Reserapport

Resan var en av de där nästan osannolika, där allt gick precis som det skulle, alla tåg fungerade och var i tid, det var lagom temperatur i vagnarna, jag mådde bara bra hela tiden och på hela eftermiddagen dök nästan inte ett enda störande element upp.

Vi som reste med tåget från Göteborg verkade vara lite av samma sort. Trots värmen hade så gott som alla stickade tröjor på sig. Det var också uppenbart att vi skulle vara borta ett tag, för de flesta hade rejäla resväskor som stod och trängdes på golvet, så att bagagehyllorna förblev nästan tomma. Vi läste intressanta tidningar, åt våra matsäckar utan att smaska och satt allmänt stilla och kopplade av. Flera personer i min vagn skulle till Falun, och för ett ögonblick avundades jag dem lite, men visste samtidigt att mitt eget resmål var minst lika bra.

När tågvärden, just som hon kontrollerade min biljett, var tvungen att säga något i stil med "men ska ni åka härifrån nu när det är så fint", tänkte jag "ja, just därför", fast precis så menade jag ju inte, så jag svarade helt naturligt att kommer man från Dalarna kan man ju inte vara i Göteborg på midsommar. Ingen omkring mig invände eller tittade ens konstigt på mig, så kanske hade jag en del medhåll i alla fall. Det kändes som vanligt också lite speciellt, för om det är någonstans jag träffar på folk från mina hemtrakter nuförtiden så är det på tåget hemåt. Där kan man sitta och liksom vänja sig lite i taget vid att komma hem medan man lyssnar på gamla välbekanta dialekter.

Jag klev dock av i Västmanland, där jag blev hämtad och fick åka den vanliga bilvägen över länsgränsen. Väl framme i mitt paradis möttes jag omedelbart av mängder av saker jag inte ägnat en tanke på många månader. Som klöver. Hela marken full av svala, vackra klöverblad. Förresten, bara att se frodiga, gröna gräsmattor kändes härligt, efter att knappt ha sett ett levande grässtrå på flera veckor i mina uttorkade omgivningar i Göteborg. Och så alla djur. Mest insekter förstås, men också så otroligt mycket fågelungar. Överallt kvittrade, pep och tjattrade det.

När jag i den sena skymningstimmen gick ner på bryggan var det så fridfullt ute. Sjön låg stilla, ingen trafik hördes från väg eller vatten, inga människor syntes till. Det enda som hördes var fågelkvitter och något enstaka lätt plaskande utifrån vassen.

På väg in satte jag mig sedan framför eldstaden en stund och stirrade in i resterna av glöden, som lyste svagt i den mörknande stugan. Därefter kröp jag till kojs med den där känslan av overklighet som Göteborg har orsakat så ofta de senaste månaderna. Men nu, nu är jag här!

På väg mot midsommaren

Ojoj, nu blev det bråttom som vanligt. Trots att jag har sommarlov så har jag svårt att hinna allt jag vill innan jag åker till landet. Inte ens blogga om det jag hade tänkt hinner jag. Fast det är ju inte livsviktigt, och teoretiskt sett kan man väl göra det i efterhand.

I vilket fall som helst är det dags nu. För första gången sedan jag flyttade till Göteborg åker jag hem till Dalarna!

Vågar man hoppas på en tågresa som går enligt planerna?

Gå på konsert typ gratis: E-Type

När det nu kommer att dröja ett tag tills jag kommer till Liseberg nästa gång var det väl lika bra att passa på att gå på en konsert till. Föregående hittas här (eller i aktivitetslistan i sidmenyn!).

Idag: E-Type.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Host, host. Jag har faktiskt en jättegammal skiva med honom i min samling. Eller i en låda någonstans i Falun i alla fall. Även om inte heller det här är sådan musik jag lyssnar på var och varannan dag så kan jag gilla låtarna och tycka att han vet vad han håller på med. Fast jag hade nog kanske inte gått på konserten om jag inte haft sällskap.

Lite allmänt om kvällen: Tisdagskväll. Rätt kallt när man vant sig vid de sköna sommarkvällarna, men hyfsat mycket folk ute ändå. Hade Metaformannen med mig som sällskap och uppmuntran.

Publik: Ungefär lika stor som vanligt. Jag hade nog trott att det skulle vara fler barn, men majoriteten var nog ändå unga vuxna. Kanske berodde det på kylan, men de flesta verkade i alla fall rätt avvaktande och någon riktig fart blev det aldrig på publiken.

Några tankar som dök upp under konserten:

• Hans röst känns knappt ens bekant, och hela E-Type verkar lite gammal och trött. Eller varför är det så segt? Nu säger han att han är förkyld, så det kanske har med det att göra.
• Låtarna är onekligen väldigt lika varandra, en hel del av dem i alla fall. Men nog borde han ändå ha ganska många att välja bland, så varför så mycket prat och grejande? Är det som i fotboll, att man drar ut på saker och ting för att få lite extra vila emellanåt?
• En del av låtarna han kör är faktiskt från den där jättegamla skivan jag har. Har han inte haft fler hits på 2000-talet, utan måste förlita sig på gammalt material? Samtidigt är det ju bra med låtar som folk känner igen när man spelar på sådana här ställen. Det är nog rätt smart tänkt.
• Mot slutet blir det ändå en klar upphämtning. Både rösten, tempot och låtarna blir bättre. Och egentligen är jag inte så negativ som det verkar, men jag fryser!

Jaha, det var årets sjunde besök på Liseberg. Undrar om jag ens hade varit där så många gånger i hela mitt liv tidigare. Men nu blir det som sagt paus ett tag.

Kvällens roligaste

3. Att stå på bron över motorvägen och titta på bilar. Ja, jag är lättroad.

2. Utanför en närbutik satt några handskrivna affischer med (solblekta!) erbjudanden och prisexempel. Ett av dem löd "osthyvel 14:90".

1. Jag var på födelsedagsfirande där alla närvarande utom jubilaren själv hade samma förnamn!

Klockan 15 vid den lövade stången

Fem dagar före midsommar sitter jag och försöker kolla upp lite vad som händer i trakterna där jag ska tillbringa den kommande högtiden. Förra året gick det hur bra som helst och jag hittade svar på precis allt, men nu verkar de ha gett upp internet på de mindre orterna i södra Dalarna, för ingenstans står det någonting som tyder på en uppdatering sedan 2007. Det kan väl ändå inte vara midsommar de har lagt ner? Det är ju Dalarna för sjutton!

Mitt folk (om jag nu räknas till dem utan att vara rotad där sedan generationer tillbaka) är dessvärre en aning bakåtsträvande när det gäller teknik som underlättar kommunikation och informationsspridning. Bloggarna har visst aldrig riktigt slagit igenom där uppe heller. Så jag får ta min dator med mig, och likt en upptäcktsresande försöka utforska de vita fläckarna på kartan och överleva för att berätta för resten av världen vad jag sett.

Eftersom jag är så inne i det härliga aktiva upptäckarlivet har jag nog förresten ändå tänkt fortsätta med turistbloggandet även på "semestern". Fast med långsam och opålitlig modemuppkoppling är det osäkert hur bra det kommer att gå med bilduppladdning, mitt tålamod och lite sådant.

Jag vet alltså fortfarande inte vad som gäller på midsommarafton. Å andra sidan är det som sagt Dalarna, så varför skulle det inte vara samma tider och traditioner som gäller i år som alla andra år? Tryggt och enkelt.

Till småpojkarna

För att balansera och variera ämnena här i bloggen lite får jag väl komma med något som kanske även intresserar dem med något hårdare intressen än väder och krämpor.

Den här, till exempel, sprang jag på igår på Liseberg. (Även om jag inte hade kamera med mig så hade jag ju ... något som liknar en kamera.)


Jag tänker dock inte göra mer av saken än att bidra med en länk.

Tantprat

Jag har visst gjort något som min nacke inte gillade och dragit på mig en liten nackspärr. Så det var kanske inte så smart att sitta ute på piren i den kalla blåsten och titta på båtar idag. Men vad sjutton. Lite nackont dör jag väl inte av.

Förresten fick jag uppleva regn på vägen hem. Det var bara några stänk, men doften av sommarregn kändes omedelbart. Ah!

Undrar om regn på något endaste sätt kommer att glädja mig lika mycket på midsommarafton. Nej, förresten, det undrar jag ju inte.

Hm. Nackont. Väderomslag. Samband? Faktum är att det var helt oavsiktligt att nämna dem båda i ett svep så där. Det var bara två saker som jag råkade tänka på samtidigt. Fast kanske ändå?

Gå på konsert typ gratis: Salem Al Fakir

Nu hade jag ju inte varit på Liseberg på över en vecka, så då var det hög tid att bege sig dit igen. Och min lilla serie (del 1, del 2) fortsätter idag med Salem Al Fakir.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Jag hade faktiskt ingen särskild åsikt. Hade hört ett par låtar och väl tyckt att de var okej. Antagligen bidrog det faktum att Göteborgskusinen gillade musiken till att jag förblev tveksam. Jag menar, hon och jag gillar ju nästan aldrig samma saker längre.

Lite allmänt om kvällen: Torsdagskväll. Inte alls samma sommarvärme som vid de tidigare tillfällena jag har varit på Liseberg, men fint väder ändå. Det var alltså Göteborgskusinen som fört konserten på tal, men när det sedan inte verkade bli något av det hela bestämde jag mig för att gå ensam. Jag är rätt trött på att det inte blir något av saker och ting, och därför kan jag tydligen gå rätt långt för att aktivera mig nuförtiden.

Publik: Stor. Och en betydande del av den bestod av folk i ungefär min egen ålder, eller i alla fall mellan 15 och 35 kan vi säga. Det kändes så ovant att jag försiktigt ställde mig bland de enstaka gråhåriga åskådarna lite i utkanten.

Många tjejer hade förresten håret uppsatt i en lös knut. Är det en ny trend, eller? Jag har också långt hår, så om det nu är en trend skulle jag för en gångs skull kunna haka på den, om det nu inte var för att jag inte gör sådant förrän något år senare.

Såja, tillbaka in på spåret nu.

Några tankar som dök upp under konserten:

• Vad de har dragit på ljudet idag! Hm, jag är verkligen pensionärsaktig. Okej, men så farligt starkt är det ändå inte. Det var nog bara för att jag kom ett par minuter försent som det kändes konstigt. Fast det var väl ologiskt tänkt, för då närmade jag mig ju ljudet successivt ... Äh!
• Han är onekligen kompetent. Eller, jag tror det i alla fall. Själv vet jag ju inte mycket. Men han verkar vara en skicklig musiker och naturlig underhållare. Och musiken är ju bra ... bara det att jag inte riktigt faller för den. Jo, en del låtar då. Men nu står jag ju bara och tittar på folk i publiken i alla fall. Fast det får man ju, speciellt när man går på konsert typ gratis.
• Nästa person som blåser rök rakt i ansiktet på mig smockar jag till! Nej, det kommer jag givetvis inte att göra, men jag har god lust. Det får man inte heller erkänna, va?
• Han håller visst på längre än de tidigare artisterna jag har lyssnat på. Inte för att det gör något, för det är faktiskt ganska trevligt här. Och så här mot slutet börjar det bli rejält drag framför scenen. Det ska han ha också, så duktig som han är. Det syns verkligen att han njuter av att vara där uppe med allas blickar riktade mot sig. Nästan allas i alla fall.
• Han har sagt "ni behöver inte vara rädda" rätt många gånger nu. Om man var på ett annat humör så kunde man väl tycka att det blev tjatigt, men jag råkar gilla det. Jag börjar faktiskt gilla honom rätt mycket också nu. Hur ofta har det hänt, att jag har börjat tycka om en artist främst på grund av honom själv och hans kompetens, och bara i andra hand för hans musik? Och inte har det med hans utseende att göra heller. Jösses, vad jag analyserar!
• Men! Vad sa han nu? Ha! Han sammanfattade just min konsertupplevelse åt mig: "Man behöver inte veta om vad man gillar. Man kan få det presenterat för sig."
  

Nix, ingen bild idag. Jag var faktiskt så våghalsig att jag inte tog med mig kameran alls. Fast egentligen berodde det på temperaturen, åtminstone indirekt.

Hallsta*? Ja, där har jag varit

Det är ett förfärligt tjat om Halmstad här nere. Alltså, jag har egentligen inget emot Halmstad i sig. Tror jag. Det är säkert fint och så där. Jag har aldrig varit där och kan inte uttala mig om saken. Fast om folk visste hur anti jag blir allting som det tjatas om kanske de skulle ta det lite lugnare.

Man kan väl jämföra det med hur det skulle vara om alla i södra Dalarna bara snackade om exempelvis Rättvik hela tiden. Det skulle ju verka urfånigt. Och så gör de inte heller. Det finns ju massor av ställen man kan prata om. Orsa. Grövelsjön. Malung. Mockfjärd. Enviken. Avesta. Äppelbo. Säter. Mora. Ludvika. Ja, ni fattar. Och det är ändå bara i det relativt glesbefolkade Dalarna.

På Västkusten finns det ställen som heter något precis överallt! Så lite variation i samtalsämnena, om jag får be.


(* Syftar här på Hallstahammar. Ligger i Västmanland och har inget havsbad. Men slussar. Hallstavik, däremot, har jag inte besökt vad jag vet.)

Går ej att omboka

Det var en pärs, men till slut lyckades jag ta mig samman tillräckligt för att alldeles på egen hand bestämma när min resa norrut skulle äga rum. Så nu har jag bokat en enkel biljett. Bara en sådan sak känns lite märklig, förresten, för jag brukar alltid veta från början när jag ska åka hem igen.

Den stora positiva överraskningen var att det tåg som gick den tid som passade mig bäst var det som hade färst byten, kom fram snabbast och var minst jättedyrt. Otroligt!

Nu väntar den lilla pessimisten som fortfarande bor någonstans inom mig bara på att komplikationerna ska rada upp sig.

Oväntad vändning

Ni minns vindsfönstret? Exempel på att jag har lagt onödigt mycket energi på att bry mig om det finns här och här.

Kolla nu då!




Uppdatering senare samma dag:

Plötsligt hittade fåglarna dit också. Den här duvan trampade omkring utanför det öppna fönstret en bra stund och kikade intresserat in, men vågade inte undersöka stället närmare än så. Kompisen eller partnern eller vad den nu var satt på taket intill och höll utkik efter faror under tiden.

Och, för att inte undanhålla er någon information, måste jag också tillägga att alla fönstren nu åter är stängda. Kanske kan jag koncentrera mig på att göra något vettigare ett tag då.

Sol i sinnet, sol i skinnet

I förrgår var det tydligen varmast i hela Europa i Falun. Det gör mig inte så mycket att jag missade att vara där då, för den värme vi har här räcker gott och väl för mig.

Det har dessutom hettat lite extra i skinnet de senaste dagarna. Det retar mig, eftersom jag har varit så försiktig hela tiden. Ända fram till i förrgår, på nationaldagen alltså, då jag var ute i solen mitt på dagen lite för länge. Extra typiskt är det också att jag slarvade just då av alla dagar, eftersom jag igår skulle till haaavet!

Men det gick bra. Jag och Metaformannen åkte till Marstrand och promenerade omkring på klipporna hela eftermiddagen utan att solen var alltför ond mot oss. Det var en riktigt härlig dag, som jag absolut räknar till de bästa så här långt i år, och då har jag ändå varit med om en hel del roligheter redan.


Och jag kan inte hjälpa det, men eftersom jag är från en helt annan del av landet så är det precis som att vara utomlands för mig på sådana platser. Man behöver verkligen inte åka långt för att uppleva något exotiskt och fantastiskt! Den karga klippnaturen med söndertorkat gräs och starka blomdofter påminde mig också en hel del om mina starkt begränsade erfarenheter av varmare länder.


Badkläderna släpade vi omkring på hela dagen, bara för att. Egentligen visste jag redan i förväg att det inte skulle bli något bad, för det brukar ju bara vara när jag inte har med mig badkläder som jag blir riktigt sugen på att bada. Om man inte räknar längre sommarvistelser på landet, förstås. Fast mina fötter fick sig i alla fall ett svalkande och skönt kvällsdopp efter allt gående.

I lekparken

Så fort jag fick reda på att det var SM i trädklättring i Göteborg den här helgen kände jag att det var något jag bara måste kolla upp. Det lät ju både skojigt och en aning knasigt. Så igår förmiddag cyklade jag iväg till Trädgårdsföreningen för att ta mig en titt.

Det förbryllade mig att de höll till just där, för det verkar liksom lite fel. Även om nu inte träden tar skada av klättrandet så är det väl på en sådan plats nästan lite ... vanvördigt? Fast det kunde ju kanske vara bra för att locka publik och öka intresset för sporten, eller för trädvård eller vad de nu vill.


Så värst mycket publik var det nu ändå inte när jag var där. Och inte blev jag särskilt långvarig heller. Jag hann bara snabbt bilda mig en uppfattning om ungefär vad det hela gick ut på. Lite besviken var jag nog också över att det mer liknade bergsklättring än sådan trädklättring som man man roade sig med som barn.

Sedan var jag tvungen att åka hem igen och förbereda mig för gårdagens huvudutflykt.

Mer att fira

Och så säger jag grattis till typ halva släkten, som ju har namnsdag idag.

Nationaldagen 2008

För första gången, i alla fall om man bortser från grundskoletidens påtvingade deltagande i flagghissning och nationalsångssjungande, har jag nu faktiskt firat den svenska nationaldagen genom att delta i festliga aktiviteter. Jag hade dock inte minsta lilla svenska flagga bland mina saker i Göteborg, så jag fick ta med mig en dalahäst ut i stället.

De första människor jag stötte på när jag kom ut var ett gäng norrmän! För övrigt var det nästan lite väl lugnt i Haga så tidigt på dagen. Folk festade i och för sig rätt rejält här igår, och helgen är lång, men använder folk helgdagen till att sova?!

Förutom nationaldag var det också Skansen Kronans dag och därför en massa grejer på gång där uppe, och då det är ett av mina favoritställen här i krokarna gick jag naturligtvis dit en sväng på förmiddagen. Fast någon bild av själva byggnaden blir det dumt nog inte nu, för det tänkte jag inte på att ta någon (och arkivbilder duger förstås inte). Däremot får ni ett smakprov av utsikten, som nu är precis så storslagen som jag vill ha den, efter att de lagom till sommaren har rensat upp och avverkat lite i grönskan däruppe.


Jag hade egentligen tänkt gå på guidad historisk visning, men eftersom det för det första hände så mycket intressant och gratis ute och jag för det andra hade lite bråttom fick det vara. Fast det hade säkert varit spännande.

Klockan tolv sköts det salut. Värt att notera är att jag som ogillar skarpa ljud så mycket inte stod och höll för öronen som de flesta andra gjorde. Då hade det ju inte blivit några bilder!


Och när en kör därefter sjöng nationalsången stod folk inte andäktigt och lyssnade, utan pratade på som förut! Kören försökte med att ta om sången en gång till i slutet av sitt uppträdande, men då hade de flesta dragit sig undan en bit i stället, så där stod jag i det närmaste ensam på grusplanen och småsjöng med, nästan generat. Trista typer!

På eftermiddagen gick jag och Himmelska Hyresvärden till Slottsskogen och lyssnade på Göteborgs Symfoniker. Det var fantastiskt mycket folk, bra musik, härligt soligt och varmt och så luktade det grillkorv överallt. Orden "osvenskt firande" dök upp i huvudet. Här var folk också bättre på att hedra nationalsången, men det var fortfarande inte tillräckligt många som sjöng ordentligt.


Det har helt klart varit en bra dag med ett rätt välkomponerat program för min del. Jag har sett enstaka folkdräkter av traditionellt snitt, men fler Sverigetröjor och Foppatofflor. Det är bra, tycker jag. Traditioner måste kunna utvecklas och moderniseras, speciellt om det är vad som krävs för att folk ska vilja vara med. För det är ju faktiskt lite roligt att fira sin nationaldag.

Är det någon annan här som har gjort något särskilt, förresten?

Gå på konsert typ gratis: Amanda Jenssen

Nu fortsätter min serie i okänt antal delar om småkonserter på Liseberg. Om någon undrar så började den här.

(Förresten, det är inte parentessjuka jag har, utan det är parentesfestival idag! Jodå, jag hittade just på det.)

Igår var det dags för konsert med Amanda Jenssen.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Helt utan att spela dum, så där som folk gör när de vill verka märkvärdiga för att de tycker att de är lite bättre än andra, så måste jag faktiskt säga att jag i stort sett inte visste mer om henne än hennes namn och att hon var en sådan där Idol-artist. Jag visste inte ens hur hon såg ut, och var osäker på om jag hört någon låt med henne. Jag tänkte att det ju också kan vara en intressant utgångspunkt för en konsertupplevelse!

Lite allmänt om kvällen: Tisdagskväll, och en ännu varmare sommarkväll än det var i fredags, när jag senast var på Liseberg. Anledningen till att jag gick på en konsert med en för mig helt okänd artist var att jag skulle fungera som täckmantel och möjligen även moraliskt stöd för en kille som inte riktigt vågade erkänna att han gillade en Idol-artist (vilket man ju givetvis får göra, för alla får lyssna på vad de vill!), och eftersom jag är en god vän med årskort på Liseberg (där kom det igen!) så ställde jag givetvis upp. (Den här killen har förresten figurerat här utan namn förut, men snart måste jag hitta på ett alias även till honom, för någon rättvisa måste det ju vara. Fast den här gången kunde han väl få vara anonym då, eftersom han är så rädd om sitt stentuffa rykte. Hihi.)

Publik: Mycket större än jag hade väntat mig. Visserligen var det sittplatser den här gången, till skillnad från i fredags, och jag är osäker på om folk tar större eller mindre plats per person då. Nåja, det var rätt fullt framför scenen i alla fall. Och så var nog publiken något äldre än på BWO-konserten (inte helt oväntat).

Några tankar som dök upp under konserten:

• Men hon har ju inga skor på sig!
• Aha, en låt kände jag i alla fall igen. Och en annan gillade jag lite extra. Ett par låtar var lite sövande i sommarhettan. Totalt sett var det en helt okej upplevelse, och musiken var typisk sådan som jag kan lyssna på och njuta av i en sådan situation, men som jag antagligen inte skulle betala för.
• "Borde jag inte komma på fler saker att kommentera?"
  

Amanda Jenssen på Liseberg. Den obligatoriska långt bortifrån-bilden.

Sikta högt

Bara för att alla andra tar semester från sina datorer och slutar läsa bloggar över sommaren tänker inte jag sluta skriva. Det är ju nu jag har tid att både turista och göra andra roliga saker och även skriva om det.

Och jag tänker mig att jag ska läsa en massa böcker som har fått vänta. Träffa folk. Fixa saker som inte var så akuta men som väl ska göras någon gång. Fortsätta söka jobb. Facebooka. Repetera isländska inför hösten. Allt sådant.

Man snackar alltid så mycket goja i början av sommaren.

Tills vidare, i brist på avlönat arbete:

SOMMARLOV!

Försommarlandskap

Jag märker allt oftare att när jag saknar platser så är det egentligen främst vägarna jag saknar. Vägarna till ställena. Vägarna mellan dem. Vägarna runtomkring. Det jag saknar mest med Linköping är antagligen vägen hem till Dalarna. Visst låter det helknäppt?

Men när jag tänker på att det kan dröja mycket länge innan jag får anledning att åka norrut genom de sörmländska och västmanländska skogarna igen, och att jag samtidigt som jag gav upp Östergötland också lämnade alla mina favoriter bland Bergslagens små och större hålor längs vägen, då får jag ändå en klump i halsen. Nu ska jag lära mig en ny väg hem. Det finns säkert fina platser efter den också, men så värst ofta kommer jag väl inte att åka där, så det kommer i så fall att dröja länge innan jag gör dem till mina. Om jag sedan dessutom växlar mellan att åka tåg och bil blir det olika vägar och tar ännu längre tid innan jag lär mig dem.

Så här års är det också annat som får mig att tänka på bilresor och vägar. För när jag var liten åkte vi nästan alltid någonstans precis när skolan slutat. Antingen var det till släktingar söderut i landet, eller så var det till sommarstugan, men i vilket fall som helst gick färden genom försommargrönskande landskap med gula fält och sol som brände genom rutorna (det är väl inte bara min barndom som har nästan uteslutande vackert sommarväder så här i tillbakablickarna?). För ett stadsbarn blir väl jordbrukslandskapet lätt förknippat med just tittande genom bil- eller tågfönster, antar jag. Ännu tydligare blir det nu, när jag är i stort sett fast mitt inne i storstan utan blommande dikesrenar och åkrar. Det känns lite sorgligt, ungefär som att missa en viktig högtid eller något annat som alltid har verkat så självklart.

Och sådana här dagar, när det är så ljuvligt väder och det fortfarande blommar och kvittrar i snåren, då tänker jag förstås på alla som har möjlighet att åka ut på landet till sina små ställen och få jord och grönska och vatten nära inpå sig. Jag skulle gärna vara där med dem. Dock längtar jag inte alls lika desperat dit som jag har gjort de senaste åren. Så kanske var min längtan medan jag bodde i Linköping inte bara en hemlängtan, utan minst lika mycket en bortlängtan. Här i Göteborg har jag inte hunnit börja längta alls egentligen. Men så är jag också utomhus på ett helt annat sätt här än jag var i Linköping. Ironiskt nog. Där bodde jag nämligen i stort sett vid stadens slut, med åkrarna inpå knuten. Ändå satt jag inne och gjorde inte mycket annat än att längta till landet.

Sommaren i sommarstan kommer att bli helt fantastisk, det är jag säker på. Och det är så vackert här. Men vägarna, mina vägar! Och de förbiflimrande färgglada vyerna. De fattas mig just nu.

Resplaner

Plötsligt åker alla bort.

En drar helt spontant iväg till Thailand i flera veckor med en potentiell friare.

En sticker till USA och blir kvar där över både sin egen födelsedag och fjärde juli.

En åker till Åmål och säljer sin bok.

Vad ska lilla jag kunna hitta på för att klämma mig in i det gänget? En spårvagnstur till Hisingen?

En stad på bra humör

Det är svårare att plugga ute på parkbänkar en högsommarvarm lördagseftermiddag än en blåsig vardag. Samtidigt är det onekligen kul när det händer en lite småknasigheter.

Som när man blir tilltalad på holländska, men inte får något svar mer än ett finurligt leende när man frågar.

Som när det dyker upp något slags moderna storstadsraggare som åker förbi och bara hälsar helt artigt på en genom det öppna bilfönstret.

Eller som när det kommer en grupp unga män gående och en av dem, uppenbarligen full i skratt och med bland annat gummistövlar, rosa nattmössa och en grov vandringsstav, slår sig ner bredvid en utan att säga ett ord.

Ah, Göteborg! Det är uppenbarligen inte bara jag som blir på bra humör av vädret och den här stan.

Gå på konsert typ gratis: BWO

Eftersom jag nu har årskort på Liseberg och har sagt att jag ska ränna där stup i ett hela sommaren, så passar det ju bra att gå på lite konserter. Jag tänker inte vara så kräsen, för är det typ gratis blir ju de flesta artister bra. (Att jag säger "typ gratis" är för att idag var det den tredje gången jag var på Liseberg för året, så det är inte förrän efter den här gången som årskortet gör att det inte kostar mig något mer att gå in.) Dessutom är det ju roligt att komma ut på lite saker som känns speciella, även om man håller sig till lågbudgetnöjen.

Jag tänkte att jag skulle försöka blogga någorlunda konsekvent om mina små konsertupplevelser också. Eller i alla fall om att jag varit där. Eller vad det nu blir. Några recensioner blir det i alla fall inte tal om.

Kvällens konsert var alltså med BWO.

Min inställning till gruppen och musiken i förväg: Jag är inte på långa vägar någon fanatisk beundrare, men gillar många av hitsen (och typ alla deras låtar blir väl hits?). Faktum är att jag dessutom har sett dem uppträda två gånger tidigare, men då inom festivalarrangemang, så då har det bara rört sig om enstaka låtar.

Lite allmänt om kvällen: Fredagskväll, "Bardkläderväder" (kortbyxväder alltså), massor med folk i hela nöjesparken (klart mest av de tre gångerna jag hittills varit där - nu börjar turisterna strömma till också!). Jag kom fem minuter före konsertens början, men det var ändå inte minsta lilla kö vid entrén, vilket förstås var en trevlig början på kvällen. Fast för mig som har årskort (ja, jag säger det igen!) hade det i och för sig knappast varit kö ändå. Lagom fullt och samtidigt lagom gott om rum framför Stora scenen.

Publik: En ordentlig blandning av barnfamiljer, yngre och medelålders par och längst fram ett gäng tonårstjejer förstås. Ja, och så lite annat löst folk, som jag själv då. Fördelen är att det blir snäll och trevlig stämning. En nackdel med familjevänliga konserter är att i samma ögonblick som artisterna kommer in på scenen blir många framför en i publiken två och en halv meter långa (tricket som Snövits dvärgar kör, ni vet). Jag kan också tänka mig är att publiken inte är lika intresserad och med på noterna som en betalande publik fylld av fans, fast det kanske bara är välkommen och stimulerande omväxling för en del artister, vad vet jag?

Några tankar som dök upp under konserten:

• När Martin Rolinski drar handen genom håret, sätter sig ner, ställer sig upp igen, flyttar sig över scenen eller gör något överhuvudtaget ger fjortistjejerna vid scenkanten ifrån sig ett ljud som faktiskt låter mycket likt det iiiiih-ljud som samtidigt hörs från många av åkattraktionerna i parken.
• Alexander Bard är onekligen en intelligent hitmakare. Jag tror att han vet vad han gör. Dessutom gör sig BWO väldigt bra live, och sådant är ju alltid bra.
  
• Att fortsätta att komma på ungefär tredje plats i melodifestivalen passar dem antagligen ganska bra. Om de vinner måste de ju plötsligt visa vad de går för i ESC, och riskerar att misslyckas som alla andra. Kan det kanske vara därför de, som så många andra något större artister, inte deltar med just de bästa av alla sina låtar?
  

BWO på stora scenen, Liseberg. Beundrade av bland andra en 2,5 m lång liten tjej.

Om det ändå är kärleken man är kär i så behövs inte mer än så här

Egentligen tycker världen att jag inte får göra något annat än skämmas för den musik jag lyssnar på, så musik är väl det sista jag borde länka till här i bloggen.

Å andra sidan är det ju aldrig någon som klickar på länkar, än mindre orkar se alla små filmklipp som sköljer över en via bloggar, så då är det ju lugnt ändå. Ingen kommer att märka något om jag säger det.

I år är det den här som kommer att göra min sommar!

Flygande objekt på kvällshimlen

Inte ens i flygstaden Linköping har jag någonsin fångat tre olika slags flygare på samma bild.

Bara snälla tankar

Nu ska jag avslöja en sak. Jag avskyr inte alls min nya sommarklänning. Jag är visserligen lite för blek för den än (och inte kommer det ju som sagt att bli mycket bättre heller), men den har i alla fall jättepraktiska fickor, så att man slipper ha handväska eller något annat trams med sig när man går ut och promenerar en varm dag.

Och nu har jag testat den lite på folk också.

Jag valde den testmetod som går ut på att man går omkring iklädd klänningen och försöker se vad folk tänker om den.

Testet genomfördes under vägen hem från Stenpiren. Underligt nog mötte jag då nästan enbart män i olika åldrar, från kanske 25 till omkring 60 år. Men det gjorde inte så mycket för resultatet tror jag. Inte negativt i alla fall. Okej, det gjorde inte mig så mycket. Eller mitt självförtroende och humör. För i stort sett alla tittade faktiskt på mig, eller klänningen då, och inte en enda av dem vek undan med blicken när jag tittade tillbaka.

Vad de tänkte? Jodå, det vet jag. Allihopa tänkte de: "Vilken fin sommarklänning hon har på sig!"

På pricken lik mig

Jag har alltid fått fräknar i ansiktet på somrarna. Det är nog vad min bleka hy tycker är en bra kompensation för att jag inte kan bli brun. Fast fräknarna har ändå hållit sig skapligt samlade på näsan och kinderna, så där som det ska vara. Och jag har aldrig tyckt illa om dem.

I år har dock fräkenverksamheten utökats till pannan också, och nu börjar jag bli något mer tveksam. Där är det väl ändå inte särskilt snyggt att vara prickig? Men det är ju antingen det eller att tillbringa sommaren i skugga som gäller, så jag tror att jag fortsätter att bara acceptera faktum.

Dock funderar jag lite över en del saker. Kommer jag till exempel att se alldeles pixlig ut på alla sommarfoton?

Studieplats med doft av hav och olja

Att det är sommar innan terminen är slut får mig än en gång att känna det som om jag har flyttat till ett annat land. Vem kan sitta inne och tentaplugga när det är en perfekt sommardag utanför fönstret? Ja, svårt är det i alla fall.

Å andra sidan har jag aldrig kunnat sitta ute och plugga heller. Ska man vara noga har jag knappt försökt, och det fanns många anledningar till att jag nästan aldrig tog med mig böckerna ut på någon gräsmatta i studentgettot eller senare ens ut på den egna uteplatsen. Hur som helst är jag ganska säker på att jag, åtminstone för studiernas skull, gjorde rätt i att stanna inne och plugga.

Men idag ville jag ändå försöka vara som andra studenter och ta vara på solskenet, när jag nu faktiskt inte var tvungen att ha tillgång till bord eller dator för att kunna plugga. Och jag gick inte bara ner på innergården och satte mig, för där var det redan en massa folk. Ville jag ha nära hade väl förresten balkongen varit ett naturligt val, men där var det antagligen stekande hett i alla fall. Nej, jag traskade iväg ända bort till Stenpiren. Det var det absolut värt. En trevligare läsmiljö har jag sällan haft. Och ändå funkade det att läsa där!

Som vanligt ville jag förstås inte gå hem sedan, men ibland gäller det att vara disciplinerad. Det kommer fler soliga dagar och jag vill kunna njuta av dem alla utomhus, så jag tänker inte bränna sönder mig. För övrigt har jag det ju vansinnigt bra som slipper sitta instängd på ett och samma ställe dagarna i ända, så jag klagar verkligen inte!

(Jag inser nu att det kan se ut som om jag skrev det här för att göra folk avundsjuka, men egentligen ville jag bara meddela att jag är inne i en intensiv pluggperiod igen. Basattnivet.)

Träd för allergiker?

Igår var jag på nytt i Botaniska, den här gången i ett specifikt ärende. Jag skulle spana in de blommande näsduksträden. Det var jag inte direkt ensam om att göra, men jag lyckades ändå både titta och ta en bild, om än på ganska långt håll.


Därefter klättrade jag omkring på klipporna och hittade ett antal utsiktsplatser som jag inte sett tidigare. Det är kanske inte jättesmart att hoppa mellan klippor i finsandaler, men det gick bra i alla fall. Dessutom blev det ytterligare en mängd blombilder till samlingarna, men för tillfället tänker jag inte hålla på och greja med dem. Nu är det hög tid att ge sig ut i sommaren igen!

Farligheter i sommarskymningen

Jag följde Pinglan till tåget i skymningen. På en gångväg där det var lite glesare med folk såg jag en plastkam ligga och glänsa i gatlyktans sken. Eftersom vi precis då var tysta hann jag till och med tänka just "en plastkam", fast jag sa inget.

Ögonblicket senare studsade Pinglan till och försvann ur mitt synfält.

- Hjälp!
- Det är bara en plastkam, upplyste jag henne och klappade henne på axeln.

Vi skrattade båda åt hur lättskrämd hon var, och hann promenera en bra bit till innan hon till slut åter lyckades få fram några ord:

- Jag trodde att det var en mask!

Talang upphittad

I fredags kväll hängde jag för första gången i mitt liv vid en dansbana större delen av kvällen. Jag dansade inte förstås, för det kan jag tyvärr inte längre. Visst, det grämer mig lite, för egentligen känns det som om jag borde ha växt upp med och hört hemma i logdanskulturen, men nu var jag ändå främst där som garderob. Det hindrade i och för sig inte danskillarna från att bjuda upp. Rackarns att man inte kan dansa!

Men jag är ändå så himla nöjd, för jag har blivit fantastiskt bra på att välja ut bra saker åt andra. Eller i alla fall åt Pinglan. När vi shoppade förut hittade jag den perfekta snyggrosa jackan, som jag själv absolut inte skulle kunna ha, men som var som gjord för henne. Aldrig har jag varit så nöjd och glad över något som någon annan har köpt till sig själv! Och i fredags kväll, när jag tyckte att Pinglan hade dansat med alldeles för tråkiga typer, spanade jag raskt in en kille som jag sa att hon borde dansa med. Till min förvåning gick hon genast och bjöd upp honom, och min tillfredsställelse var stor när jag insåg vilket kap han var. Han var en utmärkt kavaljer, kanonbra på att dansa och verkade vansinnigt trevlig. Efter vad jag såg från min plats en bit från dansgolvet alltså. Men Pinglan bekräftade mina intryck efteråt, och vi var båda än en gång imponerade av min förmåga att ur mängden bara plocka ut något så perfekt till henne.

När man hittar saker man gillar, men som man vet att man själv inte skulle kunna ha, klä i, bära upp, hantera, göra rättvisa eller vad det nu är, så är det en helt makalös känsla att ha just den rätta personen för detta något med sig. Och det verkar som sagt fungera väldigt bra med Pinglan. Kanske skulle jag ta och börja leva hela mitt liv genom henne? Det verkar i alla fall väldigt lätt att lyckas då.

Nej, jag skojar bara. Jag lever ju på rätt bra för egen del också. Förutom att jag inte dansar då. Än. De har faktiskt gratis danskurser på Liseberg i sommar, och jag har ju sagt att jag ska hänga där så mycket jag bara kan, så vi får väl se. Nu har jag ändå varit där två gånger. En gång till så har årskortet betalat sig.

Smakar på det

Måste bara skriva det här för att känna hur det känns, eftersom det är sant:

Löningshelg.

Sommarkväll på stan.

Fredagsmiddag på Avenyn.

Dans och fest och vänner.

Roligt!

Den klassiska ketchupeffekten

Efter en väldigt intensiv och rolig april månad har maj varit betydligt lugnare. Och det är ju skönt att kunna njuta av den här årstiden, ha tid att ta eftermiddagspromenader i solen och så där, men eftersom de flesta andra är extremt upptagna så här års känns det ändå lite konstigt att vara så relativt ledig. Inte har jag haft några direkta planer eller så mycket speciellt att se fram emot på sistone heller.

Men idag har jag fått inte mindre än tre väldigt intressanta och hoppingivande förslag och erbjudanden av olika slag. Gissa om jag har svårt att sitta stilla!

Fast man ska inte prata så mycket om saker innan man vet vad det blir av dem. Mitt vanliga misstag.

Skit också.

Att lämna in cykeln på verkstad framstår mer och mer som ett klokt beslut

Det börjar med en inte helt perfekt sittande sommarklänning, inköpt för dyrt som en desperat impulshandling i längtan efter sommar. Men att den är lite stor över bysten ska väl gå att fixa utan dyra operationer, tänker jag optimistiskt. Symaskinen finns ju nära till hands, och nu när mamma inte gör detsamma får jag väl klara mig själv och visa hur duktig jag är.

Matt grön klänning. I sylådan tråd i olika kulörer, dock ingen direkt lämplig, så valet står till slut mellan beige och mintgrön. Ja, men beige är ju den färg som ingen någonsin lägger märke till, så den får duga ändå.

Fram med symaskinen, trä i tråd, nåla klänningen. Börja sy. Klänningseländet fastnar omedelbart i en härva av tråd, nål och hungrigt tuggande maskintänder. Och plötsligt upptäcker jag att symaskinen tydligen läcker olja från någonstans där jag inte ens visste att det skulle vara olja.

Lyckas separera tyg från stål utan större skador. Och faktiskt sitter klänningen en aaaning bättre efter justeringen. Nu småirriterar jag mig inte längre på den för att den har kostat mig en massa pengar och ändå inte sitter perfekt. Nej, nu blänger jag hatiskt på den för att den har kostat mig en massa pengar, inte sitter helt perfekt men ändå har beige tråd under armarna och oljefläckar på bröstet.

Fast det blir säkert inte över sjutton grader något mer i år i alla fall.

Nära Norge-upplevelse

Överallt på stan vajade idag de norska flaggorna sida vid sida med de svenska. Sådant gör mig på något vis lite rörd. Det verkar som om vi svenskar försöker lägga oss i norrmännens nationaldagsfirande, kanske i hopp om att få vara med och dela den där härliga gemenskapen de tycks känna den här dagen. Fast egentligen tycker jag att de ska ha rätt att ha dagen i fred och bara kunna vara glada över att slippa dras med oss.

Det förvånade mig förresten hur många norrmän som valde att fira sjuttonde maj genom att plåga sig runt Göteborg springande. Men det kanske är ganska festligt ändå, om man tänker efter? Just det, det var en norska som vann Göteborgsvarvets damklass (fast jag missade att ta kort när hon passerade), och det var ju passande. Grattis!

Jag inser mer och mer för varje vecka att det här är ett bra ställe att bo på om man vill träffa på norrmän utan att vara i Norge. Jag har alltid varit lite förälskad i Norge och allt möjligt norskt. Sedan jag kom till Göteborg har jag också haft som målsättning att åtminstone plugga lite norska, men nu är tyvärr höstens universitetskurser i detta underbara språk inställda, så det blir väl till att flytta till Norge i alla fall till slut (om det inte räcker att trösta sig med lite mer isländska). Det är ju det jag har sagt att jag ska göra ända sedan jag var tretton, fjorton år.

Och egentligen, vad håller mig kvar i Sverige? Förutom trevliga Göteborg då? Kanske alla de besvärliga bergen och krokiga vägarna mellan Norge och mitt kära Dalarna? Fast ska man vara sådan är det ju faktiskt nästan lika jobbigt att åka hem härifrån. Ja, sådant där kan man ju fundera över. Och ni andra kan få undra lite också. Ska hon redan bryta upp igen? Hur länge kommer hon egentligen att stanna i Göteborg? Vart tar hon vägen härnäst? Hallå, hette inte bloggen "Hem till Dalarna"?

Mhm ...

Varvet idag

För att vara en helt oerfaren göteborgsvarvsåskådare kände jag mig ganska strategisk när jag valde att bege mig till Valand för en första titt. Där borde det vara mycket folk och god stämning, tänkte jag, samtidigt som man hade utsikt åt flera håll och också kunde se löparna passera två gånger. Det var inte dumt tänkt. Då jag placerade mig framför en stor högtalare fick jag dessutom känna på lite dunkande puls. För övrigt hade jag ovanligt bra tajming, då jag kom fram två minuter innan de första löparna var där.

Sedan fick jag sällskap av två oerhört coola brittiska män, vilket gjorde att jag snart övergav min plan på att fortsätta vidare och spana in fler delar av banan. Den ena av männen hade förresten mig som något slags ryggstöd, så då hade det ju varit taskigt att bara dra, liksom. Och de var underhållande där de stod och kommenterade till exempel musiken. Jag höll med om att den var skräp, bortsett från några enstaka låtar då och då, men till min stora förvåning sade britterna att det var när det kom typiskt svenska låtar på svenska (typ dansband och schlager) som det blev bra.

Utöver det tittade vi på löparna förstås. Vid just den delen av banan hade de flesta hunnit bli lite lagom slitna, men jag var förvånad över hur fräscha väldigt många ändå såg ut, och hur få det var som inte sprang med god fart. Sedan är det alltid fascinerande att det finns folk som tydligen inte tycker att det är jobbigt nog som det är att springa en halvmara, utan krånglar till det med tunga, varma, obekväma eller opraktiska kläder och prylar. Men, det är klart, de får ju lite extra uppmärksamhet på grund av det. Många av de andra löparna verkade för övrigt lite missnöjda med publikens insats, för de lade en del energi på att försöka få åskådarna att klappa och heja mer. Och det är väl rätt. Där stod vi helt slappt och bara glodde, och fick till och med gratis godis att fylla fickorna med. Å andra sidan hade väl de flesta löparna ställt upp frivilligt, hoppas jag.

Jag tittade ganska noga på de första ungefär 25000 löparna som passerade, och ett par någorlunda kända ansikten hann jag i alla fall lägga märke till. Sedan tyckte jag att det var dags att röra på mig, och då först kände jag av att jag inte precis var klädd för att stå ute i 13 grader och blåst i en och en halv timme. Men det var soligt och vackert i alla fall, lagom mycket trängsel, ungefär lika trevligt som Svenska Skidspelen och faktiskt kanske snäppet intressantare (i alla fall sett till det sportsliga) än Vätternrundan.

De två kenyanska tätlöparna på Avenyn efter att ha varit vid Götaplatsen och vänt. Jodå, man kan se dem (mitt i bilden) om man har ögon inställda på att uppfatta mycket små detaljer. Eller om man klickar på bilden för förstoring.

En massa folk på Avenyn.

Här luktade det väldigt mycket sportdryck.

Varvet i morgon

Även om jag nu lever ett aktivt liv så är jag definitivt inte så aktiv att jag tänker ge mig på vansinnigheter som att springa Göteborgsvarvet. Däremot kan jag tänka mig att gå ut och titta lite ("jag tittar hellre på", som mitt 15-åriga jag tydligen sade några gånger, eftersom jag sedan fick höra det till leda när jag var med mina killkompisar). Några ska ju göra det också. Det hade förstås varit roligt att ha några bekanta bland deltagarna, så att man hade någon särskild att titta efter och heja på, men det får gå ändå.

Jag har inte heller direkt någon erfaren person att fråga om vart jag ska bege mig och hur jag ska bete mig för att optimera åskådarupplevelsen, så jag kör väl min vanliga "kan själv"-metod. Det brukar funka rätt skapligt ändå. Nu har jag varit inne på Göteborgsvarvets webbplats, skrivit ut en hopplöst otydlig karta (som jag nog ändå klarar mig med eftersom jag numera har memorerat kartan över Göteborgs centrala delar), kollat upp starttider och antecknat lite vilka orkestrar jag kan förvänta mig att hitta på olika platser.

Sedan är det väl bara att ta kameran och cykeln och driva runt lite. Det blir säkert trevligt.

Inte rastlös, bara aktiv!

Igår, efter att jag hade pratat lite om vad jag hade haft för mig under den gångna helgen, sade någon "vad aktiv du verkar vara", med en lätt imponerad ton i rösten. Han skulle bara veta hur mycket en sådan liten kommentar betyder!

Det vore en sak om till exempel min mamma sade något sådant, vilket hon väl också kanske har gjort, men då tolkar jag det givetvis som "aktiv i jämförelse med den slöfock jag har varit i stort sett sedan jag tog studenten". Men när en ny bekantskap tycker att jag verkar leva ett aktivt liv, då har han ju jämfört mig med sig själv (vilket i och för sig inte säger så mycket om man inte känner honom och vet att han är helt normal eller så) och med folk i allmänhet.

Och när folk börjar bli lite avis på mig för saker jag har gjort och fått vara med om känns det faktiskt ganska bra. Det betyder också något, även om mitt huvudmål förstås inte är att bli precis som alla andra eller göra sådant som andra blir imponerade av, utan egentligen bara att ha roligt för min egen skull. Men om andra tycker att mitt liv verkar vara värdefullt, då är det väl kanske också det.

Viktiga uppdateringar

Ett par korta uppföljningar så här på kvällskvisten:

• Ni minns kanske den särskrivna skylten på institutionen för svenska språket? Idag kom vi på att det bara var att gå fram och ändra, och så blev det alltså korrigerat (nej, här blir det inget bildbevis, men det behövs väl knappast?). Sedan visade vi det nöjt för vår grammatiklärare när han kom förbi.
  
• Vindsfönstret i huset mittemot är fortfarande öppet. Förvånande nog har jag inte sett några fåglar flyga in och ut genom det än.
  

Efter att ha fått berätta det kan jag nu lugnt gå och sova.

Uteliv

Det har hänt något med mig. Nåja, det verkar hända en hel massa hela tiden med mig, om man ska vara noga. Men håller jag på att byta personlighet? Betyder det att jag måste byta vänner också? Eller kommer de jag har att tycka bättre om mig med min nya personlighet? Eller, eftersom de flesta kände mig när jag var 19, kanske de börjar känna igen mig? Nej, så här har jag baske mig aldrig varit!

Vad det nu än beror på, så är det nu så att jag inte vill gå hem när jag är ute om dagarna. Jag trivs utomordentligt väl med mitt boende, jag har alltid saker att sysselsätta mig med hemma och jag blir aldrig uttråkad, men så fort jag har varit ute någonstans på sistone så har jag ändå verkligen dragit benen efter mig när det har varit slut på aktiviteter och dags att vända hemåt.

Jag hittar på omvägar jag bara måste ta, tvingar mig att cykla onaturligt sakta (det vill säga långsammare än det snabbaste jag orkar) eller sätter mig på en parkbänk någonstans för att titta på folk. Titta på folk! Hade inte jag folkskräck?

Det kan naturligtvis vara det fina vädret som gör att jag vill stanna ute lite extra länge. Å andra sidan har jag aldrig gillat att vara i solen. Det kan vara det att jag har fått bättre kondition av allt promenerande och cyklande sedan jag flyttade hit som gör att jag inte tycker att jag har promenerat färdig när jag har gått en runda. Det tror jag nästan lite på. Men även om man inte är trött i benen kan man ju bli less på att ränna omkring på trottoarer och gatsten!

Kan det kanske faktiskt vara själva Göteborg som är orsaken till min personlighetsförändring? Bara en sådan sak som att folk så gärna ger en tips och råd och är glada och trevliga och hälsar och ger en komplimanger gör ju att man måste älska den här stan. Men ändå, kan det ändra ens personlighet på bara fyra månader? Jag begriper det inte.

Så mycket liv för något så dött

I september förra året, precis innan jag bytte liv och blogg, skrev jag ett obegripligt långt inlägg om ett frisörbesök. Jag trodde att det skulle tråka ihjäl alla som läste bloggen, men det kom att bli ett av mina mest kommenterade inlägg någonsin (räknat i alla sorters kommentarer), tillsammans med ett inlägg om dammsugarmunstycken som jag skrev en gång för länge sedan. Vad roliga ni är.

Eftersom det alltså verkar vara vad ni vill ha så kommer här en nästan lika lång uppföljare. För nu har jag varit och klippt mig igen (eller, nu är det klippt igen, som man frestas att säga så här i ordvitsarnas huvudstad).

Jag har som vanligt gått och dragit på det där frisörbesöket, men då jag nu dessutom var ny i stan och inte alls visste hur jag skulle lyckas välja rätt frisör (om det nu fanns en sådan), så blev det ännu svårare än vanligt att komma iväg. Men idag bestämde jag mig i alla fall för att fixa mig en klipptid. Och för att inte hinna slingra mig ur löftet till mig själv valde jag helt enkelt att gå till den frisör som befann sig allra närmast. Det visade sig att hon hade både studentrabatt och tid direkt, och jag tyckte att det var lika bra att få det avklarat, så jag slog till.

Att "droppa in" var en ny erfarenhet för mig, och det skulle inte bli den enda nya erfarenheten den här dagen. Först och främst brukar jag verkligen göra vad jag kan för att slippa prata när jag är hos frisören, men idag var det jag själv som nästan omedelbart drog igång ett livligt samtal. Visserligen kändes det en aning obehagligt att hon ställde så många frågor om mig och mitt liv, liksom att hon (precis som den förra frisören, hon som snarare var försäljare) klämde in mitt förnamn lite här och var när hon pratade, men annars var det bara trevligt. Och väldigt snabbt avklarat.

Kanske var det just mitt pratande som distraherade henne? När jag senare kom hem och såg mig i spegeln blev jag nämligen förvånad över vad jag såg. Håret var snyggt klippt och precis som jag ville ha det, sånär som på en liten detalj. Det var klart längre på ena sidan.

Jag tittade, och tittade igen. Jag brukar ändå ofta stå lite konstigt, om det nu inte är så att jag dessutom faktiskt har olika långa ben, så det skulle ju kunna vara jag som var sned. Jag gick och avbröt Lånesyrran och hennes kompis i deras pluggande. Det var ju viktigt. Och de höll med. Håret var olika långt på höger och vänster sida. Så kunde det givetvis inte få vara.

Där fick jag för att jag valde den närmaste frisören (jag borde kanske ha gått mer efter de råd jag faktiskt fått, till exempel här)! Å andra sidan hade jag ju lika nära tillbaka den andra gången. Och den tredje, som det också blev, eftersom frisören inte hade tid att åtgärda sitt misstag förrän ytterligare en stund senare. Dock var stämningen hela tiden god, jag varken klagade eller anklagade och hon tog inte illa upp, utan vi fortsatte att leka kompisar i några minuter till (och hon kom fortfarande ihåg mitt namn).

Så det var alltså första gången jag har vågat klaga på en tjänst, även om jag nu inte riktigt klagade. Men tillbaka gick jag. Säg grattis till mig.

Sommartider hejsan och hallå

Vilken tur att pingsten var så tidig nu när sommaren också är det. Då kan vi ju fira midsommar på nationaldagen och sedan ha högsommar i tre månader.

Jag har förresten haft med mig kameran i grönskan hela helgen.

I fredags i Botaniska trädgården:




Igår vid Humanisten, Göteborgs universitet:



Idag på Liseberg:

Liseberg

Liseberg är nog faktiskt den enda nöjespark jag vet som jag är intresserad av att gå på överhvudtaget. Kanske är det för att jag faktiskt förknippar den med nöjen, trots att jag inte alls vill testa en massa yrselframkallande åkattraktioner. Och nu bor jag ju obegripligt nog på cykelavstånd därifrån, så jag kan ta en tur dit när jag vill. Faktum är att nu ska jag åka dit nästan så fort jag har tid över och det antingen är fint väder eller händer något speciellt där, för jag har köpt årskort. (För övrigt är det antagligen mitt första årskort någonsin av någon sort. Jag har aldrig ens behövt åka buss till skolan eller något sådant.)

Och jag måste ha fått en knäpp, för jag gick där i tre timmar idag och hade saker att göra hela tiden, fast jag inte var överallt, fast jag inte gick på restaurang eller ens satt ner medan jag åt min glass och fast jag alltså inte ens åkte pariserhjulet.

Dock var jag inne på Evert Taubes värld, och det ångrar jag inte det minsta. Det var en riktigt bra utställning, eller föreställning eller vad det nu kallas. Visst hör det till allmänbildningen att ha lite Taube-koll, så alla borde spana in det här, och faktum är att jag tror att till och med en och annan stencool tonåring skulle kunna tycka att utställningen är helt okej. För att bli glad av den räcker det nog egentligen att man gillar Pirates of the Caribbean eller Håkan Hellström eller Västkusten eller havet ... eller något.

För övrigt var det en absolut perfekt dag för att gå på Liseberg. Det var precis lagom varmt, jag noterade att folk äntligen hade plockat fram lite mer färgglada kläder, det var trädgårdsutställning och trevlig musik (jag höll mig främst till pensionärsaktiviteterna ser ni), det doftade blommor och popcorn överallt, till glasskioskerna var det långa köer (hur man nu kan tycka att det är perfekt) och från luften hördes här och var ett karaktäristiskt iiiiiiiiiiiiiiiiihhh!


Jag varken spillde glass på mig, blev påkörd av några barnvagnar eller fick fågelskit i huvudet. Mycket mer lyckat kan det knappast bli.

Jag fortsätter att förvåna mig själv.

Hägg och syren

Det där "mellan hägg och syren" finns väl knappast. Det säger jag varje år nuförtiden, och det verkar bli mindre och mindre skillnad mellan perioderna de blommar. Visst, på sina håll är häggen på väg att blomma färdigt medan syrenen just har slagit ut, men någon vidare lång semester blir det inte för den som tar ledigt från häggens första dag till syrenens sista.

Förresten, ibland pratar vi ju om hur trevligt det vore att kunna spara dofter till senare tillfällen. Fast när det gäller blomdofter som just hägg och syren, som hör till de bästa dofter jag vet, så fungerar ett bra doftminne nästan likadant. Tar jag bara ett skapligt bra foto av exempelvis en syren så känner jag verkligen doften när jag sedan tittar på bilden.

Tack för maten

Studentsnålheten har nu gått så långt att jag har lärt mig att låta mig bjudas på fika och mat ute av andra än de allra närmaste, helt utan dåligt samvete. Jag bara tackar och tar emot, och tänker att jag väl någon dag i en avlägsen framtid ska bjuda igen.

Nu slog det mig att jag idag dessutom helt omedvetet kom på ett knep som ger till exempel sådan gratis mat. Man ser till att umgås med människor som av någon anledning tycker om att ha en med. När de sedan föreslår något som kostar pengar så är man bara lite extra motsträvig, och till slut gör de nästan vad som helst för att övertala en och erbjuder sig därför att betala. Klart!

Så nu har jag varit på turkisk restaurang med en gammal barndomskompis och hennes, för mig tidigare helt okända, kollegor. Vem som känner mig någorlunda bra hade kunnat tro det? Inte jag i alla fall. Wow.

Pinglan är en sådan kompis som är bra att ha för att få lite extra skjuts på livetlevandet. Även bortsett från att hon har pengar, menar jag. Hon kommer till Göteborg, tar med sig strålande väder, ringer och meddelar när och var jag ska dyka upp, köper ytterligare några par skor och drar med mig på sådant jag inte skulle komma på själv. Sådana kompisar behöver man ju. Och jag har inte ens ansträngt mig. Fy på mig.

Som en dröm

Det känns en aning overkligt när jag cyklar hem från en föreläsning en ljummen försommarkväll, inte bara för att det inte ens är mitten av maj än, utan också för att det är Avenyn jag åker på. Avenyn! I Göteborg! Och det är blommor och sommarklädda människor och skön stämning. Till och med solen är kvar uppe när jag åker hem från kvällskursen numera.

Det tänkte jag på medan jag ganska lugnt trampade hemåt.

Jag var lite tidigare än vanligt också, dels för att föreläsningen slutat tidigt, dels för att jag inte hade stått kvar och pratat med folk efteråt som jag brukar göra annars.

Så kom jag hem till Haga, där det var nästan lika overkligt härligt och fint. Och tro det eller ej, gående emot mig där på gatan kom han igen!

Svettigt

Sedan några dagar är det enligt meteorologisk definition sommar i den här delen av landet. Fast det är väl ingen som egentligen går efter det?

Efter att ha varit ute i solen på förmiddagen insåg i alla fall till och med jag att det var för mycket att ha jacka på sig, så den lämnade jag hemma när jag gick och handlade på eftermiddagen. Då började också benen klaga över värmen. Så det är väl hög tid att stryka alla kjolar och klänningar som nyligen fraktats hit eller köpts nya inför sommaren. Och så får jag lite mer att ordna med som inte har det minsta med mina studier att göra. Det känns förresten ändå som en sådan dag idag. En fixardag.

Man kan kanske undra hur jag hinner blogga så mycket just då. Men det vet väl alla att det är när man har mycket att göra som man hinner mycket. Och folk skulle bara veta hur mycket jag egentligen gör och som jag inte ens nämner!

Ah, jag börjar nog bli vuxen ändå.

Ögonblick

Ibland fattar man ändå de rätta besluten. Det är då man kan tänka bakvända "om inte"-tankar.

Om jag inte hade varit lat och lämnat in cykeln på verkstad, om jag inte hade ätit lunch lite längre än jag tänkt, om jag inte i sista minuten hade bestämt mig för att byta om till något lättare och snyggare eftersom det var så varmt och fint ute ... då hade jag inte heller mött en av mina bästa vänner mitt på Haga Nygata sedan.

Okej, det är ju inte i klass med att komma försent till båten och missa bytet till Titanic, eller att vara sen till jobbet och inte vara på plats i World Trade Center just den där morgonen. Men det var ändå första gången sedan jag flyttade hit som jag sprang på en bekant på gatan här i stora, stora storstaden. Och så var det dessutom den bästa tänkbara. Lycka.

Fast tydligen blir jag fortfarande fjorton år igen varenda gång han står framför mig, för jag lyckas alltid kläcka ur mig så konstiga och dumma saker. Jag fattar inte varför det ska behöva vara så. Hoppas att han inte blev ledsen i alla fall, för jag blev ändå så himla överraskad och glad!

Lite snack och mycket verkstad?

Mannen i cykelverkstaden var lite otäck. Stor och grå med en gigantisk mustasch. Han verkade inte alls pigg på att prata.

- Hej. Lagar ni punkteringar? pep jag nervöst.
- Ja.
- Hur mycket ko...
- Hundrasextifem!
- Och nä...
- Kom tillbaka om en timme!
- Oj! Jag som inte behöver den förrän i morgon ...
- Om en timme!

När jag kom dit med cykeln några minuter senare väntade han i dörren och öppnade för mig.

- Ställ den där och så kommer du tillbaka om en timme!
- Okej, tack ...

Jag skyndade mig därifrån. Man vill ju inte störa världens mest effektiva cykelreparatör i arbetet. Jag utgår i alla fall ifrån att anledningen till att han inte står och babblar en massa med kunderna är att han vill få saker gjorda. Eller så är han kanske väldigt bra med grejer men mindre bra med folk, och i så fall är han ändå en människa i min smak. Bara lite läskig att prata med.

Slöfock

Om man är lat lämnar man ändå in cykeln på verkstad. Det kostar visserligen en slant, men då får man lite tid över, som man exempelvis kan använda till att reklamera sina tågbiljetter och därmed förhoppningsvis också få tillbaka lite pengar. Då kanske det går ungefär jämnt upp.

Annars var jag nästan så lat att jag tänkte strunta i biljettkrånglet. Jag menar, jag kom ju ändå fram dit jag skulle och när jag skulle. Fast samtidigt vill jag inte låta dem lura mig på min sittplats och slippa besvär. Och någon måtta får det ändå vara på lättjan. Det är ju bara maj än!

Dags att prioritera igen

Mest av allt vill jag bara slappa. Promenera i solen, läsa några av alla böcker som ligger och väntar på mig, skriva lite själv, utforska fler roliga platser i närheten och sådant.

Fast det fattar jag ju att man inte bara kan göra så där utan vidare. Inte hela tiden i alla fall. Men i så fall vill jag ägna min tid åt att plugga, sköta mina hushållssysslor och besvara mejl.

Jag vill i alla fall inte laga punka på cykeln, reklamera tågbiljetter och rensa avlopp. Det känns bara så oerhört onödigt. Ändå är det just nu alldeles absolut nödvändigt. Blä.

Platt bak

Jag har visst tekniken emot mig idag. Först satt jag hela förmiddagen och första halvan av eftermiddagen och fixade med diverse datorrelaterat krångel, medan solen sken ute och jag hur tydligt som helst kände att livet var på väg att dra vidare utan mig.

Till slut kunde jag ändå slita mig från datorn och bestämde mig för att ge mig ut på jakt efter fina naturmotiv att fota. Jag hämtade min cykel, som jag inte använt på en vecka eller så, kollade läget och kom fram till att allt var som det skulle med den. Jag är alltid lite nervös annars när jag går ner på gården, eftersom jag inte vet vad som väntar mig. Är cykeln alls kvar? Har den klarat allt krossat glas den ständigt utsätts för på gatorna här? Hittills har det alltså gått bra.

Jag hann väl cykla i sisådär fem minuter innan det plöstligt började dunka i bakhjulet (också detta skedde precis när jag var på väg över en stor väg!). Punka. Jaha.

Det lite, lite lustiga i sammanhanget är att jag i helgen faktiskt tänkte just på punkteringar. Vi såg en liten kille som hade punka på sin cykel och jag tänkte flyktigt att om jag skulle råka ut för det skulle jag nog inte kunna fixa det själv. Visst, i teorin vet jag väl hur man gör, och jag har förstås sett på några gånger när andra har lagat trasiga slangar, men det var länge sedan. Och så tröstade jag mig själv med tanken att om det inte har hänt på så många år så behöver det ju inte hända något nu heller, precis när jag är ensam i den här stan.

Ha!

På tillbakavägen gick jag förresten förbi två cykelverkstäder. Egentligen fattar jag inte varför jag inte bara gick in med cykeln, för jag måste ju ha den i ordning till på torsdag, och innerst inne vet jag precis hur det kommer att bli när jag själv försöker vara duktig. Fast det tar verkligen emot att lämna in cykeln för en sådan bagatell, inte bara för att det här väl är någonting man bör klara av vid min ålder, utan också för att det är en så otroligt onödig utgift (speciellt efter den där gröna sommarklänningen jag köpte sist i lördags ...).

Men måste det nödvändigtvis vara bakdäcket?

Blandade tankar efter en helg i Småland

Så var jag tillbaka i Göteborg då. Hemma i Göteborg. Det var ju faktiskt första gången jag kom hem till den här staden, och faktum är att det kändes väldigt bra när tåget närmade sig stationen. Visserligen hade resan varit av det mer kaotiska slaget (även om det var en liten tröst att få komma fram tio minuter före tidtabellen!), men jag tror inte att det enbart var det som gjorde att jag tyckte att det var så skönt att få traska hemåt på de lugna gatorna, medan kvällssolen lyste över husen och kanalen och fåglarna sjöng sina göteborgska visor. Nej, jag kände mig som hemma på riktigt.

Dessförinnan hade jag också haft en riktigt bra helg. Och jag fick mig en rejäl dos av skog och sjöar och grönska, så att jag överlever på gatsten fram till midsommar eller så.


Jag och resten av familjen sov på vandrarhem, och för första gången på många, många år delade jag ensam rum med Lillebror. Det var för övrigt ett mycket intressant rum, där det förutom en garderob fanns två små skrubbar i hörnen bredvid våra sängar. Vid sidan av Lillebrors säng fanns en skrubb vars insida kan beskådas på bilden nedan.


Titta bara! Ett sött litet fönster med morgonsol och fantastisk sjöutsikt. Och en pall att sitta och filosofera på, eller varför inte att författa storverk på?

I skrubben på min sida fanns varken fönster eller pall. Inte ens några krokar att hänga kläder på. Jag undrar vad man ska göra i den.

Även resten av huset var intressant. Förutom världens mest knarriga trätrappa fanns där en gästbok som vi inte skrev i, för nog räcker det väl att man betalar för sig (annars är jag dock en ivrig försvarare av gästböcker, så det hade inget med det att göra)? Vad som däremot inte fanns var fungerande lampor i trappan och i hallen på övervåningen. I kombination med en dörr som tvärstängde sig själv med ett brak så fort man öppnat den, blev det en mycket mörk hall att försöka ta sig fram genom när man skulle smyga till sitt rum mitt i natten (medan folket som hörde till terräng-SM låg och snarkade och gjorde andra ännu hemskare ljud i rummen bredvid).

På nedervåningen fanns det en handikappanpassad toalett. Dock kunde den tydligen inte samtidigt vara anpassad till normallånga stående personer, för så här lågt satt spegeln över tvättstället (jag inser att bilden skulle kunna vara manipulerad, men det där var ungefär vad jag såg när jag stod och borstade tänderna).


Värsta "dagens outfit"-fotot! Väskan på bilden är förresten inte min necessär, om nu någon skulle tro det. (Och nu har tragiskt nog axelremmen på den lossnat. Med en duns störtade väskan till marken mitt ute på ett övergångsställe på hemvägen igår. Lyckligtvis var gubben grön ett tag till, så jag hann plocka upp väskan utan att bli överkörd, och tack och lov var jag nästan hemma.)

Igår fick jag hänga med kusingänget på loppis i Moheda. Det var en ny sorts upplevelse för mig. Och fast jag shoppat sönder min redan fallfärdiga studentekonomi på lördagen inne i Växjö, kunde jag inte låta bli att också köpa ett par böcker. Men de kostade i stort sett ingenting.

På bilden syns rusningen när öppningssignalen kom.


Är det här bilden av snåla smålänningar som girigt kastar sig över allt billigt? Nja, jag hörde faktiskt folk tala både tyska, danska, norska och engelska därinne, så det verkar vara ett populärt söndagsnöje överhuvudtaget. Fast det var förstås bara en av höjdpunkterna under en mycket händelserik och trevlig helg.

Dessutom hade vi finfint försommarväder!

Väskan packad

Jag insåg att sedan jag flyttade till Göteborg i mitten av januari har jag inte lämnat stan. Men idag är det dags. Och det är inte vilken utflykt som helst jag ska ut på. Nej, jag ska åka till stora, skogiga, härliga Småland!

Hur ska ni ha det?

Nu har jag ägnat en god stund åt att vara snäll och fylla i en enkät om svenska tv-program. Jodå, man får göra det fast man inte har någon tv.

Men sådant här irriterar mig alltid:

Klicka för större bild. (Rödmarkeringarna har jag gjort alldeles själv.)