Bättre eller sämre?

En av de stora fördelarna med att hyra sin bostad är att man inte behöver laga allting som går sönder själv. Det är bara att felanmäla. Ja, och sedan ta emot lite hantverkare (som gärna dyker upp medan man står i duschen eller på annat sätt har svårt att öppna dörren) och så där förstås.

När jag flyttade in felanmälde jag en av mina garderobsdörrar, eftersom gångjärnen inte satt fast och dörren hoppade "ur led" varje gång jag öppnade den. Den stumma dörrklockan nämnde jag inte, för då den stod upptagen i besiktningsprotokollet tänkte jag att det redan var ett känt fel.

Idag när jag åt frukost kom en man och tittade på garderobsdörren. Han tog med sig den för att se vad om den gick att fixa eller om jag skulle få en ny. Jaha, tänkte jag, det tar väl några dagar eller åtminstone timmar innan han återvänder, så då hinner jag lätt ta en dusch i lugn och ro först. Men innan jag ens hann in i badrummet (vilket var bra i det här fallet) var han tillbaka igen.

Eftersom dörrklockan är trasig knackade han. Det hörde jag nu, då jag ju inte stod i duschen. Han hörde dock inget inifrån lägenheten, till exempel när jag ropade "ett ögonblick" medan jag drog på mig lite kläder, utan knackade igen. Det hade ju kunnat bli skojigt, om jag stått där och duschat med dörren öppen mot hallen och han kommit inklivande där, eftersom jag tillåter att man går in med nyckel om jag inte är hemma.

Snickaren var inte direkt pratsam av sig. Efter alla trevliga kontakter jag hade med hantverkare av olika slag på grund av skräplägenheten i Linköping förvånade det mig lite. Han verkade uppenbart nervös när han krånglade tillbaka garderobsdörren på sin plats. Var det för att han såg rakt in i en ung kvinnas garderob? För att jag inte hade någon bh på mig? För att han helt enkelt var mer specialiserad på att underhålla bostäder än människor?

Fast, tja, det är väl tveksamt om han var så värst superrutinerad på garderobsdörrar ändå. Snabbhet är väl kanske inte det säkraste tecknet på hög kvalitet heller. När han gått kastade jag nämligen en blick på garderobsdörren och tyckte att den såg lite underlig ut. Jaha, det var en ny dörr, en något vitare än de övriga. Men det kan man väl leva med i en studentbostad.

Men ... Sedan såg jag det man tycker att en snickare borde se direkt, nämligen att dörren inte passade i sin öppning utan var klart och tydligt för smal:


Ser man det från den ljusa sidan kan jag nu öppna den vänstra av dörrarna utan att behöva röra den högra. Å andra sidan blir det extra dammigt inne i garderoben, den högra dörren öppnar sig av sig själv och så ser det ju inte helt vackert ut.

Kan jag nu möjligen få lite stöd och uppmuntran så att jag kan göra det rätta och riktiga här?

Godkänd

Så var rumsbesiktningen avklarad. Det enda som fanns att anmärka på var att dörrklockan inte fungerade. Nej, just det, men det står ju på det förra besiktningsprotokollet, påpekade jag, och tillade att jag hade trott att det betydde att den skulle fixas. Och jovisst, så var det ju, så besiktningsmannen tyckte väl att jag kunde få den lagad som utflyttningspresent nu då. Eller något ditåt. Jag tycker att de kan vänta med det till nästa vecka.

Besiktningsmannen bekräftade också att vägglössens ökning varit "som en explosion" i deras studentbostäder. Det stärker min övertygelse om att de redan fanns i huset, och inte är mitt eget fel. Skulle de inte fundera på att kolla alla rummen och göra en samordnad sanering då?

Göteborg är litet och så vidare

Det knackar på dörren (ringklockan är fortfarande trasig). Utanför står en man jag tycker mig känna igen mycket väl, men jag kan inte placera honom. Det visar sig att han är från Hyresgästföreningen. Just dessa dörrknackande människor har jag mycket dåliga erfarenheter av, men eftersom jag är på ovanligt bra humör för att jag har varit uppe sedan tidigt och känner mig duktig tänker jag att jag ska vara snäll och trevlig mot honom.

Han pratar, jag lyssnar lite halvt och hummar och nickar. Jag vet ju redan allt det där han säger. Och biorabatterna han försöker locka med biter förstås inte på någon som aldrig går på bio.

Så börjar han fråga en massa om hur länge jag har stått i kö för min bostad, var jag bodde förut och så vidare. Motvilligt svarar jag att jag var inneboende och bodde i Haga. Han säger att han också bor i Haga och undrar vilken gata jag bodde på, så då känner jag mig ju tvungen att svara på det också. När han sedan frågar vilket nummer börjar de vanliga varningsklockorna ringa, och jag tvekar länge innan jag svarar. Det måste ju låta jättekonstigt, för det är klart att man vet vilket nummer man har bott på.

- Skojar du med mig? säger han, och jag fattar ingenting. Hos vem bodde du då?

Nu vill jag inte vara med längre, men till slut klämmer jag fram att jag bodde högst upp. Och då förklarar han sig äntligen. För det är ju så att han själv bor på bottenvåningen i samma trappuppgång! Och vi pratade faktiskt med varandra den dagen jag höll på att flytta ut. Nu minns vi båda.

Så då måste vi förstås prata lite till. Men jag går inte med på att binda mig till något så där vid dörren. Fast han hotar uttryckligen med att komma tillbaka och terrorisera mig om jag inte går med i hans klubb. (Jag får se till att den där dörrklockan inte blir lagad, tror jag.) Bara för att jag är snäll idag och han är en före detta granne säger jag "detsamma" när han hasar vidare med ett "sköt om dig".

Nu blir det till att kika i titthålet på dörren innan jag öppnar i fortsättningen. Men tv-innehavet har jag anmält, så där har jag åtminstone inget att vara nervös för.

Undantagshandling

Det var knappt att jag hörde att det ringde på dörren, för dörrklockan har numera skippat plinget i sitt ursprungliga pling-plong. Jag chansade på att det var ofarligt och öppnade.

Ute på trappan stod en äldre man som ville sälja Lions jultia. Jag drog mig till minnes att mamma brukar prata om att hon köper sådana så jag bestämde mig genast för att göra det åt henne. (Jultior och majblommor är dock det enda man kan få oss att köpa vid dörren, och bara en gång av varje per år, så få inga idéer nu.)

- De kostar tio kronor styck, men det är rabatt, så man får två för tjugo, skojade mannen.

Undrar hur många gånger han hade kört den.

Jag tyckte i och för sig att det var lite småkul, men hann aldrig visa det eftersom jag samtidigt meddelade att jag skulle köpa två jultior, och därefter rusade in efter pengar. Det var nästan lite synd att han inte fick någon uppskattning för sina lustigheter, för det var en sådan där söt farbror som gott kan få hållas med sitt skämtande.

När mamma kom hem hade hon mycket roligt åt att jag köpt jultior å hennes vägnar. Tydligen hade min bror gjort samma sak en annan gång när hon inte var hemma.

- Vilket inflytande man ändå har över sina barn, skrattade mamma.

Ja, man får vara glad att hon inte köper större och dyrare grejer av dörrförsäljarna. Det skulle kunna få besvärliga konsekvenser.

Garderobsdörrsäventyret går vidare

Snickaren kom tillbaka idag. Det var misstänkt likt förra gången. Jag var precis på väg in i duschen när han krafsade (det låter så när folk försöker ringa på dörrklockan, som fortfarande är i koma) och därefter knackade på dörren. Han hörde inte heller denna gång när jag ropade "ett ögonblick" (högre nu, eftersom jag tycker att jag lär mig av mina erfarenheter) och slet åt mig ett par klädesplagg att hänga på mig. Så han knackade igen och jag vrålade "JAG KOMMER!" (lika roligt som alltid, ja). Det var nästan så att jag blev förvånad över att han stod kvar och väntade lugnt och stillsamt utanför dörren när jag öppnade den.

Jag fick en ny garderobsdörr igen, nu en som var av rätt modell. Och den här gången tog snickaren god tid på sig för att kolla att det blev rätt. Det blev det inte. Ingenting verkar stämma med de där gångjärnen, som tydligen är sjuka över hela området, och dörren var ännu mer skev än den första jag hade, så den gick inte riktigt att stänga. Blev jag förvånad? Såklart inte.

Så farsen går vidare. När snickaren gick och lovade att återkomma blev jag osäker på om jag skulle våga ta min dusch. Förra gången var han ju inte borta länge alls. Men å andra sidan vet man aldrig, och lite farligt ska man väl leva, så jag chansade. Den duschen tog kortare tid än det tar att stänga min garderobsdörr ordentligt.