Så är jag alltså tillbaka på brottsplatsen. Om det är jag eller platsen som är den största boven i dramat är oklart, men hur som helst är stan sig ganska lik.
Bilden är orättvis, om är fullständigt sann. För minns jag Linköping som en leråker i novemberregn så har inget ändrats, eftersom det så här i den yttersta utkanten är så uppenbart att stan ligger placerad just på en lerig åker.
Men det har gått fjorton månader sedan jag flyttade härifrån och elva sedan jag senast var på besök, och med tanke på hur mycket som har hänt med mig under den tiden förväntade jag mig nästan att detsamma skulle gälla för stan. Ändå var jag mycket osäker på vilken min reaktion skulle bli. Fast så mycket hade nu inte hänt på det stora hela. Lite nya hus här och var förstås, och ombyggnationen av Bergsrondellen som jag väntat på i flera år har kommit igång på allvar. Inte mycket tycks ha försvunnit, förutom de enda grannar här på gården som jag brukade hälsa på.
Dagen har inte alls varit så grå som vädret. Jag började med ett besök hos frisören. Det kom ganska spontant, och var väl ett lite fuskigt sätt att slippa välja någon ny frisör i Göteborg, men visade sig vara ett utmärkt beslut för både ekonomi och humör. Antagligen var det den bästa klippupplevelse jag varit med om (och jag som var så nöjd över att jag inte skulle komma tillbaka efter den senaste, eller som jag trodde sista, gången jag var där innan jag flyttade). Den här gången träffade jag på en ung, glad, punkig tjej, som varken använde mitt förnamn en enda gång, klagade på torrt hår eller frågade efter när jag senast klippt mig, och som till och med tyckte att vi skulle kunna kapa mindre än jag själv föreslog. I stället för det vanliga tugget pratade vi nu om Grycksbo, Ullared, Varamobaden och andra intressanta platser, och jag tyckte att det var givande att få träna på att uppmärksamma Linköpings goda egenskaper. Därutöver blev jag nöjd med själva klippningen, även om jag sedan sabbade frisyren genom att traska omkring ute i duggregn i flera timmar.
Det blev lunch på fin restaurang med riktigt god mat och därefter tog jag mig en titt på mitt gamla universtitet. På campusområdet hade det i alla fall hänt en hel del sedan min tid. Och när till och med de största traumatiska upplevelserna börjar förvandlas till nostalgi (detta är mitt andra exempel, och tydligen är den tid jag behöver för att bearbeta sådana saker omkring nio, tio år) känns det väldigt bra i magen. Jag gick nu där och kände visserligen att jag var en utböling, och tyckte att folk såg på mig som en sådan, fast ändå med nyfikenhet snarare än något annat. Och jag tyckte till och med om alla dessa unga, främmande studenter jag mötte som pluggar i en helt annan värld än jag gjorde, fast ändå på samma ställe. Jag gick in i deras bokhandlar, de som en gång var mina, och de var fortfarande fullproppade med riktigt intressant kurslitteratur inom alla möjliga ämnen, på ett sätt som bara studentbokhandlar är.
Jag passerade alla hus där jag en gång i tiden haft föreläsningar, seminarier, labbar och tentor. Då jag har läst kurser på tio av de omkring sjutton institutioner som då fanns är det inte så konstigt att jag också har minnen från nästan alla byggnaderna på området. Så jag bör faktiskt känna mig lite hemma. Det gjorde jag verkligen. Dessutom förvånade jag mig själv lite ytterligare när jag såg enbart uppskattande på alla förändringar och nymodigheter jag lade märke till. Jag är alltså inte så gammal och trög och framstegsfientlig som man kan tro, som till och med jag själv tror om mig. Det har onekligen hänt stora saker under det senaste året, speciellt i mitt huvud. Vad skönt det var att känna att jag kunde må bra även i den här stan, att jag lagt onda minnen bakom mig och kunde se glada ansikten omkring mig i stället för alla dessa sura icke-servicemänniskor jag bara lade märke till förr. Ingen kan komma och säga att jag inte ger alla en andra, eller sjuttiosjunde, chans!
Sedan promenerade jag vidare längs gamla bekanta vägar, uträttade lite ärenden och gick hem till Exkatten och vilade och gosade med henne en stund. Hon verkar minnas mig mycket väl, och här har vi någon som har bevarat sina rutiner bättre än jag. Tack vare det kan vi fortfarande kommunicera obehindrat med varandra. Jag vet exakt vad hon menar när hon jamar åt mig och hon minns fortfarande de trick jag lärde henne men som ingen har kunnat påminna henne om medan jag har varit borta. Fast när jag började försöka allvarsprata med henne tröttnade hon på mig och låtsades som vanligt att hon såg någon som rörde sig bakom mig.
På kvällen blev det studentspex. Inte det bästa jag sett, men klart godkänd underhållning och så passande en dag som denna, då jag försökte återse och återuppleva allt det gamla, fast ändå med nya ögon. Efteråt blev det en liten titt på spektakulär belysning i trädgårdsföreningen.
Det känns som om jag redan har varit här en hel helg, och ändå har det bara börjat. Kanske borde jag försöka sova lite också. Här finns ändå den bästa säng jag någonsin haft. Bilder och många, många fler tankar och intryck från de här dagarna kommer dock så småningom om jag får som jag vill.
