Först går man och drar på det ett tag. Tittar lite snabbt på pappret och stoppar in det i blocket igen. Ska bara ...
Sedan sätter man sig en dag och tänker att nu sjutton ska jag ta tag i det här så att det inte blir så stressigt. Man slår på datorn och - nämen titta, ett mejl, vad skoj! Och så driver man iväg på surfvågorna tills det är dags för nästa punkt på dagordningen.
Men ibland händer det att man bara råkar komma igång, lite sådär helt spontant. Och ibland händer det att man dessutom kommer in i något slags flyt nästan omedelbart. Tid och rum försvinner. Världens problem och ens egna likaså. Man bara skriver och skriver och skriver, slår i böcker, kollar upp anteckningar, bockar av på litteraturlistan, skriver och skriver ännu mer.
När man då inser att man verkligen borde äta något är det så svårt att slita sig från arbetet. För tänk om man aldrig kommer igång igen? Samtidigt ska man ju ta paus just när det går som bäst, i alla fall enligt en del som påstår sig veta sådant, och lite energi är nog inte fel ändå. Men det känns onekligen som om det är en stor risk man tar när man lämnar bordet och går ut i köket.
Kommer jag bara igång igen efter maten finns väl ingenting som kan hindra mig från att bli klar med hemtentan före påsk. Och vilken ovanlig känsla för övrigt, att vara nästan lättad redan innan man har lämnat den ifrån sig!
Sedan är det hög tid att börja plugga inför salstenta. Det har man ju också gått och skjutit lite på, eftersom man ju hade en hemtenta att skriva ...
