Resan var en av de där nästan osannolika, där allt gick precis som det skulle, alla tåg fungerade och var i tid, det var lagom temperatur i vagnarna, jag mådde bara bra hela tiden och på hela eftermiddagen dök nästan inte ett enda störande element upp.
Vi som reste med tåget från Göteborg verkade vara lite av samma sort. Trots värmen hade så gott som alla stickade tröjor på sig. Det var också uppenbart att vi skulle vara borta ett tag, för de flesta hade rejäla resväskor som stod och trängdes på golvet, så att bagagehyllorna förblev nästan tomma. Vi läste intressanta tidningar, åt våra matsäckar utan att smaska och satt allmänt stilla och kopplade av. Flera personer i min vagn skulle till Falun, och för ett ögonblick avundades jag dem lite, men visste samtidigt att mitt eget resmål var minst lika bra.
När tågvärden, just som hon kontrollerade min biljett, var tvungen att säga något i stil med "men ska ni åka härifrån nu när det är så fint", tänkte jag "ja, just därför", fast precis så menade jag ju inte, så jag svarade helt naturligt att kommer man från Dalarna kan man ju inte vara i Göteborg på midsommar. Ingen omkring mig invände eller tittade ens konstigt på mig, så kanske hade jag en del medhåll i alla fall. Det kändes som vanligt också lite speciellt, för om det är någonstans jag träffar på folk från mina hemtrakter nuförtiden så är det på tåget hemåt. Där kan man sitta och liksom vänja sig lite i taget vid att komma hem medan man lyssnar på gamla välbekanta dialekter.
Jag klev dock av i Västmanland, där jag blev hämtad och fick åka den vanliga bilvägen över länsgränsen. Väl framme i mitt paradis möttes jag omedelbart av mängder av saker jag inte ägnat en tanke på många månader. Som klöver. Hela marken full av svala, vackra klöverblad. Förresten, bara att se frodiga, gröna gräsmattor kändes härligt, efter att knappt ha sett ett levande grässtrå på flera veckor i mina uttorkade omgivningar i Göteborg. Och så alla djur. Mest insekter förstås, men också så otroligt mycket fågelungar. Överallt kvittrade, pep och tjattrade det.
När jag i den sena skymningstimmen gick ner på bryggan var det så fridfullt ute. Sjön låg stilla, ingen trafik hördes från väg eller vatten, inga människor syntes till. Det enda som hördes var fågelkvitter och något enstaka lätt plaskande utifrån vassen.
På väg in satte jag mig sedan framför eldstaden en stund och stirrade in i resterna av glöden, som lyste svagt i den mörknande stugan. Därefter kröp jag till kojs med den där känslan av overklighet som Göteborg har orsakat så ofta de senaste månaderna. Men nu, nu är jag här!
