Jag ska alltså flytta, och eftersom jag i över ett år har varit inneboende och separerad från en massa av mina egna saker, främst husgeråd och böcker, behöver jag hämta en del till Göteborg nu. Den här helgen har jag därför ägnat ett antal timmar åt att gå igenom alla lådor.
Det är en något underlig upplevelse. Jag är nämligen en sådan odräglig människa som alltid har en naturlig plats för varje sak, sorterar ämnesvis och logiskt och alltid, alltid vet var jag ska leta om jag behöver något som är undanstoppat någonstans. Men det blir uppenbarligen annorlunda när nästan allt jag äger ligger nedpackat. Det allra mesta är visserligen fortfarande smart packat tillsammans med likasinnade prylar i tydligt märkta lådor, men det finns ändå enstaka saker som vid någon av de två senaste flyttarna hamnat på efterkälken, råkat bli undantag och hamnat åtminstone halvgalet. Och då märker jag hur frustrerande det är att inte alls veta var de kan finnas.
En annan sak är att jag snabbt efter den senaste flytten upptäckte hur lite saker jag egentligen behöver, och hur mycket jag lätt klarar mig utan. Men mina böcker har jag saknat länge nu. Det är ju en smula knasigt, speciellt med tanke på hur sällan jag faktiskt läser om en bok eller ens tar ut den ur hyllan när den står i en sådan, men jag har väldigt starka känslor för mina böcker. Så när de nu måste ligga instängda i lådor känns det fel, fel, fel!
Nu fanns det en bok jag verkligen ville ha, så jag var tvungen att leta igenom lådorna efter den. Och jag sa till mig själv att jag bara skulle ta just den boken med mig tillbaka, för jag visste ju hur det skulle bli om jag började plocka med mig först någon, sedan bara ett par till, och så någon här och någon där och så bara de där också. Naturligtvis kunde jag inte helt hålla mig till min plan, för när jag väl såg alla mina älsklingar blev det väldigt jobbigt att veta att jag omedelbart måste lämna dem igen. Det blev alltså en liten trave med utvalda böcker som jag faktiskt trodde mig kunna ha användning av, men jag är stolt över mig själv för att jag inte tappade kontrollen helt.
Tricket var att jag intalade mig att det bara handlade om ett år till, för sedan måste jag ju bara få flytta till något större, mer eget, vuxnare och mer långvarigt. För även om jag inte behöver många saker för att leva ett gott liv, så kan jag ju egentligen inte leva utan mina böcker. Så är det bara.
Och även om jag inte behöver mycket av det materiella egentligen, så hindrar det ju inte att jag har samlat på mig en massa prylar som jag tycker mycket om och blir glatt överraskad av att hitta i lådorna, efter att faktiskt inte ha tänkt på dem på länge. Och så är jag där igen, tvungen att fatta beslut hit och dit, välja något, lägga tillbaka annat, föreställa mig vad jag får plats med, kommer att använda och till och med har nytta av.
Så nu börjar väl det här nästan omärkliga medplockandet av småsaker igen, som jag ägnade alla åren i Linköping åt, tills jag nästan hade alla mina saker hos mig där och Falun blev allt mindre hemma när det gällde hur mycket jag hade kvar av ägodelar i föräldrahemmet. Undrar hur länge jag ska behöva hålla på den här gången. Nu ligger de ju i alla fall fint packade, så den dag jag har möjlighet att återta vårdnaden om mina grejer kan jag bara hämta allt på en gång. Ja, förutom då att det vid det laget kommer att vara stora lufthål i varenda låda, efter de där småsakerna och enstaka böckerna jag så där lite omärkligt har plockat med mig efterhand. Så jag lär nog ändå få packa om allt en tredje gång.
Tur att jag är packningsnörd också då.
söndag 22 mars 2009
lördag 21 mars 2009
Falun, lördag
Idag blev det skidspel "på riktigt", vilket betyder ett stort mått av härlig stämning, men i detta fall inte direkt stenkoll på de egentligen vansinnigt spännande tävlingarna och resultaten. Men oss som inte hängde med helt och fullt hänvisar jag åter till skidspelssajten för diverse listor och annat matnyttigt. Och så finns ju alltid webb-tv att komplettera med när man kommer hem.
Mycket folk trots regn i början.
Skidbyte för herrarna i dubbeljakten.
Mats Larsson gillar jag lite extra för att han är så lagom gammal. Dessutom fyllde han år igår. Grattis!
Dagens vinnare på herrsidan, Dario Cologna, fick ungefär en halv blomsteraffär i pris. Den slängde han förstås på publiken så fort han fick tillfälle.
Fast Marcus Hellner fick en guldpjäxa. Det verkade som om han ville behålla den. De andra kungarna fick jobba som prisutdelare.
En gammal skidfavorit till, som också jobbade.
Utsikt över stadionområdet. Damerna är inne för varvning långt där borta.
Efter att lite snöpligt ha missat herrarnas spännande målgång, där Hellner spurtade sig till en andraplats, bestämde jag mig för att bättra mig till damtävlingen. Så här leker jag målkamera medan segraren Riitta-Liisa Roponen går i mål.
Till damernas prisutdelning hade de polska fansen tagit över allting. Så ja, heja Polen då!
Det var slaskigt och lerigt, men skönt och glatt och stämningsfullt och mycket härlig publik och alla dessa mängder av nya och gamla kändisar inom längdskidvärlden. Och så lite svenskframgångar på det. Precis som man vill ha det, med andra ord. Det var en bra skidspelsdag! Och i morgon är det finalfinalen med alla prisceremonier och allt, men kanske är det ändå bäst att hålla sig vid tv:n då, vi får se.
Mycket folk trots regn i början.
Skidbyte för herrarna i dubbeljakten.
Mats Larsson gillar jag lite extra för att han är så lagom gammal. Dessutom fyllde han år igår. Grattis!
Dagens vinnare på herrsidan, Dario Cologna, fick ungefär en halv blomsteraffär i pris. Den slängde han förstås på publiken så fort han fick tillfälle.
Fast Marcus Hellner fick en guldpjäxa. Det verkade som om han ville behålla den. De andra kungarna fick jobba som prisutdelare.
En gammal skidfavorit till, som också jobbade.
Utsikt över stadionområdet. Damerna är inne för varvning långt där borta.
Efter att lite snöpligt ha missat herrarnas spännande målgång, där Hellner spurtade sig till en andraplats, bestämde jag mig för att bättra mig till damtävlingen. Så här leker jag målkamera medan segraren Riitta-Liisa Roponen går i mål.
Till damernas prisutdelning hade de polska fansen tagit över allting. Så ja, heja Polen då!Det var slaskigt och lerigt, men skönt och glatt och stämningsfullt och mycket härlig publik och alla dessa mängder av nya och gamla kändisar inom längdskidvärlden. Och så lite svenskframgångar på det. Precis som man vill ha det, med andra ord. Det var en bra skidspelsdag! Och i morgon är det finalfinalen med alla prisceremonier och allt, men kanske är det ändå bäst att hålla sig vid tv:n då, vi får se.
Mars var det ja
Regn! En dag när man ska gå på skidåkning! Vad är det här? Göteborg eller? Till eftermiddagen gör väderprognoserna som talar om uppehåll och kanske små solglimtar bäst i att stämma. Jag vill inte behöva stå där sur i tunga vinterkläder, okej?
fredag 20 mars 2009
Falun, fredag
Fredagen började jag med att gå och klippa mig. Det gick rekordsnabbt. Jag hade i stort sett bara hunnit avhandla vädret med frisören när jag insåg att hon ansåg sig vara klar. Hela besöket i frisersalongen tog sammanlagt en kvart. Hemma igen ställde jag mig framför stora hallspegeln och letade misstänksamt efter slarvfel och brister, men tvingades konstatera att jag var helt nöjd med resultatet. Hur kan detta vara möjligt? Har alla andra frisörer en massa onödiga ritualer för sig?
På den korta stunden hann jag ändå få mig en ganska skaplig dos med falumål. Fortsätter jag att matas med sådana ljud i ett par dagar till så är jag ganska övertygad om att de första som sedan träffar mig när jag kommer tillbaka till Göteborg kommer att höra på mig var jag har varit, eller åtminstone att jag låter annorlunda (det är visst inte många som kan placera bergslagsdialekter rätt).
Sedan blev det skidåkning på tv som uppladdning inför helgens besök på Svenska skidspelen, som nu alltså är igång. Det är spännande världscupavslutning och i år har de (vi!) till och med fått en liten minitour som extra specialeffekt. Och vintern har varit den mest ordentliga på evigheter, så snöförhållandena är goda, samtidigt som vädret är fint och luften tillräckligt mild för att det ska vara trevligt att vara ute längs skidspåren. Det kan nog bli en riktigt bra skidhelg.
Vädret var gynnsamt även för en promenad i omgivningarna på eftermiddagen idag. Vi hamnade oundvikligen nere på sjön, där det var oväntat lite folk för att vara en sådan skön vårvinterdag. Sedan kom jag på att det ju bara var vardag än. Mycket återstår av den här långa helgen.
Några bilder från dagen. Det mest väntade hade väl varit att visa de gigantiska snödrivorna, men det kan få vara för tillfället. Att det finns rätt gott om snö kvar här, trots töande i rask takt, syns ändå.
Sälgen blommar även i Falun, så lite vår märks allt av.
Men skridskobanan på sjön går fortfarande bra att åka på. En vardagseftermiddag som denna behöver man tydligen inte ens trängas.
En bit slaggsten har fixat sig ett trevligt krypin.
I ett annat krypin, under en källartrappa, bor för tillfället en stor del av mina köksprylar och böcker. Det är jag här för att ändra i alla fall lite på. Men mer om detta senare.
På den korta stunden hann jag ändå få mig en ganska skaplig dos med falumål. Fortsätter jag att matas med sådana ljud i ett par dagar till så är jag ganska övertygad om att de första som sedan träffar mig när jag kommer tillbaka till Göteborg kommer att höra på mig var jag har varit, eller åtminstone att jag låter annorlunda (det är visst inte många som kan placera bergslagsdialekter rätt).
Sedan blev det skidåkning på tv som uppladdning inför helgens besök på Svenska skidspelen, som nu alltså är igång. Det är spännande världscupavslutning och i år har de (vi!) till och med fått en liten minitour som extra specialeffekt. Och vintern har varit den mest ordentliga på evigheter, så snöförhållandena är goda, samtidigt som vädret är fint och luften tillräckligt mild för att det ska vara trevligt att vara ute längs skidspåren. Det kan nog bli en riktigt bra skidhelg.
Vädret var gynnsamt även för en promenad i omgivningarna på eftermiddagen idag. Vi hamnade oundvikligen nere på sjön, där det var oväntat lite folk för att vara en sådan skön vårvinterdag. Sedan kom jag på att det ju bara var vardag än. Mycket återstår av den här långa helgen.
Några bilder från dagen. Det mest väntade hade väl varit att visa de gigantiska snödrivorna, men det kan få vara för tillfället. Att det finns rätt gott om snö kvar här, trots töande i rask takt, syns ändå.
Sälgen blommar även i Falun, så lite vår märks allt av.
Men skridskobanan på sjön går fortfarande bra att åka på. En vardagseftermiddag som denna behöver man tydligen inte ens trängas.
En bit slaggsten har fixat sig ett trevligt krypin.
I ett annat krypin, under en källartrappa, bor för tillfället en stor del av mina köksprylar och böcker. Det är jag här för att ändra i alla fall lite på. Men mer om detta senare.
torsdag 19 mars 2009
Hem till snön
Nu har jag faktiskt åkt hem till Dalarna igen! Redan efter bara tre månader!
Det var på ett sätt lite som att åka utomlands idag, så där när man klär sig för en annan årstid än den man lämnar. Därför satt jag och svettades i tjock jacka och vinterkängor i solen på spårvagnen mitt på dagen. När jag väntade på ett något försenat tåg i Hallsberg kunde jag dra upp jackans dragkedja mot den lite kyliga blåsten, och väl framme i Falun på kvällen hade det hunnit bli både mörkt och kallt och riktigt skönt att vara ordentligt klädd.
Och allt gick bra. Tänk att man ska behöva bli förvånad och uppmärksamma det varje gång.
Nu ska jag ha några dagar som förhoppningsvis, likt de där hemvändarfilmerna jag gillar så mycket, är alldeles fullproppade med olika slags aktiviteter, mer eller mindre plötsliga nostalgiöverdoser och ett och annat oväntat möte.
Det var på ett sätt lite som att åka utomlands idag, så där när man klär sig för en annan årstid än den man lämnar. Därför satt jag och svettades i tjock jacka och vinterkängor i solen på spårvagnen mitt på dagen. När jag väntade på ett något försenat tåg i Hallsberg kunde jag dra upp jackans dragkedja mot den lite kyliga blåsten, och väl framme i Falun på kvällen hade det hunnit bli både mörkt och kallt och riktigt skönt att vara ordentligt klädd.
Och allt gick bra. Tänk att man ska behöva bli förvånad och uppmärksamma det varje gång.
Nu ska jag ha några dagar som förhoppningsvis, likt de där hemvändarfilmerna jag gillar så mycket, är alldeles fullproppade med olika slags aktiviteter, mer eller mindre plötsliga nostalgiöverdoser och ett och annat oväntat möte.
onsdag 18 mars 2009
Smygingenjören småklagar
Göteborg är bra på så många vis, men jag får bara fler och fler exempel på hur man här (folk, företag, stan, whatever) inte tycks inse fördelarna med modern teknik på samma sätt som de gör i Linköping. Jag har redan nämnt universiteten och studentärendena, men det slutar inte där. Hos min blivande hyresvärd, som hyr ut bostäder åt tusentals studenter som säkert många gånger har för mycket att tänka på för att komma ihåg att betala hyran i tid, får man inte betala med autogiro, och inte heller kan man få vara lite miljövänlig och välja e-faktura. Jag kan inte tänka mig att företaget sparar några pengar tack vare detta tjurskalliga bakåtsträvande.
Nu ska det i alla fall bli förändringar i betalningssystemet hos Västtrafik. Hurra och äntligen, säger jag, även om jag kanske håller med om att allt inte tycks bli helt perfekt ändå. Men att slippa de bedrövliga 100-korten av papper som är så irriterande och som man måste köpa nya hela tiden ska bli underbart (att det sedan kanske sammanfaller med att jag skaffar månadskort är en annan sak). Jag har naturligtvis hela tiden gått och jämfört med det system Östgötatrafiken hade redan när jag flyttade till Linköping för tio år sedan, alltså det med laddningsbara plastkort även för enkelresor. Det är hur bra som helst och borde väl vara helt självklart, kan man tycka (och är man så dum att man laddar kortet med ett par hundra kronor precis innan man slutar åka kollektivt, vilket jag gjorde, får man skylla sig själv). Stackars göteborgarna, de vet uppenbarligen inte vad de saknar när de lägger sitt krut på att vara arga över de saker som kanske blir lite, lite sämre än innan, i stället för att vara glada över allt som blir enklare. Tänk att kunna ladda sitt kort hemma vid datorn till exempel!
Jag lever tydligen fortfarande i något slags villfarelse att en stad blir mer tekniskt inriktad ju större den är, men snart får jag nog ta och begripa att Linköping är något extra när det handlar om modern teknik som underlättar lite varstans i vardagen. Till och med ingenjörerna i Göteborg tycks generellt vara mindre intresserade av sådant här än vad jag själv är, vilket förvånar mig gång på gång. Å andra sidan är ju göteborgarna kända för att vara trevliga och vänliga, och kanske finns det några som är rädda att förlora något i mänsklighet om man släpper in mer teknik i vardagen. Men jag pratar ju bara om tekniska förbättringar som förenklar tillvaron! Inte blir väl en hyresvärd svårare att ha att göra med för att det går att betala hyran automatiskt? Jag som kund blir det definitivt inte. Så ge mig autogiro nu!
Nu ska det i alla fall bli förändringar i betalningssystemet hos Västtrafik. Hurra och äntligen, säger jag, även om jag kanske håller med om att allt inte tycks bli helt perfekt ändå. Men att slippa de bedrövliga 100-korten av papper som är så irriterande och som man måste köpa nya hela tiden ska bli underbart (att det sedan kanske sammanfaller med att jag skaffar månadskort är en annan sak). Jag har naturligtvis hela tiden gått och jämfört med det system Östgötatrafiken hade redan när jag flyttade till Linköping för tio år sedan, alltså det med laddningsbara plastkort även för enkelresor. Det är hur bra som helst och borde väl vara helt självklart, kan man tycka (och är man så dum att man laddar kortet med ett par hundra kronor precis innan man slutar åka kollektivt, vilket jag gjorde, får man skylla sig själv). Stackars göteborgarna, de vet uppenbarligen inte vad de saknar när de lägger sitt krut på att vara arga över de saker som kanske blir lite, lite sämre än innan, i stället för att vara glada över allt som blir enklare. Tänk att kunna ladda sitt kort hemma vid datorn till exempel!
Jag lever tydligen fortfarande i något slags villfarelse att en stad blir mer tekniskt inriktad ju större den är, men snart får jag nog ta och begripa att Linköping är något extra när det handlar om modern teknik som underlättar lite varstans i vardagen. Till och med ingenjörerna i Göteborg tycks generellt vara mindre intresserade av sådant här än vad jag själv är, vilket förvånar mig gång på gång. Å andra sidan är ju göteborgarna kända för att vara trevliga och vänliga, och kanske finns det några som är rädda att förlora något i mänsklighet om man släpper in mer teknik i vardagen. Men jag pratar ju bara om tekniska förbättringar som förenklar tillvaron! Inte blir väl en hyresvärd svårare att ha att göra med för att det går att betala hyran automatiskt? Jag som kund blir det definitivt inte. Så ge mig autogiro nu!
tisdag 17 mars 2009
Jag och våren
Ensam vaken långt efter att jag borde ha somnat, lyckas inte riktigt bli varm under mitt tjocka och annars så isolerande täcke, och sömnen vill inte infinna sig. Andas tungt genom halvöppen mun medan en kamp mot förkylningen pågår längre in i kroppen. Så hörs plötsligt ett mycket litet ljud utifrån den så obegripligt tysta storstadsnatten. Jag håller andan för att lyssna fast jag vet att det bara kan vara inbillning. Men det hörs igen. Och igen. En koltrast kör en av sina greatest hits på repeat.
Och på dagen sedan: tio grader varmt, insekter i luften, upptorkande gräsmattor och skator som flyger med kvistar mot molngles himmel. Jo, jag tackar! Men det blir ingen långpromenad till fågeldammar eller soliga bergstoppar, bara en snabbtur till mataffären det sprängdes utanför i förrgår. Inget speciellt med det, för det är ju den vanliga affären och av några explosioner syns inte ett spår. Men den nytvättade tunna jackan är precis lagom och jag hinner känna vårvinden blåsa mig i öronen.
Allt för att göra kontrasten så stor som möjligt när jag strax ska på återbesök hos vintern.
Och på dagen sedan: tio grader varmt, insekter i luften, upptorkande gräsmattor och skator som flyger med kvistar mot molngles himmel. Jo, jag tackar! Men det blir ingen långpromenad till fågeldammar eller soliga bergstoppar, bara en snabbtur till mataffären det sprängdes utanför i förrgår. Inget speciellt med det, för det är ju den vanliga affären och av några explosioner syns inte ett spår. Men den nytvättade tunna jackan är precis lagom och jag hinner känna vårvinden blåsa mig i öronen.
Allt för att göra kontrasten så stor som möjligt när jag strax ska på återbesök hos vintern.
måndag 16 mars 2009
Snuten
På fjärde dagen insåg tydligen den skumma förkylningen att den varit för mesig, så då tog den till det tunga artilleriet. Bah! sa jag (lite extra täppt) och slog tillbaka med en rask promenad i den svala dimman. Det fungerade utmärkt tills jag kom hem och blev halvt ihjälskrämd av en skällande hund innanför dörren. Då höll jag på att kvävas av allt snor jag i förskräckelsen satte i halsen.
Nu ska jag för säkerhets skull hantera det här på det gamla vanliga sättet: med en stillsam pluggkväll framför datorn och fullt av pappersnäsdukar på alla avlastningsytor omkring mig.
Nu ska jag för säkerhets skull hantera det här på det gamla vanliga sättet: med en stillsam pluggkväll framför datorn och fullt av pappersnäsdukar på alla avlastningsytor omkring mig.
lördag 14 mars 2009
Schlagerförkylningen
I november någon gång slog det mig att jag varit alldeles frisk hela hösten medan alla andra har gått omkring och snörvlat. Men så grundlade jag väl ett fint immunförsvar under tre månaders sommarlov med mycket motion i solskenet.
Och så gick vintern.
Inte ens när jag vid två skilda tillfällen gick hem till en förkyld person och lät mig bjudas på mat av denna lyckades jag bli smittad. Och då hade det ändå varit värt det.
Sedan åkte jag tåg, buss, spårvagn, kom efter jullovet tillbaka till Göteborg till sjuka människor såväl hemma som i skolan, men fortfarande ingenting.
Det började kännas lite läskigt, och fast jag har nämnt det här för många har jag inte vågat skriva ner det. Fast efter ett tag börjar man nästan tro att man inte kan bli sjuk, ja, kanske till och med att man är odödlig.
Men nu! Nu! Bara lite visserligen, så lite som jag inte brukar vara förkyld, men det var då för väl att det inte var värre just nu, för det är ju melodifestivalsfinal ikväll! (Det kanske är den här schlagersjukan som alla artisterna verkar vara drabbade av, så att jag liksom är lite sympatisnörvlig?) Och jag har fina festivalarrangemang som jag har sett fram emot och absolut inte tänker missa.
Jag tror att jag nog skippar glittret och glamouren. Det får bli varm tröja och ett paket näsdukar i fickan i stället. Men för övrigt är jag laddad med tabeller, väl påläst och tänker fira traditionsenligt.
Trevlig kväll! Fräääs!
Och så gick vintern.
Inte ens när jag vid två skilda tillfällen gick hem till en förkyld person och lät mig bjudas på mat av denna lyckades jag bli smittad. Och då hade det ändå varit värt det.
Sedan åkte jag tåg, buss, spårvagn, kom efter jullovet tillbaka till Göteborg till sjuka människor såväl hemma som i skolan, men fortfarande ingenting.
Det började kännas lite läskigt, och fast jag har nämnt det här för många har jag inte vågat skriva ner det. Fast efter ett tag börjar man nästan tro att man inte kan bli sjuk, ja, kanske till och med att man är odödlig.
Men nu! Nu! Bara lite visserligen, så lite som jag inte brukar vara förkyld, men det var då för väl att det inte var värre just nu, för det är ju melodifestivalsfinal ikväll! (Det kanske är den här schlagersjukan som alla artisterna verkar vara drabbade av, så att jag liksom är lite sympatisnörvlig?) Och jag har fina festivalarrangemang som jag har sett fram emot och absolut inte tänker missa.
Jag tror att jag nog skippar glittret och glamouren. Det får bli varm tröja och ett paket näsdukar i fickan i stället. Men för övrigt är jag laddad med tabeller, väl påläst och tänker fira traditionsenligt.
Trevlig kväll! Fräääs!
torsdag 12 mars 2009
Tidsbrist, vilket fjolligt argument!
Var på möte inför jobb idag. Det var roligt att upptäcka att jag redan kände mig gammal i gården och att få träffa en massa folk som var bekanta sedan senast. Men vilka krav det ställs på en! Man ska veta var, med vad, hur mycket och vilka dagar man vill och kommer att kunna jobba i en så avlägsen framtid som om två månader.
Ännu svårare kändes det när det kom till ett jobberbjudande som gällde nästa vecka. De behövde folk till en jury som ska välja ut vinnare i en uppsatstävling, och det poängterades flera gånger att det vore bra för trovärdighetens skull om det fanns några som hade läst "typ svenska och litteraturvetenskap och sånt" som kunde ställa upp.
Men jag satt bara där tyst och stilla och lät de mindre kvalificerade räcka upp händerna. För jag visste att jag bara inte skulle klara att ta på mig jobb just nu. Fast så där gör man väl egentligen inte. Man tackar inte nej till jobb. Inte om man verkligen behöver meriter, kontakter och för den delen gärna tar emot lite extra pengar. Man låter definitivt inte chanser att faktiskt få jobba med något man kan vara bra på gå en förbi, när man annars bara har fått göra helt andra grejer. Visst, de här pedagogiska, naturvetenskapliga och tekniska uppgifterna är väl inte helt fel heller, för jag har ju uppenbarligen tillräckliga kunskaper för en del sådant också, så det är inget fel på det jobbet i sig. Men hur kan jag undanhålla världen min kompetens när min specialitet för en gångs skull är meriterande?
Det var dåligt av mig. Oh, så dåligt.
Ännu svårare kändes det när det kom till ett jobberbjudande som gällde nästa vecka. De behövde folk till en jury som ska välja ut vinnare i en uppsatstävling, och det poängterades flera gånger att det vore bra för trovärdighetens skull om det fanns några som hade läst "typ svenska och litteraturvetenskap och sånt" som kunde ställa upp.
Men jag satt bara där tyst och stilla och lät de mindre kvalificerade räcka upp händerna. För jag visste att jag bara inte skulle klara att ta på mig jobb just nu. Fast så där gör man väl egentligen inte. Man tackar inte nej till jobb. Inte om man verkligen behöver meriter, kontakter och för den delen gärna tar emot lite extra pengar. Man låter definitivt inte chanser att faktiskt få jobba med något man kan vara bra på gå en förbi, när man annars bara har fått göra helt andra grejer. Visst, de här pedagogiska, naturvetenskapliga och tekniska uppgifterna är väl inte helt fel heller, för jag har ju uppenbarligen tillräckliga kunskaper för en del sådant också, så det är inget fel på det jobbet i sig. Men hur kan jag undanhålla världen min kompetens när min specialitet för en gångs skull är meriterande?
Det var dåligt av mig. Oh, så dåligt.
Utanför mitt fönster
De senaste dagarna har jag sett ösregn, solsken, fullmåne och nu ettrigt snöfall genom mitt fönster. Det är ju inte ett dugg underligt eller ovanligt. Och luftballongssäsongen har inte börjat än. Men lite annat intressant kan man ändå få se om man är en smula uppmärksam.
Flyttfåglar på väg norrut. Vilken tur att jag har fönstret åt rätt håll, för annars hade de ju pekat åt höger på bilden, vilket hade verkat förvirrande. Nu slapp jag spegelvända bilden. Puh!
Och så står folk på taket och glor igen! Nya filminspelningar på gång?
Flyttfåglar på väg norrut. Vilken tur att jag har fönstret åt rätt håll, för annars hade de ju pekat åt höger på bilden, vilket hade verkat förvirrande. Nu slapp jag spegelvända bilden. Puh!
Och så står folk på taket och glor igen! Nya filminspelningar på gång?
onsdag 11 mars 2009
Tegelstenar till nya huset
Allting flimrar förbi så fort nu, så det där med bokrean hade jag lagt väldigt långt bakom mig och glömt alldeles, när jag på eftermiddagen var på väg hem med en tom väska efter att ha lämnat tillbaka ett par lånade kursböcker. Och när jag då passerade ett sådant där utförsäljningsställe där reaböckerna (redan!?) kostade 25 kronor styck, blev jag så glatt överraskad att jag förstås stannade till ett ögonblick.
Egentligen visste jag ju att det inte fanns något att hitta, och det visade sig stämma. Ändå kom jag hem med två tjocka deckare. Jag som är så dålig på att få sådana böcker lästa, hur tänkte jag då? Jaja, de kommer säkert att spela en betydande roll i den kommande flyttpackningen eller något.
Det påminner mig förresten om att det är hög tid att börja samla papperskassar.
Egentligen visste jag ju att det inte fanns något att hitta, och det visade sig stämma. Ändå kom jag hem med två tjocka deckare. Jag som är så dålig på att få sådana böcker lästa, hur tänkte jag då? Jaja, de kommer säkert att spela en betydande roll i den kommande flyttpackningen eller något.
Det påminner mig förresten om att det är hög tid att börja samla papperskassar.
tisdag 10 mars 2009
Ny sida
Okej, har jag utlovat nyheter så ska det bli nyheter, även om det hann bli sent på kvällen först.
Så här är det. Jag är knäpp. Det var ingen nyhet, nej, jag vet. Men det var inte det som var tanken heller.
Jag som trodde att jag skulle bli galen av gatsten och hus och inte minsta lilla grönska i sikte har på över ett år inte tröttnat alls på att bo mitt inne i stan. Jag älskar Haga. Jag är helt betagen av klappret mot de stenlagda gatorna nedanför mitt fönster, jämför numera all bebyggelse med Hagas idylliskt gammaldags och Linnéstans pampigt tornprydda. Jag börjar så smått vänja mig vid att ha allt på så nära håll att jag bara behöver springa ut en liten sväng för att uträtta ärenden, oavsett om det är till bank, frisör, optiker, järnhandel, blomsteraffär, saluhall, restaurang, för att posta brev, köpa Västtrafikkort, kolla på turister eller vad man nu kan tänka sig. Och kan man bli annat än förskräckligt bortskämd av att bo intill Järntorget och alltid ha nära till spårvagnar som går åt en massa håll? Jag har också ett helt gäng med favoritpromenader: till Slottsskogen, Botaniska, Masthuggskyrkan och älven. Jag är omgiven av fina utsiktsplatser. Jag kan också helt enkelt gå till fots om jag ska möta någon eller gå på något evenemang på stan. Och jag har helt overkligt gått och skaffat mig ett favoritkafé i mitt eget kvarter. Bara en sådan sak.
Jag har egentligen vetat det hela tiden, att vart jag sedan än tar vägen så kommer jag att sakna massor som jag nu har här i Haga. Hur ska man hantera detta? Bo kvar så länge som möjligt, låta bli att tänka framåt, hoppas på det bästa och se vart livet tar en? Eller snabbt slita sig från drömtillvaron innan det blir omöjligt att bo någon annanstans?
Vi kan säga att det är det senare jag håller på att göra nu. För utan att någon hann fatta vad som hände håller jag plötsligt på att flytta. Det stod visserligen på min lista med mål för året att fixa en egen ytterdörr under våren, så egentligen är det helt planenligt. Det hände bara lite oväntat snabbt även för mig, eftersom jag hade glömt bort det ett tag.
Så nu ska jag flytta till ett mindre centralt läge med lägre standard, betala en högre hyra och dessutom lite sådana där grejer man som inneboende inte behöver tänka på, bli tvungen att åka kollektivt mycket oftare, få längre till det mesta (dock inte till de flesta!), bli utan tvättmaskin i lägenheten och riskera att få betydligt stökigare grannar än i dagsläget. Och det innebär att jag, just som jag trodde att jag på allvar höll på att ta mig ur den, blir ännu mer införlivad i studentvärlden, eftersom det på nytt blir en studentbostad som blir mitt hem, en bostad som jag till råga på allt kan bli utslängd från om jag inte tar mina poäng!
Ja, jag vet att jag är knäpp. Men det kommer att stå mitt namn på dörren, och jag tänker äntligen börja betala av alla de där matskulderna jag har till mina vänner. Jag ska bara räkna ut hur jag på bästa sätt ska återförenas med mina kastruller och kakformar först.
(Var det förresten lilla Rastlös Rotlös jag såg skymta förbi där i bakgrunden?)
Så här är det. Jag är knäpp. Det var ingen nyhet, nej, jag vet. Men det var inte det som var tanken heller.
Jag som trodde att jag skulle bli galen av gatsten och hus och inte minsta lilla grönska i sikte har på över ett år inte tröttnat alls på att bo mitt inne i stan. Jag älskar Haga. Jag är helt betagen av klappret mot de stenlagda gatorna nedanför mitt fönster, jämför numera all bebyggelse med Hagas idylliskt gammaldags och Linnéstans pampigt tornprydda. Jag börjar så smått vänja mig vid att ha allt på så nära håll att jag bara behöver springa ut en liten sväng för att uträtta ärenden, oavsett om det är till bank, frisör, optiker, järnhandel, blomsteraffär, saluhall, restaurang, för att posta brev, köpa Västtrafikkort, kolla på turister eller vad man nu kan tänka sig. Och kan man bli annat än förskräckligt bortskämd av att bo intill Järntorget och alltid ha nära till spårvagnar som går åt en massa håll? Jag har också ett helt gäng med favoritpromenader: till Slottsskogen, Botaniska, Masthuggskyrkan och älven. Jag är omgiven av fina utsiktsplatser. Jag kan också helt enkelt gå till fots om jag ska möta någon eller gå på något evenemang på stan. Och jag har helt overkligt gått och skaffat mig ett favoritkafé i mitt eget kvarter. Bara en sådan sak.
Jag har egentligen vetat det hela tiden, att vart jag sedan än tar vägen så kommer jag att sakna massor som jag nu har här i Haga. Hur ska man hantera detta? Bo kvar så länge som möjligt, låta bli att tänka framåt, hoppas på det bästa och se vart livet tar en? Eller snabbt slita sig från drömtillvaron innan det blir omöjligt att bo någon annanstans?
Vi kan säga att det är det senare jag håller på att göra nu. För utan att någon hann fatta vad som hände håller jag plötsligt på att flytta. Det stod visserligen på min lista med mål för året att fixa en egen ytterdörr under våren, så egentligen är det helt planenligt. Det hände bara lite oväntat snabbt även för mig, eftersom jag hade glömt bort det ett tag.
Så nu ska jag flytta till ett mindre centralt läge med lägre standard, betala en högre hyra och dessutom lite sådana där grejer man som inneboende inte behöver tänka på, bli tvungen att åka kollektivt mycket oftare, få längre till det mesta (dock inte till de flesta!), bli utan tvättmaskin i lägenheten och riskera att få betydligt stökigare grannar än i dagsläget. Och det innebär att jag, just som jag trodde att jag på allvar höll på att ta mig ur den, blir ännu mer införlivad i studentvärlden, eftersom det på nytt blir en studentbostad som blir mitt hem, en bostad som jag till råga på allt kan bli utslängd från om jag inte tar mina poäng!
Ja, jag vet att jag är knäpp. Men det kommer att stå mitt namn på dörren, och jag tänker äntligen börja betala av alla de där matskulderna jag har till mina vänner. Jag ska bara räkna ut hur jag på bästa sätt ska återförenas med mina kastruller och kakformar först.
(Var det förresten lilla Rastlös Rotlös jag såg skymta förbi där i bakgrunden?)
Studenthjärnan bloggar av sig
Det har varit en liten svacka för isländskan under inledningen av den här terminen. Ändå märkte jag nu plötsligt att jag skrev är där det hade varit helt naturligt att välja ordet finns på svenska. Jag misstänker allt en liten influens från Nordens latin där.
Och igår kväll skrev jag en femsidorsuppsats om isländska dialekter. Bara så där. Ja, nästan i alla fall. Den skulle helst ha varit inlämnad för ett par veckor sedan. Man kan ju undra varför jag inte skrev den vilken slö dag som helst under terminens första månad då. Fast alla som någon gång har varit eller träffat en student vet väl egentligen svaret. Frågan är faktiskt ganska dum. Det är ju så att människor av naturen gillar utmaningar och att jobba under press så mycket att vi med glädje och fullt medvetet samlar på oss så mycket arbete det bara går tills det blir helt oundvikligt att ta itu med något av det, eller helst alltihop på en gång. Skulle inte tillvaron bli alldeles väldigt lugn och enformig annars?
Fast det är klart, man kunde ju slippa förakta sig själv för att man plötsligt inbillar sig att man ska klara en månads jobb på en vecka eller så. Det är bättre att helt enkelt bara visa att det är möjligt än att lägga energi på utbrott mot sig själv.
Och igår kväll skrev jag en femsidorsuppsats om isländska dialekter. Bara så där. Ja, nästan i alla fall. Den skulle helst ha varit inlämnad för ett par veckor sedan. Man kan ju undra varför jag inte skrev den vilken slö dag som helst under terminens första månad då. Fast alla som någon gång har varit eller träffat en student vet väl egentligen svaret. Frågan är faktiskt ganska dum. Det är ju så att människor av naturen gillar utmaningar och att jobba under press så mycket att vi med glädje och fullt medvetet samlar på oss så mycket arbete det bara går tills det blir helt oundvikligt att ta itu med något av det, eller helst alltihop på en gång. Skulle inte tillvaron bli alldeles väldigt lugn och enformig annars?
Fast det är klart, man kunde ju slippa förakta sig själv för att man plötsligt inbillar sig att man ska klara en månads jobb på en vecka eller så. Det är bättre att helt enkelt bara visa att det är möjligt än att lägga energi på utbrott mot sig själv.
92,00
Den ena stora nyheten för dagen: Jag har fått mitt livs första mobilräkning!
Jo, det är stort. Jag har ju ändå haft mobil i flera år nu. Med samma abonnemang. Och alltså fram till idag inte betalat ett öre för det.
En delförklaring finns inbakad i det här inlägget.
En annan är att jag råkade hitta en mobiloperatör som var så generös att den hittills måste ha förlorat konstant på att ha mig som kund.
Det har faktiskt oroat mig lite att det aldrig har kommit några fakturor, trots att jag har vetat att jag har haft autogiro och dessutom då och då har undersökt min skuld via mitt konto på nätet. Så det var faktiskt en lättnad när jag till slut fick ett bevis på att jag inte hade tappats bort på något sätt. Minst lika mycket för att jag vill göra rätt för mig som för att jag var lite nervös att det en dag skulle komma en tiotusenkronorsräkning och skratta mig rått i ansiktet. Därför var det alltså en stor lättnad och ett stort ögonblick.
Fast inte en särskilt stor utgift. Jag hade tydligen fortfarande kvar av operatörens enorma generositet att nalla av, så summan att betala är ändå så liten att jag utan problem kan fira att ha fått en faktura.
Jo, det är stort. Jag har ju ändå haft mobil i flera år nu. Med samma abonnemang. Och alltså fram till idag inte betalat ett öre för det.
En delförklaring finns inbakad i det här inlägget.
En annan är att jag råkade hitta en mobiloperatör som var så generös att den hittills måste ha förlorat konstant på att ha mig som kund.
Det har faktiskt oroat mig lite att det aldrig har kommit några fakturor, trots att jag har vetat att jag har haft autogiro och dessutom då och då har undersökt min skuld via mitt konto på nätet. Så det var faktiskt en lättnad när jag till slut fick ett bevis på att jag inte hade tappats bort på något sätt. Minst lika mycket för att jag vill göra rätt för mig som för att jag var lite nervös att det en dag skulle komma en tiotusenkronorsräkning och skratta mig rått i ansiktet. Därför var det alltså en stor lättnad och ett stort ögonblick.
Fast inte en särskilt stor utgift. Jag hade tydligen fortfarande kvar av operatörens enorma generositet att nalla av, så summan att betala är ändå så liten att jag utan problem kan fira att ha fått en faktura.
Gamla gröna mot gamla blå
En annan liten nyhet jag kan släppa som vidare mjukstart efter bloggstiltjen är att jag nu har bytt glasögon igen. Till mina nyare inte nya, alltså andra gamla, fast inte lika gamla som de jag hade innan som alla trodde var mina nya glasögon. Intressant, va? Ni kommer antagligen inte att se någon skillnad den här gången heller, trots att de ena är gröna och de andra blå, så bara därför tänkte jag att det var bäst att jag upplyste om saken. Det kan förresten också hända att jag ändrar mig på nytt innan någon ser mig.
Ständigt dessa oväntade vändningar
Jag knåpade ihop ett inlägg om mars som världens tråkigaste och fulaste månad, hur jag tänkte acceptera att låta bloggen avspegla all denna tristess, stress och brist på finess som kan antas prägla mitt liv just nu (även om det bara är halva sanningen), och borde sedan förstås omedelbart ha publicerat detta meningslösa inlägg när jag nu ändå hade stulit mig till tid att skriva det. Men det fick ligga över natten.
Sådant är alltid avgörande. Sedan dess har det till exempel kommit två mejl. Bara det innebär något så stort som att det för ögonblicket finns exakt 1000 mejl i inkorgen på mitt "vanliga" mejlkonto. Kanske är det så överväldigande att det räcker som nyhet just nu. Jag får återkomma med de oväntade vändningarna när ni har hämtat andan en stund.
Kanske blir alltså inte mars en så händelselös och fulgrå månad som jag hade målat upp för mitt inre. Å andra sidan behöver det ju inte betyda att det leder till ökat bloggande igen. Det är ju den där ständiga balansgången mellan att hålla sig sysselsatt med spännande saker att berätta om och att ha tillräckligt med ledig tid för att skriva om det.
Sådant är alltid avgörande. Sedan dess har det till exempel kommit två mejl. Bara det innebär något så stort som att det för ögonblicket finns exakt 1000 mejl i inkorgen på mitt "vanliga" mejlkonto. Kanske är det så överväldigande att det räcker som nyhet just nu. Jag får återkomma med de oväntade vändningarna när ni har hämtat andan en stund.
Kanske blir alltså inte mars en så händelselös och fulgrå månad som jag hade målat upp för mitt inre. Å andra sidan behöver det ju inte betyda att det leder till ökat bloggande igen. Det är ju den där ständiga balansgången mellan att hålla sig sysselsatt med spännande saker att berätta om och att ha tillräckligt med ledig tid för att skriva om det.
fredag 6 mars 2009
Den ökande RSS-stressen
Jag inser också att det bara är bra om jag inte skriver så mycket. För jag märker, när jag nu minst någon gång i veckan är borta ett dygn eller kanske bara ett halvt, att alla andra tycks blogga som besatta. RSS-läsaren skriker på mig varje gång jag slår på datorn. Den stressen behöver jag ju inte bidra till själv.
Ojdå.
Ojdå.
Inget
Det händer absolut ingenting i Göteborg, som ni säkert märker här. Eller, hihi, det är klart att det gör, men med turistandet är det väldigt stillsamt för närvarande. Fast jag har åkt lite buss på sistone. Det är ju rätt ovanligt, sedan jag lärde mig att åka spårvagn. Ja, och annars cyklar jag helst. Men alla människor bor nu konstigt nog inte inom vardagligt cykelavstånd från centrum.
söndag 1 mars 2009
Var det söndag idag?
Och nu är jag hemma igen, så ni kan dra tillbaka alla efterlysningar och skallgångskedjor. Taktiskt nog hade jag stängt av mobilen ända till kvällen idag, så Pinglan som hade tagit på sig att kolla om jag levde hade nog några nerviga timmar.
Det var hur som helst en rackarns trevlig spritfest!
Fast den här dagen blev det ju ingenting av. Inget plugg, knappt någon mat (men jag såg till att göra slut på min pizzapaus), inget vasalopp och inte heller någon melodifestivalsrepris, så jag är tvungen att fortsätta isolera mig från nyheter och folk till i morgon. Det ska väl inte bli omöjligt om jag ser till att sova större delen av tiden.
Oj, det låter ju nästan som om jag skulle vara bakis. Hihi.
Det var hur som helst en rackarns trevlig spritfest!
Fast den här dagen blev det ju ingenting av. Inget plugg, knappt någon mat (men jag såg till att göra slut på min pizzapaus), inget vasalopp och inte heller någon melodifestivalsrepris, så jag är tvungen att fortsätta isolera mig från nyheter och folk till i morgon. Det ska väl inte bli omöjligt om jag ser till att sova större delen av tiden.
Oj, det låter ju nästan som om jag skulle vara bakis. Hihi.
lördag 28 februari 2009
Ifall någon tänker ringa och kolla om jag lever
Fast nu måste jag förstås lyckas undvika alla nyheter och pratande människor i morgon igen, för det här med melodifestivalen, ni vet. Bara för att man prioriterar annat just på lördagskvällen behöver man ju inte sabba repristittandet i onödan.
Spritfest
Jag är bjuden på "spritfest" ikväll. Ja, ni tillåts småle, speciellt ni som känner mig och ser ironin i det. För visst låter det lite skumt ändå. Fast, jag menar, är det inte vad i stort sett alla vanliga svenska fester går ut på? Att dricka? Jag blev tvungen att fråga festens värd vad skillnaden var mellan den här festen och vilken annan fest som helst. Vi analyserade saken i säkert en halvtimme och kom sedan fram till att det nog egentligen var en rätt vanlig fest. Den kallas dock fortfarande spritfest. Och jag är vansinnigt nyfiken!
torsdag 26 februari 2009
Maj årets mest hysteriska månad redan i februari
Var ska man vara i mitten av maj? Jobba på Vetenskapsfestivalen i Göteborg? Gå på SOF i Linköping? Fira storfödelsedag i Dalarna? Egentligen kommer jag antagligen att tycka att jag skulle behöva plugga som mest just då, men det är ju nu man ska planera, tydligen. Och plugga, kanske? Hm.
Min omgivning på tv igen, typ
Själv tittar jag ju knappt alls på tv, om det inte råkar vara melodifestival eller någon trevlig sport, och det här är inget program jag normalt ens skulle överväga att se. Men nu måste jag i alla fall nämna att dokumentärserien På liv och död börjar på Svt ikväll, bara för att. Ja, för att den där avdelningen har varit en bekant till mig sedan jag flyttade till Göteborg. Och för att organdonation är en viktig fråga, förstås.
Jag meddelade förresten donationsregistret min vilja för flera år sedan. Jag skulle gärna se att alla omkring mig gjorde detsamma, oavsett om de är för eller emot att donera sina organ. Varför låta bli när man har en chans att göra sin inställning känd? Man hjälper ju också sina anhöriga om nu en sådan situation skulle uppstå. Och ja, det är lätt att anmäla sig via nätet numera.
Jag meddelade förresten donationsregistret min vilja för flera år sedan. Jag skulle gärna se att alla omkring mig gjorde detsamma, oavsett om de är för eller emot att donera sina organ. Varför låta bli när man har en chans att göra sin inställning känd? Man hjälper ju också sina anhöriga om nu en sådan situation skulle uppstå. Och ja, det är lätt att anmäla sig via nätet numera.
tisdag 24 februari 2009
Böcker, böcker, böcker
Jag har hämtat ut låneböcker som jag hade beställt fram ur bergrummen på universitetsbiblioteket, och som säkert inte blivit lästa på ett slag. Kul för dem att få komma ut och lufta sig lite.Tillsammans med ett par nya bekantskaper bland mina medstudenter plöjde jag också igenom ett bord med språkböcker som blivit utrensade från institutionen för svenska språket. Är man tillräckligt språknördig kan artiklar om språkvård från 1971 vara av intresse, men framför allt tycker jag ju att det är häftigt att hitta böcker skrivna - och tidigare ägda - av kändisar inom sitt område. Jag anser förresten att det är närmast omöjligt att få för många språkböcker i vilket fall som helst. Som tur är, med tanke på fortsättningen här.
Det är ju bokrea också. Även om det dröjde ända till sena kvällen igår innan jag så mycket som tittade i bokreakatalogerna, och min lista över intressanta titlar blev kortare än vanligt, så hade det väl ändå varit högst förvånande om jag inte hade kommit hem med något mer att trava på de redan fulla bokhyllorna idag. I synnerhet som min personliga ekonomiska kris är avvärjd och jag kan kosta på mig att göra lite mer än bara överleva igen. Och i katalogerna hittade jag faktiskt två titlar som sedan ett tag stått på min lista över eventuella önskningar.
Ildefonso Falcones Katedralen vid havet hade jag spanat på i skyltfönstret nere i bokhandeln på hörnet tidigare. Det står på boken att det är en försäljningssuccé, men det var inte därför den fångade mitt intresse från början. Jag har faktiskt inte hört någon prata om den. (Likadant var det förresten med Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga, och den visade sig sedan vara helt fantastisk, så jag vill gärna hoppas att likheterna fortsätter så långt.) Jag hade redan glatt mig åt att kunna köpa den här boken på rean när jag upptäckte att det dessutom var ett ännu bättre förstadagspris på den. Man tackar!
I en så här stor stad, där man har affärer åt flera håll, kan man om man känner för det utöka nöjet genom att passa på att besöka någon av de butiker man inte redan har varit i, och sådana fanns det faktiskt, så det gjorde jag. Men jag vet inte hur mycket det gav, för jag travade ändå snabbt förbi nästan allt tills jag hittade det lilla bordet med språkböcker. Jag har väl nästan varje år köpt något i den vägen, men för några år sedan höll jag fortfarande på med att fylla samlingarna med böcker som verkade vara bra att ha inom alla möjliga andra ämnen, från trädgårdsskötsel, katthistorier, kartböcker, litteraturvetenskap och klassiker till favoritbarnböcker för nostalgins skull. Efter det har det blivit mer och mer skönlitteratur.
Nu verkar det dock som om jag har kommit så långt att jag unnar mig (ja, jag hittar inget bättre uttryck) att snöa in på ett enda område. Och egentligen är det mycket bättre än att köpa en massa böcker som kanske är mer prisvärda, men som sedan kommer att bli stående i hyllan ett bra tag innan jag får för mig att läsa dem, för det här är böcker som garanterat blir lästa rätt snabbt. De passar i alla situationer. Så för mig känns det nu lite som om jag har fyllt på skafferiet med basvaror att leva på om jag skulle råka bli insnöad i några månader framöver.
Årets bokreaskörd so far. Det är inte alldeles osannolikt att jag kollar läget igen när det blir dags för utrensning av rester senare.
En smakfråga
Överallt ser jag att det står "goda semlor" på skyltar och semmelpaket. Säljs inte "vanliga semlor" längre? Måste man baka sådana själv om det ska bli några? Fast det är också svårt, för hembakta semlor är ju generellt sett mycket, mycket godare än köpesemlor.
Och själv har jag för övrigt inte ätit någon semla alls på flera år, så det spelar på det stora hela ingen större roll hur goda de är. Jag lämnar dem i alla fall åt er andra.
Och själv har jag för övrigt inte ätit någon semla alls på flera år, så det spelar på det stora hela ingen större roll hur goda de är. Jag lämnar dem i alla fall åt er andra.
måndag 23 februari 2009
Botaniska i vitt
Dagarna blir längre och med dem mina promenader. Än en gång får jag känslan av att inte vilja gå hem, för det är så skönt ute och jag tycks varken bli trött på eller av att gå. (Det senare må vara ett tecken på att jag behöver motionera lite mer ordentligt, men i så fall ignorerar jag det, för jag vill ha alla dessa intryck jag får under promenaderna!)
Idag var jag ändå nästan på väg att börja gå hemåt när jag fann mig själv stående utanför entrén till Botaniska. Det slog mig då att jag dittills inte varit där under vintern någon gång, så det vore ju dumt att inte ta vara på tillfället när det var en sådan härlig dag och jag dessutom redan råkade vara där. Kameran hade jag med mig också, tänka sig! Och jag blev inte ett dugg förvånad över att det även så här års fanns blommande växter att beskåda.
De här sötnosarna hittade jag mitt i gatan på hemvägen, så de får också vara med på ett hörn. Eller i nederkanten av inlägget, för att vara exakt.
Idag var jag ändå nästan på väg att börja gå hemåt när jag fann mig själv stående utanför entrén till Botaniska. Det slog mig då att jag dittills inte varit där under vintern någon gång, så det vore ju dumt att inte ta vara på tillfället när det var en sådan härlig dag och jag dessutom redan råkade vara där. Kameran hade jag med mig också, tänka sig! Och jag blev inte ett dugg förvånad över att det även så här års fanns blommande växter att beskåda.
De här sötnosarna hittade jag mitt i gatan på hemvägen, så de får också vara med på ett hörn. Eller i nederkanten av inlägget, för att vara exakt.
söndag 22 februari 2009
Vilodag
Det var å ena sidan en perfekt vintersöndag, med snö, sol och blå himmel, skidåkning på tv och dessutom svensk medalj, men å andra sidan dagsljus som påminde om vår, en vårmild luft och vårslaskiga gator. Det blev en lugn och tyst dag utan alltför mycket som absolut måste göras, och med tid att ta igen lite förlorad sömn och missade måltider. Jag var inte alls ensam om att ta en promenad längs älven och fota is och båtar i snyggt ljus, och njuta av vindstilla ro och spegelblankt vatten. Men det var vilsamt ändå, och behövligt. Mitt huvud är inte fullt så tomt och tyst som den här bloggen, men rätt trögt går det ändå.
torsdag 19 februari 2009
Där kom det
Jag har fått ett vykort från Island*! Pinglan vågade väl inte annat, antar jag. Och hon tycks ha hållit sig sysselsatt, om man får tro rapporten på baksidan av kortet. Hon erkänner det inte öppet, men nog fattar jag att det var hon som utlöste brandlarmet så att hela hotellet fick utrymmas. Man vet ju hur det är med Pinglan och alla de där brandtillbuden.
* Det är något skumt med just det här inlägget jag länkar till. Ibland "finns" det inte. Men jag länkar ändå, för det finns ju där egentligen.
* Det är något skumt med just det här inlägget jag länkar till. Ibland "finns" det inte. Men jag länkar ändå, för det finns ju där egentligen.
onsdag 18 februari 2009
Spänning på nära håll
När jag gick ut för att handla på eftermiddagen stod tjejen i lägenheten under vår i sin dörröppning och spanade. Jag hälsade som man ju gör, och så gjorde även hon. Ingenting verkade mer än relativt konstigt. Nere vid porten stod någon som jag antog var hennes kille och slog ett nummer på sin mobil. Det var lagom uppseendeväckande för att jag skulle lägga märke till det, men sedan tänkte jag förstås inte mer på saken medan jag fortsatte till affären.
En stund senare kom jag tillbaka och upptäckte att det stod en polisbil på gatan utanför vår port. Någonting skumt var det alltså, vilket jag väl nästan hade känt på mig. Och på väg uppför trapporna fann jag dörren till lägenheten under vår stående på vid gavel. Jag hörde folk därinne, men det var ganska lugnt. På hela hallgolvet låg däremot drivor av kläder och bråte. Och nu upptäckte jag vad jag inte sett tidigare, nämligen de stora brytmärkena på dörren. Inte ens en oerfaren lantis som jag kan ta fel på ett så uppenbart inbrott.
Jag blev lite skakis ett tag, tills Himmelska Hyresvärden kom hem och jag fick prata av mig. Jag väntade mig naturligtvis också att polisen skulle komma och be mig om ett fint, avgörande vittnesmål, och insåg att jag faktiskt hade lagt märke till någonting. För plötsligt förstod jag vad det var för konstiga ljud jag hade hört ett par timmar tidigare, fast som jag inte hade kunnat avgöra om de kom uppifrån eller nerifrån, och därför förklarat för mig själv som stökande på vinden ovanför mitt rum. Men det var alltså ett inbrott jag hörde, några få meter ifrån mig där jag i godan ro satt och åt lunch och läste en deckare. (Och vad var klockan då? Var det inte precis efter att jag hört den dagliga eftermiddagssaluten från Skansen Kronan klockan 14:27? Och kort före namnsdagssamtalet jag ringde till gammelfaster Frida klockan 14:34? Hm, nästa bok får nog bli en kärlekshistoria, tror jag.)
Där fick jag för att jag påstod att det inte fanns något att berätta. Annars har det varit rätt fritt från dramatik sedan Respekt gick i konkurs, Lånesyrran (som har råkat bevittna rån och varit i närheten av allt möjligt läskigt) åkte utomlands och det blev kallare och mindre folk ute om nätterna. Hade det inte varit för det här skulle jag antagligen ha klagat på att mina favoritkex håller på att ta slut och inte längre går att köpa här i närheten. Så det var då för väl att det hände något att blogga om ändå.
En stund senare kom jag tillbaka och upptäckte att det stod en polisbil på gatan utanför vår port. Någonting skumt var det alltså, vilket jag väl nästan hade känt på mig. Och på väg uppför trapporna fann jag dörren till lägenheten under vår stående på vid gavel. Jag hörde folk därinne, men det var ganska lugnt. På hela hallgolvet låg däremot drivor av kläder och bråte. Och nu upptäckte jag vad jag inte sett tidigare, nämligen de stora brytmärkena på dörren. Inte ens en oerfaren lantis som jag kan ta fel på ett så uppenbart inbrott.
Jag blev lite skakis ett tag, tills Himmelska Hyresvärden kom hem och jag fick prata av mig. Jag väntade mig naturligtvis också att polisen skulle komma och be mig om ett fint, avgörande vittnesmål, och insåg att jag faktiskt hade lagt märke till någonting. För plötsligt förstod jag vad det var för konstiga ljud jag hade hört ett par timmar tidigare, fast som jag inte hade kunnat avgöra om de kom uppifrån eller nerifrån, och därför förklarat för mig själv som stökande på vinden ovanför mitt rum. Men det var alltså ett inbrott jag hörde, några få meter ifrån mig där jag i godan ro satt och åt lunch och läste en deckare. (Och vad var klockan då? Var det inte precis efter att jag hört den dagliga eftermiddagssaluten från Skansen Kronan klockan 14:27? Och kort före namnsdagssamtalet jag ringde till gammelfaster Frida klockan 14:34? Hm, nästa bok får nog bli en kärlekshistoria, tror jag.)
Där fick jag för att jag påstod att det inte fanns något att berätta. Annars har det varit rätt fritt från dramatik sedan Respekt gick i konkurs, Lånesyrran (som har råkat bevittna rån och varit i närheten av allt möjligt läskigt) åkte utomlands och det blev kallare och mindre folk ute om nätterna. Hade det inte varit för det här skulle jag antagligen ha klagat på att mina favoritkex håller på att ta slut och inte längre går att köpa här i närheten. Så det var då för väl att det hände något att blogga om ändå.
tisdag 17 februari 2009
Håller snattran
Nej. Ingenting. Jag har inget att säga. Det var så skönt att gå i sin egen lilla värld att jag fortsätter att koppla bort mig lite till. Om ni vill föreställa er att jag enbart pluggar hårt under tiden kan ni få göra det. Låt fantasin flöda!
söndag 15 februari 2009
Nyhetsisolering
Som jag anade blev det inget melodifestivalstittande igår. Men jag har ansträngt mig allt vad jag har orkat för att akta mig för tidningar, bloggar och människor som skulle kunna avslöja något, så att jag nu kan se reprisen ikväll som om det skulle vara direkt. Med två minuter kvar till programmets början tror jag att jag har lyckats.
lördag 14 februari 2009
Lördag 2
Det känns som om det är bättre låtar i veckans deltävling av melodifestivalen än i den förra. Och det brukar väl också vara så att den första veckan är lite svagare. Lite orättvist förstås, men att jag orkar bry mig om det är ju i alla fall ett gott tecken. Jag tror att jag har fått fatt på schlagerkänslan till slut.
Men nu finns det ändå en viss risk att jag missar att kolla ikväll. Det skulle i så fall vara första gången sedan jag började titta 1987 som jag inte såg allt direktsänt. Jag känner att jag verkligen släpper in spänning i tillvaron och lever på gränsen nu!
Men nu finns det ändå en viss risk att jag missar att kolla ikväll. Det skulle i så fall vara första gången sedan jag började titta 1987 som jag inte såg allt direktsänt. Jag känner att jag verkligen släpper in spänning i tillvaron och lever på gränsen nu!
fredag 13 februari 2009
Avgörande tidningsläsning
Som student får man diverse studentrelaterade gratistidningar med posten. Jag brukar ögna igenom dem lite snabbt, även om det mesta av innehållet är sådant som jag redan vet, får information om på annat håll eller helt klarar mig utan. För det händer ändå att jag hittar något intressant eller till och med användbart.
Idag läste jag till exempel om en tjej som hade debuterat som författare. Lätt hade det gått och hon verkade ha fått en del fina omdömen. Sådant kan ju vara upplyftande att läsa, om man nu faktiskt inte har lust att vara en avundsjuk och missunnsam fjant. Så det var alltså kul för henne. Dessutom hade hennes roman exakt samma titel som min skulle ha haft, om den hade blivit färdigskriven. Så nu vet jag definitivt att den inte kommer att bli det.
Bra att jag läste den där tidningen, så att jag inte behövde kasta bort tid på att fundera på att skriva vidare på en bok som redan fanns!
Idag läste jag till exempel om en tjej som hade debuterat som författare. Lätt hade det gått och hon verkade ha fått en del fina omdömen. Sådant kan ju vara upplyftande att läsa, om man nu faktiskt inte har lust att vara en avundsjuk och missunnsam fjant. Så det var alltså kul för henne. Dessutom hade hennes roman exakt samma titel som min skulle ha haft, om den hade blivit färdigskriven. Så nu vet jag definitivt att den inte kommer att bli det.
Bra att jag läste den där tidningen, så att jag inte behövde kasta bort tid på att fundera på att skriva vidare på en bok som redan fanns!
torsdag 12 februari 2009
Dubbel hastighet
På tal om dubbelliv förresten. Det är ju inte helt dumt om man försöker ta igen tid när man inte hade något liv alls.
Dags att ta itu med Göteborg igen.
Dags att ta itu med Göteborg igen.
onsdag 11 februari 2009
Administrativt krafs
Här följer en redogörelse för sådant jag tvingats ägna alldeles för många tankar åt den senaste månaden, i stället för att komma någon vart med mina studier. Nu är det så mycket att jag knappt själv orkar hålla allt i huvudet, och än mindre berätta det för folk. Så det får bli här och nu. I shall say this only once.
Först ska jag bara visa en bild jag tog på väg till universitetet igår.
Ibland får man ju intrycket att det mesta av det östgötska anses vara lite bonnigt, och någon gång kan det vara frestande att hålla med, i synnerhet om man är avogt inställd till landskapet, folket och dialekten. Men den åsikten har jag nu inte alls påstått att jag ställer mig bakom. När det handlar om Linköpings universitet gäller det i alla fall definitivt inte. Enligt min personliga erfarenhet är LiU och dess anställda i mycket hög grad moderna, högteknologiska, effektiva och smidiga på alla möjliga sätt.
Alla gånger jag har blivit antagen till kurser där har jag snabbt fått all tänkbar information via brev och webbplats, och lärare och andra är duktiga på att svara på mejl och att överhuvudtaget handskas med datorer och modern och praktisk teknik (vilket givetvis många är även på GU, men där har jag också råkat ut för ett par mycket teknikfientliga och mejlovilliga anställda, varav en är anledningen till att delar av den följande texten alls behöver skrivas).
En stor skillnad jag har upplevt mellan att vara student vid LiU och att vara student vid GU är det här med kåravgifter och kårkvitton. I Göteborg måste man i princip betala kåravgiften i bank (eller på särskilda ställen som inrättas av banken just för betalning av kåravgifter). Det går teoretiskt att betala via internetbank, men då måste man oftast ändå se till att skaffa fram ett kvitto från sin bank, eftersom det behöver visas upp när man skriver salstentor.
Detta system hade även LiU på stenåldern, och faktiskt så sent som när jag började plugga kring sekelskiftet. Sedan gick det uppenbarligen att lösa detta problem, för numera är det helt normalt att betala kåravgiften via sin nätbank. Inga problem. Nu när jag blev omregistrerad på en gammal kurs efter att terminen börjat skickade jag bara ett mejl och fick kåravgiftsavin i pdf-format efter någon timme, så att jag snabbt skulle kunna betala.
Mina erfarenheter av LiU:s anpassning till den moderna tekniken är alltså på det hela taget mycket goda. Men! Finns man inte i systemen är det i princip kört för en. Det blev jag varse igår.
Efter evighetslånga mejlväxlingar med "min" studievägledare på LiU hade jag till slut blivit omregistrerad på min kurs, fått min handledare godkänd, betalat kåravgift och så vidare. Och nu var jag alltså på plats för att fixa med resten av det administrativa, så att åtminstone den ena halvan av mina studier sedan skulle kunna flyta på och handla om just studier. Jag skulle då exempelvis än en gång få ett studentmejlkonto och tillgång till studentportalen på LiU:s webbplats (ah, en dubbelgrej jag glömde i min uppräkning!). Och så måste jag förstås ha det mycket smart uttänkta LiU-kortet, som jag senast jag var LiU-student faktiskt lyckades klara mig undan att skaffa, men som nu är betydligt mer av en nödvändighet, då det har mängder av funktioner (bland annat är det lösningen på det där kårkvittoproblemet vid tentor) och man är gravt handikappad utan det.
På LiU-kortstationen på centrala studerandeexpeditionen verkade allt först väldigt lovande. Men när killen på andra sidan disken matade in mitt personnummer i datorn såg han plötsligt bekymrad ut. Han ropade på sin kollega och när han lite dämpat förklarade för henne att "vi har en gallring här" och de tittade på varandra som om jag var en efterlyst brottsling, föreställde jag mig hur röda lampor började blinka och larm tjuta någonstans i närheten.
Fullt så illa var det nu inte. Problemet var bara att för att jag skulle kunna få något kort måste ett visst mejl skickas på ett visst sätt mellan rätt personer. Sedan uppdateras systemet på torsdagsnätter, så på fredagar var man välkommen att komma och hämta det man behövde. Jaha, det lär ju inte bli inom den närmsta månaden, menade jag och lommade iväg med sänkt huvud. Men medan jag ändå var på universitetet ville jag i alla fall försöka göra vad jag kunde för att lösa problemen och gick därför vidare till nästa hus i hopp om att mot alla odds få tag i "min" studievägledare. Där hade jag oväntat sådant flyt att det just då råkade vara hennes öppna mottagning, att hon hade gott om tid och var både omtänksam, beredd att jobba hårt för att hjälpa mig och därefter gärna satt och småpratade ett tag. Så det slutade ju på sätt och vis rätt trevligt ändå. Och lyckas jag bara klara av ett telefonsamtal på rätt tid på fredag kan det hända att jag åtminstone får tillgång till mitt student-id.
Därefter hade jag egentligen tänkt uträtta en del ärenden på biblioteket, men eftersom jag nu inte hade något LiU-kort kunde jag varken låna eller kopiera ett endaste dugg, utan tog bara en kort runda för att kolla upp lite saker. Jag var nu ändå så inställd på problemlösning att det nästan var roligt att tänka ut olika sätt att få folk att hitta, kopiera och distribuera saker åt mig, och var rätt optimistisk när jag gick därifrån. Efter lite efterforskningar på nätet tror jag nog också att just dessa problem är så lättlösta att det räcker att jag skaffar ett kopieringskort på GU, så kan jag ordna det mesta i Göteborg. Så enkelt och tryggt gammaldags det nu plötsligt låter!
Sedan måste jag bara återvända till det här med kåravgiften än en gång. Naturligtvis spårade jag genast upp ett extremfall som innebar ett litet problem för egen del ändå. Som student i Göteborg kan jag nämligen få reducerad kåravgift om jag tillhör mer än en kår. Kanske har detta något att göra med att det finns två lärosäten i samma stad, som säkert har ett antal studenter gemensamt, och det är ju en trevlig gest att ge lite rabatt då. I Linköping är det däremot inte så, varför det bara är i Göteborg jag skulle kunna hoppas på lite pengar tillbaka. För att få det måste jag dock kunna visa upp ett kvitto på att jag betalat kåravgiften vid ett annat lärosäte ...
Men okej, det handlar bara om någon hundralapp. Det är inte värt besväret egentligen. Åtminstone inte om man hade fått sitt studiemedel som man skulle. Men det får jag inte, för den lärare som skulle rapportera in mina sista poäng för höstterminen tycks ha gått under jorden. Flera veckor in på den nya terminen syns inte röken av några poäng, poäng som jag nödvändigt måste ha för att kunna få några pengar från CSN. Jag har givetvis försökt få tag i denna lärare, men fullkomligt reslutatlöst. Kontakt med institutionsexpeditionen har gett lite hopp om hjälp, men ingen annan är denna lärare kan ju rapportera in poängen, så tills hon börjar sköta sina arbetsuppgifter får jag svälta, vara stressad och inte ha tid och ro att ägna mig åt den nya terminens studier.
Och just det, den här terminens studier kräver en del resande. Resande kostar en del, ja. Fattas bara att CSN slutar uppfatta mig som "rätt" sorts student och drar in mina buss- och tågrabatter!
Först ska jag bara visa en bild jag tog på väg till universitetet igår.
Ibland får man ju intrycket att det mesta av det östgötska anses vara lite bonnigt, och någon gång kan det vara frestande att hålla med, i synnerhet om man är avogt inställd till landskapet, folket och dialekten. Men den åsikten har jag nu inte alls påstått att jag ställer mig bakom. När det handlar om Linköpings universitet gäller det i alla fall definitivt inte. Enligt min personliga erfarenhet är LiU och dess anställda i mycket hög grad moderna, högteknologiska, effektiva och smidiga på alla möjliga sätt.
Alla gånger jag har blivit antagen till kurser där har jag snabbt fått all tänkbar information via brev och webbplats, och lärare och andra är duktiga på att svara på mejl och att överhuvudtaget handskas med datorer och modern och praktisk teknik (vilket givetvis många är även på GU, men där har jag också råkat ut för ett par mycket teknikfientliga och mejlovilliga anställda, varav en är anledningen till att delar av den följande texten alls behöver skrivas).
En stor skillnad jag har upplevt mellan att vara student vid LiU och att vara student vid GU är det här med kåravgifter och kårkvitton. I Göteborg måste man i princip betala kåravgiften i bank (eller på särskilda ställen som inrättas av banken just för betalning av kåravgifter). Det går teoretiskt att betala via internetbank, men då måste man oftast ändå se till att skaffa fram ett kvitto från sin bank, eftersom det behöver visas upp när man skriver salstentor.
Detta system hade även LiU på stenåldern, och faktiskt så sent som när jag började plugga kring sekelskiftet. Sedan gick det uppenbarligen att lösa detta problem, för numera är det helt normalt att betala kåravgiften via sin nätbank. Inga problem. Nu när jag blev omregistrerad på en gammal kurs efter att terminen börjat skickade jag bara ett mejl och fick kåravgiftsavin i pdf-format efter någon timme, så att jag snabbt skulle kunna betala.
Mina erfarenheter av LiU:s anpassning till den moderna tekniken är alltså på det hela taget mycket goda. Men! Finns man inte i systemen är det i princip kört för en. Det blev jag varse igår.
Efter evighetslånga mejlväxlingar med "min" studievägledare på LiU hade jag till slut blivit omregistrerad på min kurs, fått min handledare godkänd, betalat kåravgift och så vidare. Och nu var jag alltså på plats för att fixa med resten av det administrativa, så att åtminstone den ena halvan av mina studier sedan skulle kunna flyta på och handla om just studier. Jag skulle då exempelvis än en gång få ett studentmejlkonto och tillgång till studentportalen på LiU:s webbplats (ah, en dubbelgrej jag glömde i min uppräkning!). Och så måste jag förstås ha det mycket smart uttänkta LiU-kortet, som jag senast jag var LiU-student faktiskt lyckades klara mig undan att skaffa, men som nu är betydligt mer av en nödvändighet, då det har mängder av funktioner (bland annat är det lösningen på det där kårkvittoproblemet vid tentor) och man är gravt handikappad utan det.
På LiU-kortstationen på centrala studerandeexpeditionen verkade allt först väldigt lovande. Men när killen på andra sidan disken matade in mitt personnummer i datorn såg han plötsligt bekymrad ut. Han ropade på sin kollega och när han lite dämpat förklarade för henne att "vi har en gallring här" och de tittade på varandra som om jag var en efterlyst brottsling, föreställde jag mig hur röda lampor började blinka och larm tjuta någonstans i närheten.
Fullt så illa var det nu inte. Problemet var bara att för att jag skulle kunna få något kort måste ett visst mejl skickas på ett visst sätt mellan rätt personer. Sedan uppdateras systemet på torsdagsnätter, så på fredagar var man välkommen att komma och hämta det man behövde. Jaha, det lär ju inte bli inom den närmsta månaden, menade jag och lommade iväg med sänkt huvud. Men medan jag ändå var på universitetet ville jag i alla fall försöka göra vad jag kunde för att lösa problemen och gick därför vidare till nästa hus i hopp om att mot alla odds få tag i "min" studievägledare. Där hade jag oväntat sådant flyt att det just då råkade vara hennes öppna mottagning, att hon hade gott om tid och var både omtänksam, beredd att jobba hårt för att hjälpa mig och därefter gärna satt och småpratade ett tag. Så det slutade ju på sätt och vis rätt trevligt ändå. Och lyckas jag bara klara av ett telefonsamtal på rätt tid på fredag kan det hända att jag åtminstone får tillgång till mitt student-id.
Därefter hade jag egentligen tänkt uträtta en del ärenden på biblioteket, men eftersom jag nu inte hade något LiU-kort kunde jag varken låna eller kopiera ett endaste dugg, utan tog bara en kort runda för att kolla upp lite saker. Jag var nu ändå så inställd på problemlösning att det nästan var roligt att tänka ut olika sätt att få folk att hitta, kopiera och distribuera saker åt mig, och var rätt optimistisk när jag gick därifrån. Efter lite efterforskningar på nätet tror jag nog också att just dessa problem är så lättlösta att det räcker att jag skaffar ett kopieringskort på GU, så kan jag ordna det mesta i Göteborg. Så enkelt och tryggt gammaldags det nu plötsligt låter!
Sedan måste jag bara återvända till det här med kåravgiften än en gång. Naturligtvis spårade jag genast upp ett extremfall som innebar ett litet problem för egen del ändå. Som student i Göteborg kan jag nämligen få reducerad kåravgift om jag tillhör mer än en kår. Kanske har detta något att göra med att det finns två lärosäten i samma stad, som säkert har ett antal studenter gemensamt, och det är ju en trevlig gest att ge lite rabatt då. I Linköping är det däremot inte så, varför det bara är i Göteborg jag skulle kunna hoppas på lite pengar tillbaka. För att få det måste jag dock kunna visa upp ett kvitto på att jag betalat kåravgiften vid ett annat lärosäte ...
Men okej, det handlar bara om någon hundralapp. Det är inte värt besväret egentligen. Åtminstone inte om man hade fått sitt studiemedel som man skulle. Men det får jag inte, för den lärare som skulle rapportera in mina sista poäng för höstterminen tycks ha gått under jorden. Flera veckor in på den nya terminen syns inte röken av några poäng, poäng som jag nödvändigt måste ha för att kunna få några pengar från CSN. Jag har givetvis försökt få tag i denna lärare, men fullkomligt reslutatlöst. Kontakt med institutionsexpeditionen har gett lite hopp om hjälp, men ingen annan är denna lärare kan ju rapportera in poängen, så tills hon börjar sköta sina arbetsuppgifter får jag svälta, vara stressad och inte ha tid och ro att ägna mig åt den nya terminens studier.
Och just det, den här terminens studier kräver en del resande. Resande kostar en del, ja. Fattas bara att CSN slutar uppfatta mig som "rätt" sorts student och drar in mina buss- och tågrabatter!
Tisdagen i Linköping
Jag är alltså i Linköping och gästspelar som student ett tag igen. Och på ett par dagars besök hade jag tänkt klämma in det mesta man ska klara av som student och lite till. Först och främst var jag tvungen att hitta en ny skolväg, men det var enkelt och blev en skön förmiddagspromenad genom T1 och Vallaskogen.
Världens bästa handledare tog emot mig som om jag varit en återfunnen förlorad son, och inte en student som två gånger misslyckats med att slutföra sitt uppsatsarbete. Bortsett från en som vanligt givande och uppmuntrande handledning fick jag karriärstips, vi odlade våra gemensamma intressen (som bland annat inkluderar gamla gruvor) och surfade teknikhistoriska snyggfoton, jag delade med mig av bussreseerfarenheter och fick själv en fint signerad bok av honom, där mitt eget tidigare arbete stod med i referenslistan. Det var ju inte precis dem sämsta sporre man kunde få att satsa järnet på den fortsatta forskningen!
Lunchen intogs på ett av stans finaste hotell. Maten var helt okej, men det var efterrätten som var den stora behållningen. Orutinerat nog hade jag lämnat kameran i bilen. Mobilfotot jag tog kan naturligtvis inte göra konstverken rättvisa på något sätt, men ni kanske kan utgå från det och sedan använda er fantasi.
Det såg så enormt lockande ut när jag såg folk komma med sina fat från dessertbuffén, och i sådana fall brukar jag nästan alltid bli besviken, men den här gången var det mesta jag smakade exakt så himmelskt gott som det såg ut att vara. Ujejuj. En tisdag!
Alla dessa trevligheter gjorde att jag för en stund glömde den magvärk som dykt upp nästan i samma stund som jag kom till Linköping. Det är helt sanslöst. Nu har jag ju åkt hit alldeles frivilligt och glatt, i ärenden jag har sett fram emot, och ändå mår jag uppenbarligen fysiskt dåligt av den här stan! Nåväl, jag vet ju att jag snart ska åka hem ... öh, till Göteborg igen, så det går nog snart över ändå.
Jag lyckades också lämpligt nog tajma mitt besök så väl att jag fick möjlighet att gå på årets spex när jag ändå var här. Spex är en av de studentikosa företeelser som jag faktiskt verkligen gillar, och för det mesta lever de också upp till mina högt ställda förväntningar. Den här årgången tillhörde väl kanske inte de bästa jag har sett, men en trevlig kväll blev det absolut!
Världens bästa handledare tog emot mig som om jag varit en återfunnen förlorad son, och inte en student som två gånger misslyckats med att slutföra sitt uppsatsarbete. Bortsett från en som vanligt givande och uppmuntrande handledning fick jag karriärstips, vi odlade våra gemensamma intressen (som bland annat inkluderar gamla gruvor) och surfade teknikhistoriska snyggfoton, jag delade med mig av bussreseerfarenheter och fick själv en fint signerad bok av honom, där mitt eget tidigare arbete stod med i referenslistan. Det var ju inte precis dem sämsta sporre man kunde få att satsa järnet på den fortsatta forskningen!
Lunchen intogs på ett av stans finaste hotell. Maten var helt okej, men det var efterrätten som var den stora behållningen. Orutinerat nog hade jag lämnat kameran i bilen. Mobilfotot jag tog kan naturligtvis inte göra konstverken rättvisa på något sätt, men ni kanske kan utgå från det och sedan använda er fantasi.
Det såg så enormt lockande ut när jag såg folk komma med sina fat från dessertbuffén, och i sådana fall brukar jag nästan alltid bli besviken, men den här gången var det mesta jag smakade exakt så himmelskt gott som det såg ut att vara. Ujejuj. En tisdag!
Alla dessa trevligheter gjorde att jag för en stund glömde den magvärk som dykt upp nästan i samma stund som jag kom till Linköping. Det är helt sanslöst. Nu har jag ju åkt hit alldeles frivilligt och glatt, i ärenden jag har sett fram emot, och ändå mår jag uppenbarligen fysiskt dåligt av den här stan! Nåväl, jag vet ju att jag snart ska åka hem ... öh, till Göteborg igen, så det går nog snart över ändå.
Jag lyckades också lämpligt nog tajma mitt besök så väl att jag fick möjlighet att gå på årets spex när jag ändå var här. Spex är en av de studentikosa företeelser som jag faktiskt verkligen gillar, och för det mesta lever de också upp till mina högt ställda förväntningar. Den här årgången tillhörde väl kanske inte de bästa jag har sett, men en trevlig kväll blev det absolut!
måndag 9 februari 2009
Bussblogg
Jag har aldrig bloggat från en buss förut, så bara för att jag har chansen nu måste jag förstås testa.
Till vänster har jag Vättern, där jag misstänker att Visingsö finns kvar någonstans i dimman. Bakom mig sitter något högstadiebarn som ideligen rycker och sparkar i mitt ryggstöd. Framför mig sitter en tjej som spelar Nintendo DS (heja!). Snett framför mig till höger sitter en kille som är läskigt lik min kusin.
Och jodå, nu har även jag fått se snö. Det räcker visst med att lämna Göteborgs innerstad för att hitta vintern, men sådant vet man ju inte om när man bara går omkring där isolerad från omvärlden på sina kullerstensgator mellan höga hus dag efter dag.
Till vänster har jag Vättern, där jag misstänker att Visingsö finns kvar någonstans i dimman. Bakom mig sitter något högstadiebarn som ideligen rycker och sparkar i mitt ryggstöd. Framför mig sitter en tjej som spelar Nintendo DS (heja!). Snett framför mig till höger sitter en kille som är läskigt lik min kusin.
Och jodå, nu har även jag fått se snö. Det räcker visst med att lämna Göteborgs innerstad för att hitta vintern, men sådant vet man ju inte om när man bara går omkring där isolerad från omvärlden på sina kullerstensgator mellan höga hus dag efter dag.
Två av varje
Jag har pluggat med två helt olika inriktningar, med två betygssystem, tagit två sorters studielån, fått två slags högskolepoäng. Och jag tänker absolut plocka ut två examina, på ett eller annat sätt (det finns alltid två att välja mellan!).
Som om det inte vore nog ska jag nu börja leva dubbelliv. Jag ska plugga vid två olika universitet samtidigt! Det blir två språk, två uppsatser, två städer, två lägenheter som inte är mina, två familjer, två ... ja, ni fattar. Och dubbla kåravgifter, inte riktigt dubbelt så många plastkort i plånboken (men närapå känns det som), fast det administrativa pysslet i början av terminen har varit flerdubbelt så omfattande som vanligt.
Detta var alltså min hemliga plan. Så alla som genast gissade att jag skulle flytta tänkte ju logiskt, men var ändå inte i närheten av storheten i mitt beslut. Nu känns det väl i och för sig inte längre som så mycket till avslöjande. De flesta som känner mig väl har hunnit få reda på det, och de som inte känner mig kanske inte ens förstår vari överraskningsmomentet ligger, speciellt inte när jag redan besökt Linköping två gånger på kort tid. De som har följt mig under de senaste åren har dock många gånger hört mig förbanna denna stad, och inför dem blev det ganska effektfullt att formulera nyheten som "jag ska börja plugga i Linköping igen".
Faktum är att det ska bli ganska trevligt att för ett slag komma tillbaka både till LiU, min gamla favoritinstitution, korridorer jag hittar i och lärare jag känner igen. Och Linköping. Jag behövde bara lite tid, och hjälp av Göteborg, för att komma till den här punkten.
Nu ska jag skynda till bussen. Där nöjer jag mig ändå med en och samma för hela sträckan.
Som om det inte vore nog ska jag nu börja leva dubbelliv. Jag ska plugga vid två olika universitet samtidigt! Det blir två språk, två uppsatser, två städer, två lägenheter som inte är mina, två familjer, två ... ja, ni fattar. Och dubbla kåravgifter, inte riktigt dubbelt så många plastkort i plånboken (men närapå känns det som), fast det administrativa pysslet i början av terminen har varit flerdubbelt så omfattande som vanligt.
Detta var alltså min hemliga plan. Så alla som genast gissade att jag skulle flytta tänkte ju logiskt, men var ändå inte i närheten av storheten i mitt beslut. Nu känns det väl i och för sig inte längre som så mycket till avslöjande. De flesta som känner mig väl har hunnit få reda på det, och de som inte känner mig kanske inte ens förstår vari överraskningsmomentet ligger, speciellt inte när jag redan besökt Linköping två gånger på kort tid. De som har följt mig under de senaste åren har dock många gånger hört mig förbanna denna stad, och inför dem blev det ganska effektfullt att formulera nyheten som "jag ska börja plugga i Linköping igen".
Faktum är att det ska bli ganska trevligt att för ett slag komma tillbaka både till LiU, min gamla favoritinstitution, korridorer jag hittar i och lärare jag känner igen. Och Linköping. Jag behövde bara lite tid, och hjälp av Göteborg, för att komma till den här punkten.
Nu ska jag skynda till bussen. Där nöjer jag mig ändå med en och samma för hela sträckan.
Gå och kolla på saker
Förresten, jag var på stadsmuseet igår. Nytt årskort införskaffat, nytt museiår påbörjat. Gött.
Min tredje hjärnhalva
I över ett dygn var jag ofrivilligt ouppkopplad fast jag var hemma i stan. Det var en pärs, för det blir sådana gånger så plågsamt uppenbart hur beroende jag är av information och kontaktvägar över nätet. Men jag överlevde. Även det som kunde ha blivit en kommunikationsmässig storkris löste sig och dagen räddades. Och nu är nätet tillbaka och jag fungerar igen. Puh!
lördag 7 februari 2009
Påminnelse om den där andra världen
Stellan är i Faaalun (tjockt l!) och nämner just nu ofta ordet snö. Och trots att jag trivs bra i lågskor och inte alls vill missa det liv som pågår hela tiden här i Göteborg, så får jag faktiskt lite hemlängtan. Det känns nästan som om jag befinner mig på andra sidan jorden.
Lite mindre likgiltig
Nej förresten, nu lyssnade jag på de små låtsnuttarna som finns på nätet i alla fall, och jag får erkänna att fem av åtta låtar nog eventuellt skulle kunna falla mig i smaken. Så lite spännande blir det nog att titta i alla fall.
Likgiltig
Det känns inte som om jag bryr mig så där fasligt mycket om melodifestivalen längre. Förra året missade jag en hel kvart av den totala sändningstiden utan att världen gick under. Och nu orkar jag knappt ens förhandslyssna på veckans tävlingsbidrag. Men jag försöker i alla fall hänga med lite i schlagerbloggarna, fast de är så många och uppdateras hela tiden, vilket gör att man inte hinner göra mycket annat om man försöker läsa allt.
Undrar om det är jag eller själva festivalen som har blivit för stor? Det är lite sorgligt. Jag får nog ta och tröstlyssna på lite 80-talsschlager en stund.
Undrar om det är jag eller själva festivalen som har blivit för stor? Det är lite sorgligt. Jag får nog ta och tröstlyssna på lite 80-talsschlager en stund.
torsdag 5 februari 2009
Tänk om
Nu kommer saker så där plötsligt och oväntat igen, fast det egentligen är sådant jag brukar gå och vänta på länge. Det är ju snart bokrea, till exempel.
Och idag hittade jag GU:s nya utbildningskatalog. Den ser ut ungefär som på bilden. Alla de små prickarna är pyttepyttiga foton av studenter. Jag hittade omedelbart mig själv på flera ställen.
Man kan också titta på studenter här. Ni som känner mig eller i alla fall känner igen mig till utseendet hittar mig nog själva. Till er andra kan jag ge tipset att leta efter den person som ser absolut töntigast ut av allihop. Det är jag.
Och idag hittade jag GU:s nya utbildningskatalog. Den ser ut ungefär som på bilden. Alla de små prickarna är pyttepyttiga foton av studenter. Jag hittade omedelbart mig själv på flera ställen.
Man kan också titta på studenter här. Ni som känner mig eller i alla fall känner igen mig till utseendet hittar mig nog själva. Till er andra kan jag ge tipset att leta efter den person som ser absolut töntigast ut av allihop. Det är jag.
onsdag 4 februari 2009
Strategier
Pinglan inte bara ringde. Hon dök upp också. Fast det hon sa när hon ringde var att hon absolut inte skulle hinna träffas medan hon var i Göteborg den här gången.
Så hon kom förbi ett tag, pratade, läste vad jag skrivit om henne och inspekterade min garderob.
Sedan rusade hon iväg och glömde det hon troligen hade kommit för: att försöka dra ur mig den hemlighet jag antydde igår men vägrade säga något mer om på telefon. Eller om det kanske ändå var med flit?
Nu måste vi ses snart igen. Smart uttänkt av oss.
Så hon kom förbi ett tag, pratade, läste vad jag skrivit om henne och inspekterade min garderob.
Sedan rusade hon iväg och glömde det hon troligen hade kommit för: att försöka dra ur mig den hemlighet jag antydde igår men vägrade säga något mer om på telefon. Eller om det kanske ändå var med flit?
Nu måste vi ses snart igen. Smart uttänkt av oss.
Skönhet i vardagen
Jag gjorde en ny onsdagspromenad till vattentornet i Slottsskogen (fast det där med onsdag var oplanerat, och ja, själva promenaden också faktiskt). Utsikten var förstås en aning bättre så här års, utan löv på träden, men fortfarande inte så bra att jag skulle räkna det som en utsiktsplats. Så där blir det inga poäng och topplisteplaceringar. Däremot är det en av de bästa sagomystiska platser jag har sett på länge, och den får mig att vilja spela Ico.
På hemvägen hittade jag böcker som låg utplacerade på elskåpen på Fjärde Långgatan. Det är en sådan där sak som säkert vissa människor skulle förfäras över, men jag tycker att det är vackert. Det är stor skillnad på nedskräpning och att framkalla leenden hos stressade stadsmänniskor en grå vardagseftermiddag. Sådant, vill jag inbilla mig, kan göra världen till en lite bättre plats.
Men nu har det börjat snöa, och då finns nästan inget bättre än att krypa in i sin lilla ombonade håla, sitta där i värmen och skumrasket och iaktta snöfallet genom fönstret.
På hemvägen hittade jag böcker som låg utplacerade på elskåpen på Fjärde Långgatan. Det är en sådan där sak som säkert vissa människor skulle förfäras över, men jag tycker att det är vackert. Det är stor skillnad på nedskräpning och att framkalla leenden hos stressade stadsmänniskor en grå vardagseftermiddag. Sådant, vill jag inbilla mig, kan göra världen till en lite bättre plats.
Men nu har det börjat snöa, och då finns nästan inget bättre än att krypa in i sin lilla ombonade håla, sitta där i värmen och skumrasket och iaktta snöfallet genom fönstret.
Ett vykort går också bra
Pinglan ringde och hade saker på gång som vanligt.
- Du får inte bli arg på mig.
- Jag blir väl aldrig arg på dig!
- Nej, men ... jag ska åka till Island nästa vecka.
Naturligtvis blev jag inte arg för det. Alla människor verkar ju vilja åka till Island, och det med all rätt. Det är klart att man ska åka dit om man har möjlighet och vill.
Ännu mindre anledning att bli arg hade jag väl när hon nu dessutom ringde för att fråga om hon skulle köpa med sig några böcker eller tidningar eller så åt mig.
- Öhh ...
- Ja, alltså, om det är nåt du vill ha från Island så säg bara till!
- Jo, men okej. Ett jobb, kanske en lägenhet och så någon trevlig islänning i lämplig ålder. Det vill jag ha.
- Du får inte bli arg på mig.
- Jag blir väl aldrig arg på dig!
- Nej, men ... jag ska åka till Island nästa vecka.
Naturligtvis blev jag inte arg för det. Alla människor verkar ju vilja åka till Island, och det med all rätt. Det är klart att man ska åka dit om man har möjlighet och vill.
Ännu mindre anledning att bli arg hade jag väl när hon nu dessutom ringde för att fråga om hon skulle köpa med sig några böcker eller tidningar eller så åt mig.
- Öhh ...
- Ja, alltså, om det är nåt du vill ha från Island så säg bara till!
- Jo, men okej. Ett jobb, kanske en lägenhet och så någon trevlig islänning i lämplig ålder. Det vill jag ha.
tisdag 3 februari 2009
Nu är det snart på liv och död igen
Så har Göteborgs melodifestivalsvecka inletts, och stan är så trevligt draperad med melodifestivalsflaggor. Det är väl antagligen allt jag kommer att märka av det hela fram tills jag slår på tv:n på lördag. Men jag vet om det i alla fall.
Vuxendag
Jag gick upp för mig extremt tidigt för att sedan åka till skolan på en grej som visade sig vara avklarad på några minuter. Men då kan man ju tänka sig att jag skulle kunna få mycket gjort under resten av dagen. Och ja, hittills har jag hunnit klara av en veckas hushållssysslor, ett besök på bibblan, planeringschattande och bokning av biljetter, lite mejlande och så har jag till och med kostat på mig att se på super-G på tv.
Nu säger ni att det där ju bara var det hushållsnära och administrativa arbetet samt något slags nöje, och var är jobbet mitt i allt detta? Då säger jag att en normal vardag brukar jag komma igång med sådant vid 17-tiden eller så. Jag har alltså mer än en hel arbetsdag kvar fortfarande. Den här dagen har onekligen potential att bli en riktig vuxendag. Det är lite som prao, eller något.
Jag kanske till och med får för mig att gå och lägga mig före midnatt! Men dessförinnan ska jag förstås se på Rapport med A-ekonomi.
Nu säger ni att det där ju bara var det hushållsnära och administrativa arbetet samt något slags nöje, och var är jobbet mitt i allt detta? Då säger jag att en normal vardag brukar jag komma igång med sådant vid 17-tiden eller så. Jag har alltså mer än en hel arbetsdag kvar fortfarande. Den här dagen har onekligen potential att bli en riktig vuxendag. Det är lite som prao, eller något.
Jag kanske till och med får för mig att gå och lägga mig före midnatt! Men dessförinnan ska jag förstås se på Rapport med A-ekonomi.
måndag 2 februari 2009
Solljussamlande
Sådär, idag har det sett ut som jag vill ha det: soligt, frostigt, blått. Ja, rätt generellt färggrant. Eftersom jag sett nytt igår kunde jag idag njuta av en favoritpromenad och titta på snygga hus mot blå himmel, blå älv mot blå himmel och allting annat som såg så fantastiskt bra ut mot den här sanslöst blå himlen.
Piggt hus och blå himmel.
Lite frostigare blått, men solen värmde faktiskt ändå.
Det här paret flöt stillsamt ut mot älven, och kanske senare mot havet?
Hemma lyste solen på färgglada tulpaner, dock inte mot blå bakgrund.
Piggt hus och blå himmel.
Lite frostigare blått, men solen värmde faktiskt ändå.
Det här paret flöt stillsamt ut mot älven, och kanske senare mot havet?
Hemma lyste solen på färgglada tulpaner, dock inte mot blå bakgrund.
söndag 1 februari 2009
Ingen match utan snödrivor
Göteborgskusinen har visserligen redan rapporterat att hon sett snödroppar i år, men när jag själv såg de första för säsongen blev jag visst ändå så till mig att jag inte kunde hålla i kameran ordentligt. Kan vi säga.
Utsiktstoppen: "Utsiktsplats" i Vasastan
När jag var uppe i Landalabergen och stod och tittade på kartan upptäckte jag något som är helt obegripligt att jag inte har sett tidigare, som jag har studerat kartorna över Göteborgs innerstad! Bara en kort bit därifrån, och också bara en kort bit hemifrån mig och nära gator jag promenerat på ett antal gånger fanns en liten grön, nästan rund yta på kartan, benämnd "Uts.pl.", vilket absolut var fullt läsbart. Det finns ingen rimlig förklaring till att jag inte har sett detta tidigare.
Givetvis gick jag omedelbart dit. Men speciellt efter utsiktsupplevelserna jag precis haft var det här en besvikelse. Utsikten var ganska dålig, till och med så här års. Att platsen är utsatt som utsiktsplats på kartan, när så många mycket bättre ställen inte är det, är ju nästan lika konstigt som att jag inte lagt märke till den på kartan förut. Att jag inte lagt märke till den i verkligheten är ändå ganska förklarligt, insåg jag snabbt.
Kanske ville man bara fylla kartytan med något. Tja, då kunde de väl ha skrivit dit namnet på parken, för en park, eller kanske snarare lekpark, är väl mer vad det är.
Utsikten. Och inte minst parken. Den låg förstås i skugga här och kom säkert inte heller till sin rätt idag.
Lite intressant var det ändå här. Utsiktsplatsen befann sig nämligen uppe på en liten stenplattform, som man kom till efter att ha gått in genom en järngrind och krånglat sig runt lite buskar och uppför en extremt smal stentrappa. Sådant gillar mitt barnsliga och sagotörstande jag. Det var också behållningen med den här tydligen namnlösa utsiktsplatsen.
Utsiktstornet. Med klotter, givetvis.
Grinden. Med gnissel, givetvis!
Jag ska väl sätta lite poäng ändå:
Personliga erfarenheter av platsen: [2]
En poäng för järngrinden och en för stentrappan.
Tillgänglighet: [5]
Lättare än man tror att komma till. Stället bara ligger där, det gäller bara att fatta vad det är man ser.
Utsiktskvalitet: [2]
Ja, någonting ser man ju ändå.
Trängsel: [3]
Jag slogs faktiskt om utrymmet med ett par av folket som var uppe vid vattenreservoaren tidigare, men här vann jag! Annars var det hyfsat lugnt just vid det här tillfället.
Picknickmöjligheter: [1]
Om man är desperat, möjligen. Det finns bänkar att sitta på till exempel.
Totalpoäng: [13]
Här kan man kanske passa på att passera på en promenad, och som park är det ett ganska intressant ställe, men utsiktsplatser finns det många bättre i närheten.
Givetvis gick jag omedelbart dit. Men speciellt efter utsiktsupplevelserna jag precis haft var det här en besvikelse. Utsikten var ganska dålig, till och med så här års. Att platsen är utsatt som utsiktsplats på kartan, när så många mycket bättre ställen inte är det, är ju nästan lika konstigt som att jag inte lagt märke till den på kartan förut. Att jag inte lagt märke till den i verkligheten är ändå ganska förklarligt, insåg jag snabbt.
Kanske ville man bara fylla kartytan med något. Tja, då kunde de väl ha skrivit dit namnet på parken, för en park, eller kanske snarare lekpark, är väl mer vad det är.
Utsikten. Och inte minst parken. Den låg förstås i skugga här och kom säkert inte heller till sin rätt idag.Lite intressant var det ändå här. Utsiktsplatsen befann sig nämligen uppe på en liten stenplattform, som man kom till efter att ha gått in genom en järngrind och krånglat sig runt lite buskar och uppför en extremt smal stentrappa. Sådant gillar mitt barnsliga och sagotörstande jag. Det var också behållningen med den här tydligen namnlösa utsiktsplatsen.
Utsiktstornet. Med klotter, givetvis.
Grinden. Med gnissel, givetvis!Jag ska väl sätta lite poäng ändå:
Personliga erfarenheter av platsen: [2]
En poäng för järngrinden och en för stentrappan.
Tillgänglighet: [5]
Lättare än man tror att komma till. Stället bara ligger där, det gäller bara att fatta vad det är man ser.
Utsiktskvalitet: [2]
Ja, någonting ser man ju ändå.
Trängsel: [3]
Jag slogs faktiskt om utrymmet med ett par av folket som var uppe vid vattenreservoaren tidigare, men här vann jag! Annars var det hyfsat lugnt just vid det här tillfället.
Picknickmöjligheter: [1]
Om man är desperat, möjligen. Det finns bänkar att sitta på till exempel.
Totalpoäng: [13]
Här kan man kanske passa på att passera på en promenad, och som park är det ett ganska intressant ställe, men utsiktsplatser finns det många bättre i närheten.
Utsiktstoppen: Landalabergen
Det var sol och söndag och äntligen läge att ta med sig kameran ut. Fast så här års finns det ju egentligen inte mycket att fota ute. Såvida man inte hittar ett nytt, spännande ställe kanske? Och efter att ha bloggat om utsikter igår och sett skidåkare skejta uppför backar idag kände jag att mina ben ville ta mig uppåt. Faktiskt fanns det ett område i närheten som passade alldeles ypperligt för den här dagen, nämligen Landalabergen, där jag mest bara har passerat lite snabbt fram till idag. Så dit styrde jag stegen.
Där fick jag snabbt syn på ett intressant torn som stack upp över buskagen, och som jag efter lite googlande inser är ännu något slags vattentorn. Vad snygga de är i Göteborg! I alla fall om man kunde bortse från allt klotter.
Jag var inte precis ensam om att ha sökt mig upp till Landala vattenreservoar denna eftermiddag. För att kunna fota och titta på utsikten från de bästa ställena fick man nästan stå på kö, men solen värmde skönt så det var mest trevligt att stå ute på klipporna och ta det lugnt.
Tänk om man skulle bo här. Och kunna kliva ut genom den här tjusiga dörren ...
... för att mötas av den här kanske ändå snäppet tjusigare utsikten!
Utsikten var nog över genomsnittet även för denna stad, speciellt utan grönska på grenarna. Extrapoäng för att man härifrån faktiskt ser mitt fönster. Hmm, det måste ju betyda att man även ... ja, väl hemma inser jag att jag har tittat mot den här utsiktsplatsen i stort sett varje dag under ett års tid utan att den för mig har varit mer än det enda spår av natur man kan skymta från mitt rum. Nu när jag vet kan jag plötsligt också se toppen på vattentornet. Å andra sidan tog det ju tio månader innan jag fattade att jag kunde se Lisebergstornet från mitt fönster, så jätteunderligt är det ändå inte.
Nänä, inga pilar här inte. Ni får hitta det själva!
Mys- och mystikfaktorn sänktes förstås av närheten till fula höghus, närvaron av en massa klotter och skräp samt förstås trängseln. Antagligen är det lite mer spännande här om man går hit vid något annat tillfälle än en solig söndagseftermiddag.
Och så poängen:
Personliga erfarenheter av platsen: [3]
Tillgänglighet: [4]
Utsiktskvalitet: [4]
Trängsel: [2]
Picknickmöjligheter: [3]
Totalpoäng: [16]
Den låga poängen förvånar mig lite, med tanke på vilket intressant ställe det ändå är. Tillgängligheten är antagligen platsens stora för- och nackdel. Hade det inte varit så skräpigt och söndersprunget hade det varit väldigt fint här. Men det är definitivt ett ställe värt att återkomma till.
Där fick jag snabbt syn på ett intressant torn som stack upp över buskagen, och som jag efter lite googlande inser är ännu något slags vattentorn. Vad snygga de är i Göteborg! I alla fall om man kunde bortse från allt klotter.
Jag var inte precis ensam om att ha sökt mig upp till Landala vattenreservoar denna eftermiddag. För att kunna fota och titta på utsikten från de bästa ställena fick man nästan stå på kö, men solen värmde skönt så det var mest trevligt att stå ute på klipporna och ta det lugnt.
Tänk om man skulle bo här. Och kunna kliva ut genom den här tjusiga dörren ...
... för att mötas av den här kanske ändå snäppet tjusigare utsikten!Utsikten var nog över genomsnittet även för denna stad, speciellt utan grönska på grenarna. Extrapoäng för att man härifrån faktiskt ser mitt fönster. Hmm, det måste ju betyda att man även ... ja, väl hemma inser jag att jag har tittat mot den här utsiktsplatsen i stort sett varje dag under ett års tid utan att den för mig har varit mer än det enda spår av natur man kan skymta från mitt rum. Nu när jag vet kan jag plötsligt också se toppen på vattentornet. Å andra sidan tog det ju tio månader innan jag fattade att jag kunde se Lisebergstornet från mitt fönster, så jätteunderligt är det ändå inte.
Nänä, inga pilar här inte. Ni får hitta det själva!Mys- och mystikfaktorn sänktes förstås av närheten till fula höghus, närvaron av en massa klotter och skräp samt förstås trängseln. Antagligen är det lite mer spännande här om man går hit vid något annat tillfälle än en solig söndagseftermiddag.
Och så poängen:
Personliga erfarenheter av platsen: [3]
Tillgänglighet: [4]
Utsiktskvalitet: [4]
Trängsel: [2]
Picknickmöjligheter: [3]
Totalpoäng: [16]
Den låga poängen förvånar mig lite, med tanke på vilket intressant ställe det ändå är. Tillgängligheten är antagligen platsens stora för- och nackdel. Hade det inte varit så skräpigt och söndersprunget hade det varit väldigt fint här. Men det är definitivt ett ställe värt att återkomma till.
Sköna söndag
Det är lätt att tro att SM-skidåkning ska vara lite tråkigare att titta på än världscuptävlingar, men som omväxling är det perfekt. Jag är van vid att heja på alla svenskar och har många, många favoriter, så en sådan här dag kan jag ju knappast bli annat än glad och nöjd.
Och det är förresten den bästa sortens vintersöndag med massor med sport på tv, sol och lite lätt kallt ute och tillräckligt med ledig tid för att man själv ska hinna njuta av allt!
Februari har börjat bra i år.
Och det är förresten den bästa sortens vintersöndag med massor med sport på tv, sol och lite lätt kallt ute och tillräckligt med ledig tid för att man själv ska hinna njuta av allt!
Februari har börjat bra i år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)