Från det ena till det andra stället

Jag fortsätter mina promenader i området och utforskar halvt systematiskt, halvt impulsivt fler delar för varje vecka. Jag vandrar gatorna upp och ner, eller snarare runt, för jag tycker inte om att vända tvärt, svänger där det faller sig lämpligt (där det är sol på trottoaren, ser lockande blommigt ut, inte är någon trafik eller folk som står och hänger, eller vad det nu må vara) och utvidgar lite efterhand mitt promenadterritorium.

Och jag har nu insett att det här området inte alls är särskilt olikt det där jag växte upp hemma i Falun. Husen är lite nyare här och trädgårdarna något mindre, men det är lika lummigt och grönt och fridfullt och välskött och trevligt. Så ja, det vore ju konstigt om jag inte skulle trivas här faktiskt. Jag var kanske lite smått nervös över hur det skulle bli först, just det här hur jag skulle känna för området och så, men sedan jag flyttade har jag inte tänkt mycket på saken, framför allt inte negativt.

Inte tänker jag särskilt ofta på Haga heller. Men jag borde nog ta mig in till centrum och turista lite mer den närmaste tiden. Det har varit lite lite gatsten, parker och statyer på sistone. Och Paddan! Måste vinka åt Paddan!

Mord ger duktigare tisdagar

Skönt att vara uppe innan den värsta värmen intar rummet. Nackdelen är att jag vet att det är många timmar kvar tills solen har passerat mitt fönster. Men det är väl bara att fly fältet igen då.

Även tv-tittararrangemangen för kvällen är fixade, så idag ska jag förhoppningsvis sköta mig helt enligt planen. Hurra!

Försmäktande

Inte klaga över värmen, inte klaga över värmen! Men om den gör en sjuk och galen då?

Det hann precis bli lite svalt och skönt, det vill säga runt 25 grader i rummet och 17 utomhus, innan solen gick upp igen. Vid niotiden vaknade jag och var tvungen att omedelbart gå upp, för att värmen kokade min hjärna och kropp. Jag lyckades få upp fönstret ytterligare en bit utan att solen lyste rakt in i rummet, klädde så av mig, baddade överkroppen med kallvatten och stod i det mycket svaga vinddraget utifrån och lät kroppstemperaturen sjunka en aning. Fick också ner temperaturen i rummet till under 31 grader och lyckades somna om efter en stund.

Vaknade någon timme senare med det världsberömda rycket, då grannen vägg i vägg började borra öronbedövande och länge. Konstigt nog kändes det inte fullt lika hett inne längre, trots att termometern visade på nära 33 grader.

Smöret smälter i samma sekund man tar det ur kylskåpet och allting är antingen varmt, hett, smetigt, klibbigt eller kladdigt. Hur mycket jag än dricker har jag ont i magen och huvudet och känner mig uttorkad. Jag måste ut, bort. Jag vet inte vart, men det måste finnas något ställe där det är skugga och under 30 grader.

Och värmen sägs hålla i sig ett tag till. Tills den avtar hittar ni mig på det där skuggiga stället, kliande mina monstruösa knottbett och för övrigt så djupt som möjligt försjunken i någon sval bok. Det blir inga viktiga ärenden uträttade inne i stan den här dagen åtminstone.

Helgen i hettan

När det är 30 grader varmt inne och det inte ens framåt kvällen hjälper att ha fönstren på vid gavel, eftersom det är nästan lika varmt ute, är det lätt att tänka i banor som att jag ju "brukar" vara på landet den här veckan och att det då minsann inte brukar ha hunnit bli ett dugg bättre eller varmare efter midsommarens svala småskvättarväder. Det är lätt att tänka på det jag missar och saknar när jag är i stan i stället för på landet, hur jag inte när jag vill kan bada på en egen badplats, traska omkring på grusvägar i mina bästa träskor, sitta med min kanna iste och en bra bok under pilen ... som visserligen dog för många år sedan, men jaja, ni fattar.

Lite svårare är det, men det går om jag anstränger mig, att tänka på att även på landet är huset hett på kvällen, när solen har eldat på den bakre långväggen hela eftermiddagen och när jag ska sova i min trånga överslaf alldeles under taket. Det är också lätt att glömma alla surrande och stickande insekter som stör nattsömnen där och ger en massa kliande bett överallt. Så jo, om jag bara tänker efter vet jag ju att det finns saker jag gillar med att vara i stan också. Som närheten till affärens glassdisk till exempel.

Det finns för- och nackdelar med alla väder, temperaturer och platser. Utmaningen ligger i att minnas vad det är man saknade med just det här tillståndet när man inte hade det. Så nu ska jag njuta av att ha stadslivets bekvämligheter och att kunna sova med fönstret öppet utan att få in några insekter. Och av värmen.

Men visst är det svettigt. I går skulle jag bara bada. Det dröjde dock tills solen hade gått ner innan jag kom iväg, och väl framme påmindes jag än en gång om varför jag har så svårt för allmänna badplatser, så det blev inget av badandet just där och då. Men jag hade picknick och filtar och mycket gott sällskap, så det blev en mysig sommarkväll på en klipphylla i alla fall. Och knotten och myggen festade liksom människorna kring sjön när vinden mojnat, så nog har jag fått min beskärda del av lantliga insektsbett ändå.

I dag togs jag sedan med på äventyr till tidigare okänd mark och då det ändå inte gick att vara ute i solen blev det en tur med en stekhet buss till ett varmt bygg-och-lite-av-varje-varuhus. Och visst är det på något vis något somrigt ledigt i att få se ett stort, häftigt varuhus där det finns "allt", gå omkring där i ett par timmar och sedan slutligen nöja sig med att köpa en liten bunt billiga vykort?

När söndagskvällen nu går över i natt och luften som drar in genom fönstret äntligen gör rummet uthärdligt att vara i inser jag att det inte är måndag i morgon, i alla fall inte bara, utan också ganska mycket ännu en het storstadssommardag, och att jag utan stress och panik kan njuta av nattsvalkan hur länge jag vill. Eller i alla fall till soluppgången.

Gryningsbloggaren slår till igen

Det går väl sådär med mina skärpningsförsök, får jag erkänna. Men nu slog det mig att jag ju faktiskt är ledig, och jag är student och utan några större förpliktelser, så jag behöver faktiskt inte följa det gamla bondesamhällets idéer om när man ska vara vaken, sova, äta och så vidare. Jag har varit så noga och ordentlig i alldeles för många år redan, så det är nog bara bra att jag tillåter mig att balla ur ett tag. Fast om det låter bättre kan vi säga att jag "lyssnar på kroppens signaler".

Kexchoklad, någon?

Jaha, en kexchokladförpackning i gräset, vadå då? Men kolla, det är ju en sådan där stor en! Med en liten ovanpå! Såvitt jag kan se är den lilla oöppnad. Och de har legat där i flera dagar. Jag är säker på att det är ett bus, ett skämt, en bluff på något sätt. Jag tänker inte gå på det, jag lovar.

Knasigheter i min väg

Jag är inte alls på dåligt humör eller något sådant, utan har bara råkat samla på mig lite bilder på företeelser av varierande knasighetsgrad, och tyckte att de kunde passa ihop lite så här.

Tvärt emot vad man kan tro finns det prisfrågeterminaler även i riktigt små butiker. Hur det står till med fruktens existens är något mer oklart.

Men när man väl har köpt och öppnat en förpackning händer det väl aldrig att man känner för att läsa innehållsförteckningen igen?

Om man skulle ta och köpa sig en hel liten butik i stället? Undrar om man får den högre rabatten som student?

Det är viktigt att vara på sin vakt så att inte rosenbuskarna brer ut sig och helt tar över i tistel- och maskrosrabatten. (Jag vet att det är svårt att se vad som är vad, men det som blommar lite där i framkanten är nog ändå en sådan där rackarns ros.)

Glömska

Det finns ju några få slags program jag ser på tv. Jag brukar säga att det är sport, schlager och mysmord. Och nu är det säsong för både friidrott, Miss Marple och kommissarie Barnaby. Då är problemet bara att jag är så tv-ovan att jag inte kommer ihåg att titta fast jag vill. Det är ju på kvällarna jag gör allt annat!

Och det är otäckt vad fort man glömmer saker. Några dagar borta och jag trodde att jag skulle kunna följa normal vuxen dygnsrytm igen, men så fort jag lämnas oövervakad ballar jag ur. Sedan räckte det tydligen med någon veckas svalare väder för att jag skulle ha glömt hur det känns att vakna här i bastun en solig sommardag. Då är det här dessutom bara en föraning om vad som väntar, för senare i veckan sägs det visst bli varmt på riktigt. Kommer jag inte upp tidigt på morgnarna då kanske jag inte lyckas resa mig alls i den tryckande hettan.

Här krävs en uppläxande komihåglista:

• Vakna på morgonen. Och stig upp!
• Hinn med saker under dagen, men var ändå ute i solen en del.
• Var som folk och glo på tv på kvällen.

Midsommarhelgen 2009

Visst blev det midsommar även för mig, och som sagt bar det iväg ut på landet. Det blev en långhelg full av släktingar och traditioner, som visserligen inte var mina, men som var trevliga ändå. Och det fanns mycket att njuta av och glädjas åt denna midsommar:

Bara en sådan sak som att kunna fylla blomsterfamnarna med de blommor jag förr förknippade med midsommar, men som numera brukar vara överblommade så dags även uppe i Bergslagen, var smått fantastiskt. På ängar och i diken blommade nu hundkäx, humleblomster, smörblommor och inte minst midsommarblomster.

Och mängder av tjärblomster!

Vyerna jag såg där jag susade fram på landsvägarna i norra Småland var bedövande vackra och tycktes aldrig ta slut. Det är sådant som gör att jag inte vet någon bättre tid på året att åka bil än den här.

Midsommaraftonen började med en tur till Eksjö, för att bland annat undsätta en strandsatt tågresenär, köpa jordgubbar och spana in Lennarts konditori. På bilden kan man ana lugnet före en mindre regnskur, vilken hindrade mig från att se så mycket mer av Eksjö, men nog anar jag ändå att det finns otrevligare ställen att fastna i ett par timmar på.

På midsommardagen blev det Tranås och jordgubbstårta. I Tranås har de också bland annat galet många rondeller. För övrigt var det lugnt och fint även där.

Lantvistelsen förgylldes ytterligare av ett par mycket sällskapliga och underhållande kattsingar. Ibland finns det ingen hejd på hur sött det kan bli - tack och lov.

Och jodå, det var till och med sol och lite varmt till och från, och på det hela taget rätt lagom typiskt midsommarväder.

Sammanfattningsvis var det alltså en riktigt lyckad midsommarhelg för min del detta år. Men när sommaren idag tycktes vara här på allvar var det ändå lite svårt att begripa att vi redan passerat midsommar. Vart tog större delen av juni vägen?

Midsommarfoto

Genom historien har mina bloggprofilbilder av någon anledning nästan bara föreställt mig med blomsterkrans på huvudet. Man kan ju tro att jag ser sådan ut jämt. Fast det gör jag förstås inte. Bara jämt på midsommar. Så nu borde det enligt traditionen vara dags igen då. Fram med kamerorna!

Eller vi får se. I år blir det nämligen midsommar utan kära Dalarna. Är det möjligt? Jodå, jag har klarat det ett par gånger förr. Blommor i håret måste jag inte heller ha. Det kan till och med vara skönt att slippa kliandet någon enstaka gång så här. Men ut på landet ska jag i alla fall, och idag mår jag ändå tillräckligt bra för att våga ge mig ut på vägarna i ännu en hyrbil. Det är väl bara att försöka ta det lite lugnt och sansat.

Trevlig midsommar, alla! Hoppas att ni får vara (så) friska (som möjligt).

En annan midsommar.

17 juni

Säger jag grattis till Norge på deras dag måste jag ju givetvis också uppmärksamma när det är Islands nationaldag. Och det är alltså idag. Grattis Island!

Midsommaruppladdning

Det är något med mig och tajming. Det händer att den är perfekt, men då beror det oftast på någon annan. När det bara handlar om mig är tajmingen ofta usel. Därför har jag gått och blivit sjuk två dagar före midsommar och dagen före midsommarresan. Jag som nästan aldrig har haft några sommarförkylningar. Och nu har jag ironiskt nog dessutom skött min hälsa exemplariskt de senaste dagarna. Skräp.

Kroppen värker och jag är helt orkeslös. Efter att ha varit ute i tio minuter ligger jag utslagen minst lika länge. Att inte jobba kan ju kännas skönt en sådan här dag, men å andra sidan kan jag inte sjukskriva mig heller. Och det finns ändå en del som måste göras.

I morgon är det meningen att jag ska köra bil och trängas med alla andra på motorvägarna. Men det är då det. När jag har tillbringat ett par timmar på stan idag kommer jag säkert att vara som ny igen.

På passcentralen

Det hör väl till den mänskliga naturen att vara lite dum? Jag hoppas det, för jag gör ju lite osmarta grejer till och från så där. Som idag, när jag ägnade eftermiddagen åt att ansöka om nytt pass. Jag som inte ens "behöver" något, och som så här långt i livet har gjort i snitt en resa utanför Norden vart femtonde år (det har inte varit särskilt prisvärda pass med andra ord). Ännu dummare är det att skaffa nytt pass just så här års, när det är som mest trängsel, och så dessutom en måndag efter att jag läst i tidningen att de hade problem under helgen, så att en massa folk skulle bli tvungna att komma tillbaka idag. Givetvis väntade jag också till sent på eftermiddagen, när även de flesta arbetande människor blivit lediga för dagen.

Jag var i alla fall inte så dum att jag blev förvånad över att det var närmare hundra nummer före mig i kön när jag kom dit. Och jag hade varit förutseende att tänka på att jag kunde ta med mig något att läsa, och utöver det hade jag lite andra ärenden att uträtta, men när jag nu redan varit så korkad tyckte jag inte att jag dessutom skulle sitta inne en solig eftermiddag (till), så i stället passade jag på att ta en ordentlig promenad i centrala Göteborg. Under rusningstrafik givetvis, men det var ju sol i alla fall.

Hur som helst, efter ungefär en och en halv timmes väntan var det till slut min tur att kliva fram till disken. Trots att väntrum är en av de hemskaste miljöer jag vet var nu ändå det som gjort mig mest nervös i förväg att jag skulle bli kontrollmätt och att någon skulle komma fram till att den längd som stått i mitt tidigare pass inte skulle stämma. Den är nämligen så fin och matchar mitt födelsedatum så väl. Men jag fick behålla min längd, tack och lov.

Fotograferingen gick också smärtfritt, men när det var dags för fingeravtryckslagringen hängde sig datorn. Proceduren fick tas om från början, men mina pekfingrar kunde fortfarande inte hittas av maskinen. Trots en varm dag, trängsel inomhus, stress, press och på det en outtalad anklagelse om att det var något fel på mina fingrar var jag uppenbarligen inte tillräckligt svettig om händerna. När jag fick testa med långfingrarna gick det dock bättre, vilket jag är rätt nöjd med ändå. De kommande fem åren kan jag alltså få visa långfingret i passkontroller, och bara det borde ju vara en anledning att ge sig iväg till lite krångligare ställen.

Reprisdag

På söndagar är det väl ingen som orkar någonting (utom alla de som är hurtiga och både orkar och hinner massor förstås) så det är väl därför man kör repriser då?

I mitt fall var själva söndagen i sig en repris. De enda skillnaderna mot förra veckan var att jag idag hade mer ont i ryggen, att nu även jag lyckades somna gott och länge med spikarna i skinnet, och att jag inte hade någon vallokal att hinna till så jag var inte tvungen att gå upp överhuvudtaget.

Barnrumpa

Vad är det för fel på studenter egentligen? Idag har killen i rummet intill mitt stått och slängt ut ägg från fönstret. Var de för gamla? Var det fullt i soppåsen? Var killen själv full? Var detta något han fantiserat om att göra sedan han var liten men inte vågat testa förrän nu? Hade någon gått förbi nere på gångbanan just då hade jag faktiskt blivit arg på riktigt. Nu nöjer jag mig med att kalla honom barnrumpa.

Old friends

Idag har det varit en riktig regnvädersdag, det vill säga ruskigt väder om man är ute och mysigt om man är inne. Perfekt för såväl spaning efter paraplylik som slött fönstersittande med andra ord!

Jag har dock inte ägnat mig åt något av detta. Däremot något mycket bättre: gymnasieåterträff! Eller något åt det hållet i alla fall. Jag väcktes nämligen av att en gammal vän från gymnasiet ringde i precis lagom god tid för att jag skulle hinna in till stan och träffa honom innan han skulle med tåget hem till Stockholm idag. Då fick jag dessutom återse en annan gammal klasskompis från gymnasiet. Båda hade tjusiga skägg och var lika snälla som förr. Och det var så där kul som det ju är att träffa vänner man inte har sett på åratal men ändå med lätthet pratar om nästan vad som helst med.

Än en gång har jag Facebook att tacka för ett fint möte. Jo, jag har visst redan talat om hur mycket nytta man kan ha av Fejan om man använder den på rätt sätt, men det gör det inte mindre fantastiskt för varje gång något sådant här blir verklighet, tycker jag.

Ord för lån

Nyligen fick jag tillfälle att prata lånord lite annorlunda än jag är van vid att göra i de sammanhang där jag rör mig. Egentligen var det väl nu främst själva ordet lånord vi skojade om. Vi undrade försiktigt om man någonsin lämnar tillbaka ett ord som man har lånat. Byter man kanske mot andra (bytesord?) eller köper dem (köpeord?) någon gång?

När jag nu skrev min uppsats till isländskan kom jag att tänka på det igen. Islänningarna erkänner öppet att det helt enkelt handlar om stöld. På isländska heter lånord tökuorð, ord som man har tagit alltså. Om det handlar om specifika sorters lånord kan de visserligen också tala om lån, som med översättningslån till exempel, som heter þýðingarlán, så helt konsekvent är det ju inte. Å andra sidan kanske det då rör sig om lånord som islänningarna faktiskt återlämnar efter ett tag, vad vet jag? De har ju exempelvis lämnat tillbaka nästan alla ord de lånade från danskan ett tag.

Nu plockar de ogenerat ord från engelskan, och det står de alltså för. Då är vi mycket sämre i svenskan, inte bara för att vi minst lika girigt roffar åt oss ord, utan för att vi sedan påstår att vi bara "lånar" dem. Om vi skulle ta och "låna" ett ord från isländskan här, kanske? Men vad skulle det bli i försvenskad form? (Har vi det redan och jag inser det bara inte just nu?) Tagord låter ju inget vidare. Det behövs en bindevokal. Tagoord? Taguord? Tageord? Hihi! Nej, men just det, vilken tur, det finns faktiskt redan åtminstone ett övergripande ord för alla språkliga lån - importord! Då känns det ju genast lite bättre.

Sådant man aldrig gör

Somliga fnyser åt mig för att jag skriver listor över så mycket. De hävdar bland annat att man inte får något gjort på så vis. I vissa andra fall kan jag väl hålla med om att mina listor nog inte är nödvändiga, som till exempel när det handlar om sådana av påminnelsetyp, som inköpslistor när jag handlar mat. Dem har jag egentligen bara som extra säkerhet, för egentligen har jag tillräckligt vältränat minne på alla längder för att inte behöva skriva upp saker. Men jag gillar det, so what? Jag tycker om att veta att informationen finns nedskriven så att jag lugnt kan släppa alla tankar på den om jag vill. Och beträffande just att-göra-listorna vill jag nu bara tala om att de visst kan fungera alldeles ypperligt.

Här har jag under hela våren samlat på mig saker som borde göras, sådant där som jag kommer på då och då, som inte är helt akut och därför hela tiden skuffas undan från dagordningen av annat som har högre prioritet, med andra ord sådant som verkligen inte skulle bli gjort om jag inte gjorde en mer samlad ansträngning. Sådant där som att skruva fast jångliga gardinstänger, smörja diverse gångjärn, plantera om krukväxter, byta bläckpatroner i skrivaren, sortera och arkivera den gångna terminens enorma högar av lösa papper, laga paraplyer, städa datorn, fixa cykeln och liknande. Och när jag väl en dag sätter igång och stryker på listan blir det en enorm fart och känns mycket inspirerande. Vissa människor funkar så här helt enkelt.

Men vet ni vad mer jag gör nu? Det är om möjligt ännu konstigare. Jag har tagit itu med all den kurslitteratur jag aldrig läste under terminen! Det är sådant som jag misstänker att många studenter intalar sig att de ska göra - när kursen är slut och de får en massa tid över. Fast det gör man förstås aldrig, i synnerhet inte om man har fått ut sina poäng. Men i år tänker jag ändra på det. Jag vill ju nämligen läsa, för det är intressant och jag läser kurserna för att jag brinner för det jag får lära mig där, så varför slarva bort kunskap jag får serverad på det sättet? (Att det sedan är lite skumt att man kan klara sig så bra utan att ha läst ens hälften av kurslitteraturen låter jag bli att tänka vidare på för ögonblicket.)

Fast det allra bästa med sådana här saker är nog ändå att få möjlighet att överraska sig själv emellanåt.

Standardsamtal

Är det någon mer än jag som efter ett avslutat telefonsamtal kollar hur långt det var? Man kan upptäcka de mest oväntade saker. Nu har jag till exempel lagt märke till att säkert hälften av mina samtal är någonting på 16 minuter långa. Det verkar alltså vara en ganska lagom längd på ett mobilsamtal.

Av de övriga samtalen tippar jag att ungefär hälften är 1-4 minuter, en fjärdedel 39 minuter och resten nästan prick en timme långa. Visst är det helt otroligt intressant?!

Oönskat besök

Idag kom jag av någon anledning plötsligt att tänka på min PT, alltså min "personliga terrorist". Det skulle jag inte ha gjort. Ett par timmar senare upptäckte jag honom häckande vid postfacken utanför tvättstugan.

Eftersom det är rätt sannolikt att han känner igen mig fick jag göra mig osynlig för att ta mig in i tvättstugan och hämta min tvätt, och sedan ut igen. Därefter barrikaderade jag mig i mitt rum.

Det går ganska bra att låtsas inte vara hemma så länge det är ljust ute. Fast ska det bli riktigt trovärdigt ska man ju helst ha fönstren stängda också, vilket är varmt! Men det kan jag väl ta om jag bara slipper prata med gubbar i dörren.