Jag blir alltid så uppspelt när jag inser att det är dags att få tillbaka den där timmen jag lånade ut till sommaren.
Första tanken handlar utan undantag om sömn. Att få sova mer liksom. Lovely!
Andra tanken är att det givetvis måste göras en lite mer noggrann utredning än så innan ett beslut kan fattas om vad jag ska få göra med min extra timme. Och så sätter listandet av förslag igång. Aldrig har jag så mycket idéer som vid sådana här tillfällen. Jag kan ju vara uppe en timme senare i stället, och sedan ändå få sova lika länge som jag annars skulle ha gjort, fast utan att behöva sabotera förmiddagen i morgon för det. Och vad ska jag i så fall ägna förlängningen av kvällen åt? Åh, varför inte läsa ut en bok, blogga, skriva en hemtenta, se en eller ett par trevliga filmer, skajpa bort en stund med någon annan som också har fått lite extra tid, fixa den trilskande datorn, lägga ett stort pussel och lösa lite korsord?
Fast innerst inne vet jag precis hur det kommer att bli. Jag sitter förstås uppe extra länge utan att göra något varken vettigt eller roligt, går och lägger mig missnöjd med mig själv och sover sedan lite för lite ännu en natt. Så den där timmen är nästan lika förlorad som vunnen.
Japp, så gör jag! Det är väl bara att skrida till verket.
