Sista april, jag menar valborg

Det är på allvar en skillnad på sydlänningar och oss andra. Jag är numera medveten om den och förklarar mig ordentligt:

- På sista april ... alltså, det ni kallar valborg ...

Ibland använder jag till och med deras språk av bara farten, och blir så förvånad över att inte behöva komma med förtydliganden att jag gör det i alla fall:

- När var det ni flyttade in i er lägenhet?
- Det var på valborg, det som jag envisas med att kalla ... öh ... sista april.

Jag har nu fått det bekräftat från andra håll att det inte bara är jag som gör så här (typ för att jag avskyr smällare och därmed även valborgsmässoafton), utan att detta valborgande är något de håller på med här nere i Södern.

Hur sedan själva firandet skiljer sig åt mellan olika delar av landet bekymrar mig mindre.

Mitt i smeten

Nästan sagolikt ödsligt och hemligt gömmer den sig där mitt emellan allt. Har man tur står man plötsligt bara framför den. (Ja, jag gillar tydligen fortfarande att fota trappor som leder upp, upp och bort mot något spännande.)

Vid en korsväg där det alltid händer något

Småvilse på gigantiskt sjukhusområde

Rätt gult i Vitsippsdalen

Botaniska: hälften växter, hälften folk med kameror

Blågult

Bara för att de här husen är så fina.

"Stannar vid: Korsvägen, Svenska Mässan"

Varje år (nu låter det som om jag har bott i Göteborg jättelänge, men det har jag ju nästan, med mina mått) blir jag lika betagen över att det är så vårfint inne i stan, speciellt när det inte tycks vara det längre ut från centrum. Överraskningen blir väl kanske också påspädd av att jag numera nästan aldrig befinner mig där bland de höga, vackra stenhusen och på de rena, fina stadsgatorna där jag känner mig så hemma. Jag hinner glömma, helt enkelt. Och missa en hel del. Så när jag nu klev av spårvagnen vid Korsvägen stannade jag upp och fick lov att snurra ett helt varv för att se alla nybyggen.

Att de bygger, bygger om, bygger till, bygger nytt och flyttar runt osedvanligt frenetiskt i den här stan har vi ju noterat här förr, men sedan jag senast var på platsen hade de hunnit lägga till minst en ny busshållplats, flytta dit Lisebergshjulet, smälla upp några våningar på ett av hotelltornen och, ja, var det inte något annorlunda med Universeum också?

Och så var det vår, med koltrastar som trallade i sitt bad mitt i scillahavet. Bästa härliga!

Men några bilder blev det inte. Det regnade nämligen så mycket innan jag åkte att jag gav mig av utan kamera. Jag har dock en alldeles ny sådan att leka med, och dessutom är det nästan maj, så jag funderar på att göra det här till en fotoblogg ett tag. Eftersom jag ändå inte skriver så mycket menar jag. Det kan liksom i alla fall inte bli sämre, tänker jag.

Duvskitar

Ända sedan i somras har jag retat mig på duvfjädrar och -bajs på balkongen, men det har eskalerat under vintern och de senaste veckorna har duvorna mer eller mindre flyttat in på just vår av alla balkonger.

Ah, egen balkong att sitta på i vårsolen!

Man har hört det enerverande kuttrandet alla tider på dygnet och skiten har i allt högre grad täckt balkongräcket och golvet. När man har försökt schasa iväg duvorna när de har suttit och fånat sig på golvet har de först halvhjärtat flugit upp på räcket, och vid nästa skrik/smäll i dörren/viftande har de i bästa fall gett sig iväg - upp till balkongen ovanför. Efter några minuter har de varit tillbaka, och så har det fortsatt.

De läser kvällstidningar också, de eländiga duvorna!

För någon vecka sedan hade vi allvarligt börjat fundera på vad man kan göra åt det, för under de förhållandena kan man ju inte använda balkongen över huvud taget (och hur man ska få bort all skit från heltäckningsmattan övergår mitt förstånd, men är en historia för sig). Just när jag lyckligt kommit fram till att en duvskrämmande uggla kanske kunde vara precis vad vi behövde upptäckte jag, vid ett av de vanliga kutteralarmen (hur tröga är fågelhelvetena, när de inte fattar att de ska hålla käften för att slippa bli upptäckta?), att en av duvorna inte ville flytta sig hur jag än försökte skrämma den.

Då såg jag det. Givetvis!

Den hade lagt ett ägg.

Duvhona som just fattat ett dåligt beslut.

I samma ögonblick begrep jag också varifrån de cirka fem små kvistarna, som dykt upp på golvet intill balkongräcket tidigare på dagen, kommit. Det var alltså ett klent försök till bobygge. (Än en gång: Dumma, korkade, idiotiska fåglar! Hur överlever de och blir så många, när de inte ens fattar att de ska fixa ett bo i tid? Är det tack vare alla ömhjärtade människor som matar och skyddar dem i stadsmiljöer där de inte borde vara?) Och nu hade alltså duvan lagt ett ägg bland de små kvistarna. Alldeles intill en glipa invid räcket, lagom för ett duvägg att rulla ner genom ...

Nylagt duvägg utan onödiga säkerhetsanordningar.

Sedan gick det knappast att skrämma bort duvorna. För varje dag blev de ruvande duvorna allt mer hemmastadda. Två dagar efter det första äggets ankomst ertappade jag duvhonan mitt i nästa äggläggning. Hon såg en smula generad ut men ursäktade sig inte.

Ett till. Och lite bekväm utfyllnad av boet på det.

Jag googlade duvor och pratade med fastighetsvärden. Det förra ledde till nya kunskaper, bland annat om klippduvor (och allmänbildning är ju alltid bra, så kolla länken, vetja), det senare till att jag fick stöd i min uppfattning och till och med order om att boet måste bort så fort som möjligt, för annars skulle vi ju inte få tillbaka vår balkong på minst ett par månader.

Psykningsförsök från båda hållen.

Därför, efter en veckas laddande, och när både duvor och vi själva faktiskt nästan vant oss vid läget, fick det på påskdagen bli plundring av duvbo. Eftersom jag är rätt oförtjust i fåglars hysteriska fladder blev det till slut Mario, som ändå är den större djurvännen och etikern av oss, som fick göra det så kallade skitjobbet.

Bildbevisen sträcker sig dock inte längre än så här. Resten överlåter jag åt er fantasi.

Ägg på burk.

Okej, det kändes lite i hjärtat när boet var borta och duvan kom tillbaka och gick omkring på balkongen och tittade sig förvirrat omkring, blinkade gång på gång och stirrade (oförstående? frågande? anklagande? uppgivet?) på oss genom fönstret. Men så är nu livet. Väljer man att bygga sitt bo på fel ställe är risken stor att rovdjuren tar äggen. Och även människor behöver värja sig mot ständiga angrepp mot hemmets trygghet.

Sedan har det varit lugnt. Kuttret har bara hörts sporadiskt från balkongen ovanför. Och efter denna historia är vi nu förresten inne på andra riktiga regnvädersdagen, så åtminstone balkongräcket börjar återta sitt vanliga utseende. Det ser mycket trevligt ut, måste jag säga!

Nåväl

Det är ju min blogg, så jag kan givetvis inte låta mitt bloggande tystas av massornas tysta dom. Inte heller tror jag på kollektiv bestraffning, varför jag nu ett tag bloggar alldeles särskilt för Nische, mamma och Toadette. Tack för ert stöd och oupphörliga engagemang!

Moving on.

Extra, extra! (uppdaterad)

Ojojoj!

Det ser bestämt ut som att man man kan välja bort ordverifieringen för kommentarer igen, så då gör jag ett försök. Jag tror att det ska vara rätt inställt nu, men jag vore tacksam om ni kunde hjälpa mig att testa.

Alltså kommer inget nytt inlägg innan jag har fått minst fem kommentarer, där ni på andra sätt än genom förmåga att läsa oläslig text bevisar att ni inte är robotar (alternativt, om ni faktiskt är robotar, att ni inte tänker sprida fulreklam omkring er).

Trevlig helg och så då.


Uppdatering 2012-04-01:
Äh, ska jag behöva ge mig, eller orkar jag vänta ut er? För nu har jag verkligen fått bloggmaterial! Ja, jag säger bara det. Än så länge.

Workshop

Gårdagskvällen ägnades åt en sorts spelutvecklarworkshop på Chalmers. Jag märkte då plötsligt att det var tio år sedan jag var teknolog, och att jag inte var helt inne i det ingenjörsmässigt kreativa sättet att tänka, men det går nog att träna upp igen.

Att jag alls vågade följa med berodde på att jag själv går i tankar på att eventuellt anordna någon form av workshop för att förhoppningsvis få hjälp med idéer till ett projekt jag har på gång. Annars har jag alltid aktat mig mycket noga för allt som har kallats för just "workshop".

Jag begriper verkligen inte vad det betyder! Ja, det är klart att jag har en vag uppfattning om begreppet, eftersom det har skrämt mig tillräckligt för att jag inte skulle våga testa, men givetvis är det ju just för att jag inte har så mycket erfarenhet av detta, inte tillräckligt många exempel att utgå ifrån, som jag omöjligt kan dra egna slutsatser om vad som är typiskt och normalt för företeelsen.

Det retar mig nog lite också att det inte finns något bra svenskt ord för workshop som man kan använda och fortfarande göra sig förstådd med. Men det kan väl inte vara därför det låter så otäckt?

Nu måste jag forska lite här. Ni får hemskt gärna bidra med upplysningar och erfarenheter.

One to go

Så åkte jag genom Dalsland, ja.

Det slog mig att Dalsland väl var ett av de två svenska landskap som jag inte tidigare hade varit i*. Om man nu räknar en genomresa som att "vara i"** landskapet har jag alltså kunnat bocka av ett till nu. Och med tanke på att säkert åtminstone något av alla de andra har räknats på liknande sätt någon gång, så bestämmer jag att det gills. Vid en viss tidpunkt befann jag mig på dalsländsk mark, javisst.

Bara Blekinge kvar då.


*Detta är baserat på uppgifter som minst en av mina föräldrar en gång i tiden lagt fram och även senare bekräftat, så säger de emot nu tänker jag inte lyssna.
**Min brors regel för om man har varit i ett land är att man ska ha stannat och kissat i det, men givetvis måste andra villkor gälla för landskap (och tågresor). Det är ju solklart av flera skäl. Dessutom är det här min blogg.

Utvärdering av första Tågabresan

Omedelbart när jag i slutet av förra året läste om den nya tåglinjen med direkttåg mellan Göteborg och Falun sa jag att det måste jag bara testa. Ni hör ju själva, ett tåg hela vägen mellan just Göteborg och Falun, det är ju som gjort bara för mig! Och några till. Vi är trots allt rätt många som dragit till Västkusten. Men ja, precis vad jag alltid önskat mig! (Om man med alltid menar lite drygt fyra år.)

Hur som helst, nu har jag i alla fall gjort min första resa med Tågab. Visst kändes det lite nervöst i förväg, eftersom det verkligen inte alls gick att veta vad man skulle vänta sig, men bara tåget gick skulle man väl knappast ha något att förlora jämfört med att ta det vanliga tåget.

Visst, vagnarna är gamla, och man får vara beredd på att vara utan moderniteter som man har vant sig vid på tåg numera, som automatiska dörrar, digitala informationstavlor och ... ja, egentligen inte så mycket mer. Det finns faktiskt till och med eluttag, för alla elberoende moderna resenärer. Sätena tycker jag faktiskt var bekvämare än på de flesta nyare tåg, vilket förstås är bra om man ska sitta stilla på samma plats i sex timmar i sträck. Ja, lite ont i nacken fick jag till slut av nackkudden. Ni minns, sådana där tjocka, som sitter i remmar och som man kan skjuta upp och ned? Men det berodde nog snarare på hur jag själv är konstruerad.

Och personalen var trevlig, resan något billigare än om jag åkt med SJ och den tog ungefär samma tid, fast utan byten och med den nya, spännande resvägen genom Värmland och Dalsland.

Kanske var det nyhetens behag som gjorde att jag mest njöt av det gamla och nostalgiska, men resan kändes faktiskt mycket mer som tågresorna gjorde på 80-talet även på andra sätt. Nu var det tidigt på dagen och de flesta reste ensamma, vilket gjorde det mycket lugnt och behagligt i vagnen, men den udda färdvägen gjorde också att man slapp morgonpendlare, så det var verkligen rofullt på tåget. Och jag, som annars helst sover på tåg, för att få tiden att gå så fort som möjligt, var klarvaken och satt och tittade ut på alla skogar och (i början) sjöar.

Inte ens när det efter Karlstad (och Kil, där av någon anledning många klev på) plötsligt var fullt på tåget blev jag riktigt störd. Att killen som satte sig bredvid mig ägnade en timme åt att prata i telefon med personen han strax skulle träffa, skulle ha kunnat vara irriterande, men då fantiserade jag bara om skidåkning och fortsatte titta på naturen och lyckades därmed koppla bort honom. Jag vet inte när något liknande hände senast. Ja, det var faktiskt nästan som den där gamla tågreklamen om "den inre resan"!

Vi var framme i Göteborg några minuter tidigare än väntat och alla var nöjda och glada. Detta var naturligtvis bara en enskild resa, men så långt inget att klaga på i alla fall. Och jag hoppas att alla de som nu googlar efter kommentarer för att se om man vågar åka med Tågab kommer att ge dem en chans. Åk, åk, åk med dem, så kommer de kanske att ha råd att uppgradera sina vagnar framöver. Då blir det i och för sig trängre för mig på tåget, men det får jag väl ta, bara vi får ha vårt lilla direkttåg hem till Dalarna!

Efteråt

Nej, jag dog inte i söndags. Tystnaden beror snarare på tomhet. Å ena sidan gick helgen så fort att ingen riktigt hann fatta vad som hände med den, å andra sidan kändes det minst lika smärtsamt som vanligt när skidspelen var över för den här gången, trots att det bara handlat om ett par dagars underhållning och inte flera veckors läger eller så.

Men det är väl det, att när man precis har kommit riktigt nära inpå alltihop i ett par dagar är det plötsligt slut på hela säsongen. Tomt.

Folkfesten, as seen från Mördarbacken. Knappt tre år kvar till VM nu!

Vårfint i Falun

Jag klarade av en lång tågresa igår, osannolikt nog utan minsta minuts försening någonstans. Störande var dock att en stor majoritet av medpassagerarna var förkylda (alternativt döende i någon annan lungsot), så jag fick sitta intill hostande, nysande och snörvlande människor i sju timmar i sträck. Och jag vet att jag är överkänslig, men det var som om de tyckte att bara för att "alla" ju redan är sjuka så behöver man inte visa omkringvarande någon hänsyn, eller ja, jag vet inte. Men FÖR I HELSKOTTA HÅLL FÖR NÄR NI HOSTAR OCH NYSER!

Bah.

Jag kommer alltså att bli sjuk på söndag. Därför har jag bestämt mig för att leva de här dagarna fram till dess som vore de mina sista (ja, beroende på vilken pest jag besmittades med kanske de rentav är mina sista dagar). Och då kunde det ju vara klart värre än att vara hemma i Falun för Svenska Skidspelen och längdskidornas världscupavslutning!

Idag blev det dock bara skidåkning på tv, eftersom jag först hade bokat in ett välbehövligt ingrepp. Minus sisådär 3 dm och kanske 1-2 hg blev det. Jag borde förstås, i sann blogganda, ha fotat hårberget på golvet hos frisören, men så blev det inte. Jag var väl för upptagen med upptäckten att håret inte längre fastnade i jackan när jag tog på mig den.

Sedan blev det en promenad som möjligen var så välgörande att den maximerade immunförsvaret, så kanske dör jag inte på söndag ändå. Vi får väl se. Hur som helst var det himmelskt skönt ute.

Bara detta att vandra vägar som jag gått hundratals, ja säkert tusen, gånger förr, så att jag vet på minuten hur lång tid det tar att gå någonstans i givet tempo, gör mig på gott humör. Att återse hemkvarteren är alltid fint. Men nu kände jag dessutom våren så där riktigt fysiskt. För trots att den ju funnits runt knuten i Göteborg nästan hela vintern kommer jag den mycket närmare här. Plötsligt går jag mitt bland blommande rabatter, träd med stora hängen, skuttande ekorrar och på mjuk, doftande jord.

Och så blev det en tussilagobild i stället för hår. Så mycket bättre.

Årets första, och eventuellt de enda, i sitt slag, eftersom jag aldrig ser några i Göteborg.

Jag hade kunnat stanna ute länge om det inte hade varit för att det var skidåkning från Falun på tv. Om jag inte dör alltför långt i förtid hinner jag förhoppningsvis ut till skidspåren under helgen ändå.

Mars i min trädgård

Lionel växer, ryckigt och asymmetriskt liksom föregångarna, men än så länge åtminstone konstant.

På bilden syns också, ja, främst faktiskt, min nya avokadovän som jag kallar Ally. Det namnet kan med god vilja förklaras någorlunda logiskt, men det kan ni ju få fundera på. Då har ni något att göra över semestern och så, menar jag.

"Bevisa att du inte är en robot"

Jag har alltid försvarat Blogger. Jag tycker faktiskt på fullaste allvar att detta bloggverktyg för det mesta har varit jättebra. Men sedan Google senast hittade på att göra om alla sina tjänster till helvita, oöverskådliga sidor har jag fått det svårare ("rent och vitt", ha!). Inte ens jag hittade till en början allt jag var van vid att kunna göra, och det tog ett antal veckor att vänja sig. Men visst, man vänjer sig, som alltid.

Nu såg jag dock att folk (som de brukar) klagar över att ordverifieringen för Blogger-bloggarna har blivit svårare att ta sig förbi, vilket jag själv inte noterat, då jag varit lite väl inaktiv i bloggosfären på sistone. Men jag tänkte att jag väl kunde testa att inaktivera ordverifieringen ett tag, nu när det finns något slags skräppostfilter och allt. Fast då verkar man inte kunna göra något sådant val längre!

Va? Kan de verkligen ha tagit bort den möjligheten? Det verkar ju helskumt! Eller har de bara gömt den inställningen under en sten i skogen?

Tills jag får ett svar på det kan jag tyvärr inte göra annat än att be om ursäkt ifall det är så att ni uppfattar det som omöjligare än vanligt att kommentera här.

Vintersport

Öj, Dalarna, ge sjutton i att ha mildare väder än exempelvis Västkusten nu! Att det just är varmare än där jag är spelar förstås ingen roll, men eftersom det redan här är stekande hett och vårsladdriga gräsmattor känns det minst sagt nervöst för den vinter jag kräver ska ligga kvar i Falun om ett par veckor. Spara på snön, säger jag!

Det finns förstås vintersporter som kan utföras utan snö och is också. Bowling, till exempel. Mario och Luigi drog med mig på det igår, och med tanke på att jag bowlar i snitt en gång vart femte år gick det oväntat bra. Men idag är den ena armen ett par decimeter längre än den andra -- och min vänstra skinka tydligen ett par snäpp mer vältränad än den högra.

Vara social

När jag växte upp var vi ett någorlunda stabilt kompisgäng som hängde ihop i några år. En tjej var dock inte lika intresserad som vi andra av att vara med på saker, och hon tackade bland annat ständigt nej när vi skulle ner till sjön och bada. Min (och säkert någon mer) mamma lärde oss dock att vi inte fick sluta fråga henne, för en dag kanske hon skulle ångra sig, och tänk då om ingen längre erbjöd henne att följa med!

Som med så mycket annat kan man se på saken ur olika synvinklar.

Det finns nämligen folk som tycks dra det här frågandet till sin spets. De kommer med en strid ström av förslag, speciellt om man av någon anledning har tackat nej till något tidigare. Dessvärre är det ofta samma "fel" på idéerna, vilket gör att man inte är mer benägen att haka på nästa gång. Eller nästa.

Så en dag får man ännu ett av alla dessa aktivitetsförslag, med skillnaden att detta faktiskt hade kunnat vara intressant, om det bara hade varit med lite bättre framförhållning och på en bättre dag och så vidare. Så man tackar nej trots allt, efter en viss tvekan. Och resultatet blir att den ursprungliga aktiviteten ställs in helt och ersätts av en annan, och dessutom en som påverkar en stort oavsett om man är med eller inte.

Och så går man där och undrar varför det känns som om man straffas, när det kanske i själva verket är andra människor som är lite för egoistiska i sin "generositet" och som gång på gång försätter en i svåra sociala situationer på grund av dessa idéer. Om man bara hade accepterat det där första förslaget!

Så, gott folk, nya regler: Alla måste inte bada. Alla vill inte, så sluta tjata. Och lägg av med att slänga i folk som ber att få avstå och som inte har tagit med sig några badkläder till stranden. Okej?