Pingstfirande

Igår träffade jag ytterligare en social katt. Den får dock vara lite småhemlig och anonym här, liksom så många andra.

Det blev picknick i kvällssolen vid Härlanda tjärn, där andfamiljen med de nio ungarna fortfarande var kvar sedan jag senast såg den för någon vecka sedan. Det verkade nästan otroligt att mamman skulle lyckas hålla reda på och skydda dem alla, men än så länge ser det ju ut att gå bra.

Sedan blev det midnattspannkakor - lite onyttigare och lite gladare än andra pannkakor.

Kattrumpa

Katter får egentligen inte ströva omkring ensamma ute här i området, men nu råkar de ju vara mästare på att ignorera saker, så det här förbudet är det många av dem som struntar blankt i. Det gläder mig, speciellt som de flesta av dessa katter är mycket trevliga och sällskapliga av sig. Att detta inte syns på bild är en annan sak.

Trötta ben och fötter

Hänt i huset den här veckan: Den storrökande träskomannen har lagt skumgummi i träskorna och telefonpratarkillen sitter numera och ockuperar trappan upp till första våningen, fortfarande pratande förstås.

Fler blomster

Eftersom ni tror att mitt naturfotande till vardags beror på att jag bor på landet tog jag än en gång med mig kameran in till stan och gick omkring lite med den kring Humanisten. Givetvis hittade jag natur även där.

Blomsteräng mellan Humanisten och Korsvägen.

Ur en annan vinkel för att underlätta lokalisering.

Det blommar både i, på och vid Näckrosdammen.

Jag som tyckte att hundkäx var något rätt lantligt ändå, men de bor ju faktiskt överallt.

Och de väldoftande blommande buskarna avlöser varandra snabbt så här års.

Sedan är ju Göteborg en rätt grön stad överhuvudtaget. Parker räknas måhända inte som "natur", men hur som helst är det lätt att hitta växtlighet att studera och njuta av nästan var man än befinner sig.

Blodomloppet

Igår lyckades jag hålla mig inne på eftermiddagen, men det var verkligen med nöd och näppe och bara för att det blåste så väldigt. Tanken var att jag skulle få en massa viktigt inomhusarbete gjort. Men så var det Blodomloppet på kvällen, och eftersom jag har börjat hänga med blodgivare och annat sådant där rättfärdigt folk som skulle vara med där var jag lite nyfiken och funderade på att åka in till stan och ta mig en titt.

Det gjorde jag sedan också, som ni förstås redan har räknat ut. Precis lagom tills jag klev av spårvagnen vid Linnéplatsen började det regna, men det var en göteborgskt kort skur, och det var ju tur, för de annars så regnrutinerade göteborgarna verkade inte ha tänkt på att ha med sig regnskydd. Förutom mitt eget paraply tror jag att jag såg tre stycken.

Det välfyllda startområdet framför Björngårdsvillan i Slottsskogen.

Men mycket folk var det däremot ute. Hur hittar man någon man ska träffa men inte har bestämt en mötesplats med i en sådan här trängsel? Lätt! Det gör man bara. Man ringer på mobilen, hör att personen i fråga svarar men knappt något mer, och tjôtar lite fram och tillbaka i ett par minuter utan att det leder någonstans. Men så hör man i alla fall ett "fortsätt bara gå" i örat, tittar upp och ser personen i fråga (som trots den föregående repliken inte alls behöver ha sett en) tio meter bort, samtidigt som folkmassan elegant skingrar sig framför ens ögon.

Så stod jag där mitt ibland en massa folk och undrade hur sjutton man kan betala pengar för att springa eller gå i denna trängsel, när det är gratis att göra det hemma i det åtminstone något mindre överbefolkade motionsspåret. Då gick plötsligt starten. Och jag också. Det var liksom bara att följa med strömmen och den betalande deltagare jag var där för att heja på.

Den första gruppen löpare startar. De personer som står närmast kameran må se ut som publik, men är i själva verket en annan startgrupp. Här stod minsann ingen stilla under loppet!

I början tänkte jag mest på starten i Vasaloppet, men efter ett tag gick det att få upp farten och börja passera långsamtgående ekipage. Och redan efter någon kilometer kom vi ifatt hjälpen.

Hjälp redan? Nej, någon ordning och reda måste det väl ändå vara.

Vi behövde den dock inte, så vi knatade vidare genom Slottsskogen. En timme senare hade jag "råkat" gå hela femkilometersrundan i Blodomloppet. Utan att vara anmäld och ha någon nummerlapp, och ja, utan att betala för att trängas. Men jag var faktiskt ärlig nog att inte ta emot någon medalj, banan eller T-shirt när jag kom i mål.

Bara om alltså

Om jag vore en sådan där kattbloggare som tycks inbilla sig att det kan intressera någon endaste människa att läsa om andras katter, om jag behandlade min katt som ett substitut för barn, så där så att jag gav henne ett människonamn och tillskrev henne mänskliga egenskaper, om jag på fullaste allvar hävdade att jag hade en alldeles särskild relation med min katt och att hon och jag förstod varandra som inga andra, om jag kallade min katt för min fast jag i själva verket lämnat henne i någon annans vård och fast jag samtidigt var noga med att påpeka att en katt aldrig riktigt är någons, om alltså, då skulle jag förstås också fira hennes födelsedag till och med på avstånd och lägga upp någon bild på henne i min blogg.

Usch ja, sådana där kattbloggare alltså.

"Min" katt 2004.

Helgens höjdpunkter

Lite av helgens bästa, mest ett slumpmässigt urval av positiva minnen och helt utan rangordning på något endaste sätt.

• Så har jag fått se åtminstone glimtar av delar av Tranås. Och jag tyckte om vad jag såg. Stället påminde vagt om en massa andra fina orter jag har gillat, antagligen på grund av något slags känsla av vanlighet. Det var liksom nytt och välbekant på samma gång.
• Vädret var så oväntat fint. Inlandsklimat är ofta det, fint alltså. Känslan av överraskning över detta uppstår särskilt ofta när man har vant sig vid kustklimat. (Fast i efterhand har jag insett att jag nu ändå inte var ute särskilt mycket i det sköna vädret under helgen. Platserna, aktiviteterna och dagsljuset sammanföll visst inte på ett sådant sätt att det resulterade i så mycket tid i solen.)
• Jag vet två bra sätt att sitta på en brygga i stilla försommarskymning och titta på fladdermöss och lyssna på en avlägsen gök på: alldeles ensam och i gott sällskap. Det senare övertygar allt mer, måste jag säga, kanske för att jag numera faktiskt kan uttala mig ordentligt om saken.
• Det blev visst så att jag fick med mig en hel kasse böcker tillbaka till Göteborg (ha, nu höll jag på att skriva "hem", men jag får väl ändå vara lite konsekvent här!). Det var verkligen inte alls nödvändigt, då jag redan hade fullt i hyllor och övriga gömmor, men naturligtvis lika upphetsande som alltid. Böcker!
  

Inte alltid knäppa

Man kan kanske undra var alla bilderna från skogen är, när det just är natur jag har en förkärlek för att fota. Ja, det verkar faktiskt inte ha blivit så mycket av sådant den här gången. Så vilken förklaring ska vi välja: att jag främst var ute i skymning och mörker eller att jag var så övermåttan ledig att jag för ovanlighetens skull bara samlade in bilder med ögonen?

Å andra sidan har jag ju visat upp så mycket grönska och djurliv på sistone att folk börjar få för sig att jag verkligen bor på landet även till vardags, så det skulle kanske inte märkas så stor skillnad även om det nu dök upp älgar och grävlingar på bilder här. Men okej, jag slänger i alla fall upp ett par nytagna bilder, för syns skull då.

Nedvarvad

Jodå, jodå, jag är tillbaka i Göteborg igen, efter en helg i de östgötsksmåländska gränstrakterna. Bilkörningen gick bra under hela resan, fast mest värt att notera där är att jag börjar kunna köra rätt på första försöket inne i centrala Göteborg. Nu har jag gjort det flera gånger! Det är så härligt att kunna låtsas att man hittar. För det gör jag förstås inte på riktigt. Jag är ju i stort sett ny här. Men det underlättar märkbart när man gissar rätt direkt och slipper köra runt i cirklar för att hitta tillbaka till ursprungsläget eller leta upp andra möjliga vägar, så sådant gör mig på gott humör.

Det där med att jag inte riktigt tillhör Göteborg märkte jag igår också på så sätt att jag tvekande stannade upp inför att formulera mig i ord som att jag skulle åka hem. Visst känns det trevligt och hemtamt varje gång stan dyker upp framför mig och jag ser vyer som numera är mer eller mindre vardagliga, men det är ändå inte lika mycket hemma som hemma än. Eller hur jag nu ska säga. Det blir det väl förstås aldrig heller, jag vet, och ämnet har nog ältats till leda vid det här laget. Nåväl.

Delvis kanske det ändå också berodde på att det "borta" jag besökte kändes ganska hemma på något sätt, och att det därför var så behagligt att vara borta att jag helt enkelt inte var redo att återvända till vardagen än. Ett par dagar med avstängd mobil, utan dator och någon vidare kontakt med yttervärlden, men med skog - djup, tyst, vänlig skog full av dofter, färger och vilda djur - var något precis så avkopplande som det ska vara. Jag tror inte att det spelar någon roll var skogen är belägen för att jag ska trivas i den, men att jag nu samtidigt var i halvbekanta trakter gjorde den möjligen lite extra trygg och vilsam, till och med fast de flesta människorna i sällskapet omkring mig där nu var nya för mig.

Men nu sitter jag i min vardagliga ordning i stan igen och är lite förvirrad. Jag kom hem från en totalt ledig stund mitt i själva sommaren och så var det plötsligt en vanlig måndag som låg framför mig igen. Samtidigt är det faktiskt nästan sommar. Även i almanackan alltså. Det ska väl egentligen vara en rent uppiggande insikt, men jag är plötsligt inte beredd. Det har varit en så lång vår att jag har fastnat i känslan och inbillar mig att jag har hur gott om tid som helst på mig att förbereda mig för sommar, planera in semestrar och aktiviteter och allt vad det nu är.

Vad behagligt det hade varit att fortsätta vara så där bortkopplad från världen och helt och hållet fly och glömma stadslivet ytterligare ett tag, bara gömma sig så där oansvarigt som man innerst inne vet att man inte kan göra. Men en hel helg är ändå en hel helg, vilket är betydligt mer än ingenting, och det får man hur som helst vara glad och tacksam över att ha fått!

I väntan på nästa blogginlägg

Jaså minsann, det finns faktiskt en del folk som väntar på att jag ska blogga? Nu får jag sådan prestationsångest att jag omedelbart kommer att bli tråkigare än någonsin. Att jag börjar metablogga är en pålitlig förvarning om det.

Men det är klart att jag ska. Hur skulle jag kunna låta bli, liksom? Vänta bara. Javisst ja, det var ju det ni gjorde!

Att göra idag

1. Stänga av datorn.
2. Hämta hyrbil.
3. Dra till skogs.
   

Räkna steg

Jag har i ett par veckor försökt ställa in min nya stegräknare så att den ska funka så bra som möjligt. Men det verkar som om den, hur jag än ställer in den, räknar en hel del rörelser som jag själv inte skulle klassa som steg. Och då ser jag det givetvis som "fel" eller "fusk". Jag vill ju att den ska visa rätt.

Poängen med en stegräknare antar jag ska vara att man blir inspirerad att röra på sig så mycket som möjligt (om man inte som jag främst är nyfiken på hur mycket man faktiskt går på en dag), så om den räknar lite mer än bara faktiska steg borde väl inte spela någon roll. Men för mig får det lite motsatt effekt när jag så här i början är medveten om den. När jag märker att den reagerar på att jag drar på mig skorna eller böjer mig ner för att plocka upp något får jag impulser att undvika alla sådana rörelser. Heldumt!

Ska man vara noga så går jag ju en massa utan räknare på mig också, i början och slutet av dagen till exempel (och så var det ju det här med alla klädbyten, vilket medför mängder av "fusksteg"). Så det kanske egentligen jämnar ut sig. Om jag nu ens visste vad det var jag räknade.

En annan sak jag kom på när jag var ute och gick var att om jag går en runda riktigt långsamt så tar jag ju många korta steg, många fler än om jag går samma sträcka snabbt och hurtigt med långa steg. Så stirrar man sig blind på stegantal kan man ju då få för sig att man är en riktig latmask, trots att man i själva verket anstränger sig mer och antagligen också får mer motion om man kliver på med långa, raska steg.

Men okej, stegräknaren kan väl funka någorlunda om man bara helt enkelt vill få en hyfsad uppfattning om hur mycket man rör sig en genomsnittlig dag, och för att man ska kunna se om det ökar eller minskar. Bara man låter bli att borsta tänderna och knyta skorna förstås.

Om man måste välja

Att vara ute och gå i sällskap med en hobbyfotograf är lite som att ha med sig en hund. De måste stanna precis hela tiden för att de hittar något intressant.

Fast jag kan inte komma på ett enda fall där jag väljer hunden framför fotografen. Möjligen om jag blir rånad eller antastad på något sätt, då kanske jag har mer nytta av en rädd och uppretad hund än av en ivrigt plåtande fotograf? Nej, förresten, man vill ju ha bildbevis att lägga upp på bloggen!

Fotografen it is.

Personligt anpassad present

När mamma fyllde år önskade, nej krävde, hon att få ett fint porträtt av sina barn. Vi har haft ett helt år på oss, så naturligtvis väntade vi till sista minuten med att fixa det. Och för ett tag sedan var därför brorsan på besök i Göteborg.

Eftersom mamma är förskollärare och årligen poserar för fotografer tillsammans med horder av rödgråtna småbarn tänkte vi att det väl var något liknande hon kunde tänkas gilla att få. Därför valde vi att förlägga fotograferingen till den första sommardagen. Det var en sådan dag när vi fortfarande var vinterbleka men värmen fick oss att klä oss lätt, och det var dessutom ute i det starka middagsljuset som ger lustiga skuggor och kisande blickar. Det var också årets första stora björkpollendag här i Göteborg, och vi såg till att vistas i parkmiljöer fulla med pollen, så att vi kunde se riktigt blankögda och rödmosiga ut.

Jag tror att vi lyckades rätt bra. Och det var ju tur, för nu ska vi se den där bilden varje gång vi hälsar på i föräldrahemmet i resten av våra liv. Men mamma blev glad, och det är väl huvudsaken.

Slumpmässigt imponerad

Och på vilket vis skulle det vara en storstadsgrej att se friidrottsstjärnor till vardags? Jag kommer ju för tusan från samma lilla stad som två av dem!

Jaja, man väljer väl själv utifrån humör och bakgrund vad man ska tycka är häftigt. Eller väljer och väljer, är man barnsligt lättimpad så är man.

Grannar

Ju fler grannar man har desto fler av dem lär väl hålla sig med beteenden man själv ställer sig något oförstående till, antar jag. I mitt hus är vi rätt många som bor. När det nu sedan också handlar om studenter, varav de flesta utbytesstudenter, ska man väl inte vara förvånad över att det försiggår saker av allehanda slag omkring en.

Snett nedanför mig bor en medelålders man som låter dörren stå öppen ut mot trapphuset när han röker och lagar extra osig mat. Hans rum ser tomt ut men hans träskor står ute i loftgången.

Två rum ifrån honom bor någon som nästan jämt har sina sopor stående utanför dörren. Oklart om det är samma soppåse hela tiden eller om den byts ut då och då.

På bottenvåningen står en kille och pratar i mobil precis innanför sidoingången som jag använder. Det gör han varje dag. Alla tider på dygnet. Jag kan inte komma på en enda riktigt rimlig förklaring till varför man vill eller behöver stå just där och prata.

I vårt hus står cyklarna i en lång rad inomhus på bottenvåningen. Någon har tydligen fått för sig att det är en torkställning, för flera gånger i veckan får jag befria min cykel från diverse klädesplagg innan jag kan ta ut den.

Sedan har vi förstås klassikern att dela tvättstuga med sina grannar. Det kan ju vara spännande var man än bor, men mina erfarenheter säger mig att studenter är snäppet värre än genomsnittet när det kommer till att känna ansvarslöshet inför gemensamma utrymmen, bokade tider, personliga ägodelar och rätten till privatliv.

Detta borde båda gott inför framtida bloggande. Förr eller senare måste ju mina grannar bara göra något värt att föra vidare.

Till och med här ute

Jag tvekade lite när jag skulle välja promenadväg idag. Att ge sig ut i motionsspåren är klart mer stressande än avkopplande för mig, men nu fick det bli så ändå. Det var väl främst de naturliknande omgivningarna jag var ute efter.

Vad jag inte hade tagit i beaktande när jag tyckte att det var väldigt överbefolkat på grusvägarna häromkring var att det ju också innebär att man kan träffa på folk där, det vill säga personer man känner igen. Och att dela motionsspår med en av Sveriges (få kvarvarande) friidrottare på toppnivå känns ändå inte fy skam.

Nu fick jag en sådan där barnslig lantiskänsla av typen "åh, det här är ju värsta häftiga storstan" igen. Och då var jag inte ens inne i stan!

Passlös

I morgon blir jag passlös. Det känns lite småjobbigt, trots att jag inte behövt passet jag hade sedan det var nästan nytt. Och inte ens då behövde jag det ju egentligen. Himla fånigt, det där, att man ska vara tvungen att ha pass för att bevisa att man inte är tvungen att ha pass där man är.

Sett på sistone

Åsså några fler bilder från de senaste två veckornas fotande, av naturliga skäl främst blommande växtlighet dårå.

Blommigt ...

... blommigt ...

... och ännu mer blommigt.

Och så lite bål.

För övrigt är allt bara ludd.

Nyhittad runda

När jag gav mig ut på långpromenad på eftermiddagen hade jag inga direkta planer eller idéer, så därför blev den spontana upptäcktsfärden lite extra spännande. Visst har jag spanat en del på kartor och tack vare solen hade jag hyfsad koll på väderstrecken, men med tanke på att jag på tillbakavägen varken kände igen gatunamn eller miljöer var jag rätt nöjd med hur fint jag fick ihop rundan på slutet. Varianter på den här turen kan det nog bli fler gånger.

Här är några av de mängder bilder jag fick med mig hem:

Utanför mitt hus kryllade det av snäckor i buskarna efter regnet.

I skogskanten träffade jag en kelig katt som dämpade min kattsaknad en aning.

Och intill helikopterplattan vid Östra sjukhuset satt en hare och väntade.

Jag hittade sedan in på Torpa koloniområde, som till min lycka var olåst och lät mig gå på knastrande grusgångar och njuta av trädgårdsidyll en stund.

På tillbakavägen passerade jag en damm, vilken hjälpte mig att i efterhand orientera mig och inse hur bra vägval jag gjort. Här fanns diverse fåglar, men eftersom inlägget redan liknar en smådjurspark låter jag bli att visa dem också. Liksom ekorren, diverse flygfän och en minienhörning som jag såg.

Och precis överallt doftade det syren!