Ska jag verkligen blogga om Facebook? Är inte det lite efter? Nja, det finns nu fortfarande många människor i min närhet som inte riktigt har förstått varför jag gillar detta fenomen, och en del som till och med själva har registrerat sig men ändå inte gett det någon verklig chans, fast jag tror att också de skulle kunna ha nytta av det om de bara försökte. (Jodå, jag förstår att man kan överleva utan också, men jag anpassar mig ju ändå alltid efter alla andra och vill nu bara få dela med mig lite av mina egna erfarenheter.)
Jag vill se Fejan som den där stora, självuppdaterande adressboken som den nog är tänkt som, och det är väl därför jag blir lite ledsen när folk jag gillar försvinner därifrån. Fast det är förstås ändå värt att vara kvar för allt som faktiskt funkar. Jag har ett antal kontakter som jag inte har pratat med mer än kanske med några ord precis när vi hittade varandra. Men jag kan fortfarande hålla mig lite uppdaterad om var de bor, vad de gör, när de gifter sig och får barn och sådant där, vilket är precis lagom med många. Och behöver jag en vacker dag få tag i någon har jag i bästa fall kontaktuppgifterna där, eller kan skicka ett meddelande direkt till den personen. Perfekt!
Speciellt gillar jag att upptäcka hur folk jag inte har träffat sedan femman eller nian eller så, och som jag kanske inte ens vågade tilltala på den tiden, har vuxit upp till helt vettiga vuxna med liv och intressen inte helt olika mina egna. Jag blir på oerhört bra humör av något så enkelt som att helt flyktigt byta några ord med bekanta från barndomen. Och ja, jag är en sådan som kan komma över saker, glömma och förlåta och därför gillar återträffar också, även om jag nu bara har varit på en så här långt.
Utan Facebook skulle det sannolikt dröja mycket länge innan jag nåddes av rykten om folk som flyttat till samma stad som jag själv till exempel. Om det alls hände. Men nu kan jag få chansen att upptäcka det omedelbart, skicka en liten vänlig vinkning som välkomnande och sedan rätt vad det är hitta ett personligt mejl i inkorgen. Så visar det sig att någon som jag delat bostadsområde med under hela uppväxten plötsligt bor lika nära mig igen, fast nu i en helt annan stad femtio mil hemifrån. Och så sitter vi en dag där på ett kafé, tre av de där tysta klasskompisarna som inte märktes, och alla är vi nu vuxna och sociala, har erfarenheter, kan klara oss själva och prata om ditten och datten och ha fasligt trevligt!
Sådant kan ju förstås hända en även om man inte finns på Facebook, men då ska man nästan göra som Pinglan och hålla koll på folk via andra som ändå är aktiva där. Och när vi nu kanske till slut gör allvar av våra idéer om att ordna en riktig återträff är det just tack vare att Fejan gör det inte bara möjligt utan till och med busenkelt att samla så många av oss på en gång.
Jag finner det här så enormt fascinerande! Kan ni inte se varför, åtminstone lite?
