Jag har förstås hur mycket som helst jag skulle vilja blogga om nu, men av vissa välbekanta anledningar hinner jag inte. Hur det blir med bloggandet i efterhand är också oklart, eftersom man ju aldrig vet när man kommer att ha fungerande bredband till hands igen.
Den här morgonen är jag nervös. Det är så mycket som ska klaffa idag och jag känner mig inte tillräckligt förberedd för att det ska gå att genomföra saker på ett effektivt sätt. Och jag ska hyra bil, köra jobbig lastbil med jobbig automatlåda i jobbiga Göteborg (stan är inte jobbig, men att köra i den, särskilt när man inte hittar dit man ska), klara av det mystiska fryshuset och hoppas att de tar emot allting, fixa tippen, kanske bli tvungen att lasta om på två ställen däremellan, och så hem och sanera sig hjälpligt och packa det sista för att också flytta mina kvarvarande grejer till nya lägenheten. Jag var där och spanade i förrgår och då var det nymålat i taken och på gång att tapetseras, så nu är jag nervös även för att golven ska vara nylackade när vi kommer dit och att vi inte ska komma åt den nyinköpta lyxluftmadrassen som jag lagt i klädkammaren längst in i lägenheten. Och så vore det bra om vi hinner köpa fler flyttlådor, lite städgrejer och kanske frukost någon gång där mitt i allt. För att inte tala om att hitta en parkering där man vågar lämna hyrbilen över natten.
När sedan den officiella flyttdagen börjar i morgon är det väl bara det lätta kvar, va?
Vill ni vara så vänliga att hålla en tumme eller ägna ett par minuter under dagen åt den motsvarighet till detta som ni föredrar? Jag har inte hunnit skaffa ögondroppar, och känner jag inte också av diskbråcket litegrann igen?
fredag 29 april 2011
tisdag 26 april 2011
Den bästa stunden på dagen
För tillfället känns det lite bättre. Den stunden på dagen infaller när solen passerat fönstret, så att det inte är mer än 27 grader inne, samtidigt som det fortfarande är ljust och tycks vara någorlunda ont om vägglusfötter i rörelse. Och jag kan till och med ha fönstret öppet utan att nysa. Härligt!
Dessutom kom Mario hem redan igår, en dag tidigare än väntat. Han möttes då av mitt uppgivna pladder och läste heroiskt ifatt bloggen på eget initiativ, och nu är vi två om bestämmandet igen. Flyttbilen är bokad och de ständigt föränderliga planerna börjar ta lite tydligare form. Jag rensar och slänger i lagom takt, tvättar och torkar omsorgsfullt av annat och paketerar småsaker i förslutna soppåsar (det kommer att gå åt många de här veckorna, men det får världen ta, tyvärr).
Det är så skönt att må bättre en stund och kunna andas lugnt. Jag väntar mig inte att det ska vara särskilt länge åt gången den närmsta tiden, men varje sådan här timme är guld värd.
Dessutom kom Mario hem redan igår, en dag tidigare än väntat. Han möttes då av mitt uppgivna pladder och läste heroiskt ifatt bloggen på eget initiativ, och nu är vi två om bestämmandet igen. Flyttbilen är bokad och de ständigt föränderliga planerna börjar ta lite tydligare form. Jag rensar och slänger i lagom takt, tvättar och torkar omsorgsfullt av annat och paketerar småsaker i förslutna soppåsar (det kommer att gå åt många de här veckorna, men det får världen ta, tyvärr).
Det är så skönt att må bättre en stund och kunna andas lugnt. Jag väntar mig inte att det ska vara särskilt länge åt gången den närmsta tiden, men varje sådan här timme är guld värd.
Godkänd
Så var rumsbesiktningen avklarad. Det enda som fanns att anmärka på var att dörrklockan inte fungerade. Nej, just det, men det står ju på det förra besiktningsprotokollet, påpekade jag, och tillade att jag hade trott att det betydde att den skulle fixas. Och jovisst, så var det ju, så besiktningsmannen tyckte väl att jag kunde få den lagad som utflyttningspresent nu då. Eller något ditåt. Jag tycker att de kan vänta med det till nästa vecka.
Besiktningsmannen bekräftade också att vägglössens ökning varit "som en explosion" i deras studentbostäder. Det stärker min övertygelse om att de redan fanns i huset, och inte är mitt eget fel. Skulle de inte fundera på att kolla alla rummen och göra en samordnad sanering då?
Besiktningsmannen bekräftade också att vägglössens ökning varit "som en explosion" i deras studentbostäder. Det stärker min övertygelse om att de redan fanns i huset, och inte är mitt eget fel. Skulle de inte fundera på att kolla alla rummen och göra en samordnad sanering då?
måndag 25 april 2011
Om jag skulle slänga allt (jag kan)
Jag är så värdelös på att fatta beslut! Än värre blir det när jag omger mig med människor som är ännu mer ovilliga att göra det än jag. Eftersom jag trots det vill ha saker bestämda brukar det då ofta sluta med att jag i alla fall bestämmer något, något som ibland är otroligt rationellt, välplanerat in i minsta detalj och bra på så många sätt som möjligt, ibland jättefel. Det värsta är att det inte alltid går att avgöra på förhand vilken typ av beslut det är jag håller på att fatta.
Så medan jag velar fram och tillbaka tusen och en gånger önskar jag bara att det fanns ett facit, någon som sa åt mig vad jag skulle göra, eller åtminstone en medbeslutsfattare i frågor som faktiskt inte bara rör mig. Då vill jag vara liten igen och ha en förälder eller lärare som sitter inne med alla svaren. Så enkelt det vore.
Detta är bisarrt nog en av de svåraste sakerna jag har haft att tampas med på sistone. Men det är ju också något som man kan be om hjälp med av folk, även om de inte är på plats. Givetvis vet ju inte ni bättre än jag var mina vägglöss befinner sig, om de åtgärder jag redan vidtagit har haft någon effekt, vilka risker som är värda att ta och vilka uppoffringar jag hellre bör göra i onödan än för sent. Men ni kan väl tycka saker? Snälla? Jag lovar att inte se det som mer än rådgivande. Kanske går jag till och med tvärt emot era åsikter, vilket förstås kommer att ge ännu mer beslutsångest, men känner jag mig tvungen att göra så finns det säkert någon anledning till att jag reagerar på det viset, och då har jag ju i vilket fall som helst fått hjälp med att komma fram till något.
Så, nu handlar det om vilken väg jag ska gå. Igår kväll, efter historian med den fräcka vägglusen på sängen och just innan jag skulle gå hemifrån, fick jag syn på en stor vägglus som kravlade omkring i dammet på golvet framför fönstret i hel "fel" del av rummet, det vill säga längst bort från sängen och i närheten av bokhyllan. Jag har alltså antagligen tvingat ut vägglössen på jakt efter nya bytesdjur, vilket betyder att det är större risk än förut att de finns precis var som helst. Och då kände jag bara att nu slänger jag skiten. Jag vill bara bort, iväg från allt. Hellre det än att tvingas till allt detta en gång till. Efter att ha sovit på saken känner jag oväntat nog fortfarande exakt så.
Jag blev tvungen att lista de för- och nackdelar som jag själv kan se med att kassera så mycket av mina möbler, böcker och andra saker som jag klarar att avvara:
Tanken på att slänga en massa saker som jag varken slitit ut eller tröttnat på känns både hemsk och befriande på samma gång. Något dylikt vore trots allt lite symboliskt och på sätt och vis typiskt för mig, även om jag aldrig har gjort just så förut. Men med några års mellanrum händer alltid något som får mig att vilja göra radikala förändringar och börja om, om det så är att byta umgänge, bostadsort, sysselsättning eller något annat livsavgörande. Och när jag ser tillbaka har alla dessa nystarter varit mycket bra för mig.
En sak bara: det är ibland högst oväntat vilka saker jag visar mig sakna. Vid en helt vanlig flyttrensning en gång slängde jag ett litet plastflygplan som jag fått som byggsats i ett sådant där godisägg, ni vet. Det var inte värt någonting och jag kastade det utan tvekan, men oj, vad många gånger jag har ångrat det senare! Det påminde så mycket om det där planet de flög med i Doktorn kan komma. Tydligen var det avgörande. Sådana insikter gör det svårare att våga, att kasta sig ut i det okända.
Jag som alltid letar meningar med allt jobbigt som händer har haft svårt att se en mening med allt det här hittills (även om jag säkert gör det senare). Men en långsökt och helt oväntad sådan skulle kunna vara att jag ska lära mig att göra mig av med böcker! Det har alltid varit så gott som otänkbart förut, men nu är jag så less på allt att jag knappt bryr mig. De flesta böcker jag har är för övrigt ersättliga och de viktigaste kan jag ju spara och stoppa i den extra frysen i en vecka.
Helt utan böcker blir jag förresten ändå inte, för jag har ju lika många till som väntar i Falun, även om de är sådana jag en gång har valt att klara mig utan, vilket väl gör dem till ett b-lag (så varför skulle jag vilja ha alla dem kvar när jag inte sparar dem jag mer troligt skulle ha användning av?).
Fast här hos mig har jag all min kurslitteratur, all språkvetenskap, allt som behandlar det jag vill och ska jobba med. Den behöver jag nog förr eller senare. Svårt! Och alla pärmar med papper från kurser sedan? Jag hinner ju inte skanna in allting nu.
I framtiden ska jag förvara allt jag äger i lufttäta och lätt avtorkbara behållare. Vad lätt livet måste bli då! Men just nu, vad ska jag göra nu?
Så medan jag velar fram och tillbaka tusen och en gånger önskar jag bara att det fanns ett facit, någon som sa åt mig vad jag skulle göra, eller åtminstone en medbeslutsfattare i frågor som faktiskt inte bara rör mig. Då vill jag vara liten igen och ha en förälder eller lärare som sitter inne med alla svaren. Så enkelt det vore.
Detta är bisarrt nog en av de svåraste sakerna jag har haft att tampas med på sistone. Men det är ju också något som man kan be om hjälp med av folk, även om de inte är på plats. Givetvis vet ju inte ni bättre än jag var mina vägglöss befinner sig, om de åtgärder jag redan vidtagit har haft någon effekt, vilka risker som är värda att ta och vilka uppoffringar jag hellre bör göra i onödan än för sent. Men ni kan väl tycka saker? Snälla? Jag lovar att inte se det som mer än rådgivande. Kanske går jag till och med tvärt emot era åsikter, vilket förstås kommer att ge ännu mer beslutsångest, men känner jag mig tvungen att göra så finns det säkert någon anledning till att jag reagerar på det viset, och då har jag ju i vilket fall som helst fått hjälp med att komma fram till något.
Så, nu handlar det om vilken väg jag ska gå. Igår kväll, efter historian med den fräcka vägglusen på sängen och just innan jag skulle gå hemifrån, fick jag syn på en stor vägglus som kravlade omkring i dammet på golvet framför fönstret i hel "fel" del av rummet, det vill säga längst bort från sängen och i närheten av bokhyllan. Jag har alltså antagligen tvingat ut vägglössen på jakt efter nya bytesdjur, vilket betyder att det är större risk än förut att de finns precis var som helst. Och då kände jag bara att nu slänger jag skiten. Jag vill bara bort, iväg från allt. Hellre det än att tvingas till allt detta en gång till. Efter att ha sovit på saken känner jag oväntat nog fortfarande exakt så.
Jag blev tvungen att lista de för- och nackdelar som jag själv kan se med att kassera så mycket av mina möbler, böcker och andra saker som jag klarar att avvara:
+ Det minskar risken för att jag får med mig vägglössen. Enormt stort plus.
+ Det ger mig mindre att flytta. För ögonblicket en skön tanke, även om det är oviktigt i längden. Fast om jag slänger möbler och böcker blir det inte många lådor kvar att flytta, i synnerhet inte om man räknar bort kläder och textilier som redan är bortburna. Lite köksgrejer och apparater, i stort sett. Behändigt. Sedan kunde jag leva romantiskt med min älskade i en tom men vägglusfri lägenhet. (Trodde jag, ja! Det är ju inte som att jag kan säga åt honom att slänga sina saker.)
+ Jag slipper krångla med fryshuset (såvida inte Marios säng ändå måste dit förstås).
+ Det är ju bara saker! Och de senaste tre åren har jag redan bevisat att jag klarar mig utan de flesta sådana. Färre saker ger färre sakrelaterade problem, eller?
- Jag riskerar att ångra mig, speciellt om det ändå är förgäves (det vill säga om vi får vägglöss med oss ändå).
- Jag kanske blir bitter och saknar mina ägodelar mer om jag gör mig av med allt samtidigt som jag flyttar ihop med någon (med hamsteranlag) som har alla sina grejer kvar.
- Jag har inte råd att köpa nytt på länge, och det ligger inte heller annars för mig att vara slösaktig, kasta och köpa nytt och så där.
Tanken på att slänga en massa saker som jag varken slitit ut eller tröttnat på känns både hemsk och befriande på samma gång. Något dylikt vore trots allt lite symboliskt och på sätt och vis typiskt för mig, även om jag aldrig har gjort just så förut. Men med några års mellanrum händer alltid något som får mig att vilja göra radikala förändringar och börja om, om det så är att byta umgänge, bostadsort, sysselsättning eller något annat livsavgörande. Och när jag ser tillbaka har alla dessa nystarter varit mycket bra för mig.
En sak bara: det är ibland högst oväntat vilka saker jag visar mig sakna. Vid en helt vanlig flyttrensning en gång slängde jag ett litet plastflygplan som jag fått som byggsats i ett sådant där godisägg, ni vet. Det var inte värt någonting och jag kastade det utan tvekan, men oj, vad många gånger jag har ångrat det senare! Det påminde så mycket om det där planet de flög med i Doktorn kan komma. Tydligen var det avgörande. Sådana insikter gör det svårare att våga, att kasta sig ut i det okända.
Jag som alltid letar meningar med allt jobbigt som händer har haft svårt att se en mening med allt det här hittills (även om jag säkert gör det senare). Men en långsökt och helt oväntad sådan skulle kunna vara att jag ska lära mig att göra mig av med böcker! Det har alltid varit så gott som otänkbart förut, men nu är jag så less på allt att jag knappt bryr mig. De flesta böcker jag har är för övrigt ersättliga och de viktigaste kan jag ju spara och stoppa i den extra frysen i en vecka.
Helt utan böcker blir jag förresten ändå inte, för jag har ju lika många till som väntar i Falun, även om de är sådana jag en gång har valt att klara mig utan, vilket väl gör dem till ett b-lag (så varför skulle jag vilja ha alla dem kvar när jag inte sparar dem jag mer troligt skulle ha användning av?).
Fast här hos mig har jag all min kurslitteratur, all språkvetenskap, allt som behandlar det jag vill och ska jobba med. Den behöver jag nog förr eller senare. Svårt! Och alla pärmar med papper från kurser sedan? Jag hinner ju inte skanna in allting nu.
I framtiden ska jag förvara allt jag äger i lufttäta och lätt avtorkbara behållare. Vad lätt livet måste bli då! Men just nu, vad ska jag göra nu?
I huvudet på en vägglus
Jag vet inte om det är ytterligare ett exempel på min empatiska förmåga, eller om det här är det slutgiltiga beviset för att jag nu verkligen har blivit galen, men jag kommer på mig själv med att personifiera de förhatliga vägglössen och i huvudet teckna hela serier med dem.
Som den där igår, till exempel:
Som den där igår, till exempel:
ZZZzzzZZZ ... [duns] ... Va? Vad var d... Aha, MAT! Äntligen! Hurra, här kommer jag! Jag ska bara klämma mig förbi här, ursäkta, och så upp över kanten ... hm, hm, ja, men DÄR! Å, jag är så hungrig, snart framme, nu känner jag värmen, ditåt, rakt fram nu ... Men, va? Vart tog den vägen? Hallå! Ojoj, vad är det där för skugga? Ah, nu kommer den tillb... Hjälp, jag sitter fast! Jag fattar ingenting! Aaaaahhh ...
söndag 24 april 2011
Aldrig sitta stilla
Nä nu! Efter flera veckor utan att ha kunnat vila ordentligt i mitt rum föll jag till slut för frestelsen att lägga mig på sängen, som numera bara har madrass och madrasskydd. Bara för ett ögonblick!
Det tog högst en minut, under vilken jag hann tänka att det var väldigt vitt och ljust i rummet nu, och sedan fick jag syn på en liten rackare som raskt kom lubbande rakt mot mig. Den hade bara ett par decimeter kvar till mitt ansikte när jag studsade upp. Liksom den vägglus som tog en promenad på min bok var den här en unge, som inte hade lärt sig att respektera människan som fiende. Ingen av dem hann heller lära sig detta innan de blev inramade i tejp.
Men blä och usch!
Det här betyder ju en massa saker:
Det betyder att man inte kan lita på ett endaste dugg man trodde att man visste om vägglössens begränsningar. De är tydligen visst ute i dagsljus. Åtminstone när de börjar bli desperata.
Det betyder uppenbarligen också att de inte drar sig för att ge sig på en trots att man är vaken.
Det betyder i sin tur att mina senaste bett inte nödvändigtvis behöver härröra från Marios bostad. Jag sitter ju en del stilla vid bordet, och då och då får jag för mig att det kryper på fotlederna. (Inte minst nu. Iiisch!)
Det betyder dessvärre också att jag inte kan lita på att saker jag sanerat och sedan låtit hänga i kassar i hallen fram tills jag ändå ska gå till Mario på kvällen garanterat har varit lusfria när jag har burit iväg dem.
Det betyder även att jag skulle kunna få med mig vägglöss när jag reser mig från bordet för att gå hemifrån på kvällen. Det sägs att vägglössen inte stannar på kroppen eller i kläder man har på sig, men om de inte hinner undan då?
Sammantaget betyder det alltså att det, trots att det nu finns möjliga alternativa förklaringar till mina bett och att Mario inte säkert behöver vara drabbad, är ännu större risk än jag tidigare anat att jag går omkring med vägglöss på mig och drar med dem dit. Dessutom betyder det att mina nojor når nya rekordnivåer.
Gissa om det kliar överallt nu! Hädanefter måste jag vara i ständig rörelse, tror jag.
Det tog högst en minut, under vilken jag hann tänka att det var väldigt vitt och ljust i rummet nu, och sedan fick jag syn på en liten rackare som raskt kom lubbande rakt mot mig. Den hade bara ett par decimeter kvar till mitt ansikte när jag studsade upp. Liksom den vägglus som tog en promenad på min bok var den här en unge, som inte hade lärt sig att respektera människan som fiende. Ingen av dem hann heller lära sig detta innan de blev inramade i tejp.
Men blä och usch!
Det här betyder ju en massa saker:
Det betyder att man inte kan lita på ett endaste dugg man trodde att man visste om vägglössens begränsningar. De är tydligen visst ute i dagsljus. Åtminstone när de börjar bli desperata.
Det betyder uppenbarligen också att de inte drar sig för att ge sig på en trots att man är vaken.
Det betyder i sin tur att mina senaste bett inte nödvändigtvis behöver härröra från Marios bostad. Jag sitter ju en del stilla vid bordet, och då och då får jag för mig att det kryper på fotlederna. (Inte minst nu. Iiisch!)
Det betyder dessvärre också att jag inte kan lita på att saker jag sanerat och sedan låtit hänga i kassar i hallen fram tills jag ändå ska gå till Mario på kvällen garanterat har varit lusfria när jag har burit iväg dem.
Det betyder även att jag skulle kunna få med mig vägglöss när jag reser mig från bordet för att gå hemifrån på kvällen. Det sägs att vägglössen inte stannar på kroppen eller i kläder man har på sig, men om de inte hinner undan då?
Sammantaget betyder det alltså att det, trots att det nu finns möjliga alternativa förklaringar till mina bett och att Mario inte säkert behöver vara drabbad, är ännu större risk än jag tidigare anat att jag går omkring med vägglöss på mig och drar med dem dit. Dessutom betyder det att mina nojor når nya rekordnivåer.
Gissa om det kliar överallt nu! Hädanefter måste jag vara i ständig rörelse, tror jag.
Hög tid
Nej, det är inte en särskriven påskanspelning i rubriken. Jag menar verkligen att det måste vara dags nu.
När man har över 90 % av sina kläder hos den andre är det väl ändå hög tid att flytta ihop? Allvarligt talat, nog känns det lite bakvänt att det första jag har packat är alla mina kläder, och att jag sedan inte ens har dem hemma.
Och jag vet inte riktigt vad jag tänkte med när jag sparade typ ett helt ombyte plus lite underkläder. Ska det fortsätta vara så här varmt (det vill säga 28 grader inne) och jag svettas som en hel karl så fort jag ägnar mig åt något som kräver minsta fysiska ansträngning, som exempelvis att andas, så borde jag kanske byta om mer än en gång i veckan? Eller?
Tja, jag kan ju förstås gå utan kläder också. Det är klart behagligare i nuläget. Men inte så praktiskt när jag måste ut och iväg för att gå och lägga mig på kvällen. Det är förresten inte jättepraktiskt att gå ut och dra i sig pollen just före sänggåendet heller.
Så, alltså, hög tid för sammanflytt! Å, kan vi snabbspola en vecka framåt nu, tack? Utan att jag missar att göra något som måste göras, naturligtvis.
När man har över 90 % av sina kläder hos den andre är det väl ändå hög tid att flytta ihop? Allvarligt talat, nog känns det lite bakvänt att det första jag har packat är alla mina kläder, och att jag sedan inte ens har dem hemma.
Och jag vet inte riktigt vad jag tänkte med när jag sparade typ ett helt ombyte plus lite underkläder. Ska det fortsätta vara så här varmt (det vill säga 28 grader inne) och jag svettas som en hel karl så fort jag ägnar mig åt något som kräver minsta fysiska ansträngning, som exempelvis att andas, så borde jag kanske byta om mer än en gång i veckan? Eller?
Tja, jag kan ju förstås gå utan kläder också. Det är klart behagligare i nuläget. Men inte så praktiskt när jag måste ut och iväg för att gå och lägga mig på kvällen. Det är förresten inte jättepraktiskt att gå ut och dra i sig pollen just före sänggåendet heller.
Så, alltså, hög tid för sammanflytt! Å, kan vi snabbspola en vecka framåt nu, tack? Utan att jag missar att göra något som måste göras, naturligtvis.
Tvättat (nästan) klart*
Nu har jag nått ett delmål, i och med att jag idag har tagit mig igenom hela garderoben, i princip alla övriga textilier jag äger, samt väskor, skor och en del annat som körts i torkskåp. Sedan ska det bara forslas undan också, och det blir några vändor. Bärhjälp hade inte suttit fel, om man säger så, men det får gå.
I morse var jag i tvättstugan så länge att jag hann träffa på en hel del folk (det är inte bara jag som tvättar under påsken, nej). När jag stod och vek den sista omgången kläder från torkskåpet dök två svenska killar upp och skulle stryka skjortor. Den av dem som inte strök kontrollerade och tjatade på den andre, men fick ändå tid över, för rätt vad det var kände han sig tydligen tvungen att kommentera även mina sysslor. Och det gjorde han med en något retfull replik om mitt vikande av tvätten! Som om jag skulle vara den enda i världen som vek tvätt i tvättstugan!
Men jag är inte svårpratad när jag får en chans att tala om vägglöss, så jag förklarade situationen och att jag inte ville ta in grejerna på rummet innan jag skulle bära iväg dem, och då vaknade även den strykande killen till. Det visade sig att han bodde i samma hus som jag och också hade haft vägglöss, fast för ett år sedan. Plötsligt var de två så förstående man kan vara och vi diskuterade läget och våra respektive erfarenheter ett tag. Väggluskillen verkade ha blivit av med sina skadedjur rätt lätt (men jag glömde fråga hur lång tid det hade tagit), fast så hade han förstås slängt sin säng också. Hm. Borde man ändå?
Och som vanligt blir man både lättad över att inte vara ensam om detta hemska och förfärad över hur vanligt det är. Undrar om jag hade flyttat hit om jag hade vetat.
Förresten har jag fått ett nytt bett sedan senast, men bara ett som jag känner till än. Hur ofta äter vägglöss? Kan det vara samma en som kommer fram sisådär en gång i veckan? Nej, plötsligt känns det som om Marios grejer är den stora riskfaktorn. Så knasigt, för det är ju fortfarande bara hos mig jag har sett några vägglöss.
*För den här omgången, är säkrast att tillägga. För en gångs skull vore det allt bra om det bara var jag som var pessimistisk, men det är nog ganska realistiskt att ha mycket låga förhoppningar. Tyvärr.
I morse var jag i tvättstugan så länge att jag hann träffa på en hel del folk (det är inte bara jag som tvättar under påsken, nej). När jag stod och vek den sista omgången kläder från torkskåpet dök två svenska killar upp och skulle stryka skjortor. Den av dem som inte strök kontrollerade och tjatade på den andre, men fick ändå tid över, för rätt vad det var kände han sig tydligen tvungen att kommentera även mina sysslor. Och det gjorde han med en något retfull replik om mitt vikande av tvätten! Som om jag skulle vara den enda i världen som vek tvätt i tvättstugan!
Men jag är inte svårpratad när jag får en chans att tala om vägglöss, så jag förklarade situationen och att jag inte ville ta in grejerna på rummet innan jag skulle bära iväg dem, och då vaknade även den strykande killen till. Det visade sig att han bodde i samma hus som jag och också hade haft vägglöss, fast för ett år sedan. Plötsligt var de två så förstående man kan vara och vi diskuterade läget och våra respektive erfarenheter ett tag. Väggluskillen verkade ha blivit av med sina skadedjur rätt lätt (men jag glömde fråga hur lång tid det hade tagit), fast så hade han förstås slängt sin säng också. Hm. Borde man ändå?
Och som vanligt blir man både lättad över att inte vara ensam om detta hemska och förfärad över hur vanligt det är. Undrar om jag hade flyttat hit om jag hade vetat.
Förresten har jag fått ett nytt bett sedan senast, men bara ett som jag känner till än. Hur ofta äter vägglöss? Kan det vara samma en som kommer fram sisådär en gång i veckan? Nej, plötsligt känns det som om Marios grejer är den stora riskfaktorn. Så knasigt, för det är ju fortfarande bara hos mig jag har sett några vägglöss.
*För den här omgången, är säkrast att tillägga. För en gångs skull vore det allt bra om det bara var jag som var pessimistisk, men det är nog ganska realistiskt att ha mycket låga förhoppningar. Tyvärr.
Leva farligt
Skulle man inte ta lite mer risker, testa gränserna så där, och kanske ... tja, till exempel äta både nötter och äpple mitt under brinnande pollensäsong?
lördag 23 april 2011
Påskutflykten 2011
Det blev en halvrepris av en gammal påskutflykt, nämligen en sväng till Styrsö. Det innebar, om man ska vara ärlig, tre timmar på bussar, spårvagnar och båtar, en timmes promenad tvärs över en skärgårdsö och tillbaka, en minuts blickande ut över öppet hav samt en kvarts avkopplande matsäcksätande i hamnen i väntan på båten.
Men det var en aning svalare och mindre utslaget vid havet, idyllen var sagolik, där fanns får som bräkte vänligt och höns som sprätte på vägen, flakmopeder som knattrade förbi i en aldrig sinande ström och många dagsturister, inklusive en mängd små, glada barn med mycket spring i benen. Och jag slapp ju ut ur mitt rum för några timmar, så det var det värt, även om mitt jobb resten av den här dagen främst består i att förbruka så många pappersnäsdukar som möjligt. Vad gör man inte för att minimera flyttpackningen?
"Två gånger är en vana, tre gånger är en tradition", har jag hört folk säga, så nu har jag skapat mig en egen påsktradition. Påskutflykter! (2008:1, 2008:2 och 2009.) Det kan ju vara värt att lägga på minnet för den som eventuellt skulle få för sig att testa något så underligt som att fira påsk med mig i framtiden.
Men det var en aning svalare och mindre utslaget vid havet, idyllen var sagolik, där fanns får som bräkte vänligt och höns som sprätte på vägen, flakmopeder som knattrade förbi i en aldrig sinande ström och många dagsturister, inklusive en mängd små, glada barn med mycket spring i benen. Och jag slapp ju ut ur mitt rum för några timmar, så det var det värt, även om mitt jobb resten av den här dagen främst består i att förbruka så många pappersnäsdukar som möjligt. Vad gör man inte för att minimera flyttpackningen?
 |
| I flakmoppeland noterade jag att golfbilarna där blir allt vanligare. Det tycktes nu vara ungefär jämn fördelning mellan de två transportmedlen. |
"Två gånger är en vana, tre gånger är en tradition", har jag hört folk säga, så nu har jag skapat mig en egen påsktradition. Påskutflykter! (2008:1, 2008:2 och 2009.) Det kan ju vara värt att lägga på minnet för den som eventuellt skulle få för sig att testa något så underligt som att fira påsk med mig i framtiden.
Worst Easter ever?
När jag för ett bra tag sedan nu fick veta att jag skulle bli ensam i stan under påsken tyckte jag visserligen att det var tråkigt, för det var ju inte frivilligt, men då hade jag ändå alla möjligheter att göra något bra av det.
Jag har varit med om det förr, både 2008 och 2009 (även om det då båda gångerna dök upp folk och avbröt min ensamhet efter halva helgen), så jag vet att precis varenda människa jag känner alltid flyr stan just till påsk. Den här gången tänkte jag först passa på att bjuda hit mina föräldrar, men så dök flytten upp, vilket gjorde att deras besök planerades om till flytthelgen. Därefter hände en massa annat som gör att jag inte längre vet alls när de kan komma, eller för den delen när jag vågar ta emot mina grejer från Falun. Jag kunde förstås ha åkt hem till familjen, som så många andra gör, men mitt i sanering och flyttbestyr orkade jag bara inte. Förresten vill jag inte riskera att dra med mig ohyra, så det blev till att stanna hemma.
Men möjligheterna var det, ja. För påsken blev ju samtidigt en liten räddning, i och med att många i huset är borta och det är något lättare än vanligt att få tid i tvättstugan. Så nu går jag upp tidigt och tvättar och grejar och försöker ignorera att det är påsk. Fast nog hade det varit roligare att ta sovmorgon, läsa böcker, se på tjejfilmer, ägna mig åt mina intressen, vara ute och njuta av våren och ha det skönt och ledigt.
Så medan var och varannan bekant skryter på Facebook och bloggar om sol, grillning, familjer, resor och allt vad det är ska jag vara alldeles totalt ensam i sex dagar och fem nätter. För en gångs skull får jag lust att logga ut från allt, men då förstås bara för att slippa bli påmind om vad jag missar. Lika plötsligt som det blev alldeles för varmt och snorigt blev det nu också lätt att tycka synd om sig själv.
Fast det kändes ändå som överkurs att jobba och slita och sitta och vara eländig precis hela helgen, så jag gjorde det enda rimliga och åkte på utflykt. När jag gjorde det de där andra ensamma påskhelgerna var det mest för att bevisa för mig själv och andra att jag minsann kunde hitta på kul upptåg utan sällskap, men det behovet finns inte längre. Jag vet ju det nu, och uttråkad har jag också svårt att bli. Däremot tänkte jag att det nog vore bra för mig att komma ut och se lite folk och natur.
Resultatet blev blandat, får man väl säga. Det var okej, men inget över förväntan. Ingen kan i alla fall anklaga mig för att inte ha försökt.
Jag har varit med om det förr, både 2008 och 2009 (även om det då båda gångerna dök upp folk och avbröt min ensamhet efter halva helgen), så jag vet att precis varenda människa jag känner alltid flyr stan just till påsk. Den här gången tänkte jag först passa på att bjuda hit mina föräldrar, men så dök flytten upp, vilket gjorde att deras besök planerades om till flytthelgen. Därefter hände en massa annat som gör att jag inte längre vet alls när de kan komma, eller för den delen när jag vågar ta emot mina grejer från Falun. Jag kunde förstås ha åkt hem till familjen, som så många andra gör, men mitt i sanering och flyttbestyr orkade jag bara inte. Förresten vill jag inte riskera att dra med mig ohyra, så det blev till att stanna hemma.
Men möjligheterna var det, ja. För påsken blev ju samtidigt en liten räddning, i och med att många i huset är borta och det är något lättare än vanligt att få tid i tvättstugan. Så nu går jag upp tidigt och tvättar och grejar och försöker ignorera att det är påsk. Fast nog hade det varit roligare att ta sovmorgon, läsa böcker, se på tjejfilmer, ägna mig åt mina intressen, vara ute och njuta av våren och ha det skönt och ledigt.
Så medan var och varannan bekant skryter på Facebook och bloggar om sol, grillning, familjer, resor och allt vad det är ska jag vara alldeles totalt ensam i sex dagar och fem nätter. För en gångs skull får jag lust att logga ut från allt, men då förstås bara för att slippa bli påmind om vad jag missar. Lika plötsligt som det blev alldeles för varmt och snorigt blev det nu också lätt att tycka synd om sig själv.
Fast det kändes ändå som överkurs att jobba och slita och sitta och vara eländig precis hela helgen, så jag gjorde det enda rimliga och åkte på utflykt. När jag gjorde det de där andra ensamma påskhelgerna var det mest för att bevisa för mig själv och andra att jag minsann kunde hitta på kul upptåg utan sällskap, men det behovet finns inte längre. Jag vet ju det nu, och uttråkad har jag också svårt att bli. Däremot tänkte jag att det nog vore bra för mig att komma ut och se lite folk och natur.
Resultatet blev blandat, får man väl säga. Det var okej, men inget över förväntan. Ingen kan i alla fall anklaga mig för att inte ha försökt.
Ytterligare beslutsproblem
Nu är det visst meteorologisk sommar här och i en stor del av södra Sverige. Man kunde önska att även naturen hade nått fram till sommarstadiet. Då skulle jag slippa åtminstone ett par av de jobbiga valen.
Svettas ihjäl med fönstret stängt eller öppna och få in en massa pollen?
Gå ut och få sol i ansiktet eller stanna inne och kunna andas utan nysattacker?
Precis som i fallet med vägglössen är obehaget med pollenallergi till en betydande del psykologiskt. Jag vet att det är fullt med pollen i luften, så därför kan jag inte njuta av att vara ute. (Så ni behöver inte påminna mig om medicin. Den har aldrig hjälpt mot känslan av att vara fångad i ett gult pollenmoln.)
Dessutom har jag inte hängt med i svängarna, så medan andra går i kortbyxor har jag fortfarande halvtjock jacka och vantar. Men vi kan säga att det är som skydd mot pollen, visst? Eller för att det är svalare i skärgården, där väl pollenhalterna också är lägre?
Svettas ihjäl med fönstret stängt eller öppna och få in en massa pollen?
Gå ut och få sol i ansiktet eller stanna inne och kunna andas utan nysattacker?
Precis som i fallet med vägglössen är obehaget med pollenallergi till en betydande del psykologiskt. Jag vet att det är fullt med pollen i luften, så därför kan jag inte njuta av att vara ute. (Så ni behöver inte påminna mig om medicin. Den har aldrig hjälpt mot känslan av att vara fångad i ett gult pollenmoln.)
Dessutom har jag inte hängt med i svängarna, så medan andra går i kortbyxor har jag fortfarande halvtjock jacka och vantar. Men vi kan säga att det är som skydd mot pollen, visst? Eller för att det är svalare i skärgården, där väl pollenhalterna också är lägre?
fredag 22 april 2011
Långfredag i rätt sinnesstämning
Min mormor hade antagligen inte gillat att jag har ägnat långfredagen åt att tvätta och jobba med en massa annat.
Å andra sidan hade hon nog inte velat att jag skulle ha vägglöss heller.
Dessutom har jag lidit duktigt hela dagen, som blev lång som sig bör, så jag hoppas att jag är förlåten.
Å andra sidan hade hon nog inte velat att jag skulle ha vägglöss heller.
Dessutom har jag lidit duktigt hela dagen, som blev lång som sig bör, så jag hoppas att jag är förlåten.
torsdag 21 april 2011
Utmattning, ovisshet och omöjliga ekvationer
Jag har alltså ägnat den senaste månaden åt att bekämpa vägglöss, akta mig för vägglöss, läsa på om vägglöss, försöka berätta för folk hur fruktansvärt det är att ha vägglöss och dessutom gjort allt jag har kommit på för att på något sätt anpassa flyttplaner och förberedelser inför flytten till dessa nya omständigheter som vägglössen har inneburit.
Jag har tvättat så mycket jag har hunnit, jag har torktumlat, strukit, slängt, stoppat i frysen, kört alla mina väskor och en massa annat i torkskåp, tagit rubbet till Mario allt eftersom det sanerats och helt enkelt i den takt jag har orkat bära med mig det när jag har gått dit om kvällarna. Utöver allt detta har jag inte hunnit med mycket. Jag har sömnbrist, klåda och ångest och har gått miste om nästan all den glädje jag normalt skulle ha känt över att få organisera en flytt. Men trösten har ändå varit att ha just den där flytten att se fram emot. Det skulle vara värt allt detta extra arbete bara det sedan ledde till att jag kom bort från odjuren.
Men så, i början av förra veckan, fick Mario för sig att han också kunde ha drabbats av vägglöss hemma hos sig. Han hade då inte varit hos mig på ett bra tag, men ändå haft konstiga små utslag på armen, precis sådana som mina allra första bett var. Jag hade av någon anledning skojat om att det var bett, men inte alls övervägt sannolikheten för att det skulle vara det, för jag hade ju varit så ohyggligt försiktig, inte haft med mig något hem till honom som vägglössen eller deras ägg borde kunna följa med i och så där. Vi undersökte i alla fall undersidan av hans säng, hittade inget (vilket både var en lättnad och gjorde att det fortfarande var lika omöjligt att veta någonting), och då ingen av oss fick några bett de följande nätterna släppte vi tanken igen.
Under de där timmarna när vi båda gick och försökte ta in möjligheten att även hans hem skulle vara vägglussmittat var dock varken panik eller hopplöshetskänslor långt borta. Vad i hela världen skulle jag ta mig till om det var så? Jag insåg förstås att det verkade futtigt, för det är ju "bara" lite skadedjur, men saken är den att vägglössen verkligen kan konsten att förstöra ens liv. Jag känner att jag redan har förlorat en månad till dem, och skulle nu allt detta tvättande dessutom vara förgäves, då jag ju burit de rena (trodde jag, men nu började jag ändå undra) sakerna till Mario, ja, då verkade det plötsligt så omöjligt. Hur skulle vi i så fall kunna flytta utan att också få med oss dem till den nya lägenheten? Det skulle innebära ännu fler månader med bett, vansinnesklåda, psykisk ohälsa, förlorad möjlig arbetsinkomst, och inte ens något alternativt ställe att sova på när jag bara inte klarar mer. Den här gången skulle vi i så fall inte ens hinna tvätta särskilt mycket före flytten.
När vi då inte hittade några vägglöss hos Mario var det i stället en enorm lättnad att tänka att det åter "bara" var mitt hem som var drabbat, och att vi kunde fortsätta jobba utifrån den tidigare krisplanen. Alltid något.
Jag har dock slagit av på takten i mitt tvättande den här veckan, för jag börjar liksom tappa motivationen. Man har verkligen ingen aning om vad som är nödvändigt, förutseende eller helt bortkastat att göra. Vägglössen tycks ändå vara i det närmaste odödliga.
Och nu, sedan jag upptäckte de där betten i söndags kväll, har jag inte vetat alls hur jag ska tänka eller reagera. Kanske har jag blivit avtrubbad, eller rentav börjat ge upp (för det är ju inte så att jag har accepterat skiten, vant mig vid betten och börjat räkna ständiga försiktighetsåtgärder som normalt), men efter den första korta stunden av panikartad skräck har jag mest bara tänkt vad ska jag göra vad ska jag göra vad ska jag göra?
Inte förrän igår hade vi tid att kolla Marios säng och dess omgivningar ordentligt igen, men under dagarna fram till dess framträdde heller inga fler nya bett på någon av oss. Och inte hittade vi något, trots att jag ju vet vad jag ska leta efter och var. Kanske finns det bara någon enstaka vägglus där? I bästa fall bara en, så behöver det inte bli fler, men varför skulle vi ha sådan tur?
Där är vi nu. Mario har rest bort över långhelgen, och nästa vecka ska vi flytta, så inget mer hinner saneras inför flytten. Jag har ju ändå tänkt köra sängen till fryshuset, så då kan vi lika gärna ta med hans också, men resten? Vilka chansningar kommer vi till slut att tvingas till? Om det nu inte finns så många vägglöss hos Mario är det egentligen inte så troligt att de är så utspridda bland hans grejer. Men man vet ju inte om mina väskor och säckar med textilier har klarat sig, eller om det till och med är från dem det kommer. Man vet ingenting, för inte heller hos mig har jag hittat något, annat än kring sängen.
(En annan tanke som slagit mig: När vi har flyttat kommer vi heller inte att säkert veta hur det har gått på många månader, såvida vi inte märker att vi har vägglöss, vill säga. Några bevis för motsatsen får man dessvärre inte.)
Och så ska vi packa i sista minuten, logistiken är helt omöjlig att få till med hyrbil som ska bokas, fryshus som bara är öppet på vardagar mellan 7 och 15, flytthjälp som bara är ledig under tidiga delen av lördagen (eftersom det är valborgsmässoafton), packning som inte kan stå över natten utan måste fixas samma morgon och kanske bara av mig, samtidigt som det bara är jag som kan köra flyttbilen, vilket gör att jag alltså måste vara närvarande på alla tre ställena det ska flyttas till och från ... och jag förstår att det blir mycket för er nu, men det är bara en bråkdel av vad som trängs i mitt huvud, och jag önskar hela tiden bara att den optimala lösningen plötsligt ska presentera sig. Men det kommer den inte att göra, för någon sådan lösning kan inte finnas. Det gäller bara att överleva, ta sig igenom, göra det vi kan och försöka att inte slita sönder vårt förhållande på kuppen.
Fast det är helt klart för många beslut att fatta. Var ska jag till exempel sova i natt? Jag kunde förstås börja stanna uppe hela nätterna igen, men det både förstör min planering för dagarna och gör att jag riskerar att möta vägglössen när jag är vaken i stället, så det känns inte som ett alternativ ändå. Jag hade inte tänkt sova hemma mer före flytten, men om det nu inte är mycket bättre hos Mario verkar det ju onödigt att gå dit. Hos mig pågår åtminstone sanering och jag har bättre koll på riskfaktorer av diverse slag. Å andra sidan blir jag antagligen värre biten här. Frågan är väl annars om man bidrar till någon snabbare ökningstakt av eventuella Mariovägglöss om man sover där?
Nej, man vet ju inte. Man vet ingenting. Och det gör mig galen!
Jag har tvättat så mycket jag har hunnit, jag har torktumlat, strukit, slängt, stoppat i frysen, kört alla mina väskor och en massa annat i torkskåp, tagit rubbet till Mario allt eftersom det sanerats och helt enkelt i den takt jag har orkat bära med mig det när jag har gått dit om kvällarna. Utöver allt detta har jag inte hunnit med mycket. Jag har sömnbrist, klåda och ångest och har gått miste om nästan all den glädje jag normalt skulle ha känt över att få organisera en flytt. Men trösten har ändå varit att ha just den där flytten att se fram emot. Det skulle vara värt allt detta extra arbete bara det sedan ledde till att jag kom bort från odjuren.
Men så, i början av förra veckan, fick Mario för sig att han också kunde ha drabbats av vägglöss hemma hos sig. Han hade då inte varit hos mig på ett bra tag, men ändå haft konstiga små utslag på armen, precis sådana som mina allra första bett var. Jag hade av någon anledning skojat om att det var bett, men inte alls övervägt sannolikheten för att det skulle vara det, för jag hade ju varit så ohyggligt försiktig, inte haft med mig något hem till honom som vägglössen eller deras ägg borde kunna följa med i och så där. Vi undersökte i alla fall undersidan av hans säng, hittade inget (vilket både var en lättnad och gjorde att det fortfarande var lika omöjligt att veta någonting), och då ingen av oss fick några bett de följande nätterna släppte vi tanken igen.
Under de där timmarna när vi båda gick och försökte ta in möjligheten att även hans hem skulle vara vägglussmittat var dock varken panik eller hopplöshetskänslor långt borta. Vad i hela världen skulle jag ta mig till om det var så? Jag insåg förstås att det verkade futtigt, för det är ju "bara" lite skadedjur, men saken är den att vägglössen verkligen kan konsten att förstöra ens liv. Jag känner att jag redan har förlorat en månad till dem, och skulle nu allt detta tvättande dessutom vara förgäves, då jag ju burit de rena (trodde jag, men nu började jag ändå undra) sakerna till Mario, ja, då verkade det plötsligt så omöjligt. Hur skulle vi i så fall kunna flytta utan att också få med oss dem till den nya lägenheten? Det skulle innebära ännu fler månader med bett, vansinnesklåda, psykisk ohälsa, förlorad möjlig arbetsinkomst, och inte ens något alternativt ställe att sova på när jag bara inte klarar mer. Den här gången skulle vi i så fall inte ens hinna tvätta särskilt mycket före flytten.
När vi då inte hittade några vägglöss hos Mario var det i stället en enorm lättnad att tänka att det åter "bara" var mitt hem som var drabbat, och att vi kunde fortsätta jobba utifrån den tidigare krisplanen. Alltid något.
Jag har dock slagit av på takten i mitt tvättande den här veckan, för jag börjar liksom tappa motivationen. Man har verkligen ingen aning om vad som är nödvändigt, förutseende eller helt bortkastat att göra. Vägglössen tycks ändå vara i det närmaste odödliga.
Och nu, sedan jag upptäckte de där betten i söndags kväll, har jag inte vetat alls hur jag ska tänka eller reagera. Kanske har jag blivit avtrubbad, eller rentav börjat ge upp (för det är ju inte så att jag har accepterat skiten, vant mig vid betten och börjat räkna ständiga försiktighetsåtgärder som normalt), men efter den första korta stunden av panikartad skräck har jag mest bara tänkt vad ska jag göra vad ska jag göra vad ska jag göra?
Inte förrän igår hade vi tid att kolla Marios säng och dess omgivningar ordentligt igen, men under dagarna fram till dess framträdde heller inga fler nya bett på någon av oss. Och inte hittade vi något, trots att jag ju vet vad jag ska leta efter och var. Kanske finns det bara någon enstaka vägglus där? I bästa fall bara en, så behöver det inte bli fler, men varför skulle vi ha sådan tur?
Där är vi nu. Mario har rest bort över långhelgen, och nästa vecka ska vi flytta, så inget mer hinner saneras inför flytten. Jag har ju ändå tänkt köra sängen till fryshuset, så då kan vi lika gärna ta med hans också, men resten? Vilka chansningar kommer vi till slut att tvingas till? Om det nu inte finns så många vägglöss hos Mario är det egentligen inte så troligt att de är så utspridda bland hans grejer. Men man vet ju inte om mina väskor och säckar med textilier har klarat sig, eller om det till och med är från dem det kommer. Man vet ingenting, för inte heller hos mig har jag hittat något, annat än kring sängen.
(En annan tanke som slagit mig: När vi har flyttat kommer vi heller inte att säkert veta hur det har gått på många månader, såvida vi inte märker att vi har vägglöss, vill säga. Några bevis för motsatsen får man dessvärre inte.)
Och så ska vi packa i sista minuten, logistiken är helt omöjlig att få till med hyrbil som ska bokas, fryshus som bara är öppet på vardagar mellan 7 och 15, flytthjälp som bara är ledig under tidiga delen av lördagen (eftersom det är valborgsmässoafton), packning som inte kan stå över natten utan måste fixas samma morgon och kanske bara av mig, samtidigt som det bara är jag som kan köra flyttbilen, vilket gör att jag alltså måste vara närvarande på alla tre ställena det ska flyttas till och från ... och jag förstår att det blir mycket för er nu, men det är bara en bråkdel av vad som trängs i mitt huvud, och jag önskar hela tiden bara att den optimala lösningen plötsligt ska presentera sig. Men det kommer den inte att göra, för någon sådan lösning kan inte finnas. Det gäller bara att överleva, ta sig igenom, göra det vi kan och försöka att inte slita sönder vårt förhållande på kuppen.
Fast det är helt klart för många beslut att fatta. Var ska jag till exempel sova i natt? Jag kunde förstås börja stanna uppe hela nätterna igen, men det både förstör min planering för dagarna och gör att jag riskerar att möta vägglössen när jag är vaken i stället, så det känns inte som ett alternativ ändå. Jag hade inte tänkt sova hemma mer före flytten, men om det nu inte är mycket bättre hos Mario verkar det ju onödigt att gå dit. Hos mig pågår åtminstone sanering och jag har bättre koll på riskfaktorer av diverse slag. Å andra sidan blir jag antagligen värre biten här. Frågan är väl annars om man bidrar till någon snabbare ökningstakt av eventuella Mariovägglöss om man sover där?
Nej, man vet ju inte. Man vet ingenting. Och det gör mig galen!
onsdag 20 april 2011
Förnekelse 2.0
Jag erkänner: jag har inte sovit hemma på två veckor.
Så de där starkt kliande, hårda blafforna som dök upp i knävecket och på foten i söndags kväll och måndags morse är med andra ord helt och fullkomligt oförklarliga.
Vad ska vi gissa på? Stressutslag, va? Solallergi kanske? Tvättmedelsrester i kläderna? Knott?
Gaaah!
Så de där starkt kliande, hårda blafforna som dök upp i knävecket och på foten i söndags kväll och måndags morse är med andra ord helt och fullkomligt oförklarliga.
Vad ska vi gissa på? Stressutslag, va? Solallergi kanske? Tvättmedelsrester i kläderna? Knott?
Gaaah!
tisdag 19 april 2011
Snart kan vi shoppa på Classe varje dag
Bra tajming är det väl, åtminstone på längre sikt än till just vår flytthelg, att Frölunda Torg precis är klart för invigning i sin helhet. Det gör ju mindre att det är långt in till centrum -- Göteborgs centrum alltså -- när alla vanliga affärer ändå finns inom promenadavstånd hemifrån. Fast det förstärker samtidigt ytterligare känslan av att vi flyttar till en annan stad, inte minst för att det finns fler affärer där än i exempelvis Falun. Knasigt.
Morgonbesök i Västra Frölunda
Vi gick upp extra tidigt och ägnade en stor del av morgonen åt att åka spårvagn genom stan. På vägen hann jag läsa lite nyheter, så det var ingen chock att mötas av utbrunna bilar på parkeringen utanför vårt blivande hem, men helt behagligt känns det ju inte att de har satt igång med det där dumma stökandet igen lagom tills vi ska flytta till området.
Så träffade vi fastighetsvärden och fick titta på lägenheten, som nu var nästan tömd. Som tomma lägenheter ofta gör om de inte är helt nya, såg den här rätt sliten ut i morgonljuset, då alla hål, fläckar och märken blir tydliga, men jag har nu hunnit samla på mig tillräckligt med flytterfarenhet för att veta att bara man får in sina egna grejer så vänjer man sig snabbt och gör stället till sitt.
Jag hittade väl några fler små brister också, som att det saknas köksfläkt. Fast då slipper jag diska fläktfilter! Och så finns det dörr till köket, så det går nog att stänga om matoset. Fönstren har konstiga öppningsanordningar som verkade tröga, men det är säkert en vanesak. Sedan hade den inhyrda städfirman nog slarvat en del, tyckte jag, men å andra sidan kommer jag då verkligen att se skillnaden när jag själv torkar skåp och sådant.
Men ett av rummen blir nu omtapetserat och alla golven slipade och lackade innan vi flyttar in, så det blir nog på det hela taget bra. Köket och badrummet var redan skapligt nyrenoverade och i de andra rummen får vi leva med pensionärsstrukturtapeterna tills vidare.
På tal om tapeter, ja. Om vi nu skulle få välja tapeter till rummet som skulle tapetseras om kunde man ju tycka att det hade varit lämpligt att låta oss göra det nu, så att vi slipper åka en gång till för det. Men det verkade inte som om fastighetsvärden hade räknat med att vi skulle vilja välja, eller hur det nu var. Förresten var det tur att den tidigare hyresgästen var så pratglad och självmant berättade om allt möjligt, för annars hade jag nog fortfarande känt mig frustrerad över hur lite information jag fått.
Just nu känns det mycket bra (bara jag inte tänker på vägglössen). Vi har fått nycklar till den nya lägenheten och den kommer att vara mer än okej. Sedan kan man ju också glädjas lite åt att inte ha någon bil som ska stå på parkeringen utanför.
Så träffade vi fastighetsvärden och fick titta på lägenheten, som nu var nästan tömd. Som tomma lägenheter ofta gör om de inte är helt nya, såg den här rätt sliten ut i morgonljuset, då alla hål, fläckar och märken blir tydliga, men jag har nu hunnit samla på mig tillräckligt med flytterfarenhet för att veta att bara man får in sina egna grejer så vänjer man sig snabbt och gör stället till sitt.
Jag hittade väl några fler små brister också, som att det saknas köksfläkt. Fast då slipper jag diska fläktfilter! Och så finns det dörr till köket, så det går nog att stänga om matoset. Fönstren har konstiga öppningsanordningar som verkade tröga, men det är säkert en vanesak. Sedan hade den inhyrda städfirman nog slarvat en del, tyckte jag, men å andra sidan kommer jag då verkligen att se skillnaden när jag själv torkar skåp och sådant.
Men ett av rummen blir nu omtapetserat och alla golven slipade och lackade innan vi flyttar in, så det blir nog på det hela taget bra. Köket och badrummet var redan skapligt nyrenoverade och i de andra rummen får vi leva med pensionärsstrukturtapeterna tills vidare.
På tal om tapeter, ja. Om vi nu skulle få välja tapeter till rummet som skulle tapetseras om kunde man ju tycka att det hade varit lämpligt att låta oss göra det nu, så att vi slipper åka en gång till för det. Men det verkade inte som om fastighetsvärden hade räknat med att vi skulle vilja välja, eller hur det nu var. Förresten var det tur att den tidigare hyresgästen var så pratglad och självmant berättade om allt möjligt, för annars hade jag nog fortfarande känt mig frustrerad över hur lite information jag fått.
Just nu känns det mycket bra (bara jag inte tänker på vägglössen). Vi har fått nycklar till den nya lägenheten och den kommer att vara mer än okej. Sedan kan man ju också glädjas lite åt att inte ha någon bil som ska stå på parkeringen utanför.
måndag 18 april 2011
Så kom posten
Det här är lustigt, tycker jag. När Göteborgskusinen, som tidigare jobbade som brevbärare, skickar post, tar den ofta extra god tid på sig för att komma fram. Så även denna gång. Idag fick jag ett grattiskort som hon hade skickat och som var poststämplat den 14 april.
Antingen gillar de inte att hon slutade och hämnas därför för det, eller så var det verkligen hon som såg till att saker blev gjorda på det där stället.
Alternativt kan vi dra till med den vanliga iakttagelsen, att om ett kort ska vara framme en viss vardag och man postar det när man borde behöva posta det, så kommer det inte fram i tid, men om man postar det ytterligare en dag tidigare så kommer det utan undantag fram efter bara en vardag, alltså för tidigt.
Antingen gillar de inte att hon slutade och hämnas därför för det, eller så var det verkligen hon som såg till att saker blev gjorda på det där stället.
Alternativt kan vi dra till med den vanliga iakttagelsen, att om ett kort ska vara framme en viss vardag och man postar det när man borde behöva posta det, så kommer det inte fram i tid, men om man postar det ytterligare en dag tidigare så kommer det utan undantag fram efter bara en vardag, alltså för tidigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)