Utsiktstoppen: Botaniska/Änggårdsbergen

Jag räknar det här som två platser i en, eftersom de ligger på i princip samma ställe men ändå skiljer sig åt på flera avgörande punkter. Därför sätter jag två betyg på varje punkt, först Botaniska, sedan Änggårdsbergen. Kanske jämnar det ut sig i slutändan? Det ska bli spännande att se.

Personliga erfarenheter av platsen: [3/4]
Det tog flera besök i Botaniska trädgården innan jag började utforska dess utsiktsplatser, och fast jag sedan var där ett antal gånger under sommaren har jag inte skapat mig någon personlig relation till någon av dessa platser. De är helt okej att klättra upp och spana ut från lite så där i förbigående, och ibland är det väl kanske också allt man behöver.

Jag fick däremot en mer omedelbar kontakt med Änggårdsbergen, när jag väl lyckades pallra mig iväg dit en vacker sensommardag. Det hann bli ytterligare något besök där innan sommarutflyktssäsongen var över, och jag hittade snabbt favoritställen.

Tillgänglighet: [4/3]
Har man väl kommit till Botaniska är det ofta ingen extra ansträngning att ta sig upp till någon av utsiktsplatserna. Speciellt klipporna ovanför Klippträdgården är välkända och välbesökta, och även om det kräver i alla fall lite av en fysiskt sett så är det tämligen enkelt att ta sig upp. Också till andra toppar är det skyltat och lätt att hitta, även om det kan ge lite längre promenader.

Från mitt håll (vilket ju är det som räknas här) är det lite längre till Änggårdsbergen, men egentligen inte så mycket att det påverkar beslutet i ett eventuellt val mellan de olika utsiktsplatserna i området. Då väger andra faktorer tyngre. Och för en promenad- och klättervillig person som jag själv är det inte så fasligt otillgängligt, bara snårigt och bitvis lite lurigt att ta sig fram genom ljungen.

Utsiktskvalitet: [5/4]
Eftersom det finns flera olika utsiktsplatser att välja mellan i Botaniska får man förstås också lite olika vyer från olika ställen. Det kan ju ses som en tillgång. Dessutom ser man långt, utåt havet till exempel.

Utsikten från Änggårdsbergen är inte helt olik de man kan hitta från topparna inne i Botaniska, men här har man hamnat lite längre från stan, och själv kan jag tycka att det gör utsikten en aning mindre storslagen i just det här fallet. Dock är det riktigt skojigt att spana över till någon av de andra utsiktsplatserna där det också står folk.

Trängsel: [2/5]
På de folktätaste klipporna i Botaniska snubblar man över människor överallt och det kan vara svårt att alls ta sig fram till de bästa ställena. På andra, mindre kända utsiktsplatser är det oftast lugnare, men även här kan man råka springa in i varandra på de trånga stigarna inne i snåren. Sedan beror det förstås lite på tidpunkten också, men för enkelhetens skull utgår jag från sådana tillfällen när man gärna vill ut och klättra i berg, som lediga dagar med bra väder.

Bara en liten extra promenad bort i Änggårdsbergen är det klart lugnare även under soliga sommardagar, och till och med en nykomling kan snabbt hitta sig en egen klippa lämplig för både utsiktande och picknick. Visst kan man se folk även här, men att klaga över trängsel vore fel.

Picknickmöjligheter: [2/4]
Det är klart att folk har picknick och sitter eller ligger och solar och gottar sig åtminstone på de häftiga klipporna, medan det på andra ställen knappt finns mer än plats för ett par fötter på ett utsiktsställe. Själv skulle jag inte välja någon av de här platserna för en picknick, främst beroende på låg mysfaktor och mycket spring.

Skillnaden mot Änggårdsbergens picknickvänlighet blir extra tydlig då det ju är så nära mellan platserna. Själv väljer jag absolut hellre en helt egen klippa lite längre bort för att njuta av matsäck, utsikt och en god bok. Det enda som gör att jag inte sätter full poäng här är att man kanske ibland kan ha lite svårt att hitta något ställe att sitta riktigt bekvämt på.

Totalpoäng: [16/20]
Ganska genomsnittliga poäng för ett par utsiktsplatser jag nog skulle kunna kalla "lagom". Hyfsat lättillgängliga, med en känsla av närhet till både natur och stad. Inget extraordinärt men ändå trevliga ställen att besöka ibland. Att Änggårdsbergen fick bättre betyg än Botaniska, trots en aning sämre utsikt, var nog inte helt oväntat med tanke på att jag gillar att slippa trängas när jag står på klippkanter och bergstoppar.

Utsikt från Änggårdsbergen mot andra berg, lite stad och sådant.

Där borta står folk i Botaniska och tittar på utsikten.

Slappo

Jodå, jag är kvar. Inte håller jag på att jobba ihjäl mig heller. Än. Jag sover och mejlar mest. Men bara för att i alla fall någonting ska hända här ska jag gå igenom utkasten och andrasorteringen så länge.

Island i Göteborg

Å ena sidan är islänningarna inte många. Det finns till exempel fler göteborgare än islänningar i hela världen. Och de känner förstås varandra allihop. Jodå. Så läser man en isländsk blogg är det givetvis bara en tidsfråga innan det uppdagas att man genom att känna någon annan islänning redan har kopplingar till blogginnehavaren!

Å andra sidan är de tillräckligt många för att finnas överallt. Speciellt i Göteborg. (Fast innan jag flyttade hit hade jag nog aldrig träffat någon alls faktiskt. Det här är liksom rätt sida av landet om man vill hitta islänningar i Sverige.) Så när man stämmer möte med några av dem, träffas på en offentlig plats och börjar hälsa på isländska ska man inte bli ett dugg förvånad när killen vid bordet intill reser sig och kommer fram för att hälsa han också. Eftersom även han är islänning.

Jag skäms dock över att vara svensk när jag får höra hur de här fina människorna blir behandlade i Sverige. Folk på banker, affärer och andra företag diskriminerar dem, vill inte lyssna, vill inte hjälpa till, säger i princip till dem att deras id-handlingar och bankkort inte är "riktiga" kort. Menar bankpersonalen kanske att de skulle resonera annorlunda om det hade funnits en EU-symbol på körkortet eller om kunderna hade varit från exempelvis Norge? Och vad är skillnaden egentligen? Litar vi inte på ett broderfolk? Det må så vara att de har finanskris och ingen regering för ett tag, men de är ändå våra grannar! Och desto större anledning att hjälpa till och vara hyggliga förresten!

Själv är jag i alla fall tacksam över att de ändå väljer att komma hit. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som får sitta och höra fyra islänningar prata isländska i ett par timmar. Visst, de tycker att också jag ska sätta igång och snacka lite mer snart, men jag insåg just att jag knappt har fått möjlighet att lyssna till isländskt vardagsspråk "live" förut, och att få höra ett språk man håller på att lära sig gör faktiskt ganska stor nytta. För ögonblicket känns det som om mina öron har blivit tvättade från all världens oljud och varsamt inbäddade i blåvitröd bomull.

Ännu ett litet bananinlägg

Översättarhelena och alla andra som eventuellt kan uthärda att läsa sådana här små nyheter: Jippi, idag fick jag köpa kravbananer utan plastpåse!

... och lite filmfestival för alla

Ikväll klockan 22:55 på Svt1 visas förresten det vinnande bidraget i kortfilmstävlingen Startsladden vid Göteborgs filmfestival 2009. Så kan ni andra få vara med på lite festival också. Fast då kanske ni inte är vakna? Alla är ju inte nattugglande studenter som jag. Och själv lyckas jag oftast glömma att se på tv. Men se där, då har vi Svt Play!

Uppdatering direkt:
Nu har jag sett den. Gissa vad jag tyckte! Men alltså, den har ju vunnit pris, så den ska vara bra. Det här säger ingenting om mig.

Lite mer filmfestival

Fast jag inte direkt brann av längtan efter att ge mig ut bara för att se på film ensam mitt på dagen så tog jag mitt förnuft tillfånga och tillfället i akt och traskade bort till Handels och såg den irländska filmen Kisses (irländsk-svenska om man ska vara noga, men det svenska bestod nog mest av Trollhättan). Det beslutet är jag nöjd med.

Filmen var både tragisk, gripande och vacker och naturligtvis tyckte jag att den var bra. Jag säger naturligtvis, för det tycks mig som om jag gillar allting som kommer i min väg. Är det verkligen så? Är jag en helt okritisk människa som sväljer vad som helst? Ser jag så lite film numera att jag inte kan göra vettiga bedömningar ens av vad jag själv tycker om längre? Äsch, visst händer det att jag väljer att undersöka filmer, böcker, människor och annat som sedan visar sig inte passa mig särskilt bra. Jag gillar faktiskt inte allt ändå! I själva verket handlar det nog mer om att jag är ganska noga när jag väljer, varför jag oftare träffar rätt än fel. Jo, så tror jag att det kan vara.

Hur som helst, det var en god filmupplevelse, och när jag kom ut från visningen med en sådan där lite skönt melankolisk känsla i kroppen passade det helt perfekt att ta en ensam promenad på halvtomma stadsgator i den grå och lite ruggiga skymningen. Det finns olika sätt att fira filmfestival med behållning.

Saker jag aldrig köper

Under mina nu ganska många år som student har jag fyllt otaliga kollegieblock med anteckningar, men nästan inte köpt en enda penna. Jag har haft samma blyertsstiftpenna sedan 1996 och köpte då också på mig så mycket billiga stift att det fortfarande finns kvar av dem. Bläckpennor har diverse företag och andra utställare på arbetsmarknadsdagar hållit mig med.

Men på sistone har jag börjat inse att den fina stiftpennan jag alltid skriver med i skolan nog har gjort sitt. I samma veva upptäckte jag att bläckpennorna började ta slut hemma. De håller inte länge innan de blir dåliga, bläcket har redan hunnit torka i vissa som legat på lager, andra får tekniska problem efter ett tag och så vidare. Och visst, reklampennor är sällan jättebra ändå, men jag tycker absolut att de duger för mig, och framför allt brukar det alltid finnas ett förråd av dem i någon låda i min bostad, vilket är deras stora fördel.

Jag är nämligen inte typen som köper en enda dyr bläckpenna som jag sedan bär med mig genom livet. Jag måste ha pennor överallt: i alla väskor, på skrivbordet, bredvid sängen, i hurtsar och jackfickor. För trots att jag skriver det mesta på datorn producerar jag också ofantliga mängder små lappar och handskrivna anteckningar av olika slag.

Det har alltså blivit något av en pennkris här. Så de senaste dagarna har jag spanat på pennor när jag har hamnat i affärer där sådana säljs. Men jag har inte vetat vad jag vill ha, för jag har nästan aldrig köpt en penna förut. Roliga färgpennor förstås, till roliga pyssliga saker, men inte pennor för vanligt vardagligt klotter och komihåg. För att hjälpligt stilla behovet köpte jag lite halvspontant ett par matchande pennor, en stiftpenna och en bläckpenna. Fast eftersom jag inte visste något om hur man gör blev det förstås varken riktigt bra eller ens någorlunda prisvärda pennor, och situationen är i stort sett oförändrad.

Pennor är förresten inte det enda som jag använder men aldrig köper själv. Vanliga strumpor är en annan sådan sak. De dyker lite magiskt upp av sig själva, oftast till jul. Sådant som bokmärken och värmeljusstakar skulle man förstås kunna leva utan, eller tillverka själv om det behövdes, men det är också saker som jag har hur många som helst av utan att ha köpt några alls. Och fram till den här trista (men fungerande) nätverkskabeln som jag var tvungen att införskaffa i fredags har jag nog aldrig köpt några datortillbehör själv heller. Men det var i alla fall klart mindre jobbigt än att skaffa sig en ny penna, det måste jag säga.

Några ord här, några där

Bara för att det visst just idag verkar vara stora saker på gång där så ska jag väl passa på att tala om att också jag finns på Bloggy.

Om mikrobloggande får ni läsa någon annanstans, ni som undrar, och mina funderingar kring det slipper ni också läsa här. Men det är klart att jag var tvungen att i alla fall testa. Och se till så att jag fick vara Flinn även på Bloggy. Nu ska jag bara undersöka om jag kan passa in det här mikrobloggandet i min övriga dagliga rutin.

Ägnar vintern en tanke till

Man ska inte ta mitt årstidsprat på något större allvar egentligen. Jag gillar faktiskt alla årstider. Men klimatförändringar och flytt till ännu varmare klimat har gjort att jag ändå det senaste årtiondet halvt tvångsmässigt har jämfört allt med vad jag minns som kalla, snörika, oändliga dalavintrar i min barndom. Visserligen utspelades detta under ett annat århundrade, men det är ju ändå inte så avlägset som det låter, och minnena av grottor i snödrivor och oro för kaniner ute i trädgården under mångminusgradiga nätter är tydliga och klara.

Det finns nog bara två slags vinterväder som gör skäl för sitt namn. Det första är kanske inte något man direkt önskar sig, för det ställer mest till problem och arbete, men det krävs för att man ska få det andra sedan. Jag tänker på det där ymniga snöandet, som bara håller på och håller på och gör att man tror att det aldrig kommer att kunna töa bort igen. Så känner de det antagligen hemma i Falun nu, och jag fick mamma att dela med sig av ett par bilder för att jag skulle bli påmind om hur det helt naturligt är så här års på många ställen.

Mörkt och snötyngda grenar. Foto: Mamma.

Hela drivor med gul snö att hugga in på. Foto: Mamma.

Den andra sortens vinterväder är sådant jag gärna inbillar mig att det ska vara i januari och februari. Soligt och kallt. Tjock, ren, fluffig snö på både mark och granar och blåvita dagar med kyla som nyper torrt och vasst i kinderna.

Eller åtminstone ordentligt tät frost.

Och nu när jag har låtit mig påminnas om januariväder och äkta inlandsvinter ett tag kan jag återgå till slö glömska och att njuta av vanligt grått fuktväder igen. Eller vill ni ha en tröstbild först?

Ni känner igen trädet, va?

Tar ut både det ena och det andra i förskott

Här börjar jag annars så smått glömma bort allt sådant där som har med vinter att göra igen. Då och då är det lite vitt på taken när jag går upp på morgonen, men hittills har jag klarat mig bra utan vinterskor.

Och trots att jag fortfarande inte direkt har upplevt att det har blivit något ljusare på dagarna börjar jag på allvar tänka på våren. Till och med en sådan grå och plaskig dag som det var idag. Jag tog en helt frivillig regnpromenad, och det var faktiskt riktigt skönt. Inte kallt och ruggigt alls. Jag tycker att det var nyss jag började sörja förlusten av soliga sommarutflyktsdagar gjorda för klänningar och sandaler, men nu är det snart dags för krokus och gröna gräsmattor igen. Sjöfåglarna vet redan om det och jag tror att även småfåglarna börjar snacka om det i buskagen.

Dock, det är bara elva månader kvar till julafton!

Missad snöskådarchans

Samtidigt missade jag tydligen en av vinterns finaste sportdagar på tv, med en massa spännande vinteridrott och svenska framgångar. Så lite som jag ser på tv tycker jag nästan att det är motiverat att gräma sig lite över det. Lite bara, ungefär så länge som det tar att skriva det här. Så, då var det klart!

Bocka av eller avnjuta - en fråga om inställning

Filmfestivalen har börjat. Där har man ju ett tillfälle att komma ut och roa sig, fast det är kanske inte mycket att blogga om ändå i och för sig.

Efter att jag varit så snabb med att skaffa mig (och några till) program för (oj!) över två veckor sedan hade jag ännu inte ens börjat bläddra i det när Göteborgskusinen ringde häromdagen. Då hade jag ändå varit rätt ledig i flera dagar. (Det är det där eviga mejlandet och planerandet som är orsaken, jag har inte gjort mycket annat än administrerat den senaste veckan.) Så det var ju tur att hon tog tag i saken.

Idag var vi och tittade på lite kortfilmer. Som väntat var de flesta riktigt bra, och att dessutom många av regissörerna var med på visningen och sa några ord om sina respektive filmer gjorde det hela ännu mer speciellt och festivaligt. Och jag fick se Hagabion. Det var också trevligt. Hittills har mina små filmfestivaläventyr tagit mig till nya lokaler för varje filmtillfälle, och det kanske kan vara något att satsa på att fortsätta beta av biograferna i mitt närområde?

När man väl har köpt sig ett festivalpass kan man väl inte bara gå på en enda film, slog det mig, för då blir det lika dyrt som att gå på vanlig bio. Och det brukar jag inte göra, bland annat av just den anledningen att jag inte tycker att det är värt sitt pris.

Dessutom bor jag ju, som jag har nämnt några gånger förr, mitt i smeten och har biografer åt alla håll omkring mig. Frågan är om jag är i tillräckligt bra göra-saker-på-egen-hand-form för att i så fall se till att verkligen gå på några fler filmer, oavsett vad alla andra gör. Jag märker i alla fall en stor skillnad mot förra året som nykomling i stan, då det första jag gjorde då var att noga läsa igenom programmet och boka biljetter till de mest intressanta filmerna. Nu är jag redan så gammal i gården att det inte riktigt spelar någon roll om, när och i så fall på vad jag går.

Men jag upptäckte nu också att de tydligen har lägre pris för bland andra studenter på filmer på dagtid på vardagar, och då måste man ändå köpa biljetten i kassan. Eftersom alla andra dessutom är upptagna den tiden på dagen måste jag gå ensam, så plötsligt verkar ju allting ha löst sig. Då är det bara att hålla ögonen öppna för lediga stunder att kombinera med intressanta filmer!

Låter mig imponeras en vända till

Göteborg är fortfarande häftigt och stort och spännande och imponerande, jodå. Speciellt när man först har varit borta och vant sig vid andra sorters platser under ett par veckor, och sedan har isolerat sig med plugg och dylikt i ytterligare ett par veckor. Att det har varit mörkt och grått väder har väl också bidragit till att jag inte har varit ute och sett mycket mer än det som finns efter vägen mellan mataffären och hemmet och hemmet och Humanisten.

Häromdagen när jag kom ut på gatan och plötsligt befann mig i trängsel blev jag för ett ögonblick nästan överraskad. Då insåg jag att jag inte hade varit ute i den här stan så mycket på sistone. Och hänt en massa har det också gjort medan jag var borta ett par veckor. Fast det var helg mest hela tiden! Så skulle det definitivt inte ha varit om jag varit borta från något av mina mindre ställen. Jag menar då hänt som i blivit omasfalterat och ombyggt och flyttat på och sådant. Relativt stora förändringar.

Visst är det också fortfarande rätt overkligt att ha något så märkvärdigt som en internationell filmfestival alldeles inpå sig. Jag kilade bort till Draken en sväng för att hämta ut biljetter på eftermiddagen, trängdes med lite lagom mycket folk samtidigt som det drog ihop sig till invigning och kände att en festlig förväntan låg i luften. För andra gången på några månader höll jag dessutom på att bokstavligen krocka med Leif Pagrotsky.

Och efter att jag gått till Clas Ohlson (jag menar, till skillnad från som förr blivit tvungen att åka bil minst några mil, antingen ut i skogen eller till närmaste större stad) passerade jag på hemvägen både opera och kasino, och medan jag gick där på kajen kom den gamla overklighetskänslan över mig igen. Tänk att jag får gå här, i alla de här berömda och fantastiska miljöerna, varje dag, även på gråa vardagar mitt i vintern!

Så nej, jag har tack och lov inte blivit immun mot det än.

Jag har en plan! Äntligen!

Pusselbitarna börjar slutligen falla på plats. Ja, det tusenbitarspussel jag lade för ett par dagar sedan tog två kvällar, men det här vårterminspusslet har varit oerhört mycket mer krävande på alla sätt.

Att pussla gillar jag ju.

Det blir heltidsstudier ändå, det blir i stort sett enligt den plan jag har haft, och vid det här laget har jag också snart presenterat denna plan i sin helhet här i bloggen, om än i väldigt små bitar åt gången. Det finns dock detaljer kvar att avslöja, åtminstone för somliga, så jag kommer att återkomma i frågan.

Det slog mig förresten att jag inte har haft någon heltidssysselsättning (på papperet) sedan 2004! De senaste två terminerna har jag bara studerat på trekvartsfart (på papperet, och i praktiken väl inte ens det). Så det blir ett lite läskigt steg men absolut i rätt riktning, och jag känner att det just nu också är en precis lagom stor utmaning för min personliga utveckling.

Fast det ska inte få ta kål på min blogg. Det måste väl ändå bli tillfällen till att göra saker som faktiskt är något att skriva om också. Snart hoppas jag.

Onsdag eftermiddag

Lite efterlängtad information, en gnutta solsken och därpå en ledig eftermiddag och kväll med en tjock bok. Mycket mer kan man knappast begära en sådan här dag. Möjligen då en trådlös nätuppkoppling som fungerar som den ska, men nu har jag ju krånglat fram en uppkoppling överhuvudtaget så då får jag väl vara skapligt nöjd ändå.

Följa de hemliga instruktionerna

Allt viktigt jag har kvar att göra idag kräver på ett eller annat sätt nätuppkoppling, men precis nu började mitt kinkiga nätverkskort (säger vi, jag vet inte om det är olika fel olika dagar, men strunt samma) få blodsockerfall eller något, så för säkerhets skull gör jag något mindre viktigt så länge. Det här alltså.

Jag fick ett skumt brev idag. Ja, ett brev. Med posten. Just det händer väl i och för sig ändå ibland, så jag ska inte haka upp mig på det (även om det i det här fallet kunde ha varit motiverat med ett mejl kunde jag tycka, men jaja).

Det gällde 2. Det är en kurs som jag har sökt och blivit antagen till på helt normalt sätt, men som jag därefter har kommit att undra över om den verkligen existerar. Jag fick ingen information om den inför terminen, som jag fick om exempelvis isländskan och alltid har fått om alla andra kurser jag någonsin har sökt, kommit in på, tackat ja till och så vidare. Och någon kurshemsida fanns inte. När jag sökte på kursens namn på universitetets webbplats fick jag inte en enda träff.

Jag skrev förstås till institutionen och ställde den mycket relevanta frågan om kursen alls ges. Svaret kom snabbt, men gjorde mig nästan mer förvirrad. Jag skulle få mer information av studierektorn den här veckan. Jaha, så vad? Hade de just upptäckt kursen och inte hunnit bestämma sig för om de skulle hålla den eller ställa in den (om man nu kan ställa in något som man inte har planerat)? Men jag lät bli att fråga mer just då. Om det definitivt inte fanns någon kurs skulle de väl bara kunna tala om det?

Ja, så kom det alltså ett brev idag. Med handskriven adress, personligen undertecknat av den omnämnda studierektorn. Jag är nu kallad på någon typ av "träff" i morgon, där studierektor och studievägledare ska närvara. Okej? Jag antar att de inte behövde göra allt detta om de inte tänkte erbjuda mig någon undervisning alls, men varför känns det lite som om en läkare ringer och ber mig komma dit personligen, för att man ju inte kan lämna dödsdomen på telefon? Jag antar att det är för att det inte liknar någonting jag har varit med om under min långa studietid på två universitet.

Varför så hemlighetsfulla? Är kursen i sig hemlig på något vis? Kommer jag att få kunskaper som gör att folk kommer att förfölja och skada mig? Eller är det bara en så eftertraktad utbildning att bara de allra bästa och mest förtjänta studenterna tillåts komma i närheten av den? Ja, vi säger väl så. Annars kommer jag att vara dundernervös i morgon.

Men nu vill jag ju veta. Det är smått absurt att terminen har börjat och jag varken kan söka studiemedel eller betala kåravgift eller planera saker för att jag inte vet i vilken omfattning jag kommer att studera den här våren. Fast snart så. Förhoppningsvis.

Hör ni inte av mig i morgon sitter jag antagligen inlåst nere i någon av de hemliga våningarna på universitetets centralbibliotek.

Från oklarhet till klarhet

Ville vi förstöra stämningen här skulle vi kunna börja med att diskutera om jag trots allt är en liten pessimistisk fjant eller om jag faktiskt fick min deus ex machina. Eller om det var något däremellan som hände, kanske det gamla vanliga "allt ordnar sig"?

Riktigt klart är nu inte precis allt, så jag går inte här och hojtar hejsan redan innan jag har påbörjat ansatsen för att hoppa över bäcken, men idag har varit en dag så full av glada nyheter och positiva öppningar att jag spricker av återhållen energi om jag inte får knattra ur mig lite av den här i bloggen.

Till att börja med kan jag tala om att det gick bra på torsdagens tenta. Väldigt bra. Så nu kan jag fortsätta läsa isländska (och bli ännu lite drygare om det). Därmed har frågetecken 1 rätat ut sig.

Även 3 går mot något stort, känner jag på mig, men jag får vänta lite med ytterligare uttalanden där.

Tack för hållna tummar. Roar det er att fortsätta hålla dem gör det inte mig något. Det fungerar visst alldeles utmärkt.

Isländska MF del 2 (uppdaterad)

Härligt! Den här veckan har RÚV lagt ut texterna till melodifestivalslåtarna (som alla är på isländska idag!) också. Det kan nog inte bli mer perfekt för mig.

Dessutom förundras jag över att förra veckans låtar fortfarande går att lyssna på, även de som gick vidare. Är islänningarna inte lika petiga som vi är här med rättvisan beträffande hur många gånger publiken får höra de olika låtarna? Vad avslappnat och skönt det verkar. Och inte tycks detta göra att de väljer sämre ESC-bidrag än vi heller, så någon större skada kan det väl inte göra.

Undrar om jag till och med ska lyckas se lite webb-tv nu?


Uppdatering halvvägs in i programmet:
Åh, vad bra det funkar! Det var mycket enklare än det var att se den svenska melodifestivalen på nätet förra året. En ännu större överraskning är dock att jag faktiskt hör och förstår en hel del av vad programledarna och kompositörerna säger (ja, de pratar i det här programmet!). Men det är förstår inte i närheten av den underhållningsbomb som de svenska melodifestivalsprogrammen brukar vara, så det är intressant att få se hur det kan se ut i ett land där man är intresserad av det hela utan att ta det på dödligt allvar. Men nu blev det reklam! Jaja, då hann jag ju blogga lite.

Överarbetad hjärna får spontana infall

Fantastiskt nog var jag fortfarande på humör både för att jobba undan saker och vara slappt totalledig idag. Jag satte genast ihop en lång lista på sådana där trevliga smånöjen man kan slösa bort tiden med när man är alldeles för sig själv en hel helg, saker som att lösa korsord, se på film, läsa och gå ut och röra på sig ordentligt. Det är ju så lätt hänt att man glömmer vad det är man längtar efter att få göra, menar jag.

Sedan stannade jag ändå inne och städade. (Fast jag inte absolut måste. Vad härligt det är att vara irrationell åt rätt håll!) Och lagade en vante. Och rensade ut julen. Halva i alla fall. När man får något så skojigt som en blinkande usb-gran i julklapp kan man ju inte bara packa ner den igen redan efter några veckor? Eller det kanske man visst kan förresten.

Anyway. Jag kom att tänka på det där om att jag håller mina löften till andra, och insåg att jag varit väldigt nära en lögn där. Det var nog minst två, tre år sedan jag lovade Nancy ett bad till exempel. Så det fanns nu ingen tid att förlora om jag skulle kunna rädda bilden av mig som pålitlig.


Nancy blev så överraskad att det var tur att hon inte andas och sådant där, för då hade hon fått en kallsup allra minst. Men hennes lilla mage blev plötsligt skär igen och den svarta garnnosen är inte längre luddig av damm.

Lasse och Joxe tittade avundsjukt på. Lasse skulle enligt en lapp han har i rumpan faktiskt också tåla ett bad, och han luktar till och med damm så det är inget tvivel om att han behöver ett, men vem vet vilken form han skulle få efteråt? Han kanske skulle bli en helt annan ras? Och skulle han alls bli torr igen? Nej, han fick nöja sig med att låna den blöta handduken efter Nancy, och lite skillnad måste det väl ha gjort. Det var nog i alla fall inte bara för att han kände sig orättvist behandlad som hans ögon med ens blev så svarta och blanka. Joxe bör nog inte heller ens fundera på att bada så länge han har batterier och kvitterdosa i magen, men verkade på det hela taget inte bry sig så värst mycket.

Och jodå, nog blev det tid över för korsord och film under dagen, när nätuppkopplingen så hjälpsamt började streta emot igen. Så fint av den ändå, att liksom hålla sig tills jag blev ledig!

Fortfarande nöjd

Nu är det visst helg för mig. Det kan bli en hel veckas ledighet förresten, men inte mer hoppas jag. Och tror inte heller längre. Men det är lite lustigt hur man under stenhårt tentapluggande kan längta efter ledigt och planera att belöna sig med slappa nöjen när man klarat prövingarna, och hur man sedan kan vara så uppe i varv att man helst bara vill fortsätta vara effektiv även efteråt. Ja, sådan är jag tydligen i dessa situationer.

Det har antagligen gått över redan i morgon, så därför är det lika bra att jag är uppe och fixar med saker sent ikväll också. Det är ju så skönt att vara lite nöjd med sig själv en stund!