2011 års version

Jag är inte ett dugg sugen på adventspynt (och än mindre julpynt), men när jag höll på att fota lite virkat (julpyssel minsann!) blev trädet pyntat av bara farten. Det lilla vi har i adventsljusväg får vänta åtminstone någon dag till. Jag har ju precis accepterat att det är höst på allvar! Jo, jag är bestämt lite efter.

Nummer 9

Det är väl på tiden att jag gör något med den där gamla kyrkbildssamlingen också. Den senaste kyrkan, nummer 8, insamlades i juli 2009, så det är ju förståeligt om alla trodde att jag hade lagt ner det samlandet. Men man vet aldrig med sådant där! Och titta:

Västra Frölunda kyrka.

Så där ja!


Länkar till alla delar i samlingen finns långt ner i sidmenyn på bloggen, under "samlingar", för den som till äventyrs vill granska det hela närmare.

Den enda riktiga fördelen med julhandel i november

Plötsligt ökar utbudet av nötter med några hundra procent. Varför har någon hittat på att det bara är till jul man ska knäcka nötterna själv?

Okej, färdigskalade nötter är enklare att äta. Och de ger mindre skräp i munnen och på golvet (nej, jag har inte fått in tekniken med självknäckning än, det är ju bara jul en gång om året!), så att vi under större delen av året får nöja oss med färdigskalade latmansnötter gör kanske inte så mycket. Dessutom får man med det här upplägget, baserat på idén att nötter är julmat, köpa dem till halva priset veckorna efter jul. Det är ju också gôtt.

Spökar det på alla helgons dag?

Det blev inget kyrkogårdsbesök den här dagen, men i alla fall en skön eftermiddagspromenad till närmaste stora kyrka -- som var stängd. Det kanske inte var konstigt, det är väl jag som har dålig koll, men jag tyckte liksom att det hade kunnat vara lämpligt att ha öppet en sådan här dag. Nåväl, jag slapp i alla fall göra något längre avbrott i mitt behagliga promenerande.

Det stora hände först när jag kom hem igen. Just som jag kom in på vår gård öppnades en port framför mig och en välbekant figur uppenbarade sig. Jag hejdade mina rörelser och vågade knappt andas medan jag iakttog Gungtjejen som stod och spanade utanför dörren i några sekunder.

Sedan sprang hon. Lätt, försiktigt, ganska sakta, men hon sprang! Som om inget hänt. Som om allt var som det alltid varit. Hon hade samma kjol och dunjacka som vanligt. Den enda skillnaden var att hon till detta även bar ett par leggings.

Som förhäxad följde jag efter henne på avstånd medan hon trippande sprang bort mellan husen. Inte förrän hon försvann ur sikte vände jag hemåt, med ett stort leende på läpparna.

Var det ett spöke jag såg? Är hon trots allt död, och visade sig för mig så här på alla helgons dag? Så kunde det mycket väl ha varit. Så tyst, omärkligt för alla andra, en smal, blek gestalt som svepte förbi i skymningen. Fast har spöken verkligen leggings? Hoppas inte.

Annars var det måhända ett mirakel. För mig kändes det så. Men var i hela världen har hon varit?

Framgångsrikt mejlande?

Ett par dagar efter att jag skickat ett nytt hurtigt mejl och bett om hjälp med att uppdatera mina adressuppgifter fick jag faktiskt svar, där det påstods att uppgifterna trots allt hade kunnat vidarebefordras. Tänka sig!

Jag har dock inte fått någon post sedan dess, så vilken eventuell effekt det får kan jag inte uttala mig om än.

Det slog mig nu dessutom att posten här delas ut av två olika företag, så då måste jag givetvis kontakta även den andra utdelaren. Som jag optimistiskt hoppades, då det är ett mindre företag, fanns gott om trevliga kontaktuppgifter på hemsidan, så med den nya energi jag fått av den senaste tidens mejlande slängde jag snabbt iväg ännu ett glatt namnändringsmejl. Nu har jag höga förväntningar på resultatet, och risken för besvikelse är således stor.

(Nej, jag kan heller aldrig avgöra om jag är optimistisk eller pessimistisk. Jag tror ärligt talat att det kan växla lika snabbt som jag byter samtalsämne, med andra ord uppemot tre gånger per mening.)

Tankekorrigerare

Detta är dagens tredje inlägg. Vi kan väl kalla det för en sorts trilogi, okej?

Det var måndag och det var trängsel i tvättstugan och alla pratade främmande språk (vilket i sig inte alls stör mig, tvärtom, men det retar mig lite att jag bara kan västeuropeiska språk, så att jag inte ens vet vilka språk mina grannar talar), och egentligen inte ett dugg på grund av något av detta, men ändå (något ska man ju säga, även om man inte vill gå in på de verkliga orsakerna), tänkte jag nog att det skulle bli en ganska jobbig dag.

Så upptäckte jag att det stod ett antal brandbilar och andra utryckningsfordon utanför ett av de andra husen på gården. Fönster i tre lägenheter stod öppna och en brandman var just på väg att klättra in genom ett köksfönster.

Då kändes mina besvär trots allt ganska lätta. Jag som ändå hela tiden försöker påminna mig sådant här. Det mesta numera är ju ingenting jämfört med exempelvis det där som jag inte vill skriva mer om nu. Eller en brand.

Fast än en gång påminns jag om hur man är utlämnad till andras skötsamhet när man delar hus, på samma sätt som det inte räcker att jag är nykter och uppmärksam i trafiken. När jag sedan läser i tidningen att branden dessutom var anlagd blir jag arg på alla korkade våldsverkare, ligister och dumskallar på samma gång. Fattar de inte att det de gör påverkar så många människor? Nej, det gör de nog inte.

Men, som sagt, jag är inte på dåligt humör. Jag är glad att min relativt fina lägenhet är fullt beboelig och att jag kan sitta här och blogga. Ja, till och med för att det jag stör mig mest på just nu är att jag sitter och bloggar i stället för att göra det jag annars egentligen skulle ägna mig åt.

Ännu ett exempel (jag bjuder på det - och ett antal parenteser)

Alltså, jag pallar inte att lägga inlägg på kö när jag för en gångs skull har skrivit mer än ett, så vill ni bara läsa ett om dagen får ni rulla nedåt på sidan och spara det här till ett senare tillfälle.

I helgen gick jag och sa att nu skulle det sitta fint med ett sådant där erbjudande om prova-på-internetannonsering värd 750 kronor, som jag fick vid helt fel tillfälle förut och därför inte utnyttjade.

Gissa om det kom just ett sådant brev idag!

(Liknande saker har hänt förr, och får gärna göra det igen, men i det här fallet ska man väl vara extra oförvånad, då vi har att göra med gigantföretaget som hör och ser allt. Det skulle inte förvåna mig om det snappar upp vad man tänker också.)

Men! (Jodå, detta inlägg följer samma tema som det föregående. Kul va?) Det står det gamla företagsnamnet på kupongen. (Såklart. Annars hade den ju inte kommit fram!) Ajaj.

Så innan jag börjar planera annonstext är det väl säkrast att fråga dem om erbjudandet är kopplat till mig eller till företagsnamnet (eller båda), och om man kan få utnyttja det även om det skulle vara gjort så att koden jag fått genererar det gamla företagsnamnet i annonserna. Och ett företag som inte bara är på nätet utan en stor del av det måste man ju kunna mejla?

Men då fastnar jag i en länkloop, med likadana sådana där ämnesval som i telefonväxlar, där inga löften om att man ska kunna mejla om övriga frågor någonsin infrias.

Jag vill inte fylla i ett helt formulär och lämna organisationsnummer och allt, och jag vill inte bli uppringd av en försäljare! Jag vill ställa en allmän och enkel fråga! Utifrån svaret på den borde jag rimligen själv kunna avgöra vad jag ska göra sedan.

Förnuftet säger mig att man ska akta sig för företag som inte låter en kontakta dem på någorlunda rättvisa villkor. Erfarenheten säger mig att det mest bara blir strul när man tänker sig att "testa något smart", speciellt när man som jag alltid lyckas placera sig själv i specialfallskategorin. Magkänslan säger mig att det här är lurt. Det borde väl lösa hela problemet för mig.

Men det var ju så trevligt att få just det där erbjudandet jag ville ha, just när det passade mig! Och hur ska man förresten annars annonsera billigt på nätet, när det egentligen bara finns en enda stor aktör? (Återigen: För-nånting-ade storföretag! Pfrrrrrrrfff!)

Mina villkor

Jag har verkligen googlat mig blå efter allt som har med byte av företagsnamn att göra, och i princip inte hittat någonting. Inte en enda fråga i ett enda forum för företagare tycks handla om detta. Konstigt, när allt annat finns besvarat hundra gånger om. Är jag den första som kommit på tanken att ändra företagsnamnet, eller?

Det är klart, det står överallt att man ska göra ändringen hos verket som registrerar sådant, så det har jag givetvis gjort. Men sedan tänkte jag att vad sjutton, jag är ju en så himla duktig flicka hela tiden och jag gör allt jag kan för att allt ska bli rätt, men säger ingen nu åt mig att jag ska tänka på att också göra det här och det här, då tänker jag faktiskt för en gångs skull utgå ifrån att inget mer måste göras.

Men. Så verkar ju inte posten komma fram som den ska. Det kan bli problematiskt. Så i fredags mejlade jag det stora postutdelarföretaget för att fråga hur det där funkar. På deras hemsida står något om att de svarar inom tjugofyra timmar på vardagar, men att de prioriterar telefonsamtal. Udda inställning för ett företag som hanterar post, tycker jag.

Tjugofyra timmar, åtta minuter och en helg senare kom i alla fall ett mejl tillbaka. Det innehöll ett telefonnummer jag kunde ringa för att få ett annat telefonnummer (har de inte ens växel, fast de gillar att prata i telefon så mycket?) till det kontor som har hand om utdelningen för min adress.

Blä, tänkte jag. Dålig service. Men det blir ju ännu mer strul om fakturorna fortsätter att skickas tillbaka till avsändarna, så jag måste väl ringa då.

Därpå det vanliga: hundra superspecifika ärenderubriker med tillhörande nummer att välja (och panikstress med min telefon som jag aldrig lyckas lära mig få fram knappsatsen på skärmen på när jag måste) och därefter telefonkö. Så jag lade på (efter en halv minuts hysteriskt tryckande på allt på mobilen vill säga).

Och så tänkte jag på en sak som Lotten skrev en gång. (Jag sparade länken, jadå.)

"Sensmoral: mejla alltid, även när det inte går."

Ja, så då ska jag väl testa det då. På det här företaget håller vi inte på med sådant där tidsödande telefonerande. Det här företaget har visst inte ens telefon, om man ska vara noga. Alltså bestämmer jag nu att finns det mejladresser till kundtjänst, där någon sitter och får betalt för att svara på mejl, då ska jag kunna få svar på enkla frågor utan att avkrävas telefonsamtal. Det skadar väl inte att försöka i alla fall, så kanske de ändrar sina prioriteringar så småningom?

Därefter ska jag även mejla onda teleoperatören och be att få min deposition tillbaka, eftersom jag ju har avslutat abonnemanget. Samtidigt ska jag passa på att artigt önska mig ett avskaffande av stenåldersmetoden att skicka ut vansinniga utbetalningskort, vilka är extra omöjliga för mig som företagare att omvandla till pengar. Om man bara kunde få ge banken i uppgift att alltid i stället sätta in beloppet direkt på kontot! Så mycket krångel man kunde slippa, och onödiga turer till bankkontor som knappt finns eller är öppna, och telefonsamtal, mejl, avgifter och även sådana här blogginlägg.

Åhhh! Varför måste allt göras så omständligt när man har med stora företag att göra?!

Tacka vet jag företag som mitt, som visserligen inte ens har telefon, men man kan åtminstone mejla i alla ärenden till samma adress, och jag besvarar alltid ställda frågor så gott jag kan.

Verktygslåda

Bland sakerna jag fick från farföräldrarnas hus fanns också min farmors fina syskrin. Det är relativt stort, står på egna ben, är vackert målat och har farmors namn och födelsedatum på insidan av locket.

Jag ägnade ett par timmar åt att organisera om mina handarbetssaker för att göra plats för alla de nya (det vill säga farmors gamla), och i samband med det gick jag igenom skrinets innehåll.

Det var fullt av gamla pralinaskar fyllda med broderigarn, diverse mönster, synålar i antika förpackningar och en del mer personliga tillhörigheter.

Även om jag verkligen inte vill ha en massa saker liggande på lager, och absolut inte skulle ha kommit på tanken att samla på mig sådant här av mig själv, inser jag ju att detta inte är något man gör sig av med bara så där.

Märkböcker från Gamlestadens fabriker! Hemritade klänningsmönster! Galet avancerade virkmönster till gardiner med knasfransar (där kan jag kanske lära mig ett och annat att utveckla)!

Till allas lättnad och lycka använde jag därför mina optimeringsfärdigheter så att allt detta och mina egna saker fick plats i befintliga förvaringsutrymmen, och möblerade om i skrinet så att det numera hyser de verktyg och tillbehör som jag använder till vardags.

Nu återstår bara att hitta en plats att ställa själva möbeln på, för den ska ju helst både synas och finnas nära till hands.

Prylz

Jag fick i helgen hit de resterande lådorna med böcker från Falun, och det visade sig vara de största kartongerna, så eftersom jag inte lär ha plats att packa upp så många av böckerna har vi kanske löst problemet med brist på sittmöbler och bord nu?

Och jag som verkligen inte skulle ha så mycket saker fick ännu lite mer att ställa här och var. Flera av nyheterna var dock trevliga minnessaker från farföräldrarnas hus.

En mycket söt liten gul pinnstol. Om det inte framgår är den i barnstorlek och passar faktiskt fint ihop med gardinerna i mitt rum.

En bonuspryl i form av ännu en göteborgsk souvenir. Helt oavsiktligt har jag nu fått något slags liten samling med sådant här, om man till exempel räknar examenspresenten och Göteborgsduken. (Observera att jag med detta inte på något sätt vill ha sagt att jag därför önskar mig fler saker i denna kategori. Det var bara en enkel iakttagelse.)

Några enstaka, noga utvalda, nostalgi- och kitschgrejer är lagom, och det här kärvänliga paret ville jag verkligen ha. De har magneter i huvudena, och dras bokstavligen till varandra.

Bilder från besökshelgen

Naturligtvis turistade vi en del när föräldrarna var på besök i helgen. Som ni förstås redan har räknat ut var vi bland annat i Mölndal. Här kommer en snabbsammanfattning:

Mölndals kvarnby. För min del hade det kunnat vara ännu mer gammalt att titta på där, för jag gillar ju verkligen teknikhistoria, men det var fint ändå. Och det doftade härligt från forsen! Vi gick i trappor och beundrade miljöerna ett tag.

Därefter blev det en tur till Gunnebo slott och trädgårdar. Det råkade bli vid ungefär samma tid på året som första gången jag var där, men det var nog inte bara därför som jag fortfarande tyckte att huset på bilden var den mest intressanta byggnaden på platsen.

Eftersom mina föräldrar har sådan tur med turistvädret var det även denna gång lockande att se kvällsljuset över lugnt havsvatten, så vi tog oss ut till Smithska udden, Smitten. Vår väg dit var dock inte den mest uppenbara, då den gick längs en nästan osynlig stig genom ett snårigt buskage, men tydligen var de boende i området vana vid kringirrande turister.

Ja, och där var det.

Souvenir

Och vad behöver rapporteras om från examenshögtiden då? Tja, det viktigaste är väl vilken present som delades ut denna gång. Så varsågoda!

Det skulle vara något vi kunde ha nytta av i arbetslivet, fick vi veta. Men när vi väl fick se våra presenter visste vi ändå inte hur. Formatet för snarare tankarna till en miniblomkruka än till en kaffemugg. Kanske är det en gemburk eller visitkortshållare?

Dagens ortnamnsreflektion

Alltså, Mölndal är ju ett himla jobbigt ortnamn egentligen. Hade det inte varit befäst i skriftspråket hade det garanterat inte hetat så i mer än tio minuter.

Detsamma gäller väl för Mölnlycke, för den delen.

Fast enligt Svenskt ortnamnslexikon är det äldsta belägget för Mölndal trots allt så likt dagens form som Mølnadalaa (1406), men oj, vilken skillnad det där insprängda a:t gör för lättheten att uttala namnet. Förleden är förresten mølna 'kvarn', om någon undrade.

Omotiverat firande?

Jaha, så var det dags för examenshögtid idag. (Ska man våga skriva det så här i förväg?) Det känns rätt underligt att ha "skolavslutning" i oktober, inte minst som det är åtta månader sedan jag blev klar med studierna. Dessutom kommer det sannolikt att bli ungefär likadant som förra gången, så jag är inte supertaggad.

Men det innebär i alla fall en anledning för mina föräldrar att komma på besök, så ja, i så fall. Och de har med sig ännu fler av mina och andras gamla roliga grejer -- som jag ju noga räknat inte alls behöver. Så det blir nog bra. Det är bara att hoppas att vi har tur med regnskurarna. Två minuter hit eller dit gör som bekant stor skillnad i den här stan, och kan vara avgörande för hur ens intryck av dagen och helgen blir.

Min vanliga tajming

(Nej, okej, vi pratar lite till om det då.)

Man kan undra vad det var som gjorde att jag postade det föregående inlägget just idag, med tanke på att det hade varit i stort sett färdigskrivet i ett par veckor redan. Men det var kanske bara min vanliga, vansinnigt dåliga, tajming, möjligen i kombination med vad det nu är för skit som just nu bara gör att allt som kan strula gör det och att jag måste ägna en massa tid åt fel saker och inte får göra det jag annars borde.

Tack vare den dåliga tajmingen dog min mobil idag, ett par timmar innan två vänner skulle komma på besök till den här lägenheten för första gången. Den gamla mobilen gick inte att starta utan att laddas först och Mario och hans mobil kunde jag inte få tag i. Hur som helst, det löste sig, och den dåliga tajmingen var i själva verket inte så katastrofal. (Gästerna kom fram och dessutom vaknade telefonen efter några timmar.)

Fast nu var det ju det där jag bloggade om då. Skulle det vara ironiskt, eller var det för att jag verkligen skulle få testa min skräck fullt ut, eller är det bara vad jag förtjänar för mitt ältande och nojande? Vem vet, men låt säga så här: Vilken tajming! Och tänka sig, rädslan för att bjuda hem folk utan att först få garantier om att de är helt vägglusfria var inte obefogad!

Så där åkte rödcederoljan fram igen (med allt vad det innebär av otrevliga associationer), och jag har för-säkerhets-skull-sanerat i någon timme, åter packat en tättslutande sopsäck med textilier och vet inte hur jag ska kunna komma ner i varv för att sova den närmsta veckan.

Ja, och så rök ju ytterligare en halv kväll som skulle ha kunnat användas till annat. Minst. Det är ju inte slut än.

#%&"!!¤%#!

De onämnbara än en gång

Jag märker hur jag numera allt oftare använder alternativa uttryck, som "kryp", "odjur", "elände", "helvete" eller kort och gott "djur", beroende på sammanhanget, om jag tvingas tala om vägglöss. Det är inte alls för att jag tycker att ämnet är tabu eller skuldbelagt (men det vet ju ni), utan bara för att min självbevarelsedrift jobbar för högtryck för att få mig levande ur den där mardrömmen.

Utdrag ur Bloggers statistik över vilka sökord som lett folk till min blogg.

Det här ska med andra ord helst aldrig mer bli en vägglusblogg, även om jag väl aldrig haft så många läsare som sedan jag skrev om mina upplevelser av att bli invaderad av vägglöss. Men av flera anledningar känner jag mig nu tvungen att redogöra för dagsläget och mina tankar just nu.

Att folk med jämna mellanrum frågar hur det har gått, "har du blivit av med dem nu?" och så vidare är givetvis helt naturligt, begripligt och även omtänksamt. Jag vill dock poängtera att det inte på något vis är nödvändigt att fråga mig om saken, för jag vågar ändå inte svara. Skulle jag få något nytt att berätta kommer jag garanterat att göra det, vare sig omgivningen vill höra eller inte.

Det förekommer alltså fortfarande att folk hittar hit på sökningar om vägglöss, och då och då får jag mejl från andra drabbade. Jag försöker så gott jag kan att svara alla, dela med mig av det jag vet och varit med om och påminna om att det går att överleva och börja leva igen. Problemet är bara att jag är i fel fas av bearbetningsprocessen för att kunna vara till så stor hjälp för andra just nu.

Visst förstår jag bättre än de flesta i vår omgivning hur det är (och fascinerande nog tycker jag mig se att de mänskliga reaktionerna är så väldigt lika från person till person, trots att de faktiska förhållandena kan skilja sig stort), och visst har jag åtminstone en del erfarenhet, konkreta tips och uppmuntrande tillrop att komma med från "andra sidan". Men jag befinner mig just nu i något slags mellanläge, antar jag. Å ena sidan har jag lämnat det kaos där man kan prata i oändlighet om sin misär och hopplöshet och gärna tar varje chans till ytterligare ältande med människor som delar ens situation. Å andra sidan har jag ännu inte nått den punkt då jag kan lägga det hela bakom mig och bara ta fram erfarenheterna i form av förståelse och goda råd. Än så länge lever jag med rädslan och oron. Försiktigheten tillåts påverka vad jag gör och vart jag åker.

Med en stor klump i magen ser jag på när Mario slår sig ner i soffan för att öppna postpaket från andra sidan jorden. Jag kommer på mig själv med att låta min glädje över att vänner återvänder från andra länder grumlas av rädslan för att de ska ha med sig fler objudna gäster hit till oss. Jag är nu mycket skeptisk till att köpa begagnat, vad det än må vara, trots att idén egentligen är helt i linje med mina värderingar. Ja, jag misstror till och med hotellen här på hemmaplan.

Samtidigt vet jag ju att det här inte är helt och hållet övergående. Det här är faktiskt bara början. Vägglössen är förmodligen tillbaka i Sverige för att stanna. Kanske kan befolkningen upplysas till att göra något gemensamt åt saken, men jag har svårt att tro det. Så den här rädslan och försiktigheten kommer jag att få dras med.

Som ett mycket tydligt bevis på detta kom så nyligen nyheten jag verkligen inte alls ville ha: Luigi och Daisy har fått vägglöss.

Min reaktion var så kluven den kan bli. Å ena sidan är jag antagligen en av deras närmaste och naturligaste informationskällor, jag förstår och jag lider med dem som ingen som inte drabbats kan göra. Å andra sidan vet jag för mycket för att riktigt orka med att hjälpa. När jag fick vägglöss var jag glad att alla bekanta tog det så bra och inte verkade rädda för att ha mig på besök, för så trodde jag att bara oinsatta, fördomsfulla människor skulle vara, men nu är det precis hur jag själv reagerar. Inte hit! Ta inte hit dem! Inte en gång till, för då dör jag!

Ni fattar säkert. Nej, det gör ni inte, men det fattar ni också. Än en gång tusen miljoners tack för varje gång ni står ut med mig och de återstående delarna av min galenskap. Jag hade inte klarat det utan er. Måtte Luigi och Daisy mötas av samma hjälp, även om den inte kan bli så stor som den borde från min sida.

Kan vi prata om något annat nu?

Sammanträffanden på bokmässan 2011

Den bokmässemeriterade Wario (aka Malmöbrodern, ni minns) är på sitt traditionsenliga septemberbesök i Göteborg, och bor då lämpligt nog hos oss. Fast eftersom han checkade in på mariotellet mitt i natten blev det inte världens mest hurtiga start på den här lörd... förlåt, fredagen. Därför hann jag inte till bokmässan i tid till räkmackebloggträffen, vilket förstås var lite synd, men det kom att bli en riktigt bra dag ändå.

Det var alltså första gången jag gick på mässan med branschfolket, dessutom första gången helt på egen hand (när jag väl kommit fram), så det var lite nytt och osäkert hur jag skulle göra. Men ett som är säkert är att man lätt fördriver några timmar med att bara vandra runt mellan montrar, varv efter varv.

Och så tänkte jag en del på det här med sannolikheter och sammanträffanden och sådant. Det är lätt att börja tycka att det är märkligt om man inte träffar några bekanta på en hel dag, trots att man vet att de finns där någonstans. Å andra sidan kan man lika gärna tänka på hur märkligt det faktiskt kan tyckas att man springer på just någon av dessa bekanta. Dessutom kanske flera gånger. För som med allt annat handlar det ju om vilka beslut man fattar i varje läge, vilken väg man tar och när, och vad man råkar se, ja, även vem man råkar träffa, längs denna väg, som sammantaget blir direkt avgörande för vad som händer sedan. Det är mycket roligare att tänka på, tycker jag.

När jag slutligen bestämt mig för att jag var klar på mässan och gick mot utgången, fick jag där folket tunnades ut plötsligt syn på en gammal vän från tonårstiden i Falun. Trots att han har bott i Göteborg hela tiden jag varit här har det aldrig blivit av att vi träffats. Men ändå, så himla trevligt att ses igen! Och sedan vi kollat att vi hade uppdaterade kontaktuppgifter till varandra insåg jag att han måste bo granne (min definition) med en viss bekant översättare här i stan.

Medan vi pratade missade jag den spårvagn som jag väl annars skulle ha åkt hemåt med, men när jag senare väntade på nästa dök Daisys föräldrar upp och gjorde mig sällskap. Daisys mor hade köpt ett helt gäng exemplar av en bok jag kände igen eftersom jag fått den av personen som översatt den till svenska. Just det, samma översättare som ovan.

Översättaren i fråga träffade jag dock inte på bokmässan. Inget sammanträffande där, med andra ord.

Kortvecka, långhelg

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka att det här blir en kort vecka, "för sedan är det ju helgdag på torsdag och fredag". Helt allvarligt har jag alltså tänkt det.

Fast i Göteborg är det väl i princip sant? Bokmässan är en storhelg som borde innebära åtminstone regionala helgdagar, kan man tycka.

Före festligheterna väntar dock för min del fyra dagars hektisk "adventstid" fylld med jobb och förberedelser.

Frölunda kulturhus

Det kan ta tid innan jag får saker jag tänkt gjorda, men har jag väl bestämt mig brukar det förr eller senare faktiskt bli av. Och när nu en av de där sällsynta dagarna som saknar både moln och blåst dök upp tog jag varje anledning jag kom på att uträtta små ärenden ute. Så då gick jag till Frölunda kulturhus.

Skylt.

Min huvudsakliga anledning var att se om jag kunde få tag i en bokmässekatalog där (det kunde jag), men sedan ville jag förstås även spana in denna eminenta kultur- och hälsoanläggning som ligger på några minuters promenadavstånd från hemmet. Jag ska inte rabbla aktiviteter från programmet, för det är bara att klicka på länken ovan för den som är intresserad, men jag måste då säga att jag är rätt imponerad av att ha både bibliotek och simhall på ett och samma ställe. Dessutom pågår just nu en trevlig liten utställning om svenska stationshus, som bara den hade varit värd en extra promenad.

Och i helgen invigs trappan utanför kulturhusets entré. Att göra stora evenemang av sådana saker framstår väl som rätt småstadsaktigt, men i så fall gillar jag verkligen kombinationen av denna bykänsla med att bo i storstadsförorten med 200 affärer, ett antal matställen, bibliotek och simhall inom gångavstånd.

Gôtt mos!

Tillfälllig räddning

Den som bor i förorten cyklar inte, eller? Visst, jag har ju också märkt av att man lätt väljer buss och spårvagn när man väl har skaffat månadskort, men förväntas folk faktiskt inte ens ha cykel här?

I vårt område finns det mycket gott om bilparkeringar. (Och efter att ett antal bilar eldats upp är det förmodligen ännu enklare än tidigare att få hyra en parkeringsplats.) Men platser för cyklar -- inte så vanligt.

När jag tog hem cykeln för en vecka sedan hade jag haft hela sommaren på mig att tänka ut var jag skulle göra av den, men trots det hade jag inte kommit fram till något bra. Det finns cykelrum, men ni kommer att förstå problemet när ni strax får se en bild av ett. Och cykelställen på gården står inte i anslutning till husen utan mitt på, ja, i praktiken på vägarna där hantverkarna (och en del andra) kör och parkerar sina bilar dagligen. Väljer man att ställa cykeln där är den helt oskyddad. Det finns inget tak, inget staket eller ens någon häck eller annat som skulle kunna avgränsa cykelparkeringen från vägen. Faktum är att det inte heller står några (andra trygghetsskapande) cyklar parkerade på gården, så i någon mening har kanske hyresvärden rätt i ett eventuellt antagande att det inte behövs mer än så här:

Fem cyklar och sedan är det fullt, åtminstone om man ska kunna ta ut valfri cykel någorlunda individuellt.

Cykelrummet på bilden ska räcka åt en hel trappuppgång med åtta relativt stora lägenheter. Hypotetiskt skulle det alltså kunna vara sisådär tjugo större cyklar som skulle samsas om detta utrymme. När jag var inne i cykelrummet idag insåg jag att det måste vara det tidigare soprummet, vilket avslöjas av den lilla halvrunda urgröpningen i väggen längst in. Och den gamla sortens soprum behövde ju inte vara så stora.

Men nu fick jag, som ni ser, tag på en hett eftertraktad plats där i cykelrummet, åt min stackars cykel som stått ute och blivit dängd i backen av stormbyarna. Frågan är då bara om man vågar släppa sin plats igen för att ta ut cykeln på tur?

För korta resor lönar det sig knappast. När jag häromdagen kom på att jag kunde cykla till torget, i stället för att gå som jag normalt gör, kändes det närapå revolutionerande, men i praktiken ledde det väl kanske till att jag sparade in fem minuter eller så, eftersom jag på hemvägen hade så många kassar att jag fick lov att gå ändå. Och lägger man då till tiden för att trixa sig ut ur och in i cykelrummet (där jag nu ställde cykeln längst in för att minimera risken att andra tar ut eller skadar den när de ska ha ut sina cyklar) lär det inte bli någon tidsvinst alls på så korta avstånd. Och då är det knappast heller enklare att ha cykeln i cykelrummet än på balkongen eller i lägenhetsförrådet, vilka är alternativ jag övervägt, men bortsett från att vi inte har plats där ska man ju i så fall ta sig upp och ner för två våningars trånga spiraltrappor, så nej. Möjligen som vinterförvaring. Men det är annars inte alls ovanligt med cyklar på balkongerna här, så jag är nog inte alldeles ensam om det här problemet.

Klagomålen till hyresvärden får dock vänta till en annan dag, för nu har jag ju faktiskt en plats i cykelrummet. Hurra!