Här händer konstiga saker. Till exempel hade glaskupan till badrumslampan spräckt sig och ramlat ner under natten. Jag hade visserligen sett att den var en aning sprucken tidigare, så jätteförvånad blev jag inte. Men att bara ge upp så där? Jag var ändå rätt glad att den inte bestämde sig för att hoppa ner i handfatet medan jag befann mig i badrummet.
Antingen var det detta underliga, eller så berodde det snarare på stress och vårdepp, men sedan glömde jag i alla fall också att tvätta håret! Det tror jag aldrig har hänt mig förr när jag har bestämt mig för att göra det. Att råka tvätta det fast det inte behövs är en helt annan sak ...
Men idag skulle jag ju till och med på ett första möte om ett jobb, visserligen litet men ändå ett jobb, och då ville jag faktiskt inte gå och se ut som en lortfia. Jag ville i och för sig inte duscha en andra gång samma förmiddag heller, så det fick bli en kompromiss, nämligen att tvätta håret stående i duschen med huvudet uppochner och samtidigt försöka att inte blöta ner mer än nödvändigt.
Jag försökte mig på detta halsbrytande trick senast för några år sedan, men då hade jag ett badkar att luta mig över, vilket underlättar. Dessutom är det klart enklare om man inte har så väldigt långt hår. Jag vet inte precis hur mycket renare mitt hår blev av "tvätten", men värre än innan blev det i alla fall inte, trots att det mest var schampot i nacken jag kom åt att skölja bort.
Hur är det egentligen meningen att man ska lyckas få vattnet att nå håret närmast pannan när man står framåtlutad med sin långa, tjocka kalufs? För det här är väl ändå en någorlunda vanlig hårtvättningsmetod? Eller är den bara tänkt för kort hår, kanske till och med bara för kort barnhår? Nån som vet?
Förresten blir det väldigt tovigt när man tvättar håret åt ett håll ("uppåt" sett ur normal synvinkel) och sedan försöker kamma ut det nedåt när man vänt sig tillbaka. Bara så att ni vet. Men nu kom jag ifrån ämnet, för just det är ju faktiskt inte särskilt konstigt.
