Social typ

Jag har varit dålig på att uppdatera er om mina närmaste grannar, kom jag på. Den trevliga grannen som flyttade in i vintras gav sig plötsligt iväg igen frampå vårkanten och ersattes av en kille som tydligen har ägnat större delen av sommaren åt att chatta. Eller om han möjligen ignorerar någon som försöker få kontakt med honom. Hur som helst har jag hört välbekanta meddelandeljud från ett mycket känt chattprogram sisådär en gång var tionde sekund nästan konstant om kvällarna. Ibland resten av dagarna också.

Men nu har det upphört. I stället hör jag gång på gång telefonsignaler från ett annat ungefär lika känt kommunikationsprogram. Det ringer och ringer och ringer och ringer. Tuuut-tuuuuut, tuuut-tuuuuut, tuuut-tuuuuut.

Jag funderar på om grannen kanske nätdejtar och nu har tagit det till nästa nivå. Fast han verkar ju aldrig svara, så det kan väl knappast hålla så länge. Alternativt hör han dåligt. Om man skulle knalla över och tala om att det ringer och tipsa honom om att skruva upp ljudet lite?

Ännu finare idag

Intagen natur

Häromdagen upptäckte jag en hemlig hasselbuske precis utanför huset. Hemligheten låg i att jag inte tidigare lagt märke till dess hasselkaraktär, trots att jag passerat den så gott som dagligen i över ett år. Men nu var det nötter på gång. (Nötter! Hurra!)

Sannolikheten att jag får smaka extremt närodlade hasselnötter är dock försumbar insåg jag, för om jag lämnar dem på grenen för att mogna lär någon annan ta dem före mig sedan. En stund senare och bara en kort bit därifrån mötte jag också mycket riktigt en ekorre med en stor klase hasselnötter i munnen. Ekorren tittade nervöst på mig -- eller kanske anklagande? Och det är klart, det är väl viktigare att de små kurrebarnen får mat än att jag får gratis nötter.

Sedan tog jag ändå några stycken med mig in, för att i alla fall få njuta av dess närvaro, även om det aldrig skulle bli något smakprov.

Just dessa blir inte ekorrmat.

Tydligen var jag väldigt ouppmärksam på naturen alldeles inpå mig här förra sommaren, för i år har jag också förvånats över hur fullt det är med vildhallon överallt i dikena. Och idag, när jag gick på promenad med radarn inställd på fler hasselbuskar, hittade jag ett stort björnbärssnår utefter en stig där jag också gått många gånger.

Även den här gången plockade jag med mig lite natur in i rummet, nu i form av ringblommor som växte på en allmän komposthög nära huset. Ringblommor hör till de vackraste blommor jag vet, och ingen Flinnträdgård är riktigt fullständig utan dem. Men jag hade faktiskt glömt hur de doftar! Kanske har jag aldrig tagit in några förut.

Solsken i gråvädret.

Så när nu kvällarna blir allt mörkare utan att det ens är riktigt ljust på dagarna, och när jag börjar inse att de där ytterligare chanserna till sol, bad och somriga utomhusaktiviteter visst inte var så självklara som jag trodde för ett par veckor sedan, då kan jag åtminstone njuta av min egen lilla sensommarträdgård här i fönstret.

Åt rätt håll

En annan grej. Jag har ju länge, ja, sedan jag började plugga på GU faktiskt, klagat över att jag har fått så dåligt med information inför kurser som jag har sökt och antagits till. Ofta har jag tvingats mejla och fråga om sådant som startdatum för kurserna.

Till den här höstterminen hade jag sökt fem kurser. Jag kom in på allihop och tackade ja till två av dem, mest för säkerhets skull, för i stället för att gå dem tänker jag registrera mig på en som jag inte har sökt (vilket inte har med saken att göra, utan bara är bonusinformation). Och då! Ja, då får jag brev och mejl med information om de båda kurserna som jag tackat ja till, i god tid före inte bara kursstarterna utan även långt före terminsstarten.

Det tar sig.

Det kan gå bra också

När man börjar bli allt mer paranoid och det mesta tycks gå emot en känns det fint att då och då kunna notera att saker också kan gå både över förväntan och bra. (Ibland blir det bra, som jag brukar säga.) Till exempel så här:

Måndag kväll: Börjar leta optiker, hittar en som ser lämplig ut och finns på promenadavstånd, upptäcker att man kan och gärna får boka tid på nätet och tack vare detta blir det en omedelbar bokning.
Tisdag middag: Synundersökning och utprovning av nya glasögon.
Torsdag förmiddag: Sms om glasögon färdiga för hämtning.
Torsdag middag: Klämmer in en promenad mellan andra aktiviteter och hämtar ut nya glasögon.

Mindre än tre dygn efter att jag på allvar bestämde mig för att se till att snart komma iväg till optikern har jag alltså ett par nya, snygga och sköna glasögon att vara nöjd med.

Dessutom behövde jag inte ens betala dem själv. Föräldrar är allt bra att ha ändå. Liksom tidsbokning på nätet.

Ark men ingen syndaflod

The Ark på Liseberg på kvällen. Vi velade dock en hel del först, eftersom regnet kom skurvis och mer eller mindre garanterat skulle förfölja oss resten av dagen, och var någon tillräckligt sugen på konserten för att ta risken? Ja, så blev det i alla fall, och det visade sig vara rätt beslut för åtminstone min del.

Jag hade inte riktigt vetat vad jag skulle vänta mig av konserten, vågade inte ens gissa om det skulle bli mycket folk, men det blev det förstås. Det var den publikmässigt största konsert efter Håkan Hellströms (men honom kan man knappt jämföra med ju) som jag bevistat på Liseberg. Och bra var den också. Jag hade hunnit lyssna in mig lite på nya albumet under dagen och kunde därför med lätthet både känna igen och skilja ut de nya låtarna från de äldre hitsen. Blandningen framstod som i det närmaste optimal (även om jag personligen saknade en låt) och hela konserten kändes proffsig och snygg.

Att sedan dessutom, tillsammans med trevligt sällskap, få stå där i den stora publiken medan de tunga molnen tornade upp sig och mörkret snabbt föll bättrade på stämningen ytterligare. Visst, jag medger att jag retade upp mig på ett antal korkbollar som, så snart det fallit tio ynka regndroppar, fällde upp sina paraplyer mitt i publiken. Förutom att det är ett oförsvarligt beteende överhuvudtaget så regnade det faktiskt inte. Fast det insåg de också så småningom, och så kunde även slutet av konserten avnjutas i en positiv anda.

Som för att en gång för alla understryka för mig att vi gjort rätt val i kväll höll regnet sig nådigt uppe tills jag precis kommit innanför dörren hemma. Nu glittrar det stillsamt på fönstret medan jag sitter inne i värmen och letar upp den där enda låten som behövdes för att göra kvällen komplett.

Lite annat hela tiden

Efter tips från Miss Gillette har jag nu (här!) lekt loss med text från den senaste tidens bloggande (bland annat, för varför hejda sig, liksom?), och fått såväl fina bilder som något slags sammanfattning av mitt aktuella bloggspråkbruk. Och ja, nog visste jag att jag skriver lite betydligt mer än lite, men nu blev det ju väldigt tydligt på något sätt. Jaja, några utmärkande egenheter ska man ju ha.

Hem till Dalarna just nu. Eller nyss då.

Den otippade vändningen

Kriget är slut. Oväntat nog slutade det med enbart vinnare.

Jag vet inte om de hittade mitt brev och mina kvitton eller om de bara ändrade sig, men idag kom det en väska i alla fall. Min väska! Och jag hävdar, som jag gjort hela tiden, att Fjällbrynt bara måste tjäna på att jag får den. För nog är det väl bättre med en nöjd och trogen kund som går omkring som en levande reklampelare på sina expeditioner i stan, och som dessutom talar vitt och brett om messmörets förtjänster, än med en besviken före detta kund som drar med sig alla sina nära och kära i en ilsken bojkott? Såklart det är.

Messmörsväskan, för storleksjämförelsens skull tillsammans med innehållet i veckans andra stora paket, standardenheten Svensk ordbok (som jag vet att jag är väldigt sen med att skaffa, men för sent var det ändå inte).

Förutom att jag givetvis är väldigt glad över min nya fina väska är jag tacksam över att inte behöva fundera på att utvidga bojkotten till att gälla även Milko. Det hade blivit jobbigt, särskilt när jag besöker Dalarna. Och så är det ju trevligt att kunna äta messmör igen.

Jag sa ju det: What a mess!

En rolig detalj, förresten: "This bag is not a toy". Det här är allvarliga grejer!

Inte egalt varför det kvittar

För två år sedan, under mitt första år här i Göteborg, strävade jag efter att se och uppleva så mycket som möjligt av staden och dess utbud av gratisnöjen, och sa saker som att det var bäst att passa på innan jag antingen flyttade härifrån igen (efter ett år) eller fastnade och blev som de flesta andra i stan.

Men nu då? Har jag börjat bli göteborgare på riktigt nu? Jag undrar jag. Hur som helst struntade jag visst helt i Kulturkalaset i år. Jag skyller visserligen på att jag för närvarande inte har något busskort och att jag är för lat för att cykla in till centrum för något jag inte är jätteintresserad av, på vädret och lite på att jag behöver göra annat. Men om jag bodde centralt skulle jag väl gå på något litet åtminstone? Eller?

Jo, så är det nog. Absolut! Absolut menar jag. Förresten är jag alldeles för sällan inne i stan. Måste ta mig tid snart.

Bloggen snackar dialekt?

Det dyker upp nya funktioner och det ändras lite hit och dit mest hela tiden på Blogger. Det tycker jag är kul, och oftast är förändringarna till det bättre, även om jag numera inte tar mig tid att testa allt så noga som jag gjorde förr. Jag vill, men det blir inte av.

Nu upptäckte jag i alla fall just att formatet för datumangivelsen överst för varje dag här i bloggen har ändrats. När hände det?

Det finns ett antal olika datumvarianter som man själv får välja mellan, men det har aldrig funnits någon som riktigt har fallit mig i smaken. Jag vill helst att både veckodag och datum ska anges, samtidigt som det ska vara i en ordning som känns svensk, men det har tydligen varit ett problem att få. Tills nu kanske. För nu ser det ju åtminstone någorlunda okej ut, med exempelvis "onsdagen den 11:e augusti 2010". Fast det där e:t krånglar ju till det. För givetvis får man också "lördagen den 31:e juli" och "måndagen den 2:e augusti" och sådant. För mina halvöstgötska öron låter det visserligen bekant, men jag säger inte så och skulle absolut inte få för mig att skriva på det sättet.

Jag tänkte att det skulle intressera er att veta det bara.

Onsdag 21:10

Vilken tur att jag tittade upp och ut, då strax före solnedgången, för då fick jag se denna fullständiga regnbåge på himlen. Det kändes lite trist att inte ha en kamera som räckte till för att fånga den i sin helhet, men jag tog vad jag kunde och skarvade sedan hjälpligt ihop två bilder för att kunna fortsätta njuta av min hela fina båge. Efter någon minut var den helt försvunnen därute.

Glömma bort-knep

Idag har jag lyckats både lura och förvåna mig själv på en och samma gång. Jag har nämligen just, för första gången tror jag, missat ett tvättpass på grund av glömska.

Nu är det hela ändå inte så extremt olikt min karaktär som det kanske verkar. Jag hade skrivit upp tiden, som jag alltid gör, bara för att jag annars nojar så över att eventuellt råka komma ihåg fel. Men för det allra mesta skulle jag inte lyckas glömma tiden om jag så försökte, speciellt med så lite annat inbokat som nu.

Antagligen var det utifrån den vetskapen om mig själv som jag idag, med en stark övertygelse om att jag skulle tvätta klockan 16, planerade allt annat efter det och städade och grejade tills det var dags att börja förbereda för tvätten. Då tittade jag på mina anteckningar och upptäckte att jag visst hade bokat tvättpasset före 16.

Och blev lite irriterad på mig och min klantighet, men mest bara förvånad över att det var möjligt.

För övrigt känns ryggen lite bättre idag, och den verkar ju hålla för städning, så då är svårt att vara annat än nöjd med dagen så här långt i alla fall.

Husturistbyrån

Några Göteborgskartor från de senaste åren.

Ryggen mår bra av att jag håller igång, så ikväll har jag tagit itu med både det ena och det andra i mitt rum: pysslat om växter, städat, rensat, plockat, sorterat, slängt.

En hel timme fick gå åt till att rensa i tidskriftssamlaren märkt "Kartor, turism, tidtabeller". Det var förstås enbart för att den hotade med att explodera vilken dag som helst, och för att jag ville kunna få plats med fler broschyrer, och inte minst kartor, i den.

Jag tvekade, men fattade sedan det smärtsamma beslutet att skiljas från några av mina stadskartor. Inte ens jag behöver ju faktiskt ha alla kartor från alla år och dessutom i flera exemplar!

Men oroa er inte, det finns fortfarande gratiskartor över Göteborg så att jag kan ha en i varje handväska och ändå någon över att ge bort om det skulle behövas. Dessutom har jag mer eller mindre aktuella kartor över Falun, Linköping, Ludvika, Dalarna, Siljansbygden, Bergslagen, Köping, Hallstahammar, Västmanland, Örebro, Östergötland, Mjölby, Motala, Vadstena, Norrköping, Söderköping, Växjö, Nässjö, Eksjö, Kalmar, Visingsö, Bohuslän, Sverige, rastplatser, cykelvägar, ekomuseer, diverse nöjesparker, universitetsbyggnader ... Ja, bortsett från kartböckerna då.

Flinns spådom

Tittade ut genom köksfönstret hemma hos mina föräldrar och fick se en spårvagn köra förbi på gatan. Det var trevlig omväxling till den senaste tidens drömmar som varit omständliga och dryga.

Och det bästa med den här drömmen var att jag hade tagit hänsyn till att antalet spårvagnsresenärer i Falun nog inte kommer att bli så stort, så att jag bara såg en kort, enkel vagn, och dessutom att den var vit, precis som Dalatrafiks fordon ska vara.

Detta kan knappast vara annat än en äkta sanndröm, väl?

Nu även kroppsligen tantig

Den här veckan bestod mest av dagar helt utan någonting att rapportera. Vi har mest sovit, ätit och sett på film. Men jag fick inte bloggpanik för det, för jag vet ju att förr eller senare händer det något. Och mycket riktigt, efter allt detta sovande vaknade jag idag med en ny känsla i kroppen.

Känslan var dock inte direkt av godo. Den bestod av en smärta i ryggen som inte liknade någon annan jag känt, och det enda jag till slut kunde gissa på var diskbråck. Det mesta stämmer i alla fall lite för bra för att det inte ska vara det.

Ibland är jag dock enormt envis, och nu hade jag bestämt att eftersom det skulle vara skapligt väder idag skulle jag ut och njuta av naturen, så trots att det när det kom till kritan var duggregn och jag knappt kunde röra mig, gav vi oss iväg på skogspromenad. Jag antar att det var det bästa vi kunde göra den här dagen.

Visst, det regnade lite, men det var inte kallt eller plågsamt på något sätt, utan gjorde bara att vi fick vara nästan ensamma på stigarna och runt sjöarna under vår flera timmar långa promenad. Där fanns blåbär, goda humörhöjande dofter, lagom ansträngande terräng, skön stillhet och vackra utsikter, och vi bara gick och gick. Och kroppen, visserligen fortfarande kraftlösare än vanligt, tackade genom att göra rörelserna allt lättare efterhand.

Men den där gränsen vid fyllda trettio, den som jag inte trodde var så fasligt magiskt egentligen, kanske verkligen är en vändpunkt, för under det här året har plötsligt krämporna ploppat upp från ingenstans. Tydligen åldras jag.

Dessutom har jag småsabbat mina glasögon efter en krock med en dörr här hemma häromdagen, så jag går och petar upp dem hela tiden för att de inte ska glida ner på nästippen. Irriterande och inte minst dålig tajming när det är meningen att jag ska fixa inkomster och inte extra utgifter.

Jag är lite trött på mig själv för närvarande.

No more messmör

Någon kanske undrar hur det gick med samlandet av messmörskvitton? Nej, antagligen inte, men det hindrar mig inte från att påminna alla och envar om frågan och dessutom redogöra för händelseutvecklingen fram till idag:

1.  Jag skickade in mina tolv kvitton redan i mitten av maj. Först velade jag dock ett tag, för jag tänkte att om man skickar in dem redan två månader före kampanjens slutdatum har de som tar emot posten säkert inte hunnit ordna något system för hanteringen av kvittona än, varpå de kommer att slarva bort mitt kuvert.
2. Jag fick ett kvitto över och gav det till min vän som tipsat om kampanjen från början. Han fick också ihop tolv kvitton och skickade in dem.
3. Vi väntade. Och väntade. Och så blev det sommar och jag glömde nästan bort det hela.
4. Kampanjens slutdatum kom. Min vän med Facebook-evenemanget delade med sig av senaste nytt om väskorna. Han hade mejlat och frågat varför de dröjde, och fått till svar att de just hade skickats. Någon dag senare visade han stolt som en nybliven förälder upp sin efterlängtade väska på bild.
5. Jag väntade i en vecka till men fick fortfarande ingen väska. Till slut mejlade jag och frågade artigt och snällt om jag kunde få veta om det skickats någon väska till mig (för jag börjar nästan tro att någon stjäl av min post annars). 
6. Ett snabbt svar kom, beklagande och med beskedet att mejlet skickats vidare till den som var ansvarig för kampanjen. Dessutom innehöll svaret ett löfte om att denna andra person skulle skicka väskan. Jag blev förvånad över detta, men vågade tänka att jag för ovanlighetens skull faktiskt kanske skulle få bli positivt överraskad av bemötandet från ett företag, och få det jag borde ha fått även om misstaget berodde på slarv någonstans i postgången.
7. En stund senare kom nästa svar, från den kampanjansvariga personen, som hävdade att de gått igenom alla inskickade brev och inte hittat något från mig. Därför kunde jag inte få någon väska.

Detta var inte långt ifrån vad mitt pessimistiska jag egentligen hade räknat med. Givetvis har just mitt brev försvunnit i posten. Givetvis kan inte ett företag acceptera att man bara säger att man har skickat in kvittona (även om jag undrar hur sannolikt det vore att folk skulle hålla på och försöka luras på det sättet).

Egentligen har jag inte förlorat något särskilt på det här. Bara ett brev med porto och ännu en del av min tilltro till mänskligheten, posthanteringen och lite annat sådant smått och gott. Och jag kan trösta mig med att jag inte köpte något messmör som jag inte ändå redan hade köpt.

Men ändå.

Min sedan länge pågående bojkott av Posten kommer nu att utökas så långt det bara är möjligt (vilket innebär ett definitivt slut på födelsedagskort och liknande den vägen). Dessutom lägger jag till Fjällbrynt till listan över objekt att motarbeta.

Jag hoppas nu bara att det kexchokladbadlakan jag väntar på ändå kommer, dels för att jag där redan har betalat för portot (vilket sinnrikt sätt att blåsa folk på annars!) och dels för att det skulle bli betydligt tråkigare att leva utan äkta kexchoklad än utan messmör.

Men nu har jag varit där

Mycket riktigt påstår min mamma nu att jag visst har varit på Visingsö tidigare. Jag menar fortfarande att det inte räknas.

Händelsen hon hänvisar till ligger tydligen 30 år tillbaka i tiden. På 1900-talet! Det kan ju knappast vara samma ö idag som då. Jag minns exempelvis inte att det fanns någon slottsruin där den gången. Eller några fina stenar. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg någon hästskit.

Alltså: räknas inte.

Lite mer Östergötland och Småland

Jag åkte alltså tillbaka till Marioskogen en tur till (till Mario, Luigi, Toad och Toadette), och liksom tidigare gånger där var det snarare fullspäckat schema än lata dagar på landet som gällde. På onsdagen var vi på besök på Visingsö, vilket var extra spännande eftersom jag inte varit där tidigare (vad än mina föräldrar må påstå).

Vi hade strålande turistväder, men för ovanlighetens skull var inte ens jag överdrivet angelägen om att se de mest omtalade sevärdheterna, så när Mario, Luigi och jag skulle promenera över ön valde vi en annan väg än den som ritats ut åt oss på kartan. Det blev liksom mer sport då. Men mina första och kanske mest bestående intryck av ön innehåller alla på ett eller annat sätt lukten av hästskit, för den kom vi inte undan vilken väg vi än valde.

Så var vi nere vid stranden på öns västra sida. Det blev inget bad för någon annan än Luigi, men vi ägnade en god stund åt att leta fina stenar.

Den underbart steniga stranden, som jag omedelbart blev helt betagen av.

Min mamma hade säkert velat ta hem halva stranden till sina trädgårdar, och ärligt talat kände jag ungefär så också. Nåja, det är inte precis någon nyhet att jag tycker om sten och stenar.

Jag fick fina presenter av både Mario och Luigi.

Sedan blev det grillning följt av ett kvällsbesök på folkhögskolan, där vi fick lyssna till härlig folkmusik som piggade upp de flesta i sällskapet. Och så imponerades jag av att man kunde gå in på biblioteket som stod obemannat men öppet i den sena timmen!

Som sagt blev det inte mycket traditionellt turistande, men Visingsborgs slottsruin blev jag sugen på att spana in redan när vi närmade oss ön med färjan.

Den turistigt välkomnande vyn mitt på eftermiddagen.

Det hann bli skymning och lätt duggregn innan jag fick tillfälle att ta mig en närmare titt på ruinen, men det gjorde det egentligen bara mer stämningsfullt och intressant.

En något kusligare sida av samma turistattraktion.

Så långt onsdagen. På torsdagen hann vi även med en tur till Ödeshög och Johannamarken innan vi tog tåget tillbaka till Västkusten. Regnet hängde i luften, men väntade snällt nog med att tillta tills vi hunnit se allt vi skulle och var på väg hem.

Jag hittade en axelremsväska som kostade 129 kronor, men som även låg på ett reabord i samma stånd och där kostade 70 kronor. Jag letade och letade utan att lyckas upptäcka några fel på väskan (och förresten skulle det väl vara andrasortering eller någon annan sorts rabatt för en sådan sak, inte rea), så jag kände mig tvungen att köpa den bara för det. Fast det kändes hemskt ovant att köpa en väska utan något uttalat behov. Så där fånigt kvinnligt liksom. Men den har många bra fack för stenar, snäckor och andra småsaker, så det blir nog bra.

Väntan och tjat

Jag tycker inte om att behöva vänta för länge, och speciellt inte när det börjar verka vara förgäves. Ännu mindre tycker jag om att tvingas tjata för att uppnå sådant som borde ha skett mer eller mindre automatiskt.

Kanske är det bara därför jag upplever att det händer så ofta. Att boken jag vunnit inte kommer som utlovats förrän jag frågar efter den. Att jag tvingas mejla och undra om sådant som uppropstider för kurser jag blivit antagen till om jag alls ska få någon information. Att post och telefonsamtal som borde ha kommit inte kommer. Att jag får skjuta upp beslutsfattande på grund av att andra inte orkar planera för saker som berör mig. Och så vidare.

Alla säger jämt "men ring själv då!", "skicka ett mejl!", "fråga!" och liknande. Och ja, det kan man ju göra. Men varför varför varför ska jag behöva göra det nästan varenda gång när det handlar om sådant som borde ha skötts av andra? Är det rimligt att så många människor som lovar saker glömmer att höra av sig som de sagt, att posten försvinner någonstans på vägen, att viktiga uppgifter halkar ur systemen och att kommunikation så sällan fungerar utan problem?

Och är det så konstigt då om jag börjar inbilla mig att det är mig allt strul förföljer? (Det handlar förvisso om vardagliga småsaker, men likaväl retfullt många.) För inte kan det väl fungera så dåligt för alla människor? Eller? Och vore det i så fall ett dugg bättre?

Nej, jag vill inte behöva vänta förgäves och tjata. Men ibland måste jag bara få gnälla lite.

Långhelg i Östergötland och Småland

Bara första kvällen i skogen var det en del störande insekter i farten, och då ändå inte på långa vägar så många som i midsomras när jag blev biten alldeles knottrig både fram och bak. Sedan var vi i och för sig inte mycket ute i skogen den här gången.

På torsdagen åkte jag alltså till Marioskogen, med just Mario.
Väder: varmt och fint, både under resan och sedan tillräckligt även för utomhusätande på kvällen.
Skojiga djur vi såg: massor av små grodor överallt, en del platta på vägen, andra hopphopphoppande.

På fredagen var det stor släktsamling i Vadstena. Med Heliga Birgitta, pizza och kvällspromenad längs sjön.
Väder: helt okej men lite svalt stundtals.
Skojiga djur vi såg: igelkottar vaktade av katter, en liten mink, sannolikt en uggla och så diverse rävar och dylikt efter vägen. Dessutom såg jag en orm (oklart vilken typ) rassla förbi i gräset framför mig.

På lördagen var det ännu en släktsamling, fast i Malexander den här gången.
Väder: duggregn som frampå kvällen blev allt mindre duggigt och alltmer ösigt.
Skojiga upplevelser som tack och lov ingen såg: tjejkissande i naturen i becksvarta natten, med ösregn och häftiga vindbyar, och försök att hålla ett paraply över huvudet samtidigt.

Söndagen bjöd på fortsatt regn och därmed en stunds inomhussamvaro, först vid brasan i skogen och därpå i en villa i Tranås. Därefter fick jag bilskjuts tillbaka till Göteborg med Daisy och hennes föräldrar.
Väder: bara en massa regn och grå väta ända tills vi var i trakterna av Landvetter, då molnen plötsligt sprack upp och vi för första gången under dagen såg något ut genom rutorna. Sedan möttes vi av kvällssolen i Göteborg!
Skojiga skojigheter: guidad tur förbi ett antal betydelsefulla kyrkor och prästgårdar i norra Småland.

Så var jag redan hemma med min enorma packning, som skulle ha räckt för minst tre gånger så lång bortovaro. Men ett telefonsamtal just innan jag lämnade stan på torsdagen gjorde att jag för säkerhets skull ville vara tillbaka efter helgen. Bättre att ångra ett felaktigt beslut i stan än att gå miste om en chans för att jag satt fast i skogen långt borta, tänkte jag. Fast nu tar jag nog ändå och packar om den hittills ouppackade väskan och drar iväg en liten vända till.

Datorledig

När jag inte ens bloggar fast jag är hemma i stan och är ledig, då är det nog verkligen ledigt. Och ändå blev det som så många andra gånger före en resa! Trots att jag hade vikt en hel lång dag åt att packa och fixa slutade det med stress och alldeles för sent uppevarande. En kort sväng på stan blev till en hel eftermiddag ute och därpå följde de långa telefonsamtal som alltid kusligt vältajmat äger rum just när jag egentligen har tänkt börja packa. Så till slut var det nästan midnatt innan jag ens började med något av det som skulle göras under dagen.

Och när jag nu ändå är uppe och igång kan jag förstås lika gärna blogga lite också. Måste liksom bara påminna mig om hur det känns innan jag lämnar stadslivets bekvämligheter och obekvämligheter för skogens motsvarigheter.

Förebild

Jag kommer in och öppnar som vanligt genast fönstret. Sedan går jag inåt lägenheten igen, fortfarande kvar i de tankar jag hade med mig uppför trapporna. Långsamt blir jag medveten om ett envist kraxande och tänker att när skatorna låter på det viset brukar det bara betyda en sak. Så jag går fram till fönstret igen för att kika ut bakom den neddragna gardinen, och redan vid första blicken ner mot marken får jag mina aningar bekräftade. Ja, mumlar jag konstaterande, medan jag ser en randig katt obekymrat traska över asfalten medan skatorna flyger mellan buskarna intill och väsnas med sina fulaste röster.

Det är nog detta jag beundrar mest hos katterna, och kanske även avundas dem lite: förmågan att helt ignorera störande element som egentligen inte utgör någon fara. Ja, det och att de kan sova hur som helst uppenbarligen utan att få ont i nacken.

Broder på bloggresa

När vi ändå snackar bloggande så har jag för tillfället faktiskt en bror som resebloggar från USA. Det verkar så i alla fall, och vi får väl hoppas att det kommer mer snart. Hoppas att han inte har fått värmeslag i någon öken eller blivit biten av otäcka ormar eller överkörd av jättelika bilar eller matförgiftad på någon vägkrog. Han är ju ändå den enda lillebror jag har, och när han äntligen bloggar vill man såklart inte att han ska sluta direkt.

Just det, det var ju länka jag skulle göra. Här är bloggen.

Fem års bloggande

Nästa vecka är det fem år sedan jag startade min första blogg. Därför tänkte jag lite lagom lättvindigt försöka sammanfatta mitt bloggande så här långt.

I min bekantskapskrets i det så kallade Verkliga Livet är det inte många som varken bloggar själva eller läser bloggar regelbundet, varför jag ofta har känt mig en smula missförstådd och som om jag har hållit på med någon tvivelaktig verksamhet som har behövt försvaras och förklaras. Men att de flesta tycker att jag är en bloggalning är ändå inte helt tokigt. Jag undrar om någon ens kan ana hur viktiga bloggarna har varit för mig under de här åren. Eller hur många bloggar jag har haft.

Faktum är att jag inte ens själv vet om jag kan svara sanningsenligt på det senare, men jag tänkte att jag i alla fall skulle rota lite i arkiven. Den ursprungliga avsikten var att göra en liten jubileumsserie med fina exempel från olika bloggar, men nej. Jag tror bestämt att jag ändå gör precis som man inte ska och tar alltihop på en gång i ett enda långt inlägg (men då är det ju å andra sidan överstökat sedan). Så:

Jag började alltså blogga i juli 2005, kort efter att jag själv hade börjat läsa bloggar. Jag hade inte något egentligt syfte med det hela, fast jag hade förstått att man egentligen borde ha det, men var så nyfiken på att testa att jag startade en blogg ändå. Den var anonym och tämligen jättehemlig, även om två av mina vänner faktiskt fick läsa den. På grund av hemlighetsmakeriet och andra omständigheter får dess titel förbli okänd här. Innehållet utgjordes av en salig blandning av "djupa" tankar, vardagliga iakttagelser, klagomål och diverse mer eller mindre intetsägande småplock, bland annat tester och annat krafs, sådant där som fick betydligt mer utrymme i bloggarna på den tiden.

Harmlöst exempel på inlägg från den första bloggen (2005). Det går förstås bra att klicka på bilderna om man vill försöka läsa texterna i de gamla blogginläggen.

Exemplet jag har valt för att illustrera denna första blogg är inte ett dugg representativt, eftersom det mest genomsnittliga borde vara att ta något av de mer känsliga inläggen, men de är fortfarande för hemliga eller bara rent dumma. Jag skäms lite när jag läser igenom min första blogg, som levde i ungefär fem månader innan den helt hade ersatts av en mindre hemlig sådan, men det var ju ändå en första blogg. Nog vore det ännu mer pinsamt om ingenting i mitt bloggande hade förändrats på fem år!

Så dök den första Flinnbloggen upp efter ett par månader. Den hette till en början Den ytliga sidan av Flinn, hade så fina blå färger som jag verkligen gillade och min favoritvy i sidhuvudet, den fungerade ungefär som den här bloggen och var både lite rolig och helt vanlig. Den levde och frodades ett tag, bytte sedan namn till Flinnskription, och kort därefter skrotade jag den.

Den ytliga sidan av Flinn/Flinnskription (2005-2006).

Anledningen till nedläggningen var att jag sedan ett tag då redan hade en parallell Flinnblogg, som jag skapat mest för att testa den nya version av Blogger som kommit då. I början hade jag den som en ren testblogg, men sedan gillade jag funktionerna och diverse annat så mycket att jag flyttade vardagsbloggandet dit, till Ibland blir det bra (2006-2007), som jag sedermera öppnade på nytt som ett arkiv till den här bloggen.

Sedan fick jag en sådan massa strålande idéer som det inte blev mycket av ändå. Till exempel listbloggen, som jag egentligen var väldigt nöjd med, men som jag tydligen inte orkade sköta om så länge.

Listgalning (2007).

Under min korta karriär som korsordskonstruktör hade jag givetvis en korsordsblogg också, där jag lade upp en del korsord och skrev om klurigheter och liknande. Men trots mina otroligt höga krav på de korsord jag producerade blev jag aldrig riktigt nöjd med dem. Så jag skippade det hela och stängde bloggen. (Och jag vågar naturligtvis inte visa något av de större korsorden här.)

Bland annat korsord (2005-2006).

En släkting till korsordsbloggen var den klurblogg jag gjorde som julkalender i december 2006.

Klurbloggen (2006).

Ja, och sedan var det några hemliga bloggar till under andra namn, en med korttänktheter som var lite rolig och som jag nu blir sugen på att ompublicera (tänk att jag skulle ta mig ända hit i genomgången innan något sådant inträffade) och sedan är vi framme vid nutid. För 2007 började jag om, både med livet och bloggandet, och sedan dess är det Hem till Dalarna som gäller, även om jag först inte vågade blogga som Flinn. Och nu har det varit lugnt ett bra tag. Tydligen har jag hittat formen för mitt bloggande och har inte behov av mer än en blogg. Fast jag har ju paraplyliksbloggen förstås. Och en familjeblogg som drivs gemensamt. Och eventuellt någon ytterligare ...

Bad!

Äntligen har jag hittat ett ställe i Göteborg som jag kan gilla att bada på! Härlanda tjärn må vara närmast och Delsjöarna störst, men de har inget att sätta emot Västra Långvattnet.

Trots att det var hett i luften redan på förmiddagen och jag hade hunnit med en rätt ansträngande timslång promenad före frukost, bestämde jag mig för att det var läge för en utflykt och lite nytt utforskande av omgivningarna idag. Så jag fräschade upp min cykel, som stått oanvänd sedan förra sommaren någon gång, packade vad jag tyckte mig behöva och skyndade mig iväg. Det hade nämligen talats om eventuella åskskurar och jag ville i så fall hinna ut före dem och i annat fall före allt folk som senare på dagen garanterat skulle samlas vid varenda badvänlig pöl i trakten.

Det var lätt att hitta rätt och cykelvägen var varken lika dryg eller tråkig som den jag har till Delsjöbadet, så redan här fick min nya badplatsbekantskap ett extra plus.

Innan man kommer till badet från vägen på den västra sidan ska man bara klara av de långa, branta trapporna. Och det är uppåt man ska! Men då blir det förstås ännu mer lockande att hoppa i vattnet sedan. Den här fina vyn har man i stället att njuta av på väg ned.

Väl framme slogs jag av hur mysigt det var! För att vara ett storstadsbad alltså.

Trots läget "mitt i skogen" var det redan vid middagstid rätt mycket folk kring sjön, men det var inga problem att få en egen klippa vid vattnet. I själva verket var det folk överallt omkring mig, men vikar och växtlighet och möjligheten att bada på många olika ställen bidrog till känslan av att var och en hade sin egen badplats.

Visst, det är en bit att ta sig till Västra Långvattnet från alla större vägar, och vill man inte gå rätt länge är det bra med cykel. Men det har jag ju. Och förresten är det just den relativa svårtillgängligheten som gör att det är en lite lugnare badplats (fast några mopedbarn hade ändå lyckats ta sig dit för att knattra en stund). De som vill ha det bekvämare får gärna fortsätta trängas vid de andra, enligt mig betydligt mindre trevliga, badplatserna. Det här är en sådan gång som jag är glad att jag inte brukar uppskatta exakt samma saker som så kallat folk i allmänhet gör.

Det var förresten definitivt värt cykelturen i värmen. Faktum är att jag var klart piggare när jag kom hem efteråt än jag varit när jag gav mig av några timmar tidigare.

Rapport från köksträdgården: 8 juli

Inte en enda kruka hade torkat ut helt under min frånvaro, så på den punkten hade jag tydligen gjort rätt. Däremot tyckte en del av växterna att det hade varit lite väl mörkt och såg trista ut för den skull. Därför har jag nu lagt ner kryddodlingarna för tillfället. Dem hade jag ju mest för dofterna ändå, och det är lätt att så nya kryddväxter senare.

Roligast just nu är att A. Vokal-Då verkar pigg och växer i lagom takt, och att det stora citronträdet som jag fick i födelsedagspresent också har klarat sig bra.

Mindre glada är litchiplantorna. Tyvärr. Den nya Litchi Prosit växer visserligen, men tappade snabbt det första bladet på den nya stammen. Och Lionel Litchi blev deprimerad medan jag var borta och har sedan min hemkomst börjat krulla ihop sina allt torrare blad. Jag har inte mycket hopp om de här två längre, men de får vara kvar ett tag till.

Kanske det sista vi ser av bröderna Litchi i den här bloggen? (Att bilden är mörk beror förstås på den sorgliga stämningen. Men det regnar faktiskt ute också, vilket säkert växterna där är lyckliga över.)

Trots nedskärningarna har jag inte fått så många krukor färre i rummet, eftersom jag passade på att dela på de citron- och tamarindplantor som stod och trängdes tre och tre.

För ögonblicket prydligt, välordnat och friskt.

I syfte att ändå kunna rädda några små stackare undan den för tidiga död som livet i mitt våld ofta medför gjorde jag ett försök att ge bort ett par plantor av varje sort. Men jag glömde att direkt nämna att de skulle skänkas mot avhämtning, helst nyss, så det resulterade bara i att brorsan (som bor på andra sidan landet och av lite olika anledningar troligen inte kommer att kunna hämta några krukor på bra länge) tingade dem. Så risken är väl stor att jag blir den som på ett eller annat sätt lyckas ta dem av daga i alla fall.

Men spänningen lever ju fortfarande! Det är kanske huvudsaken.

Eller så har jag fått fel på ögonen

Just nu verkar kommentarerna man postar här bara försvinna ut i cyberrymden eller till något motsvarande oöverskådligt ställe. Det har aldrig hänt mig förr, även om jag har hört folk klaga över liknande underligheter. Jag får som vanligt mejl med både mina egna och andras kommentarer, men de syns inte i bloggen.

Man kan ju alltid hoppas att de blir synliga vid något okänt magiskt ögonblick i framtiden, men annars måste det väl åtminstone gå att skriva nya så småningom? Så ge för all del inte upp kommenterandet för gott bara för detta.

Midsommarsemestern, del 5

Jaha, nu blir det inte bara lyriska turistrapporter, utan dessutom typ reklam. Men det gäller ju dalaföretag, så jag låter det passera. För den här gången.

Innan vi återvände söderut gjorde vi en dagsutflykt uppåt Siljan, för att även få lite av det "riktiga" Dalarna, det vill säga det som alla utomstående ändå tänker på när de (och jag) pratar om Dalarna. Det är faktiskt rätt fint där också. Särskilt när vädret är bästa tänkbara och allt går precis planenligt.

Första anhalten var Insjön, där man framför allt ... tja, shoppar. Till exempel på världens största ... ja.

Inne på det tillhörande museet hittade vi flera klassiskt fördomsfulla skrifter. Tänk, så man såg ner på pojkar förr i tiden! Så till den grad att man måste göra särskilt enkla byggsatser som även de skulle förstå sig på.

Intill ovan nämnda museum ligger ett annat, som vi inte var inne på, men jag tänkte ändå passa på att tala om att det finns där.

Vi fortsatte till Leksand och gick på brödfabriken och köpte på oss lite knäckebröd.

Därefter kunde vi givetvis inte låta bli att åka en sväng till turistparadiset Tällberg, där shoppingen är mer av hantverkskaraktär, och så åt vi glass och promenerade. Det är lätt att hitta i Tällberg, för egentligen är alla vägar en och samma gata.

Färden gick vidare till Rättvik, där vi givetvis gick ut på långbryggan.

Bänken längst ut på bryggan var den finaste av alla de gästböcker jag såg under den turistiga turen, men nej, vi skrev inte i den ändå.

Midsommarsemestern, del 4

Från landet bar det av till Falun, där det visade sig att mina annars så ordningsamma föräldrar hade "tappat bort" stora delar av de tillhörigheter som jag temporärt förvarar där (men de hade i alla fall renoverat fint under tiden). Så det var inte mycket annat att göra än att ge sig ut och titta på omgivningarna i stället. Det var i och för sig planen i vilket fall som helst, eftersom det var första gången Mario var i Falun.

Vi körde turistklassikerna varvat med mina egna personliga favoriter. Först av allt ägnade vi några timmar vid och i gruvan.

Stora stöten. Ett hål som är lika obegripligt stort varje gång. Och botten syns inte ens på bilden.

Vi gick ner i gruvan också, vilket jag gjort två eller tre gånger förr, men det var för så många år sedan att jag inte fullständigt mindes hur makalöst sensationellt underbart fantastiskt det är där! Att jag är starkt bunden till jord och berg har jag länge förstått, men denna omedelbara närhet gjorde mig alldeles hög. Doften, fukten, kylan, ljudet av grus och vatten under fötterna uppfyllde hela mitt medvetande. Givetvis finns det ingen bild jag skulle ha kunnat ta där djupt nere i berget som hade gjort upplevelsen rättvisa, så ni får nöja er med att titta på turister i hjälm.

Därefter blev det en runda på stan, med en titt på affärsutbudet, en tur förbi huset där Selma Lagerlöf skrev några av sina kända verk, glass i Geislerska parken och en stund i solen vid ån.

Både ute och inne runtom i centrum hittade vi dessa Kårebockar som målats på olika skojiga vis, till en tävling tydligen.

Sedan fortsatte vi upp till stans bästa utsiktsplats.

Vid hoppbackarna förstås.

Därifrån ser man snabbt att Falun mest består av skog.

På kvällen tog vi en promenad i närområdet, lekte på mina gamla skolgårdar och tittade på alla ställen där det bott folk jag känt, gick några av alla gamla välkända vägar och stigar och jag kunde konstatera att det, trots allt som tillkommit, inte förändrats så mycket på tio, tjugo år.

Skylt vid min gamla grundskola. Lyckligtvis var det inte på skolgården vi hade vår svenskundervisning.

Runn mötte oss med behagligt kvällsljus och sommarvarmt vatten.

En sådan dag av både turistande och hemvändande kan man inte vara annat än nöjd med. I synnerhet inte om bedömningen grundas på hur mycket så kallad vardagsmotion man har fått.

Midsommarsemestern, del 3

Så kom vi till landet där jag blir som allra mest levande och mig själv. Jag firade återföreningen med ett midnattsbad den första kvällen. Det var en storslagen upplevelse att stå där ensam med den blanka vattenytan omkring mig, ha en ljus natthimmel på ena sidan och en uppåtgående måne på den andra, och bara vara i tystnaden och svalkan.

Efter det blev det mer av det goda, lediga lantlivet i form av promenader och små utflykter, vila i hammocken och dofter av vitmåra och vitklöver överalltöveralltöverallt!

På vackraste promenadvägen. (Nej, det är inte vårt hus.)

Midsommarsemestern, del 2

På väg från Götalandet till Svealandet sitter vi i en timme utanför stationen i Mjölby utan att jag har kommit mig för med att meddela Mjölbykusinen om min tillfälliga närvaro. Då får jag plötsligt syn på Sköna H som kommer traskande från ett tåg som just anlänt. När jag påkallat hennes uppmärksamhet hinner vi lagom hälsa och uppspelt kommentera överraskningen innan också Mjölbykusinen dyker upp från andra hållet.

Vi står och pratar i några minuter, tills Mjölbykusinen kommer på att han ju har tomatplantor hemma som min mamma ska få, en present som har fått stå och vänta sedan i maj utan att någon praktisk lösning på transportproblemet har visat sig. Så medan Mario och jag går mot tåget och tar plats rusar de andra till sin bil, och hur de nu bär sig åt står de tio minuter senare, precis före tågets avgång, på perrongen med en stor kasse välväxta och härligt doftande tomatplantor.

Överraskningen får således förlängt liv tills vi kliver av i Dalarna några timmar senare och överräcker presenten till mamma som möter vid tåget. Före kvällens slut har hela släkten fått ta del av nyheten. Alla är lika exalterade över hur liten världen är i Mjölby och lättade att ännu ett logistiskt bekymmer är ur världen.

Midsommarsemestern, del 1

Midsommarhelgen tillbringades för andra året i rad i Mariosläktens centrum, i gränsskogarna mellan Östergötland och Småland. Även jag börjar så smått lära mig traditionerna nu, vilket inte är så svårt eftersom de påminner en hel del om svenska midsommartraditioner i allmänhet. Det var släktträffar, grillning, blomplockning och stångresning. Dessutom var det ett mindre traditionellt vackert väder, utomhuslekar och bad.

Mario roade sig med det udda nöjet att med jämna mellanrum gå och klappa mig på magen inför alla sina släktingar. Jag antar att han också är nöjd med den fantastiska segerrikedom han byggt upp under den senaste veckan, då han vunnit alla sorters spel och sporter han deltagit i, från tipspromenad, löjliga familjerna och andra sällskapsspel till badminton och kubb.

Själv samlade jag mest på mig triljoner knott- och myggbett. Men det är väl också svensk tradition, antar jag. Hur som helst var det alldeles underbart att få komma ut på landet igen. Jag njöt i fulla drag av dofterna och ljuden, åt årets första smultron, hörde göken och såg lysmaskar och kantareller. Och vitmåran slog ut runt omkring mig.

Midsommarfirandet innehöll också väl tilltagna mängder av lupiner.

Växlingar

Den ljusaste kvällen har redan passerat (även om trösten är att det inte är absolut sant), men som alltid har sommaren knappt börjat än när den skrämmande och hotfulla vändningen mot den andra halvan redan är här.

Jag har den senaste veckan gjort ett kort och tillfälligt uppehåll i sommarlovet för att förbereda lite inför hösten. Jag har dessutom socialiserat, tagit långa, långa och härliga sommarkvällspromenader med Mario och också läst en del, men till min egen förvåning fortfarande inte sett en enda minut av fotbolls-VM.

Och nu har jag rensat ur kylskåpet lite, packat och förberett mitt hem på att det får klara sig utan mig ett slag. Jag har så smått börjat avveckla delar av odlingarna, bland annat genom att ge bort tamarinden /r/ till en bloggläsare som bjöd på lunch, och jag har kommit till en punkt där jag inte längre riktigt orkar bekymra mig för vad det ska bli av växterna framöver (fast lite fixar jag ju för dem, jodå).

För nu kittlar det förväntansfullt i fotsulorna, nattdofterna som drar in genom fönstret väcker starka drifter i mig och jag vet att jag är mindre än ett dygn ifrån den så totalt annorlunda tillvaron på landet. Om inget ... och så vidare.

Därefter oplanerat, och bortsett från att det ökar på packningen ytterligare något, så är det helt perfekt.

Trevlig midsommar!

Nåbarhet

Blev väckt klockan 06 av en dåre som skickade sms för att tala om att jag kunde höra av mig när jag vaknat. Eftersom jag ju var vaken då ringde jag upp, men då hade han inte tid att prata i alla fall. Det här med kommunikation är allt bra svårt, trots alla tekniska möjligheter.

Grönsaker i nervös väntan på dom

Förra sommaren var jag hemifrån i tre veckor i sträck utan att det fick några allvarligare konsekvenser för mitt hem. Jag lämnade mina krukväxter hos Göteborgsgrannen och så var det inte mer med det. Men så hade jag bara fyra krukor då också. För närvarande har jag tjugo.

Min hjärna kommer än så länge bara på fem möjliga förslag till lösning av problemet, och ingen av dem är särskilt bra.

Förslag 1: Låta någon passa växterna hemma hos sig.
Kommentar: Inte riktigt praktiskt genomförbart, eftersom de är så många.

Förslag 2: Låta någon passa växterna hemma hos mig, där de står.
Kommentar: Problemet är att det är så varmt och torrt hos mig att de måste vattnas i stort sett varje dag. Det är pyssligt även för mig som ändå är här för det mesta.

Förslag 3: Ordna ett bevattningssystem.
Kommentar: Mina erfarenheter av ickemänskliga semestervattnare är minst sagt dåliga. Så länge jag inte har ett växthus tror jag inte att jag kommer att lyckas fixa någon automatisk bevattning som fungerar alls.

Förslag 4: Ge bort, ta livet av, kasta, chansa och vara beredd att offra några av dem.
Kommentar: Bara så där? Efter månader av kärleksfull omvårdnad? Och skulle jag alltså välja mellan dem? Vill inte!

Förslag 5: Stanna hemma.
Kommentar: (Se föregående blogginlägg.) Ett korkat val av rena hälsoskäl. Stannar jag i stan hela sommaren kommer jag att må dåligt i vinter sedan.

Hur blev det så här? Jag som inte skulle ha några fler husdjur för att de gör det svårt att resa bort! Det här är ju nästan ännu krångligare! Uppenbarligen har min odlande omgivning haft mycket dåligt inflytande på mitt omdöme.

Har inte planerat sommaren än

Borde: Stanna hemma, hålla i pengarna och söka jobb. Och vattna mina växter.

Vill: Ta vara på ledigheten och passa på att åka till alla ställen jag längtar till medan det är sommar och jag har tid.

Jag antar att detta gör mig till en dålig människa. Men jag är ju inte mer än människa ändå.

Hallå ballong!

Genom det öppna fönstret hördes ett pustande och frustande som jag kände igen, så jag gick och kollade, och där kom minsann en luftballong svävande över kanten på hustaket.

Jag tog en bild (inte den till höger dock, för den tog jag senare) och övergick sedan till att filma, men glömde då att vrida kameran till ett vettigt läge. Det var synd, för mitt i filmandet ropade den förbipasserande korgen plötsligt "hallå" (att det är så lätt att glömma att det finns folk i sådana mojänger!) och någon började vinka. Naturligtvis kunde jag inte vinka tillbaka när jag hade fullt upp med att spela in denna fantastiska film. Eller blev jag bara generad?

Men nu struntar jag i att filmen är sned, för jag kom på att jag aldrig har testat funktionen för filmuppladdning här på bloggen, så nu tänkte jag att det kunde passa bra. Hallået bör förresten kunna höras sisådär 20 sekunder in i filmen.

Rapport från köksträdgården: 16 juni

Den ena av körvelplantorna blev plötsligt varse livets mening när den fick bli till smaksättning i en smörgåstårta den gångna helgen. Vi får se om den (plantan, inte tårtan - den är definitivt borta nu) hämtar sig efter detta. Även några av de övriga kryddväxterna fick göra lite nytta genom att agera rekvisita till en tävlingsuppgift.

Annars är det mesta som vanligt. Det vill säga, det är som vanligt i den mening att det fortsätter att växa och förändras och tillkomma nya krukor. Tamarinderna är fortfarande en ensam i en kruka och tre stycken i en annan, och jag kallar dem numera /r/ respektive /p/, /t/ och /k/. Därmed föll sig namnvalet för avokadon naturligt: A. Vokal-Då.

I fönsterraden uppifrån vänster: tamarinderna i sina två krukor, citron, timjan, lavendel, A. Vokal-Då. Nedanför skymtar det nyfådda citronträdet. De små citronplantorna är fortfarande för lite av individer (och borde separeras snart för att bli det) för att kunna få några namn än.

Nu skulle jag behöva lite hjälp här. Den ena litchiplantan, numera känd som Litchi Prosit, har aldrig riktigt kommit igång med växandet efter det första bladparet. Något blad har fallit av, ett par är helt förkrympta och de senaste torkade bort innan de ens blev något. Däremot kommer nu nya små skott nedifrån roten.

Det största av de nya skotten är ungefär 2 cm.

Nu frågar jag er, vars omdöme och erfarenhet jag litar fullt och fast på, om jag helt brutalt ska offra den första stammen och se om det kan bli något av de nya skotten i stället?

Jag vågar nog, främst tack vare att jag ändå har Lionel Litchi också. Han mår för övrigt finemang, kan jag hälsa.

Ja eller nej? Eller något däremellan?

Bland skäggiga damer och dresserade björnar

Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i företeelsen cirkus. Å andra sidan har jag bara varit på en enda riktig cirkusföreställning i mitt liv, en gång när jag var runt sex år gammal och pappa tog mig med för att se en gästande liten cirkus. Att den var liten gjorde att den varken hade de häftigaste sakerna, som stora konstiga djur, eller de läskigaste, som trapetsakrobatik högt uppe under tälttaket.

Just de där farligare numren på hög höjd misstänker jag är vad som har gjort mig illa till mods när jag har sett cirkusföreställningar på tv och så. Bortsett från clownerier och liknande förstås, men sådant är jag nog inte helt ensam om att ogilla.

Hur som helst, eftersom jag nu kände sådan avsmak inför det hela, och eftersom jag samtidigt tyckte att jag måste undersöka saken närmare, passade jag i kväll på att gå på en föreställning med Cirkus Bronett på Liseberg. Och jag testades direkt, för först av allt kom naturligtvis ett trapetsnummer!

Gunga, gunga, släppa, snurra, fånga!

Det var inte så otäckt som jag mindes det. Ändå användes skyddsnätet flitigt. Men att jag slapp svimma av nervositet gjorde att jag kunde stanna och se resten av föreställningen också: muskulösa latinamerikanska karlar som hoppade hopprep och gungade, hundar som välte stolar och väskor, en tjej som hängde inlindad i ett fisknät, en clown utan clowndräkt, ett par medelålders män som klättrade på varandra och förstås cirkusdirektören själv som uttalade det klassiska får jag be om stööörsta mööööööööjliga tyyyyyysssssssssssssssssssssklandsfärja.

Vad jag kom fram till var att jag nu som vuxen inser att det krävs oerhört mycket träning för att utföra snygga akrobatnummer (så att det dessutom ser enkelt ut), och de som klarar av det har min respekt. Men jag tycker fortfarande att clownerier är obehagliga, fast numera kanske snarast pinsamma (jag får försöka minnas att de nog är tänkta för barnen), och dessutom har jag fått mer och mer svårt för att se gulliga djur som dresserats till att utföra mänskliga handlingar. Men som helhet är det nog ändå inte så hemskt att titta på som jag hade fått för mig.

Fast jag undrar ändå hur det fortfarande kan existera cirkusar på 2000-talet. Hur kan det löna sig, nu när det finns så mycket annat häftigt och halsbrytande att se på annat håll?

Ehum ... tack för besöket!

Det enda som stör mig efter helgen är att jag glömde att visa mina mest långväga gäster, Mjölbykusinen och Sköna H, hur jag bor. De som till och med hade med sig värsta stora (allt är relativt), snygga citronträdet som nu ska bo här och fungera som en god förebild för alla de mindre plantorna.

Jag antar att det får bli nästa gång de är i stan. Men frågan är om jag ska hoppas eller inte hoppas att jag hinner få egna citroner att bjuda på innan det händer?

När vi bevisade att vi fyllt 30

Min första riktiga födelsedagsfest efter barnkalasens tid blev väldigt vuxen. Trots att jag har gått bakåt i utvecklingen på många plan, för att ta igen sådant jag "glömde" att göra när jag var 22, så var det här utan tvekan en 30-årsfest. En dubbel dessutom. Vi hade nämligen en gemensam födelsedagsfest, Mario och jag. Förmodligen var det därför den blev så lyckad.

Det var inte bara vi själva som tyckte det heller. Lite kan det väl ha berott på att våra vänner är så trevliga av sig när de festar. Men antagligen tog vi udden av det hela när vi så charmigt kombinerade den prydliga ordningen med att också vara så ovuxna att vi exempelvis själva inte var på plats i festlokalen när gästerna började droppa in, inte hade maten klar eller ens hade dukat färdigt när festen började.

Fast ändå, nog var det en rätt vuxen 30-årsfest, där

• folk utan problem minglade med för dem okända människor
• flera av våra jämnåriga gäster hade barn, antingen med sig eller hemma med barnvakt
• vi åt och konverserade vid bord med vita dukar
• de gäster som hade med sig blommor var förståndiga och valde krukväxter och inte snittblommor i behov av vaser
• det blev en hel del dryckesvaror över.

Som om det inte var nog skojigt att ha fest med bara välbekanta, härliga människor som kommit dit för vår skull fick vi dessutom en massa fina, praktiska, roliga och på alla sätt bra presenter! Fylla år, alltså. Vilken grej! Till och med när det är två månader efter ens födelsedag.

Smörgåstårta: vuxet. Papperstallrikar och plastbestick: mindre vuxet. Eller?

Och efter att ha städat och diskat duktigt (efter det tidigare iordningställandet av tre sorters smörgåstårta) under natten kunde vi sedan unna oss att sova hela söndagen. Det var inte precis obehagligt, det heller.

Fredagsmorgonpanik

Igår kväll fick jag hem en stor leverans med mat och dryck och diverse, så det blev fullt i både kylskåp och hall. Jag trodde att mitt största problem på grund av detta skulle bli att komma åt garderoberna idag.

Men så rycktes jag tvärt ur halvslummern på morgonen av att väckningen stängdes av alldeles för tidigt och att vattnet i elementen bubblade iväg någonstans långt bort, och jag insåg omedelbart att detta betydde att jag var utan både el och vatten.

Jag som hade så mycket ström- och vattenkrävande att ordna med under dagen! Men mest av allt tänkte jag bara ett enda ord medan tiden gick och gick där i den ovanliga tystnaden: maten!

Som ni ser kom strömmen tillbaka så småningom, och naturligtvis överreagerade jag som man (jag) så lätt gör över sådana här småsaker när man (jag) bor i stan. Och som ni säkert också har räknat ut långt före mig borde jag nu verkligen göra annat än att sitta här och blogga.

Samma sak tio år senare i ett annat land

Jag håller på att läsa Konsten att fylla trettio av Mike Gayle. Lite sent kan man kanske tycka, i synnerhet som jag har haft boken i min ägo sedan bokmässan 2008. Kanske sparade jag först på den lite på skoj, men sedan glömde jag väl att den fanns, och så slutade jag nästan helt att läsa skönlitteratur ett tag. Men nu så.

Det gör inget att det dröjde till efter trettioårsdagen, för uppenbarligen kan man fylla trettio utan handbok. Dessutom består en stor del av all igenkänning jag stöter på under läsningen av boken av annat än just resonemanget kring den där tydligen läskigt viktiga födelsedagen. Som hur det är att efter många år borta flytta tillbaka hem till föräldrarna, träffa gamla skolkompisar (trots att vi nu har Facebook och helt andra förutsättningar för både bibehållande och återupptagande av kontakter) och förstås också av diverse relationsfunderingar.

Eller bara sådant som:

"Jag jobbar med datorer."
"Hur då? Bygger du dem? Använder du dig av dem? Balanserar du dem på huvudet? Du har alltid varit hopplös på att berätta detaljer." (Mike Gayle - Konsten att fylla trettio)

Händer mig hela tiden.

Tydligen är vi väldigt lika, inte bara vi som är trettio just här och just nu, utan väldigt många fler, på en massa ställen, mest hela tiden. Och jag vågar nästan slå vad om att även engelsmännen använder Facebook nuförtiden.

Med posten samma dag

Perfekt tajming ju!

Komin í sumarfrí

Hemkommen från terminens sista seminarium inser jag att det är sommarlov. Eller arbetslöshet, borde jag kanske egentligen säga. Fast saker att göra har jag ju, så det är väl snarare inkomstlöshet i så fall.

Hur som helst, skolan är slut för terminen och jag har inget färdigt svar på frågan vad jag ska göra sedan eller ens i sommar (det vill säga nu, strax). Men det är åtminstone klart bättre att vara fattig student på sommarlov än en arbetslös och planlös nolla.

Nationaldagen 2010

Först var det igår och jag var med och agerade flytthjälp åt ett par bekanta. Det blev många timmars knatande i trappor med grejer. Och på det en del tid ute i stekande sol.

Sedan blev det idag. Och jag har ont både ut- och invärtes överallt utom i kinderna (som är vältränade efter många års ihärdigt pladdrande) och har inte gjort mycket annat än sovit det senaste dygnet.

När jag nu till slut på kvällskvisten pallrar mig fram till datorn påminns jag om att det är nationaldagen idag. En söndag med extra mycket helgdag i sig. Tack och lov för sådana riktigt lediga dagar!

Dagens bästa nyhet

Det blir skid-VM i Falun igen 2015!

Jag längtar redan.

Blodomloppet 2010

Igår var det dags för Blodomloppet i Göteborg igen. Även i år fanns det anledning att åka in till Slottsskogen och bevittna kalabaliken, men den här gången höll jag mig på rätt sida om avspärrningarna. Det berodde främst på att Mario skippade promenerandet och sprang som den karl han är. Och jag fick vakta hans och kollegornas grejer under tiden.

Jag hade tänkt mig en väl tilltagen ledig stund på en filt i solen, hade laddat upp med en akademisk avhandling att läsa (på fullaste allvar, det är säkert) och lite sådant, men efter att jag gått runt en sväng och fotat och känt av stämningen var folk redan i mål! Det tycks således ha gått bra att springa i värmen.

Heja, heja!

Sedan fick jag i alla fall användning för picknickfilten, när alla samlades och kalasade i det gröna. Och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med min insats under gårdagen.

Liseberg för andra dagen på raken

På sistone har jag märkt att jag nu har bott så länge i Göteborg att jag börjar blanda ihop åren. Till exempel fick jag för mig att det var förra sommaren jag var på Liseberg och såg Salem Al Fakir, när det i själva verket var för två år sedan (året då jag besökte nämnda nöjespark 16 gånger).

Att jag nu har varit på Liseberg två dagar i rad är jag däremot tämligen säker på, för igår var jag alltså där igen, på konsert med just Salem Al Fakir. Han var precis lika bra som förra gången. Eller faktiskt till och med bättre (kanske helt enkelt för att både han och jag själv blivit äldre och mognat en aning till). Den stora skillnaden mot förra gången var att jag nu förväntade mig att det skulle vara bra.

Dessutom var det en fin sommarkväll och jag var ute i sällskap med Mario, Luigi och Daisy, vi åt glass och hade det mysigt. Det kan inte bli mycket bättre än så en vardagskväll i stan.