Året 2010

Jaha, vad hände det här året då?

• Jag flyttade inte. Efter att under de föregående tre kalenderåren ha flyttat varje år har jag i år hållit mig stilla.
• Jag fyllde jämnt och firade med fest tillsammans med Mario.
• Jag började plötsligt dricka mjölk igen, efter ett antal års uppehåll. Och det var precis lika gott som förr.
• Jag startade eget företag, skrev magisteruppsats och jobbade hårdare än någon gång tidigare.
• Jag träffade ett helt gäng nya små glada och dreglande människor.

Här borde jag väl ha något eller några "bästa" också. Men vad ska jag ta? Förslag?

Ytterligare uppdatering

När man så sällan hinner skriva blir det svårt när man väl ska göra det. Vad är så viktigt att det ska väljas ut framför allt annat? Och när man tänker så är svaret oftast: inget.

Men bara för att bloggen inte helt ska tappa greppet om mitt liv ska jag sammanfatta lite till.

Mer om julen:
Jag lyckades kombinera två av de saker jag under alla år som student har strävat efter men sällan lyckats med, nämligen att under julvistelsen i Falun träffa gamla goda vänner och plugga. Två mycket långa dagar blev det i slutet av julhelgen, med socialt umgänge på förmiddagarna och skrivande på eftermiddagarna, kvällarna och nätterna. Och nej, inte en enda natt under julresan sov jag ordentligt. Däremot vägde jag mig. Och var nöjd med resultatet. Ute var det strålande vackert, mestadels rejält kallt och den dag som det gick bra att gå på långpromenad utan långkalsonger såg man i gengäld inte långt alls på grund av ymnigt snöfall. Sjön var bara en vit evighet. Men det var lika underbart för det. Sista dagen tog jag nästan ledigt från både studier och företag och ägnade dagen åt underhåll av min trötta dator.

Hemresan:
Tågresan tillbaka till Göteborg innehöll ovanligt lite att redogöra för. Tågen gick, och förutom att min vagn saknades var det inga problem. Den här gången hade jag otur med medresenärerna i stället. På den första sträckan antastades jag av en lodis, som fick mig att sitta klistrad mot fönstret och försöka hålla andan i en halvtimme. Sedan förföljde han mig ett tag även inne i köldhålet som utgörs av Örebro centrals vänthall, men där kunde jag åtminstone smita undan och söka skydd i folksamlingen. På nästa tåg ville jag försäkra mig om en behagligare omgivning, men råkade då välja att sätta mig bredvid tågets mest förkylda tjej, som satt och snöt sig intill mig i tre timmar.

Åter i Göteborg:
Efter detta hade det inte kunnat vara skönare att komma hem till Göteborg. Och på perrongen stod den bästa tänkbara överraskningen, som var där bara för att möta mig, och som sedan följde med hem och lagade mat åt mig i min julklappsstekpanna, medan jag fick ordning på mig själv och allt annat.

Därefter har jag kastat mig in i allt det vanliga igen, som om det inte alls var mellandagar. Faktum är att jag redan upplever det som nytt år, eftersom vardagen står i full blom för mig. Som vanligt är jag i otakt med allt och alla, men det struntar jag i för ögonblicket.

Jul i Falun 2010

Kort sammanfattning så här långt:
Onsdagen var tågresa, kort möte med moster i Örebro och ankomst till kylan i Dalarna.

Torsdagen var Falu stad, ringrostig bilkörning, knarrande snö, julklappsshopping och klädning av vår fetaste gran hittills.

Och nu är det mättnad efter julbord, vackert inslagna klappar under granen och avstängd tv (tjoho!).

Dessutom:
God jul och allt annat!

Vad tjock den är!

Inför den obevekliga julen

Idiotiska jul att vara i vägen. Den tar så mycket tid från allt annat. Jag bara måste älska folk som inte tycker att man behöver vara ledig i mellandagarna (som min handledare och alla verksamheter som fungerar åtminstone hjälpligt)!

Själv är jag ju både student och företagare och således kommer jag inte att vara helt ledig en enda dag. Eller ja, kanske nyårsafton, vi får se.

Dock börjar jag tycka att det känns lite trist att jag så helt har förträngt det där med julklappar. När nu alla andra verkar tycka att det har betydelse är det kanske en aning knasigt av mig att glömma det bara för att jag själv inte bryr mig om det i år. Och jag gillar ju att hitta på och ge bort roliga saker! Det har bara inte funnits tid till det.

Som så ofta är jag helt i otakt med världen omkring mig. Att jag säkerligen kommer att få tvinga mig att gå upp tidigare än jag normalt gör på morgnarna under julhelgen, det kommer jag knappast ifrån. Och medan de flesta andra bekymrar sig över hur de inte ska gå upp i vikt över julen tänker jag att jag måste försöka passa på att äta upp mig lite när det står en massa kött på bordet. Kanske borde jag till och med försöka komma ihåg att äta mer av föräldrarnas goda julgodis än bara enstaka provsmakarbitar också.

Men först väntar en heldag med, på och kanske i väntan på tågen. Det är lika bra att räkna med några timmar mer än vad som står i tidtabellerna, klä sig varmt och packa ned så mycket matsäck som möjligt. Om ändå alla dessa timmar på resande fot kunde användas till jobb, men det betvivlar jag starkt.

DECEMBERSTRESSEN (ett personligt exempel)

Situationen kan i korthet beskrivas så här:

Att stressa över	Framgång beroende av
UPPSATS	tid
JOBB	tid
PENGAR	jobb
BOSTAD	pengar + uppsats + [okänd storhet]
HÄLSA	mat + sömn + motion + relationer
MAT	pengar + tid
SÖMN	tid!
MOTION	tid
RELATIONER	tid + hälsa + uppsats + jobb (+ pengar)
JUL	tid + hälsa + relationer + julklappar
JULKLAPPAR	tid + pengar (alt. tid x 10)

Då det i själva verket är brist på tid som är det centrala kan man också sammanfatta det i något liknande:

DECEMBERSTRESSEN = tidsbrist x 24 + [okänd storhet]

Och:

missat/inte nödvändigt telefonsamtal => DECEMBERSTRESSEN x 2


Alltså. Det är inte för att klaga. Jag vill bara

1. visa att jag har blivit vuxen och att advent därmed inte längre är vad det en gång var
2. att det ska bli januari
3. få förståelse för detta (fast som vanligt är det ju inte er det här berör egentligen).

Många papper blir det

Inte det papperslösa samhället.

Pappersslösarsamhället.

Förlåt, jorden, för att jag har gått och blivit en ond företagare som genererar så många fönsterkuvert.

(Fast privat tänker jag fortfarande inte skicka några pappersjulkort.)

I det vita

Jag måste göra ett pluggryck igen, men idag var det en för Göteborg sådan sällsynt vinterdag att jag först bara var tvungen att gå ut. En decimeter nysnö på den snö som redan fanns, sol, varken för kallt eller för milt och helt vindstilla. Perfekt för skidåkning om man ägnar sig åt sådant. Själv tog jag en promenad.

Starta företag

Jag börjar förresten undra så smått om företagande på något sätt kan ge föraningar om hur det är att få barn. Man förbereder sig minutiöst i en evighet, men när dagen man väntat på till slut kommer är man i alla fall inte beredd. Men folk frågar, gratulerar och skickar blommor och det är en väldig uppståndelse. Det är också ett fasligt sjå att välja namn och man får alldeles på tok för lite sömn. Och det är fantastiskt roligt och det enda man har i huvudet.

Nej, förlåt, jag vet att det var en töntig liknelse.

En helt (nåja) annan sak jag funderar över är hur jag lämpligast ska sprida adressen till företagshemsidan till de bloggläsare här som inte redan fått den via Facebook och mejl. För hur mycket jag än vill marknadsföra mig känner jag inte för att ha direkta länkar mellan de två ställena. Lite fånigt kanske, men så är det.

Mammas lilla flicka

Justja. Jag tänkte att den här dagen blev jag väl ändå verkligen, verkligen vuxen på riktigt. Trots att jag fortfarande bor i ett studentrum.

Men så kom den traditionella adventskalendern med glitter på med posten och jag blev osäker igen.

Nätverket

När jag skrev affärsplan började jag för första gången på allvar utvärdera mitt befintliga nätverk. Jaha, lite släktingar och några spridda bekantskaper här och var, tänkte jag, men knappast någon man kan be om någon hjälp av. Alla säger bara att de inget vet.

Men i själva verket omger jag mig faktiskt inte bara med civilingenjörer, vilket jag konstigt nog fortfarande ibland får för mig, utan minst lika många pedagoger, journalister och rent allmänt språkkunniga som sitter inne med en massa värdefulla kunskaper och erfarenheter. Och halva befolkningen har ju eget företag, tycks det en när man väl börjar forska lite. Sedan finns det de man kan låna pengar av, andra som kan det där med ekonomipysslet, någon som just ska göra sig av med en massa kontorsmaterial och så ingenjörerna som gärna hjälper till med det tekniska. Eller, nej, det gör de oftast inte, så det får jag själv räkna ut hur det ska göras. Men då känner jag mig duktig och lär mig saker i alla fall. (Förutom när jag bara blir stressad och frustrerad för att det tar så mycket längre tid än om jag hade kunnat få hjälp.) Därutöver finns det en hel massa uppmuntrande, glada och peppande nära och kära (och till och med avlägset bekanta) med tålamod att lyssna.

Och jag vet att jag inte pratar om annat just nu, men hur skulle jag kunna när jag själv inte hinner tänka på annat? Tack för att ni uthärdar (ni som gör det). Jag kommer att fortsätta behöva er även efter idag, ja, troligen ännu mer hädanefter, så om ni fortsätter finnas lovar jag att fortsätta vara tacksam. Okej? Ja, ni kan ju få någon reklampryl som belöning någon gång sedan. Eller ett korsord. Eller en puss. Det beror lite på relation och intressen, antar jag.

Måndagsärenden

Jag var för ovanlighetens skull ute och uträttade ärenden i verkligheten idag. Med varierande resultat kan man säga.

Banken gick bra. Det var bara andra gången sedan jag flyttade till Göteborg (för snart tre år sedan) som jag var inne på ett bankkontor här i stan. Det är förstås inte heller meningen att man ska gå dit, vilket antagligen förklarar att just den här banklokalen låg i en städskrubb och hade öppet i ungefär en kvart om dagen. Dessutom var dörren låst, så kunderna fick hålla på och öppna för varandra hela tiden. Smidigt. Men detta bidrog å andra sidan till en gemytlig gemenskap bland oss alla som klämde in oss i skrubben. Det visade sig nämligen att det fortfarande visst finns folk som går till banken för att uträtta ärenden. Alla de andra var dock så omoderna att de hade kontantärenden, så när det öppnades en ny kassa enbart för andra slags ärenden var det bara jag som var intresserad av den, så jag kunde gå före hela kön och lämna in mina papper. Det var ju smidigt (och den här gången är jag inte ironisk).

Sedan klättrade jag upp på gångbron över motorvägen och järnvägsspåren vid Olskroksmotet. Den ser inte alls ut som på bilden här, för den gamla bron revs kort efter att jag gått där senast, så nu var det en ny och stabil en, men det hjälpte inte mycket. Jag lyckades ändå inte uträtta mitt ärende, som gick ut på att jag skulle ordna en bild som ersättning för en redan existerande. Men en sådan vy som jag är på jakt efter får man nog inte tag i inne i stan, där det är fullt med vägar och stolpar och staket överallt kring järnvägen, som dessutom är så skyddad att den inte behöver ha en massa "livsfarlig ledning"-skyltar eller motsvarande.

En bild på ett tåg blev det i alla fall. (Som en särskild hälsning till Nische.)

Sedan fortsatte jag till biblioteket. Det gick faktiskt precis enligt planen.

Det drar ihop sig

Det är vinter redan före december! Det betyder att det inte hjälper med tredubbla tjocktröjor, stickad sjal, filt och fårskinnstofflor för att jag ska hålla värmen inne vid datorn, men det betyder också att det är skönt ute. Inget slask utan vitt och ljust, och skön, kall vinterluft att andas. Detta bidrar till att göra vad jag redan vet kommer att bli en ovanlig december ännu underligare.

Jag skulle förresten hemskt gärna ha november i en månad till (vilket låter vansinnigt, jag vet, men jag har ju mina skäl), så jag kan inte precis påstå att jag längtade efter advent eller ens var det minsta beredd på det. Just nu tänker jag bara på två saker, och de involverar inte pynt, så att hålla på traditionen kändes heller inte viktigt, men i fredags tänkte jag att det kanske var lika bra att försöka hänga med, för annars kommer väl hela decembergrejen att komma som en total överraskning också.

Därför grävde jag fram mitt samlade advents- och julpynt (det jag har i Göteborg, vill säga) och slängde fram alltihop på en gång. Normalt sett är jag emot sådant beteende, men då det i detta fall handlar om en ynka ljusslinga och elva pyttesmå gröna julgranskulor till dekorationsträdet samt en usb-gran tyckte jag att det inte var något att tjafsa om. Jag ville dock inte offra tid på att klä in trädet i ljusslingan så den fick helt enkelt bara hänga på gardinstången. Tur var väl det, för trots att jag testade den först upptäckte jag inte förrän jag hängt upp den att den var trasig (som så mycket annat nu). Så nu hänger den där och ser mörk och dyster ut, men jag kommer åtminstone ihåg att det är första advent idag, så någon nytta gör den väl.

När Miss Gillette igår skrev om sitt jojojulnjutande insåg jag att jag följer ungefär samma mönster, med den skillnaden att jag verkar ha tagit anti-juliskheten och normalgillandet i omvänd ordning. Själv har jag varit minst sagt anti de senaste åren, och jag skulle utan större problem helt kunna skippa julen i år. Julen ger mig inte den rätta ron när jag inte har alla de viktigaste kära på samma ställe. Julmaten har jag aldrig tyckt om, och nötter kan man ju äta utan att det är jul. Dessutom försiggår en massa eländigt tv-tittande som jag tvingas delta i om jag vill försöka vara trevlig och umgås.

Nej, jag har inte tiiid! Och på tal om det måste jag återgå till allt det andra nu. Ah, klockan är bara lite över 22! Flera timmar kvar av dagen att jobba på!

Åter tioll io

Jahapopo, så giock det externa tangentbordet sönder och jag tviongas använda datorns eget ionbyggda knasioga (kolla länken för förklarioong).

Jag har ytterliogare ett gammalt tangentbord liooggande här också, men det går ionotoe att kopopola iono poå den här datorn, så alltså siootter jag här med tre tangentbord och har ändå ionget som går att skriova poå.

Och att skriova är ju lioksom det jag ägnar mioog åt här. Suck och poust.

Tank jo

Tänkte precis skriva ett inlägg om hur tacksam jag är över alla människor omkring mig som visar sig kunna och vilja hjälpa mig med både det ena och det andra i samband med mina företagsförberedelser, men så kom jag på att det visst är sån däringa Thanksgiving i USA, och då kunde det ju verka som om jag skrev bara för den sakens skull. Så det får bli i morgon i stället. Eller när jag råkar få några minuter över nästa gång.

Ta det en gång till

Tidigare under kvällen tillbringade jag några timmar på nyföretagarträff på Skatteverket. Jag insåg snart att jag redan hade koll på det mesta som togs upp, antingen sedan den starta företag-dag jag var på för ett par månader sedan eller från sådant jag läst om själv eller redan erfarit i praktiken.

Jag kunde med andra ord ha använt min tid bättre, med tanke på hur mycket jag har på mina listor över saker att göra, men jag var rätt nöjd och glad ändå. Och var inte ens i närheten av att somna, fast jag borde vara trött efter en lång pluggnatt.

Längst bak satt (något oväntat, eftersom det var helt frivilligt deltagande) några "coola killar" som tydligen hade bestämt sig för att ha en negativ och hånfull inställning till Skatteverket, men på det hela taget var det en lika snäll och trevlig stämning som det hela tiden hittills har varit kring de här företagsförberedelserna.

Dessutom kände jag mig smart som fattade. Skam vore det väl annars, förresten, efter att ha läst företagsekonomi på gymnasiet, ekonomistyrning med bokföring på universitetet och plöjt nyföretagarinformation konstant de senaste månaderna. Ja, repetition sägs ju vara bra, och det ligger nog möjligen något i det.

Tur att jag inte är skrockfull då

Jag är inne i ett par dagars extrem motivation igen, så trots att det är mitt i natten och jag är dödstrött (eftersom jag var lika mycket igång den föregående natten och inte sov då heller) är det lika bra att fixa saker när jag nu känner för det.

Bland annat köpte jag tågbiljetter till jul. När jag skulle välja plats blev jag lite sådär nojig igen, för att om jag väljer aktivt så har jag ju mig själv att skylla om det blir en dålig plats. Sedan valde jag ändå och då blev det först "tekniskt fel", och när jag gjort om hela bokningsproceduren fick jag plats nummer 13.

Ska man bli nervös nu? Ja, absolut! Fast det där med 13 struntar jag i. Jag tänker snarare på att det sällan är trevligt att åka tåg kring julen. Som förra året, till exempel. Skönt att jag har en månad på mig att glömma bort det här nu.

Födelsedagsfirande i cykelverkstaden

Igår var det kalas hos Mjölbykusinen och Sköna H, med deltagande av en massa av deras släktingar från olika håll. Mario och jag åkte till Mjölby över dagen, vilket faktiskt fungerade utmärkt, trots snö och många tågbyten. Även resten av min familj tog sig dit, så det blev nästan så mycket släktträff vi kan räkna med att få till nuförtiden.

Som om det inte räckte med roliga människor att umgås med så lät vi oss underhållas av det mycket spännande hus som Mjölbykusinen och Sköna H har att visa upp. Bäst, åtminstone för en tillfällig gäst, är förstås alla dörrar som leder till mystiska skrubbar, vindsförråd fyllda med loppisfynd och andra intressanta tingestar, och så givetvis den stora, helt fantastiska källaren, med karaktäristisk och ljuvlig källardoft och mängder av små rum att ha pettsonska verkstäder och förråd i. Jag tog några bilder, men min kamera (eller i alla fall blixten) har ballat ur, så ni får hålla till godo med det lilla ljus som kunde fångas upp.

(Måste visst ha en ny kamera snart. Och en ny telefon. Och en dator till. Suck. Klarar man sig på en smarttelefon, tro?)

Hallen blev den naturliga samlingsplatsen under kalaset, när man behövde sträcka på sig och ta lite luft. Och kolla om någon hade ringt. Det hade ingen, för alla hade ju lagt ifrån sig telefonen.

Hos Mjölbykusinen och Sköna H hittar man trädgårdsodlingar, handarbeten, seriösa porslinssamlingar och hundra sorters hembakta småkakor, och dessutom gamla cyklar i mängder. Vi räknade till sexton stycken i källaren, som på sina håll snarare liknar ett cykelrum i ett studentbostadsområde än ett vanligt villakällarförråd.

Huset är inte precis nybyggt, vilket en del inredningsdetaljer vittnar om. Undrar om brandskåpet finns kvar?

Trots att det var värdparet som fyllde år fick även jag med mig en present hem: en Göteborgsduk!

Under tågresan hem satt vi sedan mest och drömde om rymliga källare. Själv är jag visserligen ganska nöjd med att bo litet, för det gör att man låter bli att samla på sig saker som man absolut inte behöver. Men när man inte ens kan hitta ett lämpligt förvaringsställe för en kasse valnötter (under sängen säger ni?) är det klart att det är lätt att börja drömma om mer. Tänka sig, en egen cykelverkstad!

Låta sitt vatten

Under tiden jag stod och pratade med den trevliga telefonförsäljaren, han som försökte blåsa mig och sätta mig som företagare i klistret redan från början, stod en annan trevlig karlslok utanför fönstret och LÄTTADE PÅ TRYCKET. Fullt synligt. Ungefär i den del av cykelvägkorsningen som syns till höger på bilden i mitt förrförra inlägg. Som vanligt när sådant händer trodde jag till en början inte mina ögon, så jag hajade till först efter någon sekund (så där som figurer i tecknad film gör när de springer ut över kanten på ett stup), men ställde mig sedan och vrålstirrade.

Jag säger "som vanligt", för dessvärre är det här inte någon särskilt unik händelse, vilket säkert de flesta vet av egen erfarenhet. Och att jag säger "vrålstirrade" beror på att det är vad jag brukar göra när män ställer sig och URINERAR i min åsyn.

Är det så att det inte alls generar vissa män att TÖMMA BLÅSAN mitt framför sisådär 30, 40 lägenhetsfönster? Tänker de inte på det eftersom de har PISSAT i sällskap, med öppen toadörr och vid vägkanter hela livet? Njuter de till och med av att få en anledning att hala fram den och KASTA VATTEN inför publik? Gör de det bara för att de kan? Det må vara fullt naturligt att SLÅ EN DRILL, och det är kanske inte ens särskilt upprörande i sig, men tycker de verkligen att det är helt okej att göra det framför okända människor som exempelvis sitter och äter?

Dagens tilldragelse med slusken som ställde sig och PINKADE mitt i korsningen och en bra bit från närmaste högre växtlighet (men inte så långt bort att han inte hade något val), påminner mig förresten om en episod uppe på Hekla förra sommaren. Min mamma hade då mycket roligt åt mitt lilla utbrott över den herre som stod och LÄTTADE SIG mitt i mitt synfält medan jag satt och åt. Uppe på en vulkan finns visserligen inte många buskage att dölja sig bakom, men han kunde ju förslagsvis ha valt att gå bakom sin bil eller något av de stora klippblock som fanns på platsen. Fast antagligen tyckte denna karl, som en hel del andra, att det var hans rättighet att få SLÅ EN SJUA med fri utsikt över den makalösa naturen.

Undrar om han alls reflekterade över hur vi kvinnor bar oss åt ute i det öppna, karga isländska landskapet. Förmodligen inte. För den orättvisan, och hans brist på hänsyn, tyckte jag att jag kunde få härja lite mot honom, där jag satt tryggt instängd i en stor bil. Och åt! Medan han KISSADE!

Och det är klart att jag glor när de tvingar mig sådär, blottarna. De må njuta av det, men jag glor nedlåtande, så det så. Så mycket att se brukar det ju inte vara heller, för den delen.

Jaja.

Det måste vara det här som kallas penisavund.

Splittrad, stressad och sunt misstänksam

Det närmar sig. I december är jag alltså företagare på riktigt. För ett par veckor sedan var det den bästa moroten i världshistorien för att skriva färdigt en magisteruppsats på kort tid. Nu börjar det dock kännas som så snart att jag inget hellre vill än att ägna mig åt att förbereda mig inför företagsstarten. (Jag skulle med andra ord egentligen behöva en uppsatsslavdrivare, en som inte är så medgörlig som jag själv. Och så dubbelt så långa dygn på det.)

Igår fick jag min första adresserade reklam till mig som företagare. Eftersom jag nästan aldrig får post annars kunde jag inte låta bli att vara lite till mig över det. Fast ännu roligare var det förstås när jag idag äntligen fick registreringsbeviset från Bolagsverket. Nu vet jag vad mitt företag heter!

Det finns givetvis sådant som jag inte alls ser fram emot också. Men det jag hittills fasar mest för är ingenting som har med skatter och bokföring att göra, inte heller att tvingas lära mig att marknadsföra mig själv och mina tjänster och faktiskt inte ens den högst osäkra tillvaron där jag inte vet om jag kommer att kunna försörja mig. Nej, det värsta av allt är att det kommer att ringa en massa folk och försöka sälja saker till mig, och att jag då måste svara i telefonen. Jag antar att jag vänjer mig. Med principinställningen att inte ingå avtal över telefon vet jag ju i alla fall vad jag ska säga.

Men lätt är det ju inte. Det insåg jag redan idag. Mitt under frukostätandet ringde en kille och ville "ha min hjälp". Jag var naturligtvis lika misstänksam som vanligt, men då jag var trött och förvirrad lät jag mig ändå bli indragen i samtalet i några minuter. I efterhand tycker jag att det är lite konstigt att han gav med sig tämligen enkelt efter att jag hade sagt att jag inte går med på saker utan vidare utan ville tänka på saken, så jag blev genast nervös att samtalet spelats in och kommer att manipuleras och att jag sedan får en faktura på något jag inte har beställt.

Sedan ägnade jag förmiddagen åt att (i stället för att jobba med uppsatsen, som jag faktiskt hade tänkt) googla och läsa mängder om det här företaget som nu tydligen går under namnet Ace (tidigare Ace Online och Nordic Ace), och som gjort sig känt som typiskt fult i sina metoder. Dock verkar det mest vara så att de är mycket dyrare än vad folk fattar, att man får väldigt lite för pengarna och att det nästan är omöjligt att bli fri från dem när man en gång blivit kund. De som tackat nej till telefonförsäljningen tycks främst klaga över att försäljarna ringer igen och igen, som det verkar utan att ha någon koll på att de ringt samma nummer många gånger förr. Så jag hoppas att det inte blir värre än så. Och jag hoppas att jag verkligen sa nej tillräckligt tydligt.

På sätt och vis var det ju bra att de här var de första som ringde, för nu är jag mer på alerten än någonsin. Å andra sidan hade inget företag som jag skulle kalla seriöst och respektabelt ringt mig på detta sätt, på mitt privata mobilnummer i sådana ärenden.

Brr!

En anledning att gå ut

Står i fönstret, som jag så ofta gör när huvudet går på tomgång. Följer de förbipasserande bussarna med blicken, sveper vidare och läser av hela bilden. Fastnar automatiskt vid något som ser lovande ut. Är det inte?

Jo! Titta här! Nummer 34.