tisdag 23 augusti 2011

Gungande tjejen

Redan under de första veckorna sedan vi flyttat hit i våras lade jag märke till en tjej som var ute på gården nästan varenda kväll. Att lägga märke till saker var inte så svårt, för med tanke på att vi bodde i köket satt jag rätt många timmar vid det där köksfönstret. Men i alla fall. När jag sett den här tjejen några gånger började jag fundera.

Hon var i tioårsåldern så där och tycktes ha samma kläder jämt. En mycket kort kjol eller klänning, trots att det fortfarande inte hade hunnit bli varmt ute, en tjock, fluffig vinterjacka och så gympaskor. Aldrig byxor, inga strumpor. Det var kanske det som först väckte min uppmärksamhet, detta att hon alltid gick i samma kläder, och en sådan kombination som gjorde det lätt att tänka sig att det kanske inte var någon som lade sig i vad hon hade på sig.

När jag väl börjat tänka insåg jag att hon alltid, alltid var ensam. Jag såg henne aldrig någonsin prata med andra människor, fast gården i allmänhet kryllar av både barn och vuxna om dagarna. Men hon var ute på kvällarna. I skymningen. Svala, skumma majkvällar. I sin korta kjol.

Både Pinglan och Göteborgskusinen reagerade omedelbart med ett "undrar om de bråkar därhemma" när jag vid separata tillfällen berättade om tjejen för dem. Själv hade jag vid det laget fäst mig så vid att hon synbart var utan kompisar att det var det enda jag tänkte på. Kanske var det inte alls så, och för övrigt finns det ju de som helst går för sig själva (oja, jag vet!), men man tolkar ju situationer utifrån sitt eget perspektiv, och jag såg bara att hon var ensam.

Det blev varmare om kvällarna, den tjocka jackan försvann och det visade sig att tjejen hade två snarlika kjolar, men annars var allt oförändrat. När alla andra gått in för kvällen satt hon och gungade i evigheter nere på gården. Och när hon inte gungade sprang hon. Hon sprang snabbt, lätt, så att man nästan inte såg henne, om man inte visste att titta efter henne. Under sommaren såg jag henne ibland även tidigare på dagarna, och då oftast just springande. Ena sekunden skymtade jag henne mellan ett par hus, i nästa ögonblick i andra änden av gården.

Kanske är alltihop bara fantasier. Jag vet ju faktiskt ingenting om henne, mer än vad jag sett då. Och det faktum att hon med sitt långa, raka, rufsiga hår och sina stora glasögon ser ut som stereotypen av en utstött unge gör inte saken lättare. Jag önskar att jag har fel, att hon har åtminstone en vuxen hemma som bryr sig om henne och att hon har de kompisar hon behöver i skolan. Men eftersom jag inte vet har jag fortsatt fundera. Jag har känt ett enormt begär efter att ta reda på om hon behöver något, eller någon. Men en främmande vuxen kan ju inte bara kliva ut genom porten och stega fram till ett ensamt barn och slå sig ner och prata. Inte här, inte i dessa tider. Och även om hon skulle behöva någon är det ju inte mig hon skulle behöva, det fattar jag väl. Det är bara det att jag så väl vet ... Men jag har nu länge bara gått och väntat på att ett tillfälle skulle dyka upp när jag kunde få en chans att komma i helt naturligt samspråk med henne. För att se.

Senaste gången jag såg den här tjejen var mitt på dagen en dag i förra veckan. Samma eftermiddag såg jag i tidningen på nätet att en 11-årig flicka just hade blivit påkörd av en bil på vår gata. Och efter det har jag inte sett den gungande tjejen.

Först var jag så säker på att det måste vara någon annan, för varför skulle det vara hon? Och det var helg sedan, så hon kanske var bortrest, och nu har skolan börjat, så det är väl inte så konstigt om hon har slutat vara ute så mycket (fast det hindrade henne ju inte tidigare). Men alltså, det där springandet. Det kan ju faktiskt ha varit hon som blev påkörd.

Visst är det hemskt när barn blir påkörda av bilar, ja, när någon blir påkörd av en bil, men i det här fallet märker jag att jag bekymrar mig så där extra som om det handlade om någon som stod mig nära. Och jag känner henne inte ens! Ändå tänker jag på henne flera gånger om dagen, undrar, spanar ut på gården och oroar mig. Jag kanske aldrig kommer att få veta säkert.

Tänk om hon är död.