Logik

Först bodde jag i över 19 år på ett och samma ställe. Snart kommer jag att på drygt 13 år ha bott på nio (9) olika adresser.

Jag packar nu för min femte flytt sedan 2007, och alla dessa flyttar, som jag har administrerat i stort sett på egen hand, har förstås lärt mig massor. Jag har alltid packat med stor omtanke om såväl saker som mig själv, men tekniken har naturligtvis förfinats med åren. Med tiden har jag lärt mig att inte bara packa så att det är lätt att hitta allt och packa upp i den ordning jag önskar, utan också så att det ska gå så smidigt som möjligt att genomföra själva flyttandet.

Därför är det inte helt väntat att jag just nu, när jag har gott om tid att packa men när jag för första gången kommer att ha ont om tid till uppackning (vilket gör det troligt att jag får nöja mig med någon låda åt gången), plötsligt har hemfallit åt någon form av kaospackning. Det verkar ligga böcker blandat med garn och elektronik i varenda låda! (Garn är dock en mycket praktiskt ägodel att flytta, eftersom den fungerar som emballage i alla tänkbara storlekar.) Detta gör att jag, för första gången, inte ens tycker att det är mödan värt att skriva på flyttlådorna vad de innehåller. Samtidigt ska denna gång inte allt inte packas upp i samma rum, så jag undrar verkligen vad som kommer att hända den dag jag måste ha tag i något viktigt.

Där har ni ett "första" som är något att fundera över!

Antingen har jag blivit galen eller som folk (vilket i många fall kan vara samma sak) eller så är det helt enkelt de nya tiderna och en ny sida av Flinn. Kanske räcker det just nu med att veta att alla mina saker kommer att finnas någonstans i samma lägenhet (eller stad, eller till och med landskap) som jag själv? Det låter ju onekligen fantastiskt lyxigt, måste jag säga.

Första

Då jag nu befunnit mig i något slags övergångsperiod mellan olika faser i livet under några månader har jag då och då kommit att tänka på hur många "första" och "sista" som susar förbi i medvetandet.

Med en ny stad, nya människor och en helt ny livssituation är det förstås inte ett dugg konstigt att det dyker upp en hel del tillfällen som av hjärnan kategoriseras som "första gången i livet". Förhoppningsvis är det egentligen så för de flesta mest hela tiden, men det är väl lättare att lägga märke till dessa upplevelser när de kommer så tätt och är av lite mer betydelsefull karaktär än vanligt.

Samtidigt går jag just nu igenom en period som innehåller en lång rad "sista (någonsin/på länge?)". I vissa fall är ju känslan av att räkna ner alla återstående "sista" inför en viss punkt i tillvaron väldigt skön, men i det här fallet handlar det trots allt främst om avsked, uppbrott med kluvna känslor och hur mycket som helst som aldrig ens blev av, så jag fokuserar främst på allt det som händer för första gången. Första riktiga jobbet, första lönen, första vintern i Skåne, första besöket i Malmö och allt som inryms mellan dessa rubriker.

Det finns alltid ett "första" att fokusera på. Och allra lättast är det väl en dag som råkar vara den första på ett nytt år.

Nyårskänsla

Ösregn. Grått och mörkt. Konstant smällande utanför huset. Flyttlådekaos. Stress. För lite tid kvar att bara vara med Mario. En granne ovanpå som bestämmer sig för att "städa lite" på sin balkong och därmed spola ner all världens återstående duvskit på vår balkong, inklusive matta, väggar och fönster. ("Oj då.")

Himla nyår att sedan komma och störa mitt i allt, ta tid och orsaka ännu mer planering och arbete!

Men det är säkert bra att hinna bli riktigt lack på det gamla året precis så här på sluttampen, så känns kanske morgondagen och allt det nya desto roligare sedan?

Gott nytt år!

Flyttar för att leva längre?

Läser i tidningen någon underligt vinklad artikel om att den som flyttar långt lever längre. (De hade i alla fall fått med den troliga kopplingen till högre utbildning -> högre inkomst -> genomsnittligt längre liv, så ja, kanske det då.)

Jag har förresten tänkt på det här. Hur det hela tiden absolut inte blir som jag tror att jag ska göra med mitt liv. Och hur jag ständigt flyttar allt längre söderut, trots att det går tvärt emot vad jag sagt och tänkt och tyckt. Hur jag, när de flesta andra i min generation återvänder till sina hemtrakter eller åtminstone funderar på det, bara drar vidare allt längre hemifrån.

Är det måhända därför livet förlängs av långflyttar? Det kanske bara ger en mer tid och fler chanser till att slutligen flytta hem igen?

I vilket fall som helst är jag övertygad om att det är bra att se något mer än bara sin hembygd under sitt liv.

Året 2012

Jag dansade dansmatta, klippte av det långa håret, såg på Star Trek i alla upptänkliga varianter, hade duvor på balkongen, drev upp en ny avokadokompis, minskade drastiskt köttintaget, konstruerade korsord, köpte inte en enda glass ute, tittade på OS, blev anställd, slutade vara företagare, började veckopendla, bytte relationsstatus, ändrade dygnsrytm, turistade i Lund, träffade många roliga nya människor, började borsta håret igen, fick lägenhetskontrakt, tog ut mina första semesterdagar, återuppväckte än en gång bloggen och tog en mycket lång virkpaus.

Kort utbrott i förbifarten

Men! Ge tusan i att skjuta (fyrverkerier) (mellan husen) (hela tiden)!

Jag blir galen (och döv).

Urg

Fy tusan.

Nej, jag tänkte inte skriva ett långt och dravligt gnällinlägg, men det beror enbart på att jag inte tror att jag orkar.

För efter sömnlös natt och tidig uppstigning tillbringade jag halva dagen med att försöka sova mitt bland snoriga och febergriniga småbarnsfamiljer (okej, det kanske bara var barnen som gnällde, men föräldrarna stod ändå för en del av snorandet), och när jag väl kom hem var det verkligen inte min dag med tekniken. Allt som bara kan strula med denna ändlösa administration i samband med flytt och annat gör just det.

Allt! Nätverksanslutningar, e-legitimation, webbplatser fyllda med omöjliga formulär och error, error, error, en internetbank som ligger nere precis som det för en gångs skull är absolut toppenbråttom, en telefon som inte ens försöker koppla samtalen ... Ingenting får tydligen gå så enkelt som det i teorin borde göra. I kombination med hundra tusen helgdagar, då all support är långt borta, är det en dålig tid att försöka vara så här duktig och få en massa gjort (men jag är ju också ledig och vill förstås passa på att fixa det som bör gå att uträtta på distans!).

Inte heller njutningen i att komma hem från trängseln i trafiken till en underbart stor och folktom lägenhet varade särskilt länge, för det var lika tomt i kylskåp och skafferi, så det var bara att ge sig ut i mellandagsgalenskapen igen. Och på vägen kryssa mellan ligistungarna på gården, som väl kommer att ägna den kommande veckan åt att sporadiskt skrämma ihjäl folk med sina raketattacker.

Men, under över alla under, att handla mat och betala med kort gick helt problemfritt! Så det finns väl ingen anledning att vara gnällig. Och nu kan jag dessutom kura ihop i min håla och vara introvert och alldeles tyst resten av kvällen. Härligt!

Hemvändare united

Och så, trots att det nu blev fler dagar än vanligt för julslappande här, blir det ändå liksom lite stressigt vid tanken på att det nästan är dags att återvända till allt packande och grejande. Men eftersom jag känner mig bättre än jag gör själv (joho, det är visst möjligt och jag har inte skrivit fel) fick det ändå bli lite mer av social aktivitet idag, med folk som var så gamla bekanta att jag egentligen inte kände dem ens på den tiden då det begav sig. Det struntade vi nu i och hade det trevligt och bowlade och hade oss. Bra gick det också, bowlandet, även om allt ju är relativt.

Normal hurtighet i form av juldagspromenad

Ingen vistelse i Falun känns riktigt komplett om jag inte får se sjön (det vill säga Runn, för ska en vara noga finns det ju flera stycken att beskåda här), och tack och lov blev det av även denna gång. Jag fick dessutom trevligt långpromenadsällskap av Pinglan, och vi travade runt i områdena där vi lekt, cyklat, haft skolutflykter och promenerat tillsammans med olika hög frekvens sedan 80-talet.

Vi gav oss ut bland skridsko- och skidåkare på isen och hann just kommentera att Falun är en rätt sportig stad, när vi mötte vår gamla (fast ändå inte så gamla) fritidspedagog, som råkar vara en av de personer som stans befolkning har att tacka för många av möjligheterna till just detta fritidssportande i vår vackra natur.

Och medan vi pratade med honom påmindes vi om att detta ju är det bästa med att vara här, att här har vi väl ändå allt: den lilla trygga stan där det alltid finns någon bekant kvar att springa på, samtidigt en viss framåtanda och lagom upplyftande förändringar här och var, de välkända kvarteren och gatorna, den varierade naturen, aktiviteterna, minnena ...

Bra promenad, mycket bra.

Till synes högklassig långfärdsskridskois.

Stämnings- och skrytbild

God jul!

Några ord på vägen

Så här dagen före den stora högtiden för utdelandet av onödiga prylar passar det ju bra att jag tömde kameran och hittade en bild tagen under veckans utrensningar.

Gissa en gång vad jag gjorde med denna lilla klämmiga presentbok!

Sitter och sitter

Att vakna sist i familjen påminner starkt om att sitta på ett rejält försenat tåg, eftersom en får vänta på sin tur och låta andra gå före med både det ena och det andra så att en bara halkar allt längre efter tidtabellen tills det antingen står mellan att ge upp eller acceptera att mest sitta och vänta ut jordens gång ...

Å andra sidan är alternativet att tvinga sig upp flera timmar tidigare (och ta dagens första avgång?) för att vara först på spåret, och vilken människa med förnuftet i behåll gör det på semestern?

Och inte har julhelgen ens börjat idag heller, trots att det redan skulle kunna vara juldagen. Så allt sammantaget är det som gjort för att bara vara extremt ledig, flyta med strömmen och inte göra något utöver vad som råkar komma i ens väg.

Vi får nog en vit jul i år

Rätt nöjd

Brasa i spisen - check!

Glögg - check!

Sitta i soffan och ta det lugnt - check!

Adventsmys nu då?

Gjorde som så många andra på jobbet (det gäller ju att smälta in) och såg till att få håret klippt före jul. Sedan fixade jag det sista fixandet som behövde fixas och plötsligt har jag inga måsten eller tider att passa på flera dagar!

Det slår mig då att jag har goda förutsättningar för att hinna skriva julklappsrim och ägna mig åt andra kreativa pysslor, men egentligen, så vansinnigt skönt att ha två hela lediga dagar av familjehelg redan före julens början!

Är det nu det är dags för det där adventsmyset jag har laddat för så länge?

Nästa hemma

Det är så mycket på gång just nu att det kändes helt overkligt att plötsligt kliva av tåget i Falun. Om det nu egentligen är så plötsligt när en suttit på samma plats hela eftermiddagen och bara väntat på att vara framme.

Men jag måste bara passa på att säga, så länge det varar, hur underbart det kan vara att resa med Tågab! Bara det att se destinationen "Falun" direkt när en kommer till Centralen i Göteborg är ju något att fälla en lyckotår över. Inga försenade tåg från Stockholm att oroas över, inga iskalla timmar i väntrum i Örebro eller Hallsberg och jag vet inte om det har med tågbolaget att göra, men idag fanns det inte ens några medresenärer att störas av på tåget. När vi tagit oss igenom Västergötland klev det inte ens på fler, utan alla satt bara tysta resten av resan. I timmar!

Och jag var fortfarande glatt nostalgisk över 1900-talskänslan i vagnen. Visst fick jag träsmak efter alla dessa timmar i samma stol, men i ett modernare tågsäte hade det nog faktiskt varit ännu värre.

Fast det var hur som helst enormt skönt att komma fram och få sträcka på benen och dessutom njuta av den friska, kalla luften ute. Och som naturen hade julpyntat sig inför min ankomst! Tjock, glittrande snö på mark och tak, dekorativa istappar i långa rader och frostklädda träd. Som gjort för jul!

Så nu inleds fas två av julsemestern. Nu ska jag också försöka njuta av ledighet om jag bara får för alla omständigheter. Jag har förresten redan börjat. Sen kvällspromenad i snöig sagovärld och lätt snöfall tillsammans med mamma blev det, och så tyst, tryggt och fantastiskt välbehövligt det var på alla sätt!

Partir, c'est mourir un peu

Jag börjar visserligen vänja mig nu, jag som så länge avskytt att resa, och nu går det rätt snabbt att sno ihop ett nätt och lätt bagage. Och att det bara är olika varianter av "hemma" jag åker mellan underlättar förstås också. Men det känns onekligen helt förvrängt att aldrig vara mer än några dagar på samma ställe.

Så vansinnigt rastlös och rotlös är jag faktiskt inte. Det kommer att kännas extra hårt att flytta till ett nytt (förhoppningsvis) "hemma" när jag bara veckorna dessförinnan måste åka ifrån tre stycken "hemma", där jag har människor omkring mig som jag nog inte kommer att hinna tröttna tillräckligt på under denna kringflackande julsemester.

Men sedan ska jag vara stilla. Och ensam. Det är ju det jag alltid längtat efter tidigare, eller?

Packningsgalenskap

Jag tänker att det är lika bra att packa på så mycket jag bara kan, eftersom jag vet att saker och ting alltid tar längre tid än jag räknat med åtminstone i någon fas, i synnerhet på slutet när allt är kaos och bråttombråttom.

Sedan tänker jag att jaja, det är ju inte mycket att packa, så det kommer nog att vara lugnt. Men det gör väl inget om jag får vara ledig men utan det mesta de sista dagarna hemma eftersom jag nästan aldrig har tillgång till några av mina grejer ändå numera. Och i så fall får vi tid att ta igen myskvällarna vi missade nu. (Mitt i ett lådkaos, ja. Suck.)

Sedan får jag panik över att en hel kväll och en halv förmiddag går åt till helt "oplanerad" administration (det vill säga jag har ju räknat med att klara av den, bara inte tagit med den i tidsplanen).

Sedan packar jag järnet ett par timmar igen och känner mig duktig. "Jag har ju redan fått undan säkert hälften, och sedan har jag dubbelt så mycket tid den sista veckan här som jag hade nu."

Sedan blir jag galen på att det kan vara så mycket böcker och pärmar kvar ändå! (Sanningen är väl egentligen att dessa lådor utgör en stor andel av mitt flyttlass fortfarande, men i absolut mängd är det nog inte värre än för de flesta med akademiskt förflutet. Fast eftersom lådor med böcker, pärmar och porslin är de jobbigaste att flytta, och jag främst äger böcker, pärmar och porslin är det lätt att inse att de märks rätt bra under bärandet. Och att det är svårt att blanda ut med annat i de tyngsta lådorna.)

Sedan ... går jag nog och lägger mig och hoppas att min överarbetade hjärna har lust att ta lite semester med mig.

Köphysteri?

December och januari blir dyra månader. Då syftar jag inte på julklappar, resor och nötter, även om det väl blir en del av sådant också.

Nej, nej, jag satsar i stället på tredubbel hyra, diverse nytecknade avtal och en del andra extrautgifter i samband med flytt. I den nya bostaden ska jag väl sedan fylla på med livsmedel (inklusive alla basvaror) och förbrukningsvaror, städgrejer och kanske till och med en och annan möbel och lampa, bara för att känna att det var någon nytta med alla dessa timmar som gått åt till att välja elleverantör, hemförsäkring och allt vad det nu är som ska väljas och administreras i dessa tider.

Sedan finns det ändå folk som fortfarande tycker att jag ska unna mig något till jul! Tja, idag köpte jag handkräm, pakettejp och två rullar sopsäckar. (Kände mig lite lagom skum ett tag där.) Det ni!

Jamen, varsågod så väldigt mycket!

Jag förstår mig inte på företag som på sin hemsida skriver saker som "ring dit och dit då och då eller mejla", och som när en mejlar (en allmänt formulerad fråga) får enbart "ring dit och dit då och då" till svar. Vad sjutton!

Och när en sedan ringer svarar någon som låter som om en helst skulle ha låtit bli att höra av sig med sitt ärende över huvud taget.

Handlar det dessutom om organisationer som är beroende av folks välvilja blir det extra obegripligt att de låter någon surkart svara i telefon. Det går heller inte att förklara med eventuellt frivilligarbete, för varför jobba ideellt med något en inte är intresserad av?

Bah.

Men nu är hämtning i alla fall inbokad. Skulle de sedan ändå inte vilja ta emot mina fina saker när de kommer sammanfaller tillfället faktiskt med den månatliga containerdagen på vår gård. Så atte ...