(Jag har googlat lite och insett att det här har diskuterats i stort sett överallt och hela tiden, och oftast med åtminstone några insiktfulla deltagare i varje diskussion, men jag är tvungen att skriva ner det en gång för min egen skull, för jag vet att jag behöver det. Dessutom ska jag försöka skriva om uttal utan att använda fonetisk skrift. Spännande.)
Det gick åt en del kex och kexchoklad under sommarens utflyktande, vilket på nytt aktualiserade ett ämne som redan förföljer mig sedan jag flyttade till Göteborg. Och det bevisar också hur vanligt ett ord som kex är, trots att man kanske inte tror att man använder det så förfärligt ofta.
Västkustborna är besatta av mitt uttal, åtminstone har jag diskuterat det här med i stort sett alla nya bekanta västgötar, bohuslänningar och hallänningar här. (Nu håller jag mig till utlänningar för att få det lite lugnt ett tag, för de är mest bara uppriktigt intresserade av hur jag vill uttala saker på svenska.)
Hur som helst. Jag uttalar alltså kex med ett k-ljud i början. I den här delen av landet använder man tydligen främst uttalsvarianten med tj-ljud. Notera att jag inte lägger in några värderingar i detta, för jag är intresserad av språkliga företeelser och iakttar främst fenomenet här. Dock blir jag själv, så fort jag vågar uttala ordet, bemött med nedlåtande kommentarer, skratt eller skämtsamma frågor om huruvida jag uttalar kyrka likadant. (Nä, men förresten heter det egentligen tjôrka, varför säger du inte det? Skulle jag kunna säga, men det gör jag inte.)
Jag brukar aldrig riktigt orka argumentera, trots att jag har både det ena och det andra att komma med. Bara en sådan sak som att de här människorna faktiskt inte ens tycks kunna enas om hur de ska uttala kiwi borde jag ju kunna utnyttja. Men annars kan jag i alla fall bättre, eftersom jag vet att båda kexvarianterna är "rätt". Ett slött sätt att argumentera för saken är förstås att slå upp ordet i SAOL och konstatera att båda uttalsvarianterna "finns". Men det biter ju inte på någon som bara är intresserad av att döma ut allt som inte tillhör den egna regionala språkvarianten. Så tvingas jag till det drar jag ett djupt andetag och plockar fram mina allmänna språkkunskaper.
Å ena sidan: Vanligtvis uttalas i svenskan ett k med k-ljud framför hård vokal (a, o, u, å), och med tj-ljud framför mjuk vokal (e, i, y, ä, ö).
Här kan jag passa på att tillägga att skriftspråket är ett försök att föra över ljud till tecken, och det är alltså inte i första hand meningen att vi ska rätta vårt tal efter stavningen (även om det nu är det vi länge har gjort, vilket har påverkat utvecklingen av det standardiserade riksspråket, men nu ska vi inte trilla in på några sidospår här). Ett ord uttalas som folk uttalar det, i vissa fall finns det flera varianter som används nästan lika mycket och ofta är variationerna kopplade till geografiska områden. Som i fallet med kex.
Å andra sidan: Ordet kex är ett ord som är lånat från engelskan, nämligen från cakes, plural av cake "kaka". Och där har vi alltså det vanliga k-ljudet före hård vokal.
Det kan ju hända att detta fortfarande inte duger, för jag är en torr och mångordig språknördsakademiker, men då får jag väl hitta på något annat för att bemöta skämten om kyrkor med initialt k-ljud. Hur uttalar ni exempelvis ordet kör? Okej. Och kör? Just det, verbet köra är ett gammalt nordiskt ord, och uttalas normalt med tj-ljud som vi brukar ha före mjuk vokal. Substantivet kör är däremot lånat från franskans chœr "(sång-)kör", som har ett k-ljud i början. Vi har förstås många fler exempel på lånord som vi har plockat in i svenskan med uttal som egentligen inte följer våra regler och som hjälper till att försvåra stavningen.
Inte heller i fortsättningen tänker jag bry mig om att argumentera med folk som bedriver dialektkrig eller bara fuskar som språkpoliser utan att först ha utbildat sig till det. Jag tänker nöja mig med ett enda väl valt ord:
Keps!
