde. Så, ja, de skiljer sig lite åt (även bortsett från skillnader i mönstren), men nog ser man ändå fortfarande släktskapet!

Dessutom fick de en liten Bob-omb att leka med när jag ändå var i farten.

Luigi (efter mönster av WolfDreamer).

Luigi med Mario och Bob-omb (mönster av WolfDreamer).

Juni

Jaha, nähä. Om man skulle vara fånig nog att blogga bara för att det inte ska fattas en hel månad i arkivet, kanske?

Och eftersom jag har varit ute och åkt lite är det ju ganska givet vad det måste bli. Det svenska landskapet blir aldrig vackrare än när man reser genom det i skolavslutnings- och midsommartid.

Ska man vänta i en halvtimme mellan bussar får det gärna se ut så här vid stationen. Två soliga kvällar på strandpromenaden i Jönköping blev det.

En midsommar med traditionella midsommarblommor hör inte till vanligheterna numera. Eller så beror det bara på att jag varit för långt söderut om midsomrarna de senaste åren? Men nu blev det i alla fall en midsommarhelg präglad av Bergslagens ljusa nätter och blomster i alla färger.

Megaloppis 2012

Igår var vi på årets megaloppis i Majorna. Vi kom dit senare på dagen än föregående år, men det fanns ändå en faslig massa loppispryttlar kvar att titta på. Dock tyckte jag att det främst var kläder, gamla böcker och en del sunkiga leksaker (fascinerande hur mycket trasigt och smutsigt som folk försöker sälja), alltså sådant som jag nu absolut inte var intresserad av att köpa. Okej, jag ville inte köpa alls. Efter många års sparsamhet har jag liksom vant mig av med att shoppa "i onödan".

Mario lyckades däremot som vanligt göra fynd på tv-spelsområdet (se även 2010 och 2011). Det finns tydligen alltid några enstaka godbitar att vaska fram, och dem hittar han. Förra årets köp, ett Playstation 2, har kommit till stor användning som dvd-spelare. Vi får väl se om det nyinköpta Band Hero-setet har någon chans att nå upp till samma popularitet.

Hemliga rum: Oscar II:s fort

Att åka från Frölunda till Långedrag en sådan här dag kändes lite som att åka från Sverige till någon turistort vid Medelhavet. Jag anser att det är helt okej att det räcker med en spårvagns- eller cykeltur för att uppleva en sådan känsla.

Fast nu var jag inte ute och tittade på de glassiga rikemansvillorna eller hängde bland soldyrkarna på bryggorna, utan i stället fick jag ett trevligt litet återfall i mitt turistande i närområdena. Det var nämligen ett helt oemotståndligt tillfälle som uppenbarade sig!

Idag var det dags för alla hemliga rum att öppnas, och här i Göteborg hade jag alltså på tämligen nära håll ett alldeles förträffligt hemligt fort att spana in, det vill säga Oscar II:s fort.

Det var en upplevelse utöver det vanliga, måste jag säga. Även om jag har sett både regementen och diverse gamla fästningsruiner var känslan här nästan mer lik den i en gruva (hurra!). Det var mörkt, fuktigt, först bara gångar överallt, verkade det som innan det dök upp lite rum av olika slag, och så var det härligt kyligt. Att komma ut i solen efteråt gav en smärre temperaturchock.

För en gångs skull tänker jag inte pladdra mer om vad jag såg och tänkte och allt det där. Och läsa på om fortet kan ni ju göra någon annanstans på nätet om ni känner för det, så nu kommer helt enkelt några bilder. Ja, jag tog med flit alla utan blixt, för att få med lite mystisk stämning (eller för att jag inte vågade blixtra bland allt folk, välj själva).

Allihop i korus, på bästa göteborgskan: Det är kanooon! (Förlåt, det var oundvikligt.)

En lång, härlig korridor, som jag lyckades få för mig själv båda gångerna jag passerade. Annars var det verkligen inte så här folktomt någonstans på området.

Rymligt kök (?) med plats för hela familjen.

Luftig och ljus matsal att ha familjemiddagar och fester i.

Master bedroom, med öppet till nock och walk in closet.

(För er som ännu inte utvecklat omkädningsrumsrädsla.)

Solig takterrass med havsutsikt. (Obs! Ej ironi.)

Och så, det mest fascinerande av allting: detta var det enda jag såg några förmaningsskyltar om. Och stalaktiterna lär väl inte ens höra till ursprungsinredningen!

Ja, det var som sagt en givande utflykt. Att klafsa runt inne i ett berg en högsommarvarm försommardag gjorde mig inget, inte heller trängseln störde mig och ja, det var till och med så intressant att jag inte ens märkte var och hur jag blev alldeles svartprickig av något slags damm som fastnade fint mot klibbig hud.

Tärning med extra allt

Trots åldersskillnaden var det rätt mycket min lillebror och jag upptäckte samtidigt. Till exempel elektronikprylar. När han var mycket liten hade han något slags strömbrytardille, så för att vi andra skulle få ha lampor och apparater i fred byggde vår far en enkel "kontrollpanel" åt honom av en bräda och diverse olika knappar och spakar.

Eftersom jag tog syskonskapet på allvar blev jag naturligtvis skapligt avis, trots att det var en sådan simpel grej brodern hade fått.

Fast sedan byggde pappa en elektronisk tärning åt mig. Jag antar att det slår strömbrytarbrädan ungefär tusen gånger om. Speciellt då jag 25 år senare kan plocka fram den, sätta i ett nytt batteri och fortfarande använda den som tärning.

För att inte tala om hur trevligt det är att studera den smarta konstruktionen och det noggranna pilljobbet så här med lite mer kunskap i bagaget.

Förresten, åh! Bara människan kan komma på att krångla till tillvaron så här. En elektronisk tärning! Som kräver batteri för att kunna användas! Den är toppen!

Sommarpromenad i Väster

Bara man tar sig ut behöver man inte gå långt från vårt kvarter för att världen ska te sig mycket annorlunda (och i vissa avseenden skönare). Och ja, vi föll för grupptrycket och gick ut i sol och värme denna första kortärmsdag. Här är lite av vad vi tittade på.

Blommande och väldoftande natur.

Snuff.

Högsommaraktigt knastertorr tallbacke. Mmm!

Med utsikt.

Och kulturminne. (Vi sparade runstensletandet åt Toad och Toadette.)

Nappträd. Det bar tydligen redan frukt.

Och med grillosets intensitet kunde bara doften av nyslaget gräs konkurrera, denna (åtminstone för att vara Göteborg) vindstilla dag.

Känn doften!

Det går inte ihop någonstans, men jag lyckas ändå inte sluta förknippa spirea med skolavslutning.
Man kan ju tro att jag är från Norrland eller något.

Sista april, jag menar valborg

Det är på allvar en skillnad på sydlänningar och oss andra. Jag är numera medveten om den och förklarar mig ordentligt:

- På sista april ... alltså, det ni kallar valborg ...

Ibland använder jag till och med deras språk av bara farten, och blir så förvånad över att inte behöva komma med förtydliganden att jag gör det i alla fall:

- När var det ni flyttade in i er lägenhet?
- Det var på valborg, det som jag envisas med att kalla ... öh ... sista april.

Jag har nu fått det bekräftat från andra håll att det inte bara är jag som gör så här (typ för att jag avskyr smällare och därmed även valborgsmässoafton), utan att detta valborgande är något de håller på med här nere i Södern.

Hur sedan själva firandet skiljer sig åt mellan olika delar av landet bekymrar mig mindre.

Mitt i smeten

Nästan sagolikt ödsligt och hemligt gömmer den sig där mitt emellan allt. Har man tur står man plötsligt bara framför den. (Ja, jag gillar tydligen fortfarande att fota trappor som leder upp, upp och bort mot något spännande.)

Vid en korsväg där det alltid händer något

Småvilse på gigantiskt sjukhusområde

Rätt gult i Vitsippsdalen

Botaniska: hälften växter, hälften folk med kameror

Blågult

Bara för att de här husen är så fina.

"Stannar vid: Korsvägen, Svenska Mässan"

Varje år (nu låter det som om jag har bott i Göteborg jättelänge, men det har jag ju nästan, med mina mått) blir jag lika betagen över att det är så vårfint inne i stan, speciellt när det inte tycks vara det längre ut från centrum. Överraskningen blir väl kanske också påspädd av att jag numera nästan aldrig befinner mig där bland de höga, vackra stenhusen och på de rena, fina stadsgatorna där jag känner mig så hemma. Jag hinner glömma, helt enkelt. Och missa en hel del. Så när jag nu klev av spårvagnen vid Korsvägen stannade jag upp och fick lov att snurra ett helt varv för att se alla nybyggen.

Att de bygger, bygger om, bygger till, bygger nytt och flyttar runt osedvanligt frenetiskt i den här stan har vi ju noterat här förr, men sedan jag senast var på platsen hade de hunnit lägga till minst en ny busshållplats, flytta dit Lisebergshjulet, smälla upp några våningar på ett av hotelltornen och, ja, var det inte något annorlunda med Universeum också?

Och så var det vår, med koltrastar som trallade i sitt bad mitt i scillahavet. Bästa härliga!

Men några bilder blev det inte. Det regnade nämligen så mycket innan jag åkte att jag gav mig av utan kamera. Jag har dock en alldeles ny sådan att leka med, och dessutom är det nästan maj, så jag funderar på att göra det här till en fotoblogg ett tag. Eftersom jag ändå inte skriver så mycket menar jag. Det kan liksom i alla fall inte bli sämre, tänker jag.

Duvskitar

Ända sedan i somras har jag retat mig på duvfjädrar och -bajs på balkongen, men det har eskalerat under vintern och de senaste veckorna har duvorna mer eller mindre flyttat in på just vår av alla balkonger.

Ah, egen balkong att sitta på i vårsolen!

Man har hört det enerverande kuttrandet alla tider på dygnet och skiten har i allt högre grad täckt balkongräcket och golvet. När man har försökt schasa iväg duvorna när de har suttit och fånat sig på golvet har de först halvhjärtat flugit upp på räcket, och vid nästa skrik/smäll i dörren/viftande har de i bästa fall gett sig iväg - upp till balkongen ovanför. Efter några minuter har de varit tillbaka, och så har det fortsatt.

De läser kvällstidningar också, de eländiga duvorna!

För någon vecka sedan hade vi allvarligt börjat fundera på vad man kan göra åt det, för under de förhållandena kan man ju inte använda balkongen över huvud taget (och hur man ska få bort all skit från heltäckningsmattan övergår mitt förstånd, men är en historia för sig). Just när jag lyckligt kommit fram till att en duvskrämmande uggla kanske kunde vara precis vad vi behövde upptäckte jag, vid ett av de vanliga kutteralarmen (hur tröga är fågelhelvetena, när de inte fattar att de ska hålla käften för att slippa bli upptäckta?), att en av duvorna inte ville flytta sig hur jag än försökte skrämma den.

Då såg jag det. Givetvis!

Den hade lagt ett ägg.

Duvhona som just fattat ett dåligt beslut.

I samma ögonblick begrep jag också varifrån de cirka fem små kvistarna, som dykt upp på golvet intill balkongräcket tidigare på dagen, kommit. Det var alltså ett klent försök till bobygge. (Än en gång: Dumma, korkade, idiotiska fåglar! Hur överlever de och blir så många, när de inte ens fattar att de ska fixa ett bo i tid? Är det tack vare alla ömhjärtade människor som matar och skyddar dem i stadsmiljöer där de inte borde vara?) Och nu hade alltså duvan lagt ett ägg bland de små kvistarna. Alldeles intill en glipa invid räcket, lagom för ett duvägg att rulla ner genom ...

Nylagt duvägg utan onödiga säkerhetsanordningar.

Sedan gick det knappast att skrämma bort duvorna. För varje dag blev de ruvande duvorna allt mer hemmastadda. Två dagar efter det första äggets ankomst ertappade jag duvhonan mitt i nästa äggläggning. Hon såg en smula generad ut men ursäktade sig inte.

Ett till. Och lite bekväm utfyllnad av boet på det.

Jag googlade duvor och pratade med fastighetsvärden. Det förra ledde till nya kunskaper, bland annat om klippduvor (och allmänbildning är ju alltid bra, så kolla länken, vetja), det senare till att jag fick stöd i min uppfattning och till och med order om att boet måste bort så fort som möjligt, för annars skulle vi ju inte få tillbaka vår balkong på minst ett par månader.

Psykningsförsök från båda hållen.

Därför, efter en veckas laddande, och när både duvor och vi själva faktiskt nästan vant oss vid läget, fick det på påskdagen bli plundring av duvbo. Eftersom jag är rätt oförtjust i fåglars hysteriska fladder blev det till slut Mario, som ändå är den större djurvännen och etikern av oss, som fick göra det så kallade skitjobbet.

Bildbevisen sträcker sig dock inte längre än så här. Resten överlåter jag åt er fantasi.

Ägg på burk.

Okej, det kändes lite i hjärtat när boet var borta och duvan kom tillbaka och gick omkring på balkongen och tittade sig förvirrat omkring, blinkade gång på gång och stirrade (oförstående? frågande? anklagande? uppgivet?) på oss genom fönstret. Men så är nu livet. Väljer man att bygga sitt bo på fel ställe är risken stor att rovdjuren tar äggen. Och även människor behöver värja sig mot ständiga angrepp mot hemmets trygghet.

Sedan har det varit lugnt. Kuttret har bara hörts sporadiskt från balkongen ovanför. Och efter denna historia är vi nu förresten inne på andra riktiga regnvädersdagen, så åtminstone balkongräcket börjar återta sitt vanliga utseende. Det ser mycket trevligt ut, måste jag säga!

Nåväl

Det är ju min blogg, så jag kan givetvis inte låta mitt bloggande tystas av massornas tysta dom. Inte heller tror jag på kollektiv bestraffning, varför jag nu ett tag bloggar alldeles särskilt för Nische, mamma och Toadette. Tack för ert stöd och oupphörliga engagemang!

Moving on.

Extra, extra! (uppdaterad)

Ojojoj!

Det ser bestämt ut som att man man kan välja bort ordverifieringen för kommentarer igen, så då gör jag ett försök. Jag tror att det ska vara rätt inställt nu, men jag vore tacksam om ni kunde hjälpa mig att testa.

Alltså kommer inget nytt inlägg innan jag har fått minst fem kommentarer, där ni på andra sätt än genom förmåga att läsa oläslig text bevisar att ni inte är robotar (alternativt, om ni faktiskt är robotar, att ni inte tänker sprida fulreklam omkring er).

Trevlig helg och så då.


Uppdatering 2012-04-01:
Äh, ska jag behöva ge mig, eller orkar jag vänta ut er? För nu har jag verkligen fått bloggmaterial! Ja, jag säger bara det. Än så länge.

Workshop

Gårdagskvällen ägnades åt en sorts spelutvecklarworkshop på Chalmers. Jag märkte då plötsligt att det var tio år sedan jag var teknolog, och att jag inte var helt inne i det ingenjörsmässigt kreativa sättet att tänka, men det går nog att träna upp igen.

Att jag alls vågade följa med berodde på att jag själv går i tankar på att eventuellt anordna någon form av workshop för att förhoppningsvis få hjälp med idéer till ett projekt jag har på gång. Annars har jag alltid aktat mig mycket noga för allt som har kallats för just "workshop".

Jag begriper verkligen inte vad det betyder! Ja, det är klart att jag har en vag uppfattning om begreppet, eftersom det har skrämt mig tillräckligt för att jag inte skulle våga testa, men givetvis är det ju just för att jag inte har så mycket erfarenhet av detta, inte tillräckligt många exempel att utgå ifrån, som jag omöjligt kan dra egna slutsatser om vad som är typiskt och normalt för företeelsen.

Det retar mig nog lite också att det inte finns något bra svenskt ord för workshop som man kan använda och fortfarande göra sig förstådd med. Men det kan väl inte vara därför det låter så otäckt?

Nu måste jag forska lite här. Ni får hemskt gärna bidra med upplysningar och erfarenheter.

One to go

Så åkte jag genom Dalsland, ja.

Det slog mig att Dalsland väl var ett av de två svenska landskap som jag inte tidigare hade varit i*. Om man nu räknar en genomresa som att "vara i"** landskapet har jag alltså kunnat bocka av ett till nu. Och med tanke på att säkert åtminstone något av alla de andra har räknats på liknande sätt någon gång, så bestämmer jag att det gills. Vid en viss tidpunkt befann jag mig på dalsländsk mark, javisst.

Bara Blekinge kvar då.


*Detta är baserat på uppgifter som minst en av mina föräldrar en gång i tiden lagt fram och även senare bekräftat, så säger de emot nu tänker jag inte lyssna.
**Min brors regel för om man har varit i ett land är att man ska ha stannat och kissat i det, men givetvis måste andra villkor gälla för landskap (och tågresor). Det är ju solklart av flera skäl. Dessutom är det här min blogg.

Utvärdering av första Tågabresan

Omedelbart när jag i slutet av förra året läste om den nya tåglinjen med direkttåg mellan Göteborg och Falun sa jag att det måste jag bara testa. Ni hör ju själva, ett tåg hela vägen mellan just Göteborg och Falun, det är ju som gjort bara för mig! Och några till. Vi är trots allt rätt många som dragit till Västkusten. Men ja, precis vad jag alltid önskat mig! (Om man med alltid menar lite drygt fyra år.)

Hur som helst, nu har jag i alla fall gjort min första resa med Tågab. Visst kändes det lite nervöst i förväg, eftersom det verkligen inte alls gick att veta vad man skulle vänta sig, men bara tåget gick skulle man väl knappast ha något att förlora jämfört med att ta det vanliga tåget.

Visst, vagnarna är gamla, och man får vara beredd på att vara utan moderniteter som man har vant sig vid på tåg numera, som automatiska dörrar, digitala informationstavlor och ... ja, egentligen inte så mycket mer. Det finns faktiskt till och med eluttag, för alla elberoende moderna resenärer. Sätena tycker jag faktiskt var bekvämare än på de flesta nyare tåg, vilket förstås är bra om man ska sitta stilla på samma plats i sex timmar i sträck. Ja, lite ont i nacken fick jag till slut av nackkudden. Ni minns, sådana där tjocka, som sitter i remmar och som man kan skjuta upp och ned? Men det berodde nog snarare på hur jag själv är konstruerad.

Och personalen var trevlig, resan något billigare än om jag åkt med SJ och den tog ungefär samma tid, fast utan byten och med den nya, spännande resvägen genom Värmland och Dalsland.

Kanske var det nyhetens behag som gjorde att jag mest njöt av det gamla och nostalgiska, men resan kändes faktiskt mycket mer som tågresorna gjorde på 80-talet även på andra sätt. Nu var det tidigt på dagen och de flesta reste ensamma, vilket gjorde det mycket lugnt och behagligt i vagnen, men den udda färdvägen gjorde också att man slapp morgonpendlare, så det var verkligen rofullt på tåget. Och jag, som annars helst sover på tåg, för att få tiden att gå så fort som möjligt, var klarvaken och satt och tittade ut på alla skogar och (i början) sjöar.

Inte ens när det efter Karlstad (och Kil, där av någon anledning många klev på) plötsligt var fullt på tåget blev jag riktigt störd. Att killen som satte sig bredvid mig ägnade en timme åt att prata i telefon med personen han strax skulle träffa, skulle ha kunnat vara irriterande, men då fantiserade jag bara om skidåkning och fortsatte titta på naturen och lyckades därmed koppla bort honom. Jag vet inte när något liknande hände senast. Ja, det var faktiskt nästan som den där gamla tågreklamen om "den inre resan"!

Vi var framme i Göteborg några minuter tidigare än väntat och alla var nöjda och glada. Detta var naturligtvis bara en enskild resa, men så långt inget att klaga på i alla fall. Och jag hoppas att alla de som nu googlar efter kommentarer för att se om man vågar åka med Tågab kommer att ge dem en chans. Åk, åk, åk med dem, så kommer de kanske att ha råd att uppgradera sina vagnar framöver. Då blir det i och för sig trängre för mig på tåget, men det får jag väl ta, bara vi får ha vårt lilla direkttåg hem till Dalarna!

Efteråt

Nej, jag dog inte i söndags. Tystnaden beror snarare på tomhet. Å ena sidan gick helgen så fort att ingen riktigt hann fatta vad som hände med den, å andra sidan kändes det minst lika smärtsamt som vanligt när skidspelen var över för den här gången, trots att det bara handlat om ett par dagars underhållning och inte flera veckors läger eller så.

Men det är väl det, att när man precis har kommit riktigt nära inpå alltihop i ett par dagar är det plötsligt slut på hela säsongen. Tomt.

Folkfesten, as seen från Mördarbacken. Knappt tre år kvar till VM nu!

Vårfint i Falun

Jag klarade av en lång tågresa igår, osannolikt nog utan minsta minuts försening någonstans. Störande var dock att en stor majoritet av medpassagerarna var förkylda (alternativt döende i någon annan lungsot), så jag fick sitta intill hostande, nysande och snörvlande människor i sju timmar i sträck. Och jag vet att jag är överkänslig, men det var som om de tyckte att bara för att "alla" ju redan är sjuka så behöver man inte visa omkringvarande någon hänsyn, eller ja, jag vet inte. Men FÖR I HELSKOTTA HÅLL FÖR NÄR NI HOSTAR OCH NYSER!

Bah.

Jag kommer alltså att bli sjuk på söndag. Därför har jag bestämt mig för att leva de här dagarna fram till dess som vore de mina sista (ja, beroende på vilken pest jag besmittades med kanske de rentav är mina sista dagar). Och då kunde det ju vara klart värre än att vara hemma i Falun för Svenska Skidspelen och längdskidornas världscupavslutning!

Idag blev det dock bara skidåkning på tv, eftersom jag först hade bokat in ett välbehövligt ingrepp. Minus sisådär 3 dm och kanske 1-2 hg blev det. Jag borde förstås, i sann blogganda, ha fotat hårberget på golvet hos frisören, men så blev det inte. Jag var väl för upptagen med upptäckten att håret inte längre fastnade i jackan när jag tog på mig den.

Sedan blev det en promenad som möjligen var så välgörande att den maximerade immunförsvaret, så kanske dör jag inte på söndag ändå. Vi får väl se. Hur som helst var det himmelskt skönt ute.

Bara detta att vandra vägar som jag gått hundratals, ja säkert tusen, gånger förr, så att jag vet på minuten hur lång tid det tar att gå någonstans i givet tempo, gör mig på gott humör. Att återse hemkvarteren är alltid fint. Men nu kände jag dessutom våren så där riktigt fysiskt. För trots att den ju funnits runt knuten i Göteborg nästan hela vintern kommer jag den mycket närmare här. Plötsligt går jag mitt bland blommande rabatter, träd med stora hängen, skuttande ekorrar och på mjuk, doftande jord.

Och så blev det en tussilagobild i stället för hår. Så mycket bättre.

Årets första, och eventuellt de enda, i sitt slag, eftersom jag aldrig ser några i Göteborg.

Jag hade kunnat stanna ute länge om det inte hade varit för att det var skidåkning från Falun på tv. Om jag inte dör alltför långt i förtid hinner jag förhoppningsvis ut till skidspåren under helgen ändå.

Mars i min trädgård

Lionel växer, ryckigt och asymmetriskt liksom föregångarna, men än så länge åtminstone konstant.

På bilden syns också, ja, främst faktiskt, min nya avokadovän som jag kallar Ally. Det namnet kan med god vilja förklaras någorlunda logiskt, men det kan ni ju få fundera på. Då har ni något att göra över semestern och så, menar jag.

"Bevisa att du inte är en robot"

Jag har alltid försvarat Blogger. Jag tycker faktiskt på fullaste allvar att detta bloggverktyg för det mesta har varit jättebra. Men sedan Google senast hittade på att göra om alla sina tjänster till helvita, oöverskådliga sidor har jag fått det svårare ("rent och vitt", ha!). Inte ens jag hittade till en början allt jag var van vid att kunna göra, och det tog ett antal veckor att vänja sig. Men visst, man vänjer sig, som alltid.

Nu såg jag dock att folk (som de brukar) klagar över att ordverifieringen för Blogger-bloggarna har blivit svårare att ta sig förbi, vilket jag själv inte noterat, då jag varit lite väl inaktiv i bloggosfären på sistone. Men jag tänkte att jag väl kunde testa att inaktivera ordverifieringen ett tag, nu när det finns något slags skräppostfilter och allt. Fast då verkar man inte kunna göra något sådant val längre!

Va? Kan de verkligen ha tagit bort den möjligheten? Det verkar ju helskumt! Eller har de bara gömt den inställningen under en sten i skogen?

Tills jag får ett svar på det kan jag tyvärr inte göra annat än att be om ursäkt ifall det är så att ni uppfattar det som omöjligare än vanligt att kommentera här.

Vintersport

Öj, Dalarna, ge sjutton i att ha mildare väder än exempelvis Västkusten nu! Att det just är varmare än där jag är spelar förstås ingen roll, men eftersom det redan här är stekande hett och vårsladdriga gräsmattor känns det minst sagt nervöst för den vinter jag kräver ska ligga kvar i Falun om ett par veckor. Spara på snön, säger jag!

Det finns förstås vintersporter som kan utföras utan snö och is också. Bowling, till exempel. Mario och Luigi drog med mig på det igår, och med tanke på att jag bowlar i snitt en gång vart femte år gick det oväntat bra. Men idag är den ena armen ett par decimeter längre än den andra -- och min vänstra skinka tydligen ett par snäpp mer vältränad än den högra.

Vara social

När jag växte upp var vi ett någorlunda stabilt kompisgäng som hängde ihop i några år. En tjej var dock inte lika intresserad som vi andra av att vara med på saker, och hon tackade bland annat ständigt nej när vi skulle ner till sjön och bada. Min (och säkert någon mer) mamma lärde oss dock att vi inte fick sluta fråga henne, för en dag kanske hon skulle ångra sig, och tänk då om ingen längre erbjöd henne att följa med!

Som med så mycket annat kan man se på saken ur olika synvinklar.

Det finns nämligen folk som tycks dra det här frågandet till sin spets. De kommer med en strid ström av förslag, speciellt om man av någon anledning har tackat nej till något tidigare. Dessvärre är det ofta samma "fel" på idéerna, vilket gör att man inte är mer benägen att haka på nästa gång. Eller nästa.

Så en dag får man ännu ett av alla dessa aktivitetsförslag, med skillnaden att detta faktiskt hade kunnat vara intressant, om det bara hade varit med lite bättre framförhållning och på en bättre dag och så vidare. Så man tackar nej trots allt, efter en viss tvekan. Och resultatet blir att den ursprungliga aktiviteten ställs in helt och ersätts av en annan, och dessutom en som påverkar en stort oavsett om man är med eller inte.

Och så går man där och undrar varför det känns som om man straffas, när det kanske i själva verket är andra människor som är lite för egoistiska i sin "generositet" och som gång på gång försätter en i svåra sociala situationer på grund av dessa idéer. Om man bara hade accepterat det där första förslaget!

Så, gott folk, nya regler: Alla måste inte bada. Alla vill inte, så sluta tjata. Och lägg av med att slänga i folk som ber att få avstå och som inte har tagit med sig några badkläder till stranden. Okej?

Bokrean 2012

Vad trevligt att ha promenadavstånd till alla bokhandlar igen! Jag lyckades lura i mig lite av den gamla goda bokreakänslan, och pallrade mig iväg redan i morgonrusningen.

Rusning och rusning. I den dyraste butiken såg jag inte till några andra än två anställda när jag kikade in, och på det näst minst intressanta stället stod en enda person och bläddrade i ett par böcker. Morgonen räddades av att det var något bättre uppslutning på den bästa bokhandeln, så där fick man trängas med åtminstone ett tiotal pensionärer. Härligt!

Eftersom det var 4 för 3 på morgonen blev det också just fyra böcker: en i avdelningen "känn dina fiender" och tre på temat "känn dig själv/din partner". Vill man göra det lätt (eller svårt) för sig skulle förstås alla kunna placeras i den förstnämnda kategorin.

Eller glass utan barn?

Mario har tydligen köpt laktosfri yoghurt. Jaha, jaså, går det att äta, alltså? Jag tror inte att jag någonsin (medvetet åtminstone, och det är ju en avgörande faktor i sammanhanget) har smakat några laktosfria mejeriprodukter.

Det var dock inte jag som startade den här konversationen vid matbordet igår:

- Om X kommer hit kan vi göra pizza med broccolisås* igen.
- För det kan man ju bara äta om någon tomatallergiker är med, eller vad menar du?
- Just det.
- Ungefär som att man inte kan äta vegetariskt om ingen närvarande är vegetarian?
- Precis.


*Det går alltså utmärkt att ersätta tomatsåsen på pizzan med en broccolivariant. Det är inte bara gott, utan ser också rätt trevligt ut som bakgrund till övrigt pålägg.

"Finns det inga mellanting?"

Luftfuktighet ute: 100 %
Luftfuktighet inne: < 20 %

Jag har i alla år (från vissa håll) anklagats för att inte ha några mellanlägen. Men det här kan jag i alla fall inte rå för!

Fjärde fjortonde

Jag kan inte låta bli att småle när jag ser hur i princip alla som nämner alla hjärtans dag på sina bloggar gör det med formuleringar som "alltså, jag firar ju inte egentligen", "kommersiellt jippo", "men det är ju trots allt en fin tanke" (vadå, det kommersiella jippot?) och så vidare -- precis så där som jag själv skulle ha kunnat göra. Och gjorde.

Därför är jag nu glad att kunna bidra till variationen genom att än en gång meddela att Mario och jag visst firar. Inte det kommersiella jippot i sig visserligen, men jag tycker inte att det står i vägen särskilt mycket när vi firar vår fjortonde februari.

Dessutom är 14 det roligaste tal Mario vet, så det kan ju knappast bli bättre.

Ett av de egenhändigt tillverkade.

Jag har börjat se på "tv" jag

När vi ändå har så trevligt: Har ni sett säsongsavslutningen av Gäster med gester? Så vansinnigt roligt!

Skojar bara. Nej, nej, alltså det var roligt, men jag ska inte tjata mer nu. Lovar. Förresten missar jag ju Sherlock när jag sitter och bloggar så här. Fast det är trots allt enklare att se på Svt Play sedan. Som nästan allt annat.

För det är fortfarande så att vi främst använder giganto-tv:n till att se på dvd och spela tv-spel på, så det är fortfarande så att man måste ansluta antennkabeln till tv:n varje gång man vill se på tv "på riktigt". Däremot har det sedan jul funnits så mycket göttigt att ha igång på datorn att jag nästan aldrig behöver äta i tristess längre.

Jag hade trott att det skulle dröja ytterligare några år innan min utan-tv-fas skulle vara över. Dock väljer jag fortfarande programmen jag ser med stor omsorg och skulle inte få för mig att slösa bort en kväll med slötittande. Inte så länge datorn (med nätuppkoppling, naturligtvis) fungerar och jag kan slöa vid den!

Tvångsmässigt melodifestivalsinlägg

Nej, jag kan inte låta bli. Inte ens när bloggen i stort sett ligger nere.

Men vad ska man ta sig till när man är född i ett land med Europas bästa schlager-tv-produktioner och där halva befolkningen påstås följa Melodifestivalen, men man ändå bara omges av oförstående och ointresserade dönickar?

VA?!

Klart jag måste blogga om det.

Alltså, så här var det:

• Årets första deltävling var e-x-t-r-e-m-t lovande. Eller, ja. Men det skulle mycket väl kunna bli den bästa årgången på flera år. Som tv-program betraktat alltså. Nu brukar jag ju vara ganska förlåtande och gilla de flesta programledare och skämt och så där, men i kväll var det faktiskt genuint proffsigt och roligt. På riktigt! Fatta frustrerande när alla man tycker om och vill ha roligt med missar detta tillfälle till skön stämning (för att inte tala om mina kommentarer)!
• När jag förhandslyssnade på låtarna från första repetitionen i förrgår var allt bara skräp. Utom möjligen en låt, som jag till min stora förvåning tyckte var okej. Men så brukar det ju vara. Första deltävlingen brukar bara innehålla krafs, och vinnarna där brukar egentligen inte förtjäna sina finalplatser. Dessutom brukar jag nästan alltid börja gilla allt mer efter ett par lyssningar. Men nu! Pang! Så var sju av de åtta låtarna klart bättre i kväll. Bara en var klart obehagligare. Och den som var okej i förrgår är jag beredd att direkt skicka till Azerb... ja, hur det nu stavas. Baku alltså.
• Å, ljuvliga lyckorus! När någon som var en total supertönt, eller i alla fall nästan, senast man hörde personen i fråga, plötsligt är genomkompetent och bjuder på låten och showen man kan (och måste, eftersom det dröjer innan man får se den igen) leva på länge. Så går det när det inte är säsong på Liseberg.
• Sedan gick det bra för Frölunda också (och då talar jag fortfarande om schlagern, inte om exempelvis hockey, för det kunde jag inte bry mig mindre om). Efter vad jag har för mig att jag vet. Bara en sån sak.

Ja, det var bara det. Förlåt att jag besvärade er med mitt obegripliga och otidsenliga intresse.

Lionel Jr

Säg hej till Lionel Litchi II! Må han få ett längre och frodigare liv än föregångarna fick!

Liknar just nu lite en älg. Eller en örn. Det kan man ju tolka som ett tecken på kraft och mäktighet om man vill. (Och det vill förstås jag.)

Mario, som har kommit ungefär lika långt med sin litchiplanta (odlad med alla tänkbara specialjordar och tillbehör), och som dessutom har ett par till på gång utom "tävlan" (det är ju ingen tävling, tror jag, utan mer ett slags forskningsprojekt), säger sig ha namn till sina plantor också. Mer har jag dock inte fått veta, för det skulle visst filas på dem. Jag antar att de kommer att vara hejdundrande göteborgsvitsiga när de så småningom släpps.

Eller vadå? Grus till uppfarten?

Och så en sak som detta.

En halvsjavig man står och pratar i telefon utanför en grannport när jag går förbi: "Be han som säljer å blanda till, så blir det bra ... Du behöver inte så mycke ..."

Och man tänker:

1. Knark? 
2. Sprit? 
3. Målarfärg? 

I den ordningen!

Det känns som ett tecken på något.

Söta förortskids och deras leksaker

Det börjar väl bli dags för ännu en rapport från förorten? Jag har visst inte fått tillfälle att nämna att nyårsfyrverkerierna nu har pågått i en månad här, men eftersom de nu börjar höras allt mer sporadiskt gör det nog inget. Nä.

Igår på seneftermiddagen var det ett väldigt helikopetrande (nej, jag har inte stavat fel) på låg höjd över vårt område. De jagar väl rånare igen, tänkte jag och kollade om det hade hunnit komma upp någon nyhet på nätet. Där stod det dock bara (mhm, "bara") om något rån på Hisingen och några mindre knivslagsmål och sådant, men efter någon timme fick man reda på att det varit ett värdetransportrån vid Torget.

Ja, jag trodde ju det, blev alltså inte särskilt förvånad men tyckte ändå att detta var action nog för mig.

Som om någon skulle ta hänsyn till det!

Senare på kvällen stod Mario och lagade mat då han blev beskjuten med grön laser genom köksfönstret. Vi blev båda rätt uppskakade, men diskuterade det hela en stund innan vi kom fram till att man nog i en sådan situation faktiskt kunde ringa polisen. Så fick det bli. Utifrån Marios observationer kunde vi också räkna ut varifrån lasern kommit, nämligen från en lägenhet i huset mittemot.

Polisen tog det hela på allvar såtillvida att de kom till platsen efter en stund. Dock, fick Mario veta, vågade de inte lämna polisbilen på parkeringen, eftersom de brukade få problem med sönderskurna däck här i området, så Mario fick gå ut till dem och lämna sin anmälan.

Och sedan? Vem vet vad de kommer att göra åt saken? Det känns ju inte så svårt att åtminstone gå till den aktuella lägenheten och kolla upp det hela när vi vet exakt varifrån laserstrålen kom, men som polisen säger är det svårt att göra något när det bor flera personer i samma lägenhet. Själv är jag dock främst angelägen om att den skyldige (det är lätt att få för sig att det är någon yngre kille, ja) får veta vilka konsekvenser sådana lekar kan få, och att det inte är okej.

Och Mario kände i morse fortfarande av något i ögat, så det blev en dag på vårdcentral och sjukhus i stället för på jobbet för hans del.

Resultatet så här långt, alltså: ett irriterat öga (men enligt läkarna tydligen inte skadat, tack och lov), minst en dags förlorad arbetsinkomst, kostnader för läkarbesök, extra resa tur och retur till Mölndal och lite annat smått och gott, två upprörda vanliga medborgare som börjat misstänka sina grannar, nedfällda kökspersienner efter mörkrets inbrott samt -- inte minst -- två personer som inte längre kan leva som de vill och vara helt trygga i sitt eget hem.

Ja, det var läget i förorten den här veckan. Det är väl bara att utgå ifrån att det blir läge att återkomma i frågan. Men gärna ljusa kvällar snart, tack!

Att göra 2012

Det där med nyårslöften har aldrig varit något för mig, kanske till stor del för att jag aldrig har behövt banta eller sluta röka. Men något nytt projekt för det nya året kan man väl ha, och dessutom gärna något roligt om det ska bli av.

Därför har jag för det första bestämt mig för att under 2012 försöka använda alla mina örhängen. Lova kan jag förstås inte, för givetvis måste jag reservera mig för att några par kanske bara inte går att använda, och för att jag inte heller vet hur många hundra par jag själv kommer att tillverka. Men annars.

Jag inledde starkt genom att igår vara hemkär och bära mina fina dalahästar i silver (eller flygande hästar, som Mario säger, inspirerad av Dalatrafiks logga). Visst hade det suttit fint med en bild här? Ja, men nu blev det ingen.

För det andra hade vi en mycket trevlig nyårsafton, som den här gången inkluderade gäster (också de mycket trevliga). Och när vi alla efter förrätten hade dissekerat de dekorativa litchiplommonen vi fått kläckte jag idén att vi skulle spara kärnorna och var och en försöka driva upp en planta. Eventuellt för uppföljning vid nästa årsskifte.

Så då får jag väl se till att ta mitt ansvar här nu då, trots att jag inte har jättegoda erfarenheter av litchiodling, och trots att det är både mörkt och kallt än. Men tydligen är det bråttom, bråttom (ja, detta tips bjuder jag generöst övriga deltagare i projektet på*), så det var bara att ta tag i saken.

På köpet blev även en ny avokadokärna satt. Jag hade tänkt vänta lite till, men funkar det inte så här års är det väl bara att göra ett nytt försök senare. Jag saknar faktiskt mitt fina avokadoträd litegrann.

Innan någon blir orolig ska jag tala om att krukorna inte står och fryser i draget intill fönstret just nu. Jag var bara tvungen att se om de överhuvudtaget kunde få plats på den där fjantsmala kanten.

Nu har jag i alla fall ett par krukor med jord stående här på min arbetsplats. Med tanke på att jag har ett akut behov av att få upp luftfuktigheten i lägenheten var det här nog ett bra projekt att inleda året med. Alla sorgmyggorna som redan bor i alla rum, med eller utan växter, ska jag helt enkelt försöka lära mig att leva med. Alternativt ska jag bli effektivare i mitt dödande.


*Och Mario kommer och påpekar att kärnorna ska planteras i horisontellt läge, eftersom både rot och stjälk kommer ut på samma ställe. Nu hade jag råkat göra så, men kan det vara så otroligt känsligt, egentligen? Sätter man lökar uppochned växer ju grodden runt löken och uppåt ändå. I mitt fall är det nog värre att kärnan hade fått torka i nästan två dygn. Ja, det är nu faktiskt bara att vänta och se om det blir någon Lionel Litchi II.

Toppen 2011

Nej, jag har inte slutat blogga. Jag lägger bara energin på mina andra ställen för tillfället. Ni som känner till dem får gärna följa efter dit ett tag.

Jag tycker ärligt talat hjärtligt illa om den här bloggen just nu. Det är inte bloggens fel. Inte ert heller. (Eller jo, om du har hittat hit via en sökning på ... ja, något jag helst ser att ingen nämner här igen. I så fall är det faktiskt ditt fel att jag inte vill vara här längre.)

Anyhow.

Jag tycker ändå att bloggen förtjänar en liten summering av året. 2011 alltså. (Det känns så underligt avlägset, och jag har redan i flera veckor trott att det är 2012, vilket är helt ologiskt i och med att jag fortfarande tycker att det är höst, men det är ju ingen idé att försöka begripa sådana där saker.)

Det är inte utan att jag hoppas att nästa år blir bättre än det här på nästan alla plan. Ändå hände ju faktiskt en del riktigt bra saker under året. Jag tog examen. Jag skaffade sambo. Jag lärde mig virka.

För att inte tala om de där små, fast så oändligt stora, ögonblicken, som i minnet trots allt kan ta lika stor plats som månader av det värsta lidande jag genomlevt:

• När finaste, snällaste, smartaste lilla ungen efter typ fem minuters bekantskap valde mig som sin tjänare, skopåtagare och transportör. 
• När vi dansade, generationer tillsammans, diggande samma musik i en vacker sal en sommarnatt i Småland. 
• När någon jag känt ett omedelbart band till, men trott att jag missat chansen till vidare kontakt med, en dag skickade ett mejl och ville vara min kompis också.

2012? Jag satsar på mer av detta positiva och så lite tätare bloggande på det.

Är det så konstigt om man inte riktigt hänger med?

December, och husarknappen blommar fortfarande på balkongen.

Fast idag fick jag för första gången på detta ställe anledning att sätta på mig jacka när jag skulle ut till tvättstugan. Regnjacka. Mot sommarregnet.

2011 års version

Jag är inte ett dugg sugen på adventspynt (och än mindre julpynt), men när jag höll på att fota lite virkat (julpyssel minsann!) blev trädet pyntat av bara farten. Det lilla vi har i adventsljusväg får vänta åtminstone någon dag till. Jag har ju precis accepterat att det är höst på allvar! Jo, jag är bestämt lite efter.

Nummer 9

Det är väl på tiden att jag gör något med den där gamla kyrkbildssamlingen också. Den senaste kyrkan, nummer 8, insamlades i juli 2009, så det är ju förståeligt om alla trodde att jag hade lagt ner det samlandet. Men man vet aldrig med sådant där! Och titta:

Västra Frölunda kyrka.

Så där ja!


Länkar till alla delar i samlingen finns långt ner i sidmenyn på bloggen, under "samlingar", för den som till äventyrs vill granska det hela närmare.

Den enda riktiga fördelen med julhandel i november

Plötsligt ökar utbudet av nötter med några hundra procent. Varför har någon hittat på att det bara är till jul man ska knäcka nötterna själv?

Okej, färdigskalade nötter är enklare att äta. Och de ger mindre skräp i munnen och på golvet (nej, jag har inte fått in tekniken med självknäckning än, det är ju bara jul en gång om året!), så att vi under större delen av året får nöja oss med färdigskalade latmansnötter gör kanske inte så mycket. Dessutom får man med det här upplägget, baserat på idén att nötter är julmat, köpa dem till halva priset veckorna efter jul. Det är ju också gôtt.

Spökar det på alla helgons dag?

Det blev inget kyrkogårdsbesök den här dagen, men i alla fall en skön eftermiddagspromenad till närmaste stora kyrka -- som var stängd. Det kanske inte var konstigt, det är väl jag som har dålig koll, men jag tyckte liksom att det hade kunnat vara lämpligt att ha öppet en sådan här dag. Nåväl, jag slapp i alla fall göra något längre avbrott i mitt behagliga promenerande.

Det stora hände först när jag kom hem igen. Just som jag kom in på vår gård öppnades en port framför mig och en välbekant figur uppenbarade sig. Jag hejdade mina rörelser och vågade knappt andas medan jag iakttog Gungtjejen som stod och spanade utanför dörren i några sekunder.

Sedan sprang hon. Lätt, försiktigt, ganska sakta, men hon sprang! Som om inget hänt. Som om allt var som det alltid varit. Hon hade samma kjol och dunjacka som vanligt. Den enda skillnaden var att hon till detta även bar ett par leggings.

Som förhäxad följde jag efter henne på avstånd medan hon trippande sprang bort mellan husen. Inte förrän hon försvann ur sikte vände jag hemåt, med ett stort leende på läpparna.

Var det ett spöke jag såg? Är hon trots allt död, och visade sig för mig så här på alla helgons dag? Så kunde det mycket väl ha varit. Så tyst, omärkligt för alla andra, en smal, blek gestalt som svepte förbi i skymningen. Fast har spöken verkligen leggings? Hoppas inte.

Annars var det måhända ett mirakel. För mig kändes det så. Men var i hela världen har hon varit?