Min vanliga tajming

(Nej, okej, vi pratar lite till om det då.)

Man kan undra vad det var som gjorde att jag postade det föregående inlägget just idag, med tanke på att det hade varit i stort sett färdigskrivet i ett par veckor redan. Men det var kanske bara min vanliga, vansinnigt dåliga, tajming, möjligen i kombination med vad det nu är för skit som just nu bara gör att allt som kan strula gör det och att jag måste ägna en massa tid åt fel saker och inte får göra det jag annars borde.

Tack vare den dåliga tajmingen dog min mobil idag, ett par timmar innan två vänner skulle komma på besök till den här lägenheten för första gången. Den gamla mobilen gick inte att starta utan att laddas först och Mario och hans mobil kunde jag inte få tag i. Hur som helst, det löste sig, och den dåliga tajmingen var i själva verket inte så katastrofal. (Gästerna kom fram och dessutom vaknade telefonen efter några timmar.)

Fast nu var det ju det där jag bloggade om då. Skulle det vara ironiskt, eller var det för att jag verkligen skulle få testa min skräck fullt ut, eller är det bara vad jag förtjänar för mitt ältande och nojande? Vem vet, men låt säga så här: Vilken tajming! Och tänka sig, rädslan för att bjuda hem folk utan att först få garantier om att de är helt vägglusfria var inte obefogad!

Så där åkte rödcederoljan fram igen (med allt vad det innebär av otrevliga associationer), och jag har för-säkerhets-skull-sanerat i någon timme, åter packat en tättslutande sopsäck med textilier och vet inte hur jag ska kunna komma ner i varv för att sova den närmsta veckan.

Ja, och så rök ju ytterligare en halv kväll som skulle ha kunnat användas till annat. Minst. Det är ju inte slut än.

#%&"!!¤%#!

De onämnbara än en gång

Jag märker hur jag numera allt oftare använder alternativa uttryck, som "kryp", "odjur", "elände", "helvete" eller kort och gott "djur", beroende på sammanhanget, om jag tvingas tala om vägglöss. Det är inte alls för att jag tycker att ämnet är tabu eller skuldbelagt (men det vet ju ni), utan bara för att min självbevarelsedrift jobbar för högtryck för att få mig levande ur den där mardrömmen.

Utdrag ur Bloggers statistik över vilka sökord som lett folk till min blogg.

Det här ska med andra ord helst aldrig mer bli en vägglusblogg, även om jag väl aldrig haft så många läsare som sedan jag skrev om mina upplevelser av att bli invaderad av vägglöss. Men av flera anledningar känner jag mig nu tvungen att redogöra för dagsläget och mina tankar just nu.

Att folk med jämna mellanrum frågar hur det har gått, "har du blivit av med dem nu?" och så vidare är givetvis helt naturligt, begripligt och även omtänksamt. Jag vill dock poängtera att det inte på något vis är nödvändigt att fråga mig om saken, för jag vågar ändå inte svara. Skulle jag få något nytt att berätta kommer jag garanterat att göra det, vare sig omgivningen vill höra eller inte.

Det förekommer alltså fortfarande att folk hittar hit på sökningar om vägglöss, och då och då får jag mejl från andra drabbade. Jag försöker så gott jag kan att svara alla, dela med mig av det jag vet och varit med om och påminna om att det går att överleva och börja leva igen. Problemet är bara att jag är i fel fas av bearbetningsprocessen för att kunna vara till så stor hjälp för andra just nu.

Visst förstår jag bättre än de flesta i vår omgivning hur det är (och fascinerande nog tycker jag mig se att de mänskliga reaktionerna är så väldigt lika från person till person, trots att de faktiska förhållandena kan skilja sig stort), och visst har jag åtminstone en del erfarenhet, konkreta tips och uppmuntrande tillrop att komma med från "andra sidan". Men jag befinner mig just nu i något slags mellanläge, antar jag. Å ena sidan har jag lämnat det kaos där man kan prata i oändlighet om sin misär och hopplöshet och gärna tar varje chans till ytterligare ältande med människor som delar ens situation. Å andra sidan har jag ännu inte nått den punkt då jag kan lägga det hela bakom mig och bara ta fram erfarenheterna i form av förståelse och goda råd. Än så länge lever jag med rädslan och oron. Försiktigheten tillåts påverka vad jag gör och vart jag åker.

Med en stor klump i magen ser jag på när Mario slår sig ner i soffan för att öppna postpaket från andra sidan jorden. Jag kommer på mig själv med att låta min glädje över att vänner återvänder från andra länder grumlas av rädslan för att de ska ha med sig fler objudna gäster hit till oss. Jag är nu mycket skeptisk till att köpa begagnat, vad det än må vara, trots att idén egentligen är helt i linje med mina värderingar. Ja, jag misstror till och med hotellen här på hemmaplan.

Samtidigt vet jag ju att det här inte är helt och hållet övergående. Det här är faktiskt bara början. Vägglössen är förmodligen tillbaka i Sverige för att stanna. Kanske kan befolkningen upplysas till att göra något gemensamt åt saken, men jag har svårt att tro det. Så den här rädslan och försiktigheten kommer jag att få dras med.

Som ett mycket tydligt bevis på detta kom så nyligen nyheten jag verkligen inte alls ville ha: Luigi och Daisy har fått vägglöss.

Min reaktion var så kluven den kan bli. Å ena sidan är jag antagligen en av deras närmaste och naturligaste informationskällor, jag förstår och jag lider med dem som ingen som inte drabbats kan göra. Å andra sidan vet jag för mycket för att riktigt orka med att hjälpa. När jag fick vägglöss var jag glad att alla bekanta tog det så bra och inte verkade rädda för att ha mig på besök, för så trodde jag att bara oinsatta, fördomsfulla människor skulle vara, men nu är det precis hur jag själv reagerar. Inte hit! Ta inte hit dem! Inte en gång till, för då dör jag!

Ni fattar säkert. Nej, det gör ni inte, men det fattar ni också. Än en gång tusen miljoners tack för varje gång ni står ut med mig och de återstående delarna av min galenskap. Jag hade inte klarat det utan er. Måtte Luigi och Daisy mötas av samma hjälp, även om den inte kan bli så stor som den borde från min sida.

Kan vi prata om något annat nu?

Sammanträffanden på bokmässan 2011

Den bokmässemeriterade Wario (aka Malmöbrodern, ni minns) är på sitt traditionsenliga septemberbesök i Göteborg, och bor då lämpligt nog hos oss. Fast eftersom han checkade in på mariotellet mitt i natten blev det inte världens mest hurtiga start på den här lörd... förlåt, fredagen. Därför hann jag inte till bokmässan i tid till räkmackebloggträffen, vilket förstås var lite synd, men det kom att bli en riktigt bra dag ändå.

Det var alltså första gången jag gick på mässan med branschfolket, dessutom första gången helt på egen hand (när jag väl kommit fram), så det var lite nytt och osäkert hur jag skulle göra. Men ett som är säkert är att man lätt fördriver några timmar med att bara vandra runt mellan montrar, varv efter varv.

Och så tänkte jag en del på det här med sannolikheter och sammanträffanden och sådant. Det är lätt att börja tycka att det är märkligt om man inte träffar några bekanta på en hel dag, trots att man vet att de finns där någonstans. Å andra sidan kan man lika gärna tänka på hur märkligt det faktiskt kan tyckas att man springer på just någon av dessa bekanta. Dessutom kanske flera gånger. För som med allt annat handlar det ju om vilka beslut man fattar i varje läge, vilken väg man tar och när, och vad man råkar se, ja, även vem man råkar träffa, längs denna väg, som sammantaget blir direkt avgörande för vad som händer sedan. Det är mycket roligare att tänka på, tycker jag.

När jag slutligen bestämt mig för att jag var klar på mässan och gick mot utgången, fick jag där folket tunnades ut plötsligt syn på en gammal vän från tonårstiden i Falun. Trots att han har bott i Göteborg hela tiden jag varit här har det aldrig blivit av att vi träffats. Men ändå, så himla trevligt att ses igen! Och sedan vi kollat att vi hade uppdaterade kontaktuppgifter till varandra insåg jag att han måste bo granne (min definition) med en viss bekant översättare här i stan.

Medan vi pratade missade jag den spårvagn som jag väl annars skulle ha åkt hemåt med, men när jag senare väntade på nästa dök Daisys föräldrar upp och gjorde mig sällskap. Daisys mor hade köpt ett helt gäng exemplar av en bok jag kände igen eftersom jag fått den av personen som översatt den till svenska. Just det, samma översättare som ovan.

Översättaren i fråga träffade jag dock inte på bokmässan. Inget sammanträffande där, med andra ord.

Kortvecka, långhelg

Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka att det här blir en kort vecka, "för sedan är det ju helgdag på torsdag och fredag". Helt allvarligt har jag alltså tänkt det.

Fast i Göteborg är det väl i princip sant? Bokmässan är en storhelg som borde innebära åtminstone regionala helgdagar, kan man tycka.

Före festligheterna väntar dock för min del fyra dagars hektisk "adventstid" fylld med jobb och förberedelser.

Frölunda kulturhus

Det kan ta tid innan jag får saker jag tänkt gjorda, men har jag väl bestämt mig brukar det förr eller senare faktiskt bli av. Och när nu en av de där sällsynta dagarna som saknar både moln och blåst dök upp tog jag varje anledning jag kom på att uträtta små ärenden ute. Så då gick jag till Frölunda kulturhus.

Skylt.

Min huvudsakliga anledning var att se om jag kunde få tag i en bokmässekatalog där (det kunde jag), men sedan ville jag förstås även spana in denna eminenta kultur- och hälsoanläggning som ligger på några minuters promenadavstånd från hemmet. Jag ska inte rabbla aktiviteter från programmet, för det är bara att klicka på länken ovan för den som är intresserad, men jag måste då säga att jag är rätt imponerad av att ha både bibliotek och simhall på ett och samma ställe. Dessutom pågår just nu en trevlig liten utställning om svenska stationshus, som bara den hade varit värd en extra promenad.

Och i helgen invigs trappan utanför kulturhusets entré. Att göra stora evenemang av sådana saker framstår väl som rätt småstadsaktigt, men i så fall gillar jag verkligen kombinationen av denna bykänsla med att bo i storstadsförorten med 200 affärer, ett antal matställen, bibliotek och simhall inom gångavstånd.

Gôtt mos!

Tillfälllig räddning

Den som bor i förorten cyklar inte, eller? Visst, jag har ju också märkt av att man lätt väljer buss och spårvagn när man väl har skaffat månadskort, men förväntas folk faktiskt inte ens ha cykel här?

I vårt område finns det mycket gott om bilparkeringar. (Och efter att ett antal bilar eldats upp är det förmodligen ännu enklare än tidigare att få hyra en parkeringsplats.) Men platser för cyklar -- inte så vanligt.

När jag tog hem cykeln för en vecka sedan hade jag haft hela sommaren på mig att tänka ut var jag skulle göra av den, men trots det hade jag inte kommit fram till något bra. Det finns cykelrum, men ni kommer att förstå problemet när ni strax får se en bild av ett. Och cykelställen på gården står inte i anslutning till husen utan mitt på, ja, i praktiken på vägarna där hantverkarna (och en del andra) kör och parkerar sina bilar dagligen. Väljer man att ställa cykeln där är den helt oskyddad. Det finns inget tak, inget staket eller ens någon häck eller annat som skulle kunna avgränsa cykelparkeringen från vägen. Faktum är att det inte heller står några (andra trygghetsskapande) cyklar parkerade på gården, så i någon mening har kanske hyresvärden rätt i ett eventuellt antagande att det inte behövs mer än så här:

Fem cyklar och sedan är det fullt, åtminstone om man ska kunna ta ut valfri cykel någorlunda individuellt.

Cykelrummet på bilden ska räcka åt en hel trappuppgång med åtta relativt stora lägenheter. Hypotetiskt skulle det alltså kunna vara sisådär tjugo större cyklar som skulle samsas om detta utrymme. När jag var inne i cykelrummet idag insåg jag att det måste vara det tidigare soprummet, vilket avslöjas av den lilla halvrunda urgröpningen i väggen längst in. Och den gamla sortens soprum behövde ju inte vara så stora.

Men nu fick jag, som ni ser, tag på en hett eftertraktad plats där i cykelrummet, åt min stackars cykel som stått ute och blivit dängd i backen av stormbyarna. Frågan är då bara om man vågar släppa sin plats igen för att ta ut cykeln på tur?

För korta resor lönar det sig knappast. När jag häromdagen kom på att jag kunde cykla till torget, i stället för att gå som jag normalt gör, kändes det närapå revolutionerande, men i praktiken ledde det väl kanske till att jag sparade in fem minuter eller så, eftersom jag på hemvägen hade så många kassar att jag fick lov att gå ändå. Och lägger man då till tiden för att trixa sig ut ur och in i cykelrummet (där jag nu ställde cykeln längst in för att minimera risken att andra tar ut eller skadar den när de ska ha ut sina cyklar) lär det inte bli någon tidsvinst alls på så korta avstånd. Och då är det knappast heller enklare att ha cykeln i cykelrummet än på balkongen eller i lägenhetsförrådet, vilka är alternativ jag övervägt, men bortsett från att vi inte har plats där ska man ju i så fall ta sig upp och ner för två våningars trånga spiraltrappor, så nej. Möjligen som vinterförvaring. Men det är annars inte alls ovanligt med cyklar på balkongerna här, så jag är nog inte alldeles ensam om det här problemet.

Klagomålen till hyresvärden får dock vänta till en annan dag, för nu har jag ju faktiskt en plats i cykelrummet. Hurra!

Nyttan med facktermer

- Har vi tandpetare hemma?
- Ja, de står i badrumsskåpet.
- I badrumsskåpet?
- Ja, vid de andra tandrelaterade grejerna.

Tio sekunder senare:
- Jaså, du menade såna tandpetare. Som man petar tänderna med?
- Ja?
- Det gjorde inte jag.

Blågult

Nu kunde jag inte hålla mig längre. Trots att kökssoffan ännu inte har fått något nytt tyg och vi inte heller har orkat skaffa oss ett vettigt köksbord fick kuddfodralen jag köpte på megaloppisen komma fram. Det är fantastiskt trevligt med kökssoffa, men ingen av oss förnekar att den är rätt ryggovänlig, så mjuka kuddar är ett givet komplement.

Delar av vårt blågula märkeskök.

Cykla hem, etapp 3

Det blev inte precis som planerat, det här cykelturistprojektet, men cykeln har åtminstone haft en lugn och skön sommar i Mr Datas förråd. Idag var det dock till slut dags att köra vidare. Och då jag ändrat alla förutsättningar för operationen ett antal gånger skippade jag nu även delar av syftet med cykelturen. Huvudsyftet behöll jag, det vill säga att hämta hem min cykel, men det där med turistandet fick stå tillbaka lite. I stället blev det mer av en social aktivitet, i och med att Mr Data själv gjorde mig sällskap en stor del av vägen, och så cyklade jag hela den återstående sträckan i ett svep och fick mig en skaplig dos söndagsmotion.

Eftersom jag redan gjort en fin undersökning av Norra Älvstranden tidigare cyklade vi nu bara snabbt förbi allt detta och upp på Älvsborgsbron.

Där stannade vi och fotade utsikten mot havet.

Vi hade onekligen bra båttajming.

Av bilderna att döma kan man lätt tro att det var mulet och trist, men i själva verket var det bara disigt och dessutom över 25 grader varmt, så hösten kändes mycket långt borta.

Efter bron fortsatte vi med att kolla upp ett tips jag fått av Översättarhelena för länge sedan, men som det inte förrän nu blivit av att jag tagit vara på. Vi svängde upp på Sjöbergen och letade oss fram till det hemligaste kända koloniområde som finns. Oj! Det var verkligen inte likt något annat jag sett! Söta kolonilotter med små stugor och allehanda tillbehör, jovisst, men också mängder av höga staket av skilda slag, ogräs och sly och tomma burar och bråte. Helt fantastiskt! Hade jag bott där i närheten skulle jag säkert ha gått dit ofta bara för atmosfärens skull.

Det här var kanske inte det mest representativa huset och den mest uppodlade trädgården, men sedan jag under uppväxten hade egna kaniner har jag en mycket känslig kaninbursradar, som drar min uppmärksamhet även till tomma kaninburar, så jag kunde helt enkelt inte motstå att fota några.

Det fanns blommor också, jodå.

Så trampade vi vidare, skildes åt lite längre fram och jag susade genom Grimmered i ett nafs. Så nu står min cykel faktiskt i ett cykelställ i Frölunda. Om den fortfarande är kvar i morgon får jag väl införskaffa det där extralåset jag haft på min inköpslista sedan jag flyttade till Göteborg 2008, och så måste nog parkeringsalternativen utvärderas.

Cykel. Hemma. Fyra månader tog det att flytta färdigt den.

Upptäckter i Rävlanda

Våra trevliga bekanta som också blev våra nästangrannar när vi flyttade till Frölunda i våras måste ha fått panik över detta faktum och gick därför genast och köpte hus. I Rävlanda, som ligger långt bort i skogen, för den som inte visste det. Alltså kunde vi inte ta en bekväm liten promenad när vi igår skulle till dem på kräftskiva, utan fick åka spårvagnar, tåg och bussar i skojiga kombinationer. Men jag måste säga att det gick alldeles utmärkt att åka kollektivt mellan skogen och stan, till och med frampå småtimmarna, och alla byten var totaloptimerade. Högst oväntat och bra.

Även kräftskivan var trevlig, men givetvis var det rundvandringen i huset som var det mest lockande. Mario hade (som han alltid gör sedan detta) krävt att den skulle innefatta även källare och andra mystiska utrymmen, och så blev det. Medan vi vallades omkring i alla gångar och såg dörr efter dörr öppnas började jag fatta varför folk köper hus ute i hålorna. (Förutom för att ställen som Rävlanda och Bollebygd tillhör de områden i landet som är minst våldsbrottsdrabbade, jämfört med exempelvis delar av Frölunda, som tillhör de farligaste ställena i Sverige.) Det är då inte lite de får för pengarna, de som köper hus där i stället för i storstan.

I det här fallet handlade det om något som snarast kan betecknas som en herrgård maskerad till villa. Ja, det var faktiskt på allvar så stort att det på proppskåpet stod sådant som "ljus öster" och "ljus väster". Och! De hade ett eget kassavalv i huset! Extra tjocka väggar, enorm säkerhetsdörr med klassiskt sådant där handtag man tar tag i med båda händerna och vrider om, bankfack och hela köret.

Med sådana hus blir det aldrig ont om samtalsämnen bland gästerna vid middagsbordet, och idéer och spekulationer flödar hejvilt. Och jag börjar misstänka att det kan vara rätt spännande i de stillsamma småorterna i skogen ändå.

Telefonnummer ur tiden

Jag sitter och funderar på att radera farföräldrarnas telefonnummer ur telefonböckerna. Det är ju bara dumt att ha kvar nummer som inte går till någon längre. Men det är svårare än väntat att ta bort det. Det där numret var ju ett av de allra första jag lärde mig, om inte till och med det första.

Jag har förresten också sagt upp min jobbtelefon, så inte bara jag utan även en del av er får nu glömma det numret.

Siffernörden i mig kan inte låta bli att sörja så smått, för båda de här telefonnumren är mycket fina, på olika sätt. Men livet går vidare, en aning mer välstädat utan en massa gammalt skräp som ligger och är i vägen.

Jag frågar, ni svarar igen

Har ni förresten några bra tips på hur man putsar upp alla prismorna på en igengrodd gammal kristallkrona utan att slita ut sig? Är det enklaste kanske ändå att bjuda till inflyttningsfest och låta gästerna tävla om vem som rengör flest prismor under kvällens gång?

Tavlor

Efter fyra månader i lägenheten, varav två, tre utan att något mer hänt med iordningställandet av den, blev det igår åter lite fart på det hela. Vilken höjning av levnadsstandarden det innebär bara att packa upp alla skor ur sina flyttlådor! Arbetet med hemmets utformning ska förhoppningsvis återupptas inom några ögonblick.

Under en matpaus igår hade även Mario blivit tydligt drabbad av inredningslusta.

- Jag tror att jag ska sätta upp lite tavlor.
- Jag trodde inte att du ens visste hur du skulle möblera än?
- Det är klart, jag skulle ju kunna göra en själv också.
- Göra en tavla?
- Ja.
- Är du allvarlig nu? Eller menar du bildligt?
- Jag skulle kunna göra en bildlig tavla.
- Åhhh!

Dubbeltydigheter is the shit. Fast särskilt framgångsrik kommunikation blir det ju inte alltid.

Andra och sista chans tagen

Morgonen känns höstaktig och den tidiga tystnaden håller i sig i flera timmar idag. Kanske är det bara det och att jag som vanligt har sovit för lite, men annars känner jag mig fortfarande helt utmattad efter gårdagens konsert med The Ark.

The Apocalypse is Over.

Men, alltså, wow! Nej, jag förmår visst fortfarande inte prata om det.

Det var i alla fall tack vare Göteborgskusinen (som gick samma linje på samma gymnasium samtidigt som Ola Salo, och därmed i praktiken väl tillhör de närmast sörjande som helt enkelt måste ha koll och vara på plats när det händer) som jag fick chansen att se The Ark ännu en gång igår. Den sista sägs det ju, men sådant där kan väl ändras.

Jag har svårt för recensioner, så det vore ju bara bra om jag inte gick in på detaljer, men det kunde liksom inte bli mycket bättre än det var. Ett alldeles förträffligt band i toppform, bra musik, ett mycket punktligt regnuppehåll, en publik som skötte sig bättre än för det mesta (och som dessutom tycktes vara ovanligt kortväxt, så att jag nästan hela tiden såg alldeles utmärkt vad som försiggick på scenen) och den där sköna stämningen av tacksamhet, uppskattning och en allmän vilja att ta vara på festen medan den pågick.

Och just när jag (bara lite, lite) började påminnas om att jag förra året missade låten jag helst av allt velat höra, på grund av att sällskapet då ville gå innan det var slut, då kom den! Som allra sista låt, och den varade länge, länge, med en kör av tusentals röster som för ovanlighetens skull var eniga med min. Det var en avslutning som regisserad av en barnslig fantasi eller en amerikansk film, men det var hur som helst perfekt.

Ja, jag skrev överraskande nog ungefär samma sak förra året (så för allas skull ger jag åtminstone ingen direktlänk till det inlägget), men nu vet jag att det var det här jag väntade på.

Gungande tjejen

Redan under de första veckorna sedan vi flyttat hit i våras lade jag märke till en tjej som var ute på gården nästan varenda kväll. Att lägga märke till saker var inte så svårt, för med tanke på att vi bodde i köket satt jag rätt många timmar vid det där köksfönstret. Men i alla fall. När jag sett den här tjejen några gånger började jag fundera.

Hon var i tioårsåldern så där och tycktes ha samma kläder jämt. En mycket kort kjol eller klänning, trots att det fortfarande inte hade hunnit bli varmt ute, en tjock, fluffig vinterjacka och så gympaskor. Aldrig byxor, inga strumpor. Det var kanske det som först väckte min uppmärksamhet, detta att hon alltid gick i samma kläder, och en sådan kombination som gjorde det lätt att tänka sig att det kanske inte var någon som lade sig i vad hon hade på sig.

När jag väl börjat tänka insåg jag att hon alltid, alltid var ensam. Jag såg henne aldrig någonsin prata med andra människor, fast gården i allmänhet kryllar av både barn och vuxna om dagarna. Men hon var ute på kvällarna. I skymningen. Svala, skumma majkvällar. I sin korta kjol.

Både Pinglan och Göteborgskusinen reagerade omedelbart med ett "undrar om de bråkar därhemma" när jag vid separata tillfällen berättade om tjejen för dem. Själv hade jag vid det laget fäst mig så vid att hon synbart var utan kompisar att det var det enda jag tänkte på. Kanske var det inte alls så, och för övrigt finns det ju de som helst går för sig själva (oja, jag vet!), men man tolkar ju situationer utifrån sitt eget perspektiv, och jag såg bara att hon var ensam.

Det blev varmare om kvällarna, den tjocka jackan försvann och det visade sig att tjejen hade två snarlika kjolar, men annars var allt oförändrat. När alla andra gått in för kvällen satt hon och gungade i evigheter nere på gården. Och när hon inte gungade sprang hon. Hon sprang snabbt, lätt, så att man nästan inte såg henne, om man inte visste att titta efter henne. Under sommaren såg jag henne ibland även tidigare på dagarna, och då oftast just springande. Ena sekunden skymtade jag henne mellan ett par hus, i nästa ögonblick i andra änden av gården.

Kanske är alltihop bara fantasier. Jag vet ju faktiskt ingenting om henne, mer än vad jag sett då. Och det faktum att hon med sitt långa, raka, rufsiga hår och sina stora glasögon ser ut som stereotypen av en utstött unge gör inte saken lättare. Jag önskar att jag har fel, att hon har åtminstone en vuxen hemma som bryr sig om henne och att hon har de kompisar hon behöver i skolan. Men eftersom jag inte vet har jag fortsatt fundera. Jag har känt ett enormt begär efter att ta reda på om hon behöver något, eller någon. Men en främmande vuxen kan ju inte bara kliva ut genom porten och stega fram till ett ensamt barn och slå sig ner och prata. Inte här, inte i dessa tider. Och även om hon skulle behöva någon är det ju inte mig hon skulle behöva, det fattar jag väl. Det är bara det att jag så väl vet ... Men jag har nu länge bara gått och väntat på att ett tillfälle skulle dyka upp när jag kunde få en chans att komma i helt naturligt samspråk med henne. För att se.

Senaste gången jag såg den här tjejen var mitt på dagen en dag i förra veckan. Samma eftermiddag såg jag i tidningen på nätet att en 11-årig flicka just hade blivit påkörd av en bil på vår gata. Och efter det har jag inte sett den gungande tjejen.

Först var jag så säker på att det måste vara någon annan, för varför skulle det vara hon? Och det var helg sedan, så hon kanske var bortrest, och nu har skolan börjat, så det är väl inte så konstigt om hon har slutat vara ute så mycket (fast det hindrade henne ju inte tidigare). Men alltså, det där springandet. Det kan ju faktiskt ha varit hon som blev påkörd.

Visst är det hemskt när barn blir påkörda av bilar, ja, när någon blir påkörd av en bil, men i det här fallet märker jag att jag bekymrar mig så där extra som om det handlade om någon som stod mig nära. Och jag känner henne inte ens! Ändå tänker jag på henne flera gånger om dagen, undrar, spanar ut på gården och oroar mig. Jag kanske aldrig kommer att få veta säkert.

Tänk om hon är död.

Så kallade solmogna

Äntligen har även vi börjat skörda tomater! Det gäller dock att skölja dem ordentligt, då duvorna har haft sin favoritsittpinne precis ovanför.

En särskild hälsning till Mjölbykusinen och Sköna H.

Oengagerat kalasande

Det blev en tur till på Kulturkalaset idag, men det var väl också en tur! På grund av att Luigi, som ville ha vårt sällskap, bara hade tid tidigt på dagen var vi inne i stan redan innan affärerna öppnat och bara delar av själva kalasandet inletts för dagen. Matställena, som väl ska vara något av kärnan i kulturkalaset, var visserligen öppna, men priserna så höga att det slutade med att karlarna gick på snabbmatsrestaurang medan jag själv gick och köpte billigt garn i en av favoritbutikerna. Det kunde nästan ha varit vilken söndag som helst. Ja, bortsett från hur tidigt vi var ute och hur mycket annat folk som också var det. Men vädret var fint även idag, vi har hittat ännu en bra busslinje och jag har som sagt nytt garn, så det vore dumt att klaga.

Välen och Torstens ås

Äntligen en oplanerad helg på hemmaplan! Idag var det dessutom somrigt och fint väder, så vi tog en riktig långpromenad. Vi gick och hälsade på djuren vid Välen, en närbelägen havsvik och åmynning, och därefter knatade vi runt Torstens ås. Att undersöka den senare mer grundligt blir målet för en annan dag, men vi anar att det nog kan vara ett lämpligt ställe att släpa med sväronen till när de kommer på besök någon gång.

Våtmarksområdet hyser fluffiga höglandskor och diverse fåglar.

Inte bara regn hos mig

När jag var ny i Göteborg, det vill säga ganska tidigt i denna bloggs historia, skrev jag något om att jag passade på att turista järnet innan jag antingen skulle flytta från stan igen eller bli göteborgare och därmed aldrig orka bry mig om att gå på saker. Jag har inte letat upp det specifika inlägg där just detta står, men turistlistorna här i sidmenyn talar sitt tydliga språk. Och ju längre från centrum jag flyttar, desto mindre angelägen blir jag om att vara med om diverse tilldragelser inne i stan. Jag visste med andra ord vad jag talade om 2008.

Men nu, ser ni! I kväll! Då tog jag mig i kragen och gick på både Liseberg och kulturkalas på samma gång! Allt som krävdes var Orup och en regnig fredag perfekt för utomhuskonsert. Okej, det där med regnet var kanske att ta i, men det spelade faktiskt ingen större roll att det skvätte lite och var kallt, för konserten hade varit väl värd sitt pris även om den inte hade varit gratis. Definitivt.

Och så två kryss till på listan! Himla käckt av mig.

Sådant som driver en

Är det bara jag som kan känna en upprymd tillfredsställelse när det är nyhandlat och kylskåpet är fullt och som därefter ser det närmast som en sport att tömma så många påbörjade förpackningar som möjligt på kort tid för att på nytt frigöra lite trevlig plats på hyllorna?

Antagligen.