Varvet idag

För att vara en helt oerfaren göteborgsvarvsåskådare kände jag mig ganska strategisk när jag valde att bege mig till Valand för en första titt. Där borde det vara mycket folk och god stämning, tänkte jag, samtidigt som man hade utsikt åt flera håll och också kunde se löparna passera två gånger. Det var inte dumt tänkt. Då jag placerade mig framför en stor högtalare fick jag dessutom känna på lite dunkande puls. För övrigt hade jag ovanligt bra tajming, då jag kom fram två minuter innan de första löparna var där.

Sedan fick jag sällskap av två oerhört coola brittiska män, vilket gjorde att jag snart övergav min plan på att fortsätta vidare och spana in fler delar av banan. Den ena av männen hade förresten mig som något slags ryggstöd, så då hade det ju varit taskigt att bara dra, liksom. Och de var underhållande där de stod och kommenterade till exempel musiken. Jag höll med om att den var skräp, bortsett från några enstaka låtar då och då, men till min stora förvåning sade britterna att det var när det kom typiskt svenska låtar på svenska (typ dansband och schlager) som det blev bra.

Utöver det tittade vi på löparna förstås. Vid just den delen av banan hade de flesta hunnit bli lite lagom slitna, men jag var förvånad över hur fräscha väldigt många ändå såg ut, och hur få det var som inte sprang med god fart. Sedan är det alltid fascinerande att det finns folk som tydligen inte tycker att det är jobbigt nog som det är att springa en halvmara, utan krånglar till det med tunga, varma, obekväma eller opraktiska kläder och prylar. Men, det är klart, de får ju lite extra uppmärksamhet på grund av det. Många av de andra löparna verkade för övrigt lite missnöjda med publikens insats, för de lade en del energi på att försöka få åskådarna att klappa och heja mer. Och det är väl rätt. Där stod vi helt slappt och bara glodde, och fick till och med gratis godis att fylla fickorna med. Å andra sidan hade väl de flesta löparna ställt upp frivilligt, hoppas jag.

Jag tittade ganska noga på de första ungefär 25000 löparna som passerade, och ett par någorlunda kända ansikten hann jag i alla fall lägga märke till. Sedan tyckte jag att det var dags att röra på mig, och då först kände jag av att jag inte precis var klädd för att stå ute i 13 grader och blåst i en och en halv timme. Men det var soligt och vackert i alla fall, lagom mycket trängsel, ungefär lika trevligt som Svenska Skidspelen och faktiskt kanske snäppet intressantare (i alla fall sett till det sportsliga) än Vätternrundan.

De två kenyanska tätlöparna på Avenyn efter att ha varit vid Götaplatsen och vänt. Jodå, man kan se dem (mitt i bilden) om man har ögon inställda på att uppfatta mycket små detaljer. Eller om man klickar på bilden för förstoring.

En massa folk på Avenyn.

Här luktade det väldigt mycket sportdryck.

Varvet i morgon

Även om jag nu lever ett aktivt liv så är jag definitivt inte så aktiv att jag tänker ge mig på vansinnigheter som att springa Göteborgsvarvet. Däremot kan jag tänka mig att gå ut och titta lite ("jag tittar hellre på", som mitt 15-åriga jag tydligen sade några gånger, eftersom jag sedan fick höra det till leda när jag var med mina killkompisar). Några ska ju göra det också. Det hade förstås varit roligt att ha några bekanta bland deltagarna, så att man hade någon särskild att titta efter och heja på, men det får gå ändå.

Jag har inte heller direkt någon erfaren person att fråga om vart jag ska bege mig och hur jag ska bete mig för att optimera åskådarupplevelsen, så jag kör väl min vanliga "kan själv"-metod. Det brukar funka rätt skapligt ändå. Nu har jag varit inne på Göteborgsvarvets webbplats, skrivit ut en hopplöst otydlig karta (som jag nog ändå klarar mig med eftersom jag numera har memorerat kartan över Göteborgs centrala delar), kollat upp starttider och antecknat lite vilka orkestrar jag kan förvänta mig att hitta på olika platser.

Sedan är det väl bara att ta kameran och cykeln och driva runt lite. Det blir säkert trevligt.

Inte rastlös, bara aktiv!

Igår, efter att jag hade pratat lite om vad jag hade haft för mig under den gångna helgen, sade någon "vad aktiv du verkar vara", med en lätt imponerad ton i rösten. Han skulle bara veta hur mycket en sådan liten kommentar betyder!

Det vore en sak om till exempel min mamma sade något sådant, vilket hon väl också kanske har gjort, men då tolkar jag det givetvis som "aktiv i jämförelse med den slöfock jag har varit i stort sett sedan jag tog studenten". Men när en ny bekantskap tycker att jag verkar leva ett aktivt liv, då har han ju jämfört mig med sig själv (vilket i och för sig inte säger så mycket om man inte känner honom och vet att han är helt normal eller så) och med folk i allmänhet.

Och när folk börjar bli lite avis på mig för saker jag har gjort och fått vara med om känns det faktiskt ganska bra. Det betyder också något, även om mitt huvudmål förstås inte är att bli precis som alla andra eller göra sådant som andra blir imponerade av, utan egentligen bara att ha roligt för min egen skull. Men om andra tycker att mitt liv verkar vara värdefullt, då är det väl kanske också det.

Viktiga uppdateringar

Ett par korta uppföljningar så här på kvällskvisten:

• Ni minns kanske den särskrivna skylten på institutionen för svenska språket? Idag kom vi på att det bara var att gå fram och ändra, och så blev det alltså korrigerat (nej, här blir det inget bildbevis, men det behövs väl knappast?). Sedan visade vi det nöjt för vår grammatiklärare när han kom förbi.
  
• Vindsfönstret i huset mittemot är fortfarande öppet. Förvånande nog har jag inte sett några fåglar flyga in och ut genom det än.
  

Efter att ha fått berätta det kan jag nu lugnt gå och sova.

Uteliv

Det har hänt något med mig. Nåja, det verkar hända en hel massa hela tiden med mig, om man ska vara noga. Men håller jag på att byta personlighet? Betyder det att jag måste byta vänner också? Eller kommer de jag har att tycka bättre om mig med min nya personlighet? Eller, eftersom de flesta kände mig när jag var 19, kanske de börjar känna igen mig? Nej, så här har jag baske mig aldrig varit!

Vad det nu än beror på, så är det nu så att jag inte vill gå hem när jag är ute om dagarna. Jag trivs utomordentligt väl med mitt boende, jag har alltid saker att sysselsätta mig med hemma och jag blir aldrig uttråkad, men så fort jag har varit ute någonstans på sistone så har jag ändå verkligen dragit benen efter mig när det har varit slut på aktiviteter och dags att vända hemåt.

Jag hittar på omvägar jag bara måste ta, tvingar mig att cykla onaturligt sakta (det vill säga långsammare än det snabbaste jag orkar) eller sätter mig på en parkbänk någonstans för att titta på folk. Titta på folk! Hade inte jag folkskräck?

Det kan naturligtvis vara det fina vädret som gör att jag vill stanna ute lite extra länge. Å andra sidan har jag aldrig gillat att vara i solen. Det kan vara det att jag har fått bättre kondition av allt promenerande och cyklande sedan jag flyttade hit som gör att jag inte tycker att jag har promenerat färdig när jag har gått en runda. Det tror jag nästan lite på. Men även om man inte är trött i benen kan man ju bli less på att ränna omkring på trottoarer och gatsten!

Kan det kanske faktiskt vara själva Göteborg som är orsaken till min personlighetsförändring? Bara en sådan sak som att folk så gärna ger en tips och råd och är glada och trevliga och hälsar och ger en komplimanger gör ju att man måste älska den här stan. Men ändå, kan det ändra ens personlighet på bara fyra månader? Jag begriper det inte.

Så mycket liv för något så dött

I september förra året, precis innan jag bytte liv och blogg, skrev jag ett obegripligt långt inlägg om ett frisörbesök. Jag trodde att det skulle tråka ihjäl alla som läste bloggen, men det kom att bli ett av mina mest kommenterade inlägg någonsin (räknat i alla sorters kommentarer), tillsammans med ett inlägg om dammsugarmunstycken som jag skrev en gång för länge sedan. Vad roliga ni är.

Eftersom det alltså verkar vara vad ni vill ha så kommer här en nästan lika lång uppföljare. För nu har jag varit och klippt mig igen (eller, nu är det klippt igen, som man frestas att säga så här i ordvitsarnas huvudstad).

Jag har som vanligt gått och dragit på det där frisörbesöket, men då jag nu dessutom var ny i stan och inte alls visste hur jag skulle lyckas välja rätt frisör (om det nu fanns en sådan), så blev det ännu svårare än vanligt att komma iväg. Men idag bestämde jag mig i alla fall för att fixa mig en klipptid. Och för att inte hinna slingra mig ur löftet till mig själv valde jag helt enkelt att gå till den frisör som befann sig allra närmast. Det visade sig att hon hade både studentrabatt och tid direkt, och jag tyckte att det var lika bra att få det avklarat, så jag slog till.

Att "droppa in" var en ny erfarenhet för mig, och det skulle inte bli den enda nya erfarenheten den här dagen. Först och främst brukar jag verkligen göra vad jag kan för att slippa prata när jag är hos frisören, men idag var det jag själv som nästan omedelbart drog igång ett livligt samtal. Visserligen kändes det en aning obehagligt att hon ställde så många frågor om mig och mitt liv, liksom att hon (precis som den förra frisören, hon som snarare var försäljare) klämde in mitt förnamn lite här och var när hon pratade, men annars var det bara trevligt. Och väldigt snabbt avklarat.

Kanske var det just mitt pratande som distraherade henne? När jag senare kom hem och såg mig i spegeln blev jag nämligen förvånad över vad jag såg. Håret var snyggt klippt och precis som jag ville ha det, sånär som på en liten detalj. Det var klart längre på ena sidan.

Jag tittade, och tittade igen. Jag brukar ändå ofta stå lite konstigt, om det nu inte är så att jag dessutom faktiskt har olika långa ben, så det skulle ju kunna vara jag som var sned. Jag gick och avbröt Lånesyrran och hennes kompis i deras pluggande. Det var ju viktigt. Och de höll med. Håret var olika långt på höger och vänster sida. Så kunde det givetvis inte få vara.

Där fick jag för att jag valde den närmaste frisören (jag borde kanske ha gått mer efter de råd jag faktiskt fått, till exempel här)! Å andra sidan hade jag ju lika nära tillbaka den andra gången. Och den tredje, som det också blev, eftersom frisören inte hade tid att åtgärda sitt misstag förrän ytterligare en stund senare. Dock var stämningen hela tiden god, jag varken klagade eller anklagade och hon tog inte illa upp, utan vi fortsatte att leka kompisar i några minuter till (och hon kom fortfarande ihåg mitt namn).

Så det var alltså första gången jag har vågat klaga på en tjänst, även om jag nu inte riktigt klagade. Men tillbaka gick jag. Säg grattis till mig.

Sommartider hejsan och hallå

Vilken tur att pingsten var så tidig nu när sommaren också är det. Då kan vi ju fira midsommar på nationaldagen och sedan ha högsommar i tre månader.

Jag har förresten haft med mig kameran i grönskan hela helgen.

I fredags i Botaniska trädgården:




Igår vid Humanisten, Göteborgs universitet:



Idag på Liseberg:

Liseberg

Liseberg är nog faktiskt den enda nöjespark jag vet som jag är intresserad av att gå på överhvudtaget. Kanske är det för att jag faktiskt förknippar den med nöjen, trots att jag inte alls vill testa en massa yrselframkallande åkattraktioner. Och nu bor jag ju obegripligt nog på cykelavstånd därifrån, så jag kan ta en tur dit när jag vill. Faktum är att nu ska jag åka dit nästan så fort jag har tid över och det antingen är fint väder eller händer något speciellt där, för jag har köpt årskort. (För övrigt är det antagligen mitt första årskort någonsin av någon sort. Jag har aldrig ens behövt åka buss till skolan eller något sådant.)

Och jag måste ha fått en knäpp, för jag gick där i tre timmar idag och hade saker att göra hela tiden, fast jag inte var överallt, fast jag inte gick på restaurang eller ens satt ner medan jag åt min glass och fast jag alltså inte ens åkte pariserhjulet.

Dock var jag inne på Evert Taubes värld, och det ångrar jag inte det minsta. Det var en riktigt bra utställning, eller föreställning eller vad det nu kallas. Visst hör det till allmänbildningen att ha lite Taube-koll, så alla borde spana in det här, och faktum är att jag tror att till och med en och annan stencool tonåring skulle kunna tycka att utställningen är helt okej. För att bli glad av den räcker det nog egentligen att man gillar Pirates of the Caribbean eller Håkan Hellström eller Västkusten eller havet ... eller något.

För övrigt var det en absolut perfekt dag för att gå på Liseberg. Det var precis lagom varmt, jag noterade att folk äntligen hade plockat fram lite mer färgglada kläder, det var trädgårdsutställning och trevlig musik (jag höll mig främst till pensionärsaktiviteterna ser ni), det doftade blommor och popcorn överallt, till glasskioskerna var det långa köer (hur man nu kan tycka att det är perfekt) och från luften hördes här och var ett karaktäristiskt iiiiiiiiiiiiiiiiihhh!


Jag varken spillde glass på mig, blev påkörd av några barnvagnar eller fick fågelskit i huvudet. Mycket mer lyckat kan det knappast bli.

Jag fortsätter att förvåna mig själv.

Hägg och syren

Det där "mellan hägg och syren" finns väl knappast. Det säger jag varje år nuförtiden, och det verkar bli mindre och mindre skillnad mellan perioderna de blommar. Visst, på sina håll är häggen på väg att blomma färdigt medan syrenen just har slagit ut, men någon vidare lång semester blir det inte för den som tar ledigt från häggens första dag till syrenens sista.

Förresten, ibland pratar vi ju om hur trevligt det vore att kunna spara dofter till senare tillfällen. Fast när det gäller blomdofter som just hägg och syren, som hör till de bästa dofter jag vet, så fungerar ett bra doftminne nästan likadant. Tar jag bara ett skapligt bra foto av exempelvis en syren så känner jag verkligen doften när jag sedan tittar på bilden.

Tack för maten

Studentsnålheten har nu gått så långt att jag har lärt mig att låta mig bjudas på fika och mat ute av andra än de allra närmaste, helt utan dåligt samvete. Jag bara tackar och tar emot, och tänker att jag väl någon dag i en avlägsen framtid ska bjuda igen.

Nu slog det mig att jag idag dessutom helt omedvetet kom på ett knep som ger till exempel sådan gratis mat. Man ser till att umgås med människor som av någon anledning tycker om att ha en med. När de sedan föreslår något som kostar pengar så är man bara lite extra motsträvig, och till slut gör de nästan vad som helst för att övertala en och erbjuder sig därför att betala. Klart!

Så nu har jag varit på turkisk restaurang med en gammal barndomskompis och hennes, för mig tidigare helt okända, kollegor. Vem som känner mig någorlunda bra hade kunnat tro det? Inte jag i alla fall. Wow.

Pinglan är en sådan kompis som är bra att ha för att få lite extra skjuts på livetlevandet. Även bortsett från att hon har pengar, menar jag. Hon kommer till Göteborg, tar med sig strålande väder, ringer och meddelar när och var jag ska dyka upp, köper ytterligare några par skor och drar med mig på sådant jag inte skulle komma på själv. Sådana kompisar behöver man ju. Och jag har inte ens ansträngt mig. Fy på mig.

Som en dröm

Det känns en aning overkligt när jag cyklar hem från en föreläsning en ljummen försommarkväll, inte bara för att det inte ens är mitten av maj än, utan också för att det är Avenyn jag åker på. Avenyn! I Göteborg! Och det är blommor och sommarklädda människor och skön stämning. Till och med solen är kvar uppe när jag åker hem från kvällskursen numera.

Det tänkte jag på medan jag ganska lugnt trampade hemåt.

Jag var lite tidigare än vanligt också, dels för att föreläsningen slutat tidigt, dels för att jag inte hade stått kvar och pratat med folk efteråt som jag brukar göra annars.

Så kom jag hem till Haga, där det var nästan lika overkligt härligt och fint. Och tro det eller ej, gående emot mig där på gatan kom han igen!

Svettigt

Sedan några dagar är det enligt meteorologisk definition sommar i den här delen av landet. Fast det är väl ingen som egentligen går efter det?

Efter att ha varit ute i solen på förmiddagen insåg i alla fall till och med jag att det var för mycket att ha jacka på sig, så den lämnade jag hemma när jag gick och handlade på eftermiddagen. Då började också benen klaga över värmen. Så det är väl hög tid att stryka alla kjolar och klänningar som nyligen fraktats hit eller köpts nya inför sommaren. Och så får jag lite mer att ordna med som inte har det minsta med mina studier att göra. Det känns förresten ändå som en sådan dag idag. En fixardag.

Man kan kanske undra hur jag hinner blogga så mycket just då. Men det vet väl alla att det är när man har mycket att göra som man hinner mycket. Och folk skulle bara veta hur mycket jag egentligen gör och som jag inte ens nämner!

Ah, jag börjar nog bli vuxen ändå.

Ögonblick

Ibland fattar man ändå de rätta besluten. Det är då man kan tänka bakvända "om inte"-tankar.

Om jag inte hade varit lat och lämnat in cykeln på verkstad, om jag inte hade ätit lunch lite längre än jag tänkt, om jag inte i sista minuten hade bestämt mig för att byta om till något lättare och snyggare eftersom det var så varmt och fint ute ... då hade jag inte heller mött en av mina bästa vänner mitt på Haga Nygata sedan.

Okej, det är ju inte i klass med att komma försent till båten och missa bytet till Titanic, eller att vara sen till jobbet och inte vara på plats i World Trade Center just den där morgonen. Men det var ändå första gången sedan jag flyttade hit som jag sprang på en bekant på gatan här i stora, stora storstaden. Och så var det dessutom den bästa tänkbara. Lycka.

Fast tydligen blir jag fortfarande fjorton år igen varenda gång han står framför mig, för jag lyckas alltid kläcka ur mig så konstiga och dumma saker. Jag fattar inte varför det ska behöva vara så. Hoppas att han inte blev ledsen i alla fall, för jag blev ändå så himla överraskad och glad!

Lite snack och mycket verkstad?

Mannen i cykelverkstaden var lite otäck. Stor och grå med en gigantisk mustasch. Han verkade inte alls pigg på att prata.

- Hej. Lagar ni punkteringar? pep jag nervöst.
- Ja.
- Hur mycket ko...
- Hundrasextifem!
- Och nä...
- Kom tillbaka om en timme!
- Oj! Jag som inte behöver den förrän i morgon ...
- Om en timme!

När jag kom dit med cykeln några minuter senare väntade han i dörren och öppnade för mig.

- Ställ den där och så kommer du tillbaka om en timme!
- Okej, tack ...

Jag skyndade mig därifrån. Man vill ju inte störa världens mest effektiva cykelreparatör i arbetet. Jag utgår i alla fall ifrån att anledningen till att han inte står och babblar en massa med kunderna är att han vill få saker gjorda. Eller så är han kanske väldigt bra med grejer men mindre bra med folk, och i så fall är han ändå en människa i min smak. Bara lite läskig att prata med.

Slöfock

Om man är lat lämnar man ändå in cykeln på verkstad. Det kostar visserligen en slant, men då får man lite tid över, som man exempelvis kan använda till att reklamera sina tågbiljetter och därmed förhoppningsvis också få tillbaka lite pengar. Då kanske det går ungefär jämnt upp.

Annars var jag nästan så lat att jag tänkte strunta i biljettkrånglet. Jag menar, jag kom ju ändå fram dit jag skulle och när jag skulle. Fast samtidigt vill jag inte låta dem lura mig på min sittplats och slippa besvär. Och någon måtta får det ändå vara på lättjan. Det är ju bara maj än!

Dags att prioritera igen

Mest av allt vill jag bara slappa. Promenera i solen, läsa några av alla böcker som ligger och väntar på mig, skriva lite själv, utforska fler roliga platser i närheten och sådant.

Fast det fattar jag ju att man inte bara kan göra så där utan vidare. Inte hela tiden i alla fall. Men i så fall vill jag ägna min tid åt att plugga, sköta mina hushållssysslor och besvara mejl.

Jag vill i alla fall inte laga punka på cykeln, reklamera tågbiljetter och rensa avlopp. Det känns bara så oerhört onödigt. Ändå är det just nu alldeles absolut nödvändigt. Blä.

Platt bak

Jag har visst tekniken emot mig idag. Först satt jag hela förmiddagen och första halvan av eftermiddagen och fixade med diverse datorrelaterat krångel, medan solen sken ute och jag hur tydligt som helst kände att livet var på väg att dra vidare utan mig.

Till slut kunde jag ändå slita mig från datorn och bestämde mig för att ge mig ut på jakt efter fina naturmotiv att fota. Jag hämtade min cykel, som jag inte använt på en vecka eller så, kollade läget och kom fram till att allt var som det skulle med den. Jag är alltid lite nervös annars när jag går ner på gården, eftersom jag inte vet vad som väntar mig. Är cykeln alls kvar? Har den klarat allt krossat glas den ständigt utsätts för på gatorna här? Hittills har det alltså gått bra.

Jag hann väl cykla i sisådär fem minuter innan det plöstligt började dunka i bakhjulet (också detta skedde precis när jag var på väg över en stor väg!). Punka. Jaha.

Det lite, lite lustiga i sammanhanget är att jag i helgen faktiskt tänkte just på punkteringar. Vi såg en liten kille som hade punka på sin cykel och jag tänkte flyktigt att om jag skulle råka ut för det skulle jag nog inte kunna fixa det själv. Visst, i teorin vet jag väl hur man gör, och jag har förstås sett på några gånger när andra har lagat trasiga slangar, men det var länge sedan. Och så tröstade jag mig själv med tanken att om det inte har hänt på så många år så behöver det ju inte hända något nu heller, precis när jag är ensam i den här stan.

Ha!

På tillbakavägen gick jag förresten förbi två cykelverkstäder. Egentligen fattar jag inte varför jag inte bara gick in med cykeln, för jag måste ju ha den i ordning till på torsdag, och innerst inne vet jag precis hur det kommer att bli när jag själv försöker vara duktig. Fast det tar verkligen emot att lämna in cykeln för en sådan bagatell, inte bara för att det här väl är någonting man bör klara av vid min ålder, utan också för att det är en så otroligt onödig utgift (speciellt efter den där gröna sommarklänningen jag köpte sist i lördags ...).

Men måste det nödvändigtvis vara bakdäcket?

Blandade tankar efter en helg i Småland

Så var jag tillbaka i Göteborg då. Hemma i Göteborg. Det var ju faktiskt första gången jag kom hem till den här staden, och faktum är att det kändes väldigt bra när tåget närmade sig stationen. Visserligen hade resan varit av det mer kaotiska slaget (även om det var en liten tröst att få komma fram tio minuter före tidtabellen!), men jag tror inte att det enbart var det som gjorde att jag tyckte att det var så skönt att få traska hemåt på de lugna gatorna, medan kvällssolen lyste över husen och kanalen och fåglarna sjöng sina göteborgska visor. Nej, jag kände mig som hemma på riktigt.

Dessförinnan hade jag också haft en riktigt bra helg. Och jag fick mig en rejäl dos av skog och sjöar och grönska, så att jag överlever på gatsten fram till midsommar eller så.


Jag och resten av familjen sov på vandrarhem, och för första gången på många, många år delade jag ensam rum med Lillebror. Det var för övrigt ett mycket intressant rum, där det förutom en garderob fanns två små skrubbar i hörnen bredvid våra sängar. Vid sidan av Lillebrors säng fanns en skrubb vars insida kan beskådas på bilden nedan.


Titta bara! Ett sött litet fönster med morgonsol och fantastisk sjöutsikt. Och en pall att sitta och filosofera på, eller varför inte att författa storverk på?

I skrubben på min sida fanns varken fönster eller pall. Inte ens några krokar att hänga kläder på. Jag undrar vad man ska göra i den.

Även resten av huset var intressant. Förutom världens mest knarriga trätrappa fanns där en gästbok som vi inte skrev i, för nog räcker det väl att man betalar för sig (annars är jag dock en ivrig försvarare av gästböcker, så det hade inget med det att göra)? Vad som däremot inte fanns var fungerande lampor i trappan och i hallen på övervåningen. I kombination med en dörr som tvärstängde sig själv med ett brak så fort man öppnat den, blev det en mycket mörk hall att försöka ta sig fram genom när man skulle smyga till sitt rum mitt i natten (medan folket som hörde till terräng-SM låg och snarkade och gjorde andra ännu hemskare ljud i rummen bredvid).

På nedervåningen fanns det en handikappanpassad toalett. Dock kunde den tydligen inte samtidigt vara anpassad till normallånga stående personer, för så här lågt satt spegeln över tvättstället (jag inser att bilden skulle kunna vara manipulerad, men det där var ungefär vad jag såg när jag stod och borstade tänderna).


Värsta "dagens outfit"-fotot! Väskan på bilden är förresten inte min necessär, om nu någon skulle tro det. (Och nu har tragiskt nog axelremmen på den lossnat. Med en duns störtade väskan till marken mitt ute på ett övergångsställe på hemvägen igår. Lyckligtvis var gubben grön ett tag till, så jag hann plocka upp väskan utan att bli överkörd, och tack och lov var jag nästan hemma.)

Igår fick jag hänga med kusingänget på loppis i Moheda. Det var en ny sorts upplevelse för mig. Och fast jag shoppat sönder min redan fallfärdiga studentekonomi på lördagen inne i Växjö, kunde jag inte låta bli att också köpa ett par böcker. Men de kostade i stort sett ingenting.

På bilden syns rusningen när öppningssignalen kom.


Är det här bilden av snåla smålänningar som girigt kastar sig över allt billigt? Nja, jag hörde faktiskt folk tala både tyska, danska, norska och engelska därinne, så det verkar vara ett populärt söndagsnöje överhuvudtaget. Fast det var förstås bara en av höjdpunkterna under en mycket händelserik och trevlig helg.

Dessutom hade vi finfint försommarväder!

Väskan packad

Jag insåg att sedan jag flyttade till Göteborg i mitten av januari har jag inte lämnat stan. Men idag är det dags. Och det är inte vilken utflykt som helst jag ska ut på. Nej, jag ska åka till stora, skogiga, härliga Småland!

Hur ska ni ha det?

Nu har jag ägnat en god stund åt att vara snäll och fylla i en enkät om svenska tv-program. Jodå, man får göra det fast man inte har någon tv.

Men sådant här irriterar mig alltid:

Klicka för större bild. (Rödmarkeringarna har jag gjort alldeles själv.)

Specialinlägg tillägnat Pinglan

Ett litet internt skämt bara. Pinglan, du vet vad du ska kolla efter, va?

Senaste nytt om firandet

Jodå, jodå, här är jag. Ni börjar förstås undra om jag har firat sönder mig totalt här nu, men det är lugnt. Fast lite har jag i alla fall hunnit med de senaste dagarna. I söndags var jag till exempel på mitt livs första after work. Eller "after play", som det så fyndigt kallades, med tanke på Vetenskapsfestivalens speltema.

Igår var Pinglan på besök över dagen, och vi riktade in oss på shopping. Underligt nog, med tanke på hur ointresserad jag är av att köpa skor, så gick vi mest i skoaffärer. Och nästan ännu underligare nog, med tanke på att jag verkligen behöver minst ett par nya skor och Pinglan redan har mängder, så var det hon som ändå hittade några att köpa. Själv köpte jag bara helt onödiga klädesplagg som inte ens kändes särskilt somriga. Jag som ville ha en härlig sommarklänning! Å andra sidan är det ju riktigt somriga kläder man (i alla fall jag) alltid köper, och sedan blir det för kallt att ha dem i alla fall. Faktum är att jag nog borde ha köpt en stickad tröja till de svala blå sommarkvällarna vid havet när jag ändå var igång.

Roligt hade vi i alla fall. Och varmt. Tydligen var det varmast i hela landet i Göteborg igår. Vi satt på ett torg och åt glass. Förstås. Och på kvällen var vi ute och åt massor med smaskig mat. En måndagskväll. Helt galet. Servitören var söt, det var vi överens om. Undrar om det här betyder att vi ska börja vara rivaler om samma killar igen, som på högstadietiden för länge, länge sedan? Tur för mig då att Pinglan bor i Varberg, så jag får ett liiitet försprång när det gäller Göteborgskillarna. För Pinglan är så eftertraktad att till och med en frisör hon var hos har tvingat på henne sitt telefonnummer!

Just nu är det mest min näsa som underhåller mig. Tyvärr hade jag inte rätt i år heller, när jag gick omkring och sade att min allergi hade vuxit bort. Igår lät jag nog den rätt blåsiga vinden pusta lite för mycket pollen i mitt ansikte. Blåst är inte en av pollenallergikerns bästa vänner.

Nu börjar månaden gå mot sitt slut, så då övergår firandet i helt vanligt roliga nöjen. Fast först ska det tydligen firas Valborg. Jag brukar försöka komma undan, bland annat eftersom jag är skotträdd, men Göteborgskusinen sa att nähej, bor man i Göteborg så ska det firas rejält. Jag förstår inte riktigt varför. Att man längre norrut, där det har varit mörkt och kallt i ett halvår eller så, vill fira in våren kan jag begripa, men här har det ju inte ens varit vinter. Men jaja, jag ska försöka ta mig ut på något. Om näsan tillåter och det inte blåser för mycket bara.

Från mitt fönster i lördags kväll. Träning inför sista april?

Någon där?

Jag är inte precis överförtjust i allt sådant som rör telefoni, och länge sade jag mycket bestämt att jag skulle bli den sista i min generation som skaffade mobil. Sedan fick jag en i alla fall, och det är klart, det finns ändå tillfällen när den kan vara bra att ha. Nu har jag ingen annan telefon, så då kan jag väl anse mobilen vara motiverad, och dessutom finns ju också möjligheten att meddela sig via sms. Så jag har nog vant mig nu kan man säga, även om jag inte använder min mobil särskilt frekvent (och den har fortfarande inte kostat mig ett öre!).

Men en sak gör mig galen. Röstbrevlådan.

JAG VILL INTE HA NÅGON J-A RÖSTBREVLÅDA!

Oj, vad jag tar i. Sorry. Men i alla fall. Det är lite så jag känner det.

Jag lyssnar aldrig av den. Ibland händer det att folk pratar in meddelanden, men har jag numret ringer jag hellre tillbaka direkt än kollar upp det fåniga mobilsvaret. För nio gånger av tio består inspelningen ändå bara av brus följt av ett knäpp eller ett klick. Jätteroligt, verkligen.

De flesta som känner mig vet nu detta om mig, och skickar förhoppningsvis ett sms eller ringer igen ifall jag har lyckats missa deras samtal (vilket är mycket troligt om jag är utomhus, för fast jag tycker att signalen är fasligt hög inomhus så hörs den inte alls från min jackficka, och vibrationerna försvinner tydligen också där). Annars borde jag väl ha ett meddelande som säger åt folk att inte säga något. Men då skulle de säkert höra tvärtom eller något i alla fall.

På sistone har jag dock haft mobilen avstängd en del, eftersom jag har jobbat och ändå inte skulle kunna svara. Och då får jag sväva i ovisshet om ifall jag har några missade samtal. Förutom de gånger jag får ett meddelande från röstbrevlådan om nya meddelanden. Då blir det problem. Ska jag följa mina principer och ignorera det eller ska jag ge efter för nyfikenheten och kolla upp det, eftersom jag annars kanske inte får veta vem som har ringt?

Efter en stunds velande bestämmer jag mig. Okej då, jag lyssnar av meddelandena. Den här gången. Jag ringer upp röstbrevlådan, som talar om att jag har tre nya meddelanden, jag får klockslaget för det första ... följt av tio sekunders brus innan det blir tyst.

Nästa meddelande. Kanske personen som ringde ångrade sig och kom på att det ändå vore bra att lämna ett meddelande. Ett nytt klockslag, nytt brus, den här gången lite mer bakgrundsljud och så ett knäpp. Tillbaka till tystnaden. Morr.

Ett kvar. Gissa om det också bara är skräp och slöseri med min tid och hälsa. Med mera.

Ännu mer irriterande blir det när jag inser att det sista "meddelandet" kom när jag egentligen hade kunnat svara, om jag bara inte hade glömt att slå på mobilen direkt efter jobbet. Gah! Vem var det, vem var det?

Nu lovar jag att jag inte kommer att lyssna av mitt eländiga mobilsvar igen förrän det finns en väldigt bra anledning! Den som vill få tag i mig kommer ju att kunna göra det ändå.

Mer jul i förväg

Okej, det är åtta månader kvar dit, men saker fortsätter att påminna om julen. Den här posten kan bli en liiiten, liten spoiler inför årets julhelg, men å andra sidan är det så långt dit att ni som vågar läsa kanske ändå hinner glömma den.

Igår kväll hörde jag oväsen från gatan nedanför. Det var helt klart hästskoklapper och dessutom lät det som vagnshjul som dånade mot stenläggningen. Jag tittade ner och hann precis få en skymt av två ekipage med stora svarta hästar som drog gamla täckta vagnar, också de svarta. I skymningsljuset såg det nästan lite läskigt ut, och tankarna for som vanligt iväg till någon filmscen jag sett eller möjligen fantiserat ihop.

Någon vettig förklaring måste det ju finnas, tänkte jag, för även om det är idylliskt och gammaldags i Haga så åker folk faktiskt inte häst och vagn här var och varannan dag. Kanske var det något bröllop eller någon annan sorts högtidlighet som motiverade en specialtransport? Fast helsvarta vagnar och hästar såg ju inte så där väldigt festglatt ut ändå.

En stund senare hördes klappret och slamret igen. Jag kunde inte låta bli att titta, och fick då se samma ekipage köra förbi åt samma håll som förut nere på gatan. Hm. Kanske berodde det på någon enkelriktad gata längre bort i kvarteret att de blev tvungna att köra så där?

Förbiåkandet fortsatte dock hela kvällen, och fortfarande när jag gått och lagt mig kunde jag då och då höra oväsendet dra förbi utanför. Från min nya position i sängen, och med lamporna släckta, upptäckte jag då ytterligare en märklighet. Husfasaderna bortanför korsningen var mycket starkt upplysta och lite längre bort såg jag lätt rök stiga upp mellan husen. Jag klev upp och pressade näsan mot fönstret, fast mest i bildlig bemärkelse, för jag ville helst inte ha fläckar på rutan. Jag kunde då se att det stod en vakt borta i korsningen och att det var en avspärrning där. I minnet dök en bild upp av en förbudsskylt för parkering på just den gatan gällande något datum som mycket väl kan ha varit just den 23/4. Jag såg skylten för ett tag sedan och undrade lite över den. Men nu kändes det som om det klarnade en aning. Kunde det kanske röra sig om en filminspelning? Sådant har ju hänt här i kvarteren förr.

Jag tänkte fortfarande på det när jag gick upp idag. Så när jag fick tillfälle var jag bara tvungen att gå och se efter om jag kunde hitta någon lösning på mitt lilla mysterium. På håll såg gatan ut precis som vanligt, med parkerade bilar och allt sådant. När jag kom närmare kände jag lukten av hästskit, men annars var det fortfarande inget särskilt som vittnade om gårdagens händelser. När jag tittade ordentligt såg jag dock resterna av något kornigt och vitt på marken. Fejksnö kanske?

Till slut fick jag ändå ett ordentligt svar. På en port satt en lapp med en SVT-logga, och där stod också förklaringen. Så om jag bara kan komma ihåg att titta på tv i jul, efter att nu ha vant mig av med sådant, ska jag försöka se en viss serie om Selma Lagerlöf. Jag gissar att de kommer att ha svarta hästar med i den. Vilket avslöjande, va?

Hjul är allvarliga grejer

Av någon anledning har det blivit så att små trähjul är en bristvara och därmed också något extremt värdefullt på den experimentstation där jag jobbar. Att hitta ett användbart hjul på golvet är ungefär som att snava över en guldklimp. Hjulen återanvänds gång på gång och räddas så gott det går från limrester, vilket leder till många och långa stunder av bändande, filande, hackande, täljande och pillande på dessa små träbitar.

Till slut börjar man, liksom i många andra tunga och allvarsamma yrken, lätta upp stämningen med en viss jargong. Själv börjar jag bli farlig med mina hjulrelaterade ordvitsar. Igår var det nog som värst, och den dagens arbetskamrater verkade inte riktigt uppskatta mina skojförsök.

Ett exempel:

Kollega 1: "Aaargh! Jag hatar hjulen!"
Jag (till skolelev intill): "Jaså, här står han och säger att han hatar julen. Jag tycker att den brukar vara rätt så trevlig. Man kan vara ledig och byta julklappar och så där."
Kollega 1 (surt): "Jätteroligt."

Ett annat exempel:

Kollega 2 tappar ut hjul på golvet, svär och dyker ner bredvid mig.
Jag: Nu är det hjul igen! God hjul!
Kollega 2 (irriterat): "Haha."

Är vi inte i Göteborg kanske? Jag trodde att det var sådant här som gällde här. Men jag behöver nog träna ett tag för att få lite mer finess på ordvitseriet. Jag fattade i alla fall snabbt vinken, höll tyst och återgick till hjulstädningen.

Går det bra med kort?

Jobbar, jobbar, lever livet. Huvudet fullt men sår på fingrarna. Ont att skriva. Återkommer.

Aktiv långhelg

De senaste fyra dagarna har jag haft besök av Motor-Ola och tillsammans har vi vetenskapat, turistat, promenerat och glassat järnet. Därför har jag för ovanlighetens skull knappt suttit vid min dator alls på flera dagar.

Som en liten sammanfattning av allt intressant och roligt jag har sett, hört och upplevt under helgen listar jag här några av höjdpunkterna:

Vetenskapsfestival och shopping. Vi tog en tur runt i Nordstan och till Bältespännarparken för att spana in mina kollegor på ett par av huvudarenorna. Och så låg det ju lite affärer här och var som vi kunde slinka in i. Sedan blev det glass i solen bland blommande träd och vårklädda människor på Järntorget.

Härligt senvårväder och fullt med festivalflaggor överallt på stan.

Himlaskådande. På fredagskvällen klättrade vi upp till observatoriet i Slottsskogen och fick titta på månen och Saturnus i teleskop. Tjusigt!

Robotfajtande. Under lördagen blev det bland annat ett besök på robot-SM, där vi fick se små robotar putta på varandra, och också en och annan som kunde stå väldigt stilla väldigt länge.

En robot som kanske kunde spela golf.

Djur i glasburkar, montrar och hagar. När det blivit lite väl teknikinriktat valde vi att styra kosan till Naturhistoriska museet, där vi mycket ingående studerade nästan precis allt. Bara maskarna föll oss inte i smaken av någon anledning. Sedan blev det mer glass i solen innan vi fortsatte vårt gående, men nu utomhus, upp till utsikter och djur som fortfarande levde, åt och väsnades. Okej, älgarna såg misstänkt olevande ut, men vi såg ett öra som rörde sig i alla fall.

Ett sjungande marsvin på Naturhistoriska.

Spelkväll. Efter allt promenerande vilade vi fötterna med lite sällskapsspelande hemma. Det passade ju bra med tanke på Vetenskapsfestivalens speltema. Dessutom höll vi oss främst till frågespel, för att riktigt understryka vilka kunskapstörstande typer vi är.

Föreläsningar och ytterligare museibesök. Att få betalt för att gå på intressanta föreläsningar om naturvetenskapliga ämnen är inte fy skam, så det tackade jag givetvis ja till. Två olika föreläsningar hann vi med idag, och till de saker jag lärde mig hör ett sugrörstrick som jag ska testa på jobbet i morgon. Eftersom föreläsningarna hölls på Stadsmuseet och vi hade någon timme på oss mellan dem föll det sig också naturligt att ta ett varv inne på själva museet.

Det blev alltså flera saker åtminstone delvis avbockade på min lista på väldigt kort tid där, och de här dagarna bjöd på en nästan perfekt blandning av bildning, nördighet, motion, sötsaker och sol i ansiktet. Kan ett födelsedagsfirande bli mycket mer givande?

Mer kalas!

Gårdagskvällens festligheter var förstås en höjdpunkt, men mitt firande var inte slut efter det.

Idag, till exempel, har jag besökt Konsthallen tillsammans med en av mina äldsta och bästa bevarade vänner. Sedan blev det naturligtvis fika, som det ska vara när svenskar träffas. Dessutom fick jag en present, eller om det var en skuld som betalades av, men jag säger present även om det inte var en födelsedagspresent, eller om jag ska välja att se den som det i alla fall ... Hur som helst var det inte vilken present som helst, utan hans eget seriealbum! Åh, jag är så vansinnigt stolt över honom! Och att tala om att vi hade trevligt är kanske onödigt.

I morgon är det dessutom faktiskt min födelsedag, så om jag inte ser till att ha roligt då är jag väl lite extra konstig.

"Science night" med språkträning

Efter jobbet igår var det mer jobb igen, fast den här gången planerat. Ett stort gäng gästforskare med familjer var på besök och roade sig med sina familjer och lite annat folk. Inför besöket var jag en smula nervös just för det där med att plötsligt plocka fram min stelnande engelska, men det var ingen fara. Det var ganska lugnt på min station, jag fick oväntad extrahjälp och dessutom pratade flera av forskarna betydligt mer obegripligt än jag.

Fast den som tror att jag latade mig rent språkligt bara för att jag inte behövde prata så mycket på jobbet har inte träffat mitt nya jag. Det hade nästan inte jag heller förrän igår, för jag fattar fortfarande inte riktigt vad som tog åt mig. Kanske är det bäst att jag inte går in på detaljer här, även om de känsligaste personerna sällan tittar in på bloggen. Jag nöjer mig med att säga att på det efterföljande minglet på Universeums Science night var jag egentligen väldigt ominglig (just det är i och för sig likt mig), då jag helt sonika lade beslag på en ensam, försvarslös gästforskare för resten av kvällen. Så nog fick jag prata både engelska och andra språk alltid ...

Första arbetsdagen

Jag hamnade på jobba över-stationen. Redan första dagen blev jag kvar en halvtimme längre än de flesta andra, tack vare återvinningen. Jag känner mig som vanligt folk på en gång.

Och jag klarade hela arbetsdagen bland vassa verktyg, heta limpistoler och annat skadligt utan att göra illa mig. Inte förrän jag skulle gå hem och höll på att ta upp halsduken ur ryggsäcken lyckades jag skada mig så att det började blöda.

Erbjudandena om extra arbetspass duggar tätt. Egentligen borde jag ju ta varje chans jag får att tjäna lite pengar, men nu har jag redan bokat upp varenda dag framöver med roliga aktiviteter. Hur tänkte jag? Och vad ska jag göra åt det? Hm.

Imorgon blir det extralång arbetsdag följd av festligheter. Bäst att gå och lägga sig snart, tror jag.

Botaniska - återkomsten

Sådärja, nu har jag ägnat ett par timmar åt att gå omkring och undersöka en större del av Botaniska trädgården. Fast inte kan jag säga att jag har "klarat av" stället för det, för nu kommer det ju att förändras hela tiden, så egentligen borde jag väl åka dit minst en gång i veckan de närmaste månaderna.

Här kommer lite bilder förstås. Det har hunnit hända en hel del under veckan sedan senast.






Det slog mig att jag ändå har missat en del av våren någonstans här. Jag har nu sett massor av vitsippor och andra blommor, så många att doften kändes lång väg, och jag har sett träd börja blomma och grönska, men jag har inte sett en endaste liten tussilago den här våren. Och det är ju dem jag förknippar med min födelsedagsmånad. Det känns bakvänt.

Dock, om nu det egentligen är någon tröst, stämmer bilderna jag ser framför mig, och de jag fångar med kameran, för ovanlighetens skull ganska bra med dem som brukar vara i almanackor och på vykort så här års.

Shoppingturer och kalas

Det är ganska intressant att gå på stan med olika människor. Om man dessutom väljer att mest hänga på så får man se en massa man aldrig skulle ha sett om man bara hade gått ensam eller med samma personer varje gång. Den slutsatsen drar jag djärvt efter två lördagars shoppingturer med helt olika sällskap. Förra veckan gick jag med en killkompis med mycket bestämda åsikter om allting. Då blev det inredningsbutiker, visserligen i områden jag kände till hyfsat, men ändå i en sådan mängd att det inte liknade något jag gjort tidigare.

Igår blev det kusinträff i klädaffärerna i en annan del av centrala Göteborg. Det var jag, Göteborgskusinen, Mjölbykusinen och Mjölbykusinens sambo, Sköna H. Utan att vi från början hade någon plan kom vi ändå snart att rikta in oss på klädaffärer, och då främst de butiker som låg emellan dem jag normalt skulle ha gått in i. Medan alla vi tre tjejer letade, provade och handlade följde Mjölbykusinen, som måste vara en av världens mest tålmodiga killar, med och hjälpte till. Och jag och Sköna H höll ihop och tyckte lika mest hela tiden. Mot slutet blev det lite inredningsaffärer även den här dagen, fast också de förstås nya för mig.

Därefter passade det bra med fika i Haga, och det visade sig bli någon form av födelsedagskalas för min del. Så även om det är några dagar kvar till själva Dagen har jag nu inlett firandet, som jag har tänkt ska räcka månaden ut. Jag vill nämligen inte fira på samma sätt som alla andra, för det tycker jag inte är roligt. Och roligt är väl ändå lite av poängen med att fira, har jag så här på äldre dagar börjat inse, så därför gör jag saker som passar mig. Till min stora glädje verkar mina vänner vara med på det, och jag njuter i fulla drag av livet, våren, sällskapet, alla nya platser jag får se och alla givande upplevelser som bara väller över mig.

Idag skiner förresten solen här. Så det är väl bara att ge sig ut och kalasa vidare.

Förberedelser

Förutom att jag måste träna på att skala en miljon kablar borde jag ägna helgen åt att prata engelska. På tisdag ska jag nämligen ta emot gästforskare från, vad jag förstår, lite varstans i världen. För att inte tala om mingla med dem! Iiiiihhh! Och när jag tänkte efter kom jag inte ens på när jag senast uttalade mer än någon enstaka mening åt gången på engelska.

Fast just nu är jag ändå mest uppspelt över att jag har träffat värsta kändisen. Han stod där och pratade och berättade och visade och både såg ut och lät som en helt vanlig människa. Och han gav mig en rolig magisk fisk, som jag nu längtar efter att få testa på alla jag känner. Vem kändisen var? Ingenjör Lundström naturligtvis!

Form é lätt

Det är inte jag som har hittat på titeln, som är densamma som namnet på uppgiften jag ska jobba med en del den närmaste tiden.

Jag hade nog trott att den tekniska biten skulle vara den enklaste med bilbygget för min del, för så himla kreativ kände jag mig inte när jag satt där med en träbit, ett par blompinnar, tre sugrör och lite annat småplock. Fast jag hade fel. Det visade sig nämligen att jag plötsligt har blivit helt värdokass på att skala kablar. Så det tog säkert upp halva den timme som mitt bilbygge pågick. På måndag måste jag kunna göra det snabbt och smidigt med ivriga skolbarn hängande vid mig. Hur ska det gå? Att böja sugrör och limma snyggt var dock inga problem. Jag hittade också några glittriga paljetter i en låda, så att jag i alla fall skulle komma med något litet oväntat i formgivningsväg.

Här är nu underverket jag åstadkom. Jadå, bilen funkar. Jag har till och med krocktestat den, om än oavsiktligt. Det gick bra, förutom att jag blev tvungen att limma dit motorn igen.

Gömda teknologer

Det är obegripligt hur något så stort som Chalmers kan vara så svårt att hitta. När jag letade första gången var jag tvungen att ge upp. Men då kom jag ändå från "fel" håll, så det hade inte hjälpt mycket ändå.

Andra gången gick det bättre, men ändå inte som jag hade tänkt mig. Det blev som så ofta, att vägarna i verkligheten inte stämde med den kartbild jag hade memorerat. Inte förrän på tillbakavägen. Men då visade sig förstås den väg jag tänkt mig från början vara den optimala, precis som jag trott. Det här är anledningen till att jag nästan alltid åker och kollar upp platser så här i förväg. För tänk om de inte skulle finnas där jag förväntar mig att de ska vara när jag har en tid att passa!

I fallet med Chalmers är nog förklaringen att det ligger på något slags kulle, som de bara har byggt kringelkrångelvägar över. Det är lite som med Linköping. Ska man åka dit måste man nästan alltid åka runt någonting.

Nåväl, nu har jag hittat det i alla fall.

I huvudet bilar och i väskan lim

Idag har jag varit på andra sidan, men jag kom tack och lov tillbaka helskinnad. Bara väldigt frusen och hungrig.

Med andra sidan menar jag förstås andra sidan älven. Där brukar jag ju inte precis uppehålla mig var och varannan dag, så det var lite av ett äventyr. Fast jag var naturligtvis väl förberedd med kartor och tidtabeller, så bussbyten och orienterande på industriområden och allt sådant där gick bra.

På väg till bilfabriken (utan att jag nämner några företagsnamn vet ni väl vilken, för ja, jag är ju i Göteborg) hann jag passera oräkneliga enorma parkeringar fulla med bilar. Både nya och bara nästan nya, och faktiskt även av olika märken. Jag antar att de flesta som jobbar där åker i egna bilar till jobbet, en och en i sina jätteplåtlådor. Det är förstås bekvämt, och skulle jag jobba där skulle jag nog också gärna ha det så bekvämt om jag hade möjligheten, men medan jag gick där i snålblåsten och hackade tänder blev jag plötsligt mer lik en miljöaktivist än jag någonsin varit tidigare. (Dessutom blir man väl en aning rebellisk till sinnes när man håller på att bli påkörd av tjuriga gubbar och deras medelålderskriser, fast det är man själv som har grönt ljus.)

Därför var jag till en början lite anti även på den miljö- och säkerhetsutställning jag sedan fick ta del av. Men att titta på krockade bilar och se gymnasiegossar försöka köra energibesparande i simulatorer var onekligen rätt kul. Höjdpunkten var ändå att åka tåg genom fabriken. Framför allt gillade jag alla de olika lukter jag möttes av (där också ja, men luktsinnet har faktiskt mycket stor betydelse för mig!). För ovanlighetens skull var det också en fördel att ha glasögon, då det gjorde att man slapp låna fula och obekväma skyddsglasögon.

Jag skulle här kunna rada upp mina invändningar mot diverse språkliga underligheter jag tvingades utstå, men eftersom jag är trött väljer jag att vara snäll och inse att det såklart är annat som bör ha högre prioritet på en bilfabrik än språkfrågor. (Grrhaagh!) Och att jag inte fick en endaste liten reklampryl med mig därifrån beror säkert inte alls på att de är snåla när det går lite knackigt, utan på att de värnar om miljön. Det är klart.

Nej, nu får jag ta och sluta babbla. Jag har fått i läxa att bygga en bil till på fredag. Och, det var så sant, jag fick ju i alla fall med mig en limpistol hem.

Trimma barret

Hur väljer man frisör när det finns typ åttio olika frisersalonger inom gångavstånd från hemmet, och om priset är en viktig faktor? Ska man gå runt och göra en gigantisk prisjämförelse?

Jobbigt.

Jag hade tänkt klippa mig innan jag skulle jobba, för att se lite mer välvårdad och trevlig ut, men en sådan prisundersökning kommer väl att ta ett par månader eller så. Då kan det lika gärna vänta. Jag får väl se ut som ett troll så länge. Vem vet, barnen jag ska leka med på jobbet kanske till och med gillar troll?

Skjuter jag upp klippningen ytterligare ökar dessutom mina chanser att, när jag väl lyckas bestämma mig för en frisör, på köpet få en utskällning för att jag har väntat för länge med klippningen. Jippi.

Kyrka till

Förresten, en kyrka till:

Annedalskyrkan.

Grönska och doft av jord

Jag hade bara en timme på mig, men solen sken ju, och då risken finns att det blir ont om tillfällen de kommande veckorna ville jag ändå ta vara på stunden och titta på lite blommor. Sedan råkade jag ta en onödigt lång väg, så det tog mig tjugo minuter att cykla till Botaniska trädgården. Det blev därför en mycket kort och rask promenad i grönskan. Men vitsipporna var ändå inte alltför utslagna än, så lyckas jag bara pricka in en ledig stund någon dag när solen åter skiner ska jag väl kunna titta lite längre och mer.

Doften av jord hann jag i alla fall snappa upp. Mmm, ljuvligt! Och så hade jag givetvis kameran med mig.

Göteborgare, var på er vakt!

De är här nu.

Fråga moroten

Det är meningen att jag ska kunna festivalprogrammet i stort sett utantill. Man ska kunna fråga mig allt. Själv försöker jag få ett klart svar på min fråga om det finns någon enda ljushyad person som klär i orange?

En av de onödiga funderingar som tar plats i min hjärna

Hur länge ska fönstret vara öppet den här gången? Idag är vi uppe i en vecka.



Uppdatering 080408:
Till idag tydligen. Ordningen är återställd. Skönt.

Uppdatering 080410:
Nu är det öppet igen!

Hål på fötterna

Usch, vad jag sliter ut strumpor nu. Jag har kommit fram till att det måste vara vinterskornas fel. De sköna, perfekta vinterskorna! Men tydligen sitter det ett litet hålslag inne i tån på den vänstra.

Jag som har haft ett jättelager med oanvända strumpor i flera år, men i den här takten kommer jag att bli tvungen att köpa fler ... säkert innan året är slut i alla fall.

Tills vidare hade jag förstås kunnat byta till vårskor, om jag hade haft några vettiga sådana vill säga. Jag har letat i flera år och ändå inte hittat några. Så det ser ut som om ännu en plågsam och ångestladdad skojakt närmar sig.

Nej, jag får hoppas på en varm och (frivilligt) strumplös sommar. Som börjar mycket snart. Då kanske jag åtminstone slipper köpa strumpor före hösten.

Vår även inne

Nu har det hänt igen. Jag köpte en grön krukväxt till mitt fönster, eftersom jag föredrar ickeblommande växter inomhus, och den visade sig trivas så bra att den nu efter ett par månader helt oväntat började blomma!

Jag blir alltid lika förvånad när det händer, för jag är ju så säker på att växterna jag köper inte kan blomma. Men de överraskar mig också alltid med de allra sötaste små skira, vita blommor som gör mig alldeles varm och lycklig.

Promenadturistandet går vidare

När jag var ute och gick idag hamnade jag borta vid stora Saluhallen. Och då sade jag åt mig själv att det var hög tid att jag vågade mig in, fast jag bara var en ensam liten flicka på vift i den stora staden. Så jag gick in.


Eftersom jag inte är ett dugg intresserad av mat skulle det aldrig falla mig in att gå och handla på ett sådant ställe, så där varje sorts livsmedel av olika handlare, utom möjligen för att det verkar så ... jag vet inte, idylliskt, gammaldags, sydländskt, annorlunda? Men att gå och titta på alla fina färger och känna dofterna gillade jag verkligen. Fisk, räkor och röror, kött, bröd, frukt och grönsaker, nötter, godis, te, ja, faktiskt allt utom ost luktade gott.

Jag traskade sedan vidare tillbaka längs kanalen och då var det väl lika bra att ta sig igenom Feskekôrka på en gång. Där luktade det bara fisk, naturligt nog.


Och när jag ändå var igång tyckte jag att jag lika gärna kunde ta en tur bort till saluhallen Briggen, som jag går förbi så ofta, men som det inte heller har blivit av att jag har tittat in i förut. Nu har jag dock gjort det.

Vår i stan

Sol, varmt, inte en vindpust. Överallt sitter folk på trottoarserveringar, trappor, kajkanter och allt annat som är någorlunda torrt. Fåglarna kvittrar, sjunger eller skränar, lite beroende på art. Spårvagnarna lyser blå i solskenet.

Jag anar en försmak av livet i sommarstaden här, även om det förstås kommer att bli mycket mer av allting när det väl blir sommar. Men idag undrar jag lite försiktigt om folk alltid går omkring och super öppet på stan mitt på blanka vardagseftermiddagen, så fort det blir sol och lite varmt i Göteborg? Eller är det något särskilt idag?

Sådant här väder är väl egentligen härligt överallt, men nog skulle man ändå vara på landet en dag som denna. Vid en sjö i en bergslagsskog, på en grusväg intill ett järnvägsspår med blicken sökande efter gult i diket, eller till och med i en östgötsk ekdunge. Till största delen är jag ju ändå lantis. Fast än så länge är allt det här så nytt och exotiskt att det är trevligt att vara i stan också.

Vetenskapsfestivalen

Nu ska jag göra lite reklam igen. Just den här reklamen passar särdeles bra här (inte!), eftersom den främst riktar sig till göteborgare och andra som möjligen kan tänkas vara på väg hitåt inom kort. Och de flesta jag känner här nere läser ju inte min blogg. Så dumt. Men de som ändå läser här kanske i alla fall är lite intresserade av vad jag gör, så då kan vi se det som en vanlig uppdatering istället.

Det är så att jag ska jobba på ett litet trevligt evenemang som heter Internationella Vetenskapsfestivalen Göteborg. Vetenskapsfestivalen äger rum den 14-27 april, för allmänheten främst den första av de två veckorna, och innebär olika slags aktiviteter lite varstans i centrala Göteborg. Jag hade visserligen aldrig hört talas om den tidigare, men jag tror ändå att den är en riktigt bra grej. Inte minst för att årets tema är något så roligt som spel!

Själv har jag nog faktiskt fått ett av de absolut mest intressanta jobben på festivalen, men det kan jag väl kanske få anledning att återkomma till senare när jag vet om jag har rätt. Egentligen är nog det mesta kul. De dagar jag inte jobbar (eller pluggar för den delen, jag är ju fortfarande student) får jag väl helt enkelt åka runt och hälsa på alla mina orangeklädda kollegor och roa mig som resten av folket.

Fast böcker är faktiskt himla tungt att gå omkring med

Ett bokpaket med posten idag igen! Och nu var det ett jag inte alls väntade på. Det är också roligt, när det har dröjt så länge att man har glömt bort att man ska få det. Då blir det ju en total överraskning.

Och lite latin sitter väl aldrig fel?

Ómnia mea mecum porto. Allt mitt bär jag med mig.

Det må ha varit Cicero som sade det först, men gissa en gång var jag lärde mig det. I Bones förstås! Jag säger ju att jag inte behöver någon annan serie. Universitetet, Livet, Bones och så lite extra böcker på det, sedan kan jag väl det jag behöver veta?

Hur man också kan behandla kunder

Jag beställde två kursböcker från en nätbokhandel måndagen före påsk (sent på kvällen, så egentligen ska man väl räkna från tisdagen). Det stod att leveranstiden skulle vara 3-5 arbetsdagar. Sedan valde jag dessutom B-post, som väl ger två dagar utöver dessa 3-5, i alla fall enligt min tolkning. Det tycker jag förresten är lite som en signal att man har tid att vänta, förutom då att man är snål och inte vill betala frakt i onödan.

Sedan blev det påsk och en massa helgdagar. På annandagen, då det alltså bara hade gått två eller tre arbetsdagar från min beställning, fick jag ett mejl om att båda böckerna var försenade. Morgonen därpå kom nästa mejl, som meddelade att den ena boken var skickad. Den skickades dessutom med A-post som kompensation, fast utan att jag för den skull behövde betala någon frakt förstås.

Den andra boken kom igår, vilket inte gjorde mig något, eftersom jag ändå inte hade tid att läsa den förrän idag (det kunde ju visserligen inte bokhandeln veta, så egentligen är jag kanske lite väl snäll, men skit i det nu, i det här inlägget är vi på bra humör).

Så nu har jag fått den ena boken ungefär på den tid jag hade förväntat mig och den andra bara några dagar försenad. Båda kom direkt hem i lådan (eller på golvet då) istället för att jag behövde hämta ut dem, och ändå utan fraktkostnad.

Det känns trevligt att påminnas om att det fortfarande finns en del företag som är måna om sina kunder och sitt rykte. Fast det är klart, de som struntar i vad kunderna tycker kanske har råd att slarva lite? De sparar väl istället kanske en del på att låta bli att smöra för kunder som inte har krävt något särskilt. Men ändå. Jag gillar att bli behandlad som den betydelsefulla kund jag faktiskt är. Och jag har gott minne.

Hallå hissen

Förra veckan höll de på och "reparerade" hissen här i vår trappuppgång. Jag har ingen aning om vad det var för fel på den innan, för jag åker i stort sett aldrig med den. Det går fortare att ta trapporna, känns bättre och är bättre på en massa sätt. Men nu kom jag visst ifrån ämnet som vanligt.

Nu, efter "reparationerna", verkar hissen vara döende. Den låter i alla fall ungefär som ett mycket stort djur, kanske en elefant, i dödsångest. Och jag sover vid väggen mot trapphuset, på översta våningen, nära den punkt där själva gnisseltjutet kommer ifrån. Försök att sova bredvid en elefant som trumpetar ut sin dödsångest så fattar ni vad jag menar.

Och förresten, nu åker jag definitivt inte med den hissen.

Ingen dum sill

Jag är inte lika rädd för att bli lurad som jag brukade vara. Men så är det också svårt att glömma att vara på sin vakt när det är det enda folk pratar och skriver om så här på första april. Dags att avskaffa det här larvet nu?