torsdag 29 september 2011

De onämnbara än en gång

Jag märker hur jag numera allt oftare använder alternativa uttryck, som "kryp", "odjur", "elände", "helvete" eller kort och gott "djur", beroende på sammanhanget, om jag tvingas tala om vägglöss. Det är inte alls för att jag tycker att ämnet är tabu eller skuldbelagt (men det vet ju ni), utan bara för att min självbevarelsedrift jobbar för högtryck för att få mig levande ur den där mardrömmen.

Utdrag ur Bloggers statistik över vilka sökord som lett folk till min blogg.

Det här ska med andra ord helst aldrig mer bli en vägglusblogg, även om jag väl aldrig haft så många läsare som sedan jag skrev om mina upplevelser av att bli invaderad av vägglöss. Men av flera anledningar känner jag mig nu tvungen att redogöra för dagsläget och mina tankar just nu.

Att folk med jämna mellanrum frågar hur det har gått, "har du blivit av med dem nu?" och så vidare är givetvis helt naturligt, begripligt och även omtänksamt. Jag vill dock poängtera att det inte på något vis är nödvändigt att fråga mig om saken, för jag vågar ändå inte svara. Skulle jag få något nytt att berätta kommer jag garanterat att göra det, vare sig omgivningen vill höra eller inte.

Det förekommer alltså fortfarande att folk hittar hit på sökningar om vägglöss, och då och då får jag mejl från andra drabbade. Jag försöker så gott jag kan att svara alla, dela med mig av det jag vet och varit med om och påminna om att det går att överleva och börja leva igen. Problemet är bara att jag är i fel fas av bearbetningsprocessen för att kunna vara till så stor hjälp för andra just nu.

Visst förstår jag bättre än de flesta i vår omgivning hur det är (och fascinerande nog tycker jag mig se att de mänskliga reaktionerna är så väldigt lika från person till person, trots att de faktiska förhållandena kan skilja sig stort), och visst har jag åtminstone en del erfarenhet, konkreta tips och uppmuntrande tillrop att komma med från "andra sidan". Men jag befinner mig just nu i något slags mellanläge, antar jag. Å ena sidan har jag lämnat det kaos där man kan prata i oändlighet om sin misär och hopplöshet och gärna tar varje chans till ytterligare ältande med människor som delar ens situation. Å andra sidan har jag ännu inte nått den punkt då jag kan lägga det hela bakom mig och bara ta fram erfarenheterna i form av förståelse och goda råd. Än så länge lever jag med rädslan och oron. Försiktigheten tillåts påverka vad jag gör och vart jag åker.

Med en stor klump i magen ser jag på när Mario slår sig ner i soffan för att öppna postpaket från andra sidan jorden. Jag kommer på mig själv med att låta min glädje över att vänner återvänder från andra länder grumlas av rädslan för att de ska ha med sig fler objudna gäster hit till oss. Jag är nu mycket skeptisk till att köpa begagnat, vad det än må vara, trots att idén egentligen är helt i linje med mina värderingar. Ja, jag misstror till och med hotellen här på hemmaplan.

Samtidigt vet jag ju att det här inte är helt och hållet övergående. Det här är faktiskt bara början. Vägglössen är förmodligen tillbaka i Sverige för att stanna. Kanske kan befolkningen upplysas till att göra något gemensamt åt saken, men jag har svårt att tro det. Så den här rädslan och försiktigheten kommer jag att få dras med.

Som ett mycket tydligt bevis på detta kom så nyligen nyheten jag verkligen inte alls ville ha: Luigi och Daisy har fått vägglöss.

Min reaktion var så kluven den kan bli. Å ena sidan är jag antagligen en av deras närmaste och naturligaste informationskällor, jag förstår och jag lider med dem som ingen som inte drabbats kan göra. Å andra sidan vet jag för mycket för att riktigt orka med att hjälpa. När jag fick vägglöss var jag glad att alla bekanta tog det så bra och inte verkade rädda för att ha mig på besök, för så trodde jag att bara oinsatta, fördomsfulla människor skulle vara, men nu är det precis hur jag själv reagerar. Inte hit! Ta inte hit dem! Inte en gång till, för då dör jag!

Ni fattar säkert. Nej, det gör ni inte, men det fattar ni också. Än en gång tusen miljoners tack för varje gång ni står ut med mig och de återstående delarna av min galenskap. Jag hade inte klarat det utan er. Måtte Luigi och Daisy mötas av samma hjälp, även om den inte kan bli så stor som den borde från min sida.

Kan vi prata om något annat nu?