Man blir dubbelt isolerad av dunderförkylning och tentapluggande. När det snöade som värst var det rätt skönt att sitta och kura inomhus, men efter ett tag insåg jag att jag, utöver att ha småpratat med en hund och flyktigt hälsat på folk som rörde sig i en annan del av lägenheten (och aktade sig för mig, snormonstret), inte hade pratat med någon på vad som kändes som en halv livstid. Inte ens via mejl vågade folk svara mig när jag sökte kontakt.
Nu är det i alla fall bara tre dagars pluggisolering kvar för den här gången. Som vanligt är det svårt att bestämma sig för om det betyder en snar befrielse att se fram emot eller panik över hur lite tid det är kvar att plugga på.
Folk här hemma har i alla fall vågat börja prata med mig igen, i och med att förkylningen har lättat. Därför fick jag igår kväll höra Lånesyrran redogöra för hur det är att på ett par meters avstånd bli vittne till ett rån. På riktigt!
"Gå inte ut", sa hon. Och nej, det skulle jag ju inte. Än är det inte slut på innesittandet.
