Djur och natur i fotoalbumet

Utsikt mot blånande berg och grönskande skogar.

Stora klasar av spännande och lite läskiga nässellarver.

Klöver, klöver, klöver ...

Skogens konung lämnar sina spår i olika former lite varstans längs stigarna.

På den lilla ängen i skogen blommar ännu humleblomster, smörblommor och andra tidiga sommarblommor.

En vettskrämd kopparödla är det ingen idé att försöka utmana i tävlingen om vem som kan vara stilla längst.

Min nya kompis sagohästen i magisk kvällssol.

Ännu mer sommaräng i skogen.

Den här andmamman och hennes fyra ungar har nu slagit läger i vassen vid vår brygga efter att en dag ha fått en halv matbrödsbulle att dela på.

Blommor och fjärilar lyser upp med sina klara färger i solen mellan mörka barrträd.

Kotte med klockad kjol.

Katt med kamouflageklädsel.

Fältspatgruvan

På hemvägen tittade vi in en sväng till den lilla fältspatgruvan som vi hittade första gången för tre somrar sedan. Den ligger i skogen inte långt från vår stuga, och bara en liten bit från skogsvägen. Vid avtagsvägen står till och med en skylt med texten "fältspatgruva" uppsatt, och det finns en gräsbevuxen parkeringsplats för en bil, men jag tror ändå inte att det är ett så värst välbesökt turistmål. Dock ligger det diverse skräp och skrot av mer eller mindre modernt snitt i och omkring gruvhålen, så helt bortglömt är väl inte stället.

Jag tycker mycket om sådana här platser. Det är svalt, fuktigt, tyst, lite skumt och i luften anas en nästan sorgsen känsla. Och jag älskar att föreställa mig ställets historia, hur det kan ha sett ut en gång i tiden, när folk arbetade och slet här, när det slamrades, eldades och var hett, och när det var en helt vanlig arbetsplats som det inte var något speciellt alls med.


Jag tänkte att ett sådant ställe väl borde vara sig rätt likt sedan senast. Vad skulle ha kunnat hända mer än att några buskar har växt upp och något träd kanske har blåst omkull eller så? Men det var faktiskt annorlunda. Inne i den stora grottan var det betydligt mindre vatten nu, och man kunde obehindrat gå omkring där mellan det som förut var helt olika avdelningar. Ja, och så kunde man då se allt skräp som tidigare dumpats i vattnet.

Augusti 2005.

Juni 2008.

I de höga bergväggarna fanns små stenhyllor med mossa och lavar. Jag väntade mig nästan att få se julpynt eller andra prydnadssaker uppställda i facken.


Mellan gruvhålen växte linneor i mossan. De var så blyga och generade att det nästan var omöjligt att övertala dem att vara med på bild.

Bäversjön

Vi åkte vidare på vår skogstur. På kartan hade vi spanat in en skogsväg som vi inte hade undersökt tidigare. Den visade sig i verkligheten leda till en stor vändplan som inte tycktes ligga nära någonting särskilt alls. Men eftersom vi ju hade karta visste vi att det i alla fall inte skulle vara långt till närmsta lilla sjö, så vi traskade tillbaka en bit längs skogsvägen och när vi hittade ett ställe där vegetationen verkade genomtränglig klev vi ner i diket och vidare nerför backen.

Helt oavsiktligt var det alltså som vi nådde sjön precis där det låg en bäverhydda!


Området omkring hyddan såg ut som det brukar göra där bävrarna bor. Fällda björkstammar låg här och var och stubbarna var prydligt vässade av gnagande tänder.


I det höga gräset gick ett flertal tydliga bävervägar en bra bit uppåt land.


I strandkanten låg vitnade avgnagda grenar och överallt på marken syntes små och stora bitar av näver.


När vi stod där och väsnades på stranden en bit ifrån hyddan hördes plötsligt ett ljudligt plask utifrån vattnet. I ögonvrån hann jag se att det var någonting ganska stort som stack upp över ytan för ett ögonblick. Det dröjde några sekunder innan jag associerade till något annat än fisk, men naturligtvis måste det ha varit ett bäverhuvud jag skymtade!

Det kändes fult att komma och störa på det där viset, men det var onekligen ett fint ställe bävrarna hade valt för denna bostad. Vi stannade en liten stund och njöt av vyn, men sedan smög vi därifrån och lät djuren få vara ifred i sin värld igen.

Den blå källaren

På midsommardagen åkte vi upp i skogen, för att mamma och pappa skulle inspektera bärmarkerna inför plocksäsongen. Vi hann se lite lingonkart och precis hitta ett riktigt spännande ställe innan himlen täcktes av mörka, mullrande åskmoln. När regnet strax därpå kom satt vi redan i bilen på väg hem.

Naturligtvis var vi tvungna att återvända en annan dag. Vi valde den blåsigaste, för att om möjligt slippa myggen. Resonemanget tycks dock inte hålla för knott, kan jag meddela, för jag har mängder av bett lite varstans nu. Fast det var det ändå värt.

Inspirerad av cupcake carny-Sofias fotografiska expeditioner i intressanta miljöer tog jag min kamera och kastade mig ut i snåren för att undersöka såväl natur som spår av mänsklig närvaro. Resultatet kan inte på långa vägar mäta sig med hennes fantastiska äventyr och högklassiga konst, och bilderna får bli små och få, trots att kamerans minneskort för första gången blev fullt på bara en eftermiddag, men jag tänker i alla fall dela med mig av en del av det jag såg.

Det som först hade fångat vårt intresse var något slags källare som syntes från skogsvägen. Den var till största delen byggd av tjusig, blå bergslagssten. Dörren saknades, men annars var källaren i rätt gott skick, trots att ett stort träd mycket träffsäkert hade fallit rakt över den. En stor sten ovanför ingången hade också slagits loss så att den nu låg och balanserade på kanten, och för en person som just påbörjat ett omfattande intag av sommardeckare såg det precis ut som om någon gjort förberedelser inför ett mordförsök.


Källaren hade en liten förstuga, där något djur tydligen hade byggt bo i en stor hög med hö. Innanför den andra dörröppningen var det mörkt, och ännu mörkare blev det när man själv ställde sig där i vägen för den enda ljuskällan. Men med kamera och blixt kan man i alla fall i efterhand se hur där såg ut.


Lite här och var på området låg de snygga blå stenblocken utspridda. Några av dem hade hamnat i en girig grans våld.


På den lilla ängen, där tidiga sommarblommor fortfarande blommade, stack resterna av en husgrund upp mellan de höga grässtråna. Inga kvarlämnade lösa föremål fanns dock här för att ge några ledtrådar om vilken sorts byggnad detta en gång varit.


Längre bort, på gränsen mot den mörka skogen, skymtade fler ruiner och stenrösen. Ovanpå en övervuxen tegelhög intill låg en utmattad gammal järnspis och gapade tyst och uppgivet.


Nummer 226 var den tydligen.


I utkanterna av ängen växte lönnar och björkar, små syrener som kämpade sig upp i skuggan och andra växter som vittnade om att det här en gång hade varit någons trädgård. En av björkarna var dock omgärdad av en tät ring av granar. Det hela såg mycket underligt ut, och alla som har spelat Zelda eller liknande äventyrsspel förstår säkert varför jag genast misstänkte att dessa strama och taggiga väktare gömde en skatt mellan sig.


På andra sidan trädklungan skymtade ytterligare ruiner, här i form av ett par blå stenpelare. Hade de en gång utgjort en inbjudande entré till något?


Vad fanns innanför dem nu? Växtligheten var obegripligt tät, med tanke på att träden växte alldeles intill en öppen äng. Jag kunde omöjligt ta mig in utan att fastna och riva sönder mig. Lite längre åt sidan skymtade jag dock en öppning under ett par gamla murkna stockar som låg kvar på murresterna. Än en gång fick kameran ta på sig uppgiften att gå in och rapportera vad den såg därinne.

Och där fanns verkligen en skatt! Men vad i hela världen är det för något?

Mysmord på menyn

Mysmord på tv! Mysmord på tv!

Sommaren är fulländad.

(Åtminstone om man bortser från att jag fortfarande inte har badat.)

Ger lite olika slags soppa

- Varför odlar ni brännässlor nere vid grinden? frågade brorsan när han dök upp.

Jag förstod att han syftade på humleplantan som mamma har planterat strax till vänster om grindöppningen. Plantans livsuppgift är att försöka dölja en telefonstolpe, som dykt upp mitt i utsikten sedan vår pampiga rad av björkar avlägsnades.

Plantan är i dagsläget ungefär fem centimeter hög.

- Jag tycker att den har växt sedan jag satte den i förra veckan, har mamma sagt ett par gånger sedan jag kom hit.

Nu väntar jag med spänning på att se om det där lilla gröna kan växa lika bra som de riktiga brännässlorna.

Midsommar: ljuset

Jag brukar alltid se fram emot att resa hem och norrut till midsommar, för att få uppleva skillnaden i kvällsljus mot där jag bor längre söderut. Sedan brukar det alltid vara mulet just de där dagarna och framför allt kvällarna under den allra ljusaste delen av året, så att det i alla fall är mörkt.

Men i år bröts trenden. Den här gången fick jag en ljus sommarkväll redan samma dag som jag kom hit, och ifall den skulle visa sig bli den enda kvällen av det slaget försökte jag ta vara på den så gott det gick. Fast midsommaraftonen blev ännu finare. Vi vandrade i kvällssol över ängarna, och när vi på nytt gick ut vid midnatt var himlen fortfarande ljus och det gick att urskilja färger på saker omkring sig.

Precis så ska det vara. Nu har jag fått min ranson av det. Så även om det skulle ha råkat vara mulet just ikväll, när det är själva sommarsolståndet och den riktiga vändpunkten, hade det faktiskt inte gjort så mycket. Dessutom är det många kvällar kvar innan det blir mörkt på riktigt igen!

Midsommar: aktiviteterna

På förmiddagen blomplockning och kransbindning.

På eftermiddagen midsommarfirande - utanför Dalarna! Det blev Västanfors hembygdsgård i år, eftersom det var några år sedan senast. Där fanns folkdräkter och stång och fioler och dans, massor med folk i alla åldrar och fin stämning. Det verkar dock bli mer och mer ont om kransar för varje år och jag lade märke till många blickar och leenden som riktades mot min (och mig?).



På tidiga kvällen gjorde vi en expedition bort till den ristipp med mera som till vardags kallas komposten. Där låg en snok och solade sig. Vi glodde och fotade.

På senare kvällen blev det en långpromenad genom byarna längs sjön.

När jag kom hem förvånades jag över att kameran utan vidare på ett par dagar hade samlat på sig 150 bilder. Mycket blommor var det förstås. Och lite hus och folkdräkter och en fjärilsholk. Ungefär tjugo av bilderna visade sig vara något att ha. Det var ett klart irritationsmoment att behöva rensa ut och slänga en massa bilder en sådan dag. Fast på det hela taget var det en rätt bra midsommarafton.

Och nej, jag stoppade inga blommor under kudden. Däremot doftade mitt hår fortfarande vitmåra när jag gick och lade mig.

Midsommar: blommorna

Många, inte minst jag, brukar nuförtiden gå och oja sig lite inför midsommar och undra om det kommer att finnas några blommor kvar till dess. Själv börjar jag visserligen lära mig nu att det alltid gör det, även om det inte är midsommarblomster, hunkex, smörblommor och humleblomster. Fast med den extra tidiga våren och sommaren i år kunde man ju undra lite extra.

Därför blev jag naturligtvis ännu mer överväldigad än jag annars skulle ha blivit när jag kom hit och upptäckte att det blommar som aldrig förr i dikena och på ängarna. Lupinerna har visserligen redan i stort sett blommat över, men allt annat jag förknippar med midsommar finns i mängder. Framför allt vitmåra. Marken är inbäddad i enorma sjok av väldoftande vita moln.



Precis som förra året valde jag att binda in mycket, mycket vitmåra i min midsommarkrans. Mina kransar brukar bli snygga men töja ut sig och halka ner över öronen en bit in på eftermiddagen. Den här gången blev min krans dock helt perfekt i storlek, och höll sig fantastiskt bra. Jag hade den på mig från tvåtiden på eftermiddagen fram till tiotiden på kvällen, när delar av den torkat så mycket att den prasslade. Så jag hade lyckan att kunna gå och känna min favoritdoft överallt hela dagen.

Fast ändå, trots att blommorna inte är tidigare än vanligt, är smultronen redan mogna. Allt gott på samma gång!

Midsommar: maten

Alla måltider intogs givetvis utomhus. "Givetvis" för att vi är på landet, och här äter vi normalt ute, och alltså inte bara för att det är midsommar.

Midsommarlunchen var lite lustig i och med att den inte ville ligga stilla på de stora, halkiga tallrikarna. Nästan allt rullade omkring. I alla fall om man som jag valde att inte ta någon sill eller gravad lax. Där fanns köttbullar, prinskorv, körsbärstomater, ägghalvor (rullar inte, men halkar mycket effektivt) och givetvis små runda färskpotatisar. Tur att det fanns omelett att klistra fast övrig mat med.

När det blev dags för efterrätten hade vi lärt oss och valde något djupare tallrikar att rulla omkring jordgubbarna i.

Midsommar: vädret

Förmiddagen bjöd på klassiskt midsommarväder, med sol och moln och plötsliga regnskurar. Lite tvärtemot hur svenskt sommarväder väl brukar vara blev det sedan mycket finare på eftermiddagen, om än lite blåsigt.

Fick rapporter från en källa i Halmstad som påstod att vädret där var "strålande", men jag kan inte låta bli att misstänka att min källa som vanligt överdrev för att göra sig själv lite mer märkvärdig, eftersom jag på tv-vädret såg att det dragit förbi likadana moln på Västkusten som här. Alternativt skiljer sig våra definitioner av "strålande" åt en aning. Annars är väl ljugande av det slaget sådant folk ägnar sig åt hela tiden, särskilt på midsommar, för då gäller det ju att inte vara den som har sämst väder. Speciellt bra funkar det när ingen kommer att kräva bildbevis av en.

Nåja, det spelar nu ingen roll för mig. Det här var nog ändå det bästa midsommarväder jag varit med om i mitt vuxna liv. Jag minns mest att jag brukar frysa annars.

Reserapport

Resan var en av de där nästan osannolika, där allt gick precis som det skulle, alla tåg fungerade och var i tid, det var lagom temperatur i vagnarna, jag mådde bara bra hela tiden och på hela eftermiddagen dök nästan inte ett enda störande element upp.

Vi som reste med tåget från Göteborg verkade vara lite av samma sort. Trots värmen hade så gott som alla stickade tröjor på sig. Det var också uppenbart att vi skulle vara borta ett tag, för de flesta hade rejäla resväskor som stod och trängdes på golvet, så att bagagehyllorna förblev nästan tomma. Vi läste intressanta tidningar, åt våra matsäckar utan att smaska och satt allmänt stilla och kopplade av. Flera personer i min vagn skulle till Falun, och för ett ögonblick avundades jag dem lite, men visste samtidigt att mitt eget resmål var minst lika bra.

När tågvärden, just som hon kontrollerade min biljett, var tvungen att säga något i stil med "men ska ni åka härifrån nu när det är så fint", tänkte jag "ja, just därför", fast precis så menade jag ju inte, så jag svarade helt naturligt att kommer man från Dalarna kan man ju inte vara i Göteborg på midsommar. Ingen omkring mig invände eller tittade ens konstigt på mig, så kanske hade jag en del medhåll i alla fall. Det kändes som vanligt också lite speciellt, för om det är någonstans jag träffar på folk från mina hemtrakter nuförtiden så är det på tåget hemåt. Där kan man sitta och liksom vänja sig lite i taget vid att komma hem medan man lyssnar på gamla välbekanta dialekter.

Jag klev dock av i Västmanland, där jag blev hämtad och fick åka den vanliga bilvägen över länsgränsen. Väl framme i mitt paradis möttes jag omedelbart av mängder av saker jag inte ägnat en tanke på många månader. Som klöver. Hela marken full av svala, vackra klöverblad. Förresten, bara att se frodiga, gröna gräsmattor kändes härligt, efter att knappt ha sett ett levande grässtrå på flera veckor i mina uttorkade omgivningar i Göteborg. Och så alla djur. Mest insekter förstås, men också så otroligt mycket fågelungar. Överallt kvittrade, pep och tjattrade det.

När jag i den sena skymningstimmen gick ner på bryggan var det så fridfullt ute. Sjön låg stilla, ingen trafik hördes från väg eller vatten, inga människor syntes till. Det enda som hördes var fågelkvitter och något enstaka lätt plaskande utifrån vassen.

På väg in satte jag mig sedan framför eldstaden en stund och stirrade in i resterna av glöden, som lyste svagt i den mörknande stugan. Därefter kröp jag till kojs med den där känslan av overklighet som Göteborg har orsakat så ofta de senaste månaderna. Men nu, nu är jag här!

På väg mot midsommaren

Ojoj, nu blev det bråttom som vanligt. Trots att jag har sommarlov så har jag svårt att hinna allt jag vill innan jag åker till landet. Inte ens blogga om det jag hade tänkt hinner jag. Fast det är ju inte livsviktigt, och teoretiskt sett kan man väl göra det i efterhand.

I vilket fall som helst är det dags nu. För första gången sedan jag flyttade till Göteborg åker jag hem till Dalarna!

Vågar man hoppas på en tågresa som går enligt planerna?

Gå på konsert typ gratis: E-Type

När det nu kommer att dröja ett tag tills jag kommer till Liseberg nästa gång var det väl lika bra att passa på att gå på en konsert till. Föregående hittas här (eller i aktivitetslistan i sidmenyn!).

Idag: E-Type.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Host, host. Jag har faktiskt en jättegammal skiva med honom i min samling. Eller i en låda någonstans i Falun i alla fall. Även om inte heller det här är sådan musik jag lyssnar på var och varannan dag så kan jag gilla låtarna och tycka att han vet vad han håller på med. Fast jag hade nog kanske inte gått på konserten om jag inte haft sällskap.

Lite allmänt om kvällen: Tisdagskväll. Rätt kallt när man vant sig vid de sköna sommarkvällarna, men hyfsat mycket folk ute ändå. Hade Metaformannen med mig som sällskap och uppmuntran.

Publik: Ungefär lika stor som vanligt. Jag hade nog trott att det skulle vara fler barn, men majoriteten var nog ändå unga vuxna. Kanske berodde det på kylan, men de flesta verkade i alla fall rätt avvaktande och någon riktig fart blev det aldrig på publiken.

Några tankar som dök upp under konserten:

• Hans röst känns knappt ens bekant, och hela E-Type verkar lite gammal och trött. Eller varför är det så segt? Nu säger han att han är förkyld, så det kanske har med det att göra.
• Låtarna är onekligen väldigt lika varandra, en hel del av dem i alla fall. Men nog borde han ändå ha ganska många att välja bland, så varför så mycket prat och grejande? Är det som i fotboll, att man drar ut på saker och ting för att få lite extra vila emellanåt?
• En del av låtarna han kör är faktiskt från den där jättegamla skivan jag har. Har han inte haft fler hits på 2000-talet, utan måste förlita sig på gammalt material? Samtidigt är det ju bra med låtar som folk känner igen när man spelar på sådana här ställen. Det är nog rätt smart tänkt.
• Mot slutet blir det ändå en klar upphämtning. Både rösten, tempot och låtarna blir bättre. Och egentligen är jag inte så negativ som det verkar, men jag fryser!

Jaha, det var årets sjunde besök på Liseberg. Undrar om jag ens hade varit där så många gånger i hela mitt liv tidigare. Men nu blir det som sagt paus ett tag.

Kvällens roligaste

3. Att stå på bron över motorvägen och titta på bilar. Ja, jag är lättroad.

2. Utanför en närbutik satt några handskrivna affischer med (solblekta!) erbjudanden och prisexempel. Ett av dem löd "osthyvel 14:90".

1. Jag var på födelsedagsfirande där alla närvarande utom jubilaren själv hade samma förnamn!

Klockan 15 vid den lövade stången

Fem dagar före midsommar sitter jag och försöker kolla upp lite vad som händer i trakterna där jag ska tillbringa den kommande högtiden. Förra året gick det hur bra som helst och jag hittade svar på precis allt, men nu verkar de ha gett upp internet på de mindre orterna i södra Dalarna, för ingenstans står det någonting som tyder på en uppdatering sedan 2007. Det kan väl ändå inte vara midsommar de har lagt ner? Det är ju Dalarna för sjutton!

Mitt folk (om jag nu räknas till dem utan att vara rotad där sedan generationer tillbaka) är dessvärre en aning bakåtsträvande när det gäller teknik som underlättar kommunikation och informationsspridning. Bloggarna har visst aldrig riktigt slagit igenom där uppe heller. Så jag får ta min dator med mig, och likt en upptäcktsresande försöka utforska de vita fläckarna på kartan och överleva för att berätta för resten av världen vad jag sett.

Eftersom jag är så inne i det härliga aktiva upptäckarlivet har jag nog förresten ändå tänkt fortsätta med turistbloggandet även på "semestern". Fast med långsam och opålitlig modemuppkoppling är det osäkert hur bra det kommer att gå med bilduppladdning, mitt tålamod och lite sådant.

Jag vet alltså fortfarande inte vad som gäller på midsommarafton. Å andra sidan är det som sagt Dalarna, så varför skulle det inte vara samma tider och traditioner som gäller i år som alla andra år? Tryggt och enkelt.

Till småpojkarna

För att balansera och variera ämnena här i bloggen lite får jag väl komma med något som kanske även intresserar dem med något hårdare intressen än väder och krämpor.

Den här, till exempel, sprang jag på igår på Liseberg. (Även om jag inte hade kamera med mig så hade jag ju ... något som liknar en kamera.)


Jag tänker dock inte göra mer av saken än att bidra med en länk.

Tantprat

Jag har visst gjort något som min nacke inte gillade och dragit på mig en liten nackspärr. Så det var kanske inte så smart att sitta ute på piren i den kalla blåsten och titta på båtar idag. Men vad sjutton. Lite nackont dör jag väl inte av.

Förresten fick jag uppleva regn på vägen hem. Det var bara några stänk, men doften av sommarregn kändes omedelbart. Ah!

Undrar om regn på något endaste sätt kommer att glädja mig lika mycket på midsommarafton. Nej, förresten, det undrar jag ju inte.

Hm. Nackont. Väderomslag. Samband? Faktum är att det var helt oavsiktligt att nämna dem båda i ett svep så där. Det var bara två saker som jag råkade tänka på samtidigt. Fast kanske ändå?

Gå på konsert typ gratis: Salem Al Fakir

Nu hade jag ju inte varit på Liseberg på över en vecka, så då var det hög tid att bege sig dit igen. Och min lilla serie (del 1, del 2) fortsätter idag med Salem Al Fakir.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Jag hade faktiskt ingen särskild åsikt. Hade hört ett par låtar och väl tyckt att de var okej. Antagligen bidrog det faktum att Göteborgskusinen gillade musiken till att jag förblev tveksam. Jag menar, hon och jag gillar ju nästan aldrig samma saker längre.

Lite allmänt om kvällen: Torsdagskväll. Inte alls samma sommarvärme som vid de tidigare tillfällena jag har varit på Liseberg, men fint väder ändå. Det var alltså Göteborgskusinen som fört konserten på tal, men när det sedan inte verkade bli något av det hela bestämde jag mig för att gå ensam. Jag är rätt trött på att det inte blir något av saker och ting, och därför kan jag tydligen gå rätt långt för att aktivera mig nuförtiden.

Publik: Stor. Och en betydande del av den bestod av folk i ungefär min egen ålder, eller i alla fall mellan 15 och 35 kan vi säga. Det kändes så ovant att jag försiktigt ställde mig bland de enstaka gråhåriga åskådarna lite i utkanten.

Många tjejer hade förresten håret uppsatt i en lös knut. Är det en ny trend, eller? Jag har också långt hår, så om det nu är en trend skulle jag för en gångs skull kunna haka på den, om det nu inte var för att jag inte gör sådant förrän något år senare.

Såja, tillbaka in på spåret nu.

Några tankar som dök upp under konserten:

• Vad de har dragit på ljudet idag! Hm, jag är verkligen pensionärsaktig. Okej, men så farligt starkt är det ändå inte. Det var nog bara för att jag kom ett par minuter försent som det kändes konstigt. Fast det var väl ologiskt tänkt, för då närmade jag mig ju ljudet successivt ... Äh!
• Han är onekligen kompetent. Eller, jag tror det i alla fall. Själv vet jag ju inte mycket. Men han verkar vara en skicklig musiker och naturlig underhållare. Och musiken är ju bra ... bara det att jag inte riktigt faller för den. Jo, en del låtar då. Men nu står jag ju bara och tittar på folk i publiken i alla fall. Fast det får man ju, speciellt när man går på konsert typ gratis.
• Nästa person som blåser rök rakt i ansiktet på mig smockar jag till! Nej, det kommer jag givetvis inte att göra, men jag har god lust. Det får man inte heller erkänna, va?
• Han håller visst på längre än de tidigare artisterna jag har lyssnat på. Inte för att det gör något, för det är faktiskt ganska trevligt här. Och så här mot slutet börjar det bli rejält drag framför scenen. Det ska han ha också, så duktig som han är. Det syns verkligen att han njuter av att vara där uppe med allas blickar riktade mot sig. Nästan allas i alla fall.
• Han har sagt "ni behöver inte vara rädda" rätt många gånger nu. Om man var på ett annat humör så kunde man väl tycka att det blev tjatigt, men jag råkar gilla det. Jag börjar faktiskt gilla honom rätt mycket också nu. Hur ofta har det hänt, att jag har börjat tycka om en artist främst på grund av honom själv och hans kompetens, och bara i andra hand för hans musik? Och inte har det med hans utseende att göra heller. Jösses, vad jag analyserar!
• Men! Vad sa han nu? Ha! Han sammanfattade just min konsertupplevelse åt mig: "Man behöver inte veta om vad man gillar. Man kan få det presenterat för sig."
  

Nix, ingen bild idag. Jag var faktiskt så våghalsig att jag inte tog med mig kameran alls. Fast egentligen berodde det på temperaturen, åtminstone indirekt.

Hallsta*? Ja, där har jag varit

Det är ett förfärligt tjat om Halmstad här nere. Alltså, jag har egentligen inget emot Halmstad i sig. Tror jag. Det är säkert fint och så där. Jag har aldrig varit där och kan inte uttala mig om saken. Fast om folk visste hur anti jag blir allting som det tjatas om kanske de skulle ta det lite lugnare.

Man kan väl jämföra det med hur det skulle vara om alla i södra Dalarna bara snackade om exempelvis Rättvik hela tiden. Det skulle ju verka urfånigt. Och så gör de inte heller. Det finns ju massor av ställen man kan prata om. Orsa. Grövelsjön. Malung. Mockfjärd. Enviken. Avesta. Äppelbo. Säter. Mora. Ludvika. Ja, ni fattar. Och det är ändå bara i det relativt glesbefolkade Dalarna.

På Västkusten finns det ställen som heter något precis överallt! Så lite variation i samtalsämnena, om jag får be.


(* Syftar här på Hallstahammar. Ligger i Västmanland och har inget havsbad. Men slussar. Hallstavik, däremot, har jag inte besökt vad jag vet.)

Går ej att omboka

Det var en pärs, men till slut lyckades jag ta mig samman tillräckligt för att alldeles på egen hand bestämma när min resa norrut skulle äga rum. Så nu har jag bokat en enkel biljett. Bara en sådan sak känns lite märklig, förresten, för jag brukar alltid veta från början när jag ska åka hem igen.

Den stora positiva överraskningen var att det tåg som gick den tid som passade mig bäst var det som hade färst byten, kom fram snabbast och var minst jättedyrt. Otroligt!

Nu väntar den lilla pessimisten som fortfarande bor någonstans inom mig bara på att komplikationerna ska rada upp sig.

Oväntad vändning

Ni minns vindsfönstret? Exempel på att jag har lagt onödigt mycket energi på att bry mig om det finns här och här.

Kolla nu då!




Uppdatering senare samma dag:

Plötsligt hittade fåglarna dit också. Den här duvan trampade omkring utanför det öppna fönstret en bra stund och kikade intresserat in, men vågade inte undersöka stället närmare än så. Kompisen eller partnern eller vad den nu var satt på taket intill och höll utkik efter faror under tiden.

Och, för att inte undanhålla er någon information, måste jag också tillägga att alla fönstren nu åter är stängda. Kanske kan jag koncentrera mig på att göra något vettigare ett tag då.

Sol i sinnet, sol i skinnet

I förrgår var det tydligen varmast i hela Europa i Falun. Det gör mig inte så mycket att jag missade att vara där då, för den värme vi har här räcker gott och väl för mig.

Det har dessutom hettat lite extra i skinnet de senaste dagarna. Det retar mig, eftersom jag har varit så försiktig hela tiden. Ända fram till i förrgår, på nationaldagen alltså, då jag var ute i solen mitt på dagen lite för länge. Extra typiskt är det också att jag slarvade just då av alla dagar, eftersom jag igår skulle till haaavet!

Men det gick bra. Jag och Metaformannen åkte till Marstrand och promenerade omkring på klipporna hela eftermiddagen utan att solen var alltför ond mot oss. Det var en riktigt härlig dag, som jag absolut räknar till de bästa så här långt i år, och då har jag ändå varit med om en hel del roligheter redan.


Och jag kan inte hjälpa det, men eftersom jag är från en helt annan del av landet så är det precis som att vara utomlands för mig på sådana platser. Man behöver verkligen inte åka långt för att uppleva något exotiskt och fantastiskt! Den karga klippnaturen med söndertorkat gräs och starka blomdofter påminde mig också en hel del om mina starkt begränsade erfarenheter av varmare länder.


Badkläderna släpade vi omkring på hela dagen, bara för att. Egentligen visste jag redan i förväg att det inte skulle bli något bad, för det brukar ju bara vara när jag inte har med mig badkläder som jag blir riktigt sugen på att bada. Om man inte räknar längre sommarvistelser på landet, förstås. Fast mina fötter fick sig i alla fall ett svalkande och skönt kvällsdopp efter allt gående.

I lekparken

Så fort jag fick reda på att det var SM i trädklättring i Göteborg den här helgen kände jag att det var något jag bara måste kolla upp. Det lät ju både skojigt och en aning knasigt. Så igår förmiddag cyklade jag iväg till Trädgårdsföreningen för att ta mig en titt.

Det förbryllade mig att de höll till just där, för det verkar liksom lite fel. Även om nu inte träden tar skada av klättrandet så är det väl på en sådan plats nästan lite ... vanvördigt? Fast det kunde ju kanske vara bra för att locka publik och öka intresset för sporten, eller för trädvård eller vad de nu vill.


Så värst mycket publik var det nu ändå inte när jag var där. Och inte blev jag särskilt långvarig heller. Jag hann bara snabbt bilda mig en uppfattning om ungefär vad det hela gick ut på. Lite besviken var jag nog också över att det mer liknade bergsklättring än sådan trädklättring som man man roade sig med som barn.

Sedan var jag tvungen att åka hem igen och förbereda mig för gårdagens huvudutflykt.

Mer att fira

Och så säger jag grattis till typ halva släkten, som ju har namnsdag idag.

Nationaldagen 2008

För första gången, i alla fall om man bortser från grundskoletidens påtvingade deltagande i flagghissning och nationalsångssjungande, har jag nu faktiskt firat den svenska nationaldagen genom att delta i festliga aktiviteter. Jag hade dock inte minsta lilla svenska flagga bland mina saker i Göteborg, så jag fick ta med mig en dalahäst ut i stället.

De första människor jag stötte på när jag kom ut var ett gäng norrmän! För övrigt var det nästan lite väl lugnt i Haga så tidigt på dagen. Folk festade i och för sig rätt rejält här igår, och helgen är lång, men använder folk helgdagen till att sova?!

Förutom nationaldag var det också Skansen Kronans dag och därför en massa grejer på gång där uppe, och då det är ett av mina favoritställen här i krokarna gick jag naturligtvis dit en sväng på förmiddagen. Fast någon bild av själva byggnaden blir det dumt nog inte nu, för det tänkte jag inte på att ta någon (och arkivbilder duger förstås inte). Däremot får ni ett smakprov av utsikten, som nu är precis så storslagen som jag vill ha den, efter att de lagom till sommaren har rensat upp och avverkat lite i grönskan däruppe.


Jag hade egentligen tänkt gå på guidad historisk visning, men eftersom det för det första hände så mycket intressant och gratis ute och jag för det andra hade lite bråttom fick det vara. Fast det hade säkert varit spännande.

Klockan tolv sköts det salut. Värt att notera är att jag som ogillar skarpa ljud så mycket inte stod och höll för öronen som de flesta andra gjorde. Då hade det ju inte blivit några bilder!


Och när en kör därefter sjöng nationalsången stod folk inte andäktigt och lyssnade, utan pratade på som förut! Kören försökte med att ta om sången en gång till i slutet av sitt uppträdande, men då hade de flesta dragit sig undan en bit i stället, så där stod jag i det närmaste ensam på grusplanen och småsjöng med, nästan generat. Trista typer!

På eftermiddagen gick jag och Himmelska Hyresvärden till Slottsskogen och lyssnade på Göteborgs Symfoniker. Det var fantastiskt mycket folk, bra musik, härligt soligt och varmt och så luktade det grillkorv överallt. Orden "osvenskt firande" dök upp i huvudet. Här var folk också bättre på att hedra nationalsången, men det var fortfarande inte tillräckligt många som sjöng ordentligt.


Det har helt klart varit en bra dag med ett rätt välkomponerat program för min del. Jag har sett enstaka folkdräkter av traditionellt snitt, men fler Sverigetröjor och Foppatofflor. Det är bra, tycker jag. Traditioner måste kunna utvecklas och moderniseras, speciellt om det är vad som krävs för att folk ska vilja vara med. För det är ju faktiskt lite roligt att fira sin nationaldag.

Är det någon annan här som har gjort något särskilt, förresten?

Gå på konsert typ gratis: Amanda Jenssen

Nu fortsätter min serie i okänt antal delar om småkonserter på Liseberg. Om någon undrar så började den här.

(Förresten, det är inte parentessjuka jag har, utan det är parentesfestival idag! Jodå, jag hittade just på det.)

Igår var det dags för konsert med Amanda Jenssen.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Helt utan att spela dum, så där som folk gör när de vill verka märkvärdiga för att de tycker att de är lite bättre än andra, så måste jag faktiskt säga att jag i stort sett inte visste mer om henne än hennes namn och att hon var en sådan där Idol-artist. Jag visste inte ens hur hon såg ut, och var osäker på om jag hört någon låt med henne. Jag tänkte att det ju också kan vara en intressant utgångspunkt för en konsertupplevelse!

Lite allmänt om kvällen: Tisdagskväll, och en ännu varmare sommarkväll än det var i fredags, när jag senast var på Liseberg. Anledningen till att jag gick på en konsert med en för mig helt okänd artist var att jag skulle fungera som täckmantel och möjligen även moraliskt stöd för en kille som inte riktigt vågade erkänna att han gillade en Idol-artist (vilket man ju givetvis får göra, för alla får lyssna på vad de vill!), och eftersom jag är en god vän med årskort på Liseberg (där kom det igen!) så ställde jag givetvis upp. (Den här killen har förresten figurerat här utan namn förut, men snart måste jag hitta på ett alias även till honom, för någon rättvisa måste det ju vara. Fast den här gången kunde han väl få vara anonym då, eftersom han är så rädd om sitt stentuffa rykte. Hihi.)

Publik: Mycket större än jag hade väntat mig. Visserligen var det sittplatser den här gången, till skillnad från i fredags, och jag är osäker på om folk tar större eller mindre plats per person då. Nåja, det var rätt fullt framför scenen i alla fall. Och så var nog publiken något äldre än på BWO-konserten (inte helt oväntat).

Några tankar som dök upp under konserten:

• Men hon har ju inga skor på sig!
• Aha, en låt kände jag i alla fall igen. Och en annan gillade jag lite extra. Ett par låtar var lite sövande i sommarhettan. Totalt sett var det en helt okej upplevelse, och musiken var typisk sådan som jag kan lyssna på och njuta av i en sådan situation, men som jag antagligen inte skulle betala för.
• "Borde jag inte komma på fler saker att kommentera?"
  

Amanda Jenssen på Liseberg. Den obligatoriska långt bortifrån-bilden.

Sikta högt

Bara för att alla andra tar semester från sina datorer och slutar läsa bloggar över sommaren tänker inte jag sluta skriva. Det är ju nu jag har tid att både turista och göra andra roliga saker och även skriva om det.

Och jag tänker mig att jag ska läsa en massa böcker som har fått vänta. Träffa folk. Fixa saker som inte var så akuta men som väl ska göras någon gång. Fortsätta söka jobb. Facebooka. Repetera isländska inför hösten. Allt sådant.

Man snackar alltid så mycket goja i början av sommaren.

Tills vidare, i brist på avlönat arbete:

SOMMARLOV!

Försommarlandskap

Jag märker allt oftare att när jag saknar platser så är det egentligen främst vägarna jag saknar. Vägarna till ställena. Vägarna mellan dem. Vägarna runtomkring. Det jag saknar mest med Linköping är antagligen vägen hem till Dalarna. Visst låter det helknäppt?

Men när jag tänker på att det kan dröja mycket länge innan jag får anledning att åka norrut genom de sörmländska och västmanländska skogarna igen, och att jag samtidigt som jag gav upp Östergötland också lämnade alla mina favoriter bland Bergslagens små och större hålor längs vägen, då får jag ändå en klump i halsen. Nu ska jag lära mig en ny väg hem. Det finns säkert fina platser efter den också, men så värst ofta kommer jag väl inte att åka där, så det kommer i så fall att dröja länge innan jag gör dem till mina. Om jag sedan dessutom växlar mellan att åka tåg och bil blir det olika vägar och tar ännu längre tid innan jag lär mig dem.

Så här års är det också annat som får mig att tänka på bilresor och vägar. För när jag var liten åkte vi nästan alltid någonstans precis när skolan slutat. Antingen var det till släktingar söderut i landet, eller så var det till sommarstugan, men i vilket fall som helst gick färden genom försommargrönskande landskap med gula fält och sol som brände genom rutorna (det är väl inte bara min barndom som har nästan uteslutande vackert sommarväder så här i tillbakablickarna?). För ett stadsbarn blir väl jordbrukslandskapet lätt förknippat med just tittande genom bil- eller tågfönster, antar jag. Ännu tydligare blir det nu, när jag är i stort sett fast mitt inne i storstan utan blommande dikesrenar och åkrar. Det känns lite sorgligt, ungefär som att missa en viktig högtid eller något annat som alltid har verkat så självklart.

Och sådana här dagar, när det är så ljuvligt väder och det fortfarande blommar och kvittrar i snåren, då tänker jag förstås på alla som har möjlighet att åka ut på landet till sina små ställen och få jord och grönska och vatten nära inpå sig. Jag skulle gärna vara där med dem. Dock längtar jag inte alls lika desperat dit som jag har gjort de senaste åren. Så kanske var min längtan medan jag bodde i Linköping inte bara en hemlängtan, utan minst lika mycket en bortlängtan. Här i Göteborg har jag inte hunnit börja längta alls egentligen. Men så är jag också utomhus på ett helt annat sätt här än jag var i Linköping. Ironiskt nog. Där bodde jag nämligen i stort sett vid stadens slut, med åkrarna inpå knuten. Ändå satt jag inne och gjorde inte mycket annat än att längta till landet.

Sommaren i sommarstan kommer att bli helt fantastisk, det är jag säker på. Och det är så vackert här. Men vägarna, mina vägar! Och de förbiflimrande färgglada vyerna. De fattas mig just nu.

Resplaner

Plötsligt åker alla bort.

En drar helt spontant iväg till Thailand i flera veckor med en potentiell friare.

En sticker till USA och blir kvar där över både sin egen födelsedag och fjärde juli.

En åker till Åmål och säljer sin bok.

Vad ska lilla jag kunna hitta på för att klämma mig in i det gänget? En spårvagnstur till Hisingen?

En stad på bra humör

Det är svårare att plugga ute på parkbänkar en högsommarvarm lördagseftermiddag än en blåsig vardag. Samtidigt är det onekligen kul när det händer en lite småknasigheter.

Som när man blir tilltalad på holländska, men inte får något svar mer än ett finurligt leende när man frågar.

Som när det dyker upp något slags moderna storstadsraggare som åker förbi och bara hälsar helt artigt på en genom det öppna bilfönstret.

Eller som när det kommer en grupp unga män gående och en av dem, uppenbarligen full i skratt och med bland annat gummistövlar, rosa nattmössa och en grov vandringsstav, slår sig ner bredvid en utan att säga ett ord.

Ah, Göteborg! Det är uppenbarligen inte bara jag som blir på bra humör av vädret och den här stan.

Gå på konsert typ gratis: BWO

Eftersom jag nu har årskort på Liseberg och har sagt att jag ska ränna där stup i ett hela sommaren, så passar det ju bra att gå på lite konserter. Jag tänker inte vara så kräsen, för är det typ gratis blir ju de flesta artister bra. (Att jag säger "typ gratis" är för att idag var det den tredje gången jag var på Liseberg för året, så det är inte förrän efter den här gången som årskortet gör att det inte kostar mig något mer att gå in.) Dessutom är det ju roligt att komma ut på lite saker som känns speciella, även om man håller sig till lågbudgetnöjen.

Jag tänkte att jag skulle försöka blogga någorlunda konsekvent om mina små konsertupplevelser också. Eller i alla fall om att jag varit där. Eller vad det nu blir. Några recensioner blir det i alla fall inte tal om.

Kvällens konsert var alltså med BWO.

Min inställning till gruppen och musiken i förväg: Jag är inte på långa vägar någon fanatisk beundrare, men gillar många av hitsen (och typ alla deras låtar blir väl hits?). Faktum är att jag dessutom har sett dem uppträda två gånger tidigare, men då inom festivalarrangemang, så då har det bara rört sig om enstaka låtar.

Lite allmänt om kvällen: Fredagskväll, "Bardkläderväder" (kortbyxväder alltså), massor med folk i hela nöjesparken (klart mest av de tre gångerna jag hittills varit där - nu börjar turisterna strömma till också!). Jag kom fem minuter före konsertens början, men det var ändå inte minsta lilla kö vid entrén, vilket förstås var en trevlig början på kvällen. Fast för mig som har årskort (ja, jag säger det igen!) hade det i och för sig knappast varit kö ändå. Lagom fullt och samtidigt lagom gott om rum framför Stora scenen.

Publik: En ordentlig blandning av barnfamiljer, yngre och medelålders par och längst fram ett gäng tonårstjejer förstås. Ja, och så lite annat löst folk, som jag själv då. Fördelen är att det blir snäll och trevlig stämning. En nackdel med familjevänliga konserter är att i samma ögonblick som artisterna kommer in på scenen blir många framför en i publiken två och en halv meter långa (tricket som Snövits dvärgar kör, ni vet). Jag kan också tänka mig är att publiken inte är lika intresserad och med på noterna som en betalande publik fylld av fans, fast det kanske bara är välkommen och stimulerande omväxling för en del artister, vad vet jag?

Några tankar som dök upp under konserten:

• När Martin Rolinski drar handen genom håret, sätter sig ner, ställer sig upp igen, flyttar sig över scenen eller gör något överhuvudtaget ger fjortistjejerna vid scenkanten ifrån sig ett ljud som faktiskt låter mycket likt det iiiiih-ljud som samtidigt hörs från många av åkattraktionerna i parken.
• Alexander Bard är onekligen en intelligent hitmakare. Jag tror att han vet vad han gör. Dessutom gör sig BWO väldigt bra live, och sådant är ju alltid bra.
  
• Att fortsätta att komma på ungefär tredje plats i melodifestivalen passar dem antagligen ganska bra. Om de vinner måste de ju plötsligt visa vad de går för i ESC, och riskerar att misslyckas som alla andra. Kan det kanske vara därför de, som så många andra något större artister, inte deltar med just de bästa av alla sina låtar?
  

BWO på stora scenen, Liseberg. Beundrade av bland andra en 2,5 m lång liten tjej.

Om det ändå är kärleken man är kär i så behövs inte mer än så här

Egentligen tycker världen att jag inte får göra något annat än skämmas för den musik jag lyssnar på, så musik är väl det sista jag borde länka till här i bloggen.

Å andra sidan är det ju aldrig någon som klickar på länkar, än mindre orkar se alla små filmklipp som sköljer över en via bloggar, så då är det ju lugnt ändå. Ingen kommer att märka något om jag säger det.

I år är det den här som kommer att göra min sommar!

Flygande objekt på kvällshimlen

Inte ens i flygstaden Linköping har jag någonsin fångat tre olika slags flygare på samma bild.

Bara snälla tankar

Nu ska jag avslöja en sak. Jag avskyr inte alls min nya sommarklänning. Jag är visserligen lite för blek för den än (och inte kommer det ju som sagt att bli mycket bättre heller), men den har i alla fall jättepraktiska fickor, så att man slipper ha handväska eller något annat trams med sig när man går ut och promenerar en varm dag.

Och nu har jag testat den lite på folk också.

Jag valde den testmetod som går ut på att man går omkring iklädd klänningen och försöker se vad folk tänker om den.

Testet genomfördes under vägen hem från Stenpiren. Underligt nog mötte jag då nästan enbart män i olika åldrar, från kanske 25 till omkring 60 år. Men det gjorde inte så mycket för resultatet tror jag. Inte negativt i alla fall. Okej, det gjorde inte mig så mycket. Eller mitt självförtroende och humör. För i stort sett alla tittade faktiskt på mig, eller klänningen då, och inte en enda av dem vek undan med blicken när jag tittade tillbaka.

Vad de tänkte? Jodå, det vet jag. Allihopa tänkte de: "Vilken fin sommarklänning hon har på sig!"

På pricken lik mig

Jag har alltid fått fräknar i ansiktet på somrarna. Det är nog vad min bleka hy tycker är en bra kompensation för att jag inte kan bli brun. Fast fräknarna har ändå hållit sig skapligt samlade på näsan och kinderna, så där som det ska vara. Och jag har aldrig tyckt illa om dem.

I år har dock fräkenverksamheten utökats till pannan också, och nu börjar jag bli något mer tveksam. Där är det väl ändå inte särskilt snyggt att vara prickig? Men det är ju antingen det eller att tillbringa sommaren i skugga som gäller, så jag tror att jag fortsätter att bara acceptera faktum.

Dock funderar jag lite över en del saker. Kommer jag till exempel att se alldeles pixlig ut på alla sommarfoton?

Studieplats med doft av hav och olja

Att det är sommar innan terminen är slut får mig än en gång att känna det som om jag har flyttat till ett annat land. Vem kan sitta inne och tentaplugga när det är en perfekt sommardag utanför fönstret? Ja, svårt är det i alla fall.

Å andra sidan har jag aldrig kunnat sitta ute och plugga heller. Ska man vara noga har jag knappt försökt, och det fanns många anledningar till att jag nästan aldrig tog med mig böckerna ut på någon gräsmatta i studentgettot eller senare ens ut på den egna uteplatsen. Hur som helst är jag ganska säker på att jag, åtminstone för studiernas skull, gjorde rätt i att stanna inne och plugga.

Men idag ville jag ändå försöka vara som andra studenter och ta vara på solskenet, när jag nu faktiskt inte var tvungen att ha tillgång till bord eller dator för att kunna plugga. Och jag gick inte bara ner på innergården och satte mig, för där var det redan en massa folk. Ville jag ha nära hade väl förresten balkongen varit ett naturligt val, men där var det antagligen stekande hett i alla fall. Nej, jag traskade iväg ända bort till Stenpiren. Det var det absolut värt. En trevligare läsmiljö har jag sällan haft. Och ändå funkade det att läsa där!

Som vanligt ville jag förstås inte gå hem sedan, men ibland gäller det att vara disciplinerad. Det kommer fler soliga dagar och jag vill kunna njuta av dem alla utomhus, så jag tänker inte bränna sönder mig. För övrigt har jag det ju vansinnigt bra som slipper sitta instängd på ett och samma ställe dagarna i ända, så jag klagar verkligen inte!

(Jag inser nu att det kan se ut som om jag skrev det här för att göra folk avundsjuka, men egentligen ville jag bara meddela att jag är inne i en intensiv pluggperiod igen. Basattnivet.)

Träd för allergiker?

Igår var jag på nytt i Botaniska, den här gången i ett specifikt ärende. Jag skulle spana in de blommande näsduksträden. Det var jag inte direkt ensam om att göra, men jag lyckades ändå både titta och ta en bild, om än på ganska långt håll.


Därefter klättrade jag omkring på klipporna och hittade ett antal utsiktsplatser som jag inte sett tidigare. Det är kanske inte jättesmart att hoppa mellan klippor i finsandaler, men det gick bra i alla fall. Dessutom blev det ytterligare en mängd blombilder till samlingarna, men för tillfället tänker jag inte hålla på och greja med dem. Nu är det hög tid att ge sig ut i sommaren igen!

Farligheter i sommarskymningen

Jag följde Pinglan till tåget i skymningen. På en gångväg där det var lite glesare med folk såg jag en plastkam ligga och glänsa i gatlyktans sken. Eftersom vi precis då var tysta hann jag till och med tänka just "en plastkam", fast jag sa inget.

Ögonblicket senare studsade Pinglan till och försvann ur mitt synfält.

- Hjälp!
- Det är bara en plastkam, upplyste jag henne och klappade henne på axeln.

Vi skrattade båda åt hur lättskrämd hon var, och hann promenera en bra bit till innan hon till slut åter lyckades få fram några ord:

- Jag trodde att det var en mask!

Talang upphittad

I fredags kväll hängde jag för första gången i mitt liv vid en dansbana större delen av kvällen. Jag dansade inte förstås, för det kan jag tyvärr inte längre. Visst, det grämer mig lite, för egentligen känns det som om jag borde ha växt upp med och hört hemma i logdanskulturen, men nu var jag ändå främst där som garderob. Det hindrade i och för sig inte danskillarna från att bjuda upp. Rackarns att man inte kan dansa!

Men jag är ändå så himla nöjd, för jag har blivit fantastiskt bra på att välja ut bra saker åt andra. Eller i alla fall åt Pinglan. När vi shoppade förut hittade jag den perfekta snyggrosa jackan, som jag själv absolut inte skulle kunna ha, men som var som gjord för henne. Aldrig har jag varit så nöjd och glad över något som någon annan har köpt till sig själv! Och i fredags kväll, när jag tyckte att Pinglan hade dansat med alldeles för tråkiga typer, spanade jag raskt in en kille som jag sa att hon borde dansa med. Till min förvåning gick hon genast och bjöd upp honom, och min tillfredsställelse var stor när jag insåg vilket kap han var. Han var en utmärkt kavaljer, kanonbra på att dansa och verkade vansinnigt trevlig. Efter vad jag såg från min plats en bit från dansgolvet alltså. Men Pinglan bekräftade mina intryck efteråt, och vi var båda än en gång imponerade av min förmåga att ur mängden bara plocka ut något så perfekt till henne.

När man hittar saker man gillar, men som man vet att man själv inte skulle kunna ha, klä i, bära upp, hantera, göra rättvisa eller vad det nu är, så är det en helt makalös känsla att ha just den rätta personen för detta något med sig. Och det verkar som sagt fungera väldigt bra med Pinglan. Kanske skulle jag ta och börja leva hela mitt liv genom henne? Det verkar i alla fall väldigt lätt att lyckas då.

Nej, jag skojar bara. Jag lever ju på rätt bra för egen del också. Förutom att jag inte dansar då. Än. De har faktiskt gratis danskurser på Liseberg i sommar, och jag har ju sagt att jag ska hänga där så mycket jag bara kan, så vi får väl se. Nu har jag ändå varit där två gånger. En gång till så har årskortet betalat sig.

Smakar på det

Måste bara skriva det här för att känna hur det känns, eftersom det är sant:

Löningshelg.

Sommarkväll på stan.

Fredagsmiddag på Avenyn.

Dans och fest och vänner.

Roligt!

Den klassiska ketchupeffekten

Efter en väldigt intensiv och rolig april månad har maj varit betydligt lugnare. Och det är ju skönt att kunna njuta av den här årstiden, ha tid att ta eftermiddagspromenader i solen och så där, men eftersom de flesta andra är extremt upptagna så här års känns det ändå lite konstigt att vara så relativt ledig. Inte har jag haft några direkta planer eller så mycket speciellt att se fram emot på sistone heller.

Men idag har jag fått inte mindre än tre väldigt intressanta och hoppingivande förslag och erbjudanden av olika slag. Gissa om jag har svårt att sitta stilla!

Fast man ska inte prata så mycket om saker innan man vet vad det blir av dem. Mitt vanliga misstag.

Skit också.

Att lämna in cykeln på verkstad framstår mer och mer som ett klokt beslut

Det börjar med en inte helt perfekt sittande sommarklänning, inköpt för dyrt som en desperat impulshandling i längtan efter sommar. Men att den är lite stor över bysten ska väl gå att fixa utan dyra operationer, tänker jag optimistiskt. Symaskinen finns ju nära till hands, och nu när mamma inte gör detsamma får jag väl klara mig själv och visa hur duktig jag är.

Matt grön klänning. I sylådan tråd i olika kulörer, dock ingen direkt lämplig, så valet står till slut mellan beige och mintgrön. Ja, men beige är ju den färg som ingen någonsin lägger märke till, så den får duga ändå.

Fram med symaskinen, trä i tråd, nåla klänningen. Börja sy. Klänningseländet fastnar omedelbart i en härva av tråd, nål och hungrigt tuggande maskintänder. Och plötsligt upptäcker jag att symaskinen tydligen läcker olja från någonstans där jag inte ens visste att det skulle vara olja.

Lyckas separera tyg från stål utan större skador. Och faktiskt sitter klänningen en aaaning bättre efter justeringen. Nu småirriterar jag mig inte längre på den för att den har kostat mig en massa pengar och ändå inte sitter perfekt. Nej, nu blänger jag hatiskt på den för att den har kostat mig en massa pengar, inte sitter helt perfekt men ändå har beige tråd under armarna och oljefläckar på bröstet.

Fast det blir säkert inte över sjutton grader något mer i år i alla fall.

Nära Norge-upplevelse

Överallt på stan vajade idag de norska flaggorna sida vid sida med de svenska. Sådant gör mig på något vis lite rörd. Det verkar som om vi svenskar försöker lägga oss i norrmännens nationaldagsfirande, kanske i hopp om att få vara med och dela den där härliga gemenskapen de tycks känna den här dagen. Fast egentligen tycker jag att de ska ha rätt att ha dagen i fred och bara kunna vara glada över att slippa dras med oss.

Det förvånade mig förresten hur många norrmän som valde att fira sjuttonde maj genom att plåga sig runt Göteborg springande. Men det kanske är ganska festligt ändå, om man tänker efter? Just det, det var en norska som vann Göteborgsvarvets damklass (fast jag missade att ta kort när hon passerade), och det var ju passande. Grattis!

Jag inser mer och mer för varje vecka att det här är ett bra ställe att bo på om man vill träffa på norrmän utan att vara i Norge. Jag har alltid varit lite förälskad i Norge och allt möjligt norskt. Sedan jag kom till Göteborg har jag också haft som målsättning att åtminstone plugga lite norska, men nu är tyvärr höstens universitetskurser i detta underbara språk inställda, så det blir väl till att flytta till Norge i alla fall till slut (om det inte räcker att trösta sig med lite mer isländska). Det är ju det jag har sagt att jag ska göra ända sedan jag var tretton, fjorton år.

Och egentligen, vad håller mig kvar i Sverige? Förutom trevliga Göteborg då? Kanske alla de besvärliga bergen och krokiga vägarna mellan Norge och mitt kära Dalarna? Fast ska man vara sådan är det ju faktiskt nästan lika jobbigt att åka hem härifrån. Ja, sådant där kan man ju fundera över. Och ni andra kan få undra lite också. Ska hon redan bryta upp igen? Hur länge kommer hon egentligen att stanna i Göteborg? Vart tar hon vägen härnäst? Hallå, hette inte bloggen "Hem till Dalarna"?

Mhm ...