Det här var en lite speciell upplevelse. Lite som när näthandeln var ny och man precis hade upptäckt den och funderade på om man skulle våga ... fast på samma gång precis tvärtom. För nu vet man ju ändå hur det "ska" vara, i alla fall hur det brukar vara på de stora företag vi i vanliga fall köper böcker och annan underhållning av.
Förra torsdagen fick jag något slags knäpp och gjorde helt oöverlagt en bokbeställning från nämnda företag. Lite nervös var jag allt, eftersom hela köpet gjordes på isländska. Men med ordboken i handen tyckte jag att det gick bra. Mer nervös blev jag när jag började misstänka att man förväntades betala böcker och frakt innan de skulle behandla ens order, men att det var omöjligt för mig som utriking att veta hur mycket frakten skulle gå på. Jag kunde inte göra något annat än att vänta.
På lördagen kom ett mejl från Harald ekorre personligen, i själva verket en kvinna, på engelska förstås, eftersom jag väl som icke-islänning antogs inte förstå isländska (trots att jag ju faktiskt beställt böcker på isländska via en webbplats helt och hållet på isländska). Haraldkvinnan bad om ursäkt för fördröjningen, på grund av att de anställda hade semester från fredag till söndag. Oj, tänkte jag. Inte hade jag väntat mig att de alls skulle jobba under helgen. Och någon fördröjning hade jag också svårt att tycka att det var två dagar efter beställningen, med tanke på hur länge man kan få vänta andra gånger. Men det är väl jag som är en ovanligt vänligt sinnad kund, kanske.
Hur som helst, jag fick i alla fall lite mer information om det där med frakt och sådant, så allt var under kontroll, förutom att jag ångrade våldsamt att jag av olika anledningar inte hade valt att betala med kort. På söndagen tyckte jag att det kunde vara lagom att skriva tillbaka. Ett tydligt tecken på att jag hade att göra med ett litet och personligt företag var att en och samma mejladress användes till allt, så jag antog att det gick bra att svara direkt på det mejl jag fått. Och jag använde lite fina isländska inlednings- och avslutningsfraser, för att i alla fall hinta om att jag inte var helt obekant med det isländska språket.
Svaret kom som väntat på måndagen. Lite dum kände jag mig förstås, särskilt som jag nog misstänktes inte ha förstått hur jag borde ha gått till väga vid beställningen och därför fick en fin personlig genomgång på engelska med skärmdumpar och pilar och allt. Därefter presenterades en minst lika personlig lösning i form av en specialdesignad fejkorder som gjorde att jag kunde lämna mitt kortnummer utan att behöva handla ännu mer. Och jag blev lovad att de hade totalkoll på vad jag skulle betala och inte.
Jag tog genast itu med det, följde instruktionerna till punkt och pricka och meddelade per mejl vilken sorts frakt jag ville ha, samt tackade så mycket för hjälpen. Det dröjde sedan bara några minuter innan nästa mejl kom, med meddelande om att mitt paket var på väg. Och jodå, nog hade de koll alltid. Ett litet företag var det.
Av nyfikenhet tittade jag på ordernumren och upptäckte att mina två ordrar hade numren (tresiffriga!) efter varandra, så det kanske inte precis går för högtryck på det företaget ens utan ekonomisk kris. Det kändes nästan lite gulligt att allt var så jämförelsevis enkelt och nästan omodernt, men i det här fallet passade det alldeles utmärkt. Och med tanke på hur bra service jag fick var det ju en trevlig upplevelse, trots att det känns lite jobbigt att framstå som dum.
Att köpa begagnade böcker för en isländsk krona som knappt kostar någonting är kanske inte så ädelt, men jag har i alla fall gjort en liten insats för att rädda Island. Det känns fint.
Böckerna kom förresten fram som de skulle, var packade ordentligt och i jättegott skick, så det enda jag har att klaga på är det här:
Ska det inte märkas när man får paket från främmande länder med exotiska språk?