Ett första smakprov

En bra uppvärmning inför kommande turistande i Malmö stad var att bara ta bussen hemifrån mig och åka tvärs igenom stan och spana på vad jag passerade, sedan kliva av på lämpligt ställe och promenera därifrån till vad som verkade lämpligt.

Medan jag gjorde det märkte jag att Malmö faktiskt kanske har rätt att tala om detta "nära" som jag redan hört ett antal gånger. För att åka kollektivt från de östra delarna av Göteborg och ut till havet (exempelvis Saltholmen) tar sisådär en och en halv timme, medan motsvarande tur i Malmö (tack vare en ytterst välplanerad busslinje) tar mindre en en tredjedel av den tiden.

Sedan var jag vid havet.

Jag försökte mig på en jämförelse till på en gång. Sandstrand mot klippor? Tufft val. Klipporna är ju mer praktiska alla somriga dagar i veckan (kanske inte när det har regnat och är halt i och för sig), för där slipper man få sand överallt, men nog är det något särskilt med sandstränder ändå? Tur att jag inte måste bestämma mig (och i vilket fall som helst gillar jag ju inte havsbad). Båda är fina.

Ribersborgs kallbadhus ("Ribban", va? Eller "Kallis"? Hur gammal är jag?) Och sand. Och tång. Och havsdoft. Lika trevlig oavsett strandtyp.

Utsikt från bryggan mot bron. (Och jag svär att jag inte hade hade varit inne på badhusets hemsida innan jag tog bilden!)

Vyn åt andra hållet. Där är den!

På väg mot Västra hamnen. Närmare och närmare ...

Om Västra hamnen kan jag egentligen säga ungefär detsamma som om Eriksberg i Göteborg. Det ser flott och imponerande och modernt ut, och jag fattar att folk betalar svinmycket pengar för skrytläget, men jag skulle verkligen inte vilja bo där. På vintern blåsigt och ruggigt, på sommaren miljarder människor inpå knuten. Tänker jag mig. (Men det låter ju fint, det där.)

Fast det finns i alla fall något av den där skånskt-färgglada-småhus-känslan längre in i området.

Och så till slut: det enda ställe i stan där det inte är till minsta lilla nytta alls att ha Turning Torso i sikte för att kunna orientera sig i rätt riktning mot vad som helst (annat än just torson då).

På nära håll är det faktiskt ett rätt stort hus, insåg jag.

Nu är jag på gång, märker ni det? Snart kanske jag kan säga att jag har varit i Malmö, och inte bara att jag bor här.

"Grönt"

Det är många som har sagt att det ska vara ett särskilt grönt område jag har flyttat till. Att det är mitt i vintern kan väl vara en förklaring till att jag inte riktigt har märkt av det, för dels har jag därmed mest förflyttat mig längs de stora bilvägarna, dels är det nästan alltid mörkt när jag är ute.

Ja, och just det, det är vinter. Det är i och för sig inte av så stor betydelse i Skåne, för nu är snön åter borta och vårlökarna tittar upp i trottoarernas rabatter.

Trottoargrönt.

Sedan slog det mig när jag var ute och gick att skåningarna kanske inte menar samma sak som jag med "grönt"?

Själv tänker jag på trädgårdar, parker i allmänhet, skogsdungar, buskage och helt enkelt lite allmänt obebyggd mark -- så som jag är van vid att sådan ser ut.

Här, börjar jag ana, ses obebyggd (och ouppodlad!) mark främst i form av stora gräsytor. Som man kan spela fotboll på? Eller golf?

Fotbollsgrönt.

Golfgrönt.

Å andra sidan är ju gräset grönt även så här års, så det kan hända att det fungerar bättre än träd som mått på hur "grönt" ett område är.

(Okej, tittar jag noga ser jag ju att det finns träd på bilderna, och de blir sannolikt gröna och fina redan under den tidiga sydländska våren. Ah, Södern!)

På tal om grönt, förresten, så är en mycket trevlig detalj (som inte är alltför obetydlig) här i Skåneland all murgröna som växer och klättrar hejvilt på allt från murar och staket till träd och husväggar. Och den är faktiskt grön fast det är vinter, vilket är mycket uppiggande. Dessutom är den en av de där små sakerna som får mig att känna att det är ett främmande land jag har flyttat till.

Vintergrönt och exotiskt.

Kirseberg

Lite synd är det förstås att området jag bor i råkar ha stans mest omöjliga namn: Kirseberg. Som ickeskånsktalande är det inte lätt att göra rätt där. Jag övar fortfarande och måste ta en kort tankepaus innan jag ger mig på att försöka uttala det.

Efterleden i namnet förmodar jag kommer sig av att stadsdelen ligger på en relativ höjd (synnerligen relativ, för det är knappt att jag märker när jag går uppför backen, men är det Skåne så är det, och har man inga berg får man låtsas), och därför ska det vara på Kirseberg, har jag lärt mig. Alternativt "på backarna", vilket alltså är trösten i sammanhanget, för det kan även jag säga. Jag bor på backarna. Utmärkt, även det, så kanske saknaden efter berg och utsikter förebyggs eller dämpas en smula.

Min lilla stad

När jag sökte lägenhet i Lund med omnejd var det många som sa saker i stil med "du borde ju bo i Malmö, du som är storstadsmänniska" (eller så hörde jag det där sista mellan raderna på något vis), och jag fnös och skrattade, för ett sådant antagande kan knappast vara baserat på annat än att jag har råkat bo i Göteborg. För annars är jag ju en utpräglad småstadsjänta med en särskild svaghet för avfolkningsbygden, gamla ödsliga bruksorter och liknande. (Om jag verkligen skulle vilja bo där numera är däremot oklart, och det kommer heller inte att utredas i det närmaste taget.)

Så när jag, totalt och fullkomligt okunnig om allt som hade med Malmö att göra, fick min lägenhet i just Malmö hade jag tur, antar jag. Av vad jag erfarit så här långt (det vill säga utifrån vad som syns på ytan, kommunstatistik jag lusläst och uttalanden från folk som kan stan) verkar jag ha hamnat precis rätt.

Först och främst bor jag på rätt sida av Malmö när jag nu ändå mest åker till Lund hela tiden. Egentligen skulle jag säkert kunna missa helt vilken stad det egentligen är jag bor i, men det ska jag såklart försöka att inte göra. Men det visar sig samtidigt att jag nog har fått den där småstaden jag önskar mig, fast fortfarande med närheten till storstadens utbud. Det lät klyschigt, men i det här fallet är det helt enkelt så som det faktiskt är.

Och nu har jag äntligen hunnit ta en första ordentligare titt på mitt nya område, Kirseberg, och då i synnerhet Kirsebergsstaden. Och ja, visst är det, precis som namnet antyder, som en egen liten stad här, inklämd mellan stora bilvägar. Vägarna är dock det som tydligast påminner om att det ligger en storstad här någonstans, för det går inte att bara gå i vilken riktning som helst, utan rätt vad det är tar det stopp och det gäller att hitta under- eller övergången som leder vidare mot omvärlden.

Så här ser det ut runtomkring, för jämförelsens skull.

Nu har jag inte längre bara andras ord att gå på, utan nu har jag sett med egna ögon vad som gör det här stället så speciellt.

Först och främst finns förstås allt det vanliga som förekommer i varje stadsdel: diverse skolor, närbutiker, frisörer, pizzerior, verkstäder, tomma butikslokaler, ett "torg" där ingen människa stannar och vid vilket områdets högsta och fulaste bostadshus ligger placerat, apotek, busshållplatser, telefonkiosk, anslagstavla, ishall, fängelse ...

Men det är så mycket mer:

Fina större hus.

Fina mindre hus.

Det finns också mindre fina hus. Men det är just det som gör det till en charmig blandning av olika åldrar och stilar!

Fenomenalt pittoreska små gator och gränder.

Ett torn.

Inte bara en kyrka i största allmänhet, utan en söt en.

En väderkvarn, minsann!

Lite österut hittar man ett av de omtalade grönområdena:

Beijers park ...

... med djurtema.

Dessutom har jag sett minst två blomsteraffärer, ett antikvariat, en veckotidningsredaktion, glasmästeri, gamla lokstallar, en butik som säljer samlargrejer för rymdfilmnördar och även ett par livs levande kvarterskrogar. De sistnämnda ska jag be att få återkomma till vid tillfälle.

Melodifestivalen 2013, del 1

Jag tror att det är en ny liten bloggföljetong i antågande, och trodde nästan att den skulle inledas med detta inlägg, men sedan hann jag schlagerladda en stund före dagens deltävling, så "Flinn gör som folk" får vänta till en annan dag.

Den (ovanligt) korta sammanfattningen efter tittandet:

• Det är inte ofta jag låter mig imponeras av sjungande tonårspojkar numera, men att en levande människa kan se exakt ut som en seriefigur gör mig på allvar fascinerad.
• Nästan lika märkligt är det att den annars så vingliga mobila bredbandsuppkopplingen höll genom hela programmet. Men jag följer nu nervöst statistiken och inser att det blivit rätt mycket dataöverföring på bara två dagar den här månaden. Helt klart dags för riktig tv. Det är ju nu tv-säsongen drar igång på allvar.
• Inte ett dugg förvånad blev jag av att Svt som vanligt gör superproffsiga produktioner. Mellanakterna håller dessutom otroligt hög nivå vartenda år. Hoppas att det kommer att gälla ESC sedan också bara.

Låtarna? Jadå, jodå, det kunde varit värre. Fast förresten, vilka vuxna människor ägnar sig någonsin åt att "gosa"? Annat än möjligen med sina småbarn och husdjur? Detta var ett typexempel på en låttext som får mig att vrida mig i pinsamhetsplågor.

Hur gick det här till?

Jag som aldrig har varit nämnvärt intresserad (för att uttrycka det milt) av mat, oavsett om det har handlat om att laga eller äta den (i synnerhet inte om det har handlat om matlådor), finner mig så en vanlig, sketen februarilördag stå och inte bara laga storkok efter en slitsam långpromenad, utan också göra det entusiastiskt. Och sedan njuta av att äta maten!

Okej, jag var riktigt hungrig (men också så hungrig att jag borde ha hunnit bli på dåligt humör). Och okej, med de ingredienserna kan jag knappast bli missnöjd. Men det var för sjutton förmodligen det godaste jag någonsin lagat! Och jag bryr mig tillräckligt för att vara stolt över det!

Vad en arbetsplats med matlådekultur kan göra med en, alltså.

Helg

Here we go again.

Jag bara: Oj, är det helg? Och jag har inte planerat något? Yäs! Då hinner jag ju städa handla göra matlådor se på skidor melodifestival film gå ut och kolla på området havet staden museerna shoppa uträtta ärenden fixa och dona uppdatera folk på telefon och bloggar sova lösa korsord läsa några trevliga jobbrelaterade artiklar och kanske ta itu med några av de där hobbyerna jag inte har haft tid med på ett tag!

Jag blir så trött på mig själv ibland. Men för husfridens skull ska jag åtminstone tillåta mig att göra ett försök. Det händer ju faktiskt emellanåt att jag blir nöjd med det som uträttats.

Ett rum

En vänjer sig. Till exempel är det tydligen så lätt att vänja sig vid att bara ha ett rum som är ens eget att det är svårt att förstå att det går bra att ta för sig av hela ens nya, egna lägenhet.

Nu är det i och för sig officiellt en etta jag har, men den är så stor att det utan svårigheter blev en tvåa av den så snart jag ställt sängen i det underliga matrumsliknande utrymmet bredvid köket, som är stort nog som kök och matplats ändå.

Det egentliga rummet fylldes med grejer, fungerade bra som byggplats för möbler och har med tiden blivit lika färdigt att bo i som övriga delar av lägenheten. Men vad ska jag nu ha det till? Eftersom jag tillbringar större delen av min lediga tid sovande eller pysslande med matrelaterade aktiviteter blir det i stort sett bara att jag går in i Rummet för att justera persiennerna med jämna mellanrum. Det tycks vara lite som forna dagars finrum, det vill säga något som bara används vid högtidliga tillfällen.

För att råda bot på detta ägnade jag fredagskvällen åt att iordningställa det sista i min fina arbetshörna. Fast den enda datorn som är framme står fortfarande på köksbordet, så gissa en gång var jag sitter!

Jaja, kanske får jag en anledning att testa min nya, fina soffa när jag väl skaffar mig en tv. Om jag inte ställer den senare i köket, förstås. Det är ju så praktiskt att ha allt på samma ställe.

Som i hundra bloggar till frukost varje dag

Den här #Blogg100-grejen, alltså. Det är förstås vansinnigt trevligt med en hel drös gamla favoriter som i det närmaste återuppstått från det bortglömda. Men samtidigt är det väl typiskt med en sådan här samlad kraftansträngning från deras sida, för då får ju jag som läsare plötsligt så mycket mer att hinna med. Nu är det liksom fullt med oläst i rss-läsaren mest hela tiden, och hur ska jag själv då hinna blogga, tänker de? Jag hade ju precis vant mig vid att vara den enda överlevande i bloggosfären. Nu känner jag mig nästan ... trendig. Eller nåt.

Bio

Jag går nästan aldrig på bio. Det har kanske blivit en handfull gånger de senaste tio åren. Med tiden har det blivit så självklart att jag har fått lov att börja tänka efter för att hitta förklaringen till varför det är så.

Jag brukar säga att det är för att jag föredrar att se på film hemma. Och på det stora hela kan jag ärligt säga att det är bättre så i så gott som alla avseenden, även om det kan ha sina poänger att göra en grej av att se på film. Följden har dock blivit att eftersom jag har gått på bio så sällan har varje tillfälle blivit enormt viktigt. Jag menar, det går ju inte för sig att slösa bort ett av dessa sällsynta tillfällen på en dålig film, eller ens någon som inte är en blivande favorit, vilket förstås i sin tur innebär ett ännu större hinder för att göra slag i saken.

Men när det nu började talas om biobesök upptäckte jag trots detta att jag utan tvekan var beredd att hänga på, dessutom helt utan att känna något behov av inflytande över filmvalet. Och då mindes jag plötsligt att det ju i själva verket var så enkelt som att det främst handlade om denna fantastiska sparsamhet och snålhet gentemot mig själv som jag har ägnat en massa år åt. Visst skulle jag kunna fortsätta så, men det är faktiskt nya tider och jag måste inte längre! Så då blev det bio.

Filmen var riktigt bra, sällskapet trevligt och mina händer slapp utsättas för inrednings- och hushållsarbete för en kväll. Det var med andra ord värt pengarna, om jag nu fortfarande hade tänkt så intensivt i de banorna.

Kanske får jag så småningom till och med anledning att revidera detta påstående om att jag nästan aldrig går på bio. Tänka sig.

Dagens guldkant på tillvaron

På förra stället var jag många gånger på väg att blogga av mig efter struliga pass i tvättstugan. Kanske blev det faktiskt av någon gång, det minns jag inte just nu, men hur som helst har jag anledning att tro att det stundar nya tider.

Naturligtvis ska jag inte börja ta något för givet, men just idag var det ändå helt fantastiskt att få en tvättstuga för mig själv, utan någon annan som inkräktade på min bokade tid, hade blockerat maskiner eller ställt till det på något sätt som påverkade mig. Maskinerna var bra och fungerade som de skulle allihop, det var rent och ovanligt fräscht för att vara en gemensam tvättstuga, och allt kändes enkelt.

Tänk om det alltid kunde vara så att tvätta!

Att jag sedan blev av med en hel säck med smutstvätt blev nu nästan en bonus i sammanhanget.

Helg- och annatrapport

Å, det var bra att ha Mario här. Trots att det var i en ny miljö var det nästan som vanligt. Vi roade oss på såväl köpcentrum som födelsedagsfest. Och han hjälpte mig med soffa och diverse, så nu är det faktiskt färdigmöblerat så långt som jag har planerat för stunden.

Dessutom, och absolut inte minst viktigt, lyckades han med sin blotta närvaro (eller sitt proffsiga duschande?) få kloakstanken från badrummets avlopp att lägga sig! Visserligen bara i ett dygn, men även sedan har det varit betydligt bättre än de två första veckorna, så jag har gott hopp om att allt kommer att bli så bra jag kan tänka mig i den här lägenheten.

I kväll har jag förresten också tvättat för första gången på vad som kändes som månader (inte likt mig, men inte helt underligt med tanke på omständigheterna), och nu är även det sista skräpet efter allt inflyttande borta, så därmed är bara det som ska vara här kvar i lägenheten. (Hoppas jag.) Nu vidtar finliret, men först måste nog mina blödande händer få vila några dagar.

Lika bra att få det överstökat

Jag har inte ens bott i den här helt nya delen av landet i två veckor och har redan blivit hembjuden till tre olika personer. Det är helt absurt, ju! Fast att jag fått inbjudan till födelsedagskalas i Malmö kanske till och med beror just på att jag nu bor här. Ja, eftersom det är Mariobrodern Wario (aka Malmöbrodern) som bjuder och vi alla på sätt och vis kan slå två flugor i en smäll när Mario då kan passa på att hälsa på hos mig.

Hur ska det gå, hur ska det gå? Det blir en spännande helg, det här. Och fortfarande inga ensamma slappardagar i sikte i den här lägenheten. Men förhoppningsvis en färdigmonterad soffa.

Balans

Jag märker att jag har ett enormt behov av att vara social medan jag är på jobbet.

Sedan har jag ett lika gigantiskt behov av att avskärma mig från alla människor omkring mig när jag åker hem efteråt.

Väl hemma känns det oftast inget särskilt. Förutom att jag mest säger "jag har inte tid" eller "egentligen borde jag ..." och liknande till alla som ringer då.

Det är säkert helt normalt. I alla fall om en är lite konstig.

Trafik(o)logik

Varför blir det nästan överallt grönt ljus för cyklisterna några sekunder innan det blir grönt för gångtrafikanterna? Borde det inte vara tvärtom? Det tar ju längre tid att gå över gatan än att cykla?

Win-win-pedagogik

Bästa busschauffören så här långt under mitt hittills rätt korta liv som pendlare var den jag åkte med på hemvägen igår.

På väg ut från Lund plingade det till i högtalarna.

Därpå hördes en glad röst med rysk brytning: "Hej och hjärtligt välkomna till linje 131 mot Malmö. Jag vill passa på att tacka er för att ni använder säkerhetsbälte."

Effekt 1: Fler satte på sig säkerhetsbälte.

Effekt 2: Vi som redan hade bälte på oss fick känna oss duktiga och bli glada (i stället för att bara vara den där orättvist udda minoriteten).

Bra där. Vi kan behöva fler sådana personer i trafiken.

Inneboende tröghet

Och nej, jag måste ju som sagt inte blogga när jag inte hinner. Men jag måste tydligen inte heller sluta när jag väl har börjat.

Jo, det måste jag, men det där med att ställa om är inte alltid det lättaste.

Flow

Förresten hade jag ett ovanligt lyckat besök av fastighetsskötaren i morse. (Och då bröt han ändå så grovt på tyska att jag knappt fattade vad han sa.) Han fixade allt jag felanmält och bett om hjälp med och sedan dubbelt så mycket till.

Därefter hann jag klara av ännu ett tråkärende på väg till jobbet, så det var en minst sagt bra start på veckan.

Det kan ju också vara en bidragande orsak till att livet känns lätt och trevligt idag.

När allt är roligt

Tydligen har jag jobbat undan tillräckligt mycket praktiskt för att hjärnan ska få lite mer fritt spelrum igen. Eller så beror det på den konstanta sömnbristen (som tycks balanseras av detta rus jag får av livet just nu). Hur som helst bara flödar kreativiteten och inspirationen plötsligt igen. Och det på väg hem från en lång dag på (det kreativitetskrävande) jobbet!

Då var det bara det gamla vanliga uttjatade problemet var jag ska få tid till allt ifrån. Det är förmodligen inte lösbart. Som stöd har jag då två viktiga insikter:

1. Visst vill jag väl hellre alltid ha en massa saker jag skulle vilja göra (och därmed till exempel aldrig behöva bli uttråkad) än att ha gjort allt? Det säger Mario åt mig, och jag börjar fatta det nu. För i vilket fall som helst finns det ju ingen ände på vad jag skulle kunna tänka mig att göra, så hur som helst skulle jag inte hinna med allt innan jag dör. Så det är lika bra att vänja sig.
2. Hur mycket jag än trivs med att pyssla och dona och greja med mina egna projekt på hemmaplan så är det kanske inte det som gör den stora skillnaden i längden? Det kan hända att det är nyttigare att odla sin personlighet och tänja på sina gränser i samband med sociala aktiviteter och lagom stora äventyr. Eventuellt.

Jag ska i alla fall försöka tänka i några sekunder när jag prioriterar hädanefter. Och låta en del av alla mina skojiga idéer stanna redan på idéstadiet utan att störa mig på det. Men det ska väl inte behöva hindra att jag studsar lite av iver när jag går från bussen och tänker ut dem?

Vad har du gjort i helgen, då?

Om någon frågar vad jag har gjort i helgen kan jag förresten med gott samvete svara att jag (förutom allt som nämndes i det föregående inlägget då) har stått och tittat på vatten som kokat upp i en kastrull.

Och haft jätteroligt.

Det finns ingen motsättning i det när sällskapet är det rätta och köket av högsta möjliga standard. Det är ju helt otroligt vad spisar kan göra nuförtiden!

Mvh
"Fascinerad"